Judisk häxprocess i Sverige

Ahmed Rami

 

1 - Sions kommande härlighet

2 - Judendomen - en politisk ideologi

3 - Häxjakten mot Radio Islam

4 - Uttalande från Folket i Bild

5 - Den svåra toleransen (Schöier)

6 - Principfråga om yttrandefrihet (Cohn-Bendit)

7 - När ska yttrandefriheten försvaras? (Chomsky)

8 - Att säga sanningen (Grenz i Tehran i Times)

9 - Om tryckfrihetsförordningens principer (Myrdal)

10- Västerlandets möte med främmande kulturer (Myrdal)

11- De fällda åtalspunkterna

12- Brev från Sigbert Axelsson till JK

13- Brev från Sigbert Axelsson till JK

14- Professor Jan Hjärpe kommenterar Ramimålet

15- Jan Hjärpes vittnesmål

16- Professor Bergmans vittnesmål

17- Kampanj mot min person (Bergman)

18- Jan Bergmans metod korrekt (Axelsson mm)

19- Den judiska maktens fräckhet (prof Ragnar Holte)

20- Skrivelse från docent Berglie, prof Bäckman, lektor Droblin

21- Överrabbinen Morton Narrowes vittnesmål (granskning)

22- Plikten att vittna (adv Jan Axelsson)

23- Professor G Kleins vittnesmål (granskning)

24- Professor Jörgen Weibulls vittnesmål (granskning) del 1

- Professor Jörgen Weibulls vittnesmål (granskning) del 2

25- Biskop Krister Stendahls vittnesmål (granskning)

26- Lagen om hets mot folkgrupp (från Nils Beckman m fl)

27- Domen mot Ahmed Rami

28- När en svensk åklagare utbildar sig

29- Alliansen mot Radio Islam

30- "Kastrera flyktingar" (domen mot Herrmann för jämförelse)

31- Anmälan mot Satansverserna för hets mot folkgrupp

32 - JK friar Rushdies bok

33- "...araber förödmjukar kvinnor..." JK-beslut

34- Wiesenthals hets till folkmord

35- Ett justitiemord (talan mot domen)

36- Skrivelse till Svea Hovrätt (22-12-89)

37- En åklagare eller en sionistisk politisk kommissarie?

38- Historieskrivning (antal döda i Auschwitz och Holocaust)

39- Lögner som påbjudna sanningar

40- Ett falskt vittne: Elie Wiesel (R Faurisson)

41- Leuchterrapporten (historikern D Irving)

42- David Irving vittnar

43- Shahak avslöjar

44- "Kärleken till Israel förenar"

45- "Vem som är antisemit - det bestämmer vi"

46- "Varje jude är en representant för Israel"

47- Ockupanter som känner sig ockuperade!

48- "Nästa år Jerusalem"

49- "Ett enhetligt biologiskt underlag": en rasistisk religion

50- Sionistledare kräver alla judars lojalitet till Israel

51- Vad är Rothschilds makt?

52- Judisk finansmakt i Nordamerikansk inbördeskriget
53- Sionisterna drev USA i 1:a världskriget

54- B'nai B'rith och dess ADL

55- Vad är B'nai B'rith's ADL?

56- Brev till statsministern om B'nai B'rith i Sverige

57- Hårdporren i USA

 

 

denna bok

Ahmed Rami, författaren till denna bok, är doktorand i statskunskap vid Stockholms Universitet och ansvarig utgivare för Radio Islam. Svensk medborgare, f d marockansk officer, kom till Sverige som politisk flykting. Hans (hos Kultur Förlag) tidigare utgivna böcker är: Vad är Israel?, 1988, Ett liv för frihet, 1989, Israels makt i Sverige, 1989.

***

Ahmed Rami har, i Sverige, dömts till 6 månaders fångelse enbart för sina åsikter. En sådan dom är, idag, otänkbar i Östeuropa som har lämnat bakom sig förtrycket och diktaturen och går mot meta frihet och demokrati, medan Västeuropa och Sverige "utvecklas" mot fler och fler förbud, åsiktsförtryck, maktkoncentration och diktatur. Denna bok -genom en utförlig granskning av Ramirättegången - handlar mest om yttrandefriheten i Sverige, om den judiska rasismen, om Palestinakonflikten och om den s k "Förintelsen". Ahmed Rami publicerar här, bl a, alla de av Stockholms tingsrätt fällda uttalanden, i sina sammanhang, och professorerna Bergmans och Hjärpes vittnesmål (som försvarets vittnen) i rättegången. I denna bok granskas utförligt Tingsrättens dom, professorerna Weibulls, Kleins, biskop Stendahls och överrabbinen Narrowes vittnesmål (som åklagarens vittnen). Här återges intressanta och viktiga ställningstaganden, om principfrågor beträffande yttrandefriheten, från Jan Myrdal, Hans Schörer, Cohn-Bendit, Noam Chomski, Folket i Bild Kulturfront och från forskare vid Stockholms och Uppsala universitet. Detta är ett unikt dokument om den längsta rättegången, på länge i Sverige, som ägde rum mellan den 4/9/89 och 14/11/89. Stockholms tingsrätts dom har överklagats till Svea hovrätt.

Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm

tel: 0708121240

 

1

 SIONS KOMMANDE HÄRLIGHET

 

Efter att Stockholms tingsrätt frikänt min bok, Vad är Israel?, och fällde 18 åtalspunkter i en dom förra året efter en 2 månader lång process är sionisterna i full fart inför den viktiga rättegången mot mig i Svea hovrätt den 4 september 1990. Rättegångens huvudsyfte är långt mer än att tysta mig och Radio Islam. Genom att sätta ett prejudikat vill sionisterna definitivt avskaffa yttrandefriheten i Sverige om den judiska makten i Sverige och om sionismen. Det är omöjligt för sionisterna att försvara Israel i en öppen och fri debatt! En fällande dom mot mig skulle medföra, att därefter endast en debatt helt på sionisternas villkor, vore möjlig. Sionisternas målsättning är således att definitivt och för alltid kväva det fria ordet i Sverige. Maktkoncentrationen - politiskt, ekonomiskt och massmedialt - i sionisternas händer här i Sverige går inte heller att försvara i en jämlik demokratisk och fri debatt. Alltså en judisk diktatur i Sverige.

Rättegången mot mig, som inleds den 4 september 1990 i Stockholm, och som kommer att pågå i fem veckor, kommer att få stor principiell betydelse långt utanför Sveriges gränser. Ja, det är ingen överdrift att se rättegången mot mig, som en vattendelare för demokratins framtid i hela Sverige. Tillbakavisas åtalet, är ett samhälle med fritt utbyte av idéer och åsikter fortfarande möjligt. Fälls jag, finns inte längre några spärrar för de judiska krafter som söker dra ned samhället i förtryck och totalitär diktatur. Syftet är inte bara att försvara sionisternas makt över Palestina men också deras mera kamouflerade makt i Västvärlden och naturligtvis också här i Sverige. För mig och Radio Islam så gäller saken inte bara att befria Palestina utan också att befria Sverige genom kampen för demokratin och för mera frihet, mera jämlikhet och mänskliga rättigheter för alla medborgare utan diskriminering. Yttrandefriheten, jämlikheten, i Sverige, hotas idag mest av det judiska världsfrimureriet. Sionisterna vill också i Sverige utöva den judiska israeliska modellen av en selektiv och rasistisk "yttrandefrihet" enbart för judar och deras agenter.

Vad rättegången handlar om, är rätten att fritt få föra fram sanningen och åsikter. Ingen har anklagat mig för att sprida osanna uppgifter. I allt väsentligt stödjer sig mina uppgifter på dokumentation från den part som nu uppger sig förfördelad, nämligen sionisterna. Ingen har heller anklagat mig för att syssla med nonsens eller prata strunt i oviktiga frågor. Temat för Radio Islam, boken Vad är Israel?, boken Israels makt i Sverige och boken Ett liv för frihet, är sionismens makt och mellanösternkonflikten. Jag har behandlat dessa och tillhörande relevanta frågor. Få seriösa personer tvekar att benämna dessa ämnen som ödesfrågor för dagens mänsklighet. Det gäller att försvara rättvisan, friheten, demokratin, folkrätten och de mänskliga rättigheterna mot maktens och orättvisans barbari.

Har jag då gjort mig skyldig till andra övertramp, som skulle motivera ett åtal? Har Radio Islam brutit mot reklamförbudet i närradion? Har jag framfört något, som kan vara sedligt sårande, eller som hotar rikets säkerhet? Eller har jag skadat enskilda personers integritet? Nej! Inga som helst anklagelser i den vägen har kunnat riktas mot mig!

Kvar står således att det enda jag har gjort är att säga sanningen. Jag har lyft fram sionisternas egna dokument i ljuset. För detta står jag åtalad! Jag vågade säga offentligt att "kejsaren är naken"!

För att hitta motsvarigheter till den kommande rättegången mot mig, får vi gå tillbaka till den katolska Inkvisitionen och dess motsvarande häxprocesser i det protestantiska norra Europa. I senare tid hittar vi samma utgångspunkter i den berömda Dreyfus-processen i Frankrike. Situationen vid tiden för Dreyfus-processen skiljer sig emellertid från vår på ett par avgörande punkter: på Dreyfus' tid fanns i Frankrike ännu fria domstolar och, framför allt, en fri press, som kunde förmedla information till allmänheten. Som bekant föreligger inte dessa förutsättningar i dagens västvärld. All makt politiskt, ekonomiskt, domstolsväsendet och speciellt massmedialt är koncentrerat i judarnas händer.

En aktuell rättsaffär i Frankrike visar i vilken miljö ett så kallat "yttrandefrihetsbrott" avgörs i vår tid. Om Sverige härvidlag skiljer sig från Frankrike är det avgjort till det sämre. Robert Faurisson var en forskare och högt aktad universitetsprofessor i Frankrike. I sin forskning kunde han på strikt vetenskapliga grunder visa att den dagbok, som föregivits vara skriven av Anne Frank, var ett uppenbart falsarium. Dessutom kunde Faurisson visa, att påståendena om att det i Tyskland funnits ett program för utrotning av sex miljoner judar, i gaskammare, saknade all grund.

Rent vetenskapligt kunde ingen motsäga Faurisson. Hans uppgifter var ju så väldokumenterade. Och allt hade nog varit gott och väl - bara Faurisson hade behållit sina uppgifter för sig själv. Men det gjorde han inte. Han sade sanningen offentligt. Då bröt givetvis helvetet ut: Sionisterna såg till att Faurisson sparkades från sin universitetstjänst. Han och hans familj misshandlades fysiskt, osv, osv - allt enligt sionistiskt recept. Givetvis släpades professor Faurisson inför domstol, inte en utan flera gånger. Men, trots enorma ansträngningar, och trots deras betydande inflytande över domstolsväsendet, lyckades sionisterna aldrig få Faurisson fälld för att ha spridit osanning. Däremot fälldes han för att ha framfört sanningen.

Faurisson-affären i Frankrike har utspelats under 80-talet och vi har långt ifrån hört sista ordet. En intressant aspekt är att en bildad fransman eller svensk inte kan förklara sig okunnig om den medeltida inkvisitionen, häxprocesserna på 1600-talet eller om 1800-talets Dreyfus-process eller om moderna diktaturer i andra avlägsna länder. Däremot kan en svensk i hög ställning utan vidare vara helt okunnig om den fortfarande pågående Faurisson- och Rami-affären! Och, det gäller ändå en av vår tids viktigaste rättsprocesser! Förklaringen är givetvis den totala medieblockad som sionisterna idag är mäktiga att styra och förvalta.

I Sverige har medierna i stort sett slaviskt följt sina sionistiska uppdragsgivares direktiv. Dvs helt tigit, eller lämnat grovt förvanskad information, om Faurissons och Ramis processer. Det kan nämnas att en judisk sionistisk författare, Per Wästberg, genast gick ut och brännmärkte Faurisson som "ökänd anti-semit"! Per Wästberg är nu inte vilken "författare" som helst. Han har länge varit ordförande i den Internationella PEN -klubben, dvs författarnas internationella intresseorganisation. Per Wästberg förfogade sålunda över ett oerhört kraftfullt vapen med vilket han kunde slunga sina lögner mot en försvarslös person. Vi ser här återigen ett exempel på hur sionisterna lyckats infiltrera internationella intresseorganisationer och förvandla dem till sina lydiga redskap. Som vanligt sker den sionistiska infiltrationen på högsta möjliga nivå!

Här skall dock nämnas att i allafall en svensk vågat uttala sitt stöd för yttrandefriheten i fallen Faurisson och Rami. Gissa vem? Jodå, Jan Myrdal. Vi tar av oss hatten! Den pågående hatiska sionistiska propagandakriget mot Myrdal i medierna är priset!

För att kunna förstå den kommande rättegången mot mig, måste man känna till Faurisson-processen. Det är ju i högsta grad samma obskyra krafter som driver de båda processerna! Som Radio Islam tidigare meddelat, så finns en sammanställning över Faurisson-affärens tidigare skede i den svenska tidskriften för Folkets Rättigheter, Nr 1, 1982. Tidskriften ges ut av FiB Kulturfronts jurister.

Sionisternas primära strategi är givetvis att tiga ihjäl rättegången mot mig. Offret skall strypas i tysthet. Vi har under våren och sommaren kunnat följa hur sionisterna förbereder sig. Ett knep för att kunna tiga om rättegången är att ge sken av att redan ha behandlat de frågor och ämnesområden, som kan komma att aktualiseras. En företeelse, som kan komma upp vid åtalet, mot mig är naturligtvis Islam. Och vad har vi kunnat se i massmedierna? Jo, mängder av artiklar och inslag om Islam! Sionisternas "fällande dom" mot Islam är "definitiv" och utan möjlighet till överklagande. Muslimerna ges inte ens rätt till genmäle i de av sionisterna styrda massmedierna. "Ingen skall således kunna påstå att något nytt och intressant" om Islam skulle kunna dyka upp under rättegången, och motivera uppmärksamhet i medierna. "Islam har ju redan behandlats ur alla tänkbara synvinklar!" Det är Radio Islam, som försökt behandla judendomen och sionismen ur en "annan" synvinkel, som döms nu! Sionisterna presenterar Radio Islams rättegång som enbart en fråga om antisemitism!

En "diskussion" om närradion skulle ju också kunna föranledas av en mastodontisk rättegång mot ett av närradions större program (Radio Islam är det enda närradioprogram som har förstått närradions roll som åsiktsradio). Men se! Också här har medierna preparerats! Massor av spalter har offrats på inslag om närradion. Se t ex DN under vinjetten "Närradion den nya Radion?" av den 29 juni 1989. Allt behandlas där, bara med ett undantag, Radio Islam! Radio Nova som har utnyttjat närradion för kommersiell reklam har försvarats frenetiskt av alla!

Vi börjar förstå att våra media-sionister får lära sig mycket på sina kurser hos den judiska kriminella maffiaorganisationen Anti-Defamation League i USA! De två "överrabbinerna" i Sverige är ju importerade från USA. Nog står våra massmedier väl rustade för att sitta med armarna i kors under rättegången mot Radio Islam!

Viktigast för sionisterna är att framstå som yttrandefrihetens hängivna och enda sanna garanter på detta vårt jordklot. Syftet är ju att vi, icke-judar, (gojer) skall bli så övertygade om sionistens "frihetslängtan" att vi betraktar själva ordet "sionist", som synonymt med den mest osjälviska kamp för yttrandefrihet. Och härav skall den eftersträvade effekten följa: Nämligen att, om sionisterna skulle tysta någon, så skall vi omedelbart se detta som ett nödvändigt försvar för vår heliga yttrandefrihet! Den sionisterna tystar, kan bara vara ett kryp, som i själva verket endast "är ute efter att ta friheten ifrån oss."! "Det börjar alltid med judarna", brukar sionisterna skriva.

I stort sett fungerar denna sionistiska svindel enligt planerna. Yttrandefrihet i dagens västerländska samhälle tolkas, som rätten för alla att framföra av sionisterna godkända åsikter. Medan varje kritik av sionismen är tabu-belagd. Kritik mot Islam kallas "yttrandefrihet", kritik mot judendomen kallas "antisemitism". Men riktigt lugna kan inte sionisterna vara. Av och till dyker det upp någon liten goj, som genomskådar maskeraden!

Hur har då sionisterna förberett sig inför rättegången mot Radio Islam, när det gäller att framstå som yttrandefrihetens sanna banérförare? Jo, som var och en kunnat konstatera, har aktiviteten varit stor. Praktiskt taget dagligen har vi genom de sionistkontrollerade massmedierna nåtts av budskapet om "yttrandefrihetens okränkbarhet."

Givetvis suger sionisterna på Rushdie-affären. Den 20 juli 1989 kan DN utropa att:"12 000 författare, förläggare, journalister och bokhandlare från 67 länder ställt sig i samma skottlinje, som den i februari 1989 dödsdömde Salman Rushdie." Det är alltså, enligt DN, fråga om modiga män och kvinnor, som vågar sina liv för yttrandefriheten. Dessa hycklare som själva inte skulle våga "häda" mot sionismen! Snarare vill man beklaga denna 12 000-hövdade fårskock, som låter sig utnyttjas av yttrandefrihetens verkliga dödgrävare! Hur många av dessa billigt köpta opportunister och hjärntvättade stackare skulle inte stödja Radio Islam, bara de fick veta sanningen?

Så har vi Kina. Sionisterna tar förstås varje tillfälle i akt för att utnyttja det nya förtrycket i Kina. I juni 1989 får regimkritikern Fang Lizhi tidningarna DN och danska Politikens "Frihetspris".

- Men snälla sionistorgan: när ger ni en palestinsk frihetskämpe ert fina pris? Vad tycker ni om Sveriges dissidenter och förtryckta i Radio Islam?!

Redan i juli 1989 är det dags igen. Nu har turen kommit till "svenska" PEN-klubben. Jodå, samma PEN-klubb, som på det internationella planet länge haft sionistagenten Per Wästberg till ordförande! Nu är man mycket oroad över att den nya kinesiska ledningen "inte visar tillräcklig respekt för yttrandefriheten." Drivna av sitt brinnande engagemang för yttrandefriheten travar en delegation upp till den kinesiska ambassaden i Stockholm. Givetvis under stor mediabevakning. Och vilka står där utanför ambassadens dörr? Jo, de välbekanta supersionisterna: t ex Kay Glans och Agneta Pleijel! Samma personer som hyllar Israel, dess ockupation och dess förtryck mot det palestinska folket i nu över 40 år och som nu med hyckleri fördömer "ockupation" av Kuwait och "diktaturen" i Irak!

- Men ni hycklande "frihetskämpar", varför kan inte era frihetslängtande hjärtan brinna någon gång för yttrandefriheten här i Sverige eller närmare till oss i Palestina? Kan vi inte få bara en liten förklaring på frågan:Varför tycks er hänförelse för friheten bli större ju längre bort från Sverige som "hotet" visar sig? Eller som ett arabiskt ordspråk säger, "kamelen ser inte sin egen puckel, den ser bara andras"! Och dessa kameler ser varken sin puckel eller den sionistiske ryttaren! Så har medierna gått på i sin tävlan efter att hitta hot mot vår heliga yttrandefrihet. Alla aspekter berörs. Den 19 juli 1989 slår DN för den s k Lex Bratt. Den 26 juli gör samma tidning ett stort uppslag med akademiledamoten Gunnel Vallquist, som konstaterar, att "I väst är rätten att uttrycka sig helig." - Men snälla Gunnel Vallquist. Du, som är så djupt engagerad i Din katolska tro. Förklara för oss varför inte jag ingår i denna Din helighet? För det är väl inte så krasst, att du lärt dig att pig-tjänst åt sionisterna betalar sig? En plats i den prestigefyllda Svenska akademin t ex? Och fri tillgång till att breda ut sig i sionisternas massmedier?

Priset tas av DN i en huvudledare den 5 juli 1989. För att bevisa sin totala kompromisslöshet, när det gäller yttrandefriheten, pläderar DN här för att också ge röst åt svenska rasister och Ku Klux Klan-liknande organisationer. Underförstått skulle DN alltså utsträcka rätten till yttrandefrihet till "de allra farligaste bland demokratins motståndare". Men vilka är det DN talar om här? Jo, i praktiken några stackars ungdomar, som DN givetvis inte har en tanke på att ge röst åt i sina spalter.

- Nej, vördade herrar på DN. Vi ska tro er, när ni också låter sionismens kritiker komma till tals. Varför inte börja med att ge mig min lagliga rätt till replik på de påhopp ni med jämna mellanrum gör på Radio Islam. Hittills har ni ju förvägrat mig denna lagliga rätt. Varsågoda! Så lätt vore det för er på DN att bevisa er brinnande hänförelse för allas vår rätt till yttrandefrihet! Om inte? Så kommer vi att fortsätta att betrakta er som lögnare och falska hycklare!

Vi måste allvarligt fråga oss vad det är för ett samhälle, som sionisterna har i beredskap åt oss? Att det är fråga om en totalitär åsiktsdiktatur står ju helt klart. Men hur långt planerar sionisterna att gå i sitt förtryck eftersom det är den judiska israeliska "rättvisan" som håller på att importeras till Sverige? Utvecklingen i Israel kan ge oss en fingervisning. Där har landets alla diplomater nyligen förbjudits att lyssna till information om PLO. Ja, ni läste rätt! Alltså ett förbud att lyssna! Munkavlen har alltså kompletterats med öronproppar! Vad blir då nästa steg i vårt framtida samhälle här i Sverige? Det rike, som skall förverkliga Sions kommande härlighet. Kanske en svart bindel för ögonen till oss alla?

 

2

JUDENDOMEN/
SIONISMEN ÄR
 en politisk ideologi/en politisk rörelse

 ***

"Jag har inte tid för er"

 

Judendomen - med sina politiska anspråk på Palestina och med sina politiska lobbygrupper - utgör en politisk ideologi, alltså en politisk faktor. Detta är en självklarhet.

I Palestinafrågan och i skapandet och existensen av staten Israel spelar judendomen en avgörande politisk roll. Följaktligen blir judarna, genom sina representativa organisationer och sitt politiska stöd till Israel, politiska aktörer. Därför bör Israel, judendomen och judarna - som alla andra ideologier och politiska rörelser - tåla att utsättas för kritisk granskning och analys även från sina politiska motståndare.

Närradiostationen Radio Islam i Stockholm, började sina sändningar, under min ledning 1987, med det klart uttalade syftet att föra ut information om Palestinafrågan, diskutera de tabubelagda ämnen beträffande sionismen och judarnas inkräktande och ockupation av Palestina. Detta för att belysa orsakerna till "Palestinaproblemen", sett ut islamisk synpunkt.

Redan från början har jag haft ambitionen att göra Radio Islam till ett forum för dialog och ömsesidig förståelse mellan Islam, kristendomen och judendomen. I detta syfte har jag, i mina radiosändningar, intervjuat åtskilliga ledare och företrädare för olika kyrkor och samfund, som t ex ärkebiskopen, biskopen i Stockholms stift, chefen för religiösa program i Sveriges Radio, Krister Hedin, Syster Marianne från Alsike kloster m f1 . Den sistnämnda blev föremål för en våldsam hatkampanj från sionistmedia p g a sitt rättframma och modiga ställningstagande i sina uttalanden i Radio Islam för rättvisan i Mellanöstern. Denna fromma kvinna, som tidigare varit ett helgon i svenska media, blev, efter sitt framträdande i Radio Islam, praktiskt taget eliminerad från svenska massmedia; denna kvinna som, enligt en opinionsundersökning utförd bara strax innan hon framträdde i Radio Islam, klassades som nummer två, efter statsministern, på listan över svenska personligheter som har inflytande över opinionsbildningen i Sverige.

Jag har, också, försökt etablera en dialog med den, från USA importerade, judiske överrabbinen i Stockholm, Morton Narrowe, genom att sända till honom en inbjudan att komma och i Radio Islam debattera om frågor av gemensamt intresse. Men det enda jag fick från denne judiske ledare, var ett mycket kortfattat brev innehållande en enda mening: "Jag har inte tid för er."!

Den judiske rabbinen vägrar alltså att debattera med sina politiska meningsmotståndare, för att inte "släppa in" dem i medierna som monopoliseras av sionisterna.

Genom denna arroganta attityd visar rabbinen att sionisterna, beträffande Palestinakonflikten, inte har någon som helst avsikt att föra en dialog för att försöka belysa problemet på ett konstruktivt och civiliserat sätt. De sionistiska ledarna trivs bara i sterila monologer vännerna emellan. Debattdeltagare, om Palestinakonflikten, i västerländska massmedierna, inleder nästan alltid med att först förklara att de är Israelvänner, stödjer Israel och att de enbart önskar den judiska staten allt gott. Man fåt inte vara Israels motståndare! En "kritik" mot Israels invasion i Libanon, t ex, i denna "debatt" mellan sionister brukar ofta motiveras och ursäktas med att " detta skadar Israel och hotar dess existens och dess moral"!

Konflikten, mellan den judiska staten och araberna, belyses sällan i Västvärlden ur arabernas synvinkel och utifrån deras intressen. Denna konflikt utgör ett komplicerat pussel varav den palestinska biten ignoreras helt i Västvärlden. Det är bara Israels säkerhet - aldrig arabernas - som räknas och bekymrar! Även Palestinagrupperna" i Sverige, som leds av några judiska trotskister och APK-are, kom 1988 ut med ett uttalande som bekymrar sig om att Israels moral kan skadas av Shamirs politik, som om banditstaten Israel överhuvudtaget har en moral!!
I denna sionistiska "stämningen" dyker, plötsligt, Radio Islam upp!

 

Varför har Radio Islam väckt våldsam reaktion hos den judiska lobbyn?

Utan tvekan är det därför att Radio Islam har tagit sig friheten att gå på djupet beträffande sionismens historia och Palestinas, sett ur det, för Sverige ovana, islamiska och arabiska perspektivet.

I Radio Islam betraktas Israel som fiende och det talades om, palestiniernas, arabernas och muslimernas intressen och säkerhet och som muslimer och sionismens politiska offer och motståndare, helt förkastar den sedvanliga dominerande judiska historieversionen av Palestinakonflikten, en judiskversion som t o m förnekar det palestinska folkets existens och nekar både kristna och muslimska palestinier deras legitima och mänskliga rättigheten. Radio Islam speglar, i sina program, den islamistiska rörelsens väckelse och ställningstagande och helt tillbakavisar legitimiteten av staten Israels existens och fördömer allt erkännande av den judiska staten. Varje erkännande av den koloniala staten Israel uppfattas av oss som ett godkännande av judarnas rov, stöld och ockupation av Palestina. (Den svenska utrikesministern Sten Andersson kallade nyligen Iraks president för "rövare"! Vilken politiker idag i Sverige skulle våga kalla någon israelisk ledare för "rövare" trots att Israel är den största banditstaten i Mellanöstern idag?) Den judiska militära överlägsenheten och muslimernas teknologiska underlägsenhet är tillfälliga och beroende av vissa övergående historiska omständigheter.

I princip så finns bara en lösning på ett ockupations - och kolonisationsproblem - och det är "dekolonisation".

I konflikten mellan judar och icke-judar, i Palestina och annorstädes, genom historien, liksom i alla konflikter så finns alltid minst två parter. Politiskt, massmedialt och även i historieskrivningen, bör man informera sig och informera om båda parters historieversioner rättigheter och synpunkter i konflikten.

Om det var segrarna, som i form av sagor och legender, skrev de gamla imperiernas "historia", så har moderna tiders historiker, alltsedan historikern Ibn Khaldoun, förmått skilja historien från sagorna.

Men problemet i denna konflikt är att judarna fortfarande tar sina "religiösa" judiska sagor för "historia". Judendomen utgör en anakronism som härstammar från antiken!

För att uppnå en rättvis och varaktig fred är det nödvändigt att rätta till, ifrågasätta och tillbakavisa den gängse sionistiska propagandaversionen av historien. Det är också en fråga om åsikts- och, yttrande- och forskningsfrihet. Historieskrivningen ska inte lagstiftas, till lagparagrafer. Det finns ingen helig historia! Historien kan inte omvandlas till en religiös tro. Man kan inte förbjuda vanliga människor eller forskare att ställa frågor, att göta efterforskningar eller att debattera historiska och politiska ämnen. Vetenskapliga metoder bör, trots Israels hegemoni och militära överlägsenhet användas på alla områden inom historisk och politisk forskning.

 

Korrekt problemställning

Om den nuvarande judiska militära överlägsenheten, för tillfället, hindrar att komma fram till en fredlig, civiliserad, logisk och rättvis lösning på Palestinaproblemet, så kan och bör man åtminstone se till att behålla den rätta problemställningen. Men när massmedierna och historieskrivningen domineras av judarna så blir problemställningen förvanskad.

Muslimerna, (för att använda De Gaulles berömda uttalande från BBC efter nazisternas seger över Frankrike) har inte förlorat kriget, men förlorat ett slag! Motståndet (med intifada och den pågående Islamiska väckelsen) fortsätter! Detta motstånd mot ockupanten är en legitim rättighet och en plikt för alla koloniserade folk.

De sionistiska argumenten för att legitimera skapandet av kolonialism - och terroriststaten Israel (som bygger på lögner och måste skyddas från sanningen), är beroende på "mottagaren" av den judiska propagandan.

För den interna konsumtionen, och för de kristna bibelfundamentalisterna, används de bibliska argumenten.

De argumenten för den externa konsumtionen som spelar på "skuldkänslorna" i Västvärlden härrör delvis från den judiska propagandaversionen av historien under andra världskriget, skriven av segrarna, vilka själva domineras av den judiska propagandan.

Men den arab-islamiska världen, (som själv är offer för den judiska, den franska och den engelska kolonialismen), var varken segrare eller förlorare i detta krig mellan europeiska imperialistiska makter.

För oss, i tredje världen, var andra världskriget en konflikt mellan tre imperialistmakter:

De allierade, som koloniserade det arab-islamiska världen, Afrika och delar av Asien;

Sovjetunionen som koloniserade Asiens islamiska länder;

Och nazisterna som i sin tur ville kolonisera de europeiska kolonisatörerna: Frankrike, Ryssland och England.

Den judiska makten var - och är fortfarande - i ledningen både i Öst- och i Västvärlden!

Den gängse historieversionen i västerlandet, (som drabbar oss i Palestina) förkastas av den arab-islamiska världen och betraktas som en gigantisk sionistisk bluff som syftar till att legitimera rovet av Palestina och att skydda detta rov genom att dominera Västvärlden.

När det talas om ockupationen så menar man inte alltid enbart den militära. Det är idag inte enbart Palestina som är ockuperat av den judiska makten. Västerlandet, i sin kultur, historia, media och politik och ekonomi, är ockuperat av den judiska makten.

Den judiska ockupationen i Palestina kan - om man ska använda medicinska termer - liknas vid en infektion mot vilken kroppen (den palestinska) bibehåller sitt immunförsvarssystem och bjuder ett organiskt motstånd (intifada), medan den sionistiska ockupationen i västerlandet snarast är att likna vid en cancer mot vilken kroppen har förlorat immunförsvaret, medvetandet och motståndet! Under flera generationer så har den judiska propagandan bemäktigat sig den västerländska opinionen och lamslagit dess medvetande gentemot den judiska maktkoncentrationen. Denna makt, som utövar en politisk, finansiell och massmedial dominans, utgör - som en sovjetisk tidning nyligen sade - ett gigantiskt imperium över hela västvärlden, vars existens och gränser inte återfinns på någon politisk eller geografisk världskarta, men som existerar och opererar överallt i det kapitalistiska lägret. Sionismens anhängare bland de amerikanska judarna äger 80 % av de lokala och internationella informationsorganen.

 

3

HÄXJAKTEN MOT RADIO ISLAM

 

Den sionistiska häxjakten mot Radio Islam utgör ett exempel på den judiska intellektuella terrorismen i Världen. Så snart någon vågar beröra, i massmedierna, något sionistiskt tabu och vågar radikalt kritisera sionismen, så mobiliserar den judiska lobbyn genast sin mäktiga sionistiska maffia för att tysta denna avvikande röst.

För sionisterna, är Radio Islam ett "nytt fenomen"

En muslim som har fräckheten att tala ut (på svenska i närradion) om den judiska maktkoncentrationen i Västvärlden och dess stöd till den barbariska judiska ockupationen i Palestina. En muslim som "vågar" utöva sin mänskliga rättighet till yttrandefrihet.

Samtidigt som opinionen, förra året (1989), mobiliserades av de sionistiska massmedierna "till försvar för Salman Rushdies yttrandefrihet", så mobiliserade sionisterna de intellektuella, massmedierna och det svenska "rättsväsendet", för att tysta Radio Islam.

Den judiske propagandisten, Elie Wiesel, angav tonen då han, i en artikel i Expressen, uppmanade medierna och myndigheterna att tysta Radio Islam och ställa dess ansvariga inför "rätta"!

Men de "intellektuella" papegojorna som fanatiskt har försvarat Rushdies "rätt" till att häda mot Islam, skulle inte själva våga häda mot Bonniers!

Denna sionistiska kampanj mot Radio Islam började genast efter de första sändningarna. Hundratals anmälningar mot mig, från hela Sverige, strömmade in till Justitiekanslern. En judisk "lyssnare" från Göteborg, där Radio Islam inte hörs, skrev en anmälan till JK med 12 sidor citat från Radio Islams program!

Judiska delegationer från judiska organisationer, och t o m från USA, kom och uppvaktade JK för att kräva Radio Islams "omedelbara" avstängning. Radio Islam angreps våldsamt i TV, redan sommaren 1987, av Per Ahlmark och jag vägrades rätt till genmäle.

Den 27 januari 1988 skrev journalisten Sune Olofson i Svenska Dagbladet följande:

" JK Hans Stark känner till innehållet i Radio Islam. Han har uppvaktats av Gabriel Romanus, Svenska Kommittén mot Antisemitism, Stefan Meisels, Judiska församlingarnas centralråd, Gabriel Stein, Anti-Defamatioa League (ADL) och statsvetaren Svante Hansson, bosatt i Paris. Dessa vill stoppa Radio Islam.

JK Hans Stark såger till SvD: - Det pågår en diskussion om Palestinasfrågan i Radio Islam och sådant måste vi kunna ta. Frågor av det hår slaget bör inte sopas under mattan, det år det farligaste av allt.

Svante Hansson har på Judiska församlingens uppdrag granskat Radio Islams sändningar."

Israels FN-ambassadör har (i ett samtal i New York, med Per Ahlmark, publicerat i den sioniststyrda svenska tidningen Expressen), kritiserat den svenska regeringen, som har tillåtet denna islamiska radiostations existens.

Den sionistiske agitatorn Elie Wiesel har också, från USA, bidragit med aggressiva uttalanden mot mig både i Expressen och i de amerikanska tidningarna som också där är helt dominerade av den sionistiska lobbyn.

Den judiska frimurarorganisationen, B'nai B'rith höll 1989 en kongress i Stockholm, med mer än 500 deltagare från hela Europa, för att ge sitt stöd åt den sionistiska kampanjen mot Radio Islam.

Eftersom det var omöjligt för mig att komma till tals i de av sionisterna dominerade massmedierna - för att bemöta mina motståndare - så harjag publicerat tre böcker: Vad är Israel?, Israels makt i Sverige och Ett liv för frihet.

Under sionisternas intensiva påtryckningar beslöt Justitiekanslern i mars 1988 att väcka åtal mot mig.

Per Ahlmark, en av sionisternas talesmän i Sverige, förklarade i Sydsvenska Dagbladet, av den 31 mars 1988, att: Kampanjen mot Radio Islam "har lett till seger för oss - Vi har nu lyckats få myndigheterna på vår sida."!!

Alltså, Justitiekanslern gav till slut efter för de starka sionistiska påtryckningarna och beslöt att väcka åtal mot mig för "missaktning mot den judiska folkgruppen". Som om det vore obligatoriskt att hysa högaktning för den judiska ockupationen i Palestina!

Min bok Vad är Israel? har också åtalats för bl a, enligt chefsåklagare Bondestam, att ha publicerat en karikatyr som jämför USAs f d utrikesminister med nazisterna, så har ' Ahmed Rami missaktat det judiska folket, i Kissingers person!!"!!

Förutom boken Vad är Israel? så har sammanlagt 64 uttalanden från Radio Islams sändningar åtalats.

Rättegången mot mig började den 5 september 1989 och pågick i två månader, fram till den 14 november. Detta är troligen den längsta rättegången i svensk historia:

Samtliga åtalade program har spelats upp från band inför juryn och domarna. En svensk skådespelare, Leif Stålhammar, har läst upp de åtalade texterna ur boken Vad är Israel?

Åklagarsidan har kallat fyra vittnen:

Den judiske överrabbinen Mortoa Narrowe: bl a för att rättfärdiga de beskjutningarna av palestinska barn under intifadan, med att "... stenarna som barnen kastar mot de judiska soldaterna är ju för stora."

Och överrabbinen visar med händerna hur stora stenarna är.

Det andra vittnet var den judiske professorn i medicin, Georg Klein. Han anförde inför rätten bl a att många "överlevande" från "Holocaust" åsamkats psykiska problem p g a att de lyssnat till Radio Islams sändningar! Professor Klein vittnade i sin egenskap av en f d "förintad" jude och försökte (på allvar) göra gällande att: "Hitler berövade oss livet genom "förintelsen" och nu vill Rami beröva oss vår död genom att förneka denna förintelse, vår Holocaust."

Den tredje av åklagarens vittnen var den prosionistiske historieprofessorn Jörgen Weibull, som kom för att vittna om att: Ahmed Ramis kritik mot judarna "är inspirerad av nazismen och antisemitismen ..." och att, " ... Ramis kritik mot judendomen är identisk med den kritik som Hitler framförde: följaktligen bör boken, Vad är Israel?, liksom radiostationen förbjudas liksom man förbjöd Hitlers Mein Kampf..."

Uttalanden som Weibull har uppfattat som inspirerade av Hitlers bok var inget annat än citat från Gamla Testamentet (GT), Karl Marx, Jesus. Luther, Voltaire, Profeten Mohamed m tl om judendomen och judarna, som sändes i Radio Islam.

Weibul gick så långt att han menade att, Marx' citat "är inspirerat av Hitler i kritiken mot judendomen."!!! Ett sensationell teori från en svensk historieprofessor!

Åklagarens fjärde vittne var prosionisten och f d biskopen Krister Stendahl, numera professor emeritus vid Harvarduniversitetet i Boston. Han kom, speciellt kallad av chefsåklagaren, från Boston för att "vittna" mot Radio Islam. Stendahl gjorde bl a gällande att Ahmed Ramis tolkning av GT, i sin kritik mot Israel, är falsk och kriminell och att endast judarna själva har rätt att definiera sig och tolka sitt Gamla Testamente."! En märklig logik från Stendahl som om det t ex är bara nazisterna som har rätt att tolka sina egna texter och sin egen ideologi.

Är det inte så att den judiska självdefinitionen innefattar "rätten" att lägga beslag på Palestina och att utrota det palestinska folket? Och är inte denna judiska självdefinition även per definition en krigsförklaring mot den muslimska nationen och en aggression mot det palestinska folket?

I egenskap av f d biskop i Stockholm hävdade Krister Stendahl att Luthers kritiska åsikter i hans bok Judarna och deras lögner är en skam för kristenheten.! Stendahl är anhängare av sionisternas självdefinition att, "sionismen är det judiska folkets benfrihetsrörelse."! Radio Islam har i sina program definierat judendomen som "en lära som legitimerar rov av andra fo!ks land. Denna Radio Islams definition - som inte stämmer med sionisternas självdefinition - upprörde Stendahl! Radio Islam anser att judendomen legitimerar det folkmord som pågår mot palestinierna och följaktligen mot den muslimska nationen och mot hela mänskligheten och att sionismen är en rasistisk, nationalistisk och kolonialistisk biprodukt från judendomen, vilken syftar till att omsätta i handling de påbud som explicit återfinns i judendomen och i judarnas heliga skrifter (Gamla Testamentet och Talmud) dvs: "återvändandet" för judarna från "diasporan" till "det utlovade landet", Palestina!

"Nästa år i Jerusalem", "diasporan", "återvändandet° och begreppet "det utvalda folket" är nämligen centrala begrepp i judendomen.

Åklagaren har åberopat Stendahl som vittne "för att bevisa att Ahmed Ramis tolkningar av Bibeln är orimliga"!!

I denna bok harjag ingående granskat åklagarens vittnens vittnesmål.

Försvarssidan kallade två vittnen:

Professor Jan Hjärpe från Lunds universitet och professor Jan Bergman från universitetet i Uppsala. I denna bok publicerar jag långa utdrag från Bergmans och Hjärpes vittnesmål.

Professor Hjärpe sade i rätten bl a att de åsikter som kommit till uttryck i Radio Islam utgjorde ett bidrag mot sionismen i debatten om Palestinafrågan, om Israel och om judendomen.

Efter Bergmans vittnesmål trädde sex kvinnliga riksdagsledamöter (från de sex riksdagspartierna) fram med en motion där de föreslog att professor Bergman ska utses att skriva förord och kommentarer till den pågående nyöversättningen, till svenska, av Gamla Testamentet, om den kvinnosyn som den judiska bibeln omfattar.

Reaktionen från den judiska lobbyn lät inte vänta på sig! Den sionistiska judaiserade tidningen Idag av den 2 mars 1990 skrev:

"De judiska organisationerna är mycket upprörda över propositionen. Jackie Jakubowski, redaktör för Judisk Krönika, säger: "Det är som att be nazister att skriva ett kapitel om andra världskriget.

Det är en provokation att en antisemit ska föreslås i riksdagen för att utföra kommentarer till en av judarnas heligaste skrifter. Prof Bergman har stött Radio Islam under rättegången. Nu går han ett steg längre och visar öppet att han är antisemit." Jakubowski är heltidsanställd för att föra propaganda och för att vara upprörd!

Prof Bergman är inte antisemit, som den fanatiske sionisten Jakubowski vill göra gällande. Denna anklagelse för antisemitism är ett klassiskt politiskt argument (eller brist på argument) som sionisterna använder för att dra uppmärksamheten från dagens aktuella problem (Israel) och för att tysta politiska motståndare och kritikerna istället för att debattera med dem.

Alla som, i västvärlden, vågar kritisera den sionistiska propagandan blir genast anklagade för antisemitism av den judiska pressen.

Faktum är att sionisterna gör allt för att avleda uppmärksamheten och debatten från sakfrågor och från det som idag händer i Palestina, där sionisternas rätta ansikte avslöjas, och försöker avleda uppmärksamheten mot 2:dra världskriget.

Under rättegången mot mig sände den israeliska regeringen en högt uppsatt tjänsteman, från terroristorganisationen Mossad, till Sverige, Hadassa Ben Itto, för att instruera åklagare Bondestam om de "effektiva metoderna för att tysta Radio Islam".

Chefsåklagare Bondestam, som representerar JK i rättegången, hat öppet visat en skandalös politisk partiskhet då han (mitt under pågående rättegång) den 4 oktober 1989 deltog i ett internt sionistiskt politiskt möte arrangerat av Israels ambassad och av ansvariga israeliska politiker vid Judiskt Centre i Stockholm.

Hadatha Ben Itto sade i en intervju i den israeliska radion efter hennes besök i Sverige att hon har bjudit den svenske åklagaren till Israel för att delta i en kurs om, "Kampen mot antisionismen", i vilken prosionister från hela Europa och USA skulle delta.

Mina protester beträffande detta politiska ställningstagande från åklagaren, mitt under den rättegång lämnades utan åtgärd. För att rättfärdiga sig inför rätten, den 5 oktober 1989, sade Bondestam att han bara hade "...velat informera sig."

Men frågan är: "Varför har då inte åklagaren även besökt moskéer och arabiska ambassader för att "informera sig"? "Varför sänder man inte den svenske åklagaren till han för att informera sig om den islamiska synen på Salman Rushdie?"

Chefsåklagare Bondestam har medvetet eller ej, blivit vilseledd och mist sin självständighet och sin integritet som ämbetsman genom att låta sig utnyttjas av en viss politisk lobby mot en politisk motståndare. På detta sätt så har han vilselett juryn och domarna genom oriktiga informationer som han erhållit från det sionistiska propagandamaskineriet och fört dem vidare till domstolen i officiella åklagarmyndigheternas former.

 

4

 ETT UTTALANDE FRÅN FIB-KULTURFRONT:

ALLA FRÅGOR SKA KUNNA STÄLLAS UNDER OFFENTLIG DEBATT!

***

(avskrift)

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

1990-06-10

UTTALANDE OM RÄTTEGÅNGEN MOT

AHMED RAMI

 

Föreningen Folket i Bild/Kulturfront har sedan starten 1971 haft den parollfästa ståndpunkten att försvara yttrande - och tryckfriheten.

I enlighet härmed anser vi det vara rätt att JK inte åtalade Salman Rushdie, liksom vi anser det vara fel att åtala Ahmed Rami för sändningarna i Radio Islam och för boken "Vad är Israel?", trots att de, var för sig, upplevdes som kränkande av stora grupper muslimska och judiska medborgare.

Den hårda domen för "hets mot folkgrupp" i tingsrätten är en signal om en hårdnande attityd mot misshagliga yttranden i Sverige. Samtidigt är det bra att Rami helt friades i tryckfrihetsmålet.

FIB/K hävdar med eftertryck att alla frågor - även de som bedöms olämpliga - ska kunna ställas under offentlig debatt. JK:s agerande i denna sak bör således kallas vid sitt rätta namn: Ett försök att beskära utrymmet för det tryckta och talade ordet!

 

Stockholm den 5 maj 1990

 

FOLKET I BILD/KULTURFRONT

STYRELSEN

 

5

SCHÖIER OM:

DEN SVÅRA TOLERANSEN

(Artikel publicerad i Publicistklubbens årsbok 1989)

* KAN MAN HA SÅ RÄTT ATT MAN HAR RÄTT ATT TYSTA ANDRA?

* DAGENS MEDIAFOLK BORDE SPRÄNGA - INTE SÄTTA - GRÄNSER!

 

Skall folk psykas och skrämmas till de rätta åsikterna? Frågan ställs här av chefredaktör Hans Schöier. Vad åstadkom opinionsbildningen i fallet Sjöbo, där rikets sociala kontroll ställdes mot bygdens - vilken kontroll vann? Den som försöker kontrollera det fria medborgerliga samtalet, med tillgripande av medel som är främmande för det, skall förr eller senare finna att kontrollen går förlorad.

"I sitt principavsnitt skrev Yttrandefrihetsutredningen att yttrandefriheten ytterst har karaktär av en restriktion som en majoritet ålägger sig i förhållandet till växlande minoriteter och enskilda människor. Majoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen.

Det är mycket begärt, konstaterade utredningen och fann att det är exakt vad som begärs. Ty i det åtagandet konstituerar sig det fria samhället. Där finns också dess möjligheter till förnyelse och växt.

En och annan kanske trodde att det rörde sig om överord, om en försummad inbromsning sedan abstraktionerna tagit fart. Men så var det inte. Utredningen menade vad den skrev.

Här finns nämligen testet på yttrandefriheten - take it or leave it. Det är när de centrala värderingarna hos ett samhälle och i en människa rörs som man värjer sig. Vill försvara genom att tysta och förbjuda. Det är då yttrandefriheten sätts på prov.

Avfärdar vi den reaktionen har vi ingenting förstått. På spel tycks stå det som håller samman samhället och individen. Just så svår är toleransen.

Den uppfanns ur en vånda när människorna inte längre orkade våldet. Till sin förvåning upptäckte de att det gick att leva tillsammans och tänka olika fast det var förtvivlat viktigt hur man tänkte.

De flesta av toleransens argument - några av dem här fritt omskrivna - utvanns då ur ett desperat läge. Kunde nationer verkligen hållas samman genom tvång av samveten?

Var fanns värdet i en bekännelse påtvingad utifrån och utan inre täckning; blev den inte en lögn? Var inte all kunskap ett styckverk och borde man inte söka sanningen tillsammans? Kunde man ha så rätt att man hade rätt att tysta andra?

Mot den här bakgrunden är det generande att ordet "tolerans" inte sällan får stå för en slapphet i övertygelsen och känslan som gör alla åsiktskatter grå. Försvagar man på det sättet innebörden förfuskar man ett arv.

 

ATT FÖRVANDLA BROTTSBALKEN TILL NATIONENS SAMVETE

Vad kan arvet ha att säga oss idag? Här bara några reflexioner. Det är inte främst den legala toleransen som kan bekymra. Den kräver sin bevakning - våra politiker har en benägenhet att stifta opinion och att förvandla Brottsbalken till nationens samvete. Men lagförslag som leder fel kan bekämpas. Och lag kan förbättras i takt med att brister upptäcks.

Med sinnelag är det värre. Det krävs en kraftansträngning för att inse att med yttrandefrihet faktiskt menas frihet att yttra sig. Man måste uthärda mötet också med åsikter som man djupt ogillar.

Här någonstans försöker vi gå ur det grepp som yttrandefriheten kopplar på oss. Det finns ju många sätt att tysta. Ett urgammalt sådant erbjuder den sociala kontrollen använd som ett medel i åsiktsbildningen.

Vi kan inte vare sig ta bort eller avvara den sociala kontrollen. Och det finns en ljus sida i den. Även när människor uppmuntras till växt i ett samspel med varann kan det hävdas att den utövas. Men tonvikten ligger då knappast på kontrollen.

 

SKALL FOLK SKRÄMMAS TILL DE RÄTTA ÅSIKTERNA?

Frågan gäller vilken roll som vi i opinionsbildningen skall tilldela en mera hårdhänt arbetande social kontroll. I klartext: skall folk psykas och skrämmas till de rätta åsikterna?

Ju större vikt vi ger den sortens övertalning desto mer avlägsnar vi oss från det demokratiska samtalet. Det samtalet utgår från att en övertygelse är något som man tillägnar sig, inte något som man dresseras till.

Ta Sjöbo, med dess skala av ängslan för det annorlunda, inrotat främlingsskap och utbildad främlingfientlighet. Vad åstadkom vi där mer än att vi stegrade skalan? Rikets sociala kontroll ställdes mot bygdens. Vilken kontroll vann?

Ta vilsna ungdomar som flockas kring några rasister. Får vi dem inom räckhåll genom att från höjderna underrätta dem om att de inte är rumsrena? Kan de saklöst offras?

I det slutna samhället knådas själarna med hjälp av en brutal social kontroll. För det öppna samhället kan kontrollen bli ett sätt att avväpna sig.

För vad händer om vi har misslyckats med den? Då kommer vi förgäves rusande med de argument som vi har avstått från att använda till förmån för förfasandet. Då rekryterar fanatikerna (andra) osäkra i skyddet av förkastelsen. Hur länge klarar vi att hålla den växande skaran kvar i karantän?

Den som försöker kontrollera det fria medborgerliga samtalet med tillgripande av medel som är främmande för det skall förr eller senare finna att kontrollen går förlorad. Det är en nyttig läxa. Den kanske borde läras. Möjligen också utvidgas.

Vad kan det bero på att misstron mot politikerna och oss journalister dokumenteras i undersökning efter undersökning? Ursäktande förklaringar kan anföras. De är inte uttömmande.

 

SKALL PROBLEMEN KÄMPAS NED ELLER LÖSAS - I SAKEN ELLER SPELET OM SAKEN?

En delförklaring kan vara att politikerna, särskilt i valtider, arbetar med metoder som är besläktade med den sociala kontrollens - sysslar med bevekelsegrunder, kryddar med invektiv, slirar på sakfrågorna. Och att massmedierna uppfattas som medspelare i makteliten.

Allvarligare är att hela föreställningen kan komma att framstå som irrelevant inför de stora och komplicerade frågor som möter oss. Är den polemiska metoden längre den ändamålsenligaste? Skall problemen kämpas ned eller lösas?

Polemiken har sina fördelar som inte skall förbises. Den lyfter fram och renodlar, är med nödvändighet offentlig. Och den kan vara uppfriskande när den är äkta.

Men den börjar framstå som otillräcklig. Den uthärdar inte nyanser. Den flyttar uppmärksamheten (inte minst massmediernas) från det svåra - saken - till det enklare - spelet om saken. Och framför allt: den begränsar synfältet. Blicken koncentreras på motståndaren och hans enfaldiga förslag till lösningar.

Det här är opraktiskt, i en tid när de problem som har endast två sidor är få och blir allt färre och när de möjliga lösningarna kan behöva sökas på en bred front. Toleransen är praktisk. Den vidgar synfältet. Den främjar överblicken och gynnar analysen. Den förutsätter avspändhet utan att utesluta lidelse.

Yttrandefrihetens klassiker föreställde sig att alla konflikter skulle lösas galant bara man argumenterade lugnt och sansat. Det var förstås en förenkling. Ändå var de kanhända mer framsynta än vi. Undras om de inte klarare såg den svåra toleransens möjligheter. För dagens mediefolk borde det vara en angelägen sak att ta vara på dem. Att spränga - inte sätta - gränser."

Hans Schöier

 

6

 (Bilaga 7, från Ahmed Rami till Svea hovrätt)

BENDIT:

 

PRINCIPFRÅGA OM YTTRANDEFRIHET

(Utdrag från en uppsats av Jean-Gabriel Cohn-Bendit)

Artikelförfattaren Jean-Gabriel Cohn-Bendit, bror till den beryktade studentledaren "Danny le Rouge" i 1968 års vänsterradikalism i Paris. är en judisk intellektuell, f d trotskist, sedemera vänsterliberal som 1980 i tidningen Liberation tog ställning för revisionisternas yttrandefrihet.

 

EN VIKTIG FRÅGA ATT STÄLLA OCH SÖKA BESVARA 

 

Är det möjligt att rationellt skriva om ett ämne som man i allmänhet indignerat vägrar att rationellt diskutera?

Själva tanken att åter studera historien om "den slutliga lösningen" som ett historiskt problem, inte som ett historiskt faktum (av gränslös tragedi och fasa), är i sig utmanande, för att inte säga djupt anstötlig; en monumental oförskämdhet, skulle nog många säga.

Men det kan ändå vara intressant att ställa en första enkel fråga:

- Beslutade det nazistiska Tysklands ledning att utrota (alla de då tillgängliga) judarna? Och skedde i så fall detta planerade (fysiska) folkmord i förintelselägrens gaskammare med giftgasen Cyklon B?

Enbart att ställa denna fråga - eller dessa två frågor - är att, hos en del människor, väcka pinsam och bestört indignation. De vägrar att läsa mer, och jag är naturligtvis fullt medveten om denna risk liksom att jag utsätter mig för misskreditering.

 

JAG VAR TVÄRSÄKER OM "FÖRINTELSEN"

Själv reagerade jag likadant för två år sedan, när jag stötte på personer som ifrågasatte och till och med förnekade Förintelsen. Det var en vän som fick mig att läsa Rassinier, trots att det som han berättade verkade då, för mig, så förvirrat och fullt av dumheter. Innan jag började ta itu med läsningen av Rassiniers (till Förintelsen starkt kritiska) skrifter gav jag min ivrige revisionistiske vän de svar som människor ger mig idag:

1. Allt det där är absurt. Det finns ju sådana mängder med bevis på detta gigantiska folkmord, med gaskamrar och miljoner dödade.

2. Diskussioner om antalet offer är inte bara makabert; det förändrar ingenting i grunden.

3. Nazismen var och kommer att förbli en avskyvärd företeelse; därför tjänar denna diskussion (om Förintelsen) inget till.

4. Att föra en sådan här diskussion tjänar endast några nynazisters intressen ...

5. Jag har faktiskt viktigare saker att befatta mig med.

 

ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ...

 

OCH INTE AUTOMATISKT FÖRDÖMA

Men min vän gav inte upp; han envisades med att jag skulle läsa Rassinier, och jag började misstänka att han, trots sitt förflutna och sitt nuvarande politiska liv, var antisemit ...

Och nu står jag här själv bemött med samma skepsis och samma misstankar. Jag begär alltså av dem som har samma inställning som jag tidigare hade, dvs nästan hela den franska intelligentsian, historiker eller ej, att de skall förstå hur jag har kunnat gå från säkerhet till tvivel, de tvivel som jag idag hyser.

Jag säger avsiktligt förstå, inte acceptera, därför att det ändå är möjligt att jag har fel. Men, om jag inte har blivit galen, inte är en föraktlig skitstövel, inte är en tjockhudad dumskalle, inte är fanatiker, då; måste man påvisa vilka misstag jag begår i diskussioner i öppna debatter, och inte genom förolämpningar och inte genom misstankar om mina motiv.

 

ISOLERING FÖR VILSE

Men varför vill jag då ha den här diskussionen? Varför kan jag inte nöja mig med forskningar och egna personliga funderingar?

Därför att jag inte tror på det meningsfulla i privata funderingar och på isolerade forskningar. Medmänsklig kommunikation är för mig viktigt för att kunna komma fram till sanningar inom alla områden ...

Personliga funderingar, som ibland är oundvikliga, är alltid farliga; man kommer så lätt in på villovägar. Jag vägrar att acceptera den isolerade situationen som något beständigt.

Men jag är ju inte ensam om dessa tvivel. Jag delar dem med dem som blivit säkra och vanligen är högeranhängare, litet fascistanstuckna kanske, alltså rena motsatsen till det som jag står för och vill kämpa för. Därför är den situation som jag hamnat i rent outhärdlig för mig.

 

HISTORIEN - EN DOMSTOL

Jag har ett behov av att rättfärdiga mig, att här föra ett försvarstal. Domstolen i detta fall är historieskrivningen från denna tid.

Varje historiker blir - på sitt sätt - antingen åklagare eller försvarare.

Det är faktiskt så, att var och en som talar om historia inkallas antingen som vittne för att lägga nazismen något till last eller för att frikänna nazismen något, och i senare fallet betraktas denne som försvarsadvokat för (hela) nazismen, t ex om han uttalar vissa tvivel om gaskamrarna eller på logiken i vissa av de sedvanliga argumenten.

 

FÖR EN KRITISK GRANSKNING

Mitt problem, som liberal jude, är att jag är i opposition mot västvärldens nästan totala kategoriska inställning att existensen av gaskamrarna i Hitlers koncentrationsläger inte får underkastas en kritisk granskning. Detta är ett frihetsinskränkande totalitärt påbud.

Jag känner väl till skillnaden mellan ett demokratiskt styre och en totalitär stat. Jag är också medveten om faran för demokratin att glida in i totalitarism när man söker inskränka yttrandefriheten för att "skydda de demokratiska värdena" ...

Hur kan man i en demokrati som har själva sin legitimation i yttrandefriheten acceptera att vissa medborgare låter sig förhindras att säga vad de tänker och hur de tänker? De totalitära staterna pålägger att alla medborgare skall visa "skyldighet att noga väga sina ord" och aldrig uttala något "förgripligt", dvs kritiskt. Är inte detta avskräckande nog för varje frihetsvän och demokrat?

 

FÖRSTA STEGET MOT TOTALITARISM

Om vissa institutioner som t ex armén eller skolan anses så viktiga för samhället, att det plötsligt utgick ett dekret från statsmakten att dessa viktiga och oumbärliga samhällsinstitutioner inte får utsättas för "missaktning", vore detta enligt min uppfattning ytterst allvarligt. Därmed togs ett första steg mot totalitarism. De totalitära staterna gör ju just detta genom att inskränka eller rent av förbjuda kritik av alla institutioner och av hela samhället.

Att t ex en utlänning eller flykting inte skulle kunna uttrycka sig fritt utan att riskera förvisning är för mig också oacceptabelt. Jag minns hur Chirac som premiärminister manade Pliotch, som då just frigivits från ett sojvetiskt fångläger, att uttala sig återhållsamt om Sovjetunionen. Innebörden av detta: I Sovjet, "hans land", var Pliotch tvungen att tiga om sina åsikter på grund av att där inte rådde någon yttrandefrihet, men i Frankrike, där yttrandefriheten finns, var han tvungen att tiga - eller "visa återhållsamhet" - därför att han var utlänning, en främmande gäst som inte får tillåta sig samma friheter som värdfolket. I princip tycks det inte vara någon skillnad vad gäller respekten för yttrandefrihet mellan att vara medborgare i en totalitär stat och en utlänning i en demokrati (som Chiracs Frankrike).

 

INGET OCH INGEN SKALL STÅ ÖVER KRITIK

Låt mig sammanfatta min demokratiska ståndpunkt: det finns ingen människa, medborgare eller utlänning, offentliganställd eller inte, som man kan förbjuda att uttrycka sina tankar och åsikter, och ingen institution - det må vara armén eller statschefen - som är sakrosankt och som får tillåtas stå över all offentlig kritik.

Kampen för frihet är också en kamp för den fria radion och för en annan press och TV som inte är underkastad vare sig statligt monopol eller pengarnas makt.

Jag har alltid frapperats av det absurda påståendet att, vid ett givet tillfälle, minoritetsåsikter måste uttryckas på kortare tid eller i mindre bokstäver än majoritetsåsikterna (eller de åsikter som utger sig för att vara majoritetens).

Kanske är demokratin i vissa avseenden i själva verket mer hycklande än totalitära stater. I alla händelser bör man ställa sig frågan: - Finns det åsikter som man inte har rätt att uttrycka?

 

SKA VISSA ÅSIKTER FÖRBJUDAS OCH ANDRA TILLÅTAS?

En gång ansåg också jag "Ingen frihet för frihetens fiender". Jag yrkade då på förbud för fascistiska tidningar och möten ... Jag demonstrerade 1956 mot att Guitton utsetts till professor vid Sorbonne med motiveringen att han kunde ha varit Pétain-anhängare under kriget, vilket dock inte hindrade att jag samtidigt, i den demokratiska principens anda, demonstrerade mot mötesförbud för yttersta högern, mot beslagtagandet av en bok om tortyr i Algeriet liksom mot att man förbjöd visning av filmen "Nunnan" efter påtryckningar från religiöst håll.

Efter kritisk självrannsakan inser jag att jag då använde mig av demokratins principer om yttrandefrihet för min rätt att uttrycka mina åsikter, medan jag samtidigt argumenterade för att förbjuda andra deras åsikter som kolliderade med mina ...

 

TOLERANSPRINCIPEN GYNNAR INTE DE INTOLERANTA

När jag hävdar toleransprincipen i praktisk tillämpning - att också mina ivrigaste meningsmotståndare skall få ha samma rätt att komma till tals som jag och mina meningsfränder - så finns det vissa personer som, i detta, ser en sorts självplågeri, en sorts masochism. Om jag, en liberal jude, vore övertygad om att toleransprincipen skulle leda till frihetens förlust, skulle nog, också jag, ivra för åsiktscensur för mina meningsfiender. Men jag är inte övertygad om detta. Jag tror inte att, om man tillåter också rasister, fascister och stalinister att tala fritt, så innebär det att man hjälper deras idéer att få ökad spridning och bli "legitimerade samhällsidéer".

Låt mig sammanfatta:

1. Att avstå från censur och låta var och en fritt uttrycka sina tankar innebär inte att man avstår från att bemöta och bekämpa motbjudande åsikter.

2. Om man kräver att personer, utpekade och förklarade som "frihetens fiender", skall censureras, blir man - frivilligt eller ofrivilligt, avsiktligt eller oavsiktligt - en sådan "frihetens fiende" och ger därmed sin legitimering åt att (det demokratiska) samhället glider in i det första stadiet på väg mot totalitarism.

3. Jag tror inte att det är möjligt att förhindra vissa idéer vare sig genom polisiära metoder eller genom vissa sofistikerade förtryckarmetoder.

4. För mig är det inte bara moraliskt (enligt toleransprincipen) utan även realistiskt att låta även motbjudande åsikter fritt få träda fram i ljuset, de idéer som jag vill bekämpa. Man kan ju inte bekämpa det som inte framträder och uttrycks inför offentligheten.

 

ÄR CENSUR DET ENDA ALTERNATIVET?

Detta var min allmänna inställning när "Faurisson-affären" blev allmänt känd 1979.

Jag hade då ännu inte läst den text (av ett antal franska historiker som där fördömde Faurisson och hans förnekande av gaskamrarnas existens för utrotning av judar och andra i Hitlers koncentrationsläger). Men jag hade starkt berörts av de reaktioner som denna Faurissons text framkallade i pressen, i nationalförsamlingen och i Lyon: indignationsladdade krav på yrkesförbud (för Faurisson som universitetsprofessor), inkallande inför rätta mm ...

När jag, först, läste Faurissons utlåtande (i Le Monde) trodde jag att han var nynazist och att han i sak hade helt fel. Därför ville jag, en liberal jude med vänstersympatier, offentligt ge honom rätt att få uttala sig i yttrandefrihetens namn ...

Jag träffade snart Faurisson personligen och läste Rassiniers skrifter och insåg att ingen av dem var antisemit och att ingen av dem var för folkmord.

Om det skulle vara så att Faurisson och Rassinier vore antisemiter och att allt vad de säger är inte bara "lögn" utan även "oacceptabelt", så är jag ändå motståndare till att man förbjuder dem att uttrycka sina idéer och tankar.

För mig föreligger emellertid ett problem: hur skall man kunna bekämpa det som framstår som både falskt (i sak) och (moraliskt) oacceptabelt och farligt, om man avstår från censur i alla former?

 

MÅNGA FÖRBUD FINNS REDAN

Förbud är inte den enda form av censur som jag vänder mig emot. Förtal är en annan form som är lika förkastlig. Istället för att kritisera de av motståndaren framförda fakta och åsikterna misskrediterar man personen. Men att misskreditera är inte att vederlägga!

Det finns flera mer eller mindre sofistikerade metoder för misskreditering som i realiteten är åsiktscensur, t ex genom att försåtligt ställa frågan till meningsmotståndaren: - Har ni inte vårdats på mentalsjukhus? Därmed ger man offentligheten intrycket att vederbörande kan vara obalanserad och sakna trovärdighet.

En annan försåtlig fråga (som ständigt framförs mot t ex revisionister): - När uttalade ni senast rasistiska tankar? Därmed avses att misskreditera allt vad vederbörande sedan har att framföra. (Nästan alla har vid något tillfälle i livet låtit undslippa sig ett omdöme som kan vara rasistiskt).

 

FRÅGAN OM FOLKMORD, UTROTNING:

 

DET GÄLLER HÅLLBAR DOKUMENTATION

De officiella (etablerade) historikerna grundar teorin om folkmord (på judarna) på följande historiska uppgifter:

År 1941 utgick en hemlig order från Hitler att utrota alla judar. Denna order verkställdes i "förintelseläger", bl a Auschwitz, där det inrättades gaskammare där hundratusentals judar utrotades. Inalles utrotades mellan 4, 5 och 6 miljoner judar.

De historiker som kallar sig "revisionister" - och som kallar de förstnämnda "utrotningsanhängare" - förnekar denna hemliga order, som det inte finns några spår av utom i vittnesmål efter kriget och i Auschwitzkommendanten Rudolf Höss' (i Polen först utgivna) memoarer. Revisionisterna ifrågasätter om det fanns några gaskammare och de ifrågasätter (det officiellt angivna) antalet judar som dog i nazismens våld. Därav drar de slutsatsen att det aldrig funnits något (fysiskt) folkmord och heller ingen plan för utrotning. Folkmordet ("Förintelsen") skulle inte vara något annat än en propagandafint under kriget som sedan - efter krigsslutet - legitimerats genom olika rättegångar och tvivelaktiga vittnesmål.

För min del står jag inte främmande för att revisionisterna har rätt. Om de andra bevisen (som "förintelseanhängarna" anför) är lika dåligt grundade som de som bygger på (SS-officeren) dr Kremers anteckningar (vilkas autenticitet aldrig ifrågasatts) och om man vill hänvisa till Gerstein-rapporten, Höss' memoarer eller till det fantasiartade vittnesmålet från Filip Müller, ja, i så fall är den officiella historieskrivningen inte alls trovärdig.

 

SKA MAN BYGGA HISTORIEN PÅ ENBART PERSONLIGA VITTNESMÅL?

Frågan om folkmord som den byggts upp av den officiella historieskrivningen här, ställer vissa metodproblem, där man måste erinra om följande banaliteter:

1. Om vi, om en viss period, saknar någon som helst autentisk dokumentation, kan vi inte bestämt uttala oss om vad som hände under denna period i berörda avseenden.

2. Ett "historiskt faktum", vilket det än må vara och hur hemskt det än har varit, som inte grundar sig på något annat än "vittnesmål" kan inte tillfredsställa den samvetsgranne och sanningssökande historikern på samma sätt som verkliga fakta som bekräftas av andra dokument än vittnesmålen.

3. Den ofta framförda gensagan (mot revisionisterna) att "det är lika absurt att ifrågasätta gaskamrarnas existens som att ifrågasätta att Napoleon funnits eller att kriget 1914 ägde rum" är en historiskt sett orimlig utsaga:

a) Förekomsten av gaskammare - liksom Hitlers order - baseras inte på något annat än vittnesmål.

b) Däremot grundar sig existensen av kriget 1914 inte bara på "våra tappra soldaters" vittnesmål utan på en mängd autentiska dokument. Och detsamma gäller om Napoleon; det vi vet om honom grundar sig inte bara på personliga vittnesmål från hans anhängare och motståndare (för i så fall kunde man tvivla på att "den sagolike karriäristen och erövraren" Napoleon verkligen hade levt).

c) Skillnaden när man försöker bedöma dessa två uppgifter - om gaskamrarna funnits och om första världskriget ägt rum - ligger i egenskapen hos de dokument som bevisar dem. Om man kan betvivla gaskamrarnas existens (för systematisk massutrotning av människor), så är skälet härtill att gaskamrarna inte grundar sig på något annat än vittnesmål och dessutom att dessa berättelser ofta motsäger varandra och ibland sig själva.

 

7

 (BILAGA 7B, från Ahmed Rami till Svea hovrätt)

NOAM CHOMSKY:

 

NÄR SKA YTTRANDEFRIHETEN FÖRSVARAS?

***

Noam Chomsky är professor i lingvistik (språkforskning) vid Cambridge University i Massachusetts, USA, välkänd för sitt starka politiska engagemang mot USA:s krig i Vietnam under 60- och 70-talen.

***

SJÄLVKLARHETER OCH HYCKLANDE INTELLEKTUELLA

 

De påpekanden som här framförs är så självklara att jag måste be de förnuftiga personer, som läser detta, om ursäkt. Men om det likväl finns vissa goda skäl att framföra dem, och det oroar mig att det gör att, så kommer de att vittna om vissa anmärkningsvärda aspekter i våra intellektuella kretsar idag.

Innan jag tar upp det ämne jag blivit ombedd att yttra mig om, är det nödvändigt att framföra två nödvändiga klargöranden: För det första - jag behandlar här endast ett exakt och speciellt ämne, nämligen rätten att fritt få framföra åsikter, slutsatser och övertygelser. Jag skall här inte alls yttra mig om Robert Faurissons verk eller den kritik han framför, vilket jag inte känner så väl till, och inte heller de ämnen han behandlar, vilket jag inte heller är särskilt insatt i. För det andra - jag har några inte smickrande (men förtjänta) kommentarer om vissa grupper inom vår intelligentsia, vilka helt saknar respekt för fakta och förnuft, något jag själv bittert fått erfara. Det jag skulle ha att säga gäller förstås inte de många andra som oförtröttligt fortsätter att visa prov på intellektuell integritet. Jag ska inte här gå in på detaljer. De negativa tendenser jag syftar på här är tillräckligt intressanta för att förtjäna uppmärksamhet, men jag vill inte att mina kommentarer missuppfattas och tillämpas utanför det problemområde jag behandlar.

För ett tag sedan blev jag ombedd att skriva på en petition till försvar för "åsikts- och yttrandefriheten" för Robert Faurisson (som är en fransk oliktänkande). Petitionen ger absolut ingen information om karaktären, nivån eller giltigheten av hans forskning, utan begränsade sig uttryckligen till att försvara grundläggande rättigheter som betraktas som självklart förvärvade i demokratiska samhällen. Petitionen uppmanade universitetet och andra auktoriteter att "göra allt som står dem till buds för att garantera Faurissons säkerhet och hans frihet att utöva sina legala rättigheter" ("do everything possible to ensure Faurisson's safety and the free exercise of his legal rights"). Jag skrev på, utan att tveka.

Det faktum att jag skrivit på denna petition väckte en storm av protester i Frankrike!!

Jag blev mycket mer förvånad över att få läsa att Pierre Vidal-Naquet (sionist) finner petitionen "skandalös" och speciellt att jag skrivit på den.

Vidal-Naquet uppger endast en orsak till att han finner petitionen, såväl som min underskrift, "skandalös". Petitionen informerade endast om att Faurisson hade publicerat sina "resultat" ("Since he began making his findings public"), något som är ovedersägligt, men den säger eller antyder inget exakt om deras värde och heller inget om deras giltighet.

Jag angriper ingen bestämd. Men antag att någon verkligen fann denna petition "skandalös", inte p g a en tolkningsfråga, utan p g a dess verkliga mening. Antag att denna individ finner Faurissons åsikter chockerande och t o m förfärliga och att han bedömer Faurissons åsikter och sätt att forska som skandalöst. Antag t o m att han har fog för dessa slutsatser - om han har rätt eller ej saknar minsta betydelse i detta sammanhang. Vi kan därav dra den slutsatsen att individen i fråga anser att petitionen var skandalös och att Faurisson verkligen borde berövas sina normala mänskliga rättigheter att yttra sig, att han borde avskedas från universitetet och att man borde trakassera honom, och t o m utsätta honom för fysiskt våld etc. En sådan attityd är inte ovanlig. Den är typisk t ex för amerikanska kommunister och deras motsvarigheter i andra länder.

 

SELEKTIV YTTRANDEFRIHET?

För dem som har lärt sig något från 1700-talet (se Voltaire) så föll det sig helt självklart, utom all diskussion, att försvar för rätten till yttrandefriheten: inte bara begränsar sig till de idéer man samtycker med utan att man, just i det fall då det rör sig om åsikter som man finner utomordentligt chockerande, som man bör försvara denna rätt å det ivrigaste. Att understödja rätten att uttrycka redan allmänt accepterade åsikter är ju helt klart så gott som betydelselöst. Allt detta är man helt införstådd med i USA. Därför förekommer inget i USA som liknar "Faurisson-affären". Men i Frankrike (och i vissa andra europeiska länder), där traditionen med medborgerliga rättigheter är långt ifrån befäst och där tendenser av djupt totalitär art bearbetat intelligentsian under åtskilliga år (kollaborationen, det stora leninistiska inflytandet, den nästan verklighetsfrämmande attityden hos den nya högerfalangen bland de intellektuella osv), är situationen uppenbarligen helt annorlunda.

För den som engagerar sig för den kulturella situationen i t ex Frankrikes intellektuella kretsar, saknar affären Faurisson inte intresse. Den för genast tankarna till två jämförelser. Den första är följande: jag har ofta skrivit på petitioner, som verkligen gått till ytterlighet, till försvar för ryska dissidenter, vars åsikter verkligen varit avskyvärda: anhängare till amerikanska barbariet och grymheter, då de härjade i Indokina, eller anhängare till kärnvapenkriget eller anhängare till en religiös chauvinism som påminner om medeltiden. Ingen har någonsin höjt protester för det. Men om någon gjort det, skulle jag ha betraktat detta med samma förakt som jag hyser mot kampanjen som har drivits mot petitionen för Faurissons medborgerliga rättigheter, och av samma skäl. Men då jag säger att Faurisson bör garanteras rättigheten att framföra sina åsikter vilka de än är så anses detta principiella ställningstagande som "skandalöst" och man gör ett stort "nummer" av det i Frankrike. Orsaken till denna distinktion är ganska uppenbar. I fallet med de ryska dissidenterna, så godkänner staten (våra stater) detta stöd för egna syften som inte har någonting att göra med försvar av de mänskliga rättigheterna. Men i fallet Faurisson, så är försvar av dennes rättigheter inte en doktrin som stöds officiellt. Intelligentsian, som älskar att ställa sig i ledet och gå i takt, känner inget behov av att försvara yttrandefriheten för sina egna oliktänkande i västvärlden som de gör utan att tveka när det gäller sovjetiska dissidenter.

 

EUROPAS OCH USA:S OLIKTÄNKANDE

En andra jämförelse kommer också i tankarna. Det är sällan som jag säger något positivt om den ledande intelligentsian i USA. Det är likväl mycket belysande att jämföra de franska (och andra europeiska) reaktionerna på Faurisson-affären med liknande fenomen i USA. I USA har Arthur Butz (vilken man kan anse som en amerikansk motsvarighet till Faurisson) inte blivit utsatt för sådana obarmhärtiga attacker som man riktat mot Faurisson i Europa. När historierevisionisterna höll en stor internationell sammankomst i USA, uppstod ingen hysteri liknande den som, i Frankrike har omgivit Faurisson-affären. Då det amerikanska nazistpartiet kallar till en demonstration i den, till stora delar, judiska staden Skokie (Illinois), vilket ju är en ren provokation, försvarar American Civil Liberties Union (en organisation till försvar för de mänskliga rättigheterna) deras rätt att demonstrera ( något som självklart har våldsamt retat det amerikanska kommunistpartiet till vansinne). Och vad jag vet så fungerar det på samma sätt i England eller i Australien, länder som, liksom USA, har en levande tradition att värna om de medborgerliga rättigheterna och om friheten. Butz (som är revisionist och professor vid ett amerikanskt universitet) och de andra är föremål för kritik och hårda (intellektuella) fördömanden (aldrig några rättsliga eller administrativa åtgärder) men utan att någon, vad jag vet, ger sig på deras rättigheter och friheter. I dessa länder behövs överhuvudtaget ingen "oförarglig" petition som denna som man, i Frankrike, finner "skandalös". Och, om det förekom en sådan petition, skulle den helt säkert aldrig angripas utom bland mycket små och betydelselösa kretsar av försumbar karaktär. Jämförelsen är belysande. Det är en återverkan av samma faktorer som gjorde att leninismen, under lång tid, drog åt sig stora delar av den franska intelligentsian på grund av dess förakt för grundläggande principer i försvaret för friheterna och av den fanatism med vilken de nu är beredda att blåsa till korståg mot tredje världen. Det finns alltså djupt inristade totalitära strömningar som träder fram i olika skepnader och som utgör ett allvarligt hot mot demokratin och yttrandefriheten. Här har vi, tror jag, ett ämne som ännu förtjänar att ordentligt analyseras.

Jag skulle slutligen vilja göra en kommentar beträffande Faurissons förmenta "antisemitism". Låt oss först konstatera att t o m om Faurisson skulle befinnas vara en lidelsefull antisemit eller en fanatisk nazianhängare så skulle detta absolut inte påverka legitimiteten i att försvara hans medborgerliga rättigheter. Tvärtom, detta skulle göra försvaret av dessa rättigheter ytterligare angeläget och viktigt, eftersom, än en gång, och det är en självklarhet sedan århundraden, att det just är rätten att uttrycka de mest avskyvärda åsikter som bör försvaras intensivast; det är alltför lätt att försvara yttrandefriheten för sådant som inte behöver försvaras. Men, bortsett från denna centrala fråga kan man fråga, sig om Faurisson, verkligen, är antisemit eller nazianhängare, som hans motståndare påstår. Efter vad jag läst, p g a anklagelser mot honom, kan jag inte finna något bevis som ger stöd åt sådana slutsatser. Jag finner inte heller några trovärdiga bevis i de dokument jag läst om eller av honom, vare sig i publicerade artiklar eller i hans privata korrespondens. Såvitt jag kan bedöma, så är Faurisson en sorts relativt opolitisk liberal forskare. För att ge stöd åt denna anklagelse för antisemitism, har man informerat mig om vad man minns om ett brev från Faurisson, vilket vissa tolkar som innehållande "underförstått" antisemitiska yttranden. Detta gamla brev är från början av 50-talets tid, under kriget i Algeriet. Det förvånar mig en aning att seriösa personer kan framföra sådana anklagelser - även privat i ett brev till mig - och anse dessa som tillräckliga för att betrakta någon som "ökänd antisemit". Jag kan inte finna något, i de publicerade texterna, som rättfärdigar sådana anklagelser. Men antag att vi skulle tillämpa sådana metoder mot andra människor och tillfråga dem, t ex, om vilka deras åsikter, då, var om franska kriget i Indokina och om stalinismen under 50-talet!

 

Noam Chomsky

 

8

I en artikel i Tehran Times av den 30/11/1989:

***

JOURNALISTEN BIRGITTA GRENZ:

"Allt han har gjort är:
ATT SÄGA SANNINGEN"

***

 

[Birgitta Grenz har civilkurage att tala ut när de flesta tiger i rädsla för dem som idag har makten. Sverige hade, också, "anpassat" sig till den rådande makten under andra Världskriget i rädsla för "den starke"! Birgitta Grenz skulle ha velat publicera denna hennes åsikt i någon svensk tidning. Men tyvärr, det går inte: Sverige är "ockuperat"! Det är bara de "rätta åsikterna" som får publiceras! Och därför blir snart utländska tidningar den enda möjligheten för "politiska flyktingar" (i form av åsikter) att komma till tals! Ska svenskarna, som har vissa åsikter, snart börja söka politisk asyl i andra länder? Man kan kanske förstå varför Birgitta Grenz publicerar sin artikel i Tehran Times och inte i t ex DN eller SvD!]:

 ***

En muslim som är svensk medborgare och som nu står åtalad inför rätta p g a att han, i sin närradiostation över Stockholmsområdet, sänt program där han citerat ur judendomens bibel, Gamla Testamentet.

Ni kanske tycker att det låter egendomligt, men situationen är i korthet följande:

Ahmed Rami (närradiostationens ansvarige utgivare) har i sina radioprogram analyserat sambandet mellan vissa texter i Gamla Testamentet och den politiska situationen i Palestina så som den är idag och har varit. Han har även i sina program informerat om den världsomfattande sionistiska rörelsen, dess makt över västerländska massmedia, vilket vi svenskar just nu genom denna rättegång på ett brutalt sätt får erfara, och dess kontroll över politik och finans. På grund av detta står Ahmed Rami nu inför rätta och riskerar att dömas till två års fängelse.

Och Ni skall veta att allt han har gjort är att säga sanningen. Han kämpar för yttrandefriheten, något som tidigare i år allmänt ansågs vara en självklar rättighet för Rushdie och hans blasfemiska bok.

Yttrandefriheten angår varje författare och journalist, men det verkar som om den inte går att tillämpa när man kommer in på ämnen som rör palestinakonflikten, dess orsaker och den långa historien bakom den!

Jag är själv journalist och anställd vid Sveriges Television sedan mer än 20 år. Jag anser, att det bör talas rent ut vad saken verkligen gäller beträffande Ramirättegången:

Ahmed Rami, med sin hängivna solidaritet med palestinierna, har "fräckheten" att våga bryta den oskrivna lagen att inte kritisera Israel och judendomen.

Birgitta Grenz

 

9

 

JAN MYRDAL

Replik på Berit Hedebys artikel. Denna replik refuserades i DN, och publicerades i Folket i Bild nr 11-12-1990

***

OM TRYCKFRIHETS-FÖRORDNINGENS PRINCIPER

 

Berit Hedebys artikel "Pinsamt, Myrdal! Varför försvarar du skändningen av judar, Jan Myrdal?" i DN 21.5.90 var trams. Tryckfrihetsförordningen skyddar inte bara önskvärda avsikter, uppfattningar och ord. Dödshjälp är enligt min - och de flesta svenskars - uppfattning en vidrighet. Men enligt Tryckfrihetsförordningen har Berit Hedeby laglig rätt att i skrift förespraka den dödshjälp för vilken hon enligt lag dömts till fängelse da hon praktiserat den.

Jag försvarar denna hennes rätt att skriftligen verka för dödshjälp när den ifrågasätts av de handikappade, samtidigt som jag förstår deras synpunkter och av personliga skäl känslomässigt upprörs av hennes propaganda för dödshjälp. Men om hon åter en gång övergår från teori till praktik måste hon återigen ställas inför rätta.

Hade det bara rört mina ord hade jag dock inte svarat. Om dem publicerar Dagens Nyheter numera åter mest illa-sinnat tjafs. Nu är jag jude-skändare också. Det skulle inte falla mig in att ifrågasätta Dagens Nyheters tryckfrihets-förordningsmässiga rätt till detta och kräva någon form av korrekthet och saklighet. Det är bara så att den som undrar vad jag anser om de Mänskliga rättigheterna, i Dagens Nyheter varken kan få veta vad jag skrivit, eller ens att boken om franska revolutionen finns. Den utställning som nu vandrar runt i landet är i Dagens Nyheter en icke-utställ-ning. Den som intresserar sig för mitt arbete bör därför i stället gå till bibliotek och bokhandel samt läsa andra dags-tidningar än Dagens Nyheter.

Men nu rör det betydligt mer än Jan Myrdal. Dels rör det Tryckfrihetsförordningens grunder. Efter att ha lyssnat till Berit Hedeby - det hon sade på stämman var ungefär vad hon publicerade i DN 21.5.90 - inser jag att jag oavsett obehagen har en medborgerlig skyldighet att vittna för försvaret i Rami-rättegången i höst. Så som jag skulle ha haft en medborgerlig skyldighet att vittna för Rushdie om det var hans ord som åtalats. Ty Rami fri-kändes när det gällde boken. Men målet går vidare i närradio-delen och det har förekommit argument vilka av principiella skäl måste gendrivas.

Det ena rör gränsdragningen mellan tillåtet och otillåtet i politisk och historisk debatt; det franska så kallade historiker-uttalandet eller Stalins ingripande i den sovjetiska debatten om den tyska socialdemokratin. Det är o viktigt att mot sådant försvara principen att ingenting är sa heligt och axiomatiskt att det icke får ifrågasättas.

Det andra rör det uttalande som förekom att "Mein Kampf" skulle varit en straffbar och otillåten skrift om den getts ut nu i Sverige. Det är ett farligt argument. Om det accepte-ras då skulle - med hänvisning till Berit Hedebys gärning -hennes tryckta ord om dödshjälp vara straffbara och otillåtna. Men principen - den må gälla Hitler eller Hedeby - är den-samma som den vilken gäller för Léon Degrelle; hans texter kan tryckas och läsas, själv har han, om han grips till Belgien, att svara för sina gärningar inför domstol.

Dels rör det Dagens Nyheter och nyhetsförmedlingen. Tidningens lagliga rätt att välja sina nyheter är given. Tidning-ens allmänna rätt att behandla mig och mitt arbete som en död hund ifrågasätter jag som sagt inte ... men att Dagens Nyheter icke på nyhetsplats redovisat debatterna och besluten pa Sveriges Författareförbunds vårstämma och som enda information från en av de avgörande stämmorna i förbundet ger Hedebys artikel är allmän skandal. Om nu Dagens Nyheter inte strävar efter att vara tidningen som gör sina läsare dumma genom att ge dem blott styrd information.

Här redogör jag inte för stämman och dess beslut. Jag vill inte att de allmänt viktiga nyheterna från den förbunds-stämman kommer som en liten privat kommentar till Berit Hedeby.

Jag förutsätter att Christina Jutterström tar kontakt med Författareförbundets ordförande och informerar sig och därefter tar en allvarlig diskussion med tidningens nyhets-redaktion och ser till att Dagens Nyheter på normalt journa-listiskt sätt låter sina läsare veta vad som diskuterades och beslöts.

 

Jan Myrdal

 

 

Kommentar:

Detta fick icke tryckas i Dagens Nyheter.

När Dagens Nyheter tigit som graven i sju dagar efter det att jag skickat detta svar på Berit Hedebys sjuka angrepp ringde jag redaktör Beckérus. Jag fick då veta att jag i och för sig skulle få tillstånd att i Dagens Nyheter svara Berit Hedeby. Men enbart om jag tog bort vad jag skrivit om Dagens Nyheter och om Christina Jutterström.

Jag påpekade att det vore en orimlig debatt. Ty visst kan jag tycka att det är trevligt att kunna tvätta av mig en loska från Berit Hedeby. Men jag brukar ju inte svara på det som Dagens Nyheter trycker om mig. Jag ids inte. Så självupptagen är jag inte att jag hojtar var gång någon skäller i spalterna.

Denna gång rörde det dock inte bara Jan Myrdal. Det helt avgörande var att Dagens Nyheter vilselett sina läsare. Tidningen hade icke gett sina läsare möjlighet att få veta vad Författareförbundet beslutat på sin stämma. Kulturredak-tionen och nyhetsredaktionen hade undertryckt de viktiga nyheterna om vad förbundet beslutat. Såväl besluten om vad vi skall göra i den avtalslösa situationen med förläggarna (dit ju Dagens Nyheters ägare hör) som vad förbundet beslutat om biblioteksfrågan och vad förbundet beslutat när det gällde information om Tryckfrihetsförordningen.

Tidningens ledning borde få möjligheten förklara att det var ett förbiseende.

Beckérus skulle då be Jutterström och övriga chefredak-törer tänka igenom frågan än en gång. Jag skulle få svar 15.30 Klockan 16.00 fick jag veta att svaret var att frågan först kunde avgöras efter ytterligare tjugo timmars överläggning mellan cheferna.

Det tog sedan tjugotvå timmar för Dagens Nyheters chefredaktörer att komma fram till sitt beslut:

Kritik mot Dagens Nyheter fick icke framföras i Dagens Nyheter.

Man bör hålla detta i minnet nästa gång Arne Ruth eller Christina Jutterström talar om pressetik.

Jag återkommer med säkerhet till frågan. Här i Folket i Bild/Kulturfront och på annat lämpligt sätt.

Jan Myrdal

 

10

 Jan Myrdal om:

 

Västerlandets möte med främmande

kulturer

(Från Jan Myrdals föredrag under ett seminarium om Islam organiserat av Svensk-Afghanistan kommittén 1989)

 

Jag resonerar kring dagsläget i våra länder. Den äldre historien tar jag som given. Jag går varken in på antiken eller medeltiden; tar varken upp korstågen eller den stora påverkan från de då högt utvecklade muslimska länderna som var en av förutsättningarna för det stora europeiska språnget. Det gör andra.

Västerlandet, Western Society på engelska, är ett uttryck med ideologisk laddning. Det brukas av politiker och konferensmän till luftigt svävande fraser om arvet från Hellas och den romerska rätten när de skall skyla det nakna ekonomiska egenintresset. Medmänsklighet i den kristna kyrkan om talaren hör till den kanten; andens frihet, mänskliga rättigheter och allmän tolerans i europeisk idégemenskap, om talaren hör till den kanten. Det språkbruket skyler verkligheten; det är inte mitt. Jag använder uttrycket Västerland i en avgränsad mening. Västerlandet är den högt utvecklade kapitalismens äldre kärnområden i Västeuropa och Nordamerika med sina avläggare i Australien och Nya Zeeland och sina utlöpare i de nu alltmer på likartad ekonomisk grund högutvecklade gamla agrarområdena i östra Europa. Med detta synsätt framstår Japan som en visserligen högutvecklad kapitalistisk stat men med en annan kulturell bakgrund och tradition än den som gett Västerlandet dess ideologier under det att den, enligt egen utsago, särpräglade socialismen i de östra europeiska staterna, framträder som en samhällekonomisk särformation inom den allmänna västerländska kapitalismen. Det senare kan diskuteras. Det gör jag en annan gång. Nöjer mig blott med att Walter Ulbricht nog hade rätt i att socialismen var en självständig och varaktig samhällsekonomisk formation men hade fel i att han förlade den åt kommunismen till. Det avgörande språnget befinner sig inte före utan efter denna särskilda form för klassherravälde. Det är dock viktigt att påpeka att jag menar att detta också förklarar likheten i det sätt på vilket sociala konflikter nu tar sig raslig, religiös och etnisk form inom hela detta Västerland. Oavsett om de styrande kallar sig kommunister, socialister eller liberala.

Detta är en konferens om Islam. Det är inget neutralt ämne. Här finns troende och icke troende. Vi representerar dock inte olika uppfattningar. Sådant brukar sägas på konferenser - of different political opinions and religious beliefs and from all walks? of life - men det är en fras då våra olikheter inte är likgiltiga uppfattningsolikheter. Vi förträder inte åsikter; vi verkar inom olika intellektuella, politiska och religiösa system. Det är insikt om denna oförenlighet som gör det intellektuella samtalet möjligt. För några decennier sedan brukade olika kända personligheter samlas till konferenser runt om i Europa om Kristendom och Marxism. Sådana konferenser var oftast orena. De utmynnade i konstiga kompromisser. Men det finns ingen kompromiss om Gud. Inte för de troende. Heller inte för mig.

Det är viktigt att redovisa sina premisser. Jag står inte här för att tala om Västerlandets kulturchauvinism som objektiv och värderingsfri åskådare. Sådana djur finns inte. Den som kallar sig objektiv har blott tagit ställning i lönn. Jag talar dock inte som representant för något parti. Och då det är med marxismen som med den onde anden i Markusevangeliet; den är många, vilka dock har det gemensamt att de numer fungerar som de härskandes ideologier, som legitimation för snart sagt vilken folkfientlig utsugarpolitik som helst, vägrar jag kalla mig marxist. Ty jag menar att Marx och Mao i grund hade rätt. Frågan om Västerlandet och världskulturerna är ytterst en klassfråga. Tag ett enkelt exempel som klargör sammanhangen:

Den 10 mars 1989 publicerade tidningen Accent i sin barnbilaga en stort uppslagen artikel om Islam och Bangladesh. Det var en fördomsfull, förljugen, okunnig och i flera stycken helt medvetet vilseledande artikel. Det var en artikel avsedd att indoktrinera barn med en fiendebild av Islam. Om den hade skrivits om judendom och Gamla Testamentet och Israel i stället för om Islam och Koranen och Bangladesh skulle såväl Expressen som Dagens Nyheter haft upprörda ledarartiklar om Accents rasande antisemitism. De hade skrivit om Accents Goebbelsartikel.

Men nu rörde det sig om Bangladesh och Koranen och Islam och mot Accent har ingen från denna samhällsbevararkant protesterat. Hur kommer detta sig egentligen?

För att förstå artikelns märklighet bör man veta att Accent är ett organ för IOGT-NTO, Ungdomens Nykterhetsförbund och Sveriges Lärares Nykterhetsförbund. En gång var nykterhetsorganisationerna i Sverige starka och mäktiga folkrörelser. Nu är de kvarlevor som vegeterar på stadssubsidier. Men man kunde anta att de funktionärer och de redaktörer på Accent som försörjer sig på nykterism dock fortfarande ansåg alkoholfrågan central och tacksamt tog emot meningsfränder. Men det gör de inte. Ty när det nu kommit mellan 50 000 och 100 000 starkt motiverade helnykterister till Sverige då hälsar Accent dem inte välkomna som en förstärkning av den krympande nykteristskaran, utan i stället går Accent ut i ett kulturchauvinistiskt angrepp mot deras tro ty dessa nykterister är muslimer oavsett om de är svenska medborgare eller ej, och för nykterhetsentreprenörerna kring Accent är frågan om Islam viktigare än den fråga om nykterhet som de försörjer sig på.

Så är det för närvarande över hela Västerlandet. Ibland kan angreppen mot Islam framföras som i Accent, ibland draperas de högstämt nationellt som av den för Le Pens franska nationella front nyvalde mären av Saint-Gilles, greve Charles de Chambrun när han (Le Monde 26-3-89) förklarar att "den islamitiska civilisationen representerar den allvarligaste fara vilken hotar de judeo-kristna civilisationerna". Och även om Le Pens parti får mothugg från sina politiska motståndare är det märkligt hur tyst det tongivande Västerlandet förhåller sig inför den grövsta anti-muslimska propaganda. Jag har till exempel inte sett någon reaktion på den artikel "First book on Albanian mafia" av Gordan Ranitovi'c som den officiella nyhetsbyrån Tanjug publicerade i "Yugoslav Life", februari 1989. Där framförs tesen att motståndet i Kossova mot serbisk överhöghet är ett verk av den albanska statens säkerhetspolis i samverkan med narkotikamaffian och finansierad av sunnifundamentalister ledda av World Islamic League för att upprätta ett muslimskt världsimperium. Konspirationen mot de kristna serberna omfattar också andra jugoslaviska muslimer vilka, på mer våldsbetonat sätts samman med de Grå Vargarna skapar, en pan-turkisk rörelse, som första steget i ett sunnitiskt världsimperium. Denna märkliga variant av Sions Vises Protokoll sprids nu av Jugoslaviens ambassad i Stockholm.

Att väggklotter och insändarspalter i Västerlandet liksom skandaltidningarnas nyhetsstoff blir alltmer påtagligt islamfientligt tillhör bilden. Men också centrala media förmedlar texter vilka är intellektuellt oanständiga. I den ledande liberala svenska tidningen, Dagens Nyheter publicerades till exempel på ledarsidans kommentarspalt den 9-4-89 ett otroligt inlägg av Allan Lundberg, en tidigare chefredaktör för Pressens Tidning. Han hade för första gången läst Koranen och funnit den illa redigerad och full av ombrytningsfel och hade svårt att skönja ens ett artistiskt handlag bakom boken. Det otroliga med detta fåniga inlägg var att det publicerades i en tidning som officiellt är kulturbärande. Ett motsvarande töntande om Aristoteles från någon obildad volontär, som hört talas om att det funnits gamla greker, hade inte publicerats.

Orsaken till denna kampanj står inte att finna i korstågstid och heller inte i den senare europeiska kampen mot hundturken. Någon fras eller någon fördom kan nu på nittonhundraåttiotalet ha övertagits. Ungefär som för hundra år sedan när de fattiga östjudarna flydde från pogromernas Ryssland och de då moderna antisemiterna i Tyskland och Frankrike övertog några av den tidigare judefientlighetens uttryck. Men liksom antisemitismen inför det förra sekelskiftet var specifik är den nuvarande antimuslimska kampanjen specifik. Dock i båda fallen socialt tjänande. Den anti-muslimska rörrelsen i Västerlandet, inför detta sekelskifte, som den antisemitiska, inför det förra sekelskiftet, är inte irrationell. Inte obegriplig; blott alltför begriplig.

I Jugoslavien har ekonomin brutit samman; alltså odlas serbernas chauvinism och det sociala eländet ideologiseras till kamp mot muslimska albaner. Det känner vi igen sedan gamla Ryssland.

Och över hela Västerlandet är nu denna kampanj mot Islam för de bestämda samhällsförhållandena funktionell. I den pågående stora ekonomiska omställningen växer de sociala spännigarna, klyftorna vidgas. Omställningen - som i de östra staterna kallas reformpolitik - ger kanske rätt åt alla men blott åt några efterrätt. Alltså agiteras bland ryssar i brödkö som bland arbetslösa serber om det "nationalistiska hotet" från den egna statens muslimer. De föder så många barn, muslimska kvinnor. Samtidigt har de senaste decenniernas arbetskraftsimport och folkomflyttning skapat en stor muslimsk minoritet i västra Europa.

Majoriteten av världens muslimer lever i den Tredje Värld vilken Västerlandet ännu ibland söker militärt behärska som Sovjet i Afghanistan eller med världsbank och marknadsekonomi och frihandel drar åt svångremmen om och skaffar sig arbetsfria inkomster från. Den överväldigande majoriteten muslimer i Västerlandet är arbetarklass och lägre småbourgoisie samt bönder i Jugoslavien och det ryska rike som kallades Sovjetunion. De hålls längst ner i samhällspyramiden. Att det finns rika oljestater och att det finns framstående muslimska affärsmän och intellektuella också i Västerlandet förändrar inte denna allmänna bild. Det är dessa enkla klassförhållanden som styr de ideologiska angreppen på Islam och muslimer. För att bevara muslimerna som underbetald och undertryckt underklass i Västerlandet och för att bevara imperialismens lönsamma utsugning behövs kulturchauvinism och rasism som legitimation; den bild av Islam och muslimer som nu skapas fyller därför ett direkt socialt behov.

Att det är dessa enkla klassförhållanden som styr går att avläsa i de mest skiftande sammanhang. Lagen i Sverige skyddar officiellt inte bara kristna mot kränkning. Just nu har JK väckt åtal mot en muslim som i sin radiostation angripit judendomen. Den är, enligt den åtalade, med Gamla Testamentet ansvarig för palestiniernas fördrivande från sina hem. Det intellektuella Sverige står officiellt enat i sitt fördömande av den åtalade.

Samtidigt har Sveriges muslimska förbund och Förenade islamiska församlingar hos JK begärt förbud mot Rushdies Satansverser. I Dagens Nyheter den 8 april påpekar Claes-Adam Wachmeister, redaktör vid Utrikespolitiska Institutet, med rätta att censur inte är förenlig med svensk grundlag. Men inte med ett ord antyder han att situationen för Rushdie i Sverige efter publicering blir exakt densamma som för den nu åtalade muslimen. Jag vågar påstå att JK när de båda muslimska organisationerna efter publicering av Rushdies bok begär åtal inte kommer att finna grund för något åtal. Det trots att förhållandet är likvärdigt. Jag vågar också påstå att det officiella Sverige och nästan alla de ledande intellektuella som en man kommer att hylla detta JK:s friande beslut så som de nu hyllar hans fällande beslut.

Själv är jag mot båda dessa åtal då jag av principiella skäl är motståndare till yttrandefrihetsåtal; även mot rasistiska och liknande yttranden. Men det intressanta är att vi vet att det mäts med olika mått. Skälet till detta är mycket enkelt. De kränkta muslimerna är en stor minoritet i Sverige men en som i stort tillhör socialgrupp tre och som socialt skall hållas nere. Den lilla minoriteten judar däremot är sedan länge integrerad och befinner sig huvudsakligen i socialgrupp två och socialgrupp ett. Intresset styr och JK kan inte handla annat än som han gjort och kommer att göra. Hela proceduren kommer att kläs i högstämda ord om skydd mot diskriminering i ena fallet och den heliga tryckfriheten i andra. Det hör till. Hade de svenska muslimerna tillhört de högre och de svenska judarna de undre hade JK handlat tvärtom. De högstämda orden hade dock varit desamma.

Men vad då med de fria andarna; Västerlandets intellektuella vänster? Susan Sonntag och Enzensberger och de andra. De är ärans män och kvinnor. De hyllar revolution när revolution skall hyllas och dissidenter när dissidenter skall hyllas. De hjälper statsmän och förläggare att skaka hand. De gjorde Rushdies ord till sina och läste upp dem ty de kunde inte se skillnaden mellan att försvara en borgerlig yttrandefrihet i Förenta staterna eller Sverige och att själva djupt kränka de muslimska medborgarna. Sådan är Västerlandets officiella intellektuella vänster. Det är dess roll.

Det finns ett typiskt exempel från Norge. Inför det andra världskriget då frågan om folkens enhet mot fascismen var livsviktig, reste sig den norska intellektuella vänstern i Oslo som en man i modig kamp för rätten att vara blasfemisk inför huvudstadens teaterbesökare mot de fattiga troende fiskarna och småbönderna i landet.

Det är inte tillfälligt att det just är de som kallar sig vänster i Labour som - i frihetens namn naturligtvis - bekämpar de svarta parlamentsledamöternas försök att göra kränkning av även icke-kristna grupper straffbelagd i England.

Jag inledde med att hänvisa till Marx och Mao. Det innebär att jag tar religionen på samhälleligt allvar. Den västerländska kulturchauvinismen är i och för sig obildad och okunnig. Men nödvändigheten att kämpa ner den är inte bara en allmän insats för upplysning och förnuft mot fördom; den är också ett ställningstagande till frågan var man själv står och vem som är vän och vem fiende.

Vän med den bildade sovjetiske oljedirektören i Shibargan som med partiboken i plånboken närmast hjärtat plundrar Afghanistan eller med den muslimske afghanske fundamentalisten? Solidarisk med Världsbankens konstintresserade och agnostiske representant eller den troende muslimske renhållningsarbetaren i Paris?

 

11

Varför dömdes Ahmed Rami ?!

Istället för att bemöta kritiken - i sak - mot deras religion och politik, vänjer sig judarna vid att - istället - ropa efter polisen så snart de blir emotsagda i den offentliga politiska debatten.

 

• DOMEN MOT AHMED RAMI, 1989, UTGÖR ETT SKANDALÖST JUSTITIEMORD,
• EN POLITISK RÄTTEGÅNG, ETT POLITISKT UTTALANDE FRÅN DOMSTOLEN!
• JURYN OCH DOMARNA HADE POLITISKA FÖRUTFATTADE MENINGAR OM SAKEN!
• EN POLITISK DOMSTOL SOM ÄR JÄVIG: EN JUDISK HÄXPROCESS! 

 

Här återges bokstavligt ett offentligt dokument: utskrift från domen mot Ahmed Rami - från Sthlms Tingsrätt - Radio Islams program som innehåller de 18 fällda åtalade uttalandena (åtalspunkterna). I JK:s stämningsansökningar har de åtalade uttalandena återgivits lösryckta ur sina sammanhang. Stockholms tingsrätt har utfört utskrifter av alla dessa fällda radioprogram satta i sin sammanhang.

Lägg märke till hur godtyckligt de "kriminella" uttalandena har valts från ofta längre texter. Det är inte klart vilken "logik" eller vilka kriterier som har använts av JK eller av tingsrätten för att åtala och fälla ett visst uttalande och inte ett annat. Man vet inte t ex varför boken "Vad ar Israel? har frikänts trots att den innehåller exakt samma tankegångar och texter som finns i de fällda åtalspunkterna! Tingsrätten har t o m frikänt Karl Marx' citat när det sändes i ett program och fällt det när det sändes i ett annat program. Detta, medan uttalandet om "den judiska fräckheten" har åtalats och fällts vid båda de två tillfällen det har sänts!! Allt detta bevisar att det inte finns några klara objektiva gränser eller kriterier för en (judisk?) juridisk bedömning och att det är enbart politiska sionistiska subjektiva luddiga kriterier som gäller. Hur är det med rättssäkerheten i detta fall? Juryn behöver inte motivera sin dom. Man kan göra vilket uttalande som helst till "missaktning" och "hets" om det innehåller kritik mot judendomen, mot judar eller mot en viss historieskrivning. En oskriven judisk implicit lag - utanför den officiella lagstiftningen - råder när det gäller den tabubelagda judendomen. Istället för att bemöta kritiken - i sak - mot deras religion och politik, vänjer sig judarna vid att - istället - ropa efter polisen så snart de blir emotsagda i den offentliga debatten. Med detta "privilegium" gör man judarna en björntjänst. Det är just illegitima privilegier som väcker sådan kritik och motstånd som judarna kallar "antisemitism".

Domen mot Ahmed Rami utgör ett viktigt dokument: den illusrerar den verkliga situationen som råder idag i Sverige när det gäller yttrandefriheten, mänskliga rättigheter, kulturell, massmedial och politisk maktkoncentration i Sverige, samt om den intellektuella terrorismen som förs for att "försvara" den judiska makten makten i landet!

Det handlar om den judiska "rättvisan" vars princip tillämpades - redan i känd historia - när den krävde att dråparen och förbrytaren Barabbas skulle frigivas istället för Jesus!

Det handlar om en judisk häxprocess med:

Polisiära medeltidsförhör i en modern politisk Fäxprocess om "fisshagligas åsikter"!

En politisk, kulturell och ideologisk debatt (som ägde rum i en rättssal!) där juryn och domarna bestämmer vilka åsikter, idéer, forskning och historieskrivningar som är de "rätta"!

En kulturell debatt som borde ha sin plats i ett akademiskt seminarium eller på en kultursida!

En åklagare, som har anlitat den sionistiske aktivisten Per Ahlmark och den judiske överrabbinen som "sakkunniga". En jury från de judaiserade politiska partierna och domare, med färutfattade meningar i ämnet, för att avgöra i en politisk rättegång!

En "svensk" (?) åklagare som "informerar sig" hos en till Sverige speciellt utsänd israelisk "åklagare"!

Läs själv här domen, de fällda texterna och Ahmed Ramis kommentarer.

De fällda uttalandena i texten är skrivna med röt stil (med JK:s stämningsansökans referenser i början av varje citat och Tingsrättens utskriftsreferenser i slutet av varje fällt uttalande). Stockholms tingsrätt har frikänt 68 andra åtalade punkter (som inte åteges här) samt boken "Vad är Israel?" i alla punkter och fällde altså endast de följande 18 punkterna:

---

Innehåll:

De fällda 18 uttalandena:

- MARX (själv jude) OM JUDENDOMEN!

- GRADIN OCH DEN JUDISKA STATEN.

- DEN JUDISKA FRÄCKHETEN!

- "JUDEA HOLIDAY INN"!

- "SVERIGE BÖR BE OM URSÄKT"!

- BEN-GURIONS LIVVAKT.

- ISRAEL OCH SIONS VISES PROTOKOLL.

- DETTA ÄR SIONS VISES "MORAL"!

- ISRAELS POLITISKA FILOSOFI.

- JUDEPROBLEMET.

- JUDENDOMEN ÄR RASISTISK OCH PERVERS

- JUDISKA FINANSENS MAKT

- JUDARNA FÖLJER SITT EGET VÄSEN - HÅLLER SVENSKEN PÅ SITT ?!

- JUDENDOMEN ÄR PERVERS

- TALMUD OM SEX: -"KVINNAN:ETT STYCKE KÖTT "!!!!

- EN JUDINNA SOM SKÄMS!

- ISRAEL: SYFTAR TILL ATT UTROTA PALESTINIERNA.

- SKA HISTORIEN VARA EN HELIG BIBEL?

- ANDRA VARELSER DRABBAS AV JUDENDOMEN

- JUDENDOMEN - VÄRRE ÄN NAZISMEN!

- JUDENDOMEN UTGÖR HETS MOT FOLKGRUPP!

- DEN RIKTIGA MAFFIAN!

---

MARX (själv jude)

OM JUDENDOMEN

[JK:s stämningsansökan: Aktbilaga 2, punkt 8 och punkt 15 från sändningen av den 9/9/88. Detta här fällda uttalande av Karl Marx har - i en annan sändning - aktb. 10 p.21 - frikänts av juryn!!]

***

När argumenten tryter hos sionisterna, i sakfrågorna, tillgriper de invektiv och slag under bältet i den politiska debatten, som ett debattrick. Genom att kalla sina motståndare för "antisemiter" så tror sionisterna att de kan sopa under mattan dagens verkliga problem. För de sionistiska judarna är Jesus, profeten Muhammed, Luther, Marx och alla som har haft kritiska åsikter, mot judendomen, "antisemiter". För de sionistiska judarna är kristendom, Islam, höger, vänster och alla andra ideologier och religioner, i sin kritik mot judarna, antisemitiska. Den judiska sionistiska tidskriften "Judisk Krönika" hade förra året publicerat ett temanummer som ville göra Karl Marx ansvarig för en påstådd förment antisemitisk tradition inom vänstern. Man ska också lägga märke till att sionisterna aldrig har försökt ta reda på om orsaken till judefientlighet inte har sin grund i själva den judiska läran och traditionen. Judemdomen, själv, är antikristen, antiislamisk, antipalestinsk och antimänskligheten. Den är rasistisk, chauvinistisk och intolerant. Ska inte toleransen vara ömsesidig mellan människor och grupper? För att avfärda Karl Marx, som själv var jude men kritisk mot den judiska traditionen, och det får man ju inte vara, så publicerade "Judisk Krönika" ett utdrag ur Karl Marx bok, som har titeln "Om judefrågan".
Judisk krönika (organ för de judiska församlingarna i Sverige i septembernumret 1987). Detta utdrag publicerades också i tidskriften Clarté nummer 4, 1987. Här följer Marx' åsikter om judendomen:

***

"Frågan om judens förmåga att frigöra sig blir för oss frågan vilka särskilda samhälleliga element som måste övervinnas för att judendomen skall kunna avskaffas. Förmågan hos dagens judar att frigöra sig avspeglar nämligen judendomens förhållande till frigörelsen i dagens värld. Detta förhållande är med nödvändighet en följd av judendomens särskilda ställning i dagens förslavade värld...
Låt oss inte söka judens hemlighet i hans religion utan låt oss söka religionens hemlighet i den verklige juden.
[Aktb.2, p8, 9-9.88] Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan. Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet. Vilken är hans världslige Gud? Pengarna. Nåväl? Frigörelsen från schackrandet och pengarna, alltså från den praktiska verkliga judendomen vore hela vår tids frigörelse.

En organisation av samhället, som skulle upphäva förutsättningarna för schackrandet, alltså möjligheterna till schackrande, skulle göra judendomen omöjlig. Judendomens religiösa medvetande skulle upplösas som en fadd lukt i samhällets verkliga livsluft. Men när juden å andra sidan betraktar detta sitt praktiska väsen som ett intet och kämpar för att bli det kvitt, strävar han efter att komma från sin tidigare utveckling och arbetar blott och bart för sin mänskliga frigörelse. Därmed strävar han mot det högsta praktiska uttrycket för människans alienation från sig själv.
Vi ser alltså i judendomen ett allmänt nutida antisocialt element, som genom den historiska utveckling, som judarna på detta olyckliga sätt med iver deltagit i, drivits till sin nuvarande extrem, till en extrem som med nödvändighet måste leda till detta elements undergång.
Judarnas frigörelse är i sista hand mänsklighetens frigörelse från judendomen...
Vilken var den djupaste grunden för den judiska religionen? Det praktiska behovet, egoismen.
Judens monoteism är därför i verkligheten de otaliga behovens polyteism, en polyteism som t o m gör skithuset till ett objekt för den gudomliga lagen. Det praktiska behovet, egoismen är det borgerliga samhällets princip och framträder i ren form så snart som det borgerliga samhället fullständigt avskilt den politiska staten från sig. Det praktiska behovets och egennyttans Gud är pengarna. Pengarna är Israels nitälskande Gud, som inte tål några gudar jämte sig. Pengarna förnedrar alla människors gudar - och förvandlar dem till handelsvaror. Pengarna är det allmänna, för sin egen skull instiftade värdet på alla föremål. De har därför berövat hela världen, människornas värld såväl som naturen, deras egenvärde. Pengarna har blivit det mänskliga arbetets och hela den mänskliga tillvarons väsen, och de har gjort människan främmande för sig själv och andra. Men detta främmande väsen behärskar människan, och hon tillber det.
Judarnas gud har sekulariserats, han har blivit en Gud för denna världen. Myntet är judens verklige Gud. Hans himmelske Gud är bara ett nödmynt.
Den åskådning, enligt vilken naturen skall läggas under privategendomens och pengarnas herravälde, innebär det verkliga föraktet, den praktiska nedvärderingen av naturen. Nedvärderingen av naturen förekommer förvisso i den judiska religionen, men där får den inga praktiska konsekvenser... Vad som är abstrakt i den judiska religionen, föraktet för teori, konst, historia, för människan som självändamål, det har blivit penningmänniskans verkliga medvetna ståndpunkt och hennes dygd. T o m de närmaste relationerna mellan människorna, mellan man och kvinna o s v blir till en handelsvara! Kvinnan schackras bort. Judens chimära nationalitet är köpmannens, överhuvud penningmänniskans nationalitet...
Kristendomen har uppstått ur judendomen. Den har åter upplöst sig i judendomen.
Den kristne var från början den teoretiserande juden, juden är därför den praktiske kristne och den praktiske kristne har åter blivit jude.
Kristendomen hade bara ögonskenligen övervunnit den verkliga judendomen. Den var för förnäm, för spiritualistisk för att kunna besegra det praktiska behovets råhet, och den dunstade bort i den blå rymden. Kristendomen är judendomens sublima tanke, judendomen är den gemena nyttoanvändningen av kristendomen. Men denna nyttoanvändning kunde bli allmän först sedan kristendomen som den färdiga religionen teoretiskt hade fulländat människans alienation från sig själv och naturen... Den kristna salighetsegoismen slår i sin utvecklade praxis med nödvändighet över i den judiska kroppsegoismen, det himmelska behovet i det jordiska, subjektivismen i egennyttan. Vi förklarar inte judarnas seghet ur deras religion utan tvärtom ur deras religions mänskliga grund, ur det praktiska behovet, egoismen.
Eftersom judens verkliga väsen allmänt förverkligats och förvärldsligats i det borgerliga samhället, så kan det borgerliga samhället inte övertyga juden om overkligheten i hans religiösa väsen, som ju inte är mer än den ideala utformningen av det praktiska behovet. Vi finner alltså den nutida judens väsen inte bara i Moseböckerna eller i Talmud utan i dagens samhälle, inte som ett abstrakt utan som ett högst empiriskt väsen, inte bara som judens inskränkthet utan som samhällets judiska inskränkthet.
Så snart som det lyckats samhället att bli kvitt judendomens empiriska väsen, schackrandet och dess förutsättningar, så blir juden otänkbar eftersom hans medvetande inte längre har något objekt, eftersom judendomens subjektiva basis, det praktiska behovet, förmänskligats, eftersom konflikten mellan människans individuellt mänskliga och hennes samhälleliga existens upphävts."

Det var Karl Marx' syn, på judendomen, som det publicerades i Judisk Krönika och i Clarté 1987. Det gäller nu att diskutera om Marx har rätt eller fel, och inte bara att avfärda honom som en "antisemit". Ordet "antisemit" har blivit bara ett sionistiskt vulgärt skällsord eller ett judiskt listigt debattrick. I boken, "Vad är Israel?", avslöjas bl a hela den judiska bluffen och debattricket. Boken avslöjas också hela den sionistiska komplotten mot Palestina, mot det palestinska folket och mot världsfreden. [Utdrag från Sthlms tingsrätts utskrifter av de åtalade radioprogrammen Akt B8-4-89, Aktbil. 77].

---

JUDINNAN GRADIN

OCH DEN JUDISKA STATEN

[Aktbilaga 2, p 15. Det är samma uttalande (som sändes i repris) och fälldes: Aktb. 10 p 25: alltså båda fälldes medan Marx' två gånger sända uttalande fälldes i det ena och frikändes i det andra!]

Jag ska här ta upp den sionistiska propagandans grepp om den svenska opinionen för att stödja banditstaten Israel, denna judiska rasiststat som är en inkräktar- och ockupationsmakt. De flesta svenskar är nog inte medvetna om att Israel har ett starkt grepp om de stora svenska partierna. Hur sionisterna - efter förebild i USA - söker helt binda upp de politiska partierna i Sverige att stödja den judiska ockupationsstaten Israel det framgår bl a av en artikel i pingströrelsens prosionistiska organ, tidningen Dagen av den 13 september 1988, alltså strax innan svenskarna skulle gå till val. Där rapporteras att något, som kallas "Solidaritetskommittén för Israel" och "Samfundet Sverige-Israel", anordnat en så kallad "debatt" i Stockholm med företrädare för alla riksdagspartierna utom VPK och miljöpartiet, eftersom dessa båda partier anses vara propalestinska eller i varje fall inte prosionistiska.
Samtliga företrädare, för socialdemokraterna, folkpartiet, moderaterna, centern och förstås KDS, var rörande överens om, som det fräckt heter, att "en ensidig kritik mot Israel inte gynnar en fredlig utveckling i området".
Företrädarna för de proisraeliska partierna, i den av sionisterna arrangerade bekännelseträffen, var följande:

utrikeshandelsministern Anita Gradin, socialdemokraterna
Hadar Cars, folkpartiet
Lennart Daléus, centern
Dan Ericsson, KDS
Och som samtalsledare fungerade en av sionismens många nyttiga idioter, den före detta folkpartistiska riksdagsledamoten Bonnie Bernström.
Det mest anmärkningsvärda är väl ändå vad socialdemokraternas Anita Gradin hade att säga. Det hör till saken att hon har utnämnts till årets Kvinna av Världssionistiska kvinnoorganisationen. Hon är en dubbelsionist - och återfinns mitt i den svenska regeringen där hon har en statsrådspost som utrikeshandelsminister. Något som måste betraktas som en skandal och en skamfläck för det socialdemokratiska partiet för att inte säga en direkt säkerhetsrisk. Anita Gradin företräder nämligen inte Sveriges intressen utan Israels - och detta framgår av hennes utlåtanden i Dagen där hon säger bl.a. följande:"Vi har själva mycket att lära av Israel, till exempel i fråga om omhändertagande av invandrare, för att inte tala om vårt gemensamma kulturarv."!

Sverige, skulle alltså ta hand om invandrare som Israel gör! Vad menar Anita Gradin med detta? Att Sverige bara skall ta emot judar som invandrare? För det är ju vad Israel gör! Eller menar hon att Sverige också skall köra ut landets egna invånare, svenskarna, på samma sätt som Israel kört ut landets ursprungliga invånare palestinierna? Menar hon att Sverige skall ockupera ett grannland, till exempel Norge, liksom Israel har ockuperat Västbanken och Gaza och beskjuta och tortera fredliga vapenlösa demonstranter? Menar Anita Gradin att Sverige - som Israel gör - skall bomba flyktingläger i grannländerna och med cyniskt hyckleri kalla detta för kamp mot internationell terrorism?
Israel som föredöme för Sveriges invandrings- och flyktingpolitik, det vore i praktiken en återgång till den mest barbariska erövringspolitik från stenåldern fast med toppmoderna förintelsevapen, såsom gasgranater och höghastighetsvapen mot värnlösa civila, en krigisk roffar-, rövar- och mördarpolitik!

Och detta är alltså vad en socialdemokratisk före detta invandrarminister och nuvarande utrikeshandelsminister - denna sionismens årets Kvinna, Anita Gradin, - rekommenderar! Kan den judiska fräckheten och gemena verklighetsförfalskningen gå längre?
Sedan, i en gemensam deklaration, förklarar denna sionismens Anita Gradin tillsammans med folkpartiets Hadar Cars följande:
"I många länder finns en tilltagande antisemitism. Därför är det extra viktigt att det finns en judisk stat (Israel). Det är en omistlig tillgång på jorden."!!!
En veritabel banditstat som erövrat ett annat folks land och som suger ut och förtrycker kvarvarande palestinier, en stat som konsekvent bryter mot alla FN-deklarationer och alla FN-resolutioner om en fredlig uppgörelse med palestinierna, en stat som hart när varje vecka bombar värnlösa palestinier i flyktingläger i grannlandet Libanon, en stat som i hemlighet och i samverkan med Sydafrika tillverkar kärnvapen. En stat som genom sina judiska lobbygrupper (i alla länder) tilltvingar sig miljarder dollar årligen och mängder av sofistikerade förintelsevapen. En stat som utbildar dödsskvadroner åt centralamerikanska våldsdiktaturer - denna exempellösa banditstat förklaras av Anita Gradin och Hadar Cars vara: "en omistlig tillgång på jorden"! Man tar sig för pannan och frågar om man hamnat på ett dårhus! Det är dåraktigt, det är lögnaktigt. Det är typiskt sionistiskt och ingår som ett led i den fullständigt förvända sionistiska lögnpropagandan! Man kan bara sucka och tycka att det ändå är bedrövligt att denna sionistiska propagandist, Anita Gradin, skall ingå i den socialdemokratiska regeringen! Hon är Israels agent i Sverige!

---

DEN JUDISKA FRÄCKHETEN

[Aktb. 2, p 15 och Aktb. 10, p 25, 24/9/1988, 21/11/88.]

Jag ska nu tala om den judiska fräckheten som judarna själva - på hebreiska och sinsemellan - kallar chutzpeh, en sådan fräckhet som överstiger gojims (icke-judarnas) fattningsförmåga, eftersom gojim har uppfostrats med en viss anständighet som t ex att det är fult att ljuga och att självberöm är skryt som luktar illa mm. Innan jag kommer in på två exempel på judisk fräckhet hos två rabbiner, den i USA verksamme judiske rabbinen Avi Weiss och den från USA till Stockholm importerade överrabbinen Morton Narrowe, så måste jag erinra om att judisk fräckhet är själva livsvillkoret för sionismen: utan oerhörd fräckhet ingen sionism.

1. Att judarna enligt sin egen tro och heligaste bok, Torah, de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet, anser sig vara och ha stöd för att de är Guds eller Herrens utvalda egendomsfolk, förmer än alla andra folk med rätt att härska över andra folk genom att döda eller bedra dem. Detta är ju en gränslös fräckhet, chutzpeh, en judisk fräckhet! Jag hänvisar här till andra Mosebok kap.19 vers 5!

2. Att judarna anser sig ha rätt att stjäla andra folks land, mörda och fördriva detta lands inbyggare, som ju fallet var - enligt judendomens Torah och heliga Bibel - när Israels folk rövade till sig Kanaans land, det nuvarande Palestina, och till på köpet på sin Guds och Herres befallning och med hans välsignelse och stöd. Detta är ju en sagolik fräckhet, i synnerhet när detta röveri och dessa folkmord maskeras som religion med ett prästvälde, rabbinerna, och särskilt heliga kultplatser, synagogorna, som judarna begär särskild respekt och aktning för i namn av religionsfrihet. Sådan fräckhet överstiger vanliga och anständiga människors fattningsförmåga. Detta är bara inte möjligt tror folk. Men för judarna finns det inget bedrägeri och ingen svindel som inte är möjlig. Ändamålet helgar judarnas medel, också bedrägeri mot gojim.

3. Att judarna faktiskt tror och verkar för att erövra hela världen och döda alla som motstår ett judiskt världsherravälde och förslava alla de andra folken samtidigt som judarna talar om rättvisa och fred. Detta är ju en fullkomligt makalös fräckhet som inga anständiga människor tror är möjlig. Men detta är judendom och detta är sionism. Läs vad judarnas störste profet i deras heliga Bibel, profeten Jesaja, säger i kapitel 60 med rubriken Sions kommande härlighet vers 12:"Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås, ja, sådana folk skola i grund förgöras." Här framgår ju klart vad de är ute efter med sin sionism, Sions kommande härlighet, ett judiskt världsherravälde med andra folk dödade eller förslavade!

4. Att judar som i ett par tusen år levt i olika länder, huvudsakligen Europa, med ett medborgarskap i dessa olika länder och som talar dessa olika länders språk och - åtminstone i stort sett - anpassat sig till dessa olika länders kultur och sedvänjor förklarar att de är ett folk med Palestina - bibelns Kanaans land - som sitt så kallade hemland och förklarar självsvåldigt att de har rätt till detta land, rätt att invadera detta land Palestina och rätt att döda eller fördriva landets invånare, palestinierna! Enbart detta är ju en fullkomligt otrolig fräckhet, judisk fräckhet, som övergår vanligt anständigt folks fattningsförmåga. Detta är sionismen! Tänk om andra folk skulle förklara något motsvarande: Nord - och Sydamerikas indianer skulle utplåna USA, Kanada och alla de många latinamerikanska staterna och driva iväg alla vita och andra invandrade folk eller döda dem och säga att de har gudomlig och mänsklig rätt till detta! Och om man går ännu längre tillbaka i historien - judarna gör ju anspråk på ett land som deras förfäder skulle ha haft för över två tusen år sedan - ja, då skulle italienarna återupprätta Romarriket och förklara alla medelhavsländer och dessutom Frankrike, Belgien, Holland, England, södra Tyskland, Schweiz, Österrike, Bulgarien, Rumänien och så vidare som romerska provinser med romerska ståthållare. Hela tanken om att vrida historien tillbaka två tusen år eller ännu längre - ty redan på Jesu tid levde flertalet judar utanför Palestina som ju då var en romersk provins - är så absurd och så alltigenom orimlig. Men judisk fräckhet förnekar sig inte. Sionisterna har med list, våld och terror tilltvingat sig palestiniernas land och fått mängder av andra stater, däribland snälla Sverige, att försvara judarnas rätt till det ockuperade Palestina, den judiska staten Israel! Ty kom ihåg, hela Israel är det ockuperade Palestina!

5. Och inte nog med att de judiska sionisterna faktiskt har lagt beslag på Palestina och med hjälp av utländskt kapital byggt upp sin judiska stat Israel till en veritabel vapenarsenal med bland annat hemliga kärnvapen och missiler, i nära samarbete med en annan rasiststat, apartheidens Sydafrika, sionisterna bygger även målmedvetet upp femtekolonnstyrkor och agenturer åt detta Israel i alla länder där det bor judar - flertalet judar bor ju inte alls i denna judiska inkräktar- och ockupationsstat Israel utan huvudsakligen i USA, i Sovjet och i Västeuropas stater liksom i många andra stater i världen - och alla dessa judar - i diasporan som de själva säger - organiseras av Israel som Israels agenter och utan att dettaens får påtalas i opinionsmedia, eftersom judarna då med ett unisont galltjut skriker om "antisemitism" och annalkande judeförföljelser och judemord,vilket är ett effektivt sätt att styra opinionen och sätta munkav- le på alla oppositionella.

Därför har sionisterna också sett till att skaffa sig makt och inflytande över alla opinionsmedia i västvärlden, pressen, radion, televisionen, filmindustrin, teatern, bokproduktionen och så vidare som går sionismens, alltså Israels, ärenden eller i varje fall inte protesterar mot sionismen och dess förehavanden! Vad är väl detta om inte judisk fräckhet, en chutzpeh så oerhörd att vanligt anständigt folk bara inte fattar att sådan fräckhet är möjlig.

Eftersom flertalet människor i Sverige liksom i andra västländer har blivit så totalt indoktrinerade och hjärntvättade av den sionistiska propagandan, så är det nödvändigt att upprepa dessa grundläggande fall av judisk fräckhet: att judarna anser sig vara ett herrefolk, ett utvalt Gudsfolk, att judarna anser sig ha rätt till palestiniernas land där de "tror" att de bodde för två tusen år sedan och aldrig då som enda folk, att judarna faktiskt - enligt deras egen tro - är ute efter ett världsherravälde där alla andra folk är deras slavar, och att judarna med sin sionism erövrat inte bara Palestina utan där byggt upp en väldig krigsmaskin med utländskt kapital och dessutom håller sig med femtekolonnare och agenter för Israel i andra länder. Fräckheten ligger inte minst däri att Sverige och många andra västländer, särskilt USA, har fallit till föga för denna judiska fräckhet.

De sionistiska judarna - som vill tvinga omvärlden att stödja den sionistiska ockupationen av Palestina - är klart och avsiktligt ute efter att upprätta "ett Stort Israel" !

"JUDEA HOLIDAY INN"

Låt mig så nämna några konkreta exempel på typisk judisk fräckhet! Det första fallet: rabbinen Avi Weiss. Denne rabbin Avi Weiss verksam i USA begav sig till New Orleans i den sydliga delstaten Louisiana i mitten av augusti för att närvara vid det republikanska partiets nationalkonvent där man skulle utse vice presidenten George Bush till republikanernas presidentkandidat inför 1988 års presidentval i USA. Rabbinen Weiss är anhängare av Gush Emunim, en sionistisk organisation, som mycket energiskt , mycket påstridigt och mycket öppet förklarar att Västbanken är Guds löfte till judarna som på inga villkor får bli - vad det är - det vill säga palestinskt utan måste vara rent judiskt. Denne rabbin Weiss blev mäkta upprörd i sin innersta judiska känslor, när han tog in på ett motell strax utanför New Orleans och fann att detta motell hade namnet West Bank Holiday Inn. Detta betyder helt enkelt att det är ett värdshus för semesterfirare beläget på västra stranden av den stora floden Missisippi, och har alltså inget i sak att göra med Västbanken, det vill säga västra Jordanstranden i Palestina. Men rabbinen Weiss, som den fanatiske jude han är, blev mycket förtörnad och tog våldsam anstöt. Rabbinen Weiss sökte därför upp ägaren till detta motell och begärde att man snarast skulle byta ut detta, som han sade, skändliga namn till Judea and Samaria Holiday Inn. För judarna finns nämligen inte Västbanken eller västra Jordanstranden, eftersom denna benämning döljer att detta är helig judisk mark som med biblisk benämning heter Samarien och Judéen. Rabbinen Weiss har med sin judiska lobbygrupp redan arbetat hårt för att tvinga ägarna till detta motell att byta namn till Judea and Samaria Holiday Inn.

Från arabiskt - amerikanskt håll har man gjort följande kommentar:

Om denne rabbin Weiss lyckas i sitt uppsåt, blir det med all sannolikhet ett prejudikat och vi kommer att få se energiska judar överallt som i alla länder där det finns en flod yrkar på att varje krog och varje firma uppkallad efter vänstra flodstranden byter namn till Judea och Samaria, och Rive Gauche, Vänstra stranden i Paris måste då naturligtvis heta Judéen och Samarien, alltså hela området med studentkvarteren Quartier Latin måste då också byta namn till judiska kvarteren! Och om de arabiska studenterna i Paris skulle protestera och säga att de inte vill finna sig i detta, skulle de förstås bemötas med hetsiga demonstrationer av de judiska som anklagar dem för antisemitism och att vilja driva judarna ner i floden Seine!

"SVERIGE BÖR BE OM URSÄKT"!

Låt mig så övergå till det andra exemplet på konkret judisk fräckhet och detta i Sverige. I en insändare i Dagens Nyheter onsdagen den 21 september 1988 under rubriken Sverige har aldrig bett om ursäkt skriver den från USA importerade överrabbinen i Stockholm, Morton H Narrowe, att det var fräckt och oförsynt av Sveriges utrikesminister Sten Andersson, kabinettssekreterare Pierre Schori och ambassadören på UD Torsten Örn att kräva att Israels regering borde be om ursäkt för Israels mord på FN-medlaren och juderäddaren greve Folke Bernadotte för 40 år sedan.

Observera nu noga, vad den judiska församlingens överhuvud i Stockholm, överrabbinen Morton H. Narrowe verkligen säger, ty det är så obetalbart i sin judiska fräckhet att man bara inte tror att det kan vara sant: en judisk rabbin, importerad från USA för att styra den judiska församlingen i Sveriges huvudstad, läxar upp ledande representanter för Sveriges regering för att de ger uttryck åt sitt - och svenska folkets - stora bestörtning över att den judiska staten Israel i TV släpper fram Folke Bernadottes mördare som inte bara stolt bekänner att de utfört mordet utan sedan också förklarar att dessa mördare utfört - vad de kallar - en vällovlig avrättning, därför att de anser att ett sådant mord skall upprepas, om FN försöker att genomdriva en delning av Israel, så att de sedan 1967 av Israel ockuperade Västbanken, Gaza och östra Jerusalem skulle utgöra en palestinsk stat - och Israels nuvarande regering har tigit och därmed samtyckt. Lägg märke till, att Israels regeringschef, premiärministern Yitshak Shamir var en av dem som gav order om mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte! Denne Shamir har aldrig straffats, tvärtom har han gjort lysande politisk karriär och innehar den judiska statens högsta ämbete! Och nu jämrar sig överrabbinen i Stockholm över att den svenska regeringen finner anledning att rikta en allvarlig förebråelse till Israels regering! Kan fräckheten gå längre? Jo, då, vänta bara! Det är inte slut med detta!

Överrabbinen Narrowe tar nu Sverige i upptuktelse för att Sverige inte har, som denne fräcke jude har mage att säga, bett om ursäkt för att Sverige för ett halvt århundrade sedan inte tog emot alla judar från Tyskland, eftersom Sverige bad de tyska myndigheterna att stämpla ett J i de tyska judarnas pass, så att de svenska myndigheterna kunde skilja agnarna från vetet eller judar från icke-judar. Överrabbinen Narrowes fräckhet består däri, att han rimligtvis måste känna till vad hans företrädare som överrabbin i Stockholm, Marcus Ehrenpreis och andra samtida judar då - för 50 år sedan - krävde, nämligen ett stopp för den judiska invandringen till Sverige från Tyskland. Det var alltså en direkt uppmaning från ledande judiskt håll i Sverige till den svenska riksdagen och regeringen som var orsaken till att Sverige fattade beslut om att stoppa ytterligare judisk invandring från Tyskland och att svenska regeringen i sin tur bad Tyskland att stämpla ett J i de tyska judarnas pass. Och nu kommer den fräcka från USA importerade Morton H. Narrowe och säger i DN att "Sverige var delansvarigt för tusentals mördade judar som dog på grund av att dåtidenssvenska regering aktivt ingrep i ett historiskt skeende", när det verkliga förhållandet var den svenska regeringen då rättade sig efter judiska krav. Om någon är medskyldig till att tusentals judar dog, så är det självfallet de ledande svenska judarna med den dåvarande överrabbinen Marcus Ehrenpreis i spetsen! Alltså, också de som följer judiska uppmaningar anklagas för medskyldighet till andras brott, när det så passar judarna! För övrigt är det inte alls fastställt att några tusentals judar dog därför att de inte fick komma till Sverige - lika litet som det är dokumentärt fastställt att sex miljoner judar mördades i gaskammare som den sionistiska propagandan ideligen trumpetar ut som ett slags medlidandeargument för att de sionistiska judarna skall ha rätt att lägga beslag på palestiniernas land, Palestina.

För att till sist återvända till överrabbinen Narrowe, så märker man hur den monumentala judiska fräckheten hos honom - på ett mycket typiskt sätt - blandas med inställsamt smicker. Så här säger överrabbinen i sitt inlägg i DN den 21 september 1988:

"Bernadotte får inte glömmas. Han var en stor hjälte, men han var också endast en enskild person för vars död en ursäkt utfärdats av dåvarande Israels regering, även om mordet begicks av en extrem terrorgrupp som stod utanför den israeliska regeringens kontroll."

Observera här hur denne hale och alltigenom falske judiske överrabbin med glidande formuleringar söker försvara det skändliga mordet på den högt respekterade svenske FN-medlaren Folke Bernadotte:
För det första säger överrabbinen, att Bernadotte - som han typiskt nog berövar sin fulla identitet genom att utesluta hans förnamn Folke - "endast var en enskild person". Men detta är ju just vad han inte var: Folke Bernadotte var ju FN-medlare och representerade sålunda de Förenta Nationerna och faktiskt även den då nyligen utropade judiska staten Israel.

För det andra söker överrabbinen dölja att Folke Bernadotte kallblodigt och mycket avsiktligt mördades. Istället talar överrabbinen om hans "död" som om han förolyckades! För det tredje påstår överrabbinen Narrowe att det judiska mordet på Folke Bernadotte ledde till att "en ursäkt utfärdades av dåvarande Israels regering" och tillägger "även om mordet begicks av en extrem terrorgrupp som stod utanför den israeliska regeringens kontroll". Därmed vill överrabbinen säga att den dåvarande isreliska regeringens ursäkt, som var uteslutande rent formell, och som kom först efter påstötningar från FN och en enad världsopinion, i själva verket skulle ha varit mycket generös och egentligen obehövlig. Att hävda något dylikt är en gränslös fräckhet. Förargligt nog för överrabbinen Narrowe är det att samma dag som hans insändare publicerades i DN, den 21 september 1988, så var på DN:s utrikessida en artikel införd av tidningens Israelkorrespondent, Nathan Shachar med rubriken Kraftigt angrepp på Shamir, där ett referat ges av en artikel i den israeliska tidningen Ha'aretz, där denna israeliska tidning bland annat skriver:

"Låt vara att Shamir inte alls är upprörd över bekännelserna (i israelisk TV) om hans medverkan, men han vilseleder allmänheten när han säger att mordet på Bernadotte utfördes 'under den underjordiska tiden'. Mordet ägde rum fyra månader efter staten Israels tillkomst, en stat vars rättsapparat hade kunnat döma dem (Shamir och kompani) till livstids fängelsestraff om man hade haft tillgång till dessa bekännelser." - Ett tidningshopkok, säger Shamir föraktfullt om allt detta! "Denna likgiltighet för lagen, för människoliv och för moraliska värden är på väg att bli vår undergång.", avslutar den israeliska tidningen Ha'aretz' ledarskribent Joel Marcus.

Vad säger väl Stockholms överrabbin Morton H Narrowe om denna svidande vidräkning med Israels premiärminister Yitshak Shamir, en av FN-medlaren Folke Bernadottes mördare? Vill kanske överrabbinen beskylla den israeliska tidningen Ha'aretz ledarskribent för avskyvärd "antisemitism"? Man bör här lägga märke till att överrabbinen talar om att "mordet begicks av en extrem terrorgrupp som stod utanför den israeliska regeringens kontroll" när det i själva verkat var så - som den israeliska tidningen Ha'aretz säger - att "mordet ägde rum fyra månader efter staten Israels tillkomst" och att denna judiska terrorgrupp, Sternligan, hade medlemmar som ingick i den israeliska folkförsamlingen, knesset, och dessutom har bevisats agera i mordet på Folke Bernadotte med den dåtida israeliska regeringens samtycke. Och en av Sternligans medlemmar och en av dem som mördade Folke Bernadotte, en viss Israel Eldad, säger till DN:s korrespondent i Israel, Nathan Shachar följande:

BEN - GURIONS LIVVAKT

"Till och med David Ben-Gurion, Israels premiärminister 1948 till 1963, skriver i sina memoarer att 'påståendet att Bernadotte var en brittisk agent var inte helt gripet ur luften'. Dov Joseph, den sionistiske arbetarledaren som Bernadotte var på väg till då han sköts, har en liknande formulering i sin självbiografi".

Den man som sköt det dödande skottet mot Folke Bernadotte var juden Yeshayahu Cohen som senare blev mycket god vän med David Ben-Gurion och fick uppdraget som dennes livvakt sedan Ben-Gurion dragit sig tillbaka från posten som Israels premiärminister, uppger Roni Shaked i den israeliska tidningen Yediot Aharonot, enligt DN:s reporter Nathan Shachar.

DN:s man i Israel berättar också att Folke Bernadottes israeliske förbindelseofficer, kapten Moshe Hillman, hade känt igen mördarna, men att denne jude utsattes för utpressning att tiga om saken. Dock hade denne Hillman underrättat den sedermera så beryktade Moshe Dayan om saken och denne hade då sagt till Hillman:
"Bry dig inte om det här, vi har inte sett något och vi har inte hört något."

Och Hillman höll också tyst om saken. "Idag", säger Hillman, "är jag säker på att deras avsikt var att döda mig också, så att jag inte skulle kunna ange dem."

Sammanfattningsvis är saken helt klar: den judiska staten Israel är skyldig till mordet på Folke Bernadotte. Den judiska terrorgrupp som bär det direkta ansvaret för mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte hade hela den dåtida judiska statens ledares samtycke. Och man bör observera att vad som så starkt upprört den svenska regeringen och självfallet den svenska opinionen idag är inte bara själva detta mord på en aktad svensk och en av FN utsedd medlare för fyrtio år sedan, utan att mördarna öppet framträder i TV och hotar med att begå liknande illgärningar ännu en gång mot varje ny FN-medlare och dessutom att en av FN-medlaren Folke Bernadottes mördare var Yitshak Shamir, densamme som idag är Israels premiärminister! Om det gällde ett annat land, så skulle en väldig proteststorm resas och Sverige skulle markera sitt starka ogillande genom att kalla hem sin ambassadör för konsultationer och därmed avbryta de diplomatiska förbindelserna. Men när det gäller den judiska staten Israel med dess starka lobbygrupper, som inkluderar de judiska församlingarna och bland annat överrabbinen i Stockholm Morton H Narrowe, en från USA importerad israelisk agent, så visar man en häpnadsväckande medgörlighet och det största överseende med den monumentala judiska fräckheten!

Efter överrabbinens insändare i DN den 21 september 1988 torde det stå klart att denne är en fräck judisk lögnare och bluffmakare liksom att han är den judiska inkräktar - och ockupationsstaten Israels agent i Sverige liksom den israeliske ambassadören! Bevisen för detta är ju som jag här har visat överväldigande!

Mer om den judiska fräckheten avslöjas och analyseras i boken "Vad är Israel?" [Från Sthlms tingsrätts utskrifter av de åtalade radioprogrammen: Akt. B8-4-89.]

---

ISRAELS STRATEGI

STÄMMER MED SIONS VISES PROTOKOLLS POLITISKA FILOSOFI

[JK:s stämningsansökan: Aktb. 10, p 1, sändes den 1/10/88, om Sions Vises Protokoll. SVP är en skrift som liknar Machiavellis "Fursten". De båda skrifterna innehåller en viss - amoralisk - politisk filosofi. SVP:s filosofi kan förklara den sionistiska rörelsens strategi.]

Ständigt ondgör sig Israel och sionisterna i västvärlden över att skriften Sions vises protokoll fritt får saluföras i de muslimska arabstaterna och att man bland arabiska muslimer uppfattar denna skrift som intressant och informativ för att förstå sionismens starka grepp om politik och opinionsbildning i västvärlden. Jag ställer nu en central fråga som jag så förutsättningslöst och sakligt som möjligt skall söka besvara:
Är verkligen Sions Vises Protokoll en förfalskning av den tsarryska hemliga polisen Ohkranan som sionisterna ständigt påstår? Eller är det också här fråga om en alltför vanlig sionistisk lögnpropaganda?

Först bör följande fastslås: Sions Vises Protokoll utger sig vara ett hemligt protokoll vid Sionistiska Världsorganisationens första kongress i Basel i Schweiz år 1897. Det var hemligt därför att det endast var avsett för en trängre krets av sionistiska ledare och inte avsett för offentligheten, allra minst för icke-judar.

I detta hemliga Sions Vises Protokoll redogöres mycket ingående och cyniskt för hur judiska ledare i olika länder samverkar för att splittra, söndra och undergräva samhällsordningen i alla länder, särskilt i de kristna länder med betydande judiska minoritetsbefolkning, för att på sikt skapa ett judiskt herravälde; för övrigt helt i överensstämmelse med vad som framgår mycket klart i den judiska Bibeln, Gamla Testamentet, till exempel hos den judiska profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet, där det i verserna 10, 11 och 12 heter: "Och främlingar skola bygga upp dina murar, och deras konungar skola betjäna dig. Ty väl har jag slagit dig i min förnöjelse, men i min nåd förbarmar jag mig nu över dig. Och dina portar skola hållas öppna beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens skatter kunna föras in i dig, med konungar i hyllningståget. Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås, ja, sådana folk skola i grund förgöras."

Ett judiskt världsherravälde där andra folk skall underkuvas och vid motstånd förgöras eller förintas är sålunda inget lögnaktigt och förrycktpåstående av illasinnade antisemiter eller judefiender, utan det är en trosföreställning och idé i judarnas egen heliga skrift, i deras Bibel framförd av den störste och flitigast åkallade av deras judiska profeter, av profeten Jesaja.

Också i Torah, judendomens allra heligaste bok, de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet möter vi ofta denna trosföreställning om ett kommande judiskt världsherravälde, så t ex i Femte Moseboken, 33:e kapitlet, vers 29:

"Säll är du, Israel: ja, vem är dig lik? Du är ett folk som får seger genom Herren, genom honom som är din skyddande sköld, honom som är ditt ärorika svärd. Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet, och du skall gå fram över deras höjder. "

[Aktb.10,p49] Förhärligandet av judarnas grymhet möter vi också i judendomens heligast skrift, Torah, t ex i Fjärde Moseboken, tjugoredje kapitlet, verserna 22, 23 och 24:

"Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten; deras styrka är såsom vildoxars. Ty trolldom båtar intet mot Jakob, ej heller spådom mot Israel. Nej, nu måste sägas om Jakob och om Israel: Vad gör icke Gud! Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna, ett folk som reser sig likasom ett lejon. Det lägger sig ej ned förrän det har ätit rov och druckit blod av slagna män."

Den blodiga hämnden och att Israel skall utså split och tvedräkt hos ett främmande folk lovprisas också på flera stället i judendomens Bibel, t ex hos den judiska profeten Jesaja, kapitel 19, verserna 2, 3 och 4 - och jag citerar där Herren talar i profeten Jesajas mun till sitt utvalda folk, judarna:

"Och jag skall uppegga egyptier mot egyptier, så att broder skall strida mot broder och vän emot vän, stad mot stad och rike mot rike. Och egyptiernas förstånd skall försvinna ur deras hjärtan, och deras råd skall jag göra om intet: de skola då fråga sina avgudar och signare, sina andebesvärjare och spåmän. Men jag skall giva egyptierna i en hård herres hand, och en grym konung skall få råda över dem, säger Herren, HERREN, Sebaot".

Och i samma kapitel 19, verserna 14, 15, 16, och 17 heter det vidare om hur judarna skall sätta skräck i egyptierna med Herrens hjälp och välsignelse:

"Herren har där utgjutit en förvirringens ande, så att de komma Egypten att ragla, vadhelst det företar sig, såsom en drucken raglar i sina spyor. Och Egypten skall icke ha framgång i vad någon där gör... På den tiden skola egyptierna vara såsom kvinnor, de skola bäva och förskräckas för Herren Sebaots upplyfta hand, när han lyfter den mot dem. Och Juda land skall bliva en skräck för egyptierna. "

Alltså, av enbart dessa autentiska citat från judendomens Bibel framgår det klart och tydligt att allt väsenligt som sägs i Sions Vises Protokoll om hur judarna med list och moralisk upplösning av de icke-judiska folkens samhällen skall tilltvinga sig ett världsherravälde, allt detta återfinns redan som bärande trossatser i judarnas gamla stamreligion i judendomens egen Bibel. Idéerna i Sions Vises Protokoll bygger helt på judendomens egen bibel och är alltså inget nytt och absolut inget elakt eller ondskefullt förtal av de troende judarnas trosföreställningar och föresatser!

Detta är viktigt att ha klart för sig och hålla i minnet, när sionisterna i sin propaganda ständigt jämrar sig över att Sions Vises Protokoll skulle vara en förfalskning av ondskefulla antisemiter som endast är ute efter att förtala judarna för att skapa hets och hat mot dem. Det ondskefulla och cyniskt makthungriga och grymma som tillskrivs Israels folk eller judarna, det framgår klart av judendomens egen troslära, i judarnas egen Bibel, där de prisar och tyr sig till en fasansfullt grym gud som sin Herre! Judar som klagar och jämrar sig så bittert och högljutt över Sions Vises Protokoll som ondskefull antisemitism, borde först och främst gå till rätta med sin egen troslära och Bibel och avskriva dem som en gammal judehetsande dynghög, annars är de helt enkelt inte trovärdiga utan framstår endast som cyniska hycklare.

Låt oss så övergå till själva Sions Vises Protokoll och frågan om det är en förfalskning som sionisterna hävdar alltsedan denna hemliga skrift blev offentlig och i synnerhet efter en längre rättegång om saken i Bern åren 1934 och 1935. Innan jag berör denna rättegång, låt mig redovisa hur dessa Sions Vises Protokoll tillkom, enligt dem som hävdar att det rör sig om äkta, autentiska judiska skrifter, som utgivits av en rysk lärd S A Nilus. Denne Nilus har uppgivit at han fick en kopia av Sions Vises Protokoll i sina händer år 1901 med inskriptionen "Undertecknad av Sions representanter av 33:e graden", alltså av en judisk frimurarorden.

Den som först innehade denna kopia, översatt till franska, var en viss tsarrysk major och greve och domare vid krigsrätten i Sankt Petrograd, Alexej Nikolajevitj Suchotin, hemmahörande i guvernementet Tula i Ryssland. Nilus bekräftar detta i sin bok "Det stora i det lilla". Också Nilus' son har sedan bekräftat saken i en deklaration år 1936, där han intygar att han var personligen närvarande, när greve Suchotin överlämnade dokumentet till hans far.

En ingift släkting till greve Suchotin, Madame Antonia Porfyrjevna Manjakowskij, född Suchotin och änka efter den tsarryske amiralen Manjakowskij och flykting på 30-talet i Jugoslavien, har bekräftat att hon som ung vid många tillfällen besökte greve Suchotins hem och att år 1895, alltså redan två år före Sionistiska världsorganisationens första kongress i Basel, var åsyna vittne till att en kopia av detta hemliga protokoll utfördes av greve Suchotins syster, Vera Suchotin, och hans systerdotter Olga Visjnevetskij, sedermera gift Lotin.

Vera Suchotin dog i samband med de revolutionära oroligheterna i Ryssland, men Olga, gift Lotin, levde ännu på 1930-talet som änka i Paris, fast sinnessjuk på ett nervhem och otillgänglig för en intervju.

Madame Manjovskij, rysk emigrant i Jugoslavien på 30-talet, skrev två böcker, den ena på engelska med titeln "Waters Flowing Eastward" och den andra på franska "Le Juif Notre Maåtre", i vilka ett brev publiceras från Filipp Petrovitj Stepanoff, som var den heliga synodens prokurator i Moskva under tsartiden, till en amerikansk författarinna Louise Fry. I detta brev till Mrs Fry, daterat den 17 april 1927, hävdar Stepanoff att han redan 1895 hade mottagit en avskrift av Sions Vises Protokoll från major Suchotin och han tillfogar att detta skett genom förmedling av en dam i Paris.

Vem denna dam i Paris var har inte varit möjligt att fastställa, eftersom de berörda - Stepanoff och major Suchotin - lovat att inte yppa hennes namn så länge hon var i livet. Det synes i alla händelser uppenbart att en avskrift av Sions Vises Protokoll fanns i Ryssland redan 1895, två år före sionistkongressen i Basel.

Den första publiceringen av denna avskrift skedde vintern 1902/1903 i Moskva, på förlaget Moskoviskija Vidomosti. Den 28 augusti och den 7 september 1903 publicerade den ryska tidskriften "Snamja" en förkortad version av Sions vises protokoll, och år 1905 publicerade Sergej Alexandrovitj Nilus hela Sions Vises Protokoll i sin bok om Antikrist med titeln "Vellkoje v malom i Antichrist kak bliskaja politisjeskaja vosmosjnost". (Det stora i det lilla och Antikrist som politisk möjlighet inom den närmaste framtiden.) En fjärde upplaga av denna bok utgavs 1917 med en ändrad titel till "Blis jest pri dverech" (Han är utanför portarna).

år 1906 hade den ryske författaren George Butmi publicerat Sions Vises Protokoll i sin bok "Oblitjiteljenja rjetsji, vragi roda tsjelovjetsjeskago" (Tal som avslöjar sanningen, Mänsklighetens fiender). En fjärde upplaga av denna bok utkom 1907 i Ryssland.

I övriga Europa förblev dessa Sions Vises Protokoll i flera ryska böcker och tidskriftsartiklar helt okända. Det var först efter första världskriget och bolsjevikrevolutionen 1917 som ryska emigranter spred kännedom om dessa skrifter, till främst USA och Tyskland och därifrån till andra europeiska länder - med påföljd att ledande judar blev mycket oroade och nervösa. Blotta tanken att det fanns ett sionistiskt protokoll som avslöjade en världsomspännande judisk konspiration måste till varje pris misstänkliggöras som skändliga illdåd och protokollen förklaras vara förfalskningar och påhitt av både sjuka och illasinnande hjärnor, paranoida antisemiter.

Den judiska motoffensiven började med att den sionistiska USA-tidningen The American Hebrew den 25 februari 1921 publicerade en intervju av den judiske reportern Isaac Landman med den tsarryska prinsessan Catherine Radziwill som hävdade att Sions vises protokoll var en förfalskning av den tsarryska hemliga polisen Ohkranan i avsikt att söka rättfärdiga antisemitiska förföljelser.

Den 12 och 13 maj publicerade den i Paris utgivna ryska tidningen Posljednije Novosti (Senaste Nyheter) en artikel i två delar av den franske greven Armand du Chayla, där det också hävdades att Sions vises protokoll var en förfalskning.

Samma år, 1921, den 16, 17 och 18 augusti, publicerade ärevördiga Londontidningen The Times en längre artikel av journalisten Philip Graves, där det också hävdades att Sions vises protokoll var en förfalskning med följande påstående som därefter ständigt gått igen hos sionister och andra tanklösa och okritiska anhängare till sionismen: "Dessa s k Sions vises protokoll är ett grovt bedrägeri, utfört av en skamlös och oskicklig litterär tjuv, eftersom det är fråga om en långtgående kopiering av en bok som år 1864 utkom i Bryssel under titeln Dialoger i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu. Denna satiriska pamflett har en viss fransk advokat, Maurice Joly, som författare."

I Times' tre artiklar publicerades flera spalter med parallella paragrafer, hämtade ur de båda böckerna. Alltså dels från Joly's skrift, dels från Sions vises protokoll, för att påvisa överensstämmelsen dem emellan och att den senare utgivna Sions vises protokoll var en kopia av den tidigare skriften av Joly. Vid ett ytligt bedömande syntes det klart att Sions vises protokoll var ett plagiat och därmed en förfalskning.

Times' tre artiklar slutade med att säga:

"Det är endast en önskan att tjäna sanningen som kommit vår tidning att avslöja bedrägeriet, eftersom det är av stor vikt att denna Legend om Protokollen fortast möjligt utrotas. Nu då förfalskningen blivit påpekad och bevisad, måste denna legend nedsjunka i glömskans natt."

Sionisterna triumferade naturligtvis och envisas med att göra det fortfarande, när de ideligen påstår att det skulle vara bevisat att Sions vises protokoll är en eländig förfalskning av allmänt sjuka hjärnor och ondskefulla och fanatiska judehatare. Men så enkelt löses inte problemet. Här ligger, för att använda ett populärt uttryck för skepsis och djupare sanningssträvan, en hund begraven - och faktum är att vidare forskningar efter den verkliga sanningen, inte bara den ytliga, avslöjar mycket av intresse.

Låt oss granska teorin att Sions vises protokoll skulle vara en förfalskning:

1. Att just den för sin vederhäftighet välkända tidningen The Times så utförligt tog upp problemet och gick i god för att Sions vises protokoll skulle vara en förfalskning kan sammanhänga med att just vid tiden gör publiceringen, i mitten av augusti 1921 så skaffade sig den mäktiga judiska bankirfirman Samuel & Samuel ett avgörande ekonomiskt inflytande över The Times. Här kan ha funnits vissa ekonomiska påtryckningar som motiv.

2. Times uppgav, att den föregivna förfalskningen skulle ha upptäckts av - vad man kallar - en tillfällighet, nämligen att en av tidningens korrespondenter i utlandet, närmare bestämt i Konstantinopel, av en ren händelse sammanträffat där med en ryss, som önskade vara anonym och därför kallades Mr X. Denne mystiske Mr X skulle ha gett Times' korrespondent en 57 år tidigare i Bryssel utgiven bok, som utkom i en liten upplaga på ett fåtal hundra exemplar. Därefter skulle Times' korrespondent ha insett att Sions vises protokoll var en eländig kopia - ett plagiat. Att en seriös tidning som Times aldrig klart kunde ange vilka dessa två nyckelpersoner för gåtans lösning var - dels tidningens föregivne korrespondent i Konstantinopel och dels ryssen Mr X, tyder på att något är skumt i saken. 3. De överensstämmande citaten från de båda skrifterna är till innehåll och anda identiska men de är inte bokstavligen identiska, utan i ettdera fallet är det fråga om parafraser, vilket inte bevisar att det nödvändigtvis rör sig om en förfalskning i fallet Sions vises protokoll. Att en viss text till innehåll och anda överensstämmer med en annan text betyder ju inte att det är fråga om ett bedrägeri - predikningar som återgår på något ställe i bibeln och förtydligas och vidareutvecklas av en präst kallas vare sig plagiat eller förfalskning eller bedrägeri. Så är inte heller fallet med till exempel tidningsartiklar, där reportern bygger på uttalanden av olika uppgiftslämnare.

Bibelkunniga judar borde veta att hela texten i Första Mosebok 36 kapitlet verserna 31 och 32 är identiskt densamma som texten i Första Krönikeboken första kapitlet vers 43. - Är det då fråga om ett plagiat här eller en förfalskning eller bedrägeri? Är det inte rimligare att här tala om parafraser. Att man vid olika tillfällen och av skilda författare berättar om samma sak? Enligt vedertagen judisk uppfattning skrevs Första Moseboken av Moses medan Första Krönikeboken skrevs av Esra och Nehemja efter den babyloniska fångenskapen och ungefär 860 år efter Mose död. Om rabbinerna och de troende judarna - liksom den judiska staten Israel i en offentlig deklaration av utbildningsministern i koalitionsregeringen Shamir-Peres hävdar att Gamla Testamentet, judendomens Bibel, är skriven av Gud, så måste de i konsekvensens namn medge att även identiskt samma texter inte behöver innebära att en av texterna är ett plagiat, en förfalskning och ett bedrägeri! Och då måste de även medge att de överensstämmande texterna i Joly's bok Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu och Sions vises protokoll därför inte betyder att Sions vises protokoll måste vara en förfalskning, ett plagiat och ett bedrägeri!

4. Men vem var då denne Maurice Joly, författaren till boken Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu? En fransk advokat, uppgavs det i Times! En tysk forskare, Gottfried zur Beck, hävdar att Maurice Joly var av judisk börd och enligt hävdvunnen judisk ritual blev han omskuren under namnet Moses Joel. Han var född 1831 och redan vid 18 års ålder, år 1849, erhöll han en tjänst vid franska inrikesministeriet, enligt memoarer av René Mareuil, som var medlem av Polignacs regering i Frankrike. Maurice Joly, alias Moses Joel, var intim vän med Adolph Isaac Cremieux, den ryktbare grundaren av den stora judiska frimurarorden L'Alliance Israâlite Universelle. Joly skrev diverse pamfletter, men inför eftervärlden kom han alltså att bli ryktbar för sin satiriska skrift Dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu, som egentligen var riktad mot kejsar Napoleon III. Men denna skrift var faktiskt just ett plagiat efter en parafras av en fjorton år tidigare på tyska i Berlin utgiven skrift med samma titel och författad av juden Jakob Venedey, född i Köln i maj 1805 och bosatt i Paris sedan 1835, där även han - liksom senare Maurice Joly - trädde i nära förbindelse med Adolph Isaac Cremieux. Denne Venedey var medlem av den av Cremieux grundade israelitiska världsligan, där det kungjordes att "ett nytt världsligt kungadöme, ett nytt Jerusalem skall härska istället för de störtade kejsarna och påvarna." Alltså, de två skrifter vilkas texter starkt överensstämmer med texten i Sions vises protokoll är båda skrivna av sionistiska judar!

5. Cremieux' israelitiska världsliga i Paris hade en äldre förlaga i Tyskland, nämligen Das Verein für Kultur und Wissenschaft der Juden, där en av medlemmarna var en viss Baruch Levy, som sökte övertyga Karl Marx, själv av judisk börd på både fädernet och mödernet, att ansluta sig. I ett brev till Marx skriver denne Baruch Levy följande:

"Det judiska folket är kollektivt sin egen Messias och skall uppnå herravälde över alla folk genom sammansmältning av andra raser och utplånande av alla gränser - detta är den sanna internationalismen. En universell republik skall upprättas och i denna nya organisation skall Israels folk utgöra det härskande elementet, eftersom just judarna förstår att vägleda och betvinga massorna. Alla folks regeringar skall så småningom halka in i judarnas händer genom proletariatets seger. All enskild förmögenhet skall på så sätt tillfalla Israels furstar - de skall besitta nationernas rikedomar. Detta är uppfyllelsen av en profetia i Talmud, där det heter att vid tiden för Messias' ankomst skall nycklarna till alla folks skattkammare vara i judarnas händer." Det kan här tilläggas att detta överensstämmer helt med vad som sägs hos profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet i judendomens bibel, Gamla Testamentet liksom det överensstämmer med huvudinnehållet i Sions vises protokoll.

6. Sions vises protokoll torde först ha nedskrivits på hebreiska och därefter översatts till ryska och franska, innan de kort efter första världskriget väckte sådan våldsam uppmärksamhet. I amerikanen Fry's bok Protokollens författare hävdas att det rör sig om en skrift som i början av 1800-talet utarbetats av Kahal, den hemliga judiska regeringen, och därefter omarbetats av den sionistiske juden Ahad Haam eller Ascher Ginsburg i Odessa i Ryssland. år 1886 grundade denne Ahad Haam ett hemligt judiskt sällskap, Beni Mosheh, Mose söner - och inom denna slutna krets av judar var Sions vises protokoll väl kända. Bland annat har en till USA flyttad rysk jude, Bernstein, intygat 1922 för Henry Fords sekreterare, William Cameron, att han - Bernstein - själv hade läst Sions vises protokoll på hebreiska redan år 1895 i Odessa. Om denna uppgift är riktig, faller det påstående som först framförts av prinsessan Radziwill, att dessa Sions vises protokoll skulle vara en förfalskning av den hemliga tsarryska polisen Ohkranan efter 1905 års revolution i Ryssland.

7. Denna prinsessa Radziwill, vars vittnesmål domstolen i Bern tog för gott, var en synnerligen suspekt person, vilket framkom vid närmare efterforskningar från svarandens sida men som domstolen anmärkningsvärt nog aldrig beaktade. Denna dam som hade gift sig med en prins William Radziwill, skilt sig från honom redan 1914, därefter ingått ett nytt äktenskap med en ingenjör, Karl Emil Kolb, och sedan skilde sig från denne för att ånyo gifta sig, denna tredje gång med en viss Danvin. Denna dams förflutna tyder sannerligen på en milt sagt tvivelaktig karaktär. Omkring år 1900 hade hon inlett ett hastigt förhållande med den stormrike diamantkungen Cecil Rhodes, innan han begav sig till Sydafrika och nuvarande Zimbabwe, som uppkallades efter just denne Cecil Rhodes till Rhodesia. I Cecil Rhodes anda utgav denna dam en tidning, kallad Greater Britain, där hon bl a intervjuade markisen av Salisbury om den politiska situationen i södra Afrika - alltså för 88 år sedan! I denna intervju förklarade Lord Salisbury, att Cecil Rhodes borde utnämnas till den dåtida brittiska Kapolonins premiärminister. Hon visade Cecil Rhodes' privatsekreterare ett skriftligt utlåtande om saken, med Lord Salisburys namnteckning jämte ett telegram som hon skulle ha fått från honom, där han inbjöd henne att intervjua honom. Senare framkom emellertid att telegrammet var falskt; det var prinsessan Radziwill som sänt telegrammet till sig själv. Lord Salisburys namnteckning var en förfalskning och den publicerade intervjun hade aldrig ägt rum.

Men detta var ingen enstaka förfalskningshistoria. år 1901 hade denna dam förfalskat Cecil Rhodes namnteckning på en check till ett värde av 29 000ú sterling, en summa som idag skulle motsvara c:a 10 miljoner svenska kronor efter närmare 90 års inflation eller penningvärdesförsämring. Saken upptäcktes och hon anhölls och dömdes till 18 månaders tvångsarbete för grovt checkbedrägeri - allt detta återges i boken Cecil Rhodes, his private life, by his private secretary, Philip Jourdan, som utkom i London 1910 och i en annan bok, Cecil Rhodes, the man and his work by one of his private and confidential secretaries, Gordon le Seur, vilken utkom i London 1913.

Men väl ute ur fängelset fortsatte denna äventyrliga dam med sina bedrägerier, bl a arresterades hon i New York för två hotellbedrägerier. Skall denna dam, fast hon en kortare tid lyckades gifta sig med en prins, vara ett vederhäftigt sanningsvittne, när hon påstår att Sions vises protokoll är en förfalskning?

8. Beträffande vittnet greve du Chayla kunde svarandesidan i rättegången påvisa att denne hade ertappats som bolsjevikagent hos den vitryske generalen Wrangel och dömdes till döden för förräderi, men benådades efter påtryckningar från franske ambassadören. Bolsjevikgreven du Chaylas vittnesmål om att Sions vises protokoll skulle vara ett bedrägligt hopkok av den tsaristiska polisen måste starkt ifrågasättas enbart av den orsaken att just denna tes om förfalskad konstruktion tillverkad av den tsarryska regimens polis var den, då nya, bolsjevikiska ryska regimens tes - skriften ifråga brändes också av bosjevikregimen i samma veva som denna bolsjevikregim kungjorde dödsstraff för s k antisemitism och den äldre professor S Nilus genomgick en förskräcklig tortyr av bolsjevikernas hemliga polis, Tjekan.

9. Målsägarna vid rättegången i Bern - de som anklagade Sions vises protokoll för att vara en smutsig förfalskning och som väckt åtalet mot dem som spred denna skrift och utgav den för att vara en autentisk judisk skrift - dessa målsägare var i främsta rummet Judiska Förbundet i Schweiz och Berns Judenhet som till sina experter anlitat en professor i straffrätt vid Basels universitet, dr A Baumgarten och en prosionistisk författare C A Loosli. Först i slutet av oktober 1934, ett år och fyra månader efter det att åtalet väckts, kallade rätten 16 vittnen som företrädde de judiska målsägarna, och den 14 maj 1935 fastställde denna rätt att Sions vises protokoll var en förfalskning och dessutom omoralisk litteratur, eftersom rättens ordförande kategoriskt vägrade att ingående granska sanningshalten av prinsessan Radziwills och greve du Chaylas falska uppgifter utan tog dessa för trovärdiga och sanna. Därmed var denna rättegång i realiteten en fars, vilket ytterligare bekräftades av att domstolen vägrade att höra svarandesidans 40 vittnen. De judiska målsägarna kunde ensamma helt dominera denna process.

10. Först två och ett halvt år efter det att domen hade fallit, närmare bestämt den 27 oktober 1937, kunde en av de svarande som dömts 1935, Silvio Schnell, genom sitt juridiska ombud Hans Ruef få resning i målet, då appelationsdomstolen i Bern beslöt att påbörja en prövning av fallet. De båda försvarsadvokaterna Ruef och Ursprung kunde bland annat påvisa att utskrifterna av de vittnesmål som avgivits från de judiska målsägarna aldrig hade bekräftats med vittnenas beedigade namnunderskrifter och vidare, att de ryska dokument som tillställts rätten av M Loosli i realiteten var obestyrkta kopior av originalen och dessutom att ett flertal fatala felöversättningar gjorts till de åtalades nackdel. Allmänne åklagaren Loder erkände till fullo de båda försvarsadvokaternas invändningar som fullt berättigade. Den 1 november 1937 tillkännagav appellationsdomstolen - alltså den högre rättsinstansen - i Bern följande:

"Den åtalade Silvio Schnell frikänns utan skadeersättning då det inte föreligger några bärande sakskäl för den anklagelse som riktats mot honom."

Kort sagt, presidenten för högsta domstolen i Bern tillkännagav därmed att all expertis som kunde intyga att Sions vises protokoll var antingen äkta eller falska saknade all betydelse och därmed framstår det som klart att denna domstol endast gick den politiska propagandans ärende, inte rättens. Och observera, just detta var också de judiska målsägarnas avsikt; att få den lagliga rättsapparaten i ett respekterat neutralt land som Schweiz - vid den tiden säte för dåvarande Nationernas Förbund, FN:s föregångare, i Genéve - så i sina händer att man inför omvärlden kunde förevisa sin egen falska propagandaversion som rättsligt prövad och bekräftad! Att förstå detta är oerhört viktigt för att tillfullo förstå hur stark den judiska och sionistiska makten är genom starka påtryckningar - och detta redan långt före den s k Förintelsen eller Holocaust under andra världskriget, varefter denna sionismens makt ökat ännu mer i Europa och USA!

11. Likväl var den judiska triumfen ingalunda hundraprocentig, eftersom presidenten i högsta domstolen i Bern ändå med kraft underströk, att:

"Domaren i den första instansen inte hade befogenhet att undersöka och sedan fastställa om autenticitet eller falskhet i Sions vises protokoll av det skälet att denna sak var irrelevant, ovidkommande med hänsyn till om det rörde sig om en omoralisk publikation." Alltså, när den judiska och sionistiska propagandan ständigt basunerar ut att det rättsligt kunnat fastställas att Sions vises protokoll är en eländig förfalskning och ett brottsligt bedrägeri av ondsinta antisemiter, så är detta inte bara ogrundat utan även bevisligen felaktigt: den högre rättsinstansen avfärdade ju den lägre rättsinstansens domslut vad gäller dessa protokolls föregivna falskhet! De åtalade frikändes från att ha spridit ett bedrägeri: Sions vises protokoll frikändes från att vara ett bedrägligt falsarium, men inte för att vara omoralisk smutslitteratur - men i detta senare fall återfaller anklagelsen och brottet på dem som skrivit detta alster!

12. Tre ortodoxa judar har gått i god för att Sions vises protokoll är autentiska judiska skrifter. Dessa tre ortodoxa judar var Rudolf Fleischmann, biträdande rabbin och slaktare till yrket, bosatt i den polska staden Skoki och vän med den kristne allmänne åklagaren M Noskovicz, inför vilken juden Fleischmann avgivit en beedigad förklaring om saken redan år 1901. Den andre ortodoxe jude som i sak erkänt att Sions vises protokoll är autentiska är rabbinen Grünfeld från den polska staden Swarzedz. Denne angav följande förklaring, en typisk judisk förklaring, beträffande frågan om Sions vises protokoll är en förfalskning eller autentisk, när han tillfrågades av allmänne åklagaren Noskovicz år 1906:

"Min käre Noskovicz, ni är alldeles för nyfiken och vill veta alltför mycket. Vi har inte tillåtelse att tala om dessa saker. Jag har inte tillstånd att säga någonting, och ni har inte fått tillstånd att veta någonting. För Guds skull, var försiktig, eller ni kommer att sätta ert och era anhörigas liv i fara!"

Den tredje ortodoxe jude som medgivit - direkt eller indirekt - att Sions vises protokoll är en äkta judisk skrift var Savelij Konstantinovitj Efron, som hade flytt från bolsjevikernas Ryssland till Jugoslavien, där en vitrysk officer, också emigrant, vid namn Djepanovitj Gregorij, hade lärt känna honom 1924. Efron hade varit rabbin i Vilna i Litauen under tsartiden, men konverterade till kristendomen och den grekisk-ortodoxa kyrkan, varefter han utbildades till bergsingenjör i dåvarande Sankt Petersburg. Han ägnade sig även åt författarskap och skrev under pseudonymen Litwin, bland annat i en monarkistisk tidning, Ljuset, som han själv redigerade i egenskap av chefredaktör. Vidare medarbetade Efron i den tsarryska tidskriften Budbäraren och gjorde sig relativt känd som författare till ett drama, Smugglarna, där judendomen starkt kritiseras. Till följd av denna sin publicistiska verksamhet utsattes han för judiska hatkampanjer och blev även handgripligen misshandlad av några judar.

När senare bolsjevikerna grep makten och det judiska inflytandet ökade, kände Efron oro för sitt liv och flydde utomlands, till Serbien i Jugoslavien, där han fick fristad i ett kloster nära Petkowitze i distriktet Schabatz, där han dog år 1926. Denne till kristendomen konverterade jude Efron avgav en beedigad förklaring till den vitryske officeren Gregorij, att han - Efron - länge hade känt till innehållet i Sions vises protokoll, långt innan de publicerats i den kristna pressen.

Alla dessa tre judiska vittnesmål om Sions vises protokolls judiska ursprung och autenticitet framlades av svarandesidans advokat Fleischauer inför domstolen i Bern, alltså tingsrätten, men blev som alla andra svarandesidans vittnesutsagor helt nonchalerade av denna domstol. Det har senare även framkommit, att denne Efron år 1921 skrev ett inlägg i den ryska emigranttidningen Obsjtsjeje Djelo (Kommunens Sak), som utgavs i Paris, där han starkt framhöll att Sions vises protokoll är autentiska judiska skrifter, varvid han bl a framhåller en bön som varje trogen jude måste upprepa tre gånger dagligen av följande ordalag. "Schaketz Tischakzenu, Sawe Tissawenu, Ki Cherem, Hu" på hebreiska. Detta betyder i översättning: du skall till det yttersta avsky det (Kristi kors), du skall till det yttersta känna äckel för det, för det är något förbannat, fy! Enligt den till kristendomen omvände juden Efron är judendomens hat till de kristna så inpiskat och starkt, att de troende judarna av sina judiska rabbiner är beredda att tillgripa alla lögner och svekfulla trick för att angripa de troende kristna i första hand, vilket enbart detta skulle förklara den judiska autenticiteten i den hätskt antikristna Sions vises protokoll.

13. Låt mig som exempel citera vad som står i Sions vises protokoll nummer 7 - apropos den ständiga kapprustningen i världen:

"Ändamålet med de intensiva rustningarna. Intensiteten av rustningarna, ökandet av polisstaten - allt detta utgör nödvändiga kompletteringar till de tidigare framförda planerna. Det är nödvändigt att komma därhän, att det utom oss i alla stater finns endast en massa proletärer, några oss tillgivna miljonärer, polismanskap och soldater. Oroligheter, stridigheter och fiendskap i hela världen. I hela Europa och med hjälp av dess förbindelser även på andra kontinenter måste vi åstadkomma stridigheter och fiendskap. Däri ligger en dubbel fördel. För det första vinner vi därigenom respekt i alla länder, vilka vet att vi efter gottfinnande äger makt att åstadkomma oroligheter eller återinföra ordning. Alla dessa länder har vant sig vid att se i oss ett nödvändigt ont.

För det andra trasslar vi till genom intriger alla trådar, dragna av oss till alla regeringskabinett genom politik, ekonomiska avtal eller skuldförbindelser. För att uppnå detta måste vi väpna oss med slughet och ränksmideri under förhandlingarna och avtalen, men i det som kallas det offentliga språket bör vi följa en motsatt taktik och visa oss hederliga och medgörliga. På detta sätt kommer gojernas - ickejudarnas - folk och regeringar, som vi lärt att se endast den ytliga sidan av det som vi visar dem, att betrakta oss som välgörare och människosläktets räddare. Brytandet av gojernas motstånd genom krig och allmänt världskrig. Varje motstånd måste vi vara i stånd att bemöta med krig genom grannarna till det land som vågar motsätta sig oss. Men om även vår fiendes grannar ämnar ställa sig kollektivt mot oss, så skall vi svara med allmänt världskrig.

Hemlighetsfullhet - framgång i politiken. Den huvudsakliga framgången i det politiska livet betingas av hemlighetsfullheten i de politiska operationerna - ordet får inte stämma överens med diplomatens handlingar. Pressen och allmänna meningen. Vi måste tvinga gojim-regeringarna till verksamhet som i stort gynnar vår uttänkta plan, som redan närmar sig slutet, genom den allmänna opinionen, som i hemlighet är inspirerad av oss med hjälp av den så kallade STORMAKTEN eller Tredje Statsmakten - pressen, som på få undantag när helt är i våra händer.

Amerikanska, kinesiska och japanska kanoner. Med ett ord, för att sammanfatta vårt system för tyglande av gojimregeringarna i Europa, demonstrerar vi för en av dem vår makt genom attentat, dvs genom terror, och alla, gojimregeringarna tillsammmans, om man kunde tänka sig den möjligheten att de samfällt reste sig mot oss, så svarar vi med amerikanska, kinesiska eller japanska kanoner." Detta är alltså skrivet redan före första världskriget! Och var och en som läser denna text måste häpna över hur i stort sett allt vad som här sägs har slagit in! Eller är det inte så att sionismen har lyckats tillskansa sig Palestina och där bildat en judisk stat, Israel, som är till ytterlighet krigisk och tyrannisk under demokratisk täckmantel? Och är det inte så att detta sionismens Israel har bundit totalt supermakten USA, oavsett om det sitter en liberal och demokratisk president i Vita Huset eller en konservativ och republikansk president som Ronald Reagan? Och har inte sionismens Israel med sina sionistiska femtekolonnare ett oerhört starkt grepp om de europeiska makterna, också om Sverige, där alla de fyra demokratiska partierna inför valet 1988 har avlagt en trohetsed till Israel via Samfundet Sverige-Israel? Och vidare, har inte sionismen en stor makt i de västerländska massmedia och inom film, video, teater, masslitteratur och annan underhållningsindustri? Är det en tillfällighet att Nordens största dagliga tidning, Expressen, är en så gott som renodlat sionistisk propagandapublikation? Och stämmer det inte - vad som sägs här i Protokoll nr:7 i Sions vises protokoll - att Israel odlar stridigheter och fiendskap mellan olika icke-judiska stater så gott man det förmår, så t ex har Israel bevisligen utnyttjat kriget mellan Iran och Irak till den sionistiska statens fördel liksom de kalla krigsstämningarna emellan de båda supermakterna USA och Sovjet för att få USA:s hjälp med pengar och vapen i kampberedskap mot en förmenad sovjetisk framryckning i Mellanöstern? Och gör inte Israel allt för att på det lömskaste sätt misskreditera PLO som förhandlingspartner och håller därmed krigets låga vid liv? På nära nog punkt efter punkt visar det sig att dessa Sions vises protokoll har bekräftats av verkligheten. Det är viktigt att informera om dessa fakta eftersom denna skrift inte är tillgänglig i Sverige och dessutom i praktiken förbjuden - varför?

[Utdrag från Sthlms tingsrätts utskrifter av de åtalade radioprogrammen. Akt B8-4-89, Aktbil 84]

---

DETTA ÄR

SIONS VISES PROTOKOLLS "MORAL"!

[JK:s stämningsansökan Aktbil. 10, p 2 från sändning av den 7/10/89]

***

Protokoll nr:1 av Sions Vises Protokoll.

"Låtom oss utan alla fraser tala om betydelsen av varje tanke, låtom oss genom jämförelser och slutledningar belysa varje omständighet.
Därför vill jag formulera vårt system såväl ur våra som gojernas synpunkter.
Vi böra ihågkomma, att människor med dåliga instinkter finnas vida mera än goda sådana; därför uppnås de bästa resultat genom deras styrande med våld och skräck och icke genom akademiska resonemang. Varje människa strävar till makt, var och en skulle önska bliva diktator, om han endast kunde det, men då skulle därvid vara förmögna att uppoffra allas väl för att uppnå sitt eget.
Styrkans rätt. Vad är det, som har tyglat de vilda djur vi kalla människor? Vad har lett dem hittills?
I begynnelsen av samhällslivet underkastade de sig den råa och blinda styrkan, senare - lagen som utgör samma styrka, endast maskerad. Härav drager jag den slutledningen, att - enligt naturens lag - rätten ligger i styrkan.
Friheten endast en inbillning. Liberalismen. Den politiska friheten är en idé, men icke ett faktum. Denna idé måste man kunna tillämpa, då det är nödvändigt att genom ett inbillat lockbete draga folkkrafterna till sitt parti, om detta senare har föresatt sig att störta ett annat, som innehar makten. Denna uppgift underlättas, om motståndaren själv smittas av frihetsidén, av den s k liberalismen, och för idéns skull ger efter i sin makt. Här visar sig då vår teoris överlägsenhet: de lössläppta regeringstyglarna gripas omedelbart enligt tillvarons lag och samlas i en ny hand, emedan den blinda folkmakten icke kan existera en enda dag utan ledare, och den nya makten intager endast den gamlas plats, efter det den försvagats av liberalismen.

Guldet. Tron. Självstyrelsen. I vår tid har guldets makt intagit de liberala styrelsemännens plats. Det var en tid, då tron styrde. Frihetsidén är ouppfyllbar, emedan ingen kan begagna sig av den med måtta. Giv åt ett folk, om ock för en kort tid, självstyrelse, och denna skall övergå i självsvåld. Därefter uppstå inre stridigheter, vilka snart övergå till sociala slaktningar, i vilka staterna förbrinna och deras betydelse förvandlas till aska.
Kapitalets despotism. Utmattas riket i egna, inre konvulsioner eller överlämna de inre stridigheterna detsamma i händerna på yttre fiender, i vardera fallet kan det anses vara oåterkalleligen förlorat: det är i vår makt. Kapitalets despotism, som helt och hållet är i våra händer, räcker det ett räddande halmstrå, vid vilket det måste hålla sig fast emot sin vilja, i annat fall störtar det i avgrunden.
Den inre fienden. Jag frågar den, som i sin liberala anda skulle säga, att ett sådant resonemang vore omoraliskt: om ett rike har två fiender och om det gentemot den yttre fienden är tillåtligt och icke anses vara omoraliskt att begagna vart stridssätt, som t ex att icke meddela fienden sina krigsplaner, att anfalla honom om natten eller med övermakt, så varför kan man kalla dylika medel i förhållande till den farligare inre fienden, försötraren av allmän ordning och välstånd, otillåtliga och omoraliska? Folkmassan. Anarkin. Kan det sunda, logiska förnuftet räkna på att med framgång leda folkmassorna med tillhjälp av förnuftiga förmaningar och övertalningar under möjlighet av motsägelse, om ock förnuftsvidrig, men vilken kan förefalla det ytligt resonerande folket behagligare? Under inflytande av låga passioner, fördomar, seder,traditioner och snetimentala teorier hängiva sig människorna åt massorna och massornas individer åt partisplittringar, som förhindra varje överenskommelase t o m på basen av fullt förnuftig färmaning. Vart folkmassebeslut beror på en tillfällig eller hopagiterad pluralitet, som iföljd av okunnighet om de politiska hemligheterna fastställer ett absurt beslut, som sätter fröet till anarki i styrelsen.
Politiken och moralen. Politiken har ingenting gemensamt med moralen. En regent, som låter leda sig av moralen, är därför icke säker på sin tron. Den, som önskar regera, bör tillgripa list och hyckleri. Ädla folkegenskaper - uppriktighet och hederlighet - äro brister i politiken, emedan de störta regenter från tronen bättre och säkrare än den starkaste fiende. Dessa egenskaper kunna vara attribut för gojim-regeringarna; vi skola i intet fall ledas därav. Den starkes rätt. Vår rätt ligger i styrkan. Ordet "rätt" är ett abstrakt begrepp, en på intet sätt bevisad tanke. Detta ord betyder endast: giv mig det jag önskar, på det jag därigenom får bevis på att jag är starkare än du! Var börjar rätten? Var slutar den? I ett rike med en dålig organisation av makten, värdelösa lagar och en svag regent, försvagad genom en mängd rättigheter, som uppstått tack vare liberalismen, hämtar jag en ny rättighet - att med den starkes rätt störta mig över och nedslå alla existerande förordningar och föreskrifter, lägga vantarna på lagarna, omskapa alla institutioner och göra mig till herre över dem, som överlämnat åt oss sin styrkas rätt, i det de avstått den frivilligt, liberalt.
Den frimurar-judiska oövervinneligheten. Nu, då varje välde vacklar, kommer vår makt att bliva oövervinneligare än varje annan, emedan den kommer att vara osynlig, tills den blir så fast, att ingen slughet är i stånd att undergräva den.
Ändamålet helgar medlen. Ur det tillfälliga onda, som vi nu är tvungna att utöva, uppstår det goda i en orubblig regering, vilken återupprättar den regelrätta gången i folkexistensens mekanism, störd av liberalismen. Resultatet helgar medlen. Låtom oss fästa vår uppmärksamhet vid våra planer, icke så mycket vid det goda och moraliska, som vid det nödvändiga och nyttiga. Framför oss ligger en strategiskt utstakad plan, från vilken vi i intet fall bör avlägsna oss, utan att riskera tillintetgöra många seklers arbete.
Folkmassan är blind. För att utföra ändamålsenliga handlingar bör man taga i betraktande massornas låghet, ombytlighet, deras oförmögenhet att hålla ord och att förstå och högakta sitt eget livs villkor, sitt eget välstånd. Man bör ha klart för sig, att massornas makt är blind, oförnuftig, oresonlig, lystrande till höger och vänster. En blind kan icke leda blinda utan att föra dem till avgrundens rand. Alltså, massornas individer, uppkomlingar av folket, om ock genialiskt kloka, men utan insikter i politiken, äro icke förmögna att uppträda som massornas ledare, utan att bringa hela nationen på fall. Politikens ABC. Endast den, som från barndomen uppfostrats till självhärskare, kan tillfullo fatta de ord, som äro skrivna med politiska bokstäver.
Partikivet. Folkmassan, överlämnad åt sig själv, dvs åt uppkomlingar ur sin egen mitt, tillintetgör sig själv genom partistrider, som uppväckas av maktbegär och popularitetsjäkt samt genom därav uppstående oordningar. Är det ens möjligt, att folkmassorna skulle kunna lungt, utan rivalitet bedöma eller reda sig med landets affärer, vilka icke få förblandas med personliga intressen? Äro de i stånd att försvara sig mot yttre fiender? Det är icke ens tänkbart, ty en plan, som är fördelad i så många delar, som det finns huvuden i folkhopen, förlorar sin enhetlighet, och därför blir den obegriplig och outförbar.
Den mest ändamålsenliga styrelseformen är självhärskarväldet. Endast under ett sådant kunna statsplanerna utarbetas vidlyftigt tydliga, i ordningsföljd, fördelande allt i statsmaskinens mekanism. Härav måste man draga den slutsatsen, att en ändamålsenlig styrelse, som skall vara till nytta för landet, bör koncentreras i händerna på en ansvarig person. Utan absolut despotism kan en civilisation icke existera, genomförd, icke av massorna, utan av deras ledare, vem han än må vara. Folkhopen består av barbarer, som visa sitt barbari vid varje tillfälle. Så snart folkmassan bemäktigar sig friheten, förvandlas den till anarki, vilken i sig själv är höjden av barbari..
Sprit. Klassicism. Liderlighet. Betrakten de av sprit överlastade djur, som förlorat förståndet av vin, vars obegränsade förtärande är givet samtidigt med friheten! Icke kunna vi tillåta oss att de våra gå därhän ... Gojim-folken äro bortkollrade genom spritdrycker, och deras ungdom har blivit förslöad av klassicismen och tidigt liderligt leverne, vartill våra agenter lockat dem - informatorer, lakejer, guvernanter i rika familjer, bodbetjänter och alla våra kvinnor i gojernas förlustelseinrättningar. Till dessa senare räknas s k "damer ur societeten". frivilliga föregångerskor i liderlighet och lyx.
Den frimurar-judiska styrelsens princip och regler. Vår paroll är - makt och hyckleri. Endast styrka segrar i politiska saker, i synnerhet om den är dold i de talanger, som äro nödiga för statsmän. Våld bör vara principen och list och hyckleri - reglerna för regeringar, vilka icke ärna nedlägga sin spira inför fötterna på någon ny makt. Detta onda är det enda medlet att uppnå målet - det goda. Därför böra vi icke rygga tillbaka för mutor, bedrägeri och förräderi, då de kunna tjäna till att föra oss till målet. I politiken bör man kunna taga annans egendom, utan att vackla, om man därigenom vinner undergivenhet och makt. Terrorn. Vårt rike, som följer den fredliga erövringens väg, har rättighet att förbyta krigets fasor mot mindre märkbara och mera ändamålsenliga dödsdomar till underhållande av en terror, som tvingar till blind lydnad. Rättvis, men obeveklig stränghet är den verksammaste faktorn i statsmakten; icke endast för fördelens skull, utan även i pliktens namn, för segerns skull, böra vi hålla oss till ett program av våld och hyckleri. Beräkningens doktrin är lika så stark, som de medel den begagnar sig av. Därför är det icke så mycket genom själva medlen, som genom stränghetens doktrin vi komma att segra samt underlägga alla regeringar vår överregering (jmfr AC Schmakoff, "Den internationella hemliga regeringen".) Det är nog att man vet, att vi äro obevekliga, för att varje olydnad skall upphöra.
Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Redan i forntiden utslungade vi bland folken orden: "frihet, jämlikhet, broderskap", ord, otaliga gånger sedan dess upprepade av de själlösa papegojor, som från alla håll flyga till dessa lockbeten. Med dem har välståndet i världen, den verkliga personliga friheten, förr så skyddad mot massornas tryck, förintats. Man skulle icke tro, att kloka, intelligenta gojer icke skulle klargjort för sig den abstrakta beskaffenheten av de uttalade orden, att de icke skulle märkt motsägelsen i deras betydelse och i deras förhållande till varandra, att de icke skulle sett, att det i naturen icke existerar någon jämlikhet, icke kan finnas frihet, att själva naturen har fastställt olikhet i förstånd, karaktär och anlag ävensom beroendet av dess lagar, att de icke skulle insett, att massan är en blind kraft, att uppkomlingar, valda av och ur massan för att styra, på politikens område äro lika blinda som den själv, att en invigd, om också enfaldig kan styra, varemot en icke invigd, vore han ock ett geni, begriper intet i politiken - allt detta har förbisetts av gojerna.
Principen i en dynastisk regering. Och det oaktat har den dynastiska regeringen grundat sig därpå; fadern anförtrodde åt sonen kännedomen om de politiska affärernas gång, så att ingen skulle känna den utom medlemmarna av dynastin och därför icke heller kunna yppa den för det styrda folket. Under tidernas lopp har emningen med det dynastiska överlåtandet av politikens verkliga innebörd gått förlorad, vilket har länt vår sak till framgång.
Tillintetgörandet av gojim-aristokratins privilegier. På alla håll i världen hava orden "frihet, jämlikhet och broderskap" ställt i våra led, genom våra blinda agenter, hela legioner, vilka med jubel burit våra fanor. Likväl äro dessa ors maskar, som undergrävt gojernas välstånd, överallt tillintetgjort fred, lugn, solidaritet, i det de förstört alla deras rikens grundvalar. Framdeles fån I se, att detta har bidragit till vår triumf: detta har givit oss möjlighet bl a att få den viktigaste triumf på hand - upphävandet av privilegierna eller m a o grunden för gojimaristokratin, vilken var folkens och staternas enda försvar mot oss.
Den nya aristokratin. På ruinerna av den forna bördsaristokratin hava vi ställt i spetsen för all intelligens-aristokrati - penningens. Denna nya aristokratis värdesättning hava vi lagt i den av oss beroende rikedomen samt i den av våra vise utbildade vetenskapen.
Psykologisk beräkning. Vår seger har underlättats ännu därigenom, att vi i relationer med för oss behövliga personer alltid spelat på det manskliga väsendets känsligaste strängar - på beräkning och begär, på människans omättliga materiella behov, och de uppräknade mänskliga svagheterna äro, till och med tagna var för sig, i stånd att döda initiativet, i det de utlämna människan till den, som köper hennes verksamhet.
Frihetens abstraktion har gjort det möjligt att övertyga massorna om att regeringarna icke äro annat än förvaltare hos landets ägare - folket, och att man därför kan byta desamma som man byter handskar.
Statsöverhuvudenas avsättlighet har överlämnat dem i våra händer och gjort dem till våra lekdockor."

ISRAELS POLITISKA FILOSOFI

Detta är alltså protokoll nummer ett, från Sions Vises Protokoll! Låt oss rekapitulera huvudteserna här i detta Protokoll nummer ett i tur och ordning och pröva om dessa huvudteser eller grundtankar överensstämmer med dels judedomens och den på judendomen grundade sionismen, dels med den judiska staten Israels politik:

Den första huvudtesen eller grundtanken lyder: "Rätten ligger i styrkan." I den bibliska judendomens Torah eller Lagen, alltså i de fem Moseböckerna, är just detta det mest kännetecknande: att rätten ligger i styrkan, eftersom man tillber en gud som inte bara är starkare än alla andra gudar, utan som också kan besegra och krossa alla andra folk och göra sitt utvalda folk, som judarna anser sig vara, till ett härskarfolk, ett herrefolk. Det var ju med styrkans makt och rätt som Israels folk, trots numerär underlägsenhet och i så kallad träldom, krossade Farao och egyptierna och rövade alla egyptiernas dyrbarheter - det är ju denna händelse som judarna håller i minnet varje år och firar som sin Påsk eller Pésach, som betyder att Herrens mordängel gick förbi judarnas hus där de hade målat dörrarna med blod.( Se andra Mosebok, kapitel 12!) Och sedan erövrade ju Israels folk Kanaans land, det nuvarande Palestina eller Israel, genom att deras Gud gav dem styrkan att förinta eller förslava de folk som bodde i Kanaans land och i grannländerna. Låt oss här endast citera vad Israels Gud säger i sin profet Moses mun i andra Mosebok, 23 kapitlet, vers 27:
"Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla förvirring bland alla de folk som du kommer till och jag skall driva alla dina fiender på flykten för dig." (Se även femte Mosebok 11: 23, 24 och 25).
Och har sedan kanske inte den politiska sionismen och dess stat Israel i handling visat just att ingen annan moral gäller för sionisterna än just att rätten ligger i styrkan? Är det inte i kraft av sina överlägsna stridskrafter genom stöd från supermakten USA tack vare de sionistiska eller judiska lobbygrupper som den judiska staten Israel anser sig ha rätt att existera i det från palestinierna rövade landet? Och har inte Israel visat detta med sina talrika krig mot de arabiska grannarna? Och har inte Israel genom sitt innehav av hemliga kärnvapen ansett sig ha rätt att föra en hänsynslös politik mot palestinierna genom att skrämma de arabiska grannstaterna till passivitet eller eftergivenhet? Och åsidosätter inte Israel just genom sin militära överlägsenhet all internationell lag och alla FN:s deklarationer och resolutioner, när dessa är riktade mot den judiska staten? Och anser inte Israel att just denna styrka ger Israel rätt att hänsynslöst härska? Visst stämmer det. Sions Vises Protokolls första grundsats - att rätten ligger i styrkan överensstämmer helt med både den bibliska judendomen och med sionismen och Israels politik!
Den andra huvudtesen eller grundtanken i protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll lyder: "I vår tid har guldets - eller penningens - makt intagit de liberala styresmännens plats."

Låt oss först se om detta kan överensstämma med en bibliska judendomen. Vi kan då först konstatera att judendomens Gud, JHV eller Jahve som man vanligen säger, är fullständigt besatt av just guld. Han kräver en särskild tribut eller skatt av Israels folk, nämligen en Ark, som sedan kallas för Den heliga Arken, och denna ark skall vara försedd med guld nära nog alltigenom, vilket ingående skildras i andra Mosebok kapitel 25. Denna guldark skulle byggas av ett nomadiserande folk i öknen, innan man ännu hade dragit in i Kanaans land! Denna guldbesatthet kan inte bara tolkas symboliskt, utan guldet beyder den materiella välmåga som skall ge judarna världsherrevälde. Detta framkommer mycket klart hos den judiske profeten Jesaja i judendomens bibel, Gamla Testamentet, nämligen i kapitel 60 som har rubriken Sions kommande härlighet och är en vision just om ett världssionistiskt världsherrevälde, grundat på penningens eller guldets makt. Låt oss här citera från Jesaja 60: 10,11 och 12:
"Och främlingar skola bygga upp dina murar och deras konungar skola betjäna dig ... Och dina portar skola hållas öppna ständigt, så att folkens skatter kunna föras in i dig med deras konungar i hyllningståget. Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk skola i grund förgöras."
Men har då också denna andra huvudtes eller grundsats i Sions Vises Protokoll någon förankring och tillämpning i sionismen och Israels politik? Ja, i hög grad. För Israel betyder guldets - eller pennigens eller kapitalets - makt i främst USA och andra västländer i Europa, allt: Israels tillblivelse, existens och överlevnad beror uteslutande på att denna judiska stat kan pressa ut pengar från främst USA genom mäktiga judiska lobbygrupper som påverkar eller tvingar USA:s regering att skänka stora bidrag till Israel liksom från Västtyskland genom så kallad gottgörelse för de lidanden som det nazistiska Tyskland vållat judarna under andra världskriget. Inalles har bara Västtyskland genom sionistiska påtryckningar förmåtts skänka Israel över 150 miljarder D-mark eller drygt 500 miljarder kronor. Det är även genom guldets eller kapitalets makt som sionisterna kan verksamt styra en opinionsbildning till Israels fördel - genom massmedia, bokutgivning och läromedel, dels genom att i många länder äga viktiga massmediaföretag, dels genom att utsätta andra massmediaföretag för hot om att dra in annonser från alla judiskt ägda och sionistiska företag, vilket kan kullkasta tidningars och etermedias ekonomi, när dessa är helt eller delvis privatägda. Sionismens makt vilar på en kombination av kapital - guldets makt - och målmedveten sionistisk organisation. Vad stora judiska organisationer som Världssionistiska organisationen och Världsjudiska kongressen bestämmer i samråd med Israel, det styr sedan de nationella och lokala sionistorganisationerna i Sverige liksom i alla länder med en judisk befolkning.
Alltså, både den bibliska judendomen och sionismen liksom den judiska sioniststaten Israel lever helt på guldets - eller kapitalets - makt.

Den andra huvudtesen eller grundsatsen i Sions Vises Protokoll överensstämmer sålunda med både den bibliska judendomen och med sionismens Israel i dess politik!

Den tredje huvudtesen eller grundtanken i Protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll lyder:
"Politiken har ingenting gemensamt med moralen ... den som önskar regera bör tillgripa list och hyckleri."
Låt oss först undersöka om detta kan överensstämma med den bibliska judendomen att man där skulle rekommendera denna förvända moral som vanligen kallas machiavellisk, uppkallad efter en cynisk maktfilosof Niccolo Machiavelli i Florens på 1400-talet.
Vi måste då se efter i judendomens Torah eller Lag, som omfattar de fem Moseböckerna i judendomens bibel, Gamla Testamentet. I andra Mosebok 23: 27 står följande:
"Förskräckelse för mig skall jag - (Jahve, judendomens Gud) - sända framför dig - (Israels folk eller judarna) - och vålla färvirring bland alla de folk som du kommer till och jag skall driva alla dina fiender på flykten för dig." Lägg märke till vad judendomens Gud lovar sitt utvalda folk, Israels folk, judarna: att han skall hjälpa dem att "vålla förvirring bland alla de folk som du, alltså judarna, kommer till." Att vålla förvirring bland folk, det är ju just att med list och hyckleri eller med bedräglighet och falskhet skapa osäkerhet, fruktan och t o m ångest hos andra för att vilseleda dem och därigenom lättare kunna styra och behärska dem! I dessa bibelord framlägger judendomens Gud Jahve i sin profet Moses mun den fullständigt cyniska maktfilosofin, som helt överensstämmer med den tredje huvudtesen eller grundtanken i Protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll.
Men vägleds också sionismen och den sionistiska staten Israel av denna cynismens förvända maktmoral att den som önskar regera bör tillgripa list och hyckleri? Ingen som sakligt och förutsättningslöst följt Israels politik under hela dess fyrtiåriga existens kan förneka att den utmärks av just list och hyckleri eller dubbelmoral. Det är med just list som sionisterna bundit upp först Storbritannien och sedan USA till att judarna skulle få tillskansa sig Palestina, där det i den s k Belfourdeklarationen 1917 hette att Palestina skulle bli "ett judiskt nationalhem", inte en judisk stat, och att palestiniernas nationella rättigheter aldrig skulle få kränkas, medan de sionistiska judarna bara lade ut listens dimridåer för att föra britterna bakom ljuset. Det var hela tiden en judisk stat som sionisterna eftersträvade. Och det var just list som sionisternas ledare Chaim Weizmann använde när han lovade och bedyrade, bland annat i sin självbiografi Ett liv i kamp för Israel, att det i den judiska staten inte skulle få finnas ens en tendens till olikhet eller diskriminering mellan judar och palestinier (se sid. 556 i C Weizmanns självbiografi), för hela tiden var det de sionistiska judarnas avsikt att skapa en judisk stat Israel där palestinierna är just diskriminerade som förtryckta och utsugna slavarbetare, när de inte med terror och våld dödas, lemlästas eller fördrivs!
Och det är list, när Israel kallar sina skändliga övergrepp mot folkrätten och FN-deklarationen om De mänskliga rättigheterna för "ordningens upprätthållande och kamp mot terrorism." Liksom det just är list och hyckleri, när sionisterna kallar Israel en demokrati, när det är fråga om en rasistisk inkräktar - och våldsstat som förtrampar alla de mest elementära demokratiska rättigheter för den palestinska ursprungsbefolkningen, när Israel vägrar att låta de fördrivna palestinierna återvända till sitt hemland samtidigt som detta Israel låter hela världens judar automatiskt få israeliskt medborgarskap i denna inkräktar - och våldsstat!
Kort sagt: vad som står i Sions Vises Protokoll, nummer ett, den tredje huvudtesen att, "Den som önskar regera bör tillgripa list och hyckleri", överensstämmer helt med både den judiska bibeltron och med sionismen och den judiska staten Israels politik och med den sionistiska propagandan! "Vår paroll är - makt och hyckleri", heter det i Sions Vises Protokoll, protokoll nummer ett - och detta stämmer sålunda helt överens med både den bibliska eller mosaiska judendomen liksom det helt överensstämmer med sionismen och Israels politik!

[Aktb. 10, p2. Sändes deb 7/10/88] Den fjärde huvudtesen eller grundtanken i Protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll är en hyllning till terrorn, och den lyder:
"Vårt rike, som följer den fredliga erövringens väg, har rättighet att förbyta krigets fasor mit mindre märkbara och mera ändamålsenliga dödsdomar till underhållande av en terror, som tvingar till blind lydnad."
(Citat från fjärde huvudtesen i Protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll!) Att detta stämmer helt överens med den bibliska judendomen, med vad som klart och tydligt sägs i judendomens Torah, närmare bestämt i femte Mosebok 20: 10-17, är helt uppenbart. Här i judendomens Torah, den judiska Lagen, är det ännu brutalare och ohyggligare:
"När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du först erbjuda den fred. Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för dig, så skall allt folkket som finns där bliva arbetspliktigt åt dig och vara dina slavar. Men om den inte vill ha fred med dig, då skall du belägra den. Och om Herren, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå allt mankön där med svärdsegg. Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finns i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte: och du må då njuta av det rov, som Herren, din Gud, låter dig taga från dina fiender. Så skall du göra med alla de städer som är mer avlägsna från dig, och som icke höra till dessa folks städer. Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som Herren, din Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som anda har bliva vid liv, utan du skall giva dem alla till spillo ..." (Citat från judendomens Torah eller Lag, femte Mosebok 20: 10-17)
Alltså, medan Sions Vises Protokoll inskränker sig till att i allmänna ordalag förorda ett sionistiskt terrorvälde, så beskriver judendomens lag ett detaljerat skildrat terrorvälde som en från Gud anbefalld plikt, där våldtäkter, plundringar, massmord och hela folkmord påbjudes judarna! Judendomens Bibel, därtill dess allra heligaste avsnitt, är alltså långt värre än Sions Vises Protokoll! När judar förfasar sig över att Sions Vises Protokoll skulle vara en fruktansvärd antisemitisk smädesskrift för att lögnaktigt förtala judarna, så är detta rent och skärt hyckleri, eftersom judendomens Bibel, just dess Torah, i så fall är en vida värre antisemitisk smädesskrift och ett mera skamligt förtal av judarna. [Sthlms tingsrätts utskrift, Akt B8-4-89, Aktb. 131] Men hur kommer det sig då att de troende judarna är så varmt fästade vid sin Bibel och så ömt och kärleksfullt vårdar sina Torah-rullar, där dessa hemska saker står om vad deras Gud befaller dem att göra?
Och går vi så till sionismens nutida judiska stat Israel, tillämpar denna stat Första Protokollets fjärde huvudtes om: "underhållande av terror, som tvingar till blind lydnad."? Nog är i allafall Israels avsikt just denna, när israeliska soldater utkommenderas mot de vapenlösa palestinierna och dödar dem med skarp ammunition, svårt livsskadar dem med höghastighetsammunition, misshandlar dem med battonger och torterar dem i sina israeliska koncentrationsläger eller när israelerna flygbombar palestinska flyktingläger med napalm i Libanon eller när israelerna sänder ut dödsskvadroner till avlägsna länder som Tunisien för att mörda PLO-män!!! Våld och terrorns välde, det är Israels kännetecken, som väl fått sin kulmen när denna lilla banditstat i hemlighet tillverkar kärnvapen och vägrar varje inspektion från FN:s atominspektion!

Så kommer vi till den femte huvudtesen eller grundtanken i Protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll, nämligen att de icke-judiska folkens bördsaristokrati har ersatts av en penningaristokrati eller kapitalistklass som är i judarnas händer och gör den liberala friheten till en illusion:
" Statsöverhuvudenas avsättlighet har överlämnat dem i våra händer och gjort dem till våra lekdockor."
Låt oss först se om det kan finnas någon motsvarighet till denna cyniska tanke i judendomens Bibel i Torah, judendomens Lag, i de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet. Redan i första Mosebok berättas om den judiske patriarken Josef, son till Jakob eller Israel, sonson till Isak och sålunda sonsons son till ärkepatriarken Abraham. Denne Josef var en slug och listig person. Han lyckades ställa sig in hos Farao, stormakten Egyptens härskare, och fick företräde hos honom för att tyda dennes drömmar och uppmanade därvid Farao att utse honom, Josef, till Egyptens verklige styresman. I första Mosebok 41: 33.34 heter det:
"Må nu alltså Faraoutse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land. Må Farao göra så; må han även förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land underde sju ymniga åren." Och Farao, som föll för Josefs listiga försåt och snaror, lät göra vad Josef föreslog. I verserna 39 och 40 heter det:
"Och Farao sade till Josef: 'Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finns det ingen som är så förståndig och vis som du. Du skall förestå mitt hus och efter dina befalningar skall allt mitt folk rätta sig: endast däri att tronen förblir min vill jag vara förmer än du'."
Stormakten Egyptens mäktige furste, Farao blev helt som en lekdocka i juden Josefs händer - och juden Josef utnyttjade också sin makt som stormakten Egyptens verklige härskare genom att sko sig på det egyptiska folkets nöd och elände. I första Mosebok 47: 12, 13 och 14 heter det:
"Och Josef försörjde sin far och sina bröder och hela sin faders hus och gav var och en underhåll efter antalet av hans barn. Men ingenstans i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av hunger. För den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land."
Och fortsättningen i verserna 15, 16, 17 och 19 lyder:
"Men när pengarna tog slut i Egyptens land och i Kanaans land kom alla egyptierna till Josef och sade: 'Giv oss bröd, inte vill du att vi ska dö i din åsyn? Vi har ju inga pengar mer! Josef svarade, För hit er boskap, så ska jag ge er bröd i utbyte mot er boskap, om ni inte har några pengar!' Då förde de sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor ... Så gick detta år till ända. Men följande år kom de åter till honom och sade:'Pengarna är slut och den boskap vi ägde har kommit i min herres ägo, inget annat finns nu kvar än våra kroppar och vår jord. Inte vill du väl att vi skall förgås inför dina ögon, vi med vår åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vill vi med vår jord bli Faraos trälar, ge oss bara utsäde, för att vi må leva och icke dö och för att jorden icke må läggas öde. Då köpte Josef all jord i Egyptens land åt Farao."

Ett annat exempel på hur judiska ledare härskar över främmande furstar och styresmän finner vi i judendomens Bibel i Esters bok i Gamla Testamentet, nämligen hur den sluge juden Mordokai skaffade sig totalt herrevälde över perserkonungen Asveros genom att låta sin fosterdotter Ester bli den persiske konungens favorithustru. Därom kan man läsa i Ester kapitel 9 och 10, där det berättas hur judarna fick perserkonungens tillstånd att mörda 75 000 perser och denna berättelse avslutas på följande sätt:
"Ty juden Mordokai var konung Asveros närmaste man och han var stor bland judarna i Perserriket och älskad av alla sina bröder, eftersom han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sin alandsmän till deras välfärd."
I judendomens Bibel, Gamla Testamentet, ser vi att sluga och lovprisade judar som Josef och Mordokai får total makt över främmande stormakters furstar och styr genom utsugning och terror av folket för att uteslutande gagna sitt eget folks, judarnas, intressen! Och det är ju själva kärnan i den femte huvudtesen i Protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll.
Och när vi förflyttar oss till vår tids verklighet, så ser vi ju att just sionismen i den sionistiska judestaten Israels tjänst arbetar efter samma grundprincip med sin sionistiska propagandas målmedvetet energiska påtryckningar att främmande makters ledare skall stödja Israel. I USA är detta mest uppenbart och påtagligt där varje ledande politiker och i synnerhet varje presidentkandidat från de båda partierna, demokraterna och republikanerna, noga granskas och förhörs av AIPAC och den sionistiska spionageorganisationen ADL eller Antiförtalsligan, innan de får judiskt godkännande att politiskt göra karriär. Detta redovisas ingående i förre senatorn, för republikanska partiet, Paul Findleys bok They Dare To Speak Out.
Sammanfattningsvis: Alla de fem huvudteserna i Protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll visar sig överensstämma med både den bibliska judendomen och sionismens Israels politiska gärningar. att rätten ligger i styrkan, att kapitalet intagit de liberala styresmännens plats, att list och hyckleri bör tillgripas av dem som önskar regera ... att terror bör ske för att skapa lydnad, och att de judiska eller sionistiska ledarna skall styra viktiga staters regeringar - allt detta kegitimeras i judendomens bibel och allt går igen i sionismens Israel med dess sionistiska lobbygrupper och sionistiska infiltration av viktiga opinionsmedia! Därav kan vi dra slutsatesen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions Vises Protokoll är äkta judiskt! [Utdrag från Sthlms tingsrätts utskrifter av de åtalade radioprogrammen Akt B8-4-89, Aktb. 131]

---

JUDENDOMEN

ÄR RASISTISK, PERVERS OCH FRAMKALLAR DEKADENS

[JK:s stämningsansökan, Aktb. 10, p 11,12,18,25,26 och 27. P 25 är en repris av p 15 Aktb. 2]

Istället för att lösa den så kallade "judiska frågan" så har man förvärrat den genom att göra det palestinska folket till offer för det judiska utvalda folket. Folkmordet på palestinierna ses, av många, som en terapi för att behandla det judiska sjukliga komplexet.
BG Montgomery var en framstående svensk jordbrukare av skotsk familj och dessutom storpolitiskt väl bevandrad och författare till flera böcker. Dessa böcker utgavs i den engelskspråkiga världen under mellankrigstiden och väckte betydande uppmärksamhet främst i England. år 1943 utgav Montgomery en bok i Sverige med titeln "Närmare stormcentrum". Den boken behandlar storpolitiska frågor under det pågående andra världskriget. Där behandlas, i ett särskilt kapitel, judefrågan med rubriken: "Judeproblemet", som än idag är av största intresse. Inte minst därför att denna fråga bara aktualiserats mer och mer med Israels tillkomst och dessutom att den judiska eller sionistiska makten ökat ända dithän att hela saken blivit offentligt tabubelagd. I åsikts - och yttrandefrihetens namn fortsätter vi här i Radio Islam att belysa judefrågan och läser därför upp Montgomerys analys som har rubriken "Judeproblemet":

***

JUDEPROBLEMET

"Den som förnekar judeproblemets existens är en humbug, säger den kände engelske författaren Hilaire Belloc i sin bok om judarna. Enligt hans mening dikteras en sådan inställning antingen av konventionella hänsyn, skenhelighet eller fruktan; det finns ingen parallell till judeproblemet, ty det historiska och sociala fenomen, som skapat detsamma, är enastående; det är ett problem, som vi lika litet kan undkomma som föregående generation lyckades i sina försök härvidlag; det kommer inte att minska i betydelse genom någon slags helande inverkan av tiden; tvärtom ökar dess betydelse mitt framför våra ögon; problemet kräver en lösning, omedelbart och utan omsvep.
Det är onekligen intressant att jämföra detta uttalande av en av Englands främsta experter på området med de åsikter, som förfäktas av vissa författare i en på Bonniers förlag utgiven broschyr med titeln "Mot Antisemitismen". Denna samling av uppsatser hör till ren propagandalitteratur. Den utgör en veritabel gruva av halvsanningar, ensidiga exempel, missvisande uppgifter och direkt felaktiga påståenden. Vi kan icke här ta upp till behandling de många synpunkter, som där framläggs, utan måste inskränka oss till några få.
'Att kalla bolsjevismen judisk är en grov lögn', skriver Lydia Wahlström, som påstår att det ursprungliga Sovjet inte räknade med mer än två heljudar och att den ryska regeringen 1937 hade en enda jude.
Belloc ser litet olika på saken. Revolutionen var, säger han, en judisk rörelse, men ingalunda en för alla judar gemensam rörelse. Belloc, som är synnerligen väl informerad om vad som verkligen hände i Ryssland, beskriver utvecklingen sålunda:
'I praktiken sattes givetvis inte upp en proletärregering, ännu mindre någonting så meningslöst och motsägande som en "proletariatets diktatur". Det hela kallades för republik av arbetare och bönder. I själva verket var det ingenting ditåt. Det var helt enkelt despotism utövad av en ledande klick, som exporterats från Tyskland för att omöjliggöra vidare militära insatser från rysk sida. Alla dessa ledare utan undantag var judar eller ryssar, som genom sina familjeförbindelser representerade judarna. Den förnämste av de förstnämnda var en Braunstein, som dolde sig under der tagna namnet Trotsky. Ett fruktansvärt terrorregemente uppsattes, under vilket otaliga ryssar ur de ledande skikten massakrerades. På detta sätt utplånades hela den ryska staten. Bland de mördade var ett stort antal präster, mot vilka de judiska revolutionärerna hyste ett särskilt agg. Den gamla sociala organisationen sopades bort och ett helt nytt ekonomiskt system skapades under den judiska despotismens välde. I städerna infördes kontroll och ransonering av födoämnen och andra nödvändighetsartiklar, varvid kroppsarbetarna erhöll de största ransonerna. De som ej arbetade för det nya systemet och dess herrar fick ingenting alls. Jordbruket nationaliserades i teorin, men i praktiken kunde städernas judekommittéer icke genomdriva detta, utan bönderna tog hand om jorden. De judiska kommittéerna var dock tillräckligt starka för att företa raider i jordbruksdistrikten och lägga beslag på skörden för trupperna och stadsbefolkningens behov.' Så långt Belloc.
Det torde icke kunna bortresoneras, att den ryska revolutionen organiserades och finansierades av judar för att tillvarata judiska intressen och tillfredsställa judiskt hämndbegär. Kommissarierna, som bestämde vilka som skulle mördas (likvideras) var till allra största delen judar.
Skulle Dr Wahlström, efter att ha tagit del av ovanstående, fortfarande insistera på den "grova lögnen" kanske vi får tillgripa andra hjälpmedel. Vi får väl då hänvisa till, att judarna själva oförblommerat erkänner sin andel i den ryska revolutionen. Detta framgår bl a av en artikel av juden Marcus Eli Ravage.
Skulle även detta bevis anses otillräckligt må vi hänvisa till ett yttrande av Winston Churchill. I sitt tal i Dundee den 24 september 1921 uttalade han sig om den ryska revolutionen i följande ordalag:
'Denna fruktansvärda katastrof framkallades av en relativt liten klick yrkesrevolutionärer, flertalet av dem judar, som har plågat det olyckliga ryska folket under dettas svaghetsperiod.'
Vi hoppas att den lärda författarinnan inte vill påstå, att hon är bättre underrättad än Winston Churchill. Han har dock litet "inside information".
Beträffande judeinslaget i den första sovjetregeringen tror jag vi kan lita på Bellocs uppgifter, att alla revolutionsledarna utan undantag var judar eller representerade judiska intressen. Trotsky var juden Braunstein, Sokolnikov var juden Brilliant, Sinoviev var juden Apfelbaum, Kamenev var juden Rosenfeldt, Jakob Moses Sverdlov och Moses Uritzki var judar. Av de återstående fyra var Bubnov ryss, Lenin kvartsjude och gift med judinnan Krupskaja, Dzerjinski polack, Stalin georgier och sedermera gift med en dotter till juden och patriarken Lazar Kaganovitj. Stalin är högtidligen intagen i de ryska judarnas samfund. Bland övriga kända revolutionsfigurer må nämnas Radek, som var juden Sobelsohn, Borodin som var juden Grusenberg, Litvinov som är juden Finkelstein, samt judarna Maiski, Losovski, Mechlis, Sjvernik och Berija, alla i främsta linjen. Molotov är gift med judinnan Sjemtsjusjina.
Dessa fakta måste dr Wahlström tydligen ha förbisett. Det är litet betänkligt, när man uppträder med sådan pretention och för huset Bonniers talan.

 

LENINS "REVOLUTION"

- EN JUDISK KUPP

Redan 1890 öppnades i Förenta Staterna särskilda skolor för utbildning av ryska revolutionärer. Dessa bekostades av mångmiljonären Jacob Schiff, en från Tyskland utvandrad jude. Undervisningen planlades i samförstånd med den judiska orden B'nai B'rith, judarnas broderorganisation till Frimurarorden. Kull efter kull av väl utbildade revolutionärer sändes över till Ryssland eller väntade i angränsande länder på tillfälle att få i praktiken omsätta sina av judarna i Amerika inhämtade lärdomar. De rysk-japanska fredsförhandlingarna 1905 skedde under den med stor majoritet valde presidenten Theodore Roosevelts välvilliga auspicier. Ledare för den ryska delegationen till fredskonferensen var greve Witte, gift med en judinna, och Roosevelts representanter var den ovannämnde Schiff samt Adolf Krause, stormästare i B'nai B'rith. Den senare förklarade helt oförblommerat, att judarna skulle släppa lös revolution i Ryssland, om icke tsaren beviljade de ryska judarna fulla medborgerliga rättigheter. I oktober bröt revolten ut, och tsaren tvingades till eftergifter i demokratisk anda. Alltjämt fortsatte strömmen av revolutionärer från USA till Ryssland. En del ryska judar hade beväpnat sig med amerikanskt medborgarskap och amerikanska pass. Situationen i Ryssland blev alltmer kritisk, och regeringen fann sig till slut föranlåten att vägra erkänna återvändande ryska judars rätt till amerikanskt medborgarskap. Då slog Amerikas judar åter alarm, och president Taft gick till motåtgärder. I december 1911 uppsades det rysk-amerikanska handelsavtalet för judarnas skull.
Under tiden har kampen gått vidare i Amerika. Judarna har konsoliderat sin ställning. Jacob Schiff blev direktör för den stora bankirfirman Kuhn, Löeb & Co och kontrollerade förutom sina järnvägs - och telegrafbolag de stora bankerna Union Pacific, National Bank of Commerce, National City Bank och Columbia Bank. När Lenin och Trotsky exporterats till Ryssland 1917 försåg dessa väldiga bankföretag sina meningsfränder med pengar. Saken var sedan länge väl förberedd. De ryska revolutionärerna hade i god tid försetts med enorma ekonomiska resurser och strödde omkring sig pengar. Det råder inget tvivel om, att detta i hög grad underlättade deras vettvilliga, men samtidigt målmedvetna kamp. General Hoffman, som praktiskt taget dikterade fredsvillkoren i Brest-Litovsk, skriver om dessa revolutionärer (citerad av Kurt Stechert i "Tyskland och Sovjetunionen" sid.16):'Bolsjevikledarna betraktades då endast som extremt socialistiska fantaster. Den tyska riksledningen hoppades att de efter sin ankomst till Ryssland ytterligare skulle stegra förvirringen därstädes och att Ryssland till följd härav skulle kunna tvingas till fred inom en ej alltför avlägsen framtid. Ingen ansåg det för troligt, att bolsjevikledarna skulle kunna slå under sig makten för någon längre tid. Det stod inte i mänsklig förmåga att förutse, att dessa revolutionärer från kaféerna i Schweiz, skulle vara i stånd att bemäktiga sig Ryssland, lyckas behålla makten genom blodigt skräckvälde, vartill historien aldrig skådat maken, och bli ett hot mot allt som människoanden under århundraden skapat.'

JUDISKA FINANSENS MAKT

Tyska regeringen hade ingen aning om vilka enorma ekonomiska resurser, som stod revolutionsledarna till buds, att de hade bakom sig praktiskt taget hela världsjudendomens finanser, och att de redan från början kunde påräkna obegränsad hjälp vid organisationsarbetet av åtskilliga miljoner intelligenta, skolbildade och fanatiska ryska judar. Detta blev för Tyskland en synnerligen oangenäm överraskning. De stora finanshusen i USA var mycket säkrare informerade om saken.
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att påpeka, att orden B'nai B'rith, världsjudendomens kamporganisation, öppnade skallet mot Hitlers Tyskland, och att det var denna organisation, understödd av finanshuset Kuhn, Löeb & Co med underlydande storbanker, som finansierade krigshetsen i Amerika och England.
Sven Stolpe vistades före krigsutbrottet i Tyskland i och för moralisk upprustning under den s k oxfordrörelsens auspicier - denna rörelses namn utgör inom parentes sagt en ren förfalskning, vilket experten på den verkliga oxfordrörelsen, biskop Brillioth, torde kunna intyga.Den är snarast att betrakta som en slags affärsrörelse i religion, och den offentliga bikten utnyttjas säkerligen på sina håll som internationell informationskälla. Stolpe vann under sin tysklandsvistelse många vänner bland nationalsocialisterna, som tydligen givit honom vissa förtroenden. Dessa återges nu i hans uppsats, men eftersom citaten är ordagranna är källorna inte namngivna. Det är vanskligt med anonyma referat, som lätt förfalskas, då den som citerats inte har möjlighet att försvara sig. För vår del har vi den bestämda uppfattningen, att här föreligger ett fall av avsiktlig förvrängning. Den saken kanske Stolpe bäst utreder med sitt eget samvete.

[Aktb. 10, p 11. Sändes 21/10/88] Saken ligger istället så till: Ingen ärlig person, inte ens judarna själva, förnekar den kolossala maktställning som den judiska finansen för närvarande intar i världen. Vidare är det ett obestridligt faktum, att judarna före den nationalsocialistiska omvälvningen utövade ett mycket hårt regemente i Tyskland. Alla samhällsklasser drevs till ruinens brant, medan judarna, delvis med hjälp av utländskt kapital, inhöstade enorma vinster.
Vi skall däremot inte alls bestrida, att de tyska nazisterna genom sin judehets drivit fram en masspsykos och gjort politiskt kapital av judefrågan. Det sätt på vilket judarna behandlats i Tyskland är för oss svenskar främmande och i hög grad motbjudande. Men vi skall icke förty hålla oss till sanningen och se judefrågan i dess rätta ljus.
En jude som står på gammaltestamentlig grund och följer Talmuds anvisningar är en farlig medborgare, i vilket land det än vara må, och vi får inte glömma, att de stora världsomspännande judiska organisationerna: den judiska världskongressen, comité des délégations juives, union des associations culturelles de France et d'Algérie, Anglo-Jewish Association, Board of Deputies of British Jews, American Jewish Committee, American Jewish Congress, Anti-Nazi-League, American Jewish Joint Distribution Committee, American Jewish Consultive Council and American Joint Reconstruction Foundation, den sionistiska världsorganisationen och orden B'nai B'rith står på gammaltestamentlig grund. Bakom dessa stora organisationer skymtar de judiska bankhusen i Wall Street och Lombard Street med sina omätliga tillgångar, även om ledarna av de senare snarast kan betraktas som ateister.

ENGBERG:

- JUDENDOMEN - EN RASISTISK POLITIK

Den bästa framställning av judefrågan, som presterats på vårt språk, har till författare Arthur Engberg och publicerades i tidningen Arbetet den 12 mars 1921. Vi skall här citera några rader ur detta märkliga aktstycke:
'I sin erövring av världen har judendomen fullföljt en målmedveten raspolitik. Man har opererat på två linjer. å ena sidan har en stamrenhet bevarats, som står utan motstycke i historien. Det har sörjts för att en frisk obemängd och äkta kärna av gammaljudisk ras vårdats och bevarats unders segt fasthållande vid stammens fäderneärvda traditioner. å andra sidan har man detacherat vissa element att beblanda sig med andra nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningstyper, som alltmer och mer börjat inpyra den nationella folkstocken. Den rena stammen har varit och är bärare av den judiska andens bästa och starkaste kultur. Den är judendomens kraftkälla genom tiderna. Men hand i hand med dess betydande inflytande över de nationella kulturerna har gått det systematiska underminerandet av de övriga raserna. Det ligger i denna expansion judendomens hela kynne att vara cell-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna ...
Judendomen har varit och är den indo-ariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att färneka, att den har säker blick för det bästa och livsdugligaste.'... Detta meddelas givetvis inte som någon kritik av "rasblandning".

[Aktb. 10, p 12. Sändes 21/10/88] Landshövding Engberg är ingalunda ensidig i sitt bedömande av judefrågan. 'Få inslag av mänsklig dumhet och brutalitet äro vidrigare än den organiserade antisemitismen.', säger han. Detta hindrar emellertid icke, att man bör vara på sin vakt mot judarnas samhälsskadliga verksamhet. Herr Engberg uttrycker sin mening härvidlag i följande pregnanta satser:
'En annan sak är, huruvida humanitetens och toleransens bud skall kräva den passiva självuppgivelsen. Det finns en antisemitism, som varken är dum eller brutal utan helt enkelt ett uttryck för naturlig kulturell självhävdelse. Den räknar kallt med det faktum, att den judiska infiltreringen skapar en mestizprodukt, som representerar en upplösning av den inhemska rasens djupaste och bästa egenart. För närvarande är det faktiskt så, att våra barn får läsa sin nationella litteratur genom Mose brillor. Vår litteraturhistoria behärskas av hel -, halv - och kvartsjudar.'

JUDARNA FÖLJER SITT EGET VÄSEN - SVENSKEN GLÖMMER ATT HåLLA På SITT

Det är skarpa ord, men de kommer ur hjärtats djup. De grundar sig på inte bara vittomfattande historiska och litteraturhistoriska studier utan även på stor personlig erfarenhet. Det är intressant att notera herr Engbergs iakttagelse, så tidigt som 1921, att den svenska unghögern redan då var på glid i av judefinansen önskad riktning. Han skriver därom: 'Man har icke kunnat undgå att märka, att den tongivande nationalistiska unghögern i vårt land fått en allt påtagligare hebreisk accent.' Herr Järte i Svenska Dagbladet hade redan då vunnit en del proselyter.
I sitt slutomdöme gisslar herr Engberg* svenska folket för dess ointelligenta inställning till judarna: 'Judarna följer sitt eget väsen, och därom är intet att säga. Men svensken glömmer lätt att hålla på sitt eget. Det är som om någon slags indolens hindrade honom från att slå vakt om sin innersta och bästa egendom. Den företagsamme semiten tar hand om den, tolkar och utlägger den, och vi beskedliga svenskar fylls av nationell stolthet över våra judars bedrifter.'
Det skulle göra författarna till förlaget Bonniers bok mot antisemitismen gott att läsa dessa rader.
Låt oss återgå till huvudtemat, judarnas inställning till samhället. Klarast ser vi saken, om vi låter en jude framlägga sin ståndpunkt, låter honom sätta in attacken och även leverera kritiken. I januarinumret av Century Magazine 1928 gör den judiske skriftställaren Marcus Eli Ravage ett våldsamt angrepp mot hela den kristna världens inställning till judendomen. Det är en kort stridsskrift, briljant och medryckande, till hänsynslöshet djärv. Det finns intet spår av mindervärdighetskomplex, där är det herremannen, som tar till orda och vet vad han talar om.
Han förlöjligar de kristna, som på grund av konventionella hänsyn ej vågar stå för sin ståndpunkt i judefrågan." [Från Sthlms tingsrätts utskrifter av de fällda radioprogrammen. Akt B8-4-89 Aktb. 72]

 

Arthur Engberg (1888 - 1944) var socialdemokratisk politiker och publicist. Han var chefedaktör för den socialdemokratiska dagstidningen Arbetet i Malmö mellan 1918 och 1924 och för Social-Demokraten i Stockholm 1924 till 1932. Han var ecklesiastikminister i ministären Per Albin Hansson mellan 1932 och 1939 (med undantag för sommaren 1936). Som ecklesiatikminister tog Engberg bland annat initiativet till lösningen av extralärarproblemet, reformeringen av folkundervisningen, psalmboksfrågans lösning och upprättandet av Riksteatern. Engberg var akademiskt utbildad. frispråkig, rakryggad med ett stort civilcurage. Den judiska "religiöst" legitimerade rasismen provocerar och framkallar en europeisk spegelvänd nationalism som Engberg, med sin tid språkbruk, uttrycker. Om man hyller den judiska rasistiska nationalismen (sionismen) så finns det ingen anledning att fördöma Engbergs svenska nationalism. åtminstone, för att vara svensk, behöver man inte vara exklusivt kristen, muslim eller jude. Och det finns ingen religion som heter "svenskdom" eller "svenskism"! Sionismen har för övrigt förklarats av FN 1975 som en form av rasism.

---

JUDENDOMEN ÄR PERVERS

[JK:s stämningsansökan aktb.10, p18. Sändes den 29/10/88. Sthlms tingsrätts utskrifter Akt B8-4-89, Aktb.77]

I TV-aktuellt torsdagen den 27 oktober framträdde den 64-årige sektledaren, som omtalats i mängder av stora reportage i pressen på senare tid. Efter det att det uppdagats, att han har utsatt flera småflickor för de mest vedervärdiga sexuella övergrepp, maskerat som någon slags mystisk, psykologisk terapi. Nu fick den svenska allmänheten i TV se honom, höra honom och vi fick veta att han heter Hans Scheike och är grafolog. Han berättade själv att han uppfattar sig som ett slags Jesus och att han är av judisk härkomst. Detta sade han uppenbarligen för att fösöka vinna sympati eller medlidande. Man fick även se honom då han steg ut ur sin cell i korridoren i häktet och ömt omfamnade en av sina indoktrinerade kvinnliga "medhjälpare". Det hela var tydligt arrangerat för att framkalla en känslosam medlidandekult kring hans fall. Men vad i hela världen har nu denne vedervärdige, judiske sektledare, som specialiserat sig på rituella, sexuella övergrepp på småflickor, med palestinakonflikten att göra? Det kan ju en och annan lyssnare kanske fråga sig. Men det här fallet har faktiskt med den judiska staten Israel att göra, fast inte direkt förstås utan snarare indirekt. För det första är det knappast någon tillfällighet att denne sektledare råkar vara av judisk börd. Det finns en stark sexualbesatthet i judendomen, vilket var och en som är en smula förtrogen med den judiska bibeln - Gamla Testamentet - och Talmud väl känner till. Att återge citat här skulle föra för långt och bli ett långrandigt föredrag på flera timmar, kanske uppemot ett dygn. Men för den bibelintresserade kan vi här i korthet nämna några exempel på lämpliga ställen att läsa. T ex andra Mosebok 22:5, första Mosebok 38: 8-10, andra Krönikeboken 11:21, andra Konungaboken 23:13, 14, Hesekiel 16:17, andra Konungaboken 9:30-33, Ester 2:12, Jesaja 23:17, 18, andra Samuelsboken 13:2, 14 och 15, Jesaja 23:16, andra Samuelsboken 13:1, 22, 28 och 29, första Mosebok 19:1-11, Hosea 4:14, första Samuelsboken 18:27, andra Samuelsboken 6: 14, 20 och 23, Jeremia 5:8, Hesekiel 23:11-17, Hosea 3:1-2, första Mosebok 39:6-7, Jeremia 29:22-23, andra Konungaboken 23:4-7, andra Samuelsboken 11: 2-4, första Mosebok 38:13-18, Hesekiel 23:2-4 och 25, andra Samuelsboken 15:16 och 16:21-23, Hosea 1:2-3, första Konungaboken 11:1-3, Job 21:23, 24, Domarboken 19:16-24, första Mosebok 38:18, 19:23, 35, och 20:12, 38:16-18 och 11:27, 29, andra Mosebok 6:20 osv, osv.

[Aktb. 10, p 18. Sändes 29/10/88] Om vi går till senare tider - till vårt århundrade - så finner vi att så gott som alla mer eller mindre perversa sexualteorier har lanserats av och drivs av övervägande judar. Den mest kände av alla dessa är självfallet Sigmund Freud. Freuds sexualbesatthet, som utövat ett oerhört inflytande inom konst, litteratur, teater, film och förstås psykologi, är så allmänt känd för bildade personer, att vi inte här behöver påminna våra lyssnare om det. Eftersom den 64-årige judiske sex - och sektledaren uppenbarligen är mycket starkt påverkad av Freuds mycket judiska sexualteorier, så kan vi här läsa upp ett citat från Freuds "Neue Folge der Vorlesungen zur Einführung in die Psykoanalyse", sidan 167 och lyder: "Man har ju tillfälle att se små flickor utan att märka att de är besatta av penisavund, men den invändningen träffar inte prick. Man kan se tillräckligt mycket hos barn, om man vet hur man ska iaktta dem. Dessutom måste man betänka hur föga barnet kan ge medvetna uttryck åt sina sexuella önskningar och hur det än mindre förmår meddela dem. Därför är vi i vår fulla rätt, när vi senare studerar spåren och följderna av dessa emotionella upplevelser hos vuxna neurotiker." Vad är det Freud säger här egentligen? Han säger, att "det finns ett alldeles speciellt sätt att iaktta små flickor" - inte det vanliga sättet utan "om man vet hur man skall göra". Ja, kanske det.
Men även om man gör sina iakttagelser på detta speciella sätt, så finns det faktiskt föga att se. Det vi istället skall göra, säger Freud, det är att studera " de senare spåren och följderna av dessa emotionella upplevelser hos vuxna neurotiker", liksom "manifestationer av infantil sexualitet hos vuxna". Men hur pass tillförlitliga är de? Sedan håller Freud på med detta ämne och mal sida upp och sida ned i flera av sina verk om sin judiska sexualbesatthet. Grundtanken hos Freud är, att sexualiteten ligger bakom allt. Alla drömmar är i grund och botten sexuella. Alla psykiska svårigheter ska vara ett utslag av hämmad sexualitet. Alla pojkar vill ha sexuellt umgänge med sin mor. Barnets liv är i grunden sexuellt. Också barnens lekar är sexuella. Han säger också att "de impulsbegär som föds på nytt med varje människa är incestbegär, kannibalism och mordlust."
Var i judendomens bibel finner vi denna perversa föreställning som ett bjudande hot från judendomens gud, Jahve? I femte Mosebok 28:53, 54 och 55 heter det följande: "Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina söner och döttrar, dem som Herren, din Gud, har givit dig. Sådan nöd och sådant trångmål skall dina fiender försätta dig i. En man hos dig, som levde i veklighet och stor välmåga, skall så missunnsamt se på sin broder och på hustrun i sin famn och på de barn han ännu har kvar, att han icke skall vilja åt någon av dem dela med sig av sina barns kött, ty han äter det själv."
Sexualbesattheten och de perversa fantasierna och fixeringarna är alltså något typiskt judiskt. I så måtto har detta med den judiska staten Israel att göra, att troende judar ser staten Israel inte bara som det av deras gud utlovade landet utan även som en moderlig jord att ständigt befrukta och som inte får besudlas av de orena, alltså de icke-judiska palestinierna eller av andra folk. Israel är alltså ett slags sexualbesatthet.

 

JUDENDOMEN UNDERGRÄVER MORALEN I SVERIGE

För det andra har den 64-årige judiske sex - och sektledaren Hans Schejke att göra med Israel genom att, medvetet eller omedvetet, undergräva moralen i Sverige. Det är ett sionistiskt intresse att moralen upplöses och att allmän dekadens utbreds i icke-judiska stater och det är med den avsikten att judarna då som sionister lättare kan få ett grepp om den icke-judiska staten och lättare manipulera de icke-judiska folken till att låta sig toppridas eller styras av sionister. Utan stöd från de i förfall stadda kristna västliga demokratierna kan Israel inte överleva, vare sig ekonomiskt eller politiskt. Det ska vi utförligare redovisa i samband med uppläsningen av och kommentarer till "Sions Vises Protokoll". Låt oss här endast avslutningsvis tillägga att alla dessa mängder av mer eller mindre perversa och moralupplösande sekter självfallet inte tillåts i staten Israel. Istället är det en liberal och judisk rättighet i icke-judiska stater. Bara detta borde väl vara en tankeställare. [Aktb. 10, p 19. Sändes 29/10/88] Apropos denne judiske sex - och sektledare Hans Schejke vars ohyggligt skändliga, sexuella övergrepp på småflickor väckt stor publicitet, så har man i massmedia nogsamt undanhållit att dessa vedervärdiga sexuella sadistorgier, mot vuxna liksom mot minderåriga, har sina rötter dels i judendomens Talmud och dels i den judiske psykoanalytikern Sigmund Freuds läror, som ju vunnit så allmän spridning.

TALMUD OM SEX - KVINNAN:ETT STYCKE KÖTT FRåN SLAKTAREN

Låt oss här börja med några citat från Talmud (den judiska heliga skriften - tolkningar och förtydliganden av Gamla Testamentet). I Mo'ed Katan 17A står det följande: "När någon märker, att han grips av onda lustar, må han bege sig till en ort där han inte är känd, klä sig i svart och följa sina lustars ingivelse." Och i Nedarim 20 A, B och E i Talmud står det följande: "Mannen kan göra med sin hustru som det behagar honom. Han kan behandla henne som ett stycke kött som kommer från slaktaren, och äta efter sin smak; saltat, stekt, kokt, såsom fisk från torget. En dag kom en judinna och sade till en rabbin:'Rabbi, jag hade dukat bordet för min man, men han har vräkt omkull det.' Och rabbinen svarade: 'Min dotter, lagen har offrat er. Vad kan väl jag göra för er?'" Och i Joma 18 B och E står det följande: "Rabbi Nachmann hade för vana att utropa, då han inträdde i Sékanzib,'Vilken kvinna vill tillhöra mig för en dag?'" Ett av de vidrigaste ställena i judendomens Talmud återfinns i Nidda 47 B och lyder på följande sätt: "En flicka på tre år och en dag må du skända." Det fortsätter sedan, men det som där följer är alltför vedervärdigt för att återges i svensk översättning, varför jag läser det stycket ur judendomens Talmud på latin. På latin lyder det: "Filia trium annorum et diei unius desponsator per coitum, si autem infra 3 annos sit porrinde est, ac si quis digitum inderet in oculum id est reus laesae virginiatis quia signaculum iudicator recrescere."

Man kan gott förstå varför judedomens ledning så ivrigt undanhåller oss (icke-judar) sin Talmud i översättningar. Att massmedia också förtiger detta, tyder på den judiska makten att censurera. Hos Freud är sexualdriften bakom allt hos människor - också hos barnen - som med alla medel måste utlevas. I Freuds sista bok, som hade titeln "An outline of Psychoanalysis", säger Freud på sidan 85 följande:
"Neuroserna skulle kunna undvikas, om barnets sexualitet fick fritt utlopp, såsom det förekommer bland många primitiva raser." Observera, att de mest vanvettiga fantasier och barbariska utlopp bejakas av Freud som fullt mänskliga. Jag fortsätter att citera: "Föreställningen att bli uppäten av fadern tillhör den typiska, primära uppsättningen av barndomsföreställningar." Det säger Freud på sidan 34 i sin skrift som har titeln "The problem of anxiety". Kannibalism är alltså en typiskt mänsklig ångest, enligt Freud, vilken endast kan frigöras genom påtvingad sexuell utlevelse. Vid ett annat tillfälle, återgivet i Freuds samlade skrifter på engelska, del V sidan 266, säger Freud följande: "Fruktan att bli uppäten har jag hittills endast funnit hos män. Denna fruktan hänför sig till fadern men är sannolikt resultatet av omvandlingen av aggressiva, orala tendenser riktade mot modern. Den person barnet vill uppsluka är modern, som har närt det."

Dessa fullständigt vanvettiga, alltigenom perversa vanföreställningar av mardrömskaraktär har, genom juden Freud, förvandlats till inte bara vetenskapliga teorier, utan även - och detta är det värsta - till idéer genom vilka psykiskt störda eller sjuka människor skall botas genom dyrbar och förstörande psykoanalys.

Det är inte underligt att många kvasibetonade psykologer och terapeuter, som förläst sig på Freud och ofta skolats i hans lära, blir genompyrda av ångestfyllda, sadomasochistiska föreställningar, som de sedan utsätter sina patienter för - också de värnlösa barnen.
Här har vi sekt - och sexledaren Hans Scheike och dennes kvinnliga assistenter i ett nötskal. Samhällsmoralens fortskridande förfall och upplösning kan fortgå fullt legitimt ända tills de värsta orgierna avslöjas och de ansvariga kan dömas. Men hur ofta ertappas verkligen de skyldiga? Vi här på Radio Islam säger, att dessa perversiteter verkligen har med Israels vanvettiga rov och övergrepp mot palestinierna att göra, för palestinierna och Palestina är det skändade barnet dagligen. Judendomen är politiskt och moraliskt pervers. Denna judiska perversitet drabbar icke-judar palestinierna och andra folk.

 

Varför tala om Scheike?

I två korta inslag tog vi upp fallet med den i pressen mycket uppmärksammade sektledaren och sadisten Hans Scheike och sammankopplade hans judiska börd med den judiska sionismens Israel och dess våldförande av det palestinska folket.
Vi vill påvisa hur judendomen - som lära - är pervers och hur den legitimerar perversa teorier som bidrar till dekadensen.
1 - Det var denne sadistiske sektledare själv som i TV-aktuellt uppgav att han var av judisk börd, inte vi här på Radio Islam.
2 - Han framförde detta som både en förklaring och som ett urskuldande. Uppenbarligen framförde han detta mycket avsiktligt, bland annat för att därmed inhämta sympati och förståelse för sina illgärningar, när han överklagar domen på åtta års fängelse: att han, som jude, skall kunna påräkna särskild förståelse och särskild välvilja, eftersom människor i Sverige har utsatts för en så långvarig propaganda och indoktrinering från sionistiskt håll, att just judar har drabbats av särskilt svåra förföljelser och lidanden i historien. När Bonnier olagligt smugglade pengar till Lichtenstein, sade han också i tingsrätten att det var för att hjälpa förföljda judar.
3 - Direkta eller indirekta krav på denna särbehandling av judar måste uppmärksammas och tillbakavisas i jämlikhetens och rättvisans namn. Därför fanns det skäl att ta upp detta fall med den sadistiske judiske sektledaren Hans Scheike i Radio Islam. Allt vad judarna begår av grymheter mot palestinierna ursäktas idag p g a att de är judar.
4 - Det var faktiskt ingen tillfällighet att denne sällsynt sadistiske sektledare var av judisk härkomst, som många okunniga personer vill tro, då de säger att en sådan kan vara av vilken härkomst och nationalitet som helst. Detta har inget med ras eller etnisk tillhörighet att göra. Det är här en fråga om ett visst kulturellt mönster - och just därför framhöll vi att det i judendomen, den gammaltestamentligt bibliska liksom i judendomens Talmud, finns starka inslag av sadistisk liksom sadomasochistisk sexualbesatthet, vilket ju ingår i det traditionella judiska kulturmönstret. Enligt den judiska religionen är det så att: en jude som dödar en icke-jude har gjort en god gärning! Till detta kommer, som vi också påpekade, den mycket speciella och dominerande judiska psykologin, vars främste företrädare är den judiske Sigmund Freud och dennes psykoanalys, som är i hög grad besatt av sexualpatologiska föreställningar. Freud och hans psykoanalys har i särskilt hög grad attraherat judiska psykologer och omtolkare liksom även judiska patienter, vilket kan konfirmeras av alla undersökningar om denna sak.
5 - De utpräglat sexualpatologiska våld - och skräckfilmerna, av vilka de allra värsta saluförs på video, är genomgående judiska produkter från USA eller distribuerade av judiska företagare, vilket även framgår av alla undersökningar som gjorts i denna sak. Det råder ganska stor enighet i Sverige om att denna snuskiga skräpfilmproduktion är skadlig och egentligen borde straffbeläggas, men att man av missriktad iver här om yttrandefriheten inte vill förbjuda dessa, för unga sinnen särskilt skadliga, alster. När därför ett sällsynt vämjeligt fall av sexövergrepp på små flickor avslöjas, kan det inte vara annat än riktigt att de den fulla informationen som våra massmedia föredrar att förtiga. Ingen i Sverige har försökt analysera den ideologiska grunden till sexledarens skandal!
6 - Att många unga människor lockas till extremt övervåld eller till extrema sekter, beror till stor del på att de har påverkats av den perverst råa skräpkulturen, av pornografiska våldsfilmer på video men öven filmer på biograferna, liksom ibland i TV. Dessa är genomgående av amerikansk produktion. Då judiskt ägande och judiskt författande och producerande av dessa filmer är så påfallande dominant, kan det vara av stort informativt värde att upplysa om detta, liksom att informera om att denna sexualfixering är ett typiskt inslag i både den judiska gammaltestamentliga bibeln och i judiska Talmud. Att upplysa om detta är inte att förfölja judar som människor utan att befria alla människor från eländet.

---

EN JUDINNA SOM SKÄMS!

[Sthlms tingsrätts utskrifter, Akt B8-4-89, Aktb. 77]

"Jag skäms över mitt land." Det säger Svenska Dagbladets israelkorrespondent Cordelia Edvardsson i en stor rubrik i en helsidesartikel i Aftonbladet lördagen den 29 oktober 1989. Men hur är det? Är då verkligen Israel hennes land? hon lever visserligen där sedan 1973, men hon bekänner själv, att hon inte är israelisk medborgare. Det svenska medborgarskapet passar henne bättre. Cordelia Edvardssons son, Simon, är emellertid israelisk medborgare och i Aftonbladets vördnadsfulla artikel om henne heter det så här: "Som alla andra israeliska mödrar får Cordelia finna sig i att hennes son är inkallad mellan en och två månader per år." Hur är det nu egentligen? Är Cordelia israeliska, därför att hon bor där sedan 15 år och därför att hennes son är israelisk medborgare, eller är hon trots allt svenska, eftersom hon ändå har svenskt medborgarskap och skriver för Svenska Dagbladet på - och det bör erkännas - utmärkt svenska? (Skulle man kunna säga t ex om en svensk korrespondent sedan 1973 i Irak, att hon är irakisk och att hennes son gör värnplikt i Irak?) Vet hon ut eller in? Här har vi den judiska kluvenheten i sin prydno, vilken ju tillkommit genom de sionistiska judarnas rov av Palestina och utropandet av den judiska staten Israel för över 40 år sedan. En schizofren situation, som lägger ytterligare börda på judarna och som de inte gärna kan skylla ifrån sig på de andra folken, för vad de brukar kalla antisemitism.
Så här säger Cordelia Edvardsson vidare i Aftonbladet: "Alla judar, var de än befinner sig i världen, vill se Israel som en del av sig själva. Därför förnekar de eller försöker hitta försvar för det som händer där nu." Det uttalandet är intressant att notera av två skäl. För det första är det ett erkännande av den sionistiska kardinalsatsen, dvs att alla världens judar, var de än bor och vilket medborgarskap de än har, är en del av Israel och kan därmed självfallet inte vara lojala till de stater där de har medborgarskap, om dessa stater på ett eller annat sätt skulle frondera sig mot Israel, som Sverige gör t ex mot Sydafrika för apartheidsystemet. Om Sverige skulle - vilket vore både logiskt och rättvist - fördöma Israel för dess judiska rasism och genomföra bojkott mot Israel, så skulle judarna i Sverige kraftfullt protestera och ta Israels parti mot Sverige. Alla vet detta men man håller tyst om det. Nu erkänner den respekterade, judiska journalisten Cordelia Edvardsson, att det förhåller sig just på det sättet.
För det andra erkänner Cordelia Edvardsson, att judar överallt i världen antingen försöker hitta ett försvar för de oerhörda och ständiga, israeliska våldsövergreppen mot palestinierna eller också helt enkelt förneka dem. Alltså: judarna försvarar Israels flagranta illgärningar som nödvändiga och rättfärdiga eller också förnekar man det - det som är uppenbart. Det är ett mycket intressant medgivande av Cordelia Edvardsson. Tyvärr går hon inte ett steg längre och frågar sig: hur kommer detta sig? Hon ger emellertid en antydan till svar, när hon citerar ett känt uttalande som lyder: "Det är lättare att ta juden ur ghettot än att ta ghettot ur juden." För just däri ligger en del av förklaringen, nämligen att judarna sitter kvar i ghettot, som de själva byggt och ingalunda påtvingats av andra. Detta har den förre sionistledaren Nahum Goldmann öppet erkänt i sin bok som har titeln "Den judiska paradoxen" och utkom på svenska 1978. Den var från början inte avsedd för en icke-judisk läsekrets. Ghettot har judarna själva byggt för att isolera sig från andra folk och för att inte bli "förorenade" av andra folk, dvs gojerna. Inom sina ghetton hade judarna i århundraden och årtusenden egen självförvaltning och den var en bedrövelse och en pina för det stora flertalet judar. Därom får man en liten inblick i den judiske författaren och nobelpristagaren Singers romaner.

ISRAEL

- ETT BIBLISKT GHETTO SOM SYFTAR TILL ATT UTROTA PALESTINIERNA

Med Israel har så judarna skapat ett nytt ghetto och där sitter de fast i sin hatiska misstro och fruktan för omvärlden och beter sig som hysteriska vettvillingar, när de med väpnad militär skjuter barn, kvinnor, åldringar och män bland vapenlösa palestinier och när de i s k vedergällningsaktioner företar den ena flygraiden efter den andra och bombar värnlösa civila - palestinier liksom libaneser - i byar och flyktingläger. I sin krönika, publicerad i samma nummer av Aftonbladet, skriver tidningens chefredaktör, Gunnar Fredriksson, mot slutet av sin artikel följande: "Efter alla år är det nu bara med viss tankspriddhet som jag följer politiken i Israel. Man kan lika gärna läsa Bibeln för att försöka förstå något." Just det. Därför har vi här i Radio Islam så ofta sökt upp just den judiska Bibeln, Gamla Testamentet, och citerat ur den. För då förstår man en hel del om vad Israel är och varför Israel är så våldsfixerat och så uppfyllt av fruktan, ångest och hat och aldrig vare sig vill eller kan försona sig med sina grannar. Som det utvalda Herrens egendomsfolk anser sig judarna också vara överlägsna alla andra folk och ha rätt att röva grannfolkens land och förinta eller förslava grannfolken. Vi ber att få påpeka, att detta är inga judefientliga eller antisemitiska påhitt, utan det är vad judarna själva säger i sin heliga Bibel, där deras gud, Jahve, befaller dem just att förinta eller förslava alla de folk som han ger i judarnas våld.
Eftersom det kanske finns en och annan ny lyssnare i vårt program idag, så får vi väl återge ännu en gång ett belysande citat från den judiska bibeln, t o m från dess allra heligaste avsnitt, nämligen Torah, den judiska Lagen, femte Mosebok 7:16 där det står följande: "Och alla de folk som Herren, din Gud, giver i din hand skall du utrota. Du skall inte visa dem någon skonsamhet." Om detta hade sagts av en vansinnig och maktgalen banditledare eller av någon stackars mentalpatient, som lider av svårartad tvångsneuros och förföljelsemani, då hade man ju lugnt kunnat avfärda saken, men nu råkar det stå i Bibeln, i judendomens Bibel, i judendomens mest heliga Lag, Torah och det är deras gud, Jahve, som befaller detta till sitt utvalda folk i sin främste profets, nämligen Moses mun. Då blir saken genast viktig och alls inte ointressant. Inget som man bara kan gå förbi eller rycka på axlarna åt. Allra minst kan palestinierna nonchalera detta. Det folk som berövats sitt land just av judarna och som sedan dagligen och stundligen utsätts för de grövsta övergrepp av dessa väpnade, israeliska judar. Därför protesterar de våldsamt och vill väcka vår uppmärksamhet på denna vanvettiga och grymma orättvisa. För att förstå något om palestiniernas lidanden och oupphörliga förnedring har Aftonbladet i samma nummer - alltså lördagen den 29 oktober - på ett helt mittuppslag en artikel med följande rubrik: "De mördade min bästa vän". Där berättas det att tvååriga palestiniern H. tillhörande en palestinsk flyktingfamilj i Södertälje, gråter nu när hon just fått veta att hennes bäste vän, en fyraårig palestinsk pojke, Dia, skjutits ihjäl av israeliska soldater. Rena barnamordet alltså. Vad är väl detta om inte rena hysteriska barbariet? Palestinier som vi har kontakt med här på Radio Islam, ber oss att försöka åskådliggöra hur palestinierna verkligen upplever det judiska tyranniets Israel.

 

OM TENSTA BOMBAS ...

Tänk er, alla svenska lyssnare, att några baltiska flyktingar i Sverige i desperation dödar några sovjetiska officerare på besök i Sverige vid en militärmanöver och att Sovjet till följd av detta skulle företa en rad s k repressalieaktioner och dåna hit till Sverige med ett massivt uppbåd av bombplan och bomba några flyktingläger här och där i Sverige och på vägen släppa kvarvarande bomber över Tensta, Rinkeby och Södertälje. Där det bor ganska många flyktingar även om det inte är så många baltiska. Och att Sovjet skulle upprepa dessa repressalieaktioner tre gånger inom loppet av en vecka. Dessutom skulle Sovjet bomba sönder alla de svenska kärnkraftverken, eftersom Sovjet misstänker att det nog kan tillverkas atombomber där.Vad skulle det svenska folket och den svenska regeringen och de svenska oppositionspartierna säga om detta? Och vad skulle svenska folket tycka och tänka? Skulle man stillatigande och helt passivt och undergivet finna sig i allt detta och hysa den största och varmaste förståelse för andra länder som sade till Sverige: 'Visst är det djupt beklagligt vad som händer er, men ni får förstå, att Sovjet inte kan acceptera den terrorism som utövas från svenskt territorium och vi ber er svenskar att inte låta våldets spiral öka för det leder ju ingen vart.'

 

OM SVERIGE OCKUPERAS ... TITTA I TELEFONKATALOGEN

Vi kan ta ett mera konkret jämförande exempel. Låt oss tänka oss, att Sovjet bara tar hela den svenska kustremsan och alla kustlandskapen från Skåne upp till Norrbotten - alltså utmed Östersjön, ålands hav och Bottniska viken - och att Sovjet med våld driver iväg alla svenskar till de västra landskapen. Ungefär hälften av Sveriges befolkning kommer då att fördrivas. Kvarvarande svenskar skulle degraderas till andra klassens medborgare och på inga villkor få sina anhöriga, som flytt eller bott i de sovjetockuperade delarna, att återvända samtidigt som sovjetiska medborgare (och alla kommunister) fritt skulle få strömma in i dessa delar av Sverige. Skulle svenskarna då finna sig i detta och hysa den allra största förståelse, om övriga länder förmanade svenskarna att inte göra motstånd och inte sträva efter att återfå sitt eget land i dess helhet? Samtidigt skulle de svenskar som ändå gör motstånd ock kallas "terrorister", utsättas för ständiga övergrepp och små svenska barn, gamlingar och kvinnor skulle utsättas för ockupationsmaktens soldaters grymma order, som går ut på att knäcka deras ben, skjuta med ömsom skarp ammunition på dem och ömsom plastkulor, som antingen dödar eller invalidiserar dem.
På nätterna skulle ockupationsmaktens soldater och väpnade horder av inkräktande s k "bosättare" tränga in i svenskarnas hus eller forsla iväg dem till koncentrationsläger (utan dom eller rannsakan), där de skulle utsättas för dem mest vedervärdiga tortyr. Skulle svenskarna finna sig i detta och säga: 'Ack, vi måste erkänna realiteterna. Sovjet (och alla kommunisterna) har en särskild gud, som lovat sovjetfolket (och komnmunisterna) Sverige som en del av sitt heliga och utlovade land. Det måste vi böja oss för. Sovjet är ändå världens första och största, socialistiska stat och det är något mycket fint och respektabelt som vi borde förstå att böja oss för.' Skulle svenskarna finna sig i detta? Skulle de säga så verkligen? Nej, naturligtvis inte.

 

SVENSKARNA ÄR INTE FEGA

- INTE HELLER PALESTINIERNA!

Sådana trälar och fega, ynkliga kräk, som böjer sig för den brutala och orättfärdiga övermakten, det är inte svenskarna. Det är inte palestinierna heller. De skulle bjuda motstånd ända tills inkräktarna och deras mordiska "religion" hade körts ur landet. Eller hur? Men varför ska då inte palestinierna få bjuda sitt yttersta motstånd mot den sionistiska inkräktarstaten Israel? Vi frågar oss: varför?? Att bekämpa orättvisan och våldets övermakt är en bjudande rätt och plikt för alla folk - för palestinierna liksom för svenskarna. Ska övermaktens arrogans kunna bekämpas här i världen, så måste vi hålla ihop och visa vår solidaritet med dem som bekämpar orättfärdigheten och våldets arrogans. Palestinierna för en sådan kamp och de väntar på vår solidaritet - en solidaritet, som måste avkrävas de olika politiska partierna i Sverige liksom i andra länder i världen för att påverka regeringarna att gemensamt ställa allt starkare krav på Israel att gå in i fredsunderhandlingar. Till att börja med underhandlingar om att dra sig tillbaka från de sedan 1967 ockuperade Västbanken och Gaza, liksom göra hela Jerusalem till en internationell stad, öppen för alla tre religionerna kristendom, Islam och judendom - under FN-kontroll.

 

DET MÅSTE BLI EN DEMOKRATISK STAT

Därefter får det bli en förhandlingsfråga, när Israel ska upplösas som en rent judisk rasiststat och övergå till en demokratisk palestinsk stat med lika rättigheter för judar och palestinska araber, kristna och muslimer, lika rättigheter för alla trosriktningar - judendom, Islam och kristendom. Någon exklusivt judisk stat på ett erövrat palestinskt land kan aldrig bestå i längden. Ju förr de israeliska och, i utlandet bosatta, judarna inser detta, desto bättre för freden och samförståndet. Till sist: visst är det bra, att Cordelia Edvardsson skäms över Israel för dess övergrepp - man är ju tacksam för litet, när det gäller de israeliska judarna - men Cordelia måste gå ett steg till och skämmas över hela Israel, från dess början för över 40 år sedan. Det började med fördrivning och massmord på palestinier och rövandet av palestiniernas land. Det bör Cordelia skämmas över (eftersom dagens judiska folkmord på palestinierna bara är ett resultat av Israels existens). För gör hon inte det, utan börjar skämmas först i och med det palestinska folkupproret, intifadan, för drygt 11 månader sedan, då är hon inte trovärdig. Förtrycket mot palestinierna har pågått hela tiden och det är israelerna, de sionistiska judarna, som har begått förtrycket - inte några fantomer. Att stjäla ett annat folks land, driva iväg trekvarts miljon av detta folk och sedan fortsätta att topprida och plåga detta folk, det är något att skämmas över från första början. Cordelia Edvardsson med sina skamkänslor för vad judarna gör är rent hyckleri och inte trovärdigt.

---

SKA HISTORIEN VARA EN HELIG BIBEL?

[JK:s stämningsanökan Aktb. 10, p 26. Uttalande som sändes den 11/12/88]

Revisionister, det är sådana som i ljuset av nya eller förbisedda fakta omprövar vedertagna uppfattningar. Alla seriösa historiker går emot opportunism och propaganda och därför är de naturligtvis obekväma sådana som makten vill tysta ned när man inte kan likvidera dem eller spärra in dem. Det måste särskilt framhållas att den s k revisionistiska historieuppfattningen om andra världskriget, alltså där man starkt ifrågasätter den ständigt återkommande sionistiska propagandatesen, att 6 miljoner judar, och ytterligare ett okänt antal miljoner andra, kallblodigt mördades av nazisterna - huvudsakligen i gaskammare, det måste framhållas att denna revisionistiska historieuppfattning inte avfärdas i den muslimska arabvärlden som vanvettig, vilket är fallet i Sverige och i övriga västvärlden på grund av det synnerligen starka sionistiska greppet om opinionsbildningen. I den muslimska världen, som omfattar bortåt 900 miljoner människor, större delen av tredje världen, utanför Kina alltså, har man frigjort sig från den sionistiska maktapparaten. Där är man sunt skeptisk till sionistiska judar och deras propaganda, väl medveten om att de ljuger alltför ofta i egen sak och använder sig av skamlöst förtal mot sina meningsmotståndare. Av bitter erfarenhet vet man i den muslimska världen att den sionistiska staten Israel och hela den världssionistiska organisationen som stöder denna inkräktarstat är byggd på lögner. Därför menar man, i de muslimska arabstaterna, är det inte alls på något sätt osannolikt att sionisterna ljugit när de ständigt talar om att det nazistiska Tyskland under andra världskriget förintade 6 miljoner judar. Varför skulle de tala sanning om det, när de bevisligen ljuger om så gott som allt annat? Också sioniststaten Israels egna dokument har ju visat hur sionisterna har ljugit. Om det inte skulle räcka med vad vi i den muslimska arabvärlden ideligen kunnat påvisa och även flera seriösa västerländska forskare har påvisat. Detta är ju skälet till att vissa seriösa västerländska revisionisters verk ges ut fritt i arabländerna och där läses och studeras med intresse. Liksom att man också läser Sions Vises Protokoll för att bättre förstå de sionistiska maktsträvandena i hela världen. I den muslimska världen förekommer ingen sionistisk inpiskad censur och inga sionistiska pekpinnar om vad man skall tycka eller bli upprörd över. Man beklagar endast att västvärlden med sin betydande kultur och avancerade vetenskap på många områden har sjunkit så i djupaste förnedring, att man där låter sionistiska propagandacentraler styra människornas åsiktsbildning med massor av lögner och fantastiska uppgifter om hur miljoner judar skall ha viljelöst, likt beskedliga får förts till gaskammare i tron att dessa skulle ha varit duschrum. Att de därefter skulle ha förintats i krematorieugnar utan att de väntande judarna anat något ont. Och sedan att många av dem, över etthundratusen enbart i Israel, skulle ha överlevt enbart från ett av dessa s k förintelseläger, nämligen Auschwitz.
Vi i arabvärlden som gärna berättar sagor om de mest fantastiska levnadsöden och mirakulösa räddningar undan faror och försåt - man kan bara tänka på Tusen och En Natt vi tycker att det hela verkar minst sagt föga trovärdigt. Därför tycker vi att det är intressant när vissa västerländska revisionister i grunden avslöjar denna gigantiska sionistiska propagandasvindel. Vi blir inte förvånade. Vi får bara bekräftat vad vi från början starkt misstänkte, nämligen att här var det en hel del skumma saker begravda redan från början. Det stank lögner och bluff om det hela och vi kände lukten i våra näsborrar - den sionistiska propagandans illaluktande stank.

FRåGOR OM HOLOCAUST

När vi här i Radio Islam nu ingående har redovisat den revisionistiska kritiken av sionistpropagandans tal om den s k förintelsen eller Holocaust, så har vi alltså valt att återge den i Australien välkände och respekterade juristen och medborgarrättskämpen John Bennetts sammanfattande uppsats (publicerad i boken Israels makt i Sverige av Ahmed Rami, Sthlm 1989, sid 461-482) jämte den därpå följande kompletterande redovisningen av historierevisionisternas kritiska granskning.Var och en som, utan förutfattad mening, uppmärksamt lyssnat på dessa anföranden (och vi hoppas att flera av våra lyssnare har bandat dessa anföranden, då vi nu sänt dem i repris)
[Aktb. 10, p 27, 11/12/88] alltså var och en måste rimligtvis inse att den s k nazistiska massutrotningen av 6 miljoner judar och flertalet i gaskammare - är ingen annat är än en väldig propgandabluff, som de sionistiska judarna kunnat mångla ut på grund av sin oerhörda makt över västvärldens opinionsförmedling, i undervisning och utbildning, liksom i massmedier, press och radio, TV, filmindustri och i hela underhållningsindustrin. Denna makt utövas med moralisk, psykologisk och även social terror. Det innebär att den, som inte tror på det otroliga och osannolika, avfärdas som moraliskt onskefull, psykologiskt farlig eller sjuk och blir helt totalt socialt utfrusen. Denna vedervärdiga och ytterst försåtliga terror (som beskrivs ingående i Sions Vises Protokoll) och med genialt kuslig skarpsynthet beskrevs av den framlidne engelske författaren, George Orwell, i dennes välkända bok "1984", måste vi alla ovillkorligen frigöra oss ifrån, annars är vi inte fria människor och vår demokrati är då bara ett narrspel av en demokrati, en demokrati endast till namnet. I själva verket endast en rädslans och fruktans skendemokrati, där människorna aldrig vågar tänka fritt och ännu mindre vågar tala ut och stå för sin åsikt. Ett samhälle med medborgare som är antingen totalt okritiska och osjälvständiga eller som är alltför rädda att utöva sitt kritiska intellekt och stå för sin uppfattning. Att ett sådant samhälle inte är en fullmogen demokrati utan bara en skendemokrati, det inser nog var och en efter en stunds eftertanke. Låt oss erinra på nytt om några av de viktigare frågorna som John Bennett ställt.
1 - Varför skall vi tro på något som aldrig har bevisats utan bara på partsinlagors påståenden. Ingen domstol i ett rättssamhälle fäller en misstänkt för t ex mord utan att bevis föreligger mot den åtalade misstänkte förövaren att han verkligen begått mordet. Faktum är att när det gäller ett så gigantiskt brott som att ha mördat 6 miljoner judar och dessutom ytterligare ett antal miljoner andra människor, som den tyska statsledningen skulle ha begått under andra världskriget, så föreligger det faktiskt inga bevis, endast påståenden och vissa indicier som aldrig skulle ha varit tillräckliga för en fällande dom i ett rättssamhälles domstol. Det bör tilläggas att segermakternas tribunal i Nürnberg, som dömde den nazi-tyska statsledningen, inte var en opartisk domstol och heller aldrig framlade några bevis.
2 - Det finns inga dokument på att den nazistiska ledningen gett order om att avliva judar enbart därför att de var judar. Ändå beslagtog de allierade segermakterna efter kriget hundratals ton av tyska dokument som visar att all ordergivning i Tyskland var skriftlig. Chefen för judiskt dokumentationscentrum i Tel Aviv, dr Arjek Probovi, medgav i samband med Eichmann-processen i Jerusalem 1960 i den judiska tidningen La Terre Retrouvée, i Paris den 15 december 1960, följande: "Det finns inget dokument, undertecknat av Hitler, Himmler eller Heydrich, som talar om utrotning av judar. Ordet utrotning eller förintelse finns inte i de brev från Göring till Heydrich beträffande den slutliga lösningen i judefrågan." - Varför? - Det enda rimliga svaret är att Tysklands ledning aldrig hade gett någon order om judarnas fysiska likvidering eller förintelse.

PROPAGANDA ISTÄLLET FÖR BEVIS

3 - Inför detta dilemma försöker den sionistiska propagandan intala oss att Hitler skall ha gett en order muntligt om judarnas förintelse till Göring och att denne i sin tur till SS-ledaren Heinrich Himmler skulle ha gjort detsamma. Varefter denne skulle ha muntligt gett vidare denna order till sina underlydande hela vägen ned till varje SS-man och att den s k Wannsee-konferensen i Berlin kallade denna order om judarnas fysiska förintelse för "förflyttning av judarna österut i avvaktan på krigets utgång". Protokollen från denna Wannsee-konferens den 30 januari 1942 finns bevarade och där används detta uttryck. Nu påstår den sionistiska propagandan att detta var ett kodord för att inför omvärlden dölja vad man egentligen ville och också genomförde - dvs det gigantiska massmordet på judarna. Men hur skulle detta kunna vara genomförbart när det gällde en så enormt stor operation utan någon skriftlig order. Vilken fientlig agent som helst skulle ju kunna under sådana förhållanden sprida de mest fantastiska rykten till SS-officerare och säga t ex: 'Döda alla försvarsmaktens generaler. Det är en muntlig order från Führern (underförstått som det är strängt förbjudet av sekretesskäl att efterforska och den som inte lyder order avrättas ögonblickligen. Hela idén om en muntlig order från Hitler är här fullständigt idiotisk. Så fungerar bara inte en välordnad auktoritär stat, allra minst i krig. Det säger minsta eftertanke. Men detta begär man alltså att vi skall tro på.
4 - Hur kommer det sig att de tyska motståndsgrupperna mot Hitler och hans regim, motståndsgrupper som omfattade flera högt kvalificerade generaler med nära kontakt med Hitler och hans stab, däribland chefen för den tyska försvarsmaktens underrättelsetjänst, amiral Wilhelm Canaris - hur kommer det sig att de inte kände till denna gigantiska operation att mörda flera miljoner judar och att de inte inhämtade bevis som genast kunde ha stoppat massmorden eller i varje fall givit de allierade bevis? Svaret på den frågan ger sig själv - det förekom aldrig något planmässigt gigantiskt massmördande av alla judar och inte heller av andra människor.
5 - Hur kom det sig att inte heller Vatikanen, den katolska kyrkans ledning, kände till denna gigantiska massmordsoperation på judar och andra i de tyska koncentrationslägren i det ockuperade Polen med en polsk befrielserörelse som hade kontinuerliga kontakter med Vatikanen? Varför kände inte internationella Röda Korset i Genäve till denna väldiga massmordsoperation? Sedan internationella Röda Korset 1944, efter ihärdiga rykten från judiska organisationer, sände en särskild inspektionsdelegation till det tyska koncentrationslägret Auschwitz i det ockuperade Polen, kunde man endast från Röda Korsets sida konstatera att det förekom rykten om massmord - men inga som helst bevis. Svaret är väl här lika givet - man kunde inte finna några som helst bevis på någonting som faktiskt inte förekom annat än i den sionistiska propagandans upphettade och hatiska hjärnor.

---

EN JUDISK "RELIGIÖS" MYT:HOLOCAUST

[JK:s Aktb. 43, p 1. Sändes den 16/12/88]

 

SVAR SOM FÖDER HUNDRATALS FRåGOR!

Det är oerhört viktigt, att den gigantiska förintelsemyten avslöjas, dvs den sionistiska svindeln att 6 miljoner judar skulle ha gasats ihjäl under andra världskriget. Radio Islam har här gjort en ovärderlig insats. I Radio Islam har en lång rad förhållanden redovisats, vilka vart och ett, för sig, vederlägger den så omhuldade myten om Holocaust. Var och en av dessa punkter kräver en ingående analys. Här skall bara en grundläggande fråga beröras.
Efter krigsslutet 1945 hävdades det att alla - eller i varje fall de mer betydande - tyska koncentrationslägren hade varit utrotningsläger, där judar hade avlivats i gaskammare eller liknande inrättningar.
Denna linje drevs också vid Nürnbergrättegångarna. Tusentals s k bevis, vittnesmål och framför allt bekännelser från tyska SS-män stödde synbart denna tes om massmord på judar i alla koncentrationslägren. SS-män och andra tyskar dömdes på löpande band för dessa s k krigsförbrytelser. Många av dem dömdes till döden och avrättades. Under åren som följde kom emellertid nya fakta i dagen, som visade att underlaget för domarna i Nürnberg var minst sagt bräckligt. Bevismaterialet var värdelöst eller fabricerat. Vittnesmålen var helt irrelevanta eller motstridiga. Bekännelser från SS-männen hade pressats fram under svår tortyr. Det finns t o m fall, där torteraren öppet framträtt och skrutit med att han torterat den senare dömde och avrättade fången. Detta gäller t ex i Höss', kommendanten i Auschwitz, vittnesmål. Således det mest avgörande vittnesmålet av alla. Behöver det sägas, att hela Nürnberg-processen var en sionistisk affär? På 60-talet hade så mycket fakta kommit i dagen, att situationen blivit ohållbar för sionisterna. De tvingades erkänna felaktigheterna. Men nu komer ett av dessa fullständigt häpnadsväckande sionistiska lappkasten. Jovisst, sade de, allt som sagts om utrotning av judar i gaskamrar i läger inom de områden som idag ligger i de tyska staterna samt Frankrike och Österrike, det var fel. Men - och nu kommer det häpnadsväckande - allt som sagts om dödsläger, vilka låg inom det område som idag tillhör Polen, är sant!!
Sionisterna erkänner således att allt i krigsförbrytarprocesserna, som berörde nuvarande västländer, var ren humbug. Liksom att rader av oskyldiga människor dömdes, därav många till döden och avrättades,med denna humbug som grund. Samtidigt ska vi då tro, att det som gäller områden under senare sovjetisk kontroll är oemotsägbara fakta. Det sionisterna kräver av oss är ju fullständigt absurt. I många fall gällde ju anklagelserna, mot en och samma person, i Nürnberg påstådda brott begångna såväl i öst som i väst. Hur ska vi kunna tro att samma procedur leder helt rätt beträffande öst, när den gick helt snett vad gäller väst? Sionisternas ståndpunkt föder hundratals frågor, som kräver svar. Att vi ska tro, att allt som gäller nuvarande Polen är korrekt, innebär det t ex att den sovjetiska rättvisan vore långt överlägsen den västliga? Vi skall alltså förbehållslöst tro på Stalintidens sovjetiska rättsapparat - detta efter allt vad vi idag vet om Stalins skådeprocesser, t ex i Moskva mot sina motståndare strax före kriget, liksom liknande tillställningar efter kriget i Östeuropa. Bl a blev ju många judar offer för denna stalinistiska inkvisition. Ingen vettig människa, vare sig inom eller utom kommunistländerna fäster ju någon som helst tilltro till Stalins s k rättsväsen.

 

SIONISTERNA HAR SJÄLVA REVIDERAT DELAR AV EGNA PROPAGANDATESER

Men då det gäller tyskar, som anklagas för s k krigsförbrytelser, då skall vi se denna sovjetiska rättsapparat som plötsligen ofelbar. Situationen är ju helt fantastisk. När det gäller den tidigare påstådda judeutrotningen i gaskamrar utanför det nuvarande Polen, har ju sionisterna själva konstaterat , att påståendena var falska. Om det nu är utslag av antisemitisk hitlerism att ifrågasätta förekomsten av gaskamrar för systematisk judeutrotning, är då inte dessa sionister själva antisemitiska hitlerister? De har ju förklarat, att allt tal om gaskamrar i de områden som bildar nuvarande Tyskland, var ren bluff. Alla auktoriteter - judiska såväl som icke-judiska - är ense om att påståendena om gaskamrar för människoutrotning i nuvarande Västtyskland saknar grund. Varför är det då absolut förbjudet att ifrågasätta samma sak beträffande påstådda gaskammare i nuvarande Polen? I Västtyskland är det ett lagbrott att ställa en sådan fråga och man frågar sig onekligen varför. Om sionisterna försöker slingra sig undan alla andra besvärande frågor om sin Holocaust, så måste de ändå förklara sin egen omsvängning från tidigare hävdade ståndpunkter.
När det gäller att avslöja de sionistiska myterna om den s k Holocaust, har ett pionjärarbete gjorts i USA av ett forskningsinstitut med namnet "Institute for Historical Review (IHR). IHR ger ut tidskriften "The Journal of Historical Review. Framstående forskare från olika delar av världen har där i artiklar i denna tidskrift fullständigt demolerat myten om den s k förintelsen. The Journal of Historical Review, liksom annan grundläggande litteratur i ämnet kan beställas på adress: Institute for Historical Review, PO, box 1306, Torrence, California, 90 505 USA.
Allt fler seriösa historiker och andra forskare menar att historieskrivningen om den s k förintelsen måste omprövas, dvs revideras. Dessa forskare kallas vanligen revisionister. Finns det då något försök från sionistisk sida att på ett sakligt sätt bemöta avslöjandena om Holocaust? Svaret är entydigt: nej! Inte på någon enda punkt har sionisterna kunnat tillbakavisa de hundratals fakta, som avslöjar Holocaustbluffen. Allt man har åstadkommit är en bok med titeln "The Holcaust Denial". Den är utgiven på ett judiskt förlag i England. Författaren Jill Seidel, är varken historiker eller jurist och saknar varje porfessionell kunskap inom relevanta områden. Stilenligt är Jill Seidel lärare i "discourse studies", något som kan översättas med debatteknik eller på ren svenska - ordvrängeri. Boken, som han skrivit, gör inte ens en ansats att sakligt bemöta de fakta, som slår hål på Holocaustmyten, utan är en osammanhängande tirad om antisemitism och hemska nynazister. Sanningen är, att sionisterna aldrig försökt bemöta de revisionister, som framför tvivel på gaskammarmyten, med sakliga argument. Däremot söker man hysteriskt att tysta alla dessa röster även i de många fall då det är fråga om tidigare aktade och respekterade forskare. Smädeskampanjer, fysiskt våld och misshandel, t o m mordbrand, hör till dessa judiska kampgruppers arsenal. Givetvis försöker man och lyckas vanligen med att få revisionisten sparkad från sitt arbete. En omtyckt metod är att släpa sina motståndare inför domstol och där få dem dömda till oerhört höga bötesbelopp. Det kan röra sig om miljontals kronor. Något som givetvis ruinerar den drabbade. Sionisterna har dock aldrig i sak lyckats med att visa att deras motståndare skulle ha fel. Rättegångarna mot revisionisterna brukar utvecklas till svidande nederlag för sionisterna moraliskt och i sakfrågorna. Men en sionist ger sig ju inte så lätt. Genom diverse juridiska finter och fabricerade anklagelser har man fått revisionister fällda för helt andra brott än dem de stod anklagade för. Den som vill studera litet juridiskt finteri, kan i sitt Nya Testamente, studera hur det judiska Stora Rådet förfor mot Jesus. Det kanske förvånar Radio Islams lyssnare, att juridiskt tricksande mot revisionister också förekommer här i Sverige.

De revisionistiska författarnas slutsatser efter 30 års forskning är följande:
1 - Hitlers gakamrar har aldrig existerat.
2 - Folkmordet, eller försöket till folkmord, ägde aldrig rum. Med andra ord - Hitler gav aldrig order om att någon skulle dödas på grund av sin ras eller sin religion.
3 - Lögnen om det påstådda folkmordet och de påstådda gaskamrarna är en och samma lögn.
4 - Denna lögn är av sionistiskt ursprung och har möjliggjort ett gigantiskt politiskt och finansiellt bedrägeri och det är Israel som skördat frukterna av detta bedrägeriet.
5 - De främsta offren för denna lögn och detta bedrägeri är det tyska folket, men inte de tyska ledarna, samt hela det palestinska folket.
6 - Den officiella sionistiska informationstjänstens enorma makt har hittills lyckats säkra detta bedrägeris framgång mot dem som försöker bekämpa det.
7 - Bedrägeriets tillskyndare vet, att dess dagar är räknade. Därför förvränger de avsikten med den revisionistiska forskningen. De sätter på den etiketter som "pånyttfödd nazism" eller "förfalskning av hsitorien". De sätter sådana etiketter på det som i själva verket är sanningskärlek och värn om den historiska sanningen och rättvisan. [Sthlms tingsrätts utskrifter av de fällda radioprogrammen. Akt B8-4-89, Aktb. 125]

---

ANDRA VARELSER DRABBAS AV JUDENDOMEN

[JK:s stämningsansökan Aktb. 43 p 2. Sändes den 31/12/88]

 

KOSHERSLAKT, EN PERVERSITET SOM DRABBAR DJUR OCH MÄNNISKOR

Solidaritet bör sträcka sig till alla varelser, inte bara till människan. Alla har sett både i TV och i tidningarnas bilder hur de judiska soldaterna i Israel med njutning rituellt krossar ben och armar på bundna försvarslösa palestinier. Hur de judiska soldaterna begraver palestinier levande. Hur de judiska, sadistiska kriminella soldaterna stoppar en levande palestinier i hans egen bakugn för att brännas till döds. Vi har här i Radio Islam tagit upp många exempel på sådana judiska grymheter. I solidaritet, inte bara med det martyriserade palestinska folket, utan helt enkelt i solidaritet med människan och med mänskligheten. Varje människa känner sig förödmjkad, förnedrad och förtryckt när hon ser en palestinier förödmjukas, förtryckas och slaktas. Men också som levande varelser känner man medlidande och solidaritet med alla andra varelser som delar med oss den naturliga rätten att leva på vårt gemensamma jordklot. Sionisternas grymma och barbariska lära drabbar inte bara människan i palestinierna utan också djuren.
Radio Islams tar, i följande inslag, upp den judiska rituella grymheten mot djuren. Vi hoppas att alla djurvänner och djurskyddsorganisationer och helt enkelt alla medmänniskor hjälper till att dra uppmärksamheten till och väcka debatt om den sionistiska grymheten mot djuren. Det kräver en betydande självövervinnelse för att ta upp ämnet judisk kosherslakt. Detta av två skäl.
1 - Varje normalt utrustad människa blir oerhört känslomässigt upprörd av denna motbjudande företeelse och får svårigheter att hålla diskussionen på ett sakligt och intellektuellt plan.
2 - Många lyssnare som saknar närmare kunskaper om judendomen kommer helt enkelt inte att kunna tro att sådana grymheter mot djur är möjliga i vår tid.
För att bli trodd vore det därför av taktiska skäl klokare att utelämna de mest frånstötande faktauppgifterna om kosherslakten. Lögner och förvrängning av verkligheten har vi dock tillräckligt av i dagens samhälle. Så, även om det vore aldrig så taktiskt, så skall här inte lämnas några ytterligare bidrag i den vägen, utan den nakna sanningen om judisk kosher skall återges fullt ut. Vad är då judisk kosher? Går man till de läroböcker som används i våra skolor eller till den bild massmedierna tillåts ge, så framstår kosher som en samling matrecept dvs regler för vilken mat judarna får äta och hur den skall tillagas. I verkligheten handlar kosher om ritualslakt. Bakgrunden finns i Gamla Testamentet där judarna i femte Mosebok 12:21, 23 och 24 anbefalls denna slaktmetod och förbjuds att förtära blod. I Talmud tas den rituella slakten (skäktning) upp i Mishna. En hel traktat ägnas detaljerade bestämmelser härom. Kosherslakten går till så, att det helt obedövade djuret leds fram till slaktplatsen, där en knivförsedd rabbin väntar. Denne skär ett djupt snitt i djurets hals varefter djuret lämnas att förblöda. Här ska vi inte närmare gå in på den fasansfulla scen som därefter följer. Det av smärta och ångest överväldigade djuret faller och gör upprepade försök att åter resa sig tills det slutligen dukar under av utmattning och blodförlust. Synen är fruktansvärt motbjudande, även för personer med slaktvana. Så vägrade t ex de organiserade slakteriarbetarna vid Stockholms stads slakthus att befatta sig med den barbariska judiska slakten innan denna slutligen förbjöds i Sverige år 1938. Medan kosherslakten ännu var tillåten fick oorganiserad arbetskraft inkallas för att sköta hanteringen.
Det kanske förvånar att en rabbin fungerar som slaktare, dvs hanterar den kniv, vilken tillfogar djuret det dödande snittet. Men vid närmare känndom om judendomen är detta emellertid inte på något sätt ologiskt. Judendomen skiljer sig ju radikalt ifrån kristen tillbakadragen fromhet. Den judiska rabbinen är inte en stilla bönemumlande munk eller eremit utan snarare en politisk ledare och agitator. Det får vi ju ständiga påminnelser om i dagens Israel. Se t ex på bosättarnas ledare eller rabbinen Meir Kahane. Den till Stockholm från USA importerade rabbinen Narrowe agiterar ständigt och aggressivt inte för en religion utan i solidaritet med banditstaten Israel. För en sådan människas hand känns inte slaktkniven främmande. Kosherritualen har således en djup religiös innebörd för judarna. Många iakttagare som på olika sätt lyckats bevittna judiska slakter, kan också vittna om den högst påtagliga upphetsning med nästan sexuella övertoner som griper de närvarande efter det att rabbinen utfört sitt dödsbringande snitt och det skräckslagna djuret genomlider sin hopplösa dödskamp, allt medan det röda ångande blodet forsar fram och stänker ut över omgivningen och ger denna sin magiska färg. Man har även lyckats göra filmupptagningar som tydligt visar den extas som tycks gripa dem som samlats kring det vilt kämpande djuret.

 

ÄR SADISTISK SLAKT HUMAN OCH BEDÖVNING PLÅGERI?

Mot slutet av 1930-talet hade opinionen växt sig så stark att myndigheterna såg sig föranlåtna att göra en grundlig utredning. Denna konstaterade att kosher var en form av djurplågeri, varför hanteringen förbjöds år 1938. åren därefter fann sig de flesta judar i att äta kött från djur som slaktats enligt moderna, humana metoder (dvs bedövats före blodavtappningen). Djuret besparas därmed smärta och ångest. Mot slutet av 1970-talet hade emellertid den nya fundamentalismen inom judendomen vuxit sig så stark att man på nytt förde fram kravet på kosher i Sverige. Argumenteringen var av det mest häpnadsväckande slag som bara sionister är mäktiga. Man hävdade att bedövning var djurplågeri och därmed förbjuden enligt judendomens bud. Påståendet är så sjukligt förvridet att ett bemötande saknar mening. Man frågar sig bara hur en rabbin kan unna sig bedövning hos tandläkaren, om nu smärtlindring är ett så svårt brott. Något stöd för sin nya tes i de gamla skrifterna har man heller inte kunnat förete, men judarna hävdar dock bestämt kravet på att bedövning av djuret inte får ske vid kosherslakt.
Vad är då det verkliga skälet till det judiska förbudet mot bedövning av djuret före slakt? Påståendet att bedövning är djurplågeri och det således skulle handla om att bespara djuret lidande, är ju rent nonsens. Skälet måste vara något helt annat. Vi måste fråga oss, kan det verkligen finnas något annat skäl än att djuret verkligen skall uppleva smärta samt gripas av panik och ångest vid slakten? Är det inte just dessa djurets reaktioner som utgör grunden för den väl omvittnade upphetsade stämning som kringgärdar kosherslakten? Vid en normal slakt med humana metoder, där djuret bedövas, inträder ju ögonblicklig medvetslöshet. Djuret ger då således inte ifrån sig några som helst reaktioner, vilka skulle kunna smitta av sig på härför mottagliga personer. Vid en normal slakt ges således inget underlag för uppjagande av en exalterad stämning. Hur är det, rör vi inte här vid något centralt inom judendomen? Andas inte de judiska skrifterna en märklig, ja rentav pervers fixering vid våld? Löper inte denna våldsfixering som en röd tråd från Torah till Talmud och vidare till Sions Vises Protokoll? Är det samma fixering vid våld, skräck och ångest som vi i tusentals varianter möter i floderna av spel - och videofilmer från Hollywood, i massmedierna, liksom i böcker, teaterpjäser och i popmusikens alster. Vi har ju också de tusentals vittnesmålen från personer som blivit utsatta för misshandel och tortyr av judar i olika skepnader. Dessa vittnesmål kommer från tillfångatagna tyska soldater under andra världskriget, från engelska soldater i dåvarande Palestina på 40-talet. från libaneser och givetvis från palestinier. Vi kunde ju nyligen se i TV hur exalterade judiska soldater närmast rituellt massakrerade en tillfångatagen palestinsk pojke. Finns här ett samband? En djupt liggande innebörd? Kan vi inte se ett större sammanhang från Boerkriget, då krigföringen för första gången främst riktades mot civilbefolkningen och koncentrationslägren uppfanns? Från hungerblockaden mot den tyska civilbefolkningen efter det första världskriget och terrorbombningen av den tyska civilbefolkningen under det andra världskriget. Dresden, denna verklighetens Holocaust, där mordgalna amerikanska piloter inte nöjde sig med att förinta kvinnor, barn och åldringar utan också angrep djuren i stadens zoologiska trädgård. Idag vet ju alla vilka verkliga makthavare som låg bakom dessa inte uppdiktade brott mot mänskligheten och för vanliga människor ofattbara grymheter. Bakom presidenten i USA fanns män med namn som Henry Morgentau och Harry Devait och bakom Churchill i England fanns t ex lord Sheerwell vars tidigare namn var Fredrik Lindeman. Också bakom atombomben, som släpptes över Hiroshima fanns tillskyndare som Einstein och Oppenheimer. När det gäller vår tids massakrer, som Sabra och Shatila, liksom de dagliga orgierna av våld mot palestinierna kan ju inte ens den mest rabiate sionist förneka fakta. Finns det inte en ideologisk grund för allt detta våld och all denna mordlust? Är det dessa exstatiska lustkänslor som får sitt utlopp i kosherslakten? Vi har rätt att ställa dessa frågor till dess vi får ett begripligt svar på frågan: varför kan inte judarna tillåta bedövning av djuret vid sin kosherslakt? Varför måste djuret åsamkas uppsåtligt lidande?

 

KOSHERSLAKT I SVERIGES RIKSDAG

Men hur gick det då med försöket att få utföra judisk ritualslakt i Sverige? Jo, man fick kraftfullt stöd från ett visst parti, folkpartiet. Och här har vi ett av de mest förbluffande exemplen på sionistisk falskhet och dubbelspel. En folkpartistisk riksdagsledamot, Kerstin Anér, hade i god tid infiltrerat djurskyddsrörelsen. Till 1982-83 års riksdag lämnade Kerstin Anér in inte mindre än tre motioner om åtgärder syftande till humanare behandling av djur. Men, och här kommer det häpnadsväckande, samtidigt lämnar Anér in en fjärde motion där hon kräver att den judiska ritualslakten skall tillåtas. Skälen som hon anför är att bedövning av slaktdjuret är djurplågeri och att det strider mot grundlagens bestämmelser om religionsfrihet att förbjuda den av judendomen påbjudna slakten. Man frågar sig stilla om Kerstin Anér också vill förbjuda bedövning för oss människor vid tandläkarbehandling och vid medicinska operationer. Det är ju bara att konstatera att sionisterna lever i en värld skild från vår. En enkel rundringning till våra djurskyddsföreningar visar att Kerstin Anér inte är den enda infiltratören i dessa led. Kerstin Anérs motion ledde till att lantbruksstyrelsen fick i uppdrag att utreda frågan. Bl a studerades kosherslakt på platsen i USA. Rapporten från denna studieresa, här hänvisar vi till lantbruksstyrelsens reserapport från 1983 (den 25/7). Den rapporten är oerhört intressant. Här läggs fakta fram i klara vetenskapliga termer och resultatet är entydigt: "kosher är djurplågeri och oacceptabelt från djurskydssynpunkt".
Riksdagen avslog även motionen med hänvisning till att den judiska ritualslakten är oförenlig med svensk rättsuppfattning och svensk djurskyddslagstiftning. Det rättsliga förhållandet i USA i denna fråga är intressant. Deras lag heter Human Message of Slaughter Act och är från 1978. I den lagen görs undantag för viss ritualslakt. Kosher anses således inte humant och är därmed egentligen förbjudet men tillåts ändå på politiska grunder. Det hör till saken att det inte går att få några skriftliga officiella besked i frågan. Det hela handlar om en uppgörelse mellan makthavarna utanför offentlighetens ljus. Har vi inte här den sioniststyrda staten i sin prydno? Judiska angelägenheter står över lagen och är inget för vanliga gojer, dvs icke-judar, att befatta sig med. Enligt judarna är kosher en oförytterlig del av den mosaiska tron. Vad lagstiftaren, i såväl USA som Sverige, har kommit fram till är då inget mindre än att judendomen är oförenlig med ett modernt, på humanitära grunder baserat, samhälle. Beslutet att inte upphäva förbudet mot kosherslakt i Sverige möttes förstås med illvrål från judiskt håll. Nu var det ju aldrig fråga om att förhindra tillgång på kosherkött. Judarna har hela tiden kunnat importera kött från t ex Danmark utom då importförbud rådde p g a, t ex, mul - och klövsjuka. Men judar tänker ju så gärna i pengar och det fanns en liten importavgift på köttet. Så enligt Judisk Krönika av år 1984 säger man: "Efter ett idogt arbete från de judiska församlingarna och många internationella organisationer har regeringen äntligen insett och beslutat att ånyo befria importerat kosherkött från importavgift." Judarna fick således sitt kosherkött subventionerat. Det bör noteras att, enligt Judisk Krönika, "många internationella organisationer" intervenerat. Det finns tydligen starka internationella krafter att ta till då man inte får som man vill. Alla är således tills vidare nöjda. Lösningen är ju så svensk. Judarna får sitt subventionerade kosherkött och Sverige har skjutit den moraliska frågan över gränsen.

 

HUR SER ISLAM PÅ KOSHER?

Hur ser man då på kosher inom Islam? Det måste erkännas, att detta hör väl inte till ett område där man tidigare haft så mycket att yvas över. Islam uppstod ju ur en kulturkrets som har gemensamma rötter med den ursprungliga judiska. Men stora skillnader finns. Att åsamka djur onödigt lidande är för muslimen en helt främmande tanke och att samlas i någon slags religiös extas kring ett plågat och skräckslaget djur, ses av muslimen enbart som utslag av sjuka sinnen. Utvecklade muslimska länder tillämpar idag bedövning av slaktdjuren. Något som givetvis är en självklarhet vid muslimsk slakt här i Sverige.
Här skall också nämnas den konferens som den internationella föreningen mot plågsamma djurförsök, IIAPEA, höll i London 1984. Företrädare för de stora religionerna var representerade vid konferensen. På frågan om plågsamma djurförsök var berättigade svarade den judiske representanten "ja", medan företrädare för buddhismen, hinduismen, jajinismen, den anglikanska kyrkan och Islam förklarade att inga plågsamma djurförsök kunde rättfärdigas.
Av europeiska länder är det intill senare tid, vid sidan av Sverige, endast Norge och Schweiz som motstått de judiska påtryckningarna om kosherslakt. De svenska judarna förefaller för närvarande att ligga lågt i frågan. Det är inte så svårt att se orsaken till denna passivitet från judiskt håll. I hela EG är kosher tillåtet. När man om ett par år smusslat in oss i sitt EG löses ju frågan, så att säga, av sig själv. Vid ett EG-inträde tvingas ju Sverige att släppa på kosherförbudet. Förlorare är samhällsmoralen och de små kalvar som vi ser beta på våra ängar.[Från Sthlms tingsrätts utskrifter av de fällda radioprogrammen. Akt B8-4-89. Aktb. 127]

---

JUDENDOMEN - VÄRRE ÄN NAZISMEN

[JK:s stämningsansökan, Aktb 43, punkterna 6, 9, 10, 11, 12 och 13. Sändes den 6/1/89 och den 20/1/89]

 

De flesta västerländska journalister rapporterar från det av judarna ockuperade Palestina om hat hos de förtryckta. förödmjukade och ockuperade palestinierna, kristna och muslimer. Frågan är nu, varför hatar de kristna palestinierna de judiska ockupanterna?
Vi har här i Radio Islam flera gånger fäst uppmärksamheten på de fundamentala skillnaderna mellan judendom och kristendom. Bland annat har vi, för över ett år sedan, ingående behandlat detta ämne med utförliga autentiska bibelcitat, vilket så till den grad väckte anstöt bland flera sionistiskt organiserade judar att de anmälde detta långa program i Radio Islam till justitiekanslern och lät en särskild statsvetare, Svante Hansson, författa en stridsskrift mot Radio Islam med den sedvanliga beskyllningen mot oss att bedriva s k antisemitisk propaganda. I boken Vad är Israel? har Radio Islams ansvarige utgivare, Ahmed Rami, bland annat återgivit dessa angrepp åtföljda av ingående bemötanden.
Nu skall vi här återge en längre uppsats av en svensk filosof, vid namn Richard Hejll, om just detta ämne. Uppsatsen har titeln "Judendom och kristendom" och publicerades i Hejlls tidskrift "Den enskilde" i april 1960. Richard Hejll var en litterärt högt bildad filosof, väl hemmastadd i de stora filosofernas verk, av vilka han översatte flera, t ex Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietsche, Francis Bacon och Jean-Jaques Rousseau. Av Richard Hejlls egna skrifter kan bl a nämnas hans bok "Filosofien och människan", som utkom på Bonniers förlag 1927.
Hejll var särskilt starkt påverkad av Platon och Schopenhauer och den store danske artonhundratalsfilosofen Sören Kirkegaard, som allmänt räknas som en av förra århundradets mest betydande filosofer, upphovsman till existensialismen.
Hejll som själv hade judiskt påbrå, var, liksom Kirkegaard, en övertygad kristen och en skarp motståndare till judendomen, särskilt den fariséiska variant som dömde Jesus till döden och som Jesus i så skarpa och bittra ord fördömde. Att vi här i Radio Islam än en gång tar upp detta tema, dvs judendom och kristendom, beror förstås på att det är judendomen som ligger bakom sionismen och den sionistiska staten Israel med dess erövrings - och våldspolitik mot palestinierna. I förlängningen är ju sionismen, med dess starka grepp om supermakten USA och en stor del av den övriga västvärlden ett hot mot världsfreden, vilket vi här i Radio Islam ständigt påtalat. Här följer nu filosofen Richard Hejlls uppsats med titeln "Judendom och kristendom":
"Jag vill här efter bästa förmåga och samvete uppvisa, varför det judiska folket enligt min mening i alla tider blivit föremål för hat och förföljelse från andra folks sida. Det är alltså uteslutande fråga om en rent vetenskaplig undersökning - icke om något försök till "hets" el. dyl. för vilket jag tror mig vara helt främmande. Men Sanningen måste ju komma i dagen, även om den är obehaglig. Judarna har icke något prerogativ på att vara bättre än andra folk eller raser. Men det är just detta de gör anspråk på att vara då de såsom "Guds egendomsfolk" (2 Mos. 19:5-6) anse sig stå högt över alla andra folk och vara predestinerade till att besitta hela jorden. Detta är icke någon fabel, då det ju står att läsa på flera ställen i GT (1 Mos. 28:13; Dan. 7:27; Jes. 60) och alltjämt utgör judarnas fasta övertygelse . En sådan inbillning vittnar ju om en gränslös självförhävelse och högmod, som knappast är ägnade att väcka någon sympati för detta folk. Här har vi i själva verket en av de förnämsta orsakerna till det allmänna hat, som de i alla tider dragit över sig. Sålunda skriver den tyske teologen G Hollman (i sin till svenska översatta lilla skrift: " Vilken religion hade judarna då Jesus uppträdde?) -: "Just denna propaganda var det som jämte judarnas exklusivitet och anspråk på religiös och sedlig överlägsenhet uppväckte den antisemitiska stämning, som stegrades ända till lidelsefulla judeförföljelser och genom grekiska och romerska skriftställare är oss välbekant. Tacitus har i femte boken av sin historia givit oss en välbekant skildring av judarna. Han karaktäriserar dem rent av som det vidrigaste folk, de mest föraktliga bland de underkuvade, och i hans framställning klingar en till den grad föraktfull ton, att vi i den har den bästa mätaren av den tidens förbittrade stämning. Judendomen uppfattades nästan som en hotfull makt" (sid 17).
Så skrev en tysk teolog år 1904 och ingen kan väl betvivla hans vederhäftighet eller vilja beskylla honom för "antisemitisk hets". Men när man i våra dagar får läsa hysteriska och vettlösa utgjutelser av kända författare, där "antisemitismen" beskrivs som en abnorm och sjuklig företeelse, som med alla medel måste bekämpas - ja, då vet man knappast vad man skall tro om vederbörandes vederhäftighet! Tacitus var som bekant en alltigenom objektiv skriftställare och han var ingalunda den ende, som fördömde judarna. Dit hörde även män som Luther, Kant, Goethe, Schopenhauer, Schleiermacher, Kierkegaard, Nietsche, Swedenborg, Viktor Rydberg, Strindberg, Ekelund m fl., vilka man väl ändå ej kan beskylla för "ovederhäftighet"! Snarare finns väl goda skäl att beskylla våra judevänner för detta fel.
[Aktb 43, p 6, sändes 6/1/89] Hur är då detta märkliga folk beskaffat, som i alla tider framkallat alla folks avsky och förbittring,utan att man som rimligt skäl härtill kan ange något annat än judens egen motbjudande karaktär? Det är ej svårt att övertyga sig härom genom att studera den bok, som går under namn av "Gamla Testamentet", men som i själva verket icke är något annat än judarnas egen bibel, den enastående urkund vari detta folk med fullkomlig uppriktighet, för att inte säga naivitet, blottlägger sitt innersta, sitt gränslösa högmod och egenrättfärdighet, sin besynnerliga "fromhet" och moralitet, som i kristen skepnad förgiftat hela Europa. Man behöver ju endast läsa en av "Davids psalmer", som de kallas, för att övertyga sig härom. Ty man måste i sanning vara förblindad av den gängse "kristliga" propagandan för att se något äkta kristligt i dessa egenrättfärdiga lovsånger. "Hör, Herre, rättfärdigheten, akta till mitt rop, lyssna till min bön, som icke går från falska läppar! Min rätt skall utgå från dig; dina ögon skåda vad rättvist är. Du prövar mitt hjärta, besöker det om natten, rannsakar mig och finner intet; någon ond tanke av mig går icke över min mun". Osv (17 ps.). Judarnas religion är och har alltid varit den renodlade Materialismens "religion" - om man nu kan tala om en sådan! I själva verket saknar de all religion, som ju städse är riktad på det ideella och översinnliga. "Mitt rike är icke av denna världen", sade Jesus. Judarna däremot känner icke till något annat rike än denna världen och dess härligheter. "Judendomen är enligt fariséisk uppfattning en hänsidesreligion (!), en religion av denna världen", (Marcus Ehrenpreis). Judens hela diktan och traktan går ut på att förvärva jordisk makt och rikedomar samt i sista hand herraväldet över hela jorden. Om han förkastar Jesus som den utlovade Messias, så beror det endast därpå, att denne aldrig lovat dem något sådant. När juden ber till sin gud Jahveh Zebaoth (Härskarornas gud!) så gäller hans böner uteslutande jordisk välfärd och det blott för det egna folket. Alla andra folk är honom likgiltiga eller värda avsky.
[Aktbil 43, p 9, 6/1/89] Det har aldrig någonsin funnits en sådan fulländad EGOISM på denna jord som judens. Men "Tio Guds bud" och Lagen, säger man - de utgör väl ändå ett bevis för sann fromhet! - Jo, jag tackar! Nej, de var ingenting annat än rent världsliga föreskrifter, ofta nog av den mest motbjudande karaktär, vittnande om en otroligt rå karaktär, sådana varje civiliserat folk håller sig med, men har ingenting med religion att göra. För juden däremot var de den enda "religionen".
När den "troende" juden tillbeder Jahveh och lovprisar hans makt och härlighet, så är det i själva verket sig själv och sitt folk han tillbeder. [Aktbil 43, p 10, 6/1/89] Här har vi att söka roten till det gränslösa övermod och andliga högmod, som i alla tider utmärkt juden. "Jahveh, du är den högste över hela jorden; du är upphöjd över alla gudar". (Ps. 97:9) Det bör väl vara tydligt för varje tänkande människa, att ett sådant sinnelag är raka motsatsen till det, som Jesus ville lära oss. Det finns inte någon som helst beröringspunkt dem emellan. Judarnas gud, även kallad Jahveh eller Jaho (Delitsch), var och är uteslutande judarnas nationalgud och intet annat folks - allra minst då "mänsklighetens", som för dem utgör föremål för allra största förakt . Med kristendomens Gud har denne Jahveh intet som helst att göra. Att man på kristet håll ännu i denna dag icke förstått detta - utom vissa undantag - tillhör de vidunderligheter, som den mänskliga Dumheten tycks vara begiven på. Man säger sig tro på Kärlekens Gud - men samtidigt har man ingenting emot att dyrka Egoismens gud - ty man är ju i allafall en jordisk varelse! Att det ena icke låter sig förenas med det andra, det begriper aldrig medelmåttan, fastän den enklaste logik säger oss det.
Ett belysande exempel på den judiska "fromheten" utgör den även av våra kristna högt beundrade Jobs bok. I denna får man som bekant stifta bekantskap med en förmögen jude, som drabbats av åtskilliga motgångar och som fördenskull högljutt beklagar sig inför Jahveh. Att hans motgångar kunnat vara självförvållade, kan inte ett ögonblick falla honom in -: han är rättfärdig och oskyldig i sina egna ögon. "Till dess jag dör låter jag ej min oskuld tagas ifrån mig. Vid min rättfärdighet vill jag hålla mig fast och den släpper jag icke". (kap. 27)
- [Aktbil 43, p11, 6/1/89] En äkta jude! Och sådana högfärdiga kräk beundras av våra kristna! En annan egenskap, som enligt Schopenhauer alltid varit utmärkande för juden, är hans totala brist på Verecundia (anständighet, blygsamhet). Att detta har sin riktighet, kan säkerligen icke bestridas. Men denna skamlöshet, som juden visserligen stundom söker dölja, utgör ett otvetydigt tecken på en alltigenom lågsinnad och simpel karaktär och har utan tvivel mer än något annat bidragit tilld den avsky, som redan antikens folk kände för den judiska rasen.
Att man under sådana förhållanden kunnat göra judarnas bibel till en "kristen" urkund, under namn av "Gamla Testamentet", hör till de vidunderligheter, som vi dessvärre ännu måste dras med. Det är måhända i viss mån förklarligt om de första kristna, som ju till stor del var judar, funnit detta vara i sin ordning, eftersom de blivit uppfostrade i denna "religion", men att de i våra dagar så envist kan hålla fast vid denna orimlighet är mer än underligt. Inte alla har dock låtit lura sig av denna absurda hopblandning av två absolut väsensskilda religiösa urkunder som GT och NT. Redan i andra århundradet efter Kristus uppträdde en man vid namn Marcion med krav på GT:s skiljande från det Nya Testamentet och som fick så många anhängare, att hans kyrka utgjorde en verklig fara för den ortodoxa. I vår tid har män som Kant, Schleiermacher och Harnack m fl yrkat på detsamma - naturligtvis utan resultat! Den mänskliga DUMHETEN är som bekant outrotlig. Säkert är, att inte förrän detta har skett, kommer Jesu evangelium om Guds rike aldrig att bli känt av människorna.
Vad ville då denne underlige man från Nazareth i Galiléen, som hans anhängare kallade för "Guds son" och den utlovade Messias (Christos), men som i verkligheten var en människa liksom alla andra (Joh. 8:40), om än utrustad med säregna andliga gåvor, som höjer honom över alla andra. "Ich beuge mich vor ihm, als der göttlichen Offenbarung des höchsten Prinzips der Sittlichkeit" (Goethe). Jesus tillhör dessa ensamma och oförstådda andar, som den stora Massan aldrig någonsin kan förstå och vilka, om de alltför hänsynslöst uppreser sig emot Massans konventionella fördomar, med livet får plikta för sin djärvhet. Därför kan ju intet vara tokigare än att vilja av Kyrkan lära sig vad Jesus av Nazareth ville, ty denna vet det minst av alla, eftersom just den är den vedertagna och fastslagna Sanningens beskyddare. Men vad frågade väl Jesus efter det vedertagna och fastslagna! (Matth. 9:13, 9:17) Det var just detta, som han var kommen för att bekämpa! (Mt. 10:39) Vad frågade väl han efter Mose lag och profeterna, eller vad brydde han sig om dessa "objektiva sanningar" och "eviga trossatser", som de skriftlärda och professorerna söka inbilla oss vara till för vår eviga salighet, medan de i verkligheten endast tjänar till att tillfredsställa deras fåfänga och ärelystnad. "Ve eder, skriftlärde och fariséer, I skrymtare, att I tillsluten himmelriket för människorna!" (Mt. 23 kap.) Med dessa ord har Jesus icke bara vänt sig mot sin tids "skriftlärde" utan lika mycket mot våra dagars professorer och biskopar etc vilkas skrymteri och andliga högfärd är minst lika stor som de förutnämndas.
Att en sådan gud som judarnas nationalgud för Jesus måste vara rena rama Styggelsen, ja Lögnens fader själv -: det bör vara klart för envar, som äger någon förmåga att tänka. Men det är som bekant sällan fallet. [Från Sthlms tingsrätts utskrifter, Akt B8-4-89, Aktb 124]

---

JUDENDOMEN UTGÖR HETS MOT FOLKGRUPP

[JK:s stämningsansökan Aktb 43, p 12. Sändes den 20/1/89]

 

Hela judendomen och sionismen är i sig hets mot alla icke-judiska folkgrupper, ja mot hela mänskligheten. Judendomen och dess sionism är i teorin och i dagens tillämpning en kriminell rörelse och ideologi. Massakrer på palestinierna, (kristna och muslimer) är bara en illustration av judendomens och sionismens kriminella lära, politik och strategi. I Palestinas tragedi ser man klart hur den judiska makten i sin nakenhet är i verkligheten och i handlingen. I andra länder kan de judisk-kontrollerade massmedierna kamouflera och dölja den judiska maktens dominans och ockupation av icke-judar och av icke-judiska stater och samhällen. Den judiska makten utanför Israel opererar som en maffia. I Israel är det staten Israel själv som är den stora maffioson. Shamir, Israels premiärminister, har mördat t ex Folke Bernadotte och tusentals palestinier och därför är han bäst lämpad att vara Israels premiärminister, alltså premiärmaffioso. Den judiska, sionistiska utrikes-handelsministern Anita Gradin, sade nyligen i ett tal i den judiska församlingen i Stockholm följande: " Vi har mycket att lära från Israel." Anita Gradin utnämndes också nyligen av den sionistiska världsorganisationen till årets sionistiska kvinna. Att en sionist är minister i en svensk regering är förstås en stor sionistisk succé och ett stort svenskt nederlag. Grattis, Anita Gradin, årets sionistiska kvinna!

---

---

MAFFIAN

Hela judendomen och sionismen är i sig hets mot alla icke-judiska folkgrupper, och mot hela mänskligheten. Judendomen och dess sionism i teorin och i dagens tillämpning är en kriminell rörelse och ideologi!
Massakrerna på palestinierna (kristna och muslimer) är bara en illustration av judendomens och sionismens kriminella lära, politik och strategi! I Palestinatragedin ser man klart hur den judiska makten i sin nakenhet är i verkligheten och i handlingen.I andra länder kan de judisk -kontrollerade massmedierna kamouflera och dölja den judiska maktens dominans och ockupation av icke-judar och av icke-judiska stater och samhällen!
Den judiska makten, utanför Israel, opererar som en maffia. I Israel är det staten Israel själv som är den stora maffioson! Shamir, Israels statsminister, har mördat t ex Folke Bernadotte och tusentals palestinier och därför är han bäst lämpad att vara Israels premiärminister, alltså premiärmaffioso!
Den judiska, sionistiska utrikes - handelsministern, Anita Gradin, sade nyligen i ett tal i den judiska församlingen i Stockholm, "vi har mycket att lära oss från Israel..."! Anita Gradin utnämndes också nyligen av den Sionistiska Världsorganisationen till årets sionistiska kvinna! Att en sionist är minister i en svensk regering är förstås en stor sionistisk succé! Och ett stort svenskt nederlag!
Grattis Anita Gradin, årets sionistiska kvinna!
Maffian! Få begrepp lär väcka så många motstridiga reaktioner hos nutidens människor: skräck, beundran, nyfikenhet eller romantisk nostalgi. Ingen seriös person kan idag förneka maffians existens eller att den har ett oerhört inflytande, särskilt i USA och Italien, men inte bara där.
En, som förnekade Maffians existens, var emellertid Edgar Hoover, i åratal chef för USA:s federala polis, FBI. Hoover var således den, som hade huvudansvaret för Maffians bekämpande. Skälen till detta förnekande av uppenbara fakta blir begripligt om man närmare studerar vilka intressen, som byggt upp, och i verkligheten styr Maffian.
Det är välkänt att maffiabossar, efter ett strävsamt liv av våld och politisk utpressning, drar sig tillbaka till någon plats i solen. Vanligen är Florida målet för dessa pensionärer. Någon gång ställs kosan till Sicilien. Italien har ju ett grundmurat rykte som maffians hemland.
Att se män med italienskt ursprung, som maffians härskare, har vi fått lära oss i otaliga romaner, filmer och massmediareportage. Och förvisso finns en livskraftig organiserad brottslighet i Italien. Men något, som de sionistiska manusförfattarna aldrig förklarar, är varför så många maffiabossar har namn, som inte alls klingar italienskt. Namn som Meir Lansky, Jack Silberger eller Yiddy Bloom. Och hur kan det komma sig att så många toppfigurer från den organiserade brottsligheten har så goda kontakter med Israel? Ja, så starka band att de pensionerar sig i detta land? Den som vill skaffa sig mer information om dessa maffiapensionärer i Israel rekommenderas att läsa den amerikanska tidskriften Newsweek av den 29 november 1971.
[ Aktbil 43, p 13, 20/1/89] Sanningen är den, att sionistiska judar har haft, och har, ett avgörande inflytande över den organiserade brottslighetens uppbyggnad. Den nu avlidne juden, Meir Lansky, ses allmänt som maffians finansielle arkitekt, och ansågs vara den verklige gudfadern. Under årens lopp förmedlade han miljardbelopp till den sionistiska staten Israel. Israelerna tackade genom att, vid behov, ge Lansky en skyddad reträttplats i landet.
Forskare och journalister, som söker kartlägga maffian, stöter på oöverstigliga svårigheter. Som jag nämnde tidigare, förnekade man länge på högsta ort Maffians själva existens. Den, som söker blottlägga maffians verkliga maktcentra, utsätts för häftiga attacker, t ex smutskastningskampanjer med den rutinmässiga anklagelsen för antisemitism. De få, som framhärdat, har blivit fysiskt hotade - ett hot, som inte bara är tomma ord. Personer, som utsatts för allt detta, säger att Maffians verkliga ledare är till synes oförvitliga medborgare, som använder religionen som täckmantel. Spåren till den organiserade brottslighetens reella maktcentra leder till religiösa inrättningar, som är skyddade för myndigheternas insyn. Här kan inflikas att de förbrytarband, som bosatt sig på Västbanken och i Gaza i Palestina, leds av judiska rabbiner med bakgrund i USA.
Borde vi inte ha varit mer misstänksamma inför detta totala utlämnande av personer med italienskt ursprung i alla massmedia? Om dessa amerika - italienare nu verkligen haft en sådan maktposition, så skulle de väl knappast ha tillåtit att de själva blivit så utpekade? Nej, sanningen är ju den, att det är de judiska sionisterna, som har makten över medierna. Det vi ser här är bara den vanliga sionistiska verklighets- och historieförfalskningen, där sionisterna genom mytbildning främjar sina egna intressen.
Vad är då verkligheten bakom maffians uppbyggnad? Vilken är de italienska maffiosos verkliga roll? Jo, de syditalienska banditerna var idealiska redskap för sionisterna. Med sin hänsynslöshet inför våldet, och sin inre sammanhållning, passade de italienska hårdingarna perfekt för grovjobbet på gatan. Visst har den italienska maffian byggt upp en fasansfull makt i sitt eget hemland, men för att bygga upp ett världsomspännande finansiellt imperium, krävs andra erfarenheter. Ingen har väl heller på fullt allvar trott, att dessa teatraliska maffiosi, med bakgrund i Siciliens herdekultur, skulle mäktat den bedriften. Att sedan en och anna maffiaboss i USA tillåts spela rollen av operettfurste är ju helt i linje med sionisternas teaterföreställning. Sionisterna har ju länge lanserat den organiserade brottslighetens våld, som vore det fråga om någonting romantiskt, ja, nästan drömskt och overkligt.
Jag har tidigare redogjort för hur våldet, som metod, anbefalls i de judiska urkunderna, Torah och Talmud. Liksom hur Sions Vises Protokoll drar upp riktlinjerna för agerandet i vår egen tid. Talmud anger att ett brott - även de allvarligaste sådana - mot gojer (icke-judar), är en Mitzva. Mitzva är i judendomen en god gärning, utförd till guden Jahves ära.
Har vår tids organiserade brottslighet samband med de gamla historiska urkunderna? Ja, det är en fråga som givetvis inte helt lätt låter sig besvaras. Vad vi kan göra, är att studera de historiska vittnesbörden. Hur ser då dessa vittnesbörd ut? Ja, här är samstämmigheten överväldigande. Bland historiska personligheter, som kommit i kontakt med judarna och judendomen, finns knappast något undantag. Alla - statsmän, författare, filosofer och religiösa ledare är förbluffande överens i sina ofta nedgörande omdömen. Ja, veterligt går det knappast att hitta något undantag från denna samstämmighet bland antikens och senare kristna och muslimska politiska och andliga ledare. Och detta är, märk väl, historiska fakta, som ingen kan förneka. Här skall bara nämnas att såväl Muhammed som Jesus och Martin Luther uttrycker sig minst sagt kritiskt mot judarna och judendomen.
Det intressanta är att vad man, i historisk tid, vänt sig mot är just företeelser som är kännetecknet för dagens organiserade brottslighet, bl a ocker och utpressning.
En vanlig anklagelse är att judarna sägs underblåsa stridigheter, konflikter och krig. Så att de därigenom skall kunna "njuta krigets frukter". Detta är ju något som har starkt stöd i judendomens Torah. Det har t ex varit fråga om att följa i de härjande soldaternas spår och som hälare köpa upp krigsbytet. Sådana skildringar, i senare tid, finns från amerikanska inbördeskriget och från den franska främlingslegionen. Det har också varit fråga om att tillhandahålla soldaterna kvinnor i utbyte mot deras sold. Här kan nämnas att den så uppburna familjen Rothschild härstammar från en tysk-judisk bordellägarklan i Frankfurt. Den största av alla "krigets frukter" är vår tids Holocaustmyt, vilken ligger till grund för sionisternas pågående gigantiska utpressning mot hela västvärlden.
Våld, pornografi och könshandel är ju den organiserade brottslighetens kännetecken. Det är ett ovedersägligt faktum att de judiska urkunderna, Torah och Talmud, formligen svämmar över av uttryck för bestialiskt våld och perverterad sexualitet. Denna vålds - och sexualfixering går också igen, som en röd tråd, hos många senare judar, t ex Sigmund Freud. Ja, det är fråga om ett tema, som bokstavligen exploderat i utbudet av filmer, böcker, teaterföreställningar osv från dagens sionistkontrollerade mediaindustri. För sanna muslimer och kristna är dessa uttryck fullständigt främmande och mycket motbjudande. En spekulation, om orsaken till denna judiska fixering vid våld och sex, är därför befogad. Kan förklaringen ligga i rötter djupt nere i historiens härläger, marknadsplatser och bordellkvarter, med dessas orgier i våld, schackrande och könshandel?
Under antiken ansåg sig forskare ha spårat judarnas ursprung till det gamla egyptiska rikets förbrytarkoloni.
Den framstående judiske författaren Arthur Koestler lade på 1970 - talet fram ett arbete som på ett epokgörande sätt kompletterar frågan om judarnas ursprung. Koestler visade att de europeiska judarna, askenazerna, härstammar från kazarerna. Kazarerna var ett turkiskt folk som vid mitten av det första årtusendet bebodde trakterna kring nedre Volga i nuvarande Sydryssland. Västvärldens judar, som också grundat staten Israel, är således inte ättlingar till Bibelns hebréer och inte heller ett semitiskt folk. För diskussionen om den organiserade brottslighetens ursprung, är det av intresse hur de forntida kazarerna uppfattades av sin samtid: Khazarerna beskrivs som ett förtryckarfolk och som våldsverkare och utpressare. Men också som den österländska marknadsplatsens virtuoser i schackrandets konst. Detta folk antog av fri vilja judendomen. Ser vi här två historiska flöden som sammansmält i sionismen?
Det hör inte till vanligheten att västvärldens sionistkontrollerade massmedier berör den organiserade brottslighetens koppling till sionismen. Så görs emellertid i Newsweek av den 5 januari 1981, i ett stort upplagt reportage om maffian. Här nämns faktiskt Lansky m fl, dock utan att man får veta att det är fråga om sionistiska judar. Vad, som fått Newsweek att ta upp den känsliga frågan, är den oro man känner för att den traditionella, så att säga riktiga, maffian börjat tappa fotfäste. Nya brotssyndikat har börjat göra sig breda. Ligor som inte följer den oskrivna lagen om att skona vissa intressen. Det är fråga om nya företagare i brottets värld med ursprung i Ostasien och Sydamerika. Men det som verkligen upprör Newsweek är en ny judisk maffia, som byggts upp av israeler. Israeler som dessutom angriper judar i USA. Denna nya israeliska maffia sägs utmärkas av en ovanlig brutalitet. Inte ett dåligt betyg för att vara i maffiasammanhang! Det kan noteras, att nu, då det är fråga om våld som riktas mot judar, görs inga som helst försök att romantisera hanteringen. Newsweeks artikel bör läsas av alla, som vill ha litet inblick i maffians anatomi.
Man kan således konstatera att det finns ett starkt samband mellan sionismen, staten Israel och den världsomspännande organiserade brottsligheten. I denna belysning framstår kanske senare tids internationella terrordåd som mer lättförklarliga.
Många science fiction - skildringar har skrivits på temat om en uppdiktad förbrytarorganisation, vilken förfogar över kärnvapen och som, med detta terrorhot, övar utpressning mot hela världen. Är detta hot idag bara science fiction? Eller är det den verklighet vi alla lever under - dag och natt? Den judiska Maffiastaten Israel lagrar idag hundratals atombomber som redan idag utgör ett utpressningshot inte bara mot palestinierna, (muslimer och de kristna), utan också mot hela världen och världsfreden.

 

12

 (Brev från Sigbert Axelsson till JK)

Docent Sigbert Axelsson
UPPSALA UNIVERSITET
Teologiska Institutionen

Uppsala den 26 januari 1988

Till
Justitiekanslern
Box 2308
10317 Stockholm

Angående Judiska församlingens anmälan mot Radio Islam för att vara antisemitisk.

Häromdagen ringde jag och begärde att få den stora anmälan med ett underlag av Svante Hansson, som inlämnats mot Radio Islam, och jag tackar för en del sidor jag fått. Jag fick Svante Hanssons förord på 2 sidor, dagtecknat den 29 nov. 1987, och vidare sidor 90-98. Nu ber jag emellertid om hela dokumentet, så att jag kan läsa Hanssons definitioner och allt annat också, så att jag kan se hur han definierar begrepp när han kan få mig till att bli antisemit i sin kommentar på sid 97. Han måste ha mycket egendomliga definitioner, om han kommer till en sådan slutsats. Svante Hansson är själv ideologiskt mycket bestämd som sionist, och det är hedervärt naturligtvis. Han får definiera sin sionism som han vill, men om han definierar min antisonism så at han får mig till att bli antisemit, då måste det vara något grundfel på hans vetenskapliga apparat. Han förefaller godtycklig i sina definitioner av t ex antisionist, om han får mig till att vara antisemit.

På sid 97 säger Hansson följande: "I själva verket är hans egen ståndpunkt antisemitisk: Han förvägrar judarna rätten att definiera sig själva som ett folk." Jag vet inte varifrån han får det, för jag har mig veterligt aldrig förnekat judarna rätten att definiera sig som ett folk. I mina skrifter och mitt tänkande söker jag alltid att utgå från människors och traditioners självförståelse, det må gälla judar, kristna, muslimer osv, palestinier, israeler, araber. (Jag bifogar här den kortaste artikel jag skrivit om detta, från Arab Studies Quarterly, som tyvärr inte är korrigerad av en engelsman). Naturligtvis är judarna ett folk, om de vill definiera sig som ett folk, och de är en religion, om de vill definiera sig som en religon. Min poäng beträffande den judiska staten Israel är den, att den befolkas av tre traditioner, som möjligen alla tre definierar sig själva som folk, judar kristna och muslimer. Har alla tre rätt att göra anspråk på att bilda en stat? Mitt svar är principiellt nej, eftersom det alls inte är självklart att varje folk har rätt att bilda en stat. Principen att skilja mellan folk och stat är i själva verket ganska allmänt accepterad, såvitt jag kan förstå. I den nordiska debatten har samerna kallat sig ett folk, och jag ger dem rätt att själva definiera sig som ett folk. Men folket hör hemma i Norge, Sverige, Finland och skulle de göra anspråk å att bilda en egen stat, "Nordkalotten", så skulle jag tveka att stödja ett sådant krav. Liknande resonemang förs i de flesta av Europas stater, att folk är en sak och stat en annan. Det gäller Tyskland, Belgien, Frankrike, Schweiz, Ungern, Jugoslavien osv, osv.

I Västasien finns det flera folk, som gör anspråk på att upprätta egna stater, t ex armenierna och kurderna. De har starka historiska skäl för att göra det, särskilt armenierna, tycker jag, och det är ju möjligt att det kommer att bildas en armenisk stat, en kurdisk stat. Det är en sak. Men att hävda att den person som säger nej till en princip att varje folk har rätt att bilda en egen stat fördenskull är anti-armenier, anti-kurd osv är ju absurt. Om Svante Hansson gjort sådana definitioner av centrala begrepp i sin inlaga, att den som inte ansluter sig till tanken att judarna har rätt att upprätta en egen stat fördenskull är antisemit, då har han gjort dåliga definitioner, som måste underkännas i ett seriöst sammanhang. Jag undervisar detta läsår om bl a dessa frågor på teologiska institutionen i ämnet missionsvetenskap, och jag bifogar här en stencil som jag använder i min undervisning. Där framgår mina begreppsbestämningar. Denna artikel är inte publicerad i bokform ännu, men den ska ingå i en bok som Brevskolan ger ut senare i vår, Fyrtio år utan land ... Mitt bidrag kommer där att heta "Israel, en judisk eller israelisk stat?". Jag pläderar där för att Israel ska vara en israelisk stat ungefär som Sverige är en svensk stat, dvs med lika rättigheter för alla medborgare oavsett språk, härstamning, religion, kön osv. Majoriteten må gärna vara judisk och i FN:s definition i delningsplanen 1947 kallas judisk. Huvudsaken är att alla har samma rättigheter som medborgare. Det är min poäng i kritiken av staten Israel som inte är en israelisk stat utan en judisk i sionistisk mening. Denna ideologiska hållning är antisionistisk men allt annat än antisemitisk.

Jag vore alltså tacksam för att få hela dokumentationen från Judiska församlingen inklusive Svante Hanssons skrivning.

Med utmärkt högaktning

Sigbert Axelsson

(Brev inkom till JK den 28/1/1988)

 

13

(Skrivelse från Sigbert Axelsson till JK)

Docent Sigbert Axelsson
UPPSALA UNIVERSITET
Teologiska Institutionen

Uppsala den 27 januari 1988

Till
Justitiekanslern
Box 2308
10317 Stockholm

Angående Judiska församlingens anmälan mot Radio Islam för att vara antisemitisk.

Igår skrev jag en inlaga till Justitiekanslern om Svante Hanssons inlaga, där han bl a påstår att jag är antisemit. Där påtalar jag den högst godtyckliga definition på "antisemitism" som Svante Hansson måste hålla sig med för at få mina ståndpunkter att bli antisemitiska. Idag ser jag att han riktar samma anklagelse mot andra personer som intervjuats i Radio Islam. Om det faktiskt är fler personer som anklagas på detta sätt, ser jag ett större sammanhang bakom anmälan. Judisk Krönika publicerade i höstas ett temanummer om vänstern och antisionismen, och JK:s poäng är den samma som Hanssons nämligen att kalla anti-sionister för anti-semiter utan att alls bry sig om personeras eller ståndpunkternas självdefinitioner. Hansson arbetar förmodligen så, att han å ena sidan kräver att man ska acceptera judarnas självdefinition som folk osv, en rimlig och bra hållning. Men å andra sidan vägrar han oss ideologiska demokrater, antisionister att få vår självdefinition respekterad. Det är ett debattknep som Jackie Jakubowski, Per Ahlmark, Svante Hansson m fl tillämpat i åratal, och det är intellektuellt mycket torftigt.

Som ett svar till de grova attackerna i Judisk Krönikas septembernummer sände jag in en artikel "Antisionism och Judisk Krönika" den 26 oktober 1987, vilken bifogas här. Den har JK ännu inte tagit in, tyvärr. Även den artikeln klargör min och många andras position, som är FN:s, den svenska regeringens osv.

I senaste numret av Judisk Krönika kallar Per Ahlmark mig m fl för "antijudiska grobianer". Hans språkbruk har ju sedan mycket länge haft en synnerligen grov och föga kulturell karaktär, så han är sig lik.

En annan av de judiska, sionistiska tidskrifterna, Menorah, har också på sistone kallat antisionister för antisemiter. Ernst Klein gör likadant i Expressen, då han bl a häromdagen kallade Sveriges Kinaambassadör, Ingmar Karlsson för antisemit.

Detta är en otillständig debatteknik, som inte kan accepteras. Det är samma slags skillnad mellan "jude" och "sionist" som mellan "ryss" och "kommunist" eller mellan "tysk" och "nazist". Man måste självklart kunna göra åtskillnad i sin vokabulär mellan person som människa och ideologen eller idébäraren.

Om det skulle vara på det jag förmodar utan att ha sett hela dossiern från Judiska församlingen, så försöker den med Svante Hanssons hjälp göra oss antisionister till antisemiter och därefter tas steget till hets mot folkgrupp. Detta är naturligtvis ett skamgrepp.

Det jag här påtalar kanske inte har så mycket med redaktionen för Radio Islam att göra, som ju utgår från islamiska ståndpunkter och perspektiv gentemot judiska och kristna. Men om Svante Hansson kan få mig att bli antisemit, då kan nog väldigt mycket bli rashets i hans ögon.

Med utmärkt högaktning

Sigbert Axelsson

(Brev inkom till JK den 30/1/1988)

Bilaga: Antisionism och Judisk Krönika, artikel 26 okt 1987

 

14

 Professor Jan Hjärpe:

Fel att judenheten
skall ha orimliga
privilegier i Sverige.

 

I en politisk debatt är det orimligt att en viss intressegrupp, som är engagerad i konflikten, skall ha en privilegierad ställning genom vad som är i praktiken en rätt till censur av motståndarnas inlägg dvs ha rätten att kräva att vissa frågor inte debatteras, eller att kunna skrämma motståndare till tystnad genom hot om repressalier (fängelse, böter).

---

Här publiceras en skrivelse från professor Jan Hjärpe, från Lunds Univesitet, angående rättegången mot Ahmed Rami.

---

Lund 1989-09-06

Professor
Jan Hjärpe
Virvelvindsv. 4F
222 27 LUND
Tel. 046-135567

________________________

Jag har gått igenom samtliga JK-stämningsansökningar samt brottsbalkskommentaren. Jag tror att det kan underlätta bedömningen av i vad mån mitt vittnesmål är av intresse, om jag här lämnar en skriftlig sammanfattning av mina synpunkter.

A. Övergripande

1) Frågan om uppsåt tycker jag är viktig att diskutera. Oberoende av de stötande uttrycken och omdömena i det som framförts i Radio Islam och i Ramis bok (Vad är Israel?) är det väl helt klart att Ramis ärende inte är att angripa judarna/judendomen (folkgruppen) i sig, utan att uppsåtet är att kämpa för palestiniernas sak. Uppsåtet är att göra inlägg i en politisk stridsfråga, där Rami har ett mycket prononcerat ställningstagande. Det primära uppsåtet blir då att angripa Israel och dess politik, också dess roll i världspolitiken. Det är alltså fråga om inlägg i en mycket komplex och kontroversiell politisk fråga (jfr nedre halvan av sidan 235 i BBkommentaren).

2) I en politisk debatt är det orimligt att en viss intressegrupp, som är engagerad i konflikten, skall ha en privilegierad ställning genom vad som är i praktiken en rätt till censur av motståndarnas inlägg (jfr BBkommentaren s.234 andra stycket), dvs ha rätten att kräva att vissa frågor inte debatteras, eller att kunna skrämma motståndare till tystnad genom hot om repressalier (fängelse, böter).

3) Radioinslagen och boken kan knappast, trots de svepande formuleringarna och det anstötliga innehållet, rubriceras som främjande eller uppmaning till rasdiskriminering. Inte heller består de i uppmaningar till våldshandlingar.

Det förefaller inte heller troligt att de har haft någon faktisk effekt, eller att de faktiskt visat sig utgöra något reellt hot mot en folkgrupp.

4) Man kan inte komma ifrån att målet gäller yttrandefriheten och dess gränser (FN:s allm. förkl. om de mänskliga rätigheterna av 10 dec. 1948, Art.19)

Här kommer också min personliga uppfattning in. Jag är övertygad om att inskränkningar i yttrandefriheten är kontraproduktiva. Sanningen komprometteras om den skyddas genom censuråtgärder. Just den här typen av diskutabla, och rent av anstötliga påståenden som finns här och var i det material som anförs i JK-stämningsansökningarna, gör mycket mer skada om de hindras och inte tas fram i en fri debatt och bemöts där.

5) Jag misstänker starkt att de anmälningar som gjorts mot Radio Islam och mot Ramis bok och som lett till stämningarna, inte är betingade enbart av en farhåga om att det judiska folket/religionen/folkgruppen skulle vara hotad eller riskera att missaktas genom det som sagts eller skrivits. Det förefaller mig troligare att syftet är blandat, eller rentav att det primära syftet är att få tyst på politiska motståndare i den konfliktfyllda palestinafrågan, och att man alltså exploaterar de osmakligheter som förekommit, särskilt från intervjuade personer i Radio Islam. Man bör observera att de exempel som anförs i JK-stämningsansökandena inte bara är vissa svepande formuleringar om judar/judendom, utan att man även, på fullt allvar, pekar på och anför sådant som är rent politiskt-faktiska uppgifter och förmenar att det är "hets mot folkgrupp". Jag påpekar några sådana exempel nedan. (Jag misstror alltså syftet bakom aktionen mot Radio Islam och Ahmed Rami. Det är en viktig anledning till att jag är villig att ställa upp.)

6) Det finns ytterligare en omständighet som spelar viss roll för mig i synen på det här målet. Ahmed Rami och Radio Islam är i viss mån representanter för en grupp människor, muslimer i Sverige, som än så länge tillhör det utsatta skiktet i det svenska samhället. Man har små resurser, materiellt, men framför allt i immateriellt avseende. Man har just inte några framstående intellektuellt sofistikerade talesmän.

Mot sig - i palestinakonflikten - har man grupper med förankring i samhällets övre skikt, med tillgång till högt kvalificerade intellektuella, med kunskap och med makt över språket och formuleringskonsten.

Kampen är inte på lika villkor. De obehagliga och anstötliga ordvalen och generaliseringarna är hjälplöshetens språk. Jag menar att det ligger något i Jan Myrdals bruk av termen "klasskamp" om den här affären.

B. Enskildheter
JK-ansökan 1989-03-08

Ex.2 utgör, menar jag ett bra exempel på hur viktigt det är att dessa företeelser inte kvävs genom krav på censur, utan behandlas i en fri debatt. Det är ingen tvekan om att "Bibelbältet" och Moral Majority i USA, tillsammans med de sionistiska lobbygrupperna, verkligen spelar en stor roll i Mellanösternkonflikten. (Jfr tidningen Dagens sätt att bevaka det här målet!). I det anförda exemplet uttrycks detta i konspirationsteorins och den moraliska indignationens enfaldiga form, vilket är illa, men själva saken måste få diskuteras.

Ex. 4-6 är Koran-allusioner, och i viss mån Korancitat. Vår religionsfrihet förutsätter nog att sådant får framföras. Det sker ju i god tro.

Ex. 9 och följande är tydligen intervjuade personers uttalanden, och inte redaktionellt material. Det är litet påfallande att inslagens ram och genre inte noteras. Det måste rimligen bedömas olika om det är en intervjuad persons uttalande det är fråga om än om det är programmakarens.

Ex. 11 är ett bra exempel på "Mellanösternjargong". Den här typen av folkgruppsskämt, folkloristiska skrönor som "förklarar" viss klädedräkt och vissa bruk hos en granngrupp eller liknande, är oerhört vanliga över hela världen i folkliga miljöer (jfr våra Norge-historier), men kanske särskilt i Mellanöstern. Det gör på mig ett egendomligt intryck att förekomsten av sådant i ett intervjuoffers pratande skulle kunna rubriceras som "hets mot folkgrupp".

Ex. 14 är ett av de fall som jag syftar på i A5 ovan. Det gäller i någon mån även Ex. 15: Om man bortser från den obehagliga tonen och ordvalet i exemplen, så beskrivs ju faktiska händelser och företeelser, som verkligen borde prövas i en seriös debatt.
JK-ansökan 1989-03-20

S.2 ff: Sättet att anföra bibelcitaten hänger nog samman med obekantskapen med den roll som historisk-kritiska synsätt numera spelar:

Återigen är detta exempel på ett försök att hindra debatten (t ex genom att kräva att bibelställena inte får citeras!) är rent kontraproduktivt.

Ex. 8 (Om Paulus). Temat är ganska vanligt i nutida muslimsk polemik och har förankring i äldre islamisk teologi. Det vore absurt om detta inte skulle få nämnas. (Det är ju dessutom ganska lätt att bemöta).

Ex. 15. Här hänvisar jag också till A5 ovan. Tonen i exemplet är anstötlig, men innehållsligt är det fråga om en företeelse som det måste vara legitimt att debattera och ifrågasätta. Det är tveklöst så, att sionistiska grupper, och även Israels regering, politiskt har exploaterat Holocaust.
JK-ansökan 1989-04-06

Teserna som här uttrycks om Nya Testamentet som "ersätter" Gamla Testamentet etc är uttryck hämtade från islamisk teologi (nasikh/mansukh, abrogering), och att de teserna får framföras fritt måste därför rimligtvis ingå i religionsfrihetens villkor och förutsättningar.

Anmälan av Gamla Testamentet såsom "hets mot folkgrupp" får väl ses som ett skämt, ett inlägg för att söka visa att censurkravet är parodiskt.
JK-ansökan 1989-04-10

När det gäller Ramis bok, sägs ju inget nytt i de avsnitt som åberopas. Det finns redan med i radioinslagen, i allt väsentligt. I boken är uttryckssätten mildare och frågetecken står där radioinslagen har punkt. När det gäller sidorna 204-206 förstår jag överhuvudtaget inte hur man kan rubricera detta som "hets mot folkgrupp". Påståendena i texten är diskutabla, och de har också varit uppe i intensiva diskussioner (bl a i Israel), men de är ju inte på minsta vis "hetsande".

Återigen hänvisar jag till A5 ovan.

Lund 1989-09-06

Jan Hjärpe

 

15

 PROFESSOR JAN HJÄRPES VITTNESFÖRHÖR

*** 

ETT POLISIÄRT
MEDELTIDSFÖRHÖR

 

OM "MISSHAGLIGA" ÅSIKTER 

***

En politisk, kulturell och ideologisk debatt (i en rättssal) där det är juryn och domarna som bestämmer vilka åsikter, idéer, forskning och historieskrivningar som är de "rätta"! 

***

En kulturell debatt som borde ha sin plats i ett akademiskt seminarium eller på en kulturredaktion!

***

En politisk häxprocess som visar att Sverige idag är i akut behov av en glasnost och perestroijka om en intifada ska undvikas!

***

En åklagare, som har anlitat Ahlmark och överrabbinen som "sakkunniga" experter, en jury från de politiska partierna och politiska troende domare, för att avgöra i en politisk rättegång!

***

[Utdrag ur professor Jan Hjärpes vittnesmål: den fullständiga utskriften av detta vittnesmål återges i Sthlms tingsrätts utskrift: Akt B8-4/89. Rubrikerna är A Ramis]

***

 Adv F: Jan Hjärpe jag skulle först vilja be dig berätta för domstolen om din vetenskapliga bakgrund och kompetens.

Hjärpe: Jag är född 1942 i Göteborg. Där har jag också gått i skola. Tog studentexamen 1961 på matematisk gren. Sedan en komplettering med latin och grekiska för att studera teologi i Uppsala. Teol kand-examen vid Uppsala universitet 1965 med gammaltestamentlig exegetik som huvudämne. Då hade jag också börjat studierna i semitiska språk, vilket resulterade i en fil kand 1967. Under läsåret 1966-67 var jag assistent vid teologiska institutionen i gammaltestamentlig exegetik. 1967 åkte jag till Frankrike på ett franskt regeringsstipendium för studier i religionshistoria och gammaltestamentlig exegetik under 1967-68. I praktiken blev det nog mer studier utav fransk kultur och fransk litterartur än det blev utav vare sig religionshistoria eller vetus. Tillbaka i Uppsala 1968 på hösten och då hade jag övergått till religionshistoria, religionshistoriska studier med islamologi som huvudområde men icke enda område. För det fanns inte då. Licentiatexamen 1971 efter det gamla systemet. Och så hade jag gått över till det nya forskarutbildningssytemet med doktorsexamen 1972 med en avhandling som hade titeln Analyse critique des traditions arabes sur les sabiens haraniens som en källkritisk undersökning av arabiska historikers uppgifter om de haranska sabierna, som var den sista resten av antik syrisk hedendom uppblandad med eller kombinerad med nyplatonism och hermetism. Jag hade ganska stort intresse för senantikens filosofiska system, dess överlevnad och dess inkorporerande nu i den arabiska kulturen. Så det var inte direkt islamologi.

Också i fortsättningen så hade jag några år då jag ägnade mig åt den här så kallade sabiska frågan och annat som hade med källkritik att göra i äldre islamsk historia. Dels sabierna, dels intresserade jag mig för Palestina på 1300-talet. Jag valde alltså en epok i historien för att undersöka politiska och religiösa förhållanden och relationerna mellan olika religiösa grupper i Palestina på 1300-talet. Så är vi framme vid 1975 -76. I samband med resor då i Mellanöstern och Nordafrika så stod det klart för mig att det skulle hända viktiga saker i den muslimska världen, att det skulle bli stor oro, social och politisk oro, och att religionen skulle komma att spela en betydande politisk roll. Det innebar att jag bytte inriktning på min forskning från historia, alltså tidig historia, det som alltid varit tradition i svenska universitet när det gäller orientalistiken, till studiet av nutidsförhållanden. Det innebar att det material jag hade samlat när det gäller historiska frågor publicerade jag mycket raskt i form av uppsatser. Vid den tiden var jag extra universitetslektor i Uppsala och hade också ett tag motsvarande tjänst halvtid i Umeå. Jag var ställföreträdande professor eller tillförordnad professor vid Åbo akademi under en kort period. Också i Uppsala vikarierade jag något. 1976 sökte jag en docentur i religionshistoria och religionspsykologi vid Lunds universitet. Och den fick jag till min överraskning därför att docenter söker tjänster för att visa upp sig inte för att få tjänsten.

 

Politisk Islam

Inriktningen på studierna i Lund var först litet religionspsykologiskt kombinerat med källkritik. Det var försök att tillämpa rollteorin på material som gällde Muhammed och Muhammeds kallelse. Sedan har det varit den politiska islam. Först en lärobok, som jag skrev egentligen för teologerna från början och blivande religionskunskapslärare, som heter "Islams lära och livsmönster". Den kom ut i februari 1979, precis vid den iranska revolutionen. Och följden var att läsekretsen blev en annan än den jag hade skrivit boken för. Materialet i samband med den iranska revolutionen och annat som berör de så kallade islamistiska rörelserna och studiet av dem redovisade jag året därpå, 1980, i första upplagan av en bok som heter "Politisk islam" och som behandlar det som man brukar kalla för det fundamentalistiska rörelsernas ideologi.

Sedan blev jag förordnad som sakkunnig på Utrikesdepartementet, politiska avdelningen. Det var alltså 1983 och 1984. Det hade väl ett visst samband med Olof Palmes medling i Iran-Irak-konflikten. Men det var i första hand analyser utav material som berörde den iranska revolutionen men också andra företeelser i den muslimska världen i den mån det hade med det politiska språket att göra, alltså den religiösa traditionens användning som ett politiskt språk kräver att man översätter inte från ett språk till ett annat utan från en referensram till en annan. Det gjorde mig mycket intresserad, detta arbete, av hela den problematiken, frågan om referensramarnas betydelse för politiska uttryckssätt och också i vad mån man kan se det här som modeller och tolkningsmönster för handlandet. Under den här tiden med det förordnandet så inrättade Lunds universitet en extra professur, alltså lokalt inrättad i islamologi. Den sökte jag och fick. Och tillträdde 1984 i och med höstterminen. Och sedan dess har jag varit verksam i den.

Boken "Politisk islam" omarbetade jag grundligt 1983 så det i praktiken är en annan bok. Under den här verksamheten i Lund nu, på professuren, så innebär den dels verksamhet till 70 procent på institutionen eller avdelningen för religionshistoria; där vi har dels islamologi som en del av religionshistoria och dels ett särskilt forskarseminarium i islamologi. Där är verksamheten inriktad på olika typer av forskning. Det är några som sysslar med historisk islamologi, några med, fast det är relativt få, med antropologi, dvs undersökning av lokalsamhällen. Det är inte mitt område den antropologiska islamologin, och så det som jag kallar för "tillämpad", alltså nutidsinriktad ideologiforskning. En bok till har kommit, den heter "Islams värld". Den är väl en mer populär sammanfattning och är beställd och avsedd för ABF:s studiecirklar. I övrigt så enskilda undersökningar är framför allt redovisade i formen av publicerade uppsatser. 30 procent av min tjänstgöring vid Lunds universitet ligger vid institutionen för Mellanösterns språk och är en del av den arabvärldslinje som finns där.

 

Vad är "antisemitism" och "antisionism"?

Adv F: Jag skulle vilja be dig presentera vad det är för underlag som du har fått för dina uttalanden i det här målet.

Hjärpe: Det jag har fått till påläsning det är stämningsansökandena, som jag har gått igenom. Det är boken "Vad är Israel?" som jag har läst noggrannt, i de delar som är åberopade i stämningsansökan och översiktligt i resten. När det gäller att lyssna till Radio Islam så hörs den inte i Lund. Det enda jag har hört av programmen det är en enda timme, då jag råkade på, det vid en vistelse här i Stockholm när jag lyssnade på hotellradion. När det gäller själva det här materialet så har jag alltså gått igenom det. Det som gör det svårt för mig det är att jag varken har tonfallen eller sammanhanget som de här olika inslagen är insatta i och inte heller genren. Jag har alltså inte kunnat se vad som är t ex telefonväkteri, vad som är Ahmed Ramis egna utsagor eller vad som är andras inslag eller i vilket sammanhang det är. Och det har ju försvårat bedömningen för min del. Sedan har jag läst en del annat material. Ahmeds Ramis självbiografi har jag faktiskt läst tidigare i manuskriptform. Jag har bara sett på den i dess nuvarande upplaga. Jag har också bläddrat lite i en del annat av den litteratur som har kommit ut.

Adv F: Vi har åberopat förhöret här med dig för att vi ska kunna få en belysning på i vilket sammanhang språkligt, kulturellt, religiöst som de här åtalade yttrandena bör sättas in. Jag skulle allra först be dig säga någonting om hur du använder ett ordpar som jag tror kommer att dyka upp i förhöret med dig och som har dykt upp hittills i målet i alla fall rätt så ofta och det är ordparet "antisionism" och "antisemitism". Hur vill du använda orden i fortsättningen, bara så att vi vet hur vi ska förstå dig?

Hjärpe: Det här är ju väldigt besvärliga termer på det sättet att de används med väldigt olika definitioner och ibland med glidande innebörd. Jag har också sett i debatterna ofta att man använder övertalningsdefinitioner. Jag ska försöka visa hur jag använder de här termerna. Om vi börjar med en företeelse som kritik mot staten Israel och dess agerande eller Israels regerings agerande så kan det vara antisionistiskt och antisemitiskt det behöver inte vara det. Eller, till och med, det vanligaste att det inte är någotdera. Det kan vi ju se i den intensiva debatten i staten Israel med de råsopar som man har där, att man kan kritisera mycket intensivt utan att det vare sig är antisionism eller antisemitism.

"Antisionism", det är, ett avståndstagande från den övergripande ideologin som utgör s a s den teoretiska basen för staten Israels existens. Alltså kritiskt avståndstagande från ideologin inom den sionistiska rörelsen oberoende av dess olika utformningar och motsättningar inom den.

Det finns grupper, t ex ultraortodoxa judar, som är antisionister men knappast kan beskyllas för att vara antisemiter (av typ Naturei Charta). Nu kan vi se att den formen utav antisionism är marginell numerärt sett, det tror jag man kan vara överens om. Men att själva företeelsen, alltså att det finns en judisk antisionism visar att antisionism inte nödvändigtvis är antisemitism.

"Antisemitism", som företeelse, är ett avståndstagande från judiskhet i alla avseenden - judisk religiös tradition, judisk kultur och givetvis också politiska utformningar utav judendom t ex sionismen innefattat i det. Och då med ett avståndstagande som innebär att man inte betraktar de här företeelserna som legitima. För annars skulle man ju få en innebörd av ordet "antisemitism" som innebär att var och en som inte själv omfattar t ex judisk religion skulle vara antisemit. En sådan innebörd kan inte ordet ha utan det innebär en avlegitimisering av judiskhet i alla avseenden. Ofta förbinder man det här med någon form av föreställning om etnicitet som ärftlig, alltså att det finns en judiskhet som man inte skulle kunna avstå ifrån därför att den skulle vara genetiskt betingad i något avseende. Då är det ju frågan om rasistisk antisemitism. Ock sedan kommer den litet besvärligare frågan. Det är i vad mån antisemitism alltid är hets mot folkgrupp, alltså det som rättegången gäller här. Kan man alltså tänka sig antisemitism, ett avståndstagande från varje form av judiskhet, som inte utgör hets mot folkgrupp? Då måste man väl tänka sig ytterligare ett kriterium här, och det är en antisemitism som kombineras med en explicit önskan om diskriminering i något avseende

.

Islam och judendomen

Adv F: När det gäller sedan relationen i religiöst avseende finns det i islam en teologisk uppfattning, en lära som handlar om judendomen eller om judarna?

Hjärpe: Det är svårt att belägga men man kan, om man drar ut linjerna, få den uppfattningen att de judiska stammarna t ex i Medina från början närmast uppfattades [av muslimerna] som trosfränder. De var troende bland övriga troende. Det återspeglas i det som brukar kallas "Medinas konstitution", en text som finns citerad hos några tidiga arabiska historiker och som man brukar anta är historiskt tillförlitlig just därför att den skiljer sig till sitt innehåll från den senare utvecklingen och vad som betraktas som legitimt då. Där inordnas också de judiska stammarna i de troendes [nation] "ummah". Den centrala roll som Musa, alltså Mose, spelar i de koransuror som är tidiga i Mekkansk tid försvinner efterhand till förmån för en annan gestalt som kommer mer i centrum i tänkandet och det är Ibrahim, alltså Abraham. Varför? Jo därför att om man ska använda Koranens uttryckssätt: "Abraham var varken jude eller kristen eftersom han var före både Musa, Mose, och Aisa, Jesus." Vad var då Ibrahim istället? Jo han var muslim. Och då blir alltså den historiska judendomen liksom kristendomen en sorts förfallsfenomen. Från att från början ha varit autentisk islam, sann islam, alltså sann judendom eller mosaism och kristendom, nasara, nasaré, så blir det någonting som har förvrängts. Och det uttrycks i Koran-språket så att det är munkar och rabbiner som man nu tar till sina herrar istället för Gud själv. Och att de tidiga uppenbarelserna, "mastaf Ibrahim", Abrahams lag, "tawrat" Thora och "Indjil", evangeliet, visserligen var äkta böcker från Gud men att de har förvanskats. Det är alltså en del av de här (Islams, gentemot judendomen och kristendomen) emancipationsprocesserna. Och det lever sedan kvar i den teologiska föreställningsvärlden, att den empiriskt givna judendomen liksom kristendomen åtminstone till mycket stor del är förvrängningar av det som från början var samma religion.

Men från år 750 till 1258 fram till mongolernas ankomst, tartarstormen nere i Mellanöstern, var den islamiska abassidiska eran. Då kan vi se att det som nu är Irak, området kring Bagdad, var centrum inte bara för islam i politiskt avseende utan också för kristendom och judendom. Talmud Baghdadi har ju fått sitt namn efter att den kom att få sin slutgiltiga skriftliga utformning just i den här miljön. Och såvitt mig är bekant så är också den judiska bönboken, liturgin utformad under den här perioden under abassidisk överhöghet. Man kan också se, om man tar Spanien som exempel, att framförallt judisk filosofi utvecklades under den här tiden. Maimonides var ju verksam i Spanien och i Egypten. I den bemärkelsen så kan man säga att det var en judisk blomstringstid under den tid då den islamiska världen var den ledande kulturellt, politiskt och ekonomiskt. Men det innebar inte att det var utan problem. I synnerhet under orostider så klämde man gärna åt från statsledningens sida just de olika dhimmis därför att man behövde pengarna t ex i form av skatter.

Adv F: Ungefär vid samma tid i Europa, 1300-talet, så förekommer ju en lång rad exempel på förföljelse mot judar i det kristna Europa.

Hjärpe: Ja det är riktigt.

 

Referensramarna - Förintelsen!

Adv F: Ska man kalla det "antisemitism" när man nu jämför referensramarna för Europa med den muslimska världens förhållningssätt gentemot judar? Är de här referensramarna likadana eller vad är det som skiljer dem?

Hjärpe: Om vi går så långt tillbaka i tiden, som till medeltiden, så var Europa, (den del av Europa som var icke-muslimsk), den del utav den kända världen som var i marginalen.

Den stora konflikt som korståget utgjorde återverkade ganska mycket på europeisk mentalitet. Sedan blir ju förhållandent ojämförbart i och med renässansen och den plötsliga uppgången för Europa från att ha varit kulturen i marginalen till att bli ekonomiskt, militärt och kulturellt mycket starkt. Det når sin kulmen just på 1800-talet och alldeles i början av 1900-talet. Samtidigt som den muslimska världen förlorar sin hegemoni och sin självständighet och blir till stora delar mandatområden eller kolonier och kommer helt under europeisk dominans.

Det gör att de kulturella förhållandena och också relationerna mellan religionerna inte är jämförbara i områden där man har en stark stat, en stark makt, och där man inte har det. Men det som har varit avgörande här, för vår attityd, är erfarenheterna från Tredje riket, den västerländska civilisationens "debacle". Just den erfarenheten av Tredje riket och av förföljelserna mot judarna bestämmer nu våra referensramar på ett sådant sätt att vår toleranströskel i det här fallet [målet mot Radio Islam] är låg.

Motsvarande erfarenhet har inte skett i den muslimska världen. Den har inte varit berörd utav det skeendet på samma sätt, dvs man associerar inte till förintelsen, man känner ingen delaktighet, ingen delaktighetens skuld i den företeelsen. Associationsfältet blir ett annat, och som en följd av det blir också toleranströskeln för anstötliga uttryck betydligt högre.

Adv F: Det var den tröskeln du avsåg när du sade att vår tröskel här i Europa är låg alltså?

Hjärpe: Ja, jag menar att den här tröskeln har sänkts ordentligt, att vi har blivit mycket mer observanta på den typen av uttryck, upplever dem som mycket anstötliga. Jag kan ta ett exempel. För jag märkte det på mig själv när jag läste Aktbilaga 2: "Låt oss inte söka judens hemlighet i hans religion utan låt oss söka religionens hemlighet i den verklige juden"* osv.

[ * Prof Weibulls reaktion - när han läste detta citat - var, genast, utan någon granskning, att detta "är direkt inspirerat av Hitlers bok "Mein Kampf". Anm. A Rami]

När jag läste den här texten så reagerade jag väldigt negativt och tyckte att den är oerhört anstötlig. Men samtidigt så tyckte jag att det här var inte Ahmed Ramis litterära stil. Det här måste vara ett citat. Jag hade - först - inte observerat att det fanns en liten anteckning i marginalen. Detta citat påminner mig just om Tredje rikets propaganda. Så jag tog ner "Mein Kampf" och tänkte om det möjligen kunde vara där det här citatet fanns, men det fann jag inte. Sedan fick jag reda på att det var ett citat av Karl Marx och då ändrade hela texten plötsligt karaktär för mig. Jag hade alltså satt in i en bestämd referensram först och då upplevde jag den som mycket starkt antisemitisk. Därför att jag associerade till Tredje rikets propaganda och mådde direkt illa av den här texten. Men när jag fick reda på att det var Karl Marx' bok Om judefrågan så fick jag ett annat associationsfält och det stämde plötsligt med hans sätt att formulera problematik och då blev texten inte anstötlig på samma sätt.

Jag menar att den uppfattas som anstötlig för att vi har de referensramar vi har. Vi vet hur de här uttryckssätten har kommit att användas senare, men när Karl Marx skrev det så hade de här orden inte samma effekt alltså som de har idag. Det är det jag menar, att man inte kan bortse ifrån att referensramarna, associationerna som orden ger är mycket värre i vår miljö än i en miljö där man inte haft den här historiska erfarenheten. Alltså att texterna fungerar på olika sätt i en europeisk miljö och i en icke-europeisk miljö.

Adv F: Du har tagit del av den här boken, du har läst det här radiomaterialet. Vad har du fått för uppfattning om budskapet, och ärendet om man nu kan sätta en rubrik eller en beteckning på detta?

 

Inlägg i Palestina-frågan ... för att delegitimera

 

Israels politik

Hjärpe: Det övergripande syftet, det framgår mindre av stämningsansökningar än om man läser t ex boken [Vad är Israel?] i sin helhet. Då är det rätt uppenbart att det övergripande syftet, det är att göra inlägg i Palestina-frågan, alltså i en mycket stark konfliktfylld politisk fråga. Det primära syftet är inte att komma åt judiskhet eller judendomen i sig eller en bestämd folkgrupp utan att det övergripande syftet är att delegitimera Israels politik, att avlegitimera Israels politik, att göra ett inlägg mot Israels politik. Det är det övergripande syftet. Men att ändå använda argumentation som vi normalt förbinder med ett antisemitiskt syfte, tror jag inte att det är det som är det övergripande syftet. Jag kan inte bortse ifrån hur texterna verkar på mig eller på oss i gemen. Men jag tror inte att den verkan som den har på mig och på europeer i gemen är den verkan som är avsedd med användandet av texterna, utan avsikten var en annan.

Adv F: Den anstötliga effekten är alltså inte den avsedda?

Hjärpe: Det är i allafall inte det primära syftet rent konkret eftersom den faktiska effekten är kontraproduktiv, man reagerar mot det som sägs istället för för det som sägs. Och det tror jag inte var avsikten.

Adv F: Det här övergripande syftet, säger du, är att göra inlägg i Palestina-frågan, att avlegitimera Israels politik. Det har alltså i det här materialet givits en viss språklig utformning som vi ser. Om man nu jämför hur det här budskapet brukar kläs i ord i de islamiska länderna, är det likheter mellan det här materialet och vad som är gängse inom islamiska länder? Är det någonting i det här materialet som skulle uppfattas som anstötligt av en europé som skulle uppfattas på samma eller liknande sätt av en person med en kulturell förankring i Mellanöstern, Nordafrika?

Hjärpe: Ja, då rör det sig naturligtvis om en del finare nyanser som kanske mer är på det omedvetna planet vad man väljer för kategoriseringar. Jag kan ta några exempel där jag känner igen ska vi säga den muslimska debattens terminologi och språkbruk eller tankekategorier. Vi kan ta Aktbilaga 2, p. 4, 5 och 6.

Där kan vi, som exempel, se om vi tar punkten 5 först: "Nej, Gud älskar inte dem som anstiftar ofärd och tänder krigets låga som profeten och Guds sändebud säger", osv. Där är det en allusion på ett Koran-ord, alltså man känner igen terminologin även om sedan det bara är en allusion och inte ett direkt citat. Vi kan se det på punkt 6 här: "Judar och araber, båda är två bokens folk." Det är alltså den arabiska termen "Ahlulkitab" som närmast hade en juridisk betydelse i den islamiska rätten, därför att "ahlulkitab", bokens folk, det var de religioner vars religionsstiftare var nämnda som islamska profeter i Koranen och som därför hade "dhimmistatusen". Det var tillåtna religiösa minoriteter. Själva det uttryckssättet, "bokens folk", tror jag inte ger en svensk några associationer överhuvudtaget, för det uttryckssättet finns inte. Men det är en väldigt central term.

 

Islam mot maktens arrogans och fräckhet

Om vi ser fortsättningen på samma text så läser man: "Vi är medvetna om att judarna tror på vad som är skrivet i deras heliga böcker." Också det ger åtminstone mig associationer till vissa Koran-ord. Och "att man tror på alla böckerna", nämligen Tawrat (Torah), Indjil (evangeliet), Zabur (psaltaren) de som är nämnda alltså i Koranspråket. Om vi ser på punkt 4, som är litet tidigare här: "Högre religioner är universella och verkar för alla folks och nationers förbrödring medan en primitiv stamreligion, som judendomen, är inskränkt..." Också det är ett mycket vanligt tema i religionspolemiken. Man möter det t o m i predikningar. Ett annat sådant här uttryck som kommer igen ganska ofta i Radio Islams texter, har jag märkt, det är "högmod" eller "arrogans". Också när man använder i texterna här termen "fräckhet" så undrar jag om inte det finns här en viss association också till bruket av termerna "högmod" och "arrogans", "istikbar", nämligen att man betraktar sig själv som stor. Det är en ganska central term i nutida islamistisk ideologi att man tar upp den här Koran-termen "arrogans" -på arabiska: "istikbar" - "högmod" som en beteckning på Islams och Profetens fiender som förföljer muslimerna.

T ex Farao han var för muslimerna "mostakbir". Han var högmodig och arrogant. Vad svarar man då mot detta? Och vilka är det han förföljer? Jo, det är de som aktas för svaga på arabiska: "mostadaafin" dem som man föraktar, the suppressed ones. Det här har vi sett det rätt mycket i t ex den iranska revolutionspropagandan, med persiskt uttal, mostadhaafin - de förtryckta. "Vi kämpar för de förtryckta mot the world arrogans." Arrogansen, de högmodiga imperialisterna. Och eftersom de är "mostakbirin", dvs sådana som betraktar sig själva som stora, så använder man i demonstrationerna, som demonstrationsrop, en liturgisk formel - "Allahu Akbar" - dvs "Gud är större", alltså det som ingår i bönekallelsen t ex från minareterna eller som de ord som åtföljer stenandet av Satan i vallfärdsritualerna. Den här termen som för oss är, vad skall jag säga, moraliskt indignerad, att man talar om någons högmod så associerar åtminstone jag till struntförnämhet och liknande. Men här är det alltså en mer central term som har vissa teologiska konnotationer, så att man kan uppleva dem på ett annat sätt. Jag kan ta ytterligare ett exempel på temata som är vanliga i religionspolemiken i muslimsk miljö. Om vi går till aktbilaga 10 punkt 8? Detta om att Paulus är den som har förvanskat Jesu ursprungliga budskap. Så är det också ett sådant där mycket vanligt tema. Paulus har alltså "förvandlat" Jesus. Vi kan se det i punkt 9, där det talas om "profeternas mördare", det som finns både i tidig kristen polemik mot judendomen, det finns t o m i Nya Testamentet, så återfinns det också i det religiösa språket. Senast jag hörde det var faktiskt i Kuwaits radio, en predikan på dagen då man firar Muhammeds himmelsfärd, hans "mihradj", som man kallar det. Och det hänger naturligtvis i sin tur samman med att Profetens himmelsfärd, hans mihradj, i den folkliga föreställningen förbinds med Jerusalem och framförallt med tempelklippan i Jerusalem, tempelplatsen.

Adv F: Vad är det för ord i åtalspunkten 9 som du förknippar med islamisk teologi?

Hjärpe: Det är att man tar upp det här temat som finns också i Nya Testamentet, om judarna som profeternas mördare. Adv F: Det här citatet ur Thessalonikerbrevet? Hjärpe: Ja, just det. Att det också återfinns i religionspolemiken i den muslimska världen. Sedan ytterligare ett exempel på en tematik som är mer begriplig i en muslimsk kontext än i en normal svensk. Det är första utdraget här (Aktbil 16): "Gamla Testamentet är en judisk skrift och inte en kristen. De kristnas heliga skrift är det Nya Testamentet som upphäver, annullerar, och ersätter Gamla Testamentet, vilket var ett förbund mellan ..." osv. Just det här temat om att en senare uppenbarelse upphäver en tidigare i den mån de inte stämmer överens, det är en särskild terminologi för det i islamisk jurisprudens bla vid den islamiska rätten. Man skiljer mellan "nasikh" (det som abrogerar) och det som är "mansukh" (det som är abrogerat). På det sättet alltså att Indjil (evangeliet) den uppenbarelse som Jesus då skulle ha fått, upphäver Moses i den mån de inte stämmer överens. Och sedan den slutliga uppenbarelsen, Koranen, upphäver de båda tidigare i den mån de inte stämmer överens. Men det gäller också inom Koranens ram, att en senare uppenbarad bestämmelse kan upphäva en tidigare, om de inte stämmer överens. Detta sätt att uttrycka problematiken är något som är mer begripligt i en muslimsk miljö än för en svensk radiopublik.

Det gällde mer specifika temata som, utgör bakgrunden i den religiösa polemiken och som gör texten mer begriplig. Sedan kan man se på vanliga temata i den polemik mot judendomen som har blivit vanlig efter 1948. Man får inte glömma att det är en traumatisk upplevelse i den muslimska världen. Inte bara i den arabiska utan hela den muslimska världen med Israels tillkomst.

Sedan är det klart att också själva händelserna, skeendena, de rent mänskliga lidandena, i samband med konflikten, har understrukit den här tendensen till antijudisk polemik. Om man ser vilka temata som är vanliga där och som man möter också i de här texterna, det är den som framhåller judendomen som en stamreligion. Man gör alltså åtskillnad mellan de himmelska religionerna eller de universella religionerna och stamreligionerna, de som är knutna till ett bestämt folk, läror som man betraktar som ett mer primitivt stadium. Så det är ett ganska vanligt tema.

 

Israel är en traumatisk upplevelse

Ett tredje tema är allusioner på historiska händelser, i Islams historia, framförallt under Muhammeds egen tid, som hade med konflikterna med judarna i Medina att göra. Det finns som ett vanligt tema att man alluderar på det. Men kan se det t ex i beteckningarna på en hel del av offensiverna under Iran-Irak kriget. Då hade man namn som alluderade på de här tidiga händelserna. En offensiv nere i Basra-regionen hette "Khaibar", och alluderade på den här uppgörelsen mellan Muhammed och den judiska stammen Banunafir vid oasen Khaibar (i Arabien). Den har en speciell konnotation på ett annat sätt också. Det är att i den shi'itiska historieskrivningen, antar man att Muhammed mördades genom att förgiftas av en judinna från just Khaibar.

Adv F: Får jag bryta in med en fråga här? Du säger att Israels grundande var en traumatisk upplevelse för muslimer i ... inte bara arabiska muslimer utan i hela Ummah (dvs den Islamiska Nationen). När man polemiserar mot staten Israels grundande i de här länderna, är det så att man går tillbaka till ett religiöst språkbruk, ett språkbruk avsett för religiös polemik. Du har givit några olika exempel på det.

Hjärpe: Jag menar inte att man alltid gör det på det medvetna planet, men att tankekategorierna kan förklaras utifrån det. De kan även användas sekulärt även om de från början har hört till den religiösa traditionen.

Adv F: Men är det så att man liksom hos oss i västerlandet kan göra en klar och tydlig boskillnad i Islams värld mellan å ena sidan världsligt, politiskt och å andra sidan religiöst? Eller blir det så att även i politiska sammanhang, den religiösa bakgrunden spelar med i språkbruket, i t ex valet av angreppsvinklar i politiken?

Hjärpe: Det tror jag att det gör. Och det behöver vi inte gå långt i världen för att se. Det kan vi se i Sverige också i hur väldigt hög grad struktureringen av vårt tänkande är bestämd utav den Lutherska traditionen, som återverkar fortfarande i språkbruken, sätten att indela frågeställningar, se vilka som är centrala osv. Det tror jag att det gör. Men visst finns det också en polemik och en politisk debatt som försöker undvika den religiösa terminologin och det finns ju också en medveten sekularism.

Adv F: Om man nu skulle våga sig på en jämförelse av det här åtalade materialet med det som du stöter på dagligdags när du lyssnar på vad som sägs i radioutsändningar från islamiska länder, i tidningar därifrån politiska tal som hålls etc.

Hjärpe: I stort sett varje dag, även när jag är på resor, försöker jag hänga med i radioutsändningar från arabvärlden genom kortvåg. Det som hörs bäst i Lund är Kuwait, Gulfstaterna och i någon mån hör man bra t ex Bagdad, Damaskus och Kairo. Det är nyhetssändningarna jag hör på och de är sällan polemiskt inriktade eller har det som huvudändamål. Men om man noterar hur man bevakar Palestinafrågan så kan jag säga att det är ytterst sällan en längre nyhetssändning inte har Palestinafrågan uppe. Det räknas alltså som en central nyhet vad som än händer där. Så varje dag är det alltid uppgifter (om Palestina). Den terminologi som används (om Israel) det är att man säger " el adhu", (fienden). Man säger inte Israels premiärminister eller försvarsminister utan man säger alltid fiendens premiärminister, fiendens utrikesminister. Den term som används är alltid "de ockuperade arabiska områdena". Det är en väldigt vanlig term.

Adv F: För vad då?

Hjärpe: Det är litet lurigt det här. Ibland så syftar det på hela Israel och ibland bara på Västbanken och Gaza. Jag kan inte säga generellt att man alltid använder termen "Israil" eller "Israili" utan det blir "el adhu", det blir fienden eller "de ockuperade", "al Quds el mokhtala" - dvs "det ockuperade Jerusalem". Så det är den normala terminologin. Att uttrycka sig i det som vi upplever som känsloladdade termer, etiskt värderande termer, ("fienden", "det ockuperade landet" osv), är det normala språkbruket.

Adv F: Är de här texterna, som du återfunnit nu i det åtalade materialet eller många av dem, av det slaget att de skulle kunna dyka upp i ett politiskt sammanhang inom något islamiskt land i en politisk debatt?

Hjärpe: Ja, det beror ju i viss mån på vilken nivå. Jag tycker det är så farligt att generalisera här. Mycket av den här typen av resonemang har jag mött i personliga samtal - väldigt ofta. En del temata har jag träffat på och hört i predikningar. Men det är inte självklart att det finns hela skalan i en politisk debatt. Det beror också på vilken publik den är riktad till. När det gäller massmedia [i arabvärlden] så är de ofta mycket starkt statsstyrda, så det är inte alls säkert att det som återspeglas i massmedia är den folkliga stämningen eller attityden. Det finns särskilda mindre grupper eller rörelser som är mer militanta och andra som inte är det. Då är också språket och språknivån väldigt olika. Man kan väl säga generellt så här, att mycket av det som räknas som väldigt anstötligt i vår miljö har lättare att passera.

 

Islamisk eller Mubaraks stat?

Adv F: Vi talade om budskapet i Ramis program och i boken. Du sade att du uppfattar hans texter som ett inlägg i Palestinafrågan. Får jag fråga dig, på vilket sätt man inom den islamiska världen vill lösa den här frågan? Är det en enhetlig uppfattning om detta eller varierar det mellan olika stater och inblandade parter?

Hjärpe: Det är nästan omöjligt att ge ett generellt svar. Det iranska synsätt som omfattas av en del andra grupper som sympatiserar med den, så är det ett ideal att man skall upprätta en stat, och då är de nuvarande gränserna över huvudtaget i Mellanöstern ointressanta, utan målet då måste vara, säger man, islamiska stater, islamiska republiker men som har det gemensamt att man har den islamiska fiqh (jurisprudensen) som grundval för rättssystem och för samhällsordning. Det är en väldig skillnad om man betraktar Jerusalem som en integrerad del av den islamiska staten, som tredje vallfärdsorten, eller om man betraktar det som Palestinas nationella huvudstad. Vi kan se det i intifadan just nu, att det är en, tycker jag i allafall, ganska svår balansgång mellan ett nartionalistiskt övergripande ideal och ett sådant teokratiskt ideal. Det är en enighet under kampen men det är svårt att se hur man skall kunna överbrygga en sådan motsättning efter kampen. Sedan har vi de pragmatiska lösningar som förordas. De utgår ofta inte från några sorts absoluta ideal utan vad som betraktas som politiskt möjligt. Det är det som t ex Mubaraks initiativ nu står för - en lösning som i praktiken skulle innebära två stater, ett Israel med gränser fram till 1967 och ett Palestina på Västbanken och i Gaza.

 

"Korståg"

Adv F: Hur uppfattar man i de islamiska länderna idag att Israel tar emot stöd från västerlandet, politiskt stöd och annat stöd?

Hjärpe: Ekonomiskt och militärt stöd framförallt. En sak som jag har märkt rätt ofta i uttryckssätten det är att man erinrar om "el-Salibia?", korståget. Israels bildande är ingenting annat än en fortsättning på den gamla korstågstanken. Själva ordet "korståg", "salibia" - som har ett ganska positivt associationsfält i europeiskt språkbruk, (t ex korståg mot analfabetism) det har en mycket negativ klang i den muslimska världen. Det är begreppet eller termen som används för det illegitima kriget. Och rätt ofta möter man i allafall den här parallellen att man betraktar Israel som en motsvarighet till korsfararstaterna, de latinska korsfararstaterna på 10- och 1100-talet.

Adv F: I de här åtalade texterna så förekommer ju uppgifter om en sionistisk maffia, om världsmakt osv. Hur upplever man det i den muslimska världen? Upplever man att man har en världsmakt emot sig i eller företrädd av staten Israel?

Hjärpe: I konfliktfyllda områden generellt gäller det att konspirationstankar spelar en stor roll. När man står i en konflikt med många olika motståndare så finns det nog en mänsklig tendens att försöka betrakta alla dessa olika motståndare som i grund och botten en och densamma. Och då kan det formuleras på olika sätt beroende på vem det är eller vad det är som man betraktar som den här övergripande storkonspirationen. Det kan vara USA. Och då blir följden att man betraktar Israel som USA:s koloni eller spjutspets eller en del av USA:s imperialistiska strävanden. Om man istället sätter Israel som höjdpunkten eller det centrala i storkonspirationstanken så blir naturligtvis tankegången den omvända - att det är USA som får delta i den storkonspirationen. Men det är väldigt vanligt. Och jag tror att det är generellt när det är stora konflikter i instabila samhällen, stark press utifrån och det faktum att det försiggår mycket konspirerande.

Adv F: I de här texterna finns det också omnämnanden av västerländska företeelser som psykoanalys, marxism och en del sådana saker. Är det i ett muslimskt perspektiv någon allmän tendens att uppfatta de här företeelserna som sionistiska eller imperialistiska till sin tendens?

Hjärpe: Om man ser på religionspolemiken eller när man i den pågående debatten vill slå vakt om ett muslimskt levnadssätt på ena eller andra sättet så är det ett ganska vanligt tema att man talar om den europeiska dekadensen, värdenas försvinnande, den moraliska nedgången. Då förekommer det också att man försöker ge en ideologisk tolkning av företeelser som pornografi och vilka funktioner det har fått och vilken roll i det västerländska samhället eller den ökade kriminaliteten.

 

"Dallas" vår referensram

Adv F: Men den här strömmen av filmer, den kulturella överströmningen?

Hjärpe: Den är en realitet. Man kommer inte ifrån att det är den västerländska världen idag, ("västerländsk" innefattande både Moskva och Washington), som har hegemoni i världen också i kulturellt avseende. Det finns ingen by som inte har åtminstone transistorradio, och medelklassens ska vi säga statussymbol i hela världen är videon med tillhörande amerikanska agentfilmer, Dallas och Falcon Crest. Det är den gemensamma själafödan för hela världen idag. Det är vår gemensamma referensram. Och det är inte den europeiska finkulturen som importeras eller sprids i den muslimska världen i annat än hos ett mycket litet skikt av intellektuella, utan det är det som vi skulle kalla för den europeiska skräpkulturen som är en av Europas stora exportvaror just nu.

Adv F: Och är det företeelser som betraktas som dekadenssymtom?

Hjärpe: Ja, det är rätt naturligt att man förbinder Europa med de produkter man får från Europa.

Adv F: Och som kan komma att kopplas ihop med någon sådan här, som du säger, storkonspirationsteori?

Hjärpe: Javisst, dvs att man ser en större intention bakom.

Adv F: Då ska vi ta och gå in på det här sättet att tolka heliga texter. I programmen så finns ju exempel på citat ur Bibeln framförallt, Gamla Testamentet. Jag skulle vilja börja med att fråga: hur är det inom Islam, håller man sig där med en utbyggd lära om hur heliga texter, framförallt deras egna heliga texter, får tolkas? Jag kan ju berätta för dig att vi för någon vecka sedan hade professor Jan Bergman här, som berättade om olika exegetiska modeller som används både inom judendom och inom kristendom. Jag skulle vilja be dig ge någon liknande översikt när det gäller Islam.

Hjärpe: Om man ser på mer traditionell figh (jurisprudens), vilka metoder man använder eller premisser man utgår ifrån i den när det gäller att tolka Koranen å ena sidan och al hadith-traditionerna om vad Muhammed har sagt och gjort å den andra, då utgår det traditionellt från premissen att Koranen är evig, preexistent, oskapad. Dvs den är inte bunden till en viss tid, nämligen den tid då den uppenbarades på 600-talet, utan att den också till sitt innehåll är evig och evigt giltig. Det är alltså ett väldigt vanligt antagande i traditionell Koranexeges.

Jag skulle säga att det är en ganska vanlig attityd att betrakta just den heliga texten, i det här fallet Koranen, som något absolut av historien oberoende och där också orden eller de enskilda verserna kan läsas som en vägledning oberoende av sin kontext. Det är ganska vanligt förekommande.

 

* Judarnas "Koran" får inte hädas

 

* Att privilegiera en part i debatten och

 

kriminalisera den andra!

Adv F: När det gäller tolkningen av Koranen så är den närmast att beteckna som bokstavstroende, en väldigt rak och enkel exegetik?

Hjärpe: Ja, den behöver inte vara enkel för det finns också en tradition av allegorisk Koran-tolkning där man alltså läser in - jag säger läser in, inte läser ut - mycket esoteriska läror där man har spekulationer om själva bokstäverna och deras innebörd.

Adv F: Om vi bortser från akademisk tradition - en muslim med den här uppfattningen om sin egen heliga skrfts status vad är det som ligger närmast tillhands för honom när det gäller betraktandet utav andra religioner och deras anhängare? Tror han att de kristna betraktar sin Bibel på samma sätt som han betraktar sin Koran? Tror han att judarna betraktar sin Torah på samma sätt som han betraktar sin Koran?

Hjärpe: Ja, i allafall är det väldigt vanligt. Det har jag märkt i de tillfällen jag har blivit indragen i det som man brukar kalla för religionsdialog, att det gärna spontant blir så att man självklart uppfattar att kristna respektive judar upplever sin heliga skrift och använder den på ett sätt som motsvarar bruket av Koranen. Alltså att bibeln är de kristnas Koran. Och man möter alltså motsvarande felsyn eller fel referensram från andra sidan, att det är väldigt vanligt att man uppfattar Koranen som muslimers Bibel. Men funktionen i de teologiska systemen är olika. Skillnaderna är nog snarast var tonvikten ligger i olika religioner än att det är en radikal skillnad.

Men just detta att man uppfattar den enskilda bibelversen, förutsätter att den är normerande, oberoende av sin kontext i själva texten och oberoende av i vilken historisk situation eller social situation den har tillkommit det är ju alltså rätt vanligt. Vi kan faktiskt se det i det som är stämningsansökan från den 21/3 1989. Det är aktbilaga 10. Här ser vi att texterna tas precis som de står utan avseende på i vad mån de betraktas som normerande, på vilket sätt de betraktas som normerande.

(För min del, personligen, så är jag nominalist. Ingen text innehåller någonting förrän någon läser den. Det är alltså läsaren som bestämmer vad en text innehåller, inte skribenten eller boken i sig.)

Adv F: När du nu tagit del av åtalet, åtalspunkterna, det sätt på vilket den åtalade boken i sin helhet färhåller sig till de åtalade avsnitten ur boken, har du fått någon uppfattning om avsikten med åtalet?

Hjärpe: Ja, när det gäller stämningsansökningarna så är de texter som är (av JK) valda. Det är alltså utdrag. De togs ur sitt sammanhang. Och det sade jag också inledningsvis att det som gör det så svårt för mig att bedöma det, är att texternas genre inte redovisas. Man har också här utgått ifrån att texten har ett innehåll i sig utan avseende till den kontext det står i. Men i detta material som har valts finns det som är kontroverspunkter som måste vara föremål för en seriös debatt. Vad man kan vara rädd för är, att man försöker få bort eller brännmärka visa kontroversiella men viktiga punkter i den politiska debatten så att det inte längre ska vara legitimt att föra den. Det som gör hela den här affären så svår det är att den inte går att frikoppla, i allafall inte utan vidare, från ett starkt kontroversiellt politiskt problem. Och att det finns en risk att man privilegierar en del deltagare i debatten och kriminaliserar andra deltagare i debatten.

 

Muslimer går in i debatten

 

- Hylla Rushdie ... tysta Rami!

Adv F: Att vara muslim i Sverige idag, ska vi säga något om den muslimska gruppens storlek och ställning i Sverige?

Hjärpe: En sak måste man anmärka inledningsvis. Det är att vi kan inte ha någon statistik på det här området eftersom det inte är tillåtet att registrera religionstillhörighet. Därför har vi ingen verklig vederhäftig statistik och de sociologiska undersökningar som görs har en hel del felkällor på det sättet eller möjliga felkällor. Men vi kan säga generellt att människor med muslimsk bakgrund i Sverige under 60-talet framförallt är gästarbetare. Det är den stora kategorin. Det är knappast fråga om det vi skulle rubricera dem som en intellektuell elit. Det gör att inom en framtid så kan vi räkna med en större grad av en muslimsk intellektuell grupp också i Sverige i den mån det är troende och praktiserande bland dem som kommer. Det blir också en andra generation och kanske rent av en tredje generation av muslimer i Sverige, med universitetsutbildning osv, som kan gå in i den här debatten. Men till mycket stor del så måste man nog säga att den muslimska befolkningsdelen i Sverige än så länge i stort sett saknar intellektuella företrädare som kan delta i debatten på debattens egna villkor* och det tycker jag är en av förklaringarna till den utformning som de här inslagen har haft. Det är väl Jan Myrdal som har karaktäriserat problemet här som en klasskamp. Det är väl att ta till men det antyder att det är en aspekt att se också. Det är hjälplöshetens språk. Och att det är rätt viktigt i analysen att försöka se (bakom de anstötliga uttryckssätten), till det verkliga problem som man försöker komma åt på det här sättet. Försöka skilja mellan metoden och den bakomliggande drivkraften.

[* På sionisternas "villkor"?! F n finns det ingen debatt om dessa tabubelagda ämnen. Förresten vägrar sionisterna all debatt med motståndarna. De vill bara tysta och inte tala med motståndaren. Spelreglerna ska vara universella och gällande för jämställda parter. Är det bara akademiker som får delta i debatten? Ska man ha en sorts apartheid mot "vanliga" människor? A Ramis anm.]

Under hösten hade Impact International, som är en engelskspråkig muslimsk tidning, publicerat några utdrag ur romanen "Satansverserna", men bara några utdrag och det är de mest anstötliga delarna. Alltså med bortseende ifrån i vilken litterär kontext det var eller det övergripande syftet med texten . Det var bara de mest anstötliga texterna. Om man nu tänker sig de som gick ut och demonstrerade mot Rushdies bok i Bradford. Det var inte den muslimska överklassen. Det var inte professorerna, advokaterna och läkarna utan det var enkelt folk. Vilka är det? Jo, det är den befolkningsdelen i Bradford där det är hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå, stora ungdomsproblem, osäkerhet på arbetsmarknad och ekonomi, att man är illa tåld som invandrare och ses med förakt ibland. Det där är väldigt svårt att verbalisera. Men så läser "The Community Leaders" utdragen i Impact International och då blir reaktionen: "Nu har de ...", alltså de andra, " ... smädat t o m vår religion och vår profet!" Då blir det ett symboliskt uttryck, en oerhört stark reaktion där jag menar att de drivande krafterna bakom, och som det är vår skyldighet att försöka analysera fram, det är den sociala frustrationen. Men utrryckssättet blir något som vi betraktar som fullständigt otillständigt, nämligen kravet på att boken skall förbjudas och kanske också att Salman Rushdie skall avrättas.*

[* Om Rushdie hade angripit judendomen skulle man inte, i Västvärlden, ha någon förståelse för honom. Han skulle genast "avrättats" politiskt, litterärt och massmedialt, tystats och förföljts som man gjort mot mig och mot Radio Islam! A Ramis anm.]

 

Hög nivå ... högt tonläge i debatten ...

Adv F: När vi har talat hittills om det här materialets övergripande termer så har jag bett dig att jämföra det med vad som förekommer i de arabislamiska länderna. Har du i själva tonfallet sett spår även ifrån andra kulturella strömningar?

Hjärpe: Jag kan väl säga att en av de saker som gör att vi reagerar är väl att den svenska, också den politiska debatten håller en väldigt låg profil. Det är sällan man utdelar ordentliga råsopar och tonen är ganska artig genomgående. Det finns en tendens att försöka åtminstone använda sig utav ett språk som ska uppfattas som objektivt, där man undviker vissa typer av värderande termer. Och jag tycker nog att man behöver bara gå till den franska debatten för att se helt andra, en helt annan temperatur, där motsättningarna uttrycks så att man tar verkligen heder och ära av varandra och inte bara antyder utan explicit anför att motståndaren är pervers på alla möjliga sätt. Det är ganska vanligt i den franska debatten. Litet av det har jag associerat till. Samma sak finner vi ofta i de delar utanför Europa som har stått under fransk dominans. Jag undrar om det inte finns här vissa drag av en fransk kulturtradition med dess, som vi tycker, väl höga nivå på debatten, väl höga tonläge.

Adv F: Vi ska göra några nedslag i de här olika åtalspunkterna för att se om det är någonting som vi ytterligare kan kasta ljus över. Jag tänkte börja med den stämningsansökan som är daterad den 8 mars, aktbilaga 2. Där tänkte jag på åtalspunkten 2, den text som börjar: "Den högerkristne ledaren hade krupit till korset och ödmjukt erkänt att det är de kristnas plikt och USA:s att lyda och underkasta sig judarna ...". Har du någon kommentar till detta stycke?

Hjärpe: Nu vet jag inte riktigt vad är det det syftar på här och i vilket sammanhang står det?

Adv F: "Den högerkristne ledaren" det syftar alltså på en amerikansk predikant, Falwell.

Hjärpe: Ja, Falwell, då blir det begripligt. Min kommentar till det här stycket det är, att det ändå är fråga om en konkret företeelse som det måste vara legitimt att debattera, nämligen frågan om vilken roll de här extremfundamentalistiska kristna grupperna i USA har i politiskt avseende som påtryckningsgrupper också när det gäller Palestinafrågan. Vi kan se den roll som de har spelat i diskussionen t ex om "templets återuppbyggande". Det var aktuellt ... ja det var ju härom veckan. Den roll de spelar som påtryckningsgrupp för Vita Husets utrikespolitik, den roll man har vid presidentvalen, allt sådant är en fråga som måste med i vår politiska analys. Och att ta upp den problematiken, vilken roll spelar de här som lobbygrupper, det måste vara legitimt. Sedan är det frågan om det här formuleras på ett sätt som inte stämmer med våra vanor, ska jag formulera det så?

Adv F: Om vi går vidare i samma stämningsansökan till åtalspunkten 11, för du hade hunnit kommentera det här med Koran-versionerna i några punkter emellan. Åtalspunkten 11 det är en återgivning av ett telefonsamtal som har ägt rum i en nattsändning i Radio Islam där det är en lyssnare som säger det som är åtalat i pnkten 11.

Hjärpe: Det är den här typen av etniska skämt, ett tema som är väldigt vanligt i Mellanöstern. Det har jag nog råkat ut för mycket. Detta att i och med att de olika grupperna samtidigt har utgjort en sorts administrationella enheter med social samhörighet så är det också vanligt att man har skämt om varandra, historier, olika typer av fördomar, ofta ärftliga. Det är ju litetgrand som gränsar till våra Norge-historier men de är litet mer allvarligt menade. Om man går till ett av våra hjälpmedel, Thomssons folkloreindex, så kan man hitta nästan hur mycket material som helst av den här typen av sägner, ofta litet nedsättande sägner som förklarar att en viss folkgrupp har en viss klädsel eller ett visst beteende eller ett visst sät att raka sig osv. Så det är ett väldigt vanligt tema och betraktas nog inte som särskilt anstötligt att man håller sig med den här typen av historier och talesätt. T ex, varför har ryssarna blusen utanpå byxorna och inte istoppad? Och så kommer då en historia som inte är särskilt anständig men som då markerar att man själv tillhör en annan folkgrupp.

 

Ett krav på censur

Adv F: Om vi sedan går vidare i samma stämningsansökan till åtalspunkten 14, som börjar: "Radio Islam är antisionistisk, alltså mot sionismen. Och sionismen är judisk rasism eller spegelvänd nazism och antisemitism" osv. Har du någon kommentar till det yttrandet?

Hjärpe: Det här är väl att det tar upp temat, det här beslutet i FN att rubricera sionismen som en rasistisk ideologi. Här baseras det på den tesen att nazismen och antisemitismen är den sionistiska rörelsens förutsättningar. Och det är naturligtvis i och för sig riktigt eller korrekt. Det stämmer ju. Theodor Herzl uttryckte en tes att det var ett försök att lösa den frågan efter Dreyfus-affären och den känsla av hopplöshet som var en följd av Dreyfus-affären, vad jag förstår, att assimileringen, emancipationen inte hade fungerat för antisemitismen finns kvar. Då är lösningen den sionistiska rörelsen, att få en egen stat. I den meningen är det ju en korrekt uppgift. Men här dras det mer konsekvenser av den tesen än vad man brukar göra inom den sionistiska rörelsen förstås.

Adv F: Ger det här yttrandet eller det faktum att det har blivit åtalat dig någon uppfattning eller något intryck av vilken avsikten med själva åtalet kan vara?

Hjärpe: Möjligheten finns att det är en möjlighet att styra den fortsatta debatten i Palestinafrågan. Alltså att det är ett sätt att föra fram ett krav på censur i den politiska debatten. Och där kommer väl min personliga uppfattning in, nämligen den att censur alltid är skadlig. Censur kan ibland vara nödvändig av vissa skäl, men den är alltid skadlig.

Adv F: Om vi sedan går vidare till åtalspunkten 15 i samma stämningsansökan, det är alltså den text som börjar: "Det är de sionistiska judarna som utnyttjar antisemitismen." Och som fortsätter med att tala om antisemitismen som Israels enda räddningsplanka och hur filmer publicerade i Hollywood ofta handlar om Förintelsen.
Har du någon kommentar till det yttrandet?

 

Hollywoods budskap om "förintelsen"

Hjärpe: Också det här är ju en sak som borde vara föremål för den seriösa debatten. Alltså, vilken roll har de filmer som tar upp Förintelsens problem? Om de har andra funktioner än den att återge ett historiskt skeende. Då måste man ju förutsätta att konstnärlig verksamhet, också filmproduktion, har budskap att förmedla. Och då måste det vara en rimlig sak i den seriösa debatten att se och försöka analysera i vad mån är detta ett politiskt budskap man framför så att det blir explicit i debatten. Själva problemställningen är verklig. När man alltså framför att man inte får glömma Förintelsen, då är det ju vissa skäl till detta. Ett, det övergripande, måste vara detta att mänskligheten för all framtid måste se till att detta inte sker igen. Men är detta det enda budskap som filmerna förmedlar? Finns det andra? Man måste alltså ha en, vad ska jag säga, historisk-kritisk syn också på nutida filmmaterial.

Adv F: Finns det någon uppfattning som är gängse i Islams värld om Förintelsen och Israel?

Hjärpe: Man ser det som en europeisk affär. Det var européernas skuld, det var detta de gjorde, men nu får vi betala priset för det. Det är ett väldigt vanligt sätt att argumentera. Varför skall vi palestinier, säger man, eller vi muslimer betala priset för det som européerna gjorde? Det är ett vanligt tema. Sedan förekommer också i den allmänna debatten nu att man tar upp den revisionistiska historieskrivningen. Men såvitt jag kan se så spelar den en förhållandevis underordnad roll. Det är ju ingenting som berör allmänhetens medvetande.

 

Radio Islams syfte

Adv F: Om vi då skall försöka sammanfatta din bedömning här. Du angav i början av förhöret att du ville använda antisemitism i den betydelsen att det innebär ett så starkt avståndstagande från allt judiskt att man också vill avlegitimera judiska företeelser, att det också är förenat med en önskan om diskriminering av judar.

Hjärpe: Ja.

Adv F: Får jag fråga dig så här: har du, tycker du, i det här åtalade materialet hittat inslag av sådan antisemitisk tendens?

Hjärpe: Som skulle innebära ett åtminstone implicit krav på diskriminering? Jag kan inte peka på att det förekommer i det här materialet. Jag kan inte se att, om man ser det samlade materialet här, att en huvudpoäng skulle vara eller att den övergripande problematiseringen är detta: hur ska vi komma åt den judiska folkgruppen? Utan den övergripande problematiken är: hur ska vi hjälpa palestinierna? Nu tror jag inte man gör det med den här typen av material men det är en annan sak. Men det förefaller mig rimligare att se det som det övergripande syftet. Alltså att vi skall skilja mellan vad man kan förmoda är syftet bakom här och det faktum att de formuleringar som används, de exempel som ges, typen av resonemang som förs är sådant som vi spontant associerar med antisemitisk hetspropaganda från andra världskriget.

 

En lag som kom för sent!

Åkl: Ja, det lagrum som ligger till grund för det här åtalet är alltså 16 kap. 8(section) i Brottsbalken. Och med anledning av vad som har föekommit så finner jag skäl att citera det här lagrummet. Det lyder så här: "Den som i uttalande eller annat meddelande, som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse döms för hets mot folkgrupp till fängelse högst två år eller, om brottet är ringa, till böter." Det här lagrummet har man strävat efter i svensk lagstiftning att få i överensstämmelse med FN:s generalförsamlings konvention, antagen den 21 december 1965, om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.* Och den här konventionen har då ratificerats av Sverige. Ja, jag måste fråga dig här: anser du att den här paragrafen s a s ... är det en paragraf som är motiverad? Har du någon invändning mot dess formulering? Tycker du att den bör gälla? Finns det ett behov av en paragraf av det här slaget?

[* FN beslutade också i en resolution 3379, 10 november 1975, att sionismen är en form av rasism. Radio Islam har anslutit sig till detta beslut genom att bekämpa sionism som en form av rasism. A Ramis anm.]

Hjärpe: Nu utgår vi ifrån att den finns så att det är efter den som rättegången äger rum. Då är det den politiska frågan: tycker jag att det är en bra paragraf?

Åkl: Jag tycker jag har anledning att fråga detta med anledning av innehållet i vad du har sagt tidigare.

Hjärpe: Den kom till 1948 var det väl?

Åkl: Ja.

Hjärpe: Det var för sent. När den skulle ha behövts det var under framförallt 20-, 30 och 40-talen. Då fanns behovet av den. Då fanns den inte. Frågan är: fyller den en funktion i det svenska samhället? Ja, i den meningen att den understryker fjärde artikeln i FN-konventionen ifråga. Jag ser det som väsentligt att Sverige agerar i överensstämmelse med FN om det inte direkt strider mot de värderingar som gäller i vårt samhälle. Fyller det en verklig funktion inom det svenska samhället så att den fyller sitt syfte att skydda minoriteter som kan utsättas för hot och missaktning? Det är tveksamt om den verkligen har den effekten att den utgör ett effektivt skydd i det avseendet. Får jag ta ett exempel som slog mig just nu? Det var en notis i en tidning för några år sedan. Det var ungefär så här: "Tre kvinnor begick ett butikssnatteri och efteråt så lämnade de butiken med varorna uppstoppade i sina långa kjolar." Här kunde man alltså se att journalisterna hade ett mycket enkelt sätt att kringgå att nämna ordet zigenare. Men effekten av notisen var ju att alla ändå förstod att det var det han menade. Varje form av censur av det här slaget har i och för sig ett gott syfte men att effekten inte uppnås av det utan det är väldigt lätt att kringgå dem på olika sätt, och om man är tillräckligt sofistikerad, är det ingen konst alls. Medan däremot censurparagrafer, hur de än är konstruerade, har en rad bieffekter. Och jag har faktiskt tagit och läst brottsbalkskommentaren här om förarbetena 1948 och jag kan se att några av dem faktiskt nämndes i remissen till den. Det gäller att: "En sådan censurering kan innebära en kvävning av den politiska debatten."

Åkl: Just det ja. Får jag, innan du fortsätter, komma med en invändning och det är en mycket mycket viktig invändning. Detta är alltså inte någon censurparagraf utan det är tvärtom fråga om att man kan säga vad man vill men man kan i efterhand bli åtalad för det. Det är stor skillnad mellan censur och åtal efter.

Hjärpe: Man kan delta i en debatt under medvetande om att man hotas av straff om man överskrider en viss gräns. Kan man, i det här fallet, tala om "en judisk befolkningsgrupp"? Själva den här termen att man definierar människor, som en etnisk grupp, som kanske inte individen själv väljer då innebär i lagtexten en etikettering av människor även om det inte är avsikten.

Åkl: Jo, men ligger inte bakom detta att det finns ... Samhället är ju konstruerat på det viset att det finns folkgrupper som behöver det här skyddet alltså.

Hjärpe: Ja, det är utgångspunkten för det.

Åkl: Det kan vara negrer, det kan vara invandrare, det kan vara judar, det kan vara araber, det kan vara ... Man har konstaterat att det finns ett behov av ett skydd, eller hur?

Hjärpe: Ja, det är syftet med lagen. Jag har naturligtvis inget att invända mot syftet. Det är det att jag hyser vissa tvivel om att den fungerar på det sättet. Eller om den fungerar på det sättet, att den dessutom, har bieffekter som inte är bra.

Åkl: Jag förstår vad du avser med bieffekter för du tänker på en politisk debatt.

Hjärpe: Ja, eller också en religiös debatt.

Åkl: ... och religiös debatt. Och det berörs ju också i förarbetena det här med att det kan föreligga svårigheter i samband med en sådan debatt och att det t o m kan finnas gränsdragningssvårigheter i sådana här sammanhang men att det kan förekomma yttranden som överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen ifråga. Min fråga till dig är denna: Om man nu för en debatt, politisk debatt om läget i Israel idag, debatt mellan kanske olika grupper om det politiska läget ... eller för att återföra det då till någonting som skulle kunna bli föremål för åtal i en sådan här rättegång om man för det i tidningen t ex. Det kan bli ett tryckfrihetsmål. Är det verkligen några avsevärda svårigheter att dra gränsen mellan en rent politisk debatt och hets mot folkgrupp, missaktning av en folkgrupp? Det bör tillåtas en hel del som jag anser för egen del, men när syftet s a s, det innersta syftet är att uttrycka missaktning för en viss folkgrupp ska det vara någon större svårighet?

 

När en viss åklagare styrker ett visst uppsåt

Hjärpe: Ja; är det något som är svårt att bestämma så är det väl en människas syfte bakom sitt handlande. Men att det här ... att det verkligen är en gränsdragningsfråga, att den är svår, det är ju därför vi sitter här. Hade det varit en lätt fråga, så hade det ju varit avgjort redan. Att det uttryckligen nämns här kravet på uppsåt från gärningsmannens sida, gör att det är den frågan som skall diskuteras också i rättegångens ram. Det är svårt för mig, eftersom uppsåt är något som jag menar är svårt att komma åt över huvudtaget. Vi har inga instrument för att bestämma det på något objektivt sätt.

Åkl: Nej, men det är ju domstolen eller i första hand juryn här som ska uppfatta uppsåtet s a s, det är ju det som det är fråga om. Och det skall ju uppfattas med utgångspunkt från vad åklagaren påstår, om jag har styrkt ett visst uppsåt. Vi kan ju gå direkt på en konkret företeelse här, nämligen det som du tog upp själv, det här med kosherslakten. Och om detta så sade du att det här var då anstötligt beskrivet. Och så sade du att det är det även för en muslim för att den slakten sker på samma sätt.

Hjärpe: Ja, eller likartat.

Åkl: Ja, det är likartat. Man tömmer blod och så där. Men du sade ingenting huruvida det var anstötligt för judar att ta del av den här framställningen. Vad säger du om det då?

Hjärpe: När det gäller anstöt så är det ju en subjektiv term åtminstone för mig. Det är hur människor reagerar.

Åkl: Jo, men du ...

Hjärpe: Jag finner alltså att man reagerar negativt så att man blir upprörd över en text och så reagerar också jag för den här texten.

Att straffa den som man inte håller med!

Åkl: Ja, hur tror du att judarna reagerar inför en sådan här text? Vi har av Morton Narrowe, överrabbinen, fått en beskrivning av hur det går till det här. Det är alltså inte fråga om någon folksamling som står och tittar på och blir sexuellt upphetsade. Det här sker i något slakthus, en person som är utbildad och har en speciell sorts kniv och så där vidare, att det är en fullständigt felaktig bild som ges här. Den där sexuella upphetsningen och så där vidare tyckte han var oerhört missvisande. En jude som hör denna beskrivning av kosherslakten, hur tror du att han uppfattar det?*

[* En muslim som läser Rushdies bok: hur reagerar han eller hon? Kan muslimernas reaktion leda till en rättegång mot Rushdie? JK har frikänt Satans Verserna trots muslimernas protester! A Ramis anm]

Hjärpe: Det tror jag är väldigt individuellt.

Åkl: Ja, men hur tror du att han uppfattar det? Du uppfattar det som anstötligt även för en muslim. Du själv tycker det är anstötligt. Tror du att en jude på något sätt skulle tycka att det här var något väldigt bra beskrivet?

Hjärpe: Nej,nej.

Åkl: Jag menar, du får väl svara uppriktigt på en sådan här fråga.

Hjärpe: Nej, jag har svårt för att tänka mig att någon, som inte håller med i budskapet i texten, skulle uppfatta den som formulerad på ett sådant sätt att det inte lätt väcker anstöt hos alla. Men att det här är en fråga som engagerar starka känslor, det kan man se i hela den debatt både om halal-slakt och kosherslakt som vi har haft inte bara i Sverige utan också i Storbritannien och det har varit aktuellt att förbjuda såväl halal-slakt som kosherslakt. Alltså observera att kosherslakten är förbjuden i Sverige. Det är alltså en kontroversiell fråga. Nu framställs den här på ett sätt som engarerar känslor - känslor av både avsky och upprördhet över sättet att beskriva det. Men själva problematiken som sådan, (är kosherslakten legitim eller inte), det är alltså en debatt som vi har fört i Sverige och där resultatet har blivit att man förbjudit den. Sedan lämnar jag därhän om det är rimligt eller inte.

Åkl: Jo, men nu är du ju inne på något helt annat. Min fråga - du får inte komma ifrån min fråga här - det är en jude som läser den här beskrivningen: hur upplever juden detta från din ... som du tror? Jag menar du måste ju få en uppfattning. En jude som läser det här måste ju beröras i någon riktning av beskrivningen av kosherslakten som tydligen är felaktigt gjord med anspelningar på upphetsade människor som blir sexuellt upphetsade* och så där vidare. Du måste ju ha en uppfattning om ... Om vi bortser från vad som är tillåtet och inte tillåtet och allt det här. Frågan är ju väldigt rak, eller hur?

[* Rushdies bok (Satans Verserna) som frikänts av JK, beskriver muslimerna som "sexuellt upphetsade gående - under pilgrimen - runt Kaaba i väntan på sin tur med en hora". Rushdie beskriver (från sin egen fantasi) Profetens fruar som "horor" samt Profetens "perversa" sexuella ställningar! Bryr man sig om muslimernas känslor? A Ramis anm]

Hjärpe: Jag skulle tro att det normala sättet att reagera är negativt, på texten.

Åkl: Den är negativ?

Hjärpe: Eftersom jag gör det själv.

När Hjärpe inte vill komma med kritik på beställning!

Åkl: Ja, då kommer nästa fråga. Du har påstått här att hela den diskussion som förs av Rami här, handlar om debatten om Israel kontra palestinierna. Kan du hitta någon som helst koppling mellan den debatten och beskrivningen av kosherslakten?

Hjärpe: Jag har inte sagt att den handlar om det, utan att det övergripande syftet är det.

Åkl: Ja, men hur?

Rami: Det står i texten ...

Ordf: Men nu är det åklagaren som ställer frågor till ...

Åkl: Men om man nu har den åsikten att man skall belysa det politiska läget i Israel, tala om för mig nu hur man belyser det politiska läget i Israel med en beskrivning av hur koasherslakten går till.

Hjärpe: Nej, inte att man belyser det politiska läget i Israel, men att det här kan relateras eller förutsätts relatera till frågan om Israels existens och existensberättigande.

Åkl: Ja, hur?

Hjärpe: Som resonemanget förs här.

Åkl: Ja, men du har ju tillgång till texten. Du kan ju läsa.

Hjärpe: Kopplingen som görs här är att det ska finnas ett psykologiskt samband mellan de övergrepp som äger rum på Västbanken och i Gaza med att man blivit tillvänjd genom en speciell slaktmetod. Det är så som kopplingen sker till vad som händer på Västbanken och i Gaza.

Åkl: Den är felaktig.

Hjärpe: Frågan gäller inte innehållet här.

Åkl: Jo, men jag menar här är det ju inte ens en beskrivning av kosherslakten på ett riktigt sätt utan det är en beskrivning av kosherslakten som har, av Narrowe, karaktäriserats som illvillig. Kan du hålla med om det?

Hjärpe: Ja.

Åkl: Ja, och då kommer min fråga här: kan det möjligtvis ligga bakom ett syfte att uttrycka missaktning för judarna?

Hjärpe: Det är problematisk att svara rakt på den frågan därför att det kan uppfattas så att det ska skapa en missaktning för dem som står bakom eller är en del av den politik som bedrivs. Frågeställningen blir: uttrycker det en missaktning för judar som totalt kollektiv, som hel folkgrupp?

Åkl: Ja, det är alltså fråga om ett judiskt handlingssätt. Det är alltså frågan om judarna som folkgrupp som tillämpar en form av slakt alltså. Det är ju det, eller hur?

Hjärpe: Men det gäller ju inte generellt. Det är inte alla som tillämpar kosherslakt eller anser sig vara bunden av ...

 

* Att bestämma sin motståndares "rätta" argument!

 

* Kriminellt att inte dela motståndarens åsikter!

Åkl: Nej, men det är inga andra än judar som gör det och kallar det för kosherslakt.

Hjärpe: Men samma typ av problematik finns också inom den religionsgemenskap som Rami tillhör och samma motsättningar.

Åkl: Jo, men då kallas det inte för kosherslakt utan här har vi beteckningen kosherslakt beskrivet på ett illvilligt sätt, icke sammankopplat på ett legitimt sätt med händelserna i Israel. Min fråga är: kan detta vara ett uttryck för missaktning för judarna som folkgrupp, folkgruppen judar?

Hjärpe: Det är en del av frågan den här formuleringen: 'Det är en koppling på ett sätt som inte är legitimt.' - Så har jag inte uttryckt det ...

Åkl: Ja, du använde ett annat ord.

Hjärpe: Ja, att det var ett felaktigt sätt.

Åkl: Ja, felaktigt då.

Hjärpe: Men då blir frågan den: är det legitimt eller illegitimt att använda felaktiga argument? Då måste man alltså sätta någon sorts objektiva kriterier för en annans sätt att argumentera och då är inte debatten längre fri.

Åkl: Min fråga återkommer. Kan detta vara ett sätt att uttrycka missaktning för judar?

Hjärpe: Det kan uppfattas så, men är det intentionen?

Åkl: Ja, hur kan det uppfattas för åhöraren av det här närradioprogrammet, jude eller icke-jude?

Hjärpe: Ja, åhörarnas reaktioner skulle jag tro till övervägande delen är negativa, samma som min, med kännedom om hur vi normalt reagerar på den här typen av argumentering.

Åkl: Sedan är det en annan sak som vi talade om i början här, nämligen att från Ahmed Ramis synpunkt så kan man argumentera på ett visst sätt därför att han är av ett visst ursprung. Han kommer från ett visst land där man har Islam som religion och där kan man tillåta sig ett och annat. Placerar man de här yttrandena i europeisk miljö eller här i det här programmet, så kan det vara anstötligt och t o m osmakligt. Du har använt uttrycket "osmakliga yttranden" osv. Då frågar jag mig: vilken lag gäller för Ahmed Rami? Gäller det hans hemlands lagar, när det gäller dessa yttranden eller är han underkastad de lagar som vi har i det här landet? Jag kan ju nämna att han är svensk medborgare dessutom.

Hjärpe: Jag håller nog styvt på att man är underkastad de lagar som gäller i ett land man vistas i. Det är helt klart. Det är inte det som heller är ändamålet med den här diskussionen som vi har fört idag, utan det är att försöka bestämma intentionen. Uppfattas den här typen av yttranden på annat sätt än vad som är det vanliga i Sverige?

Åkl: Av vem?

Hjärpe: I en annan miljö kan det alltså förklara att man använder sig av uttryckssätt och metoder som uppfattas på ett annat sätt i Sverige? Det kan ge en förklaring ... eller är en möjlig förklaring till att det förekommer uttryckssätt, sätt att argumentera, generaliseringar och kategoriseringar i resonemanget som vi uppfattar på ett annat sätt. En text t ex har ingen innebörd i sig enbart utan i den kontext den står. Man måste alltså skilja mellan t ex Arthur Engbergs intention med sitt yttrande, Montgomerys intention när han citerade Arthur Engberg och sedan Ahmed Ramis intention när han citerar Montgomery. Texten i sig kan inte förklaras vara antisemitisk eller inte annat än i relation till den funktion den har när den framförs.

Åkl: Är den antisemitisk, sedd isolerad?

Hjärpe: En text är aldrig isolerad.

Åkl: Jo, men det blir den här.

Hjärpe: Jag är absolut övertygad. Där har jag ingen som helst tvekan. En text som ses isolerad kan inte tolkas. En text är nämligen aldrig isolerad.

 

"Negerdjävel" och kontexten!

Åkl: Men då betyder det att man kan överhuvudtaget aldrig väcka ett åtal för någonting som förekommer i en text. Då måste man åtala en hel bok då från början till slut?

Hjärpe: Ja, det kan man säga. Men man kan i allafall inte bryta ut en text utan att underförstå åtminstone en kontext som den står i. Ett exempel här för att visa vad jag menar. Det var en händelse i Uppsala när jag var student där och skulle gå på någon fest på en nation. Och då kommer det in någon, som jag tror var forskarstuderande från ett afrikanskt land, mycket mörkhyad. När han kommer in så går en annan, en av de svenska studenterna, fram till honom och klappar honom på axeln och säger: "Hej på dej negerdjävel." Och då svarar han på god svenska: "Hej på dej ditt vita helvete." Det framgår mycket klart att de här båda är mycket nära vänner och brukar hälsa på varandra på det här sättet. De ler mot varandra och går in tillsammans till festen. Det var alltså en jargong från deras sida. Men isolerar man nu yttrandena så är de den hemskaste rasism man kan tänka sig. De är obegripliga utan sin kontext.

Åkl: Ja, men då ska vi se på det här Montgomery-yttrandet i sin kontext. Vi har det alltså i aktbilaga 10 sidan 8. Och vem Montgomery är och vilket budskap han har att framföra det tänker jag återkomma till senare i det här målet. Men du kanske känner till vem det är?

Hjärpe: Nej, jag känner inte till.

Åkl: Man frågar sig ju först: varför tas i det här närradioprogrammet fram en sådan person som Montgomery och hans bok som citeras här, som heter väl ... Jag vill minnas att det var "Om judefrågan" eller någonting liknande, där dels Mongomerys åsikter kommer fram och dels ett av honom gjort urval av citat, som han gör en värdering av dessutom. Själv säger han så här för att bara ta ett litet exempel i början: "Det sätt på vilket judarna behandlas i Tyskland är för oss svenskar främmande och motbjudande, men vi skall icke förty hålla oss till sanningen och se judefrågan i dess rätta ljus. En jude som står på gammaltestamentlig grund och följer Talmuds anvisningar är en farlig medborgare i vilket land det än må vara." osv osv. Och så står det längre ned: "Den bästa framställningen av judefrågan som presterats på vårt språk har författaren Arthur Engberg publicerat i tidningen Arbetet." Så att han har valt ut denne Arthur Engberg och tycker att det är en alldeles utmärkt framställning och han står tydligen för vad Arthur Engberg säger som - det tror jag inte att du kan förneka - är rena rasismen det som framförs.

Hjärpe: Då blir frågan: är intentionen bakom Radio Islams återgivning av dessa texter att åstadkomma en diskriminering av den judiska folkgruppen i Sverige eller är intentionen med att ta upp det här, att angripa staten Israel?

 

Med litet eftertanke ... dra vissa slutsatser ...

Åkl: Ja, det vill jag gärna att du svarar på. Det tycker jag verkligen att du skall svara på.

Hjärpe: Jag vet inte vilket. Det förefaller mig klart ...

Åkl: Du vet naturligtvis inte intentionen men med litet, litet eftertanke så kan du i allafall dra vissa slutsatser, eller hur?

Hjärpe: Min slutsats är att intentionen bakom är att angripa staten Israel, att det är det som är i första hand det primära syftet.

Åkl: Kan det inte vara intentionen att angripa judarna som folkgrupp?

Hjärpe: Det skulle inte fylla någon funktion i det här övergripande sammanhanget. Det kan vara en metod.

Åkl: Ja, men då har du vänt upp och ned på hela din, ska vi säga, bevisföring. För att du utgår ifrån att allt som sägs har sin grund i en politisk diskussion. Här framförs någonting som icke är politiskt, alltså har det ingen funktion, för man kan inte återföra det till politik. Vad är det för ett underligt resonemang?

Hjärpe: Så resonerar jag inte. Jag menar att det här är politiskt användbart eller det uppfattas som politiskt användbart.

Åkl: Men om det här inte är politiskt användbart, finns det då den möjligheten att det förekommer i det här programmet för att uttrycka missaktning mot judar?

Hjärpe: Det är inte säkert i allafall. Jag menar att det är lätt att uppfatta det som politiskt användbart med de utgångspunkter Ahmed Rami har. Jag menar inte att det är politiskt användbart, men därmed inte sagt att en annan inte kan uppfatta det som politiskt användbart.

Åkl: Jaha, och du tycker inte att det här är politiskt användbart. Varför skulle Ahmed Rami då kunna använda det politiskt? Hur menar du?

Hjärpe: Det här är ju relaterat till de här storkonspirationsteorierna. Vi kan se det här i inledningen om den ryska revolutionen som en judisk konspiration t ex.

Åkl: Men även det är väl inte riktigt?

Hjärpe: Nej, nej det är klart att det inte är riktigt.

Åkl: Nej.

Hjärpe: Ur min synpunkt.

Åkl: Nej, men det ena är väl inte bättre än det andra?

Hjärpe: Nej, men det visar att man kan använda det som ett argument, som jag tycker felaktigt argument, men att det kan användas i en politisk analys, som jag menar är felaktig, men att det faktiskt förekommer på det sättet. Och att det är det som kan bli en koppling som gör att man kan använda den, att det här är relaterat i första hand till den här typen av konspirationsteorier.

 

Det är domstolen som skall bedöma vad som är sakligt!

Åkl: Kan du hålla med om att det är ett överskridande av vad som kan anses vara tillåtet i en saklig och vederhäftig diskussion. Jag läser det i förarbetena.

Hjärpe: Där är det ju frågan: vem är det som ska bedöma vad som är sakligt och vederhäftigt?

Åkl: Ja, det är domstolen. Och jag frågar om din åsikt, du är ju här för att leverera åsikter.

Hjärpe: Ja.

Åkl: Visserligen inte åberopad av mig men åberopad av motparten. Men det är meningen att du skall säga vad du egentligen tycker.

Hjärpe: Jag betraktar inte det här som en saklig* argumentering givetvis, men det är rätt litet i politisk debatt överhuvudtaget i Sverige som jag betraktar som uteslutande sakligt och vederhäftigt.

[* Närradion är en åsiktsradio och - i motsats till Sveriges Radios skyldighet till "saklighet" - så är inte närradion skyldig att vara "saklig". A Ramis anm]

Åkl: Jo, men vad som sägs i en politisk debatt i Sverige utgör i regel inte hets mot folkgrupp. Ja, jag menar det är ju det det handlar om.

Hjärpe: Ja, det är det det handlar om.

Åkl: Det finns en annan sådan här person som vi kan jämföra med Montgomery. Han heter Hejll, Rickard Hejll, och förekommer på sidan 14 aktbilaga 43. Och han framställs innan det här sägs, alltså man citerar en artikel som Hejll har skrivit i en av honom själv utgiven tidskrift som heter "Den Enskilde". Känner du till Hejll?

Hjärpe: Nej, det gör jag inte.

Åkl: Det gör du inte. Och vem Hejll är det tänkte jag också återkomma till senare. Det behöver vi inte tala om nu. Men han säger så här, och det här är naturligtvis små bitar ur en lång framställning: "Hur är då detta märkliga folk beskaffat som i alla tider framkallat alla folks avsky och förbittring utan att man som rimligt skäl härtill kan ange något annat än judens egen motbjudande karaktär. Det är inte svårt att övertyga sig om det genom att studera den bok som går under namnet Gamla Testamentet, som i själva verket inte är något annat än judarnas egen Bibel, den enastående urkund ur vilken detta folk med fullkomlig uppriktighet för att inte säga naivitet blottlägger sitt innersta, sitt gränslösa högmod och egenrättfärdighet, sin besynnerliga s k fromhet och moralitet som, i kristen skepnad, förgiftat hela Europa." I nästa stycke talas det om att: "Judarnas religion är och har alltid varit den renodlade materialismens religion." Det står i nästa yttrande: "Judens hela diktan och traktan går ut på att förvärva jordisk makt och rikedom och herravälde över hela jorden." Nästa: "Det har aldrig någonsin funnits någon så fulländad egoism på denna jord som judens." Nästa: "Här har vi att söka roten till det gränslösa övermod och andliga högmod som i alla tider har utmärkt juden. En äkta jude, och sådana högfärdiga kräk beundras av våra kristna, ..." osv, osv. Hur karaktäriserar du det här? Vad är det för någonting?

Folke: Får jag bara säga till åklagaren att, när det gäller det sista yttrandet, är det väldigt angeläget att åklagaren talar om vad "en äkta jude" syftar på i sammanhanget. Vittnet ska väl få någon chans att begripa sammanhanget.

 

Marx var inte inspirerad av Hitler!

Åkl: Ja, det syftar på Job har vi kommit fram till av det tidigare.

Hjärpe: Job, i Bibeln?

Folke: Job, ja.

Åkl: Ja, det är ett väldigt långt resonemang, men här har vi visserligen lösa yttranden och särskilt det första givetvis är längre, men vad är det här enligt din uppfattning? Hur karaktäriserar du den här framställningen?

Hjärpe: Men nu är det återigen samma reservation att jag skulle vilja veta kontexten. När har texten kommit till?

Åkl: Vi kan ju slå upp det här då. Det är en ganska lång framställning som det är frågan om här. Vi kan ju inte läsa upp hela framställningen, men det är bl a, som framgår här, en beskrivning av juden och judens egenskaper bl a.

Hjärpe: Men i vilket sammanhang, årtiondet ungefär?

Åkl: Ja, det här är väl, om jag inte minns fel, författat 1965, tror jag.

Hjärpe: "Motbjudande karaktär". Nu vet vi inte om det här är tänkt som en karaktär som är genetiskt betingad eller om den är betingad av uppfostran eller liknande. Därför är det svårt att säga på vilken nivå man skall placera det. Då måste man ha en större del av texten.

Åkl: Om vi går till det här Marx-yttrandet som är med här. I Radio Islam så drar man ju in en text skriven av Marx. Och just den texten hade du ett omdöme om. Den ansåg du var antisemitisk eller rasistisk. Var det inte så du sade?

Hjärpe: Nej, jag reagerade så först när jag läste den beroende på att jag inte visste att det var en text av Marx, utan det gjorde att det som stod där uppfattade jag i den referensramen att det var en antisemitisk propagandaskrift som citerades från Tredje Rikets tid. När jag då sökte efter det här citatet i Hitlers Mein Kampf för jag tyckte på något sätt att det stilistiskt påminde om det. När jag då fick reda på att det var en Marx-text så upptäckte jag att det stod t o m angivet i marginalen, vilket jag inte hade sett förut. Då uppfattade jag texten på ett helt annat sätt därför att då var det en annan kontext. Det stämmer väl överens med Marx' sätt att uttrycka sig. Det är hans litterära stil. Men jag upplevde den alltså utifrån de referensramar som har bestämts av våra erfarenheter i europeisk historia på 1930- och 40-talet och inte som en text från 1800-talet. Jag tycker det är ett väldigt bra exempel på det.

Som jag ser texten nu kan jag inte längre uppfatta den som antisemitisk för jag ser ju att Marx hade ett annat syfte med den här texten. Det är att framställa den ideologiska överbyggnaden som ett resultat av ekonomiska faktorer. Han uttrycker det på ett sätt som sedan kom ... en stil som sedan kom att förknippas med Tredje Rikets antisemitiska propaganda. Men det är ett bra exempel på hur det är just kontexten som bestämmer upplevelsen av texten. Nu är den inte antisemitisk när jag vet att det är Marx' text. Först uppfattade jag den så därför att jag trodde den var en text från Tredje Riket. Det används samma utrryckssätt i båda fallen.

 

Åklagaren ser en konspiration bakom varje yttrande

Åkl: Men om man citerar Marx, den här texten i radion, jag förstår inte riktigt varför den inte skulle kunna vara antisemitisk. Jag förstod inte det där riktigt.

Hjärpe: Vi måste relatera användningen till syftet med användningen av den. En text som i sig i det här fallet, om vi uppfattar den som en Karl Marx-text, inte är antisemitisk kan användas vid ett annat tillfälle i antisemitiskt syfte.

Åkl: Varför skulle den inte i detta sammanhang ha använts i ett sådant syfte?

Hjärpe: Därför att vi inte säkert vet att det var intentionen medan vi däremot kan se i allafall ett övergripande syfte som anges generellt, nämligen en kamp för den palestinska saken. Och att det är en övergripande intention från Ahmed Ramis sida är i allafall ett rimligt antagande.

Åkl: Vi har ett yttrande här, aktbilaga 2. Det är alltså stämningsansökan 1989-03-08. Det är sida 7, punkt nummer 15. Där har det i ett sådant här närradioprogram hängts upp vissa företeelser på ett ord som heter "shutzpeh", judisk fräckhet. Dvs ordet fyller den funktionen här, att man kommenterar varje företeelse med ordet "shutzpeh" och så är det olika saker. Du har säkert tagit del av det här. Här talas först om att: "Den judiska fräckheten är själva livsvillkoret för sionismen." Det står litet längre ned att: "Fräckheten är för det första att judarna enligt sin egen tro och heligaste bok, Torah, dvs de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet, anser sig vara och ha stöd för att de är Guds eller Herrens utvalda egendomsfolk, dvs förmer än alla andra folk med rätt att härska över andra folk genom att döda och bedra dem." Och det är då en gränslös fräckhet det här och så hänvisas till andra Mosebok 19 kapitlet vers 5. "Att judarna anser sig ha rätt att stjäla andra folks land och mörda och fördriva landets invånare." Det här skulle man kunna säga är ju en anknytning då till det politiska läget i Israel, det förstår man, att de har rätt att fördriva landets invånare. Man förstår vad Ahmed Rami menar här. Men vad säger du om det här uttryckssättet, om sättet att argumentera?

Hjärpe: Ja, här relateras det då till en företeelse som förbinds med den judiska religionen. Att man anför det som förklaring.

Åkl: Är tolkningen av uttrycket "Herrens egendomsfolk", som ju är ett uttryck som används i Gamla Testamentet, är det en rikt

Hjärpe: En text har en innebörd i relation till hur den används. Tolkningen just av "egendomsfolket" är ju ett bra exempel. Är det en riktig eller felaktig tolkning?

 

"Tycker du att tolkningen är plausibel?"

Åkl: Om man ska se det i kontexten, som du säger, så måste man ju se vad den här tolkningen .... sägs det här i något bestämt syfte? Tolkningen här är ju att "Herrens egendomsfolk är förmer än alla andra folk, med rätt att härska över andra folk genom att döda och bedra dem." Är det någon tolkning som du tycker är plausibel?

Hjärpe: Den är väl i första hand avsedd att angripa Israels nuvarande politik. Den ska ju förklara det politiska agerandet på Västbanken och i Gaza. Det är det som tydligen är intentionen bakom. Den anförs här inte för att angripa t ex judiska grupper i Sverige, i Europa eller USA utan att det är relaterat till Palestinakonflikten.

Åkl: Jaha.

Vi har yttrande nummer 6 i samma aktbilaga. "Då ska vi övergå till tredje huvudtesen i protokoll nummer 2 i Sions Vises Protokoll, nämligen att vissa intellektuella moderiktningar ..." och här nämns darwinismen, marxismen och nietscheanismen, " ... att de skulle utnyttjas av judarna för att medverka till upplösningen av gojerna eller de icke-judiska samhällena och sinnena utan att detta direkt framträder, en gammal judisk idé." Så hänvisas till femte Mosebok sjunde kapitlet. Så kommer det en lång beskrivning här, att: "Herren din Gud skall giva dem i ditt våld och sända stor förvirring ..." osv, "... uppegga egyptier mot egyptier ..." osv och så kommer längre ned: "Om vi förflyttar oss till vår tid så kan vi konstatera att nästan alla mer eller mindre galna och förvända idéer, som fått stor spridning och vållat mycket förvirring genom sekteristiska utvikningar, gruppfraktioner som bekämpar varandra och som skapar allmän fruktan och ångest, så gott som alla dessa moderiktiga idéer är av judiskt ursprung, t ex marxismen och den freudianska psykoanalysen, Frankfurterskolan med sin hybrida marxism." Och så räknas det upp en massa judar här. "Observera att dessa ofta ångestskapande idéer påverkar litteraturen." Och så går man över till: "Påverkar även filmer och rockgalor, som styrs övervägande av judar även om artisterna är välbetalda gojim som lockats in i tvivelaktiga geschäft med deras tveklöst dekadenta och allmänt moralupplösande effekter." Du har varit inne på det här, men vad säger du om hela den här framställningen, dessa slutsatser som man drar av vad som står i femte Mosebok sjunde kapitlet?

Hjärpe: Ja, det är ju så som konspirationsteorier är konstruerade. De samordnar enskildheter i en enda tankestruktur. Och ser det som ett led i en samordnad strategi. Det är väl något som kännetecknar just en konspirationsteori, att man inordnar enskildheter, enskilda företeelser som man är kritisk inför, som delar i en enda helhet.

 

Får man inte forska i europeisk idéhistoria?

Åkl: I det här fallet är det ju ett uppräknande av massor av judiska personer och företeelser där man lägger på någonting negativt.

Hjärpe: Det är en företeelse som jag menar är legitim, nämligen den frågeställningen: kan man se ett idéhistoriskt samband mellan företeelser i den judiska kulturtraditionen och företeelser i europeisk idéhistoria över huvudtaget när det gäller politiken, när det gäller liberalismen, när det gäller Freud? Där har jag ett exempel förresten. Det är att man diskuterar om det finns ett idéhistoriskt samband mellan sabatianismen i den judiska traditionen, denna mycket speciella inriktning, sabatianerna, och själva föreställningen om det undermedvetna och dess roll, finns det något strukturellt samband? Den typen av frågeställningar. Om man säger generellt att den här typen av sammanställningar får inte göras, så kan man i det inordna det som jag menar är en legitim idéhistorisk uppgift, att se sambandet mellan t ex den judiska traditionen och vissa företeelser i europeisk idéhistoria, som t ex psykoanalysen eller marxismen. Det är något som statsvetarna har debatterat intensivt, frågan om sambandet mellan kristen och judisk messianism och marxismen. Marxismens historiematerialistiska syn om den historiska nödvändigheten som leder fram till ett idealrike.

Åkl: Om vi går litet vidare på det här temat, yttrandet på sidan 12 i samma aktbilaga, nummer 18. Där vi finner följande citat: "Om vi går till senare tider, till vårt århundrade, så finner vi att så gott som alla mer eller mindre perversa sexualteorier har lanserats av och drivs av övervägande judar." Och så nämns då Sigmund Freud och hans "sexualbesatthet" som har utövat inflytande i olika sammanhang. Och så går man plötsligt över till den här sektledaren Sheike här, som påstås vara av judisk börd och att han var påverkad av Freuds sexualteorier, vilket vi ju inte vet någonting om. Och om vi går till nästa sida här så står det: "Det är alltså fråga om den judiska sexualbesattheten som behandlas här." Och sedan står det: "Och var i judendomens Bibel finner vi denna perversa föreställning som ett bjudande hot från judendomens Gud Jahve?" Och så kommer ett ställe i femte Mosebok, någon beskrivning av hur man äter sin egen livsfrukt osv. Och så kommer litet längre ned: "Ja, sexualbesattheten och de perversa fantasierna och fixeringarna det är alltså något typiskt judiskt ..." osv. Är det så att judarna är sexualbesatta, förhåller det sig på det viset?

Hjärpe: Alltså om det är en faktautsaga?

Åkl: Min fråga blir då: vad fyller nu den här framställningen för funktion med att framställa judarna som sexualbesatta*. Vad är tanken bakom detta, som du uppfattar det?

[*Citatet säger, (efter citat från GT), att "...det är något typiskt judiskt". Citatet säger inte, att alla judar är sexuellt perversa, som åklagaren försåtligt vill göra det till. Citatet syftar till att beskriva en religion, en lära, en ideologi och hur den tillämpas av ideologiska politiska aktörer. A Ramis anm]

Hjärpe: Där det talas om den judiska sexualbesattheten. Är det relaterat till idésystemet eller ses det som något som har med genetiken att göra? Vad är syftet med det här? Så är det att det övergripande problemet som tas upp här det är att Ahmed Rami hävdar att i massmedia och i den allmänna framställningen så får bara positiva saker sägas om judar.

Adv F: Bör inte åklagaren när ni refererar yttrandet också komma fram till det som väl är yttrandets poäng, nämligen längst ned på sidan 13?

 

Får en sådan idé eller teori debatteras?

Åkl: Ja, jag har liksom förutsatt att Jan Hjärpe har läst det här.

Adv F: Det är en väldigt stor textmassa som det kan vara svårt att hålla alldeles i huvudet.

Hjärpe: Jag kan den inte helt utantill.

Åkl: Vi tar det en gång till då. "Ja, sexualbesattheten, de perversa fantasierna och fixeringarna det är alltså något typiskt judiskt och i så måtto har det med den judiska staten Israel att göra." Det gör väl inte saken bättre eller gör det det?

Hjärpe: Ja, då blir det ju i allafall begripligt varför det anförs, att det förklarar kärleken till jorden.

Åkl: Vi kan läsa hela då: " ... att troende judar ser staten Israel inte bara som det av deras Gud utlovade landet utan även som en moderlig jord att ständigt befrukta och som inte får besudlas av de orena, alltså de icke-judiska, palestinierna eller av andra folk. Israel är alltså ett slags sexualbesatthet."

Hjärpe: Det är ju inte det (teorin) som är frågan, utan får en sådan idé eller teori debatteras överhuvudtaget? Alltså att man får göra någon sorts psykoanalytisk ... eller söka efter någon sådan grund för en kärlek till landet.

Åkl: Vi har aktbilaga 43, det är stämningsansökan 1989-05-31. Där förekommer i det första ... Det är ett mycket långt yttrande. Det förekommer även i senare sammanhang ... resonemang som har att göra med förintelsen. Och det är ett resonemang, påstår jag, som går ut på att framföra de synpunkter som kan ligga till grund för ett påstående om att det här med förintelsen, det är någonting överdrivet eller det har kanske inte ägt rum, påstås i vissa fall. Fenomenet brukar kallas för "förnekandet av förintelsen". Det är någonting som också är föremål för studium i ett särskilt institut, Institut for Historical Review. Du känner säkert till det här. Vad är meningen med den framställningen som du uppfattar det? Varför finns den med över huvudtaget i de här radioprogrammen?

Hjärpe: En möjlig tankegång bakom det är att förintelsen och det som ägde rum där exploateras politiskt av Israel, av regering och i allmän policy. Alltså att man utnyttjar förintelsen för att tysta kritik, för att få stöd, ja framförallt för att undvika att kritiseras därför att man kan hänvisa till det, till den här oerhörda upplevelsen av förintelsen. Och att ett sätt då att angripa det här, det är att förneka att den har ägt rum. Det skulle vara en någotsånär plausibel förklaring till varför resonemanget finns med.

 

"Förintelsen" överförs till den mytologiska sfären

Åkl: Tycker du att det är riktigt det här, att argumentera för att förintelsen inte har ägt rum?

Hjärpe: Förintelsen är Europas skuld och inte vare sig palestinsk eller tredje världens skuld över huvudtaget. Men sedan är det en sak som jag gärna vill tillfoga här. Det är diskussionen om förintelsens historicitet, dess omfattning, revisionen av historieskrivningen, granskningen av källor och material. Jag menar att det är väsentligt att hela den debatten äger rum. Jag är själv helt övertygad om att den kommer att ge resultat ... det resultat som vi hittills har om hur det gick till, att den inte kan revideras. Men om man inte får ta diskussionen om det, så upphör förintelsen att vara ett historiskt faktum, då blir det en dogm och överförs till den mytologiska sfären.

Åkl: Du menar att det skall vara tillåtet att debattera den?

Hjärpe: Ja, den måste få debatteras, annars upphör den att vara ett historiskt faktum.

Åkl: Men när det nu framförs i Radio Islam - du vill ju se allting i dess kontext - varför kommer det här med då?

Hjärpe: Det är ett argument som skulle kunna användas så, att eftersom den inte har ägt rum och den inte var i den här omfattningen, så är det inte möjligt att använda den som politiskt exploaterbart gods i Israels politik. Det skulle kunna vara ett möjligt resonemang. Det skulle kunna användas så. I allafall är det inte omöjligt att tolka det på det sättet, att intentionen är den.

Åkl: Det här med förnekandet av förintelsen, det tas ju på ett speciellt sätt av de judar som själva har upplevt det. Och vi har hört professor Georg Klein igår i det här målet, och han uttryckte det så att: "Det räcker inte med att man har tagit livet av våra närmaste och har uttalat en dödsdom över oss själva som vi bara genom tursamma omständigheter och tillfälligheters spel sluppit undan. Nu vill man också ta vår sorg ifrån oss. Man vill ta våra närmastes död ifrån oss." Det upplevs som en förolämpning mot dem som har sett det här på nära håll s a s. När man framför det här så som det är framfört här i de åtalade styckena, som jag hoppas att du har läst, kan det utgöra missaktning av judarna?

Hjärpe: Men innebär detta att det ska ses som ett angrepp på judar som en etnisk grupp? Som jag upplever det så är det en text som kan vara mycket förolämpande för enskilda som har genomgått det här. Den är svår att läsa för oss som inte kan frigöra oss, inte ska frigöra oss från den europeiska historien. Men är det här framfört med intentionen att skada och missakta judar uppfattade som en etnisk grupp, en folkgrupp? Nu ställer jag frågan.

Åkl: Du frågar det? Du vill tydligen inte framföra en egen åsikt. Det här är ju en av de mest väsentliga sakerna. Just förnekandet av förintelsen är ju en central punkt s a s i ... Jag ska inte säga någon värdering men det är någonting som har stor betydelse kan jag ju säga för judar i allmänhet. Och man kan ju fråga sig varför det har det även för dem som inte har varit med om förintelsen. Och du vill inte ta någon ståndpunkt då, någon bestämd ståndpunkt?

Hjärpe: Men det är också detta att den är så oerhört känslig, att det är ett så stort trauma också fortfarande i nutid som gör den politiskt exploaterbar i olika riktningar.

 

Det måste vara legitimt att forska om "förintelsen"

Åkl: Men det är ju en annan sida av saken, att ...

Hjärpe: Och det är just detta jag menar. Hur smärtsamt det än upplevs så måste det vara en legitim uppgift för forskningen att göra analysen av hur förintelsen används i det politiska spelet. Det skulle vara önskvärt, kanske, att man kunde skjuta upp det ännu en generation, men det är någonting som måste ske.

Åkl: Jag ska övergå till boken [Vad är Israel?] och det är aktbilaga 23. Vi har där ett avsnitt eller flera avsnitt som handlar om religion här och det är väl sådant som du skulle kunna yttra dig om. Jag ska inte fråga om allt här. Jag ska gå in direkt på sidan 227 i boken. "De sju dödssynderna och judendomen". Där är det ju då att det görs en sammankoppling mellan judendomen i Gamla Testamentet och de sju dödssynderna: grymhet, mordlystnad, svekfullhet och lögnaktighet. Vad säger du om den typen av Bibelkritik eller vad man skall säga? Är det något som man kan ägna sig åt? Tycker du att framställningen haltar i något avseende, att den är ologisk eller orimlig kanske på vissa ställen t o m litet löjlig? Det är olika möjligheter här. Eller kan den uttrycka dolska avsikter, missaktning av den judiska folkgruppen?

Hjärpe: Det är, vad ska jag säga, en sorts nyckelordstolkning. Man finner "a catchword" någonstans, sedan tar man den texten som illustration till den tes man vill visa.

Åkl: Ja, kan möjligtvis uppsåtet vara att uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen? Kan du tänka dig något sådant?

Hjärpe: En av orsakerna till att vi sitter här är att man kan misstänka sådant. Men det gäller att ...

Åkl: Ja, det är ditt intryck när du läser det här, det är det du ska berätta om.

Hjärpe: Det övervägande intrycket är att här tas alla argument, alla möjligheter som finns för att kunna kritisera staten Israel och dess politik, rimliga skäl och orimliga blandat. Men det övergripande är hela tiden det, som jag förut sagt. Om vi tänkte oss att detta är en debatt som bara gäller Sverige och förhållandet i Sverige, då blir alla inläggen här meningslösa. Syftet kan alltså inte vara att få en diskriminering, låt oss säga, av synagogan i Göteborg.

 

Att angripa den judiska religionen ...

 

"och därigenom judarna"!

Åkl: Jaha. Men kan det vara så att det här är gjort för att man angriper judarna utifrån deras religion?

Hjärpe: Att det kan uppfattas så, att man angriper den judiska religionen?

Åkl: Ja, och därigenom även judarna, att man därigenom sätter en stämpel på judarna i enlighet med den här framställningen?

Hjärpe: Det kan få den effekten.

Åkl: Det kan det?

Hjärpe: Det kan det få. Men då återstår ändå frågan: är det detta som är avsikten med texten?

Åkl: Ja, hur tror du att det uppfattas av den som läser det här, läser i boken?

Hjärpe: Jag betvivlar att det har den faktiska effekten, att det skapar en missaktning.

Åkl: Eller du menar att det är så dumt så att ingen kan bli missaktad av något så dumt?

Hjärpe: Eller att det skapar en reell missaktning av judar i Sverige genom den här publikationen? Nej, det tror jag inte det gör.

Åkl: Sidan 237, "Grymheter i judisk bibeltro". Där görs en jämförelse, det står: "Enligt den Heliga skrift förfor hjältekonungen David på samma sätt med sina försvarslösa fiender, ammoniterna, som Hitler och Himmler förfor mot sina försvarslösa fiender, judarna. Ja, faktiskt förfor konung David ännu grymmare." Och så gör man en jämförelse mellan dessa två händelser och säger det, att det var ju mycket värre det David gjorde än vad Hitler och Himmler gjorde. Ja, du har säkert läst det där. Vad säger du om det då?

Hjärpe: Ja, ur vilken kommentar då?

 

"Varför finns det i den här boken?"

Åkl: Ja, det kallas för "Grymheter i judisk bibeltro", men vad är avsikten? Varför finns det med i den här boken "Vad är Israel?"? Vad vill Ahmed Rami med detta, som du tror eller tolkar det?

Hjärpe: Ja, ett syfte skulle väl vara att man skulle kunna peka på ett samband med att dessa texter, som handlar om grymheter i det förgångna, kan vara en inspirationskälla, en legitimering av det man gör nu i Palestina. Det är ett sätt att använda det på.

Åkl: Att man jämför kung David med Hitler och Himmler?

Hjärpe: Ja.

 

"Är det någon rim och reson i det?"

Åkl: Är det någon rim och reson i det?

Hjärpe: Det som gör den här typen av argumentation möjlig är det faktum att det beskrivs grymheter i Bibeln, att det inte är något som är lätt att acceptera att läsa. Det är möjligt att det finns extrema grupper som verkligen kan finna en inspiration i de här texterna.

Åkl: Jag tror jag nöjer mig med de här frågorna.

 

16

PROFESSOR JAN BERGMANS VITTNESMÅL:

***

LÖFTET OM ANDRAS LAND

***

Med judarnas rätt att förinta andra folk!

GT: "Icke-judar - skall du förgöra" !

GT: "Du skall döda de bästa ..."!!

***

Det gäller inte filosofiska tolkningar, men direkta tillämpningar av bibeln i Israel, med vapen i handen!

***

[Professor Jan Bergmans vittnesmål, enligt Sthlms tingsrätts utskrifter: Akt B8-4-89, Aktbil 184.]

***

 

 

Jag Adv. Folke: Jag skulle först vilja fråga dig, Jan Bergman, om dina vetenskapliga meriter.

Bergman: Jag är professor i religionshistoria med den särskilda inriktningen mot Mellanöstern. Det gör att jag har sysslat mycket både med judendom och Islam. Jag är i första hand historiker, men som historiker arbetar man också mycket med texter. Jag har bedrivit exegetik med hieroglyfer, koptiska, hebreiska, grekiska, latin osv. Jag har särskilt intresserat mig för exegetiken. Jag undervisar i en kurs i exegetik nu under höstterminen och jag har följt de högre seminarierna i Nya Testamentets exegetik regelbundet i 15 år vilket nog är helt originellt för att vara professor i ett annat ämne.

 

• Adv F: Vad betyder "exegetik"?

Bergman: Exegetik betyder ordagrant att man ur texten drar dess mening. Att, ex ago, det betyder att dra ur texten. Det är att, utifrån historiska och kritiska ställningstaganden, tolka en text.

 

• Adv F: Att vara historiker, religionshistoriker, är det något helt annorlunda det än att vara exeget?

Bergman: Man kan säga, att exegetiken kring Nya Testamentets texter och även Gamla Testamentets texter har inom de teologiska fakulteterna bedrivits väldigt långt, så det är avancerade vetenskaper. Det är alldeles klart att en religionshistoriker, beroende på vilket ämne man sysslar med, också arbetar med texter, och jag tillhör en sådan tradition av religionshistoriker som har arbetat mycket med texter; då får man dra nytta av den exegetiken, dvs den specialträningen man har på att handskas med texterna.

 

• Adv F: Inom vilka religioner har du exegetiska kunskaper, historiska kunskaper?

Bergman: Historiska kunskaper har jag om religionerna kring Medelhavsvärlden. I det här fallet är det intressant med judendom och Islam och även de orientaliska kyrkorna, som en del palestinier tillhör. När det har varit nödvändigt så får jag också tolka texter. Ibland är jag beroende av att få hjälp av större specialister.

 

• Adv F: Att din inriktning särskilt gäller Mellanöstern, vad har det betytt praktiskt för din vetenskapliga verksamhet?

Bergman: Jag startade som historiker och jag, vid sidan av, är professorkompetent i egyptologi och har sysslat med hieroglyfer. Längre tillbaka kan man knappast komma när det gäller att lägga ut texten. Det är en 5000-årig tradition vi har att göra med. Jag blev professor 1975 i en professur som var nyomnämnd. Tidigare hade det bara funnits professur i religionshistoria med religionspsykologi, men nu blev det en professur i religionshistoria med särskild inriktning på Mellanöstern. Det här var bara något år efter oktoberkriget. Jag insåg då att om jag skulle kunna svara mot att lägga upp forskningsuppgifter som motsvarade förväntningarna i samhället, så var det alldeles nödvändigt att ta upp också det moderna studiet. Och det gjorde att jag redan efter ett par år, tillsammans med andra kolleger inom den teologiska fakulteten i Uppsala och vid Uppsala universitet och även vidare drog upp riktlinjerna för ett Västasien-projekt som just sysslar med interaktion, alltså växelverkan mellan religioner, kulturer och politik i Mellanöstern, i nutid och historia, och det är det sista som direkt var ett utslag av professuren och professurens inriktning. Jag hade huvudsakligen sysslat med historien tidigare men har under de sista 15 åren sysslat med nutiden och moderna frågeställningar i Mellanöstern som med de gamla kulturerna.

 

• Adv F: Har det också inneburit att du tidvis har vistats på platsen för dina forskningar?

Bergman: Det är självklart att man inte kan studera nutida strömningar utan att resa ganska mycket. Jag skulle väl tro att jag har varit en 7-8 gånger i Israel, några gånger i Libanon, någon gång i Iran, åtskilliga gånger i Egypten. Jag har varit i Libyen, jag har varit i Nordafrika, för att ta exempel som kan vara relevanta här.

 

• Adv F: Jag skulle också fråga dig, vad är det som är underlaget för din bedömning, vad är det för material du har fått och som du skall uttala dig om i det här målet?

Bergman: Det är det anmälda materialet, utskrifter av band, boken Vad är Israel?. Men det är självklart att jag vid bedömningen av detta har arbetat med också mycket annat jämförande material, och det kommer jag väl tillbaka till i samband med frågorna.

• Adv F: Är det rätt uppfattat att du har tillgång till samtliga stämningsansökningar här?

Bergman: Ja.

• Adv F: Har du också haft tillgång till sådana bandutskrifter som avser andra programavsnitt än de som är åtalade?

Bergman: Nej, det har jag inte. Jag har ansett att boken Vad är Israel? kompletterar tillräckligt eftersom jag anser att det avgörande inte kan vara enstaka program, utan det rimliga är en övergripande bedömning, och då får man väl tro att just det som anmälts har varit det mest anstötliga.

Ramis utgångspunkt är Gaza, idag, inte Stendahls "dialoger"!

• Adv F: När det gäller din uppfattning om Ramis ärende, vad är det för budskap han är ute för att sprida och varför vill han göra det? Vad har du kommit till för resultat när du har gått igenom det här materialet?

Bergman: För mig är det alldeles självklart - och därför bör det här vara just den första frågan - att det är en brinnande solidaritet med palestinierna och deras öde som är drivkraften bakom Ahmed Ramis mycket energiska, mycket intensiva och mycket repetitiva verksamhet. Rubriceringen av boken, Vad är Israel?, svarar också bra mot det, sett underifrån, från de förtryckta, från Västbanken och Gaza. Utgångsläget är en situation där, om vi räknar från intifadan den 7 december 1987, i snitt en människa har dödats varje dag, en palestinier, av kulor eller våldshandlingar från den israeliska statens sida och ett antal har skadats och sårats på olika sätt. Det är ett stort lidande, våldshandlingar, aggressioner, hat och sådant som förvisso finns i dagens Israel och på de ockuperade områdena, och som man inte kan ta miste om på en enda sida i boken Vad är Israel? eller i ett enda program i Ahmed Ramis verksamhet. Det handlar alltså om kamp och lidande och död och offer ... Jag tror att det är väldigt viktigt att vi är överens om detta. Det medgav ju också biskop Krister Stendahl nu idag på morgonen, att det är det som är utgångspunkten. Sedan kan man naturligtvis alltid fråga sig om bakom varje utsaga och varje program ligger detta och bara detta. Men att det är den huvudsakliga faktorn och att det är det ärendet som Ahmed Rami vill ha fram det tycker jag är alldeles uppenbart.

Ahmed Ramis utgångspunkt är t ex Gaza idag. Och där (i Gaza t ex) är det inte frågan om en dialog utan här är det fråga om polemik, det är en stridsskrift. Ingen skall komma och läsa Vad är Israel? eller lyssna till programmen och säga (som Stendahl gör) att det var dålig balans. Det är inte det man är ute efter. Det är viktigt att veta i vilket syfte man agerar, och där måste det finnas många olika nivåer och genrer alltså olika sätt att agera. Det är klart att jag personligen tycker att det är mycket mera sympatiskt om man kan föra en dialog än om man slåss, det är ingen tvekan om det. Det är bara det att jag konstaterar att det tyvärr finns så litet av initiativ till dialog i dagens Israel. Vi skall inte bedöma Ahmed Rami efter frågan: är han en bra dialogförare? Det har han aldrig gjort anspråk på. Det är alldeles uppenbart att, inom en dialog i litet snävare mening, så passar på intet vis den här Vad är Israel? heller. Däremot om man ser på en större horisont - och det var den som Krister Stendahl menade, att, egentligen måste all samvaro, ha som riktmärke att man siktar till bättre förhållanden och att man åtminstone på längre sikt vill komma till förståelse. Jag skulle nog faktiskt kunna se den här (Ramis) verksamheten, trots den språkliga utformningen, att den skulle kunna i bästa fall fylla en liten funktion där, där man alltså ser på hur stora svårigheterna är och hur man definierar problemen. Det var nu en viktig punkt för Krister Stendahl: att i dialogen så är det självklart att var och en får identifiera sig själv, och inifrån tala om hur den levande religiösa kulturen ser ut. Då är det faktiskt, i dagens sammanhang med Mellanöstern och inför frågan: vad är Israel, idag?, viktigt att direkta och indirekta offer för den militäristiska staten Israel idag, som visar drag av expansion så är det också viktigt att dessa offer får definiera sig själva. Det är möjligt att de inte gör det så väldigt bra och att man måste läsa där också mellan raderna efter inte bara hat utan ångest och förtvivlan och nästan desperation inför det läge som råder. Jag är angelägen om att stryka under att det är i den här vidare ramen som jag nu arbetat med texterna och de här programmen.

Bibelns normativa funktion

• Adv F: Nu har jag åberopat förhör med dig framför allt för att få din syn på den bibelcitatargumentation som förekommer i de här texterna som har blivit åtalade. Hur skulle du sätta någon gemensam rubrik på de här citaten? Faller de inom en viss typ av bibeltexter?

Bergman: "Exegetik" är en vetenskap. Den vetenskapen bedriver inte Ahmed Rami. Ahmed Rami är inte skolad som exeget. Det innebär att när han återger bibelcitat så är det oftast en eller ett par verser. De är återgivna helt enligt den svenska bibelöversättningen. Han har alltså inte försökt att jämföra med olika bibelöversättningar. Det är ju en objektiv norm. Han har valt texter där ordet "förinta" är just "förinta" och inte "föröda" eller något sådant, utan han har följt texterna och, såvitt jag har sett, har han citerat dem riktigt. Det är ett enkelt citerande av text. Han anger varifrån han har tagit dem - det är inte alls säkert att det brukar göras i polemiska sammanhang. Han säger inte att: "ur hundra exempel väljer jag detta", utan han väljer den ena texten efter den andra. Det är alltså ett enkelt sätt att umgås med texter. Men han ger läsaren möjlighet att enkelt slå upp och kolla att texten är rätt citerad. När det gäller urvalet av texter så är naturligtvis det beroende på ärendet. Rami har valt ut den tradition eller den grupp i Israel och de delar av det israeliska samhället som han ser vara direkt eller indirekt ansvariga för den politik som förs och har satt in de bibelställen som han tycker då passar mot den bilden.

En avhandling i Amsterdam, Schonefeld, Jakobus, 1976 men med en opponent från Hebrew University i Jerusalem som handledare, professor Adar, och det mesta av studierna för den här avhandlingen har han bedrivit i Israel. Den heter: "Bibeln i den israeliska utbildningen, en studie i olika sätt att nalkas den hebreiska Bibeln" - Hebrew Bible, det är alltså vårt Gamla Testamentet - och dess utlärning i den israeliska pedagogiska litteraturen. Det här är konkret material som man ställs inför. Kanske mest är det undersökningsmaterialet i de tidigaste skolåren i den israeliska utbildningen, där man ju i mycket hög utsträckning utgår just från texter ur den hebreiska Bibeln. Och där har då Jakobus Schonefeld, utifrån vissa detaljstudier, kommit fram till vad han talar om som fyra modeller att förhålla sig till de här texterna. Det här är i skolan, så det är inte heller fråga om någon avancerad exegetik men jag tror det är fullt tillämpbart här. De här fyra vägarna beskriver han så här: "Den första vägen det är att man underkastar den moderna situationen...", han säger "självidentiteten" för han tänker på den enskilde eleven eller den enskilde läraren, men vi kan väl för att bredda det litet säga "den aktuella situationen" eller "problem i den aktuella situationen", "man underkastar det under bibelordet."

 

• Adv F: Vad betyder det?

Bergman: Det innebär då att det har funktionen av att vara en norm. I praktiken är det så att för att det här skall fungera då måste man börja egentligen i bibeltexter eller vara så pass inne i Bibelns värld att man känner till det och sedan använder man då den kunskapen till att kasta ljus på problemen i den aktuella situationen. Det är ju den gamla källan som ger norm. Det är den som skall bestämma hur jag skall handla. Det är ju i första hand utifrån ett regelsystem som ligger i Bibeln som jag då handlar. Då underkastar jag den moderna situationen under Bibelns auktoritet. Och det blir alltså en normativ funktion. Den andra modellen, där säger han att man "projicerar in" den moderna situationen i de gamla källorna, dvs där börjar det med den moderna situationen. En exegetik tar ur texten något, en eisegetik: tar in i texten den egna situationen. I båda fallen är det ett mycket nära möte mellan den aktuella situationen och texten.

Man kan säga att det här andra, när man projicerar, man börjar i den moderna situationen och söker man då en bibeltext som kan konfirmera, ge sitt ja till ett visst handlingssätt, en viss lösning. Sedan har vi den tredje modellen och där talar han helt enkelt om konfrontationen, alltså den moderna situationen igen, och situationen som det beskrivs i den hebreiska Bibeln är till synes en helt annan. Då kan det alltså vara konfrontation. Då kan man lära av en gammal text att så är det inte nu. Sedan har vi den fjärde modellen som mera motsvarar en litet vetenskaplig ("objektiv modell") - när man försöker vara litet fristående i förhållande till texten. Man har en historisk kritisk hållning, man för olika argument och man kanske tar ut en del i texten och säger att det kan ha en viss giltighet men inte här, och det är alltså en mera historisk kritisk verksamhet. Man kan väl säga att av de fyra modellerna så är det de två senare som kräver mer arbete och de två första som är förhållandevis enkla. Det är en grov förenkling. Men jag skulle tro att det kan vara nyttigt när vi nu skall titta på vad är det för modell som närmast Ahmed Rami svarar mot och vad är det för modell han anklagar det israeliska samhället för att följa när man läser texterna.

* "Amalek" - Israels motståndare * Rami utgår från realiteter ...

I stort sett så följer Ahmed Rami den andra modellen. Han utgår från den aktuella situationen i Palestina, realiteter, konkretioner och lidanden. Det kan man verkligen ta på. Han projicerar in den moderna situationen i de här texterna och tycker att det överensstämmer förbluffande mycket.

När det gäller den andra sidan, de som använder sig av de här förintelsetexterna i dagens Israel - och tyvärr finns det många som gör det, så har jag sett att Morton Narrowe i en tidningsartikel har hävdat att de här förintelsetexterna tillhör inte judendomen (!)

Men det är faktiskt så att det förekommer (i Israel) och just i de sammanhangen där kombinationen av den typen av enkel bibelläsning, applicering av texten rätt upp och ned, där den kombineras med vapen - och det är en mycket olycklig kombination.

Jag återkommer till frågan om urvalet av texter. Om man ser det från judisk sida så skulle jag vilja säga - och jag tror att t ex Morton Narrowe ger mig rätt - att kärnan av de här texterna (i den judiska bibeln GT), de kanske otäckaste texterna i det här sammanhanget, det är sådana som brukar kallas för Herem-texterna och Amalek- texterna. Det är texter, framför allt ur Moseböckerna och Josua och Domarboken, som handlar om erövringen och rätt till landet. Man kom att döda de egyptiska förstfödda, och där den mirakulösa övergången över sävhavet. Hur det kom att rädda israeliterna och döda Farao och hans trupper. Det är i hög grad texter som slår åt båda hållen. Den enes bröd den andres död, är inte ett ovanligt fenomen. Men på andra sidan så var Amalek (och folket amalekiterna), den första fiende som Israels stammar mötte. Som ärkefiende kommer han alltså att stå som en sorts mytisk figur för den som - enligt vissa bibelställen - den som gradvis skall förintas och hans namn skall förintas och han skall inte finnas mer. Gradvis skall det ske. Ordet "herem" kan översättas med "förinta", "förgöra", "förstöra totalt". När det gäller Herem-texterna så är alltså de här Amalek-texterna ett exempel på denna herem. Men det finns andra, och där kommer de att drabba de s k sju folken som, efter Amalek, är de som kan utgöra ett hinder på vägen till att erövra och ta i besittning det utlovade landet, Palestina. Det gäller bl a kananéerna och ibland sägs kananéerna som en sammanfattande rubrik för de sju folken, ibland räknas det upp de sju folken. Det är alldeles klart, om man är historiker, att man kan se att det här är texter som speglar, delvis i efterhand och delvis i en sorts idealteckning, en mytisk teckning om, hur det borde vara när man är ensam herre i sitt land. Vad Ahmed Rami finner är det detta att det här stämmer ganska väl med vad palestinierna får uppleva dagligen eller är på väg mot det, och han andrar framför allt de här texterna och härmed besläktade texter. Är det faktiskt så att man använder i någon större utsträckning de här texterna i Israel? Är det inte ganska godtyckligt att säga att det är de här texterna som på något vis direkt eller indirekt bestämmer delar av skeendet i Israel idag? En del av mitt agerande här är att peka på i hur stor utsträckning faktiskt de här texterna spelar en roll i dagens Israel.

"Erövringen" av landet

• Adv F: Om vi, innan vi går in på den aktuella situationen, säger någonting om de här Herem-texternas tillkomst från början. Kan man som historiker ha någon uppfattning om huruvida de här texterna i Moseböckerna och i Josua, om erövringen av landet och hur det skall gå till, om de här txterna var avsedda från början att uppfattas bokstavligen som normer? Var det så?

Bergman: Det här är en mycket lång historia som går från folkliga och muntliga traditioner till nedskrifter, partiellt och sedan redaktioner av detta och nya redaktioner osv. De nedtecknades sedan i den form vi har dem nu - och då tänker jag mest på Deuteronomium (5:e Mosebok). Moseböckerna är det som står som Moses testamente, den är lagd i Mose mun hela tiden. Det är hans avskedstal där han föreskriver och omtalar i förväg sin egen död. Det är en sammanfattning av delvis det ganska brokiga stoffet i de tidigare böckerna, där vi har folkräkning och stammar osv i 4:e boken. Vi har de många lagarna om prästerna i den 3:dje boken. Vi har skeendet med uttåget ur Egypten och ökenvandringen osv i den 2:dra boken. Och vi har 1:sta boken från skapelsen t o m Josef i Egypten. De har ett mycket blandat stoff. Men det som i vårt sammanhang är mest relevant och som stämmer ihop med texterna, det är vissa texter ur 2:dra Mosebok som skildrar det här skeendet och motsvarande med själva erövringen av landet i Josuas bok. Det är Deuteronomium, avskedstalet, som skall fastställa vad gäller beträffande förbundet. "Två vägar lägger jag framför er", säger Mose. Det ena är livets väg. Om ni följer mina bud och stadgar och är trogna mot förbundet, då kommer ni att vandra på livets väg och Gud... jag är med eder. Det andra är dödens väg. Alltså i och för sig så dras där en allt annat än öppen historia. Det kan handla både om livets väg och dödens väg. Det handlar också om förbundet, dess stadgar, trohet och otrohet. En del av de här texterna har nedskrivits kanske 700 år efter det att det har tilldragit sig i slutredaktionen. Det är en mycket lång historia som ligger bakom och som gör att vi bara kan ana hur det startade och hur det användes. Men det kommer att användas som en sorts förbundsbok och man kommer att ta ut delar av det som kanske är löfte utan villkor. När det gäller löftena så kommer, också förstås, 1:sta Mosebok in i allra högsta grad med löftena till Abraham, Isak och Jakob osv. Det är dem vi hittar i 1:sta Mosebok. Ibland är de förenade med villkor: "Om ni följer mina bud och stadgar...", ibland utsägs inte villkoren och där har man då fört en diskussion: skall man ändå underförstå det eller är det så att det är ett villkorslöst löfte? Och det är klart att det är ganska avgörande hur man tolkar en sådan sak.

 

• Adv F: Löften om vad då?

Bergman: Det är löften om landet (Palestina).

 

• Adv F: Till vem?

Bergman: Till Abrahams säd.
Det här löftet (i 15 kap. i 1:sta Mosebok), där står det att det är genom Isak och hans avkomma som landet skall ärvas och i allmänhet har man väl använt sig av de löften där det inte finns med mer än folket, egendomsfolket. Jag tar det här så enkelt för att peka på att det är naturligtvis ganska avgörande vilket löftesord man då lägger i botten, vilket man utgår ifrån om man har en bredare horisont och tänker på välsignelse för folken eller om man har horisonten "egendomsfolket", säden till Isak, och eventuellt kan handla så att det blir mera till förbannelse än välsignelse för [andra] folk.

 

• Adv F: Hur har de här texterna, Herem-texter, löftestexter uppfattats inom judisk tolkningstradition under årtusendena? Kan du säga någonting kort om det?

Bergman: Om vi t ex tar en sådan text som Amalek, så kan man utifrån sammanställningen av de texter där det namnet nämns och även amalekiterna att det var "gradvis" som det handlar om, men det skulle vara en total förintelse [av Israels fiender "Amalek"] , t o m namnet skulle förintas. Det är det sättet på vilket man uttrycker den totala förintelsen. Och det är därför man när det gäller dokumentationen till Shoa i Jerusalem just talar om Jadvashem-monument och namn för de namnen som inte får gå förlorade. Namnen kan finnas kvar och minnas även om människorna har förintats. Men här talas det, i de här texterna, just om att amalekiterna skall förintas och deras namn skall förintas. Det är alltså ett sätt att uttrycka totalförintelse.Men där har man fört en mycket kvalificerad, omständlig och omfattande debatt om vilka är de yttre tecknen för att man skall kunna känna igen Amalek (idag) och ,om det nu skall vara gradvis, hur skall man veta om man är inne i en fas då av den slutgiltiga och totala förintelsen? Vad som nu är problemet och frågan är snarast inte hur tolkar man de här texterna normalt. Det skulle höra hemma i en allmän information om olika typer av judendom och brottning med Bibeln osv. Utan vad som är relevant just i det här fallet är om i dagens situation (med ockupation och allt vad det innebär ) - finns exempel på att man faktiskt tillämpar de här texterna?

 

• Adv F: Det var precis vad jag tänkte fråga dig om.

Bergman: Ja.

 

• Adv F: I världsliga politiska frågor, förekommer där i Israel idag en argumentation som stöder sig på de här texterna i Bibeln?

Bergman: Ja, jag skall plocka fram litet dokumentation här, och det kan jag förutskicka att det är ingen lustig läsning. Men frågan gäller här om det finns exempel på att man idag använder orden på det här sättet? Låt mig gå in på ett tungt vägande exempel som vi har all anledning att fundera över allvarligt. Det är en broschyr som har utgivits av IDF, alltså Israeli Defence Forces. Det är den israeliska armén, det härstammar från centralkommandot. Det kan alltså inte vara mer centralt och den som har bl a rekommenderat och skrivit den det är armérabbinen, alltså den högste rabbinen. Det här publicerades, den cirkulerade eller sändes ut efter oktoberkriget och det är väl värt att notera.Titelbladet heter: "I efterverkningarna av Yom Kippur-kriget. - Några reflektioner, Halaka och forskningen". Halaka, det är den normativa sidan inom judendomen, det som ofta heter "mitzva" och som dyker upp ganska ofta i Ahmed Ramis program och skrifter. Det betyder ett påbud och det kan vara både positivt och negativt och vi har en grund av 613 sådana mitzvot i själva kärnan. Grunden som man sedan alltid utgår från när man diskuterar om det och det är en mitzva. Den vetenskap som sysslar med det, det är den "halakiska". Där går man igenom hur olika saker kan relateras till de här av alla accepterade 613 buden och förbuden.

"Plikten att döda civila"!!

• Ordf: Vad är det då för papper som prof Bergman hänför sig till när vi talar om detta ?

Bergman: Detta dokument har publicerats i Haol'am Hazeh, en högst respektabel veckotidning i Israel. Förordet för broschyren är skrivet av general Jona Efrati vid centralkommandot och det står i förordet: "Dessa studier är dedicerade till minnet av de soldater som gav sina liv så att vi kan fortsätta att existera. Låt dessa studier få vara ljus som tänds till minnet av våra söner som nyligen dött martyrdöden." Det är alltså i skuggan av oktoberkriget, detta. Och sedan är det då en halaka-artikel som instruerar om plikten att döda civila - och det är här det tillämpas det här herem-stället, och tillämpas också på civila. Denna skrift är under rubriken "Att rena vapnen". Högsta militärledningens rabbin, överstelöjtnant Avidan, inleder sin artikel på följande sätt: "IDF", alltså israeliska försvarsmakten, "erkänns i vida kretsar som en armé som fostrar sina soldater att strikt hålla fast vid vapnens renhet" - och det är därom man sedan har haft en mycket lång diskussion i Israel kring detta, vapnens renhet.

Och jag återkommer till andra artiklar som belyser den diskussionen. "Innan de drar i fält, och inom ramen för de operationella instruktionerna ,framhåller befälet, klart och otvetydigt, för soldaterna att de inte har någon rätt att skada fredliga civila. Syftet med denna artikel är att undersöka olika aspekter av denna komplexa och känsliga fråga från halakas ståndpunkt." Den här öppningen ger ju vid handen, att armén klart återger "vi följer Genève-konventionen". Man har inte rätt att i krig döda civila. Men sedan gör rabbi Avidan en lång utläggning om de här källorna. Det är många citat. Rikliga bevis på att man i krig har dödat och har rätt att döda - under vissa omständigheter har plikt att döda de civila. Han säger bl a: "Det visar sig vidare enligt Tosafoth..." [en tradition som visserligen ligger utanför Talmud. Vi har den hebriska Bibeln, vi har Mishna, vi har utfyllnad, kompletteringar till Mishna som heter Gemarah och där har vi sedan två Talmudversioner , en uppkallad efter Jerusalem en bit in på 400-talet, Kohmenerah, och sedan den mer vägledande och mer kompletta jerusalemitiska Talmud från c:a 500 efter Kristus. Tosafoth ligger alltså i skiktet närmast efter det men tillmäts nästan samma auktoritet inom den judiska/ortodoxa traditionen som Talmud.] "Det visar sig vidare, enligt Tosafoth, att israeliska trupper när de i krigstid anfaller fienden får, och efter halakiska regler, även måste döda civila som fogar sig. Eller med andra ord: civila som uppträder tillbörligt.- Det har redan sagts, du skall döda de bästa av hedningarna". Och här kommer vi då fram till sådana här citat som finns i den tidigare traditionen: "Du skall döda de bästa av hedningarna" ... det finns en variant också: "Du skall döda de bästa av egyptierna".

 

• Adv F: Från vilken skrift citerar Avidan här när han säger så? Talar han om det?

Bergman: Nej, det gör han inte, "de bästa av hedningarna" finns väl i hebreiska Bibeln. "De bästa av egyptierna" är en senare variation som jag inte riktigt vet när den kommer in. Men här gäller det att: "Döda de bästa bland hedningarna". Det är t o m de som följer lagarna, är fogliga och man inte egentligen har anledning att misstänka. Men de bästa kan bli de "sämsta" och de bästa kan bli "förrädare". Här har vi alltså ett typiskt material. Avidan fortsätter: "Det har redan sagts, du skall döda de bästa av hedningarna och ingen bör visa tilltro till att en hedning inte förorsakar våra trupper skada, ty misstanken kvarstår att han i någon fas av striderna likafullt kan orsaka skada, antingen genom att lämna underhåll eller genom att förse fienden med informationer..." - Tillämpar man det här resonemanget så kan man inte objektivt förklara sig ur Genèvelagarna som säger att man inte får döda civila. För det är klart att alltid en civil kan misstänkas att vara mer positiv till sina landsmän än till de erövrande trupperna! - "Det inträffade exempelvis i missödet som iscensattes för judarna och dem i Egypten som fruktade Herren...", tillägger Avidan. - Och här har man en vidare utläggning av ett bibelställe i andra Mosebok, där man menar att det var somliga som kanske t o m var proselyter, alltså egyptier under den här 200-300 år långa vistelsen mellan Josef och Moses i Egypten som hade börjat sympatisera med judarna. Deras vagnar förstörde man inte. Sedan kom det upp traditionen att det var de vagnarna som man sedan använde när man förföljde judarna på väg mot Sävhavet. Här motiverar man det överträdandet av folkrätten genom exempel från andra Mosebok. Rabbi Avidan sammanfattar: "Våra källor visar klart att man inte kan lita på en hedning hur progressiv och civiliserad han än är. Och f ö måste man alltid se upp så att inte samma hedning som på ytan verkar vara en god hedning bistår fienden. Därför kommer man otvetydigt fram till att de som bistår fienden måste behandlas som om de vore fienden själv. Med andra ord är det själva biståndet som förvandlar dem till ett fientligt mål och som definierar dem som en fiende som kan dödas." Och sedan längre fram säger Avidan: "Civila som våra styrkor stöter på under kriget får dödas och till och med skall dödas närhelst det inte kan säkerställas att de är ur stånd att slå tillbaka mot oss." Här finns det en liten klausul. Det ges inte någon närmare antydan om hur detta undantag skulle stämma och i den avslutande sammanfattningen så står det alltså: "har man rätt ja, skyldighet att döda civila."

 

• Adv F: Och till stöd för detta menar du så åberopar han dels det här avsnittet ur andra Mosebok, om vagnarna, och sedan var det en text ur Tosafoth?

Bergman: Ja. Men i grunden ligger ju det här med "döda de bästa av hedningarna" som är besläktat med de här Herem-texterna. Det finns alltså knippen av texter som läggs till varandra och dit hör den här texten "att döda de bästa av hedningarna", där man har haft anledning att, genom att använda en så radikal formulering, stryka under att det är frågan om att utplåna dem. Då vill jag anföra - det är fortfarande samma broschyr som kommer från centralkommandot och har distribuerats därifrån och där det är som sagt en överstelöjtnant, den främste armérabbinen som har skrivit den här utläggningen. Det är tillräckligt allvarligt att detta har kommit ut med legitimation från centralkommandot för armén och distribueras till de olika arméenheterna. Då har man pekat på hur en yngre generation rabbiner har alldeles för lätt att falla in i den här normativa, ytliga mycket enkla tolkningen. Den som, enligt mina fyra vägar, var tolkning nr 1.

"Alla araber måste dödas"!

• Adv F: Vilka uttryck tar sig det?

Bergman: En sådan där rabbin är Rabbi Shimon Weitzer. Han är chef för en Jeshiva-skola, Mudrashiat Noham och det har diskuterats i en judisk tidning (årsbok för den nämnda Yeshivan, Mudrashiat Noham, vol.11 från 1974 sid.29). Där återges en brevväxling. Det här är nu ett mycket vanligt sätt som pekar på hur judendomen fungerar konkret som skriftlärdom där man ibland får för sig att skriftkultur och skriftreligion, det är skrifter och inte människor. Men det är ju självklart att det är de levande skrifterna också och levande utläggarna, det är rabbinerna och skolföreståndarna och sådana som får göra tolkningen in i nutiden. Det är en sådan skolföreståndare för en rabbinskola som vi möter, rabbi Shimon Weitzer. Han har fått ett brev från en tidigare student som nu gör sin militärtjänst, uppemot tre och ett halvt år.

Den här eleven skriver då att det har på hans "lucka" i det militära uppstått en väldig diskussion kring den här Purity of Arms, alltså den här skriften som vi nämnde förut, broschyren från centralkommandot för den israeliska armén. Den här studenten säger att han har nog litet svårt för det där. Han skriver: "Kanske att araberna faktiskt lever under Amaleks lag". Och här har ni just det här kodordet "Amalek": är det Amalek eller inte? Han är alltså litet tveksam, den här studenten. "Kanske att araberna faktiskt lever under Amaleks lag", dvs att det är tillåtet att döda dem och utrota, utplåna deras minne! Det är alltså fråga om Genèvekonventionen eller Halaka? Och då säger den här rabbi Weitzer: "Det är accepterat av världens nationer att krig har sina spelregler ungefär som fotboll och basketboll har spelregler, men vi judar - Gud förbjude oss - vi ser inte krig som ett spel utan det är en nödvändighet som är pålagd oss för livets skull och detta faktum måste bestämma hur vi skall uppträda." Alltså Genèvekonventionen och hedningarnas lagar det är ungefär som fotbollsspel. Och sedan anspelar han då på det här ordet som vi mötte i broschyren, men här faktiskt i en liten annan variant, han fortsätter: "De bästa bland egyptierna skall slås eller dödas, de bästa av ormarna skall krossas." Och här har vi det här demoniserade språket mycket väl belagt. Egyptierna och ormarna det är en icke mänsklig fiende. Och sedan säger då rabbi Weitzer så småningom: "Men när det gäller detta så skiljer sig juden från hedningen och detta trots det faktum att principen... ", och så kommer en hänvisning till (Talmuds) Mishna-traktaten, Sanhedrin 72 vers1, att man när det gäller att döda bara skall gå till väga så att man dödar den som kommer för att döda dig. Men trots det så är det dels, säger han, svårt att veta om han nu kommer för att döda en, och sedan kommer det en längre utläggning där i praktiken alla araber har kommit för att döda och avslutningen blir att studenten säger så här: "Jaha, jag förstår att jag måste döda dem även om detta innebär att jag kommer i klammeri med militärlag." Ni märkte ju att man började med att tala i inledningen till den här broschyren att det finns vissa lagar och det är Genève-lagarna, men i den halakiska utläggningen så kom man alltså fram till att "Amalek"-paragrafen skulle användas.

 

• Adv F: För att rekapitulera, så var det så att du berättade för oss om en årsbok som ges ut av en Yeshiva, religiös skola, där en rabbin, Shimon Weitzer har en brevväxling med en elev som gör sin militärtjänst och där eleven frågar sin lärare om det möjligen är på det viset, att araberna lever under Amaleks lag och Weitzer svarar bl a med några bibelord: "de bästa bland egyptierna skall slås eller dödas", "de bästa av ormarna skall krossas". Vad är mer att förtälja om det här exemplet?

Bergman: Jag kan ju sticka emellan med en artikel av Menachem Hacohen från den 16/6 1989, ur Jerusalem Post, som kallas Wild West Bank Rabbis, (Vilda Västbankens rabbiner). Artikelförfattaren, Menachem Hacohen, har tidigare varit ledamot av Knesset. Där skriver han att han anklagar en hel ny generation av rabbiner som mycket starkt stryker under ...och så tar han ett Psaltarpsalmcitat från Psaltaren 149 verserna 6-8: "Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat svärd i deras hand för att utkräva hämnd på hedningarna och hemsöka folken med tuktan för att binda deras kungar med kedjor och deras hövdingar med järnbojor". Det här, menar han, lägger då den här unga nya generationen av rabbiner ut halakiskt: det judiska blodet är mer värt än det arabiska blodet och sedan citerar han från ...eller hänvisar till en rabbin från Beit Hadassa-rätten och lärare, vid graven i Shehem där lärljungarna drar ut fullt beväpnade och inget levande ting skall sparas, utifrån tillämpningen av den här psaltarpsalmen... med Guds lov i munnen och ett tveeggat svärd i handen.

 

• Adv F: Rör det sig här alltså om en tendens, säger Hacohen det?

Bergman: Ja, det är alldeles uppenbart att det gör det. Och den tendensen kan man ju spåra till framför allt efter 1973. Gush Emunim, som har nämnts här, kom visserligen att börja formera sig efter juni-kriget 1967, men formellt etablerades det först 1974 och är alltså årsbarn med den här broschyren som vi har uppehållit oss vid tidigare. Gush Emunim har en mycket bred spridning på olika sätt. Vad som gäller det här Gush Emunim och som gör det svårgripbart är att man arbetar utan absolut ledarskap. Man har väl en grupp på fem-sex ledande ideologer och de är rabbiner nästan genomgående med rabbi Lewinger som en av de första. Men deras influenser på bosättningarna, framför allt är det ju de som i många fall drivit fram bosättningarna. Men också bland soldater, militärer och officerare, är de högst betydande. Det är ju det allvarliga i situationen idag, som jag ser det, i Israel, att under de pressade förhållanden som råder så vågar man inte gå emot extremreligiösa grupper som engarerar sig politiskt. Därför att hela situationen är den, att ingen part egentligen vill stöta sig med religiösa grupper. Jag tror att det kan vara nyttigt för auditoriet att påminnas om att när man utropade The Jewish State of Israel, (den judiska staten Israel) den 14-15 maj 1948, i den deklaration som utgjorde själva skapandet av staten, finns icke ett bibelcitat. Men där finns en formulering som skulle vara öppen åt båda hållen. Det talas nämligen om "Israels klippa", och för varje bibelcentrerad jude så är det självklart att det enligt psaltarpsalmen är Gud som är Israels klippa. Men det står inte inom citationstecken. Och det är alldeles uppenbart att uttrycket valdes för att, man om man var sekulär, kunde tänka på "Masada som icke skall falla". "Klippan", som är det befästade Israel (som ju idag är enligt olika beräkningar nr 4 eller 5 bland de militära potentialerna bland världens länder). Detta visar ju en dubbelhet som finns redan från början och där finns inbyggt hela problemet. Om man skall vara judisk, kan man då vara demokratisk?

Den här problemställningen som ständigt aktualiseras och som ligger i själva tillskapandet av staten Israel - som inte har någon konstitution. Det hänger bl a ihop med att vissa extrema religiösa grupper aldrig har gått med på de litet vagare formuleringarna om gränser och vem som är jude, som man har fört fram, och velat driva den rent halakiska linjen. Som ett litet exempel på de egenartade omständigheter under vilka den judiska staten Israel lever, så kan man säga att idag råder faktiskt icke religionsfrihet i Israel för judar.

Under de förhållanden som råder har den ortodoxa judenheten kommit att bli den helt dominanta när det gäller tillämpning av Halaka. Det innebär t ex att stora grupper, kanske majoriteten av judarna i USA, riskerar att icke accepteras som helt och fullt judar på samma villkor som ortodoxa judar i Israel. Jag vill ta upp de här två konkreta exemplen. Ett från 1948 och ett från 1989, där i årsvalet, som mycket starkt lutade åt en ny koalition där likud skulle gå samman med vissa delvis ultraortodoxa grupperingar, men en rad uppvaktningar kom från USA som ville pressa på att man icke skulle få en sådan regering i Israel så att t o m skärpning kunde ske när det gällde bestämningen av vem som är jude och som aktualiseras när en jude skall återvända, enligt "the law of return", och där en reformjude eller liberaljude eller konservativ jude inte behandlas på samma sätt som en ortodox jude. Från 1948 och in i dagens situation möter vi de här mycket komplexa och spända förhållandena där religionen av visst ortodoxt märke spelar en förbluffande stor roll i regelsystemet, trots att, på papperet, man kan säga att 60-65% av de judiska israelerna idag är sekulariserade nästan i en grad som genomsnittssvensken.

 

• Adv F: Har du ytterligare något exempel på bibelutläggningar från Israel i aktuella sammanhang?

Bergman: Ja, jag skulle vilja ta ett mycket centralt exempel, ett av de allra mest centrala och som ständigt har följt judendomen med glädje och bävan. Det gäller den episoden i Abrahams liv där han skall prövas, i hans absoluta lydnad inför Gud. Det gäller det eventuella offret av sonen Isak. (Biskop Krister Stendahl anspelade igår på det och sade att Sadat vid sitt besök i Knesset anspelade på Isaks offer. Men det är faktiskt så att, enligt Islam, är det Ismael som offras och det visar att så där entydigt är det inte. Även när man talar om en och samm tradition, från Abraham, så ser man på offret på olika sätt.) Här i första Mosebok är det ju alldeles entydigt: Akeda är nyckeln för den här traditionen.

"Med vapen i hand: slakta Israels fiender"!

• Adv F: Vad betyder "Akeda"?

Bergman: Det kommer av ordet i texten "och han band", nämligen åsnan, innan man skall stiga upp på berget för själva offret. Att binda har man sedan gjort ett substantiv av bindandet. Ingen skulle säga att just det där bindandet av åsnan var det mest karakteristiska i det här. Men det är som om man bara antydningsvis vill säga att det var där det började: vägen upp och frågandet med "här är veden", "men var är offret?" "Akeda" står då för hela det här föredömet att Abraham var inställd på blind lydnad utan att resonera. Det är frågan, hur använder man sig av detta? Det finns som vid tidigare ställen många olika sätt att dra nytta av det här, att framhålla det som ett föredöme. Jag kan nämna att just Shonefeld i boken som jag tidigare talade om, som redogjorde för Bibeln i den israeliska utbildningen, tar upp detta Akeda som det första exemplet. Där går han då igenom de olika böckerna och han konstaterar i ungefär hälften av fallen att där ges en sådan utbildning, en sådan undervisning, en sådan presentation av det hela, att effekten blir: Gör som Abraham - blind lydnad. Var till och med beredd att slakta din egen son. Det är klart att man då också är beredd att slakta Amalek (Israels "fiender") och egyptierna, "de bästa av egyptierna" eller "de bästa av hedningarna". I hälften av exemplen så kommer det olika grader av utläggningar. Jag tar en utläggning, ännu mer avancerad och som just finns med också i det här utmärkta häftet om religiös sionism som jag hänvisat till och som utgivits av Os wer Shalom, där en Ariel Shimon tar upp det här och pekar på hur farligt det här exemplet naturligtvis är. I den mest existentielle av alla av våra författare i Norden, Sören Kirkegaard, så har ju detta fått ett sådant nedslag där han har tre-fyra scenerier där man beskriver hur Abraham resonerar och det är intressant att en av böckerna här som refereras till i det israeliska skolväsendet hänvisar till Kirkegaard. Han visar på hur det här naturligtvis kan missbrukas.

Jag skulle kunna ge en lång rad exempel både då från den här skolvärlden och utifrån samhället där just det här Akeda har använts i sammanhang så att det har kunnat täppa till munnen på varje argumentering - gör som Abraham, med vapen i hand. Och jag vill betona att det är det otäcka, att den här mera direkta, inte övervägande utläggningen, utan den mera direkta tillämpningen av bibelordet, den är idag mycket vanlig just på kibbutzerna, där man är beväpnad, och i armén som självklart är beväpnad och som alltså har möjligheter att både ta till sig och handla. Det är den kombinationen som är otäck och som jag menar i det israeliska samhället. Os wer Shalom och andra är mycket medvetna om detta. Men kvar står ändå att Os wer Shalom (som är emot denna navändning av bibeln) är den ropandes röst i öknen, medan Gush Emunim når mycket längre och är mycket efektivare och har influenser som enligt min mening inte är bra.

 

• Adv F: Gush Emunim, vad skall det närmast jämföras med för slags organisation? Är det ett politiskt parti eller är det något religiöst samfund eller vad är det?

Bergman: Medvetet så har Gush Emunim organiserats som ett politiskt parti. De ingår i koalitioner - jag hoppas att alla här närvarande vet att det aldrig någonsin under de 40 åren i Israel har tillnärmelsevis varit så att något enda parti har kunnat bli regeringsbildande, utan det har alltid varit fråga om koalitioner på olika sätt och mycket komplicerade och bitvis bräckliga koalitioner. Det här hör till den israeliska verkligheten under de 40 år man har haft. Att då organisera sig som ett religiöst parti, det gjorde Kahane med Kach, men där kunde man tack vare det, på ett sätt, komma åt honom. Gush Emunim är mycket, mycket listigare. De arbetar mer i celler och grupper och indirekt i andra partier. Jag nämnde att Abraham Kook, förste överrabbinens son, Zwi Yehuda, rabbinen Zwi Yehuda Kook med denna Yeshiva Merkasarah-skola, att han tillhör ideologerna i Gush Emunim. Det är alldeles klart. Han representerar The Jewish National Religious Party. Där har vi det bäst etablerade religiösa partiet. Att han representerar det, visar naturligtvis också att man har goda ingångar i detta gamla religiösa parti. Men man arbetar mycket mer ute i bosättningarna och i grupp genom spridning av skrifter som är mycket svåråtkomliga. De översätts sällan. Det är i så fall om Os ver Shalom är framme och gör en god gärning, då översätter man. Annars är de till för intern spridning. Det är litet grand av cellsystem.

"Religiös lagfart" för att röva ett land!

• Adv F: Vad betyder ordet "Gush Emunim"?

Bergman: Det betyder "De troendes block". Redan namnet säger att här är det de "troende". Det är en alldeles klart religiös grupp. Men intressant är att de i sin speciella politik, som man byggt upp det, arbetar med ett messianskt fastänkande däri den aktuella fasen - det messianska, så har man att göra med något av sluttid som kastar sin skugga framåt och det är ett mycket komplicerat kapitel. Men det är tillräckligt för att vissa regler skall kunna sättas ur stånd och andra regler utifrån ett messianskt tänkande skall kunna kopplas in. Gush Emunim arbetar alltså med ett sådant här messianskt schema. Det intressanta är att i den nuvarande fasen så kan sekulariserade judar och dessa Gush Emunim mycket väl samarbeta. Man har alltså en bred verksamhet utåt och inte bara inåt i det här blocket och man har alltså stort inflytande på religiösa skolor och annat och har en vision där de visserligen är de troendes block. För dem är det alldeles klart att de är motiverade, engagerade, och aktiverade och gör sina tolkningar utifrån den tros-halaka som de har. Men det är samtidigt så att de skall arbeta i ett mycket brett mönster. Det här är naturligtvis en mycket skissartad kontur av en rörelse som är ytterst svårfångad. Alla som har studerat den något måste säga, att det är en av de mest inflytelserika krafterna i dagens Israel. Därför är det allvarligt när företrädare för Gush Emunim gör bestämningar om den här religiösa "lagfarten" för den judiska staten Israel. - Det är just denne rabbi Zwi Yehuda Kook som har gjort ett offentligt uttalande inför valet 1974 när man höll på att bilda denna gruppen. Han säger så här: "På det att alla folk på jorden må förnimma...". [Det är utgångspunkten, Josua 4:24 och så kommer då utläggningen - det här är alltså en kommenterande bibelsamling som skall ge ett program för det religiösa nationella partiet.] - "På det att alla folk på jorden må förnimma". Det räcker att säga det. Då har man sammanhanget klart i Josua 4 kap: "Allt detta land är vårt, absolut, tillhör oss (judarna) alla. Det kan inte överföras till andra ens till någon del. Det är ett arv till oss från våra förfäder." - Talmud-traktaten Aboda Zarah 53b - garanterad av "ord från Gud vars högsta makt sträcker sig över alla generationer". Och så kommer då nyckelordet "till vår fader Abraham" med hänvisning till första Mosebok 12:7 : "Åt din säd skall jag giva detta land": - "Detta land skall jag giva åt dig och åt din säd för evärderlig tid", och ett kapitel längre fram - första Mosebok 13:15: "Stå upp och drag igenom landet ty åt dig skall jag giva det:" Och första Mosebok 13:17: "Åt din säd skall jag giva detta land" - Första Mosebok 15:18: "Jag skall giva dig och din säd hela Kanaans land". - Första Mosebok 17:18: "Till vår fader Isak" - och så kommer då löftena till Isak i första Mosebok 26:3-4: "Och till vår fader Jakob...", där har han faktiskt inte skrivit upp något bibelställe. Det måste alltså vara någonstans i 40-41 kapitlet. Och sedan "Till Israels barn", då är vi inne i andra Mosebok 6:8 och sedan en komplettering: "...skall jag giva åt eder säd och de skola få det till evärderlig arvedel", andra Mosebok 32:13. Det är alltså frågan om landet (Palestina) hade lagfart religiöst. Det här täcker ganska bra resonemanget: "Därför är det en gång för alla klart och absolut att det inte finns något arabiskt territorium eller någon arabisk mark här utan endast Israels mark." Ni kan lägga märke till den här normativa läsningen, "Israels mark", det som alltså står i Genesis, i Första Mosebok 2, som utspelade sig för 4000 år sedan. Det blir plötsligt "Israels mark" i den judiska staten Israel av märket. Här är det 1974. Det är ett ganska aningslöst förfaringssätt. Det är inte på något vis mer sofistikerat, eller mindre, än det som Ahmed Rami ger uttryck för i sin bok. "Det evärderliga arvet". Förresten "arabiskt territorium"... man kan fråga sig, vad skulle det ha hetat på Genesis' språk? I det här sammanhanget så märker ni att här bollar man med orden. Det är bara att rada upp regelsystemet och sedan tillämpa det rakt på den aktuella situationen. "Det evärderliga arvet efter våra förfäder till vilka andra har kommit och på vilket de har byggt och utan vårt tillstånd och i vår frånvaro." Tänk, vilken fräckhet! Att man har byggt och bott utan Israels tillstånd. Israels ... staten som inte fanns före 1948. Det var ju litet svårt att få ett sådant tillstånd på medeltiden! Eller hur skall man tolka det här? - "Ja, vi har oavbrutit upprätthållit allt vårt medvetandes band med det och styrkan i vår häftiga protest mot att det grymt och godtyckligt ockuperats av andra."! - Vad har vi för exempel på grymma och otäcka ockuperingar av andra folk av Palestina? Är det korstågstiden? Var det kanske det som rabbi Kook här reagerar mot? Jag har svårt att tro det. - "Förresten vi har oavbrutet upprätthållit allt vårt medvetandes band". Vad man hade tänkt sig här var då: "vi har alltid bott i landet." Men lägg märke till att det säger han inte här! Bakom det att han inte säger det ligger hela frågan om den judiska kontinuiteten av boendet i landet. För då måste vi säga: hur stor befolkning skall man räkna med för att man under rimliga historiska eller sociala/sociologiska förhållanden skall tala om en kontinuitet i bebyggelsen och beboendet? Jag kan bara nämna en kollega till mig, en professor, nu emeritus, vid Hebrew University, Safrai, specialist, professor i The Second Temple Period. Alltså århundradena kring den gemensamma eran. Jag var hemma hos honom och firade Haluka. Vi kom att tala om samarierna [palestinierna]. Han hade negativa erfarenheter av samarierna själv. Han tyckte att de var dumma och dåliga. Han hade haft dem som elever. Han var inte någon vän av samarierna eller samaritanerna. Med rinnande tårar, sade han: de har en sak som vi inte har - kontinuitet i landet . Safrai är sionist och historiker. Maimonides, den andre Moses som han kallas bosatte sig först i Nordafrika men for sedan vidare för att bosätta sig i Jerusalem, men när han kom dit så vände han. Blev sedan livmedikus i Kairo till den muslimske härskaren där. De bilder som vi får av Jerusalem under hans tid ger inte intryck av någon särskilt livaktig judisk närvaro.

 

• Adv F: När var det?

Bergman: Det var omkring år 1 100. Frågan om kontinuiteten i landet: om vi ser till de sista 2 000 åren så är det ingen tvekan om att kontinuiteten på palestiniersidan är större än på den judiska sidan. Men lägg märke till att de judiska sionisterna säger: "på vilket de byggt utan vårt tillstånd - och i vår frånvaro. Men vi har aldrig övergivit våra fäders arv, ej heller har vi sönderslitit våra band till det. Det har oavbrutet uppehållit allt vårt medvetandes band med det och styrkan i vår häftiga protest mot att det grymt och godtyckligt ockuperats av andra." Men de som "protesterar" här och de som "håller de andliga banden", de är icke i Palestina.

Bibliska gränser!

Jag är exeget också, och när det kommer i en text så vill jag utifrån just den texten som jag föreläser göra en utläggning och det här är alltså en så viktig utläggning om rätten till landet genom kontinuitet i landet. Det är en av flera faktorer som kan tas upp.

Den här texten säger vidare: "I enlighet härmed har vi (judarna) fått befallning att befria det. Därför skall vi aldrig vare sig övergiva det eller sönderslita våra förbindelser med det. Det är även känt i arabisk muntlig tradition och i deras Koran att vi i våra sista dagar skall återvända till våra förfäders hemland." "Detta har ytterligare bekräftats i Nationernas Förbunds beslut vid första världskrigets avslutande och i ett uttalande av Lloyd George, vilket jag har i min besittning." Det är alltså dem här levande skriftlärdomen och traditionen. - "Att allt detta land till sin fulla utbredning av sina bibliska gränser hör under Israels överhöghet. När vi i vår tid på gudomligt bud återvänder till våra förfäders mark vårt livs och vår helighets mark. Ja, stunden har kommit "- Psaltaren 102:14 - "och slutet är uppenbarat" - Talmud traktaten Sanhedrin 98. Därefter en hänvisning till Talmuds Kosari 5:27 och Hahajin i kommentar till Leviticus 25:25 och Jushot Malco och Jurie Daija (section) 66. Ni märker här hur man börjar att citera ett bibelställe, sedan kommer då Talmud och sedan kommer två utläggare, den senare till ett annat bibelställe. - "Så har vi inte fråntvingat araberna som bebodde marken i dess övergivenhet någon överhöghet över det. Ty de hade ingen. Vi har snarare återuppbyggt vårt land efter sammanbrottet från en främmande styrelse som tillfälligt regerat det med samtycke och beslut från världens nationer åt vilka detta land anförtrotts i detta syfte." Här påstås alltså att Nationerna och FN har gett landet inom bibliska gränser till den judiska staten Israel. Det är nog att slarva med förhållandena. "Inspirerade av sin kulturella upplysthet erkände de offentligen rättmätigheten i vår överhöghet över landet. De araber som är infödda i landet känner till och erkänner också det obestridliga faktum, att vi inte tillvällat oss någon regeringskontroll ur deras händer, såsom erkännes i ett dokument i min besittning." Han skriver inte vem som har skrivit dokumentet. - "Det är allmänt känt att vi inte drev araberna från deras boplatser här i vårt fäderneägda hemland. Vår profetias och våra profeters land, vårt kungadömes och våra konungars land, vårt heliga tempels spira och brännpunkt för vårt inflytande på hela mänskligheten." - "Utan snarare de av egen vilja, antingen av överdriven fruktan och självframkallad förvirring eller efter en politisk plan i avsikt att sprida en förvrängd bild, i det att de skapade 'flyktingläger' för att spela på världens sympatier i när och fjärran, flydde från och övergav sina lokala bosättningar." Det är faktiskt en av de mest diskuterade frågorna - att det ovedersägligen finns bandupptagningar som talar om att det var så att man drev araberna från deras boplatser. Det var icke frivilligt som de bröt upp. Intressant är att vi här har det här motivet som Krister Stendahl var inne på några gånger utifrån det som Ahmed Rami skriver om den här "förvirran". Det här mytiska att "det går som vi vill, det är Guds vilja och då är det Gud som på något sätt har ingripit och spritt förvirring hos folk." - "Vi å andra sidan, har fortsatt och fortsätter att bygga och uppbygga genom Herrens skräckinjagande under" - Där har vi det igen. Det är alltså inte bara i den här s k "befrielsekampen", (1977 eller -78), utan det är också i fortsättningen som man bygger upp "genom Herrens skräckinjagande under." Man skulle ju kunna lägga ut det, vad "Herrens skräck" innebär på Västbanken och Gazaremsan för palestinierna. - "Han som från sitt tempel ger styrka och mod till sitt folk - välsignad vare Herren! I det heliga arbetet att bygga upp vår nation och vårt hemland, vår Torah och vår moraliska kultur i rättfärdighet och rättvisa för återställande av de eviga värden som finns i vår nationella identitet och för återupprättandet av Guds närvaro och av Israel i Sion". Så avslutas texten med ett citat från Psaltaren 46:12: "Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg", och ytterligare ett psaltarställe: "Då skola vi icke vika från dig; behålla oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn. Herre Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta." Det är Psaltaren 80 verserna 19 och 20. Det hela undertecknat alltså av rabbi Zwi Yehuda Ha'cohen Kook, son till framlidne rabbi Abraham Yitzhak Ha'cohen Kook, förste överrabbinen i det Heliga Landet i Jerusalem och det här publicerades i den israeliska tidningen Ha'aretz den 31/12/73 och i Jerusalem Post den 5/1/1974.

 

• Adv F: Du vill karaktärisera den här rörelsen som han tillhör, Gush Emunim, som en av de mest inflytelserika krafterna i det moderna Israel? Det var väl rätt uppfattat?

Bergman: Ja. Och jag menar att jag har en viss täckning i det arbete som Os wer Shalom gör och som framför allt riktar sig mot Gush Emunim.

Att deras verksamhet är så nödvändig och det speglas i deras bulletin, det pekar på att deras bedömning är att Gush Emunim är mycket inflytelserik och att den därför måste bemötas på alla punkter.

Om vi ser den förra samlingsregeringen före valet så var det Druckmann som var utbildningsminister. Han tillhör Gush Emunim. Men det är inte ett parti. Han är nog en av dem som nämns om man skall nämna 6-7 stycken levande ideologer i Israel. Men han satt väl också för det här religiösa nationella partiet, Mapai.

Mycket krigisk "messianism"!

• Adv F: Du har nu redovisat olika exempel på tendenser i staten Israel på hur bibelcitat brukas på ett väldigt enkelt sätt. Detta för att belysa den aktuella verkligheten. De här tendenserna till sådan bibelanvändning, är det marginella företeelser i det israeliska moderna samhället? Är det tokstollar på diverse extremkanter som sysslar med detta?

Bergman: Gush Emunim som tillämpar det här är inte alls marginell. Det är en av de mest inflytelserika grupperna idag i det israeliska samhället. Det är också på det sekulariserade planet. Det är den kombinationen, som jag framhöll förut: att man å ena sidan har en bestämd religiös syn på den närmaste utvecklingen in mot ett messianskt skede, och messianskt i ett sådant här sammanhang betyder inte att man väntar sig kanske en personlig Messias utan det innebär att man ingår i en messiansk tid, en tid som uppvisar drag som är nästan transcendenta. Det är mer än vad man kan upprätta nästan på jorden och vad som är viktigt i det här sammanhanget är då också att konstatera att sådana här messianska tidtabeller och messianska serier av processer är ofta mycket krigiska. Mycket krigiska! Vapnen och kampen. Gog och Magog osv spelar en viktig roll när det får en apokalyptisk karaktär. Apokalyptisk, det är sådana riktningar, ett sådant perspektiv som räknar med att den yttersta tiden är inne och att den karaktäriseras av en intensifierad verksamhet från alla håll. Alla proportioner växer. Det vita blir vitare och det svarta blir svartare. Dualiteten, spänningen, motståndet och därmed demonisering ökar i ett sådant perspektiv. Gush Emunim har en modell där man har ett eller två steg kvar till det riktigt militanta. Men det steget kan tänkas tas när som helst. Sedan har man då fullbordan av kommandet. Det finns en rad olika termer för det här och det finns även inom Gush Emunim delvis litet varierande mönster som är upphängda kring Messias Ben Yosef och Messias Ben Davido. Vad jag vill fastslå är att detta, att man laborerar med eller inrättar sitt liv efter de schemata gör att man har en unik ställning i historien och man skall påverka den på ett alldeles bestämt sätt. Man är bärare av sluttiden. Det kommer ytterligare att accentuera den här typen av bibelställen som Amalek och Herem.

 

• Adv F: Om vi nu tittar på de bibelställen som förekommer i Ramis radioprogram och i Ramis bok - jag antar att du har särskilt studerat de bibelställena eller de avsnitten i programmen. Jag skulle vilja fråga dig: är dessa bibelställen representativa för de sammanhang som de är tagna ur i allmänhet eller har Rami ryckt bibelställena ur deras sammanhang så att det vanställer innehållet?

Bergman: Jag skulle vilja säga att det här är ett representativt förfaringssätt för hur man ofta handhar bibelställen. Ahmed Ramis bibelanvändning skiljer sig inte mycket från belägg utifrån enskilda nyckelställen som man kan hitta t ex hos Gush Emunim. Jag finner inte att han har förvridit ställena. Man kan naturligtvis säga att han gör ingen rejäl exeges. Nej, det gör han inte men det gör ofta inte heller de här militanta rabbinerna i sammanhanget.

Därför har jag läst upp det ganska långa stycket från rabbi Zwi Kook. Det är radande av ställen på varandra. Men det står - i Kooks text t ex - inte "å ena sidan ... å andra sidan så säger Bibeln här men istället säger Bibeln så här...". Det är inte fråga om den exegesen. Jag vet inte om man kan kräva det. Jag tycker inte, i en stridsskrift och i en mycket stark polemik, att man är skyldig att göra det. Orden får sin verkan ungefär på det sätt som de har fått i grupper som jag nu har talat om i dagens Israel. Vi skall också komma ihåg att det finns en rörelse idag som heter Tushova-rörelsen, omvändelserörelsen, där ganska stora grupper av helt sekulariserade judar i Israel omvänder sig och blir mycket bibeltrogna. De går in i lära under de här rabbinerna, ofta unga rabbiner, och de har utifrån sin uppfostran och sitt tidigare liv inte någonting att sätta emot en sådan här ensidig utläggning. Det finns många studier om det. Janet Aviad t ex har gjort en bra studie om Tushova, som är utförd vid Hebrew University. Tushova, det kommer av "shov" som betyder "vända om". I det här fallet så är det de sekulariserade som vänder om till modershuset, till sin autentiska judiska religiösa bakgrund, åter till rötterna. Tushova är det tekniska namnet på det. I en del undersökningar har man konstaterat att den kombinationen kan vara vansklig.

Det är ingen tvekan om att det är problem, som har att göra med detta, som tar sig uttryck idag på Västbanken och som palestinierna faller offer för.

Vad gör man när man är stark?

Vad gör du när du är svag - och - vad gör du när du är stark? Dessa två frågor kan tillämpas på judendomen. Det har varit perioder då man var mycket svag, då det enda sättet att ta hämnd eller agera var att bygga upp en fiktionsvärld, där demoniseringen, där man tog till mytens alla språk för man hade inte makt, man hade inte vapen. Detta är ett svaghetstillstånd. Det finns mycket av detta i Talmud som naturligtvis kan förklaras utifrån de omständigheter under vilka judarna har levat under olika perioder. Då måste man bygga upp vad det är att vara egendomsfolket, vad det är att vara utvald. Och det är inte farligt när man är liten.

Vi har den här modellen om David och Goliat och att bli ett egendomsfolk. Det var att gå in i förbundet och under lojaliteten och solidariteten och alla mitzwot, buden och förbuden, det gjorde att man kunde kräva mer.

Men då kommer frågan: vad gör man när man blir stark? Vad gör ett starkt utvalt folk? Det är genast litet knepigare. Hur agerar man i en helt ny situation när man till skillnad från Prag - ghettot har vapen? Då - i ghettot - hade man inte vapen - nu, har man så mycket mer. Vad gör man med religionen när man är stark? Är det inte - idag - palestinierna som är de svaga?

Religion och politik

• Adv F: Vi har talat här om distinktionen politik-religion. Är det möjligt när det gäller de tre stora monoteistiska religionerna, och särskilt när det gäller judendomen, att göra en sådan här distinktion mellan trosuppfattning å ena sidan och å den andra sidan politisk ideologi?

Bergman: Jag håller gärna med Krister Stendahl som tidigare sade att det här med att skilja enkelt mellan religion och politik det är i stort sett ett resultat av en sekulariseringsutveckling i västerlandet. Något som är typiskt för västerlandet men lika främmande för Mellanöstern.

 

• Adv F: Även för judendomen?

Bergman: Ja. Men då får vi ta nästa steg som är frågan om hur den judiska staten har bildats. Hur är den sammansatt?

I Mellanöstern så är förhållandet religion - politik för en muslim, som för en jude och för en orientalisk kristen i stort detsamma. Man har ett helhetssystem och religionen handlar nästan lika mycket om juridik och ekonomi som det handlar om böneliv, om man går till en moské eller till en kyrka eller till en synagoga. Men problemet som jag ville peka på är att när det gäller sionismen så är det alldeles uppenbart att den som rörelse är en nationell rörelse som andra nationalismer som den tyska, den franska, den ryska osv.

I de nationella strömningarna i Europa så var en jude inte tysk och kunde inte vara tysk. Det var då sionismen växte fram. Det innebär att sionismen i sitt utgångsläge förvisso kan bedömas och skall bedömas, menar jag, utifrån en västerländsk mall.

När man kom in på 30-talet så blir världssionismen det enda judiska alternativet. När vi sedan placerar oss i Israel idag, så är det klart att om sionismen skulle vara ett representativt system och det orientaliska mönstret skulle slå igenom så är det inte rimligt att skilja mellan religion och politik. Men när det gäller närvaron av de västerländskt skolade judar så är det alldeles uppenbart att man inte kan förstå mycket av deras agerande om man inte tillämpar modellen från de miljöer där de kommer. Och det är alldeles klart att ett av de stora problemen (som delvis löper parallellt med askenasiska judar och orientaliska judar) - alltså de västerländskt skolade judarna och sådana som hela tiden har sin hemortsrätt och utbildning i Orienten - så är spänningarna i det israeliska samhället delvis beroende på att de ser på religion och hela det här sammanhanget och så att vara jude på så helt olika sätt.

Adv F: Om jag får sammanfatta: din ståndpunkt är att det idag inte går att skilja mellan religion och politik när man betraktar sionismen i staten Israel?

Bergman: P g a de villkor som råder idag så är tendensen en sorts fundamentalisering, och inte en helhetssyn. Denna tendens kan vi se i Israel, den kan vi se i den islamiska världen och vi kan se det i delar av den kristna världen också. Och där är det naturligtvis ännu omöjligare att försöka komma med någon sorts enkel fördelning som att säga det där är inte religion, det där måste ju vara politik.

Har religionskritik några gränser?

• Adv F: Nu tänkte jag fråga dig om ett annat ämne. Det gäller religionskritiken. Vad är det för slags disciplin?

Bergman Som vetenskaplig disciplin, religionskritiken, som sådan, vet inga gränser. Att beträffande religionskritik tillämpa någon sorts modell att det man säger måste rimma med hur vederbörande, som utövar den här tron, uppfattar det, det vore helt befängt. För poängen med religionskritiken är i att det kan komma både inifrån och utifrån. Men som en vetenskaplig disciplin så vet den alltså inga gränser. Ur ett religionskritiskt perspektiv, kan man inte säga (som man gör i dialogsammanhang), att "tolkningsrätten" tillhör dem som tillhör religionen. Man kan inte ens säga att de har en "förtursrätt" till tolkning. Utan religionskritiken arbetar öppet med kritik, historiskt, sociologiskt, filosofiskt osv, men som kritik. Och då tar man alltså det här [Ramis bok] som uttryck för religionskritik.

 

• Adv F: Du lyfter upp Ramis bok.

Bergman: Ja, det är lättare att lyfta upp boken än de här lösa papperen .Men jag ser ingen skillnad mellan de anmälda radioprogrammen och boken. Om man tar den här boken som religionskritik och säger att boken, Vad är Israel? som hävdar att Israel idag är i vissa stycken, och farliga stycken, driven av en enkel bibelapplicering som helgar vapnen och t o m bejakar att döda civila, och att detta legitimeras religiöst. Så är det klart att man har all anledning att bedriva religionskritik. Men om det ska göras just så här, det kan man ju diskutera. Men att det här finns starka inslag av religionskritik det är ju alldeles uppenbart. Tidigare i samhället hade man hädelseparagrafer. Om du skulle fråga mig, som Krister Stendahl: är det bra att man inte längre har hädelseparagraf i Sverige, medan man har det i Norge t ex, man har det i England, bara för kristendomen? Så säger jag att det är bra att vi inte har det. Därför att det blir så komplicerat.

Ett i sådant här mål styrker mig nog i att rättsliga processer inte är det bästa sättet att hantera religionskritik, hädelse, mer eller mindre litterära verk och vad de säger. Det måste finnas andra fora i ett fritt samhälle för att göra det.

 

• Adv F: Sedan tänkte jag fråga dig om ett yttrande som förekommer i ett av radioprogrammen. I den stämningsansökan som är daterad den 20 mars 1989, och som innehåller en rad olika yttranden från olika radioprogram, så förekommer, under punkten 6, att det lanseras en hypotes i den åtalade texten om att det skulle finnas ett samband mellan å ena sidan den judiska religionen och å andra sidan moderna, världsliga företeelser som t ex psykoanalys och marxism. En sådan här hypotes kan vara sann, den kan vara falsk. Min fråga till dig gäller: är det rimligt, är det en rimlig forskningsuppgift överhuvudtaget, att undersöka samband, mellan religion och världsliga företeelser? Är det något som förekommer idag, sådana undersökningar?

Bergman: O ja, i allra högsta grad. Den nyaste avdelningen som vi har vid teologiska fakulteten det är s k religionsbeteendevetenskap. Och där är det t ex psykologi, sociologi och pedagogik som företräds.

 

• Adv F: Religionsbeteendevetenskap?

Bergman: "Religionsbeteendevetenskap", är ett mycket otympligt ord men det ger ändå klart besked om vad det handlar om. Att beteendevetenskap, studier av samhället, psykologi, socialpsykologi för hela grupper eller individualpsykologi, att det är viktigt att bedöma beträffande religion, ur religionens synpunkt det är alldeles klart.

 

• Adv F: Det är alltså en vetenskaplig uppgift som man ställer sig idag att undersöka sådana här samband?

Bergman: Jadå, det är det.

Den judiska bibeln (GT), Talmud och "kristna ambassaden" - "Måste döda civila"! - "Du skall döda de bästa ..."!!

• Adv F: Finns det inom kristenheten idag riktningar som sluter upp bakom den väldigt raka tolkning av de här bibeltexterna som Rami framställer?

Bergman: Det är ju (inom delar av svensk kristenhet av bibeltrogen eller fundamentalistisk art) vanligt att man tillämpar bibelställena av den här typen på samma sätt som i Ahmed Ramis användning av bibelställen och i Gush Emunims sätt och på samma sätt som den yngre generationen av rabbiner tillämpar de här ställena i bibeln idag.Jag skall inte gå in i detalj, men den "kristna ambassaden i Jerusalem" och en del riktningar i anslutning till den skulle jag vilja säga är den mest påtagliga kristna uppbackningen av en hård israelisk politik mot palestinierna. Vad är "den kristna ambassaden i Jerusalem"? När man hade förklarat att Jerusalem var "The Eternal Capital of Israel", alltså Israels eviga huvudstad, 1977, då menade prosionistiska fundamentalistiska kristna grupper i olika länder att man från respektive lands sida officiellt på diplomatiska villkor skulle reagera positivt på detta och flytta över sina ambassader till Jerusalem. Så skedde bara i två fall. Då organiserade sig olika kristna grupper utifrån Amerika framför allt och i Sverige fanns t ex bröderna Sjöberg som i sammanhanget sade sig representera tre och en halv miljoner kristna i Sverige - en mycket tvivelaktig uppgift. Där organiserade de sig och sade att detta var nu ett politiskt och icke religiöst agerande. Teddy Kollek (den judiske borgmästaren i Jerusalem) som var den som tog emot dem förklarade att: "Ni är de sanna kristna.", och tolkade det maximalt religiöst. Det där är bara ett exempel på hur religion och politik i många fall är mycket svåra att skilja åt. Men om man vill ha konkreta exempel på grupperingar som infinner sig i Israel och på olika sätt stöder den här attityden och representerar samma enkla användning av bibelordet, där det inte finns någon skillnad i tiden - ("den som välsignar Israel är välsignad, den som förbannar Israel är förbannad") så är det mycket vanligt i de här kristna och judiska kategorierna. Detta liksom det gammaltestamentliga ordet ur Psaltaren gällde dagens staten Israel som grundades 1948.

 

• Adv F: Du berörde, i förhöret med dig, en broschyr som var utgiven av det israeliska försvaret och där det fanns en uppsats av en armérabbin som heter Avidan. Du läste upp ur den här broschyren en text där det görs en hänvisning till "Tosafoth", ett tillägg till den babyloniska Talmud tydligen. Där säger Avidan så här: "det visar sig vidare, enligt Tosafoth, att israeliska trupper, när de i krigstid anfaller fienden, får och enligt halakiska regler även måste döda civila som fogar sig (eller m a o civila som uppträder tillbörligt). Det har redan sagts "du skall döda den bästa av hedningarna" och ingen bör hysa tilltro till att en hedning inte förorsakar våra trupper skada". Avidan citerar här, "Du skall döda de bästa av hedningarna". Vad kan det vara för ett ord? Varifrån kan det komma?

Bergman: Mishna, då är vi framme vid 200-talet efter Kristus och då ingår det som kärna eller vidare utvidgning till Talmud och i Talmud finns också vad som figurerade här som en variant av detta och som tilläggs en annan rabbin: "Du skall döda de bästa av egyptierna", men det är alltså en variant. Grundordet är "hedningarna, gojim".

 

• Adv F: De här kristna riktningarna som vi talade om nu kring kristna ambassaden osv, har de någon åsikt om Israels gränser t ex?

Bergman: Ja, den generella hållningen som jag mött där är att, "vi är Israels vänner och vad Israel tycker och bestämmer det tycker vi." Jag har inte sett de här kretsarna ta på något sätt avstånd från Stor-Israel eller från maximal tolkning av området mellan floderna ("från Nilen till Eufrat"!).

 

• Åklagaren (Per-Håkan Bondestam): Jaha. Ja, jag skall gå direkt på ett begrepp som du har nämnt i din framställning, nämligen "mitzwa". Där har du uppgivit att det finns 613 stycken "mitzwot". Men vad innebär detta enligt vad du har kännedom om? Vad är det för någonting? Och vad ger det uttryck för?

Bergman: Det är bud och förbud från Gud. Vi har dekalogen, tavlorna, som enligt första versionen skrevs ned av Guds egen hand och andra versionen skrevs ned av Mose på diktat. Men f ö i Torah, alltså de fem Moseböckerna, som ju är kärnan för hela det judiska levnadssättet, så finns det ett antal bud och förbud. 613 bud och förbud. 365 förbud och övrigt är påbud. Till det knyts då det ord som har använts ofta här det "halakiska". Man kan säga att den halakiska traditionen det är just en brottning med och utläggning av de här 613 "mitzwot". Sedan kommer det in en del andra bud och förbud och där kan rabbinerna och kloka... göra vägningar om de kan ställas på samma nivå som ett av buden eller förbuden i den här samlingen av 613. Den traditionella judendomen har sin självklara kodex i de här buden och förbuden.

"Icke-judar - skall du förgöra"

 

• Åkl: Men vad är andan när det gäller mitzwa, om man ser till vad Mitzwot huvudsakligen innebär? Om det nu är en form av religiösa påbud och förbud, vad handlar det om huvudsakligen?

Bergman: Det är mycket sammansatt. Vi har de som ligger i förlängningen av Dekalogen, de tio budorden i andra Mosebok 20, och sedan upprepas också i femte Mosebok ... Men - och det är här som problemen börjar dyka upp. Mitzwa gäller också förhållandet till gojim (icke-judar), "främlingarna" i landet. Mitzwa gäller också gentemot andra kategorier.

 

• Åkl: Jo, men vad jag undrar i den här överrabbinens broschyr ...."I efterverkningarna av Yom Kippur-kriget, några reflexioner, halaka och forskningen." Och så visar det sig att den här broschyren innehåller någonting om att man skall döda civila.

Bergman: Ja.

 

• Åkl: Men jag menar, andan beträffande mitzwa tycker jag befinner sig ganska långt bort från....?

Bergman: Men "mitzwa" är singularis (pluralis: "mitzwot"). Frågan är: är detta konkret en "mitzwa"? Jag håller med om att flertalet "mitzwa" till sitt innehåll är positiva och det även i förbuden. Men det relaterar inte bara till förhållandena inom familjen, inom stammar och sådant utan det relaterar också till förhållandena till "främlingarna" i landet. Där kommer Amalek in. Får man fördriva "främlingarna" (icke-judarna) från landet? Eller hur tolkar man "främlingarna i landet" - "gojim" är den tekniska termen - och när det sedan kommer till sin spets så var det om Amalek: "Du skall förgöra dem!" Där har vi alltså en formulering som till sin kategori är en "mitzwa". Och då kan vi säga att det ligger naturligtvis på ett sätt i periferin när det gäller att uppbygga det israeliska samhället i gammal tid, men där gällde det då relationen till "främlingarna". Om detta tolkas att den relationen är så att det utläggs nu så att främlingarna (palestinierna) i landet är "fientliga främlingar" "Amalek", då blir det intressant med halaka: hur tolkar man idag den "mitzwa" eller de "mitzwot", för det är några stycken, som gäller "främlingarna" i landet eller som gäller Amalek, Israels motståndare? Det är här jag hävdade att man idag tolkar detta som en "mitzwa". Denna mitzwa har precis samma kraft och skall lydas på samma sätt som en rad av de här positiva "mitzwot" som finns. Detta enligt halakiska resonemang, rabbiner och andra som kan vara särskilt befogade att avgöra det. Det är ytterligt allvarligt, att i raden av "mitzwot" så finns det här med "Amalek", symbol för Israels motståndare, och om relationerna till "främlingar", och det tolkas idag av många som har vapen i hand och som har direktkonfrontation med palestinierna. Så tolkas denna mitzwa rätt upp och ned på det här sättet som vi har sett i Avidans uppsats. Det finns många andra halakiska utläggningar, men problemet är - och det är ju det som jag menar är relevant här - att det i ganska stor utsträckning och i just de fall där tillämpningen kan få de mest förödande effekterna - där tolkas detta som en "mitzwa", och enligt Huvudkvarteret, alltså General Kommando i den israeliska försvarsmakten, så sägs det direkt ut av den nämnde utläggaren av halaka att detta innebär att man inte bara har rätt utan skall döda civila!

Mitzwan (god gärning): att döda en icke-jude, är den som idag drabbar palestinierna!

• Åkl: Men när man rent allmänt - jag förutsätter alltså att folk i allmänhet som inte sysslat med den här typen av begrepp vet inte vad "mitzwa" är. De som lyssnar på Radio Islam t ex vet inte vad "mitzwa" är - om man skulle komma med en objektiv beskrivning s a s. I en beskrivning av vad "mitzwa" är, skall man ändå inte lägga tonvikten på att detta är påbud och förbud - naturligtvis med biblisk bakgrund, Gamla Testamentet - som i huvudsak måste innebära välgärningar gentemot andra människor? Är inte det den tradition som ligger i botten där?

Bergman: Jo! Om jag skriver en lärobok för skolan, om jag undervisar vid Uppsala Universitet, så är det självklart att jag kan hålla med om det. Men skriver jag en stridsskrift, är jag polemiker och det är detta det handlar om, då har man vare sig skyldighet eller tid eller ork att ge en bred information om att med "mitzwa" eller "mitzwot" förhåller det sig si och så. Utan här är det fråga om: är det en felaktig användning? Är det så att inte det här Amalek-stället gäller som "mitzwa" och i halakisk ordning av rabbiner idag i Israel läggs ut på det sättet?

 

• Åkl: Ja, vi kan lämna det där. Jag tror vi har det klart för oss. Jag tänker nämligen gå över till det stället i framställningen här i Radio Islam som just handlar om "mitzwa". Det är aktbilaga 43 sidan 10, en stämningsansökan daterad 1989-05-31. Jag kommer delvis att återge vad som står där. Jag antar att du har läst det här materialet. Det litar vi på. "Judarnas "mitzwa", alltså när en jude dödar en icke-jude, dvs en goj." Och så kommer det här om vad som hände under julhelgen då ett amerikanskt passagerarplan sprängdes i bitar. Det jämförs då med terrordådet på City of Poros, det grekiska turistfartyget. Vad jag inte är ute efter det är en diskussion om - det är ju en insinuation här att det skulle ligga någon judisk konspiration bakom det här passagerarplanet, men det lämnar jag därhän. Det är beskrivningen av "mitzwa" här, att en jude dödar en icke-jude och sedan går denna åskådning, påstår jag här, igenom hela framställningen. Det kommer längre ned. En bit nedanför mitten står det: "Få insatta personer torde tveka om vilken som var ansvarig för den fasansfulla terrorattacken på det grekiska turistfartyget i somras och många frågar sig också om detta är ett utslag av en central ritual inom judendomen, en s k "mitzwa". Vad innebär då judendomens "mitzwa"? "Mitzwa" är en gärning till den judiske guden Jahves ära. För juden är det en "mitzwa" att döda en icke-jude, dvs en goj. Och Radio Islam har uttömmande visat hur judarnas Bibel Torah är fylld med uppmaningar till "mitzwa". Det som gäller den heliga judiska skriften Talmud. Den oinsatte lyssnaren måste tycka att det verkar otroligt, ja ofattbart. Kanske man kan tro att "mitzwa" gällde i forntiden." Och så står det att den gäller även nu, judendomens befallning. Och så vänder vi på sidan: "En av judendomens historiska förgrundsgestalter, Maimonides, säger att även den gode gojen måste dödas", osv. Och så står det litet längre ned: "Judiska soldater hänvisar ständigt till "mitzwa" när de massakrerar och dödar palestinier", och så står det att för den renlärige juden är det en ännu större "mitzwa" att döda ett barn, då man härigenom undanröjer en potentiell framtida fiende." Ja, det är andan i det här och då menar jag detta, att den som hör, han tänker på det här viset - och jag har läst det här flera gånger kan jag säga och försökt få någon annan innebörd än den jag nu säger, men jag får det till att: "jaså, har judarna någonting, ett särskilt begrepp, som heter "mitzwa" som innebär att det är någonting centralt inom judendomen och någonting bra att döda en icke-jude?" - Vad sägs om denna uppfattning från min sida? Kan jag ha belägg för det om jag tar del av det här?

Bergman: Jag måste säga att jag när jag läst igenom det här så har jag nog också tyckt att det här är en "mitzwa". Det är i det här fallet det som är verkligt akut och allvarligt. Jag tycker dock att det som står åtta rader ned från sidan 10 i den här anmälan: "För juden är det en "mitzwa" att döda en icke-jude, dvs en goj", det är faktiskt en riktig beskrivning, det är en "mitzwa".

 

• Åkl: Nej, men vad jag menar är att här ges icke någon beskrivning av vad "mitzwa" är, utan här hänger man upp sig på detta ord och ger åhöraren - det är ju ett närradioprogram - den uppfattningen att judarna som ju framställs som grymma här i olika avseenden, de har ett begrepp som heter "mitzwa" som innebär att det är någonting väldigt bra att döda en icke-jude och det tillämpas så här. Det finns olika exempel. Kan inte det här möjligtvis vara en vilseledande och försåtlig framställning? Det är en fråga som jag ställer.

Bergman: Det är helt uppenbart att judarna har en "mitzwa" som går ut på att en jude får döda en icke-jude och att denna "mitzwa" idag i ganska stor utsträckning tillämpas enligt halakiska regler.

 

• Åkl: Jo, men det är ju bara en bit av det här "mitzwa"-begreppet, vad?

Bergman: Jo, men frågan är: är det Radio Islams första uppgift att gå ut för att informera och undervisa om vad är "mitzwa" och "mitzwot"? Vad man har tagit upp är den här termen och det är en riktig term. Just för att det är "mitzwa" gör att effekten av detta är att den tillämpas! Det är inte bara i allmänhet, att någon säger att du har rätt att göra så och så utan det är en "mitzwa" att juden har rätt att döda en icke-jude - och det tillämpas. Det är i sammanhanget det mest relevanta. Det är inte, om man ser statistiskt, typiskt för de här 613, men det är det som drabbar palestinierna i dagens situationen och som därför är det mest relevanta. Jag vidhåller att en närradio inte behöver i första hand ha informativa uppgifter. Det är många program som då skulle falla på detta om partiskhet om man skulle säga att alla närradioprogram har som uppgift att sakligt och opartiskt informera.

Att hävda, att "Mitzwa" inte tillämpas idag, är en lögn!

• Åkl: Ja, det ... vi kan säga att det är inte det jag är ute efter. Vad jag är ute efter är detta, den framställning som finns här, jag har inte närmare gått in på vad det innebär. Det är ju i och för sig en beskyllning mot judarna för att stå bakom vissa nesliga dåd här. Det är alltså negativa saker om judarna, som jag uppfattar det. Och till det lägger man då det här "mitzwa"-begreppet som då inger åhöraren en föreställning om att "mitzwa"-begreppet innebär just det att döda en icke-jude. Jag menar det är ju en framställning som man kan ifrågasätta om framställningen som helhet utgör någon sorts missaktning för judarna. Och då är väl det här ytterligare ett bidrag till just denna missaktning? Eller vad säger du om detta?

Bergman:: Det verkligt allvarliga vore om det - istället - hävdades här att den här typen av texter (med Amalek) är "mitzwa" men att dessa de facto av rabbiner idag i Israel, icke behandlas som "mitzwa". Då är det helt vilseledande. Sedan är det det mest relevanta exemplet på hur ett rabbinskt förankrat ordersystem, om vi skall ta över från det militära här, kommer att få mycket allvarliga effekter för palestinierna.

 

• Åkl: Ja, jag tror inte vi kommer längre. Men du har säkert tagit del av vad Maimonides, eller hur det uttalas, säger här: "Även den gode gojen måste dödas". Är det här ett korrekt citat?

Bergman:: Det är Maimonides, ofta kallad "den andre Mose" för sin ledande hållning. Det är helt rimligt att man refererar till Maimonides här. Det finns ytterligare en variant. "De bästa av hedningarna skall dödas." eller "De bästa av egyptierna skall dödas."

 

• Åkl: Nej, men har han sagt just det här?

Bergman:: Ja.

 

• Åkl: "Även den gode gojen måste dödas."?

Bergman:: Ja.

De bästa av icke-judarna skall dödas!

• Åkl: Och i vilket sammanhang?

Bergman:: I Mishna av Torah. I en av hans viktigaste skrifter där han genomgår Torah. Mishna av Torah betyder upprepandet av Torah. Och det är den mest vägledande tolkningen av Torah. I Torah ingår alltså det här stoffet om Amalek [Israels motståndare] och Amalek som skall dödas osv. Till det har sedan i Mishna och i Talmud fogats exemplen då "de bästa av hedningarna [dvs icke-judarna] skall dödas" respektive "de bästa av egyptierna". Maimonides tar upp ytterligare en variant i ( singularis, men det gör ingen skillnad i sak): "den bäste av hedningarna skall dödas". Det är precis samma halakiska resonemang. Det är samma utgångspunkt i en "mitzwa", i Torah som han lägger ut i denna Mishna av Torah.

 

• Åkl: Ja, är inte det ett uttryck för illvilja mot judarna?

Bergman: Att man har många utläggningar om hur det var med egyptiernas barn respektive israeliternas barn i samband med uppbrottet i Exodus. Och där kommer det att vara en fokusering till just barnen och där är det ju förvisso barnen som dödas. Det är de förstfödda som dödas. I anslutning till det finns utläggningar: Varför dödade man bara de förstfödda? Varför dödade man inte de vuxna egyptierna som sedan förföljde israeliterna? Där finns det faktiskt utläggningar som jag skulle kunna tänka mig i andra och tredje led kan leda till det här. Här är det alltså en fixering. Det är barnet man skall döda.

 

• Åkl: Jo, men jag menar, vi rör oss ju i nutiden och det kan väl inte heller du påstå, att man utan vidare bara överför allt av detta som du nu nämner till en nutida regel s a s om att judarna ser det som någonting mycket bra att kunna döda ett barn? Jag menar, det är väl ändå att dra ut konsekvenserna på ett otillbörligt sätt? Är det inte det?

Bergman: Nja. När jag gick igenom den här bibelanvändningen, som inte är exegetik i någon rimlig mening utan en enkel bibelanvändning, så ligger ju bakom detta att detta är det eviga ordet. Det är Guds ord för alla tider. Det är alltså precis lika giltigt eller lika nödvändigt att tillämpa det, tolka och tillämpa det idag som det var för 2 000 år sedan.

 

• Åkl: Jo, att det är nödvändigt att tolka och tillämpa, men jag menar skulle man tillämpa vad som står i Moseböckerna ordagrant, som ju är en beskrivning av fasansfulla saker...så jag menar det skulle ju ... du kan inte mena det att man tar det som intäkt för vad som helst? Jag menar, det måste ju finnas rimliga tolkningar. Det finns ju de här ... det finns ju naturligtvis de som tolkar Bibeln... du har tagit exempel på den här överrabbinen och det finns ju andra som jag påstår är udda exempel...

Bergman: Tyvärr inte så udda!

 

• Åkl: ... där man tar Bibeln till intäkt för ett visst handlande. Men att stämpla hela det judiska folket som ju Rami gör - det påstår jag att han gör. Han talar inte om någon enstaka överrabbin utan han talar hela tiden om det judiska folket. Han använder ibland ordet "sionisterna" och ibland menar han sionisterna och ibland menar han något annat och då menar han judarna. Att säga att de är på det här viset, de är grymma, de är på det här viset. Det är ju en generalisering han sysslar med. Är det inte så?

Bergman: Då får man betänka det att om vi ser på Gush Emunim och deras utsagor - och jag hade en ganska lång läsning av Zwi Jehuda Kooks förklaring om rätten till landet - inramningen i samband med ett tidigare israeliskt val - så är det det att de som tillämpar det här, samtidigt gör anspråk på att de är de bästa. De är de bästa utläggarna med de sannaste utläggarna och de mest autentiska utläggarna.

Åklagaren rider på okunnigheten!

• Åkl: Jo, men skall man ändå inte se litet grand på vad det är för personer, vad de representerar? Det är personer, om man talar om Gush Emunim t ex, så är det ju ändå inte fråga om något etablerat parti som har makten i Israel. Den här överrabbinen - och det nämnde du ju också och det har ju väckt ett enormt uppseende vad han sade och motstånd från även auktoritativt håll. Jag tycker man skall väl .. man kan plocka ut enstaka företeelser men man skall väl inte göra detta till någonting som karaktäriserar det judiska folket. Vad säger du om detta? Eller jag kan dra ut konsekvenser här, jag kan säga: skall man beskriva det svenska folket med utgångspunkt från den politik som förs av det regerande partiet, och jag kan även tala om andra partier som är etablerade i det här samhället, eller skall man beskriva det svenska folket och dra fram i förgrunden t ex KFML(r) eller något annat udda parti? Du förstår vad jag menar?

Bergman: Det vore en grym orättvisa mot Gush Emunim att jämföra det med KFML(r). Opinionsundersökningar har ju visat vid olika tillfällen siffror mellan 24-37% sympatier hos (det israeliska) folket. Det är alltså inte fråga om några krafter som ligger i den extrema periferin. Och att det inte var ett politiskt parti det har jag redan sagt. Detta utifrån utsagor som olika centrala personer har gjort: det är helt medvetet. De menar att om de blir ett parti då kommer det att bli mer begränsat. Så man kan inte enkelt säga att det inte är ett parti, när flera av de ledande sitter med i det nationella religiösa partiet, t ex denne Zwi Yehuda Kook. Så att jämföra dem med KFML(r) är helt missvisande. Det är i så fall att rida på okunnigheten om Gush Emunim och de faktiska förhållandena i staten Israel idag. Konsekvenserna av den här tilltagande våldstendensen och tilltagande tendensen att tolka på det här direkta sättet är högst alarmerande i största allmänhet och om man placerar sig bland palestinierna som blir utsatta för det här, så är det något högst påtagligt.

 

• Åkl: Men jag noterar i vart fall att denna diskussion om Gush Emunim hade ju faktiskt varit betydligt mer relevant om Ahmed Rami hade tagit upp den diskussionen om Gush Emunim, men det har han inte gjort - eller hur?

Bergman: Nej, det är klart, för han och jag arbetar naturligtvis på olika sätt. Jag kanske bättre försöker förankra olika rörelser i det israeliska samhället. Det ligger i den här genren med högst polemiska aktivistskrifter att man inte analytiskt går in och säger att vi har de här grupperna och vi har de här grupperna och vi har de här grupperna.

Bosättningspolitik bestäms av de "religiösa" och förvaltas av regeringen!

• Åkl: Jo, men skall man kritisera ... skall man kritisera som Ahmed Rami idag säger, den politik som förs i Israel idag, så är det väl på sin plats, om man nu skall överhuvudtaget tala om en seriös kritik, att man då ... man kan ta upp t ex det här. Det finns egendomliga rörelser eller anmärkningsvärda rörelser som Gush Emunim och ta upp det till diskussion. Det är fullt tillåtet s a s att föra en debatt av det slaget. Det hade aldrig Ahmed Rami blivit åtalad för. Det är alltså tillåtet att diskutera sådana här saker. Men vad det här är fråga om i det här målet är att sätta en stämpel på judar och judendomen hela tiden. Att judarna har vissa egenskaper, judendomen är beskaffad på ett visst sätt. Och det tycker jag är en väldig skillnad med det resonemanget än att ta upp en diskussion om de här speciella sakerna som du har fört fram i ljuset.*

[* Vad åklagaren här säger är rena lögner. Han ger inget citat som exempel. Rami har aldrig sagt att "judarna har vissa egenskaper". Däremot kritiserar jhan judendomen som "religion" och ideologi och det som är "typiskt" judiskt, ideologiskt och "religiöst" menat. (Anm. Radio Islam)]

Bergman: Något som i vilket fall som helst nämns ganska ofta är bosättningspolitiken. Den har Ahmed Rami tagit upp flera gånger och det är ingen tvekan om att de krafter som ligger bakom den expansiva bosättningspolitiken på ockuperat område, vilket är helt mot Genèvekonvention-lagarna när det gäller ockupation, är Gush emunim och med dem besläktade grupperingar. Där har man etablerat fakta som sedan regeringen har noterat. Det har inte varit fråga om ett enda exempel där man utan tillstånd har - i de ockuperade områdena - etablerat bosättningar som sedan regeringen gått in och sagt att man skall riva dem. Bosättningspolitiken idag av Israel på ockuperat område kan inte förstås utan Gush Emunim. Det är för mig (och där har förvisso Ahmed Rami flera gånger pekat på) den här bosättningspolitiken som är en av ödesfrågorna idag i Israel-Palestinafrågan.

 

• Åkl: Vi kan lämna det. Det finns mycket annat att tala om. Eftersom du har fortfarande gjort en samlad bedömning av det du anser vara Ahmed Ramis uppsåt här, så tänkte jag gå in på - det är fortfarande samma aktbilaga - det handlar i början här på sidan 2 om ett begrepp, det är flera sidor som behandlar detta, nämligen det står som första ord i den här framställningen "Förintelsebluffen". Där har då i olika program framförts ... ja, vad man har att komma med i frågan om att vederlägga att förintelsen överhuvudtaget kan ha ägt rum. Man talar om att det är en "sionistisk svindel" att sex miljoner skulle ha gasats ihjäl. Det står det högst upp där. Och bevismaterialet var värdelöst eller fabricerat. Vittnesmålen var helt irrelevanta och motstridiga och "bekännelser har frampressats, under tortyr, av SS-män", står det i nedre delen på samma sida. En diskussion om var de här gaskamrarna har befunnit sig går över till att man slutligen då på sidan 5 räknar upp allt som talar för, och som har kommit fram, att förintelsen inte har ägt rum. Hur ser du på detta, att man i programmen framför de här teorierna angående förintelsen och vad kan möjligtvis ligga bakom detta? Vad kan det vara för ett uppsåt att han framför det här?

Bergman: Vad Ahmed Rami återger här där vad några grupper i den s k revisionistiska skolan har arbetat med. Personligen tar jag helt avstånd från den här revisionistiska hållningen. Man kan naturligtvis notera att före Nürnberg-rättegångarna eller omedelbart efter kriget, så hävdades det från den värlsssionistiska rörelsen att alla koncentrationsläger i Europa var förintelseläger. Men det fick man ta tillbaka i Nürnberglagarna och att förintelselägren huvudsakligen f n ligger i Polen och Ryssland. Men att utifrån det påståendet dra sådana slutsatser att vi inte kan veta något om de andra lägren, är för mig omöjligt.

 

• Åkl: Men jag frågar mig fortfarande ... jag ställer den här frågan och tar upp det här därför att ditt generella yttrande om Ahmed Ramis tanke på solidaritet med palestinierna, var ligger det i det här då?

Bergman: Att påstå att Ahmed Rami såg som sin huvuduppgift att vara företrädare för den revisionistiska teorin när det gäller förintelsen, det verkar på mig helt orimligt. I min helheltstolkning har jag sagt - och jag håller fast vid det - att vad det på djupet och från början huvudsakligen handlar om, det är mycket djupt känd solidaritet med palestinierna idag.

Mycket farligare om det finns i bibeln än om det finns i Sions Vises Protokoll ! -Det är då en Mitzwa!

• Åkl: Vi kan gå vidare här till yttrande nr 2. det är på sidan 4. det handlar om protokoll nr 1 ur Sions Vises Protokoll. Så görs då igen en jämförelse här med femte Mosebok kapitel 20 och vice versa. där och där finns ett avsnitt som om man läser det här rakt upp och ned, (mitt på sidan), så är det någon sorts bruksanvisning på hur man skall bete sig när man skall inta någon stad och det ser ju för läsaren ut som något väldigt elakartat. Och så står det då: "Alltså medan Sions Vises Protokoll inskränker sig till att i allmänna ordalag förorda ett sionistiskt terrorvälde, beskriver judendomens lag ett detaljerat skildrat terrorvälde som 'en från Gud anbefalld plikt' där våldtäkter, plundringar, massmord och folkmord påbjudes judarna. Judendomens Bibel är i dess allra heligaste avsnitt är alltså långt värre än Sions Vises Protokoll" osv. Vad jag hänger upp mig på här, och det är med utgångspunkt av vad du själv har sagt angående femte Mosebok, nämligen att den har ju blivit nedskriven, jag tror du sade 700 år efter de händelser som skildras här. Är det den bruksanvisning som framställs här och är det en "anbefalld plikt" att bete sig på det här sättet?

Bergman: Ja, just det här stället, femte Mosebok 20 från vers 10 till 17.

 

• Åkl: Ja, nu menar jag en "anbefalld plikt" och det här är ju då återfört ... om man nu återför det till nutiden är det någonting man kan rätta sig efter?

Bergman:: Ja, och då är vi tillbaka till mitzwa-resonemanget. Det här är en av herem-texterna. Det hör alltså ihop med Amalek. Det handlar om intagandet av Jeriko, där vi har i den heliga skriften nedlagda uppmaningar och ur den synpunkten är det naturligtvis mycket farligare om det finns i femte Mosebok än om det finns i Sions Vises Protokoll. Sedan är detta en "mitzwa".

 

• Åkl: Jo, jo, men jag menar det är ju inte ... man kan väl inte påstå att en jude läser det här och sedan går och gör precis likadant? Så tokig kan han väl inte vara, menar jag?

Bergman: Jo, det finns så "tokiga" judar som t o m är rabbiner. Jag sade inte "tokig" och de skulle själva icke förklara sig vara det.

 

• Åkl: Nej.

Bergman: Det är faktiskt så allvarligt.

 

• Åkl: Men jag menar, detta är väl inte framställt som någon "plikt" i allafall?

Bergman : Jo, det blir framställt som en plikt av en rabbi i en Yeshiva för militären. Jag tog ju exempel på det. Det blir framställt som en plikt av en rabbin vid en bosättning på Gazaremsan osv. det blir faktiskt framställt idag som en "mitzwa" som ger Guds befallning. Det är faktiskt det.

 

• Åkl: Ja, när vi ändå håller på med samma aktbilaga 10, kan vi då gå in på detta som finns som nr 6. Det är fortfarande Sions Vises Protokoll. Nu är vi vid nr 2. Det talas om att vissa intellektuella moderiktningar, darwinismen. marxismen, nietscheanismen skulle utnyttjas av judarna att medverka till upplösning av gojernas eller icke-judiska samhällena och sinnena utan att detta direkt framträder. Och så kommer då ytterligare ett citat ur femte Mosebok och då kommer en slutsats: "Om vi förflyttar oss till vår tid så kan vi konstatera, att nästan alla mer eller mindre galna och förvända idéer som får stor spridning och vållar mycken förvirring genom sekteristiska utvikningar och gruppfraktioner som bekämpar varandra och skapar allmän fruktan och ångest, ja, så gott som alla dessa 'moderiktiga' idéer är av judiskt ursprung." Nu talar jag inte om rabbiner här utan nu talar jag om något helt annat. Här hänvisas till marxismen, Freudska psykoanalysen, Frankfurterskolan och så nämns en massa judiska namn här. "Observera hur ofta dessa ångestskapande idéer påverkar litteraturen, framför allt hela underhållningsindustrin, filmer och rockgalor vilka just styrs av övervägande judar. Även om artisterna är välbetalda gojim som lockas in i tvivelaktiga geschäft med deras tveklöst dekadenta och allmänt moralupplösande effekter." Är det här vettiga slutsatser?

Bergman: Jag är här för att svara på hur man använder bibelord och jag ser inte precis att det är en användning av bibelord här.

 

• Ordf: Jesaja 19:e kapitlet, står det.

Bergman: Där har vi då "att slå med förvirring" och det var det här som både Krister Stendahl tidigare tog upp i tisdags i förra veckan och jag tog också upp några exempel på det. Hur man alltså tolkar i ett erövringssammanhang eller något sådant detta mirakulösa hur Gud griper in. Då blir det en förvirring bland motståndarna och Krister Stendahl nämnde att det är ju ett tema som vi kan hitta i många kulturer.

 

• Åkl: Men då undrar jag om dessa bibelord, det står ju ....Först har vi ju då femte Mosebok 7 kap. vers 3 om förvirring och sedan kommer då Jesaja 19 kapitlet: "Jag skall uppegga egyptier mot egyptier ..." och så kommer ju då det som man man skall dra ur ... man skall dra slutsatser här som innebär att bakom ligger de här bibelorden för vissa judiska företeelser som den freudska psykoanalysen osv. Det blir ångestskapande idéer och man går över då till de här välbetalda gojim med sina geschäft osv. Du måste ju kunna tycka någonting om detta eftersom det knyts an till bibelord?

Bergman: Det är långt från bibelordet.

Pervers sexuell besatthet

• Åkl: Kan det vara så att det här är någonting som är ett uttryck för missaktning emot judar?

Bergman: Det uttrycker ingen aktning eller respekt för judarna. Det kan man konstatera.

 

• Åkl: Nehej. Vi kan fortsätta att läsa här när vi ändå har det. Det är nr 7. I en artikel på DN:s utrikessida tisdagen den 11 oktober heter det följande: "Den som vill väcka misstanke och skräck hos israelerna har en långt tacksammare uppgift än den som försöker lugna ....." "Är denna masspsykos av rädsla och ångest och arrogansens fräckhet som säkerhetsventil för att övervinna skräcken. Ja, det tycks vara det typiska för judarna och ytterst har alltsammans sin bibliska orsak sitt ursprung i den fasansfulla demon som de själva har skapat med sin gräsliga avgrundsande till Gud, denne Jahve som straffar dem för minsta olydnad med det hemskaste straff. Det blir då en självklar effekt att ett folk som i årtusenden tillbett denna hämnande Gudom och samtidigt inbillar sig vara ett utvalt Guds egendomsfolk. Då blir det en självklar effekt att de odlar alla paranoida drag och blir skräckens och ångestens fångar. Att de inte kan lugna ner sig och ta reson. Att de lyder sina demoner men aldrig eller alltför sällan förnuftets röst." Jag påstår att det här är en beskrivning av judarna. Tycker du att det är en bra beskrivning?

Bergman: Det är psykologiskt, socialpsykologiskt möjligt att belägga att under (vissa) omständigheter kan det vara vanskligt, farligt och riskabelt att umgås med vissa urval av texter. Det gäller ju inte bara texter från Gamla Testamentet utan det kan gälla också andra religiösa texter. Men därifrån till att dra de här slutsatserna är jag på intet vis beredd att gå.

 

• Åkl: Nej. Nästa sida det är sidan 7. Där står någonting här ja, det här .... i ett nötskal... gamla judiska listerna att binda upp de kristna i total judaisering med hänvisning till Gamla Testamentet osv. Ja, jag ska inte gå in på det här men här citeras Luther om judarna och deras lögner. Varför tror du att Luther citeras här och vad kan meningen vara med det?

Bergman: Luther är naturligtvis inte oaktuell för ett svenskt auditorium, så att så långsökt behöver det väl inte vara. När det gäller "Om judarna och deras lögner" så är det en av de fyra skrifter som man brukar räkna in under Martin Luthers antijudiska skrifter. De faller, som Krister Stendahl sade, ganska sent på 1540-talet och även i den här skriften är det faktiskt så, att man kan tycka att nästan alla affekter och invektiv är uttömda när han gått igenom judarna.

 

• Åkl: Kan man kalla Martin Luthers tankar - det ligger visserligen i en annan tid - men är det antisemitism som Luther ...?

Bergman: Ja, det är ett typiskt uttryck för den medeltida (1500-talet) antisemitismen.

 

• Åkl: Jag kan fråga ungefär samma sak om vi vänder på sidan. Det är sidan 8. Där är det citat ifrån en person som heter Montgomery som har skrivit någonting som återges och där citeras ju även - jag får be om ursäkt om det inte har biblisk anknytning här - men där citeras Arthur Engberg, dvs det nämns ju här på slutet här av yttrandet nr 11 så står det: "Det ligger i denna expansion judendomens hela kynne", det kan väl få ha en anknytning då till det ämnet som vi skall tala om, "att vara självbyggare, att fräta sönder inifrån och uppluckra och förbränna" osv. Vilken natur har det här yttrandet som är inplockat här av Arthur Engberg?

Bergman: Detta är kanske inte grovt rasistisk så, att man skulle vara någon anhängare till Hitler. Men den här typen av antijudiska uttalanden var vanliga i Sverige på hans tid.

 

• Åkl: Vi kan tala om något som har mer biblisk anknytning. Det är samma aktbilaga sidan 12. Det är yttrandet nr 18 och där står: "Om vi går till senare tider till vårt århundrade så finner vi att så gott som alla mer eller mindre perversa sexualteorier har lanserats av och drivs av övervägande judar". Och så nämns då Sigmund Freud och hans sexualbesatthet. Det nämns även sektledaren Scheike här som påstås vara starkt påverkad av Freuds judiska sexualteorier. Då vänder vi på sidan. Det talas om Freud och hans idéer här och så kommer det ett bibelord litet längre ned: "Och var i judendomens Bibel finner vi då denna perversa föreställning som ett bjudande ord från judendomens gud Jahve?" Det citat som kommer där det ser du. Det är alltså fråga om att man skall nödgas äta sin egen livsfrukt osv - fritt citerat. Och så kommer slutsatsen: "Ja, sexualbesattheten och de perversa fantasierna och fixeringarna det är alltså något typiskt judiskt och i så måtto har det med den judiska staten Israel att göra att troende judar ser staten Israel inte bara som det av deras Gud utlovade landet utan som en moderlig jord att ständigt befrukta och som inte får besudlas av de orena, altså icke-judiska, palestinierna eller av andra folk. Israel är alltså ett slags sexualbesatthet". Nu får du en mycket rak fråga här - den som tar emot det här budskapet kan ju fråga sig: "Jaså, är judarna sexualbesatta?" Hyser du den uppfattningen? Är det riktigt det här eller kan det möjligtvis vara några felaktiga slutsatser av de bibleord som förekommer?

Bergman: Att judendomen i sig har en positiv syn till skapelsen och till det sexuella det är alldeles klart. Att det finns en väldigt stor debatt och massor med böcker kring det judiska arvet eller det judiska antiarvet hos Sigmund Freud osv, att man både judar och andra, har ställt in Freud mot både opposition och vidareförande av den traditionen, det är alldeles klart att det finns. Och jag tror jag nämnde förra gången att det finns en mycket mycket rikhaltig psykologisk och sociologisk socialpsykologisk vetenskap där många judar har varit ledande. Det är ett resultat av den magasinerade erfarenheten genom århundraden av lidande och annat som man har fått brottas med och försökt att förklara på olika sätt, inte bara religiöst utan också psykologiskt och sociologiskt. Från den teologiska sidan finns en form av "sionistisk religion" som naturligtvis utifrån strikt eller vanlig ortodox judisk synpunkt är något ytterst märkligt, där man så mycket har betonat landet att somliga menar, t ex Richard Rubinstein, att man har återvänt till kanaanismen och att det snarare är Kanaan än de gamla israeliterna som håller på att segra i landet. Och där i anslutning till det och i anslutning till Kabbala, som har mycket spekulationer av sexuell art också, så har det utvecklats märkliga teorier. det kan jag väl säga.

Expansionism, imperialism och judisk fräckhet - "icke-judar är födda som antisemiter"!!

• Åkl: Ja, aktbilaga 2, det är alltså 1989-03-08 och det är sidan 7. Där finns en utläggning, det är yttrande nr 15. Det handlar om ... Det sätts en beteckning på olika företeelser här. Man kallar det för "shutzpeh, judisk fräckhet". Jag tar ett exempel här bland de judiska fräckheterna. Det står längst ned på sidan: "För det tredje, att judarna faktiskt tror och verkar för att erövra hela världen och döda alla som motstår judiskt världsherravälde och förslava alla de andra folken, samtidigt som judarna talar om rättvisa och fred" - och det är då "vansinnigt fräckt" - så står det här. Och det handlar ju om det "imperialistiska" som återkommer här. Är detta en riktig beskrivning av judarna?

Bergman: Om vi ser på den judiska staten Israel och dess politik så har man efter "Fred i Galiléen-invasionen" (mot Libanon) osv ingått i en mer expansiv fas. Men när det gäller imperialism, för övrigt, då tangerar man väl snarare frågor om pengar och makt och det är jag icke någon specialist på.

 

• Åkl: Det påstås ju på flera ställen, jag behöver nog inte citera det, att judarna strävar efter att styra hela världen. En sak är att sträva efter att skapa ett eget land, Israel, men här talas det om att erövra "hela världen".

Bergman: I vissa föreställningar om "sluttiden" - att, "Folken skall komma från öster, väster, norr och söder och ligga till bords med Abraham, Isak och Jakob." i den hebreiska Bibeln. Där finns det två traditioner. Det ena är att man skall "återsamla de förskingrade" judiska grupper i Diasporan. Det finns också en annan utläggning som skulle ha det här helhetsperspektivet. Och om det tas upp så kan det förvisso ha imperialistiska drag också i det sammanhanget.

När det gäller shutzpeh, för att få en neutral beskrivning av detta, slog jag upp i olika encyklopedier. Där framhölls såsom ett typiskt exempel för en sådan här judisk fräckhet: sonen som dödade sina föräldrar och sedan vände sig till församlingskassan för att få bidrag såsom föräldralös! Om det skulle tillhöra verkligheten då kan man säga att det är fräckt. Men hur denna shutzpeh har tolkats det är sedan nästa sak. Det var i Encyklopedia Judaica som jag tar det här exemplet från, så det är inte jag som har hittat på det.

 

• Åkl: Var det ett konstruerat exempel eller vad var detta för någonting? Du vet inte om det låg någon realitet bakom det påståendet?

Bergman: Det vet jag inte. Jag vet bara att uppslagsordet shutzpah (schutzpeh) finns i Encyklopedia Judaica som exempel på "judisk fräckhet" och så återges detta som ett belysande exempel. Det är ett informativt bidrag som jag kommer med.

 

• Åkl: Men sådana här påståenden av det här slaget som du säkert ... som jag förstår av vad du säger måste innebära en betydande överdrift, alltså att "judarna vill erövra hela världen och döda alla som motstår judiskt världsherravälde och förslava alla de andra folken." Jag menar, vem drabbar det? Vem kan känna sig illa till mods? Kan det möjligen utgöra missaktning för judar att påstå sådana här saker?

Bergman: När det gäller det vida perspektivet hänvisar jag till Leon Pinskers bok Die Autoemanzipation des Judentums. Han kanske är en större ideolog än Theodor Herzl för den tidiga sionismen. Han skrev detta arbete på 1860-talet. Där hävdar han - och han var från nuvarande Ungern och läkare - att människorna "föds som två grupper, den ena gruppen föds som judar och den andra gruppen föds som antisemiter." Börjar man reflektera utifrån en sådan beskrivning av mänskligheten så blir man naturligtvis orolig och kan se hur en sådan föreställning drabbar om den skulle drivas igenom.

 

• Ordf: Vad hette författaren?

Bergman: Leon Pinsker. P i n s k e r.

 

• Åkl: Men min fråga var i detta konkreta fall, att judarna då verkar för att erövra hela världen, döda alla som motstår judiskt världsherravälde och förslava alla de andra folken. Jag menar är det här ett uttryck för missaktning för judarna? Det är en rak fråga.

Bergman: Jag ser ingenting av aktning för judarna här i allafall.

Är sanningen rasism?

• Åkl: Nehej. Då kan vi gå till ett annat ställe och det är aktbilaga 43 som vi tidigare har sysslat med. Nu är det sidan 14.

Bergman: Vilket datum var det nu?

 

• Åkl: Det är 1989-05-31. Jag ställer en fråga på det här därför att dels finns det en karaktäristik av judarnas religion och dels så har du sagt att solidariteten med palestinierna är förhärskande och därför måste jag ha din kommentar till det här. Det är en person som heter Richard Hejll som har författat det som står här. Det är alltså bitar ur en artikel i en tidsskrift som han utgav som hette Den Enskilde: "Hur är detta folk beskaffat som i alla tider framkallat alla folks avsky och förbittring utan att man som rimligt skäl härtill kan ange något annat än judens egen motbjudande karaktär. Det är inte svårt att övertyga sig om det. Genom att studera den bok som går under namnet Gamla Testamentet, men som i själva verket inte är något annat än judarnas egen Bibel, den enastående urkund i vilken detta folk med fullkomlig uppriktighet, för att inte säga naivitet, blottlägger sitt innersta gränslösa högmod och egenrättfärdighet, sin besynnerliga s k fromhet och moralitet som i kristen skepnad förgiftat hela Europa." Sedan står det att judarnas religion har alltid varit den renodlade materialismens religion osv. "Och judens hela diktan och traktan går ut på att förvärva jordisk makt och rikedomar så han i sista hand får herravälde över hela jorden." Där var vi nyss. "Det har aldrig funnits en så fulländad egoist på denna jord som juden och här har vi att söka roten till det gränslösa övermod och andliga högmod som i alla tider utmärkt juden. En äkta jude - (det skulle vara Job det handlar om) - ett sådant högfärdigt kräk beundras av de kristna. En annan egenskap som, enligt Schopenhauer, alltid varit utmärkande för judarna är deras totala brist på verekundia, alltså anständighet och blygsamhet och att detta har sin riktighet kan säkerligen icke bestridas. Men denna skamlöshet, som juden visserligen stundom försöker dölja, utgör ett otvetydigt tecken på en alltigenom lågsinnad och simpel karaktär och har utan tvivel mer än något annat bidraget till den avsky som redan antikens folk kände för den judiska rasen." Är detta rasism?

 

• Adv F: Det här är väldigt lösryckta citat ur en lång uppsats. Jag tycker att åklgaren borde ge vittnet en chans att bilda sig en helhetsbild om uppsatsen.

 

• Ahmed Rami: Hejll är själv jude som har gått över till kristendomen. När han kritiserar judendomen, han menar inte biologiskt eller etniskt. Han menar religion.

 

• Åkl: Vad han menar det tror jag inte Rami kan tolka här nu. Men jag menar vi kan läsa hela denna artikel som inte gör saken ett dugg bättre, enligt min uppfattning. Men det tar tid - en halvtimme kanske. Skall vi göra det? Är det ett yrkande?

 

• Adv F: Åklagaren borde ju åtminstone ge vittnet en chans att vi läser den för helhetsintrycket.Vi kan väl höra vad vittnet har för önskemål om kompletterande information först. Har vittnet något önskemål om kompletterande information om författaren och det sammanhang det rör sig om?

Bergman: Jag känner inte till författaren, det kan jag erkänna.

• Ordf: Åklagaren kan väl tala om från vilken tid artikeln är.

 

• Åkl: Ja, det står i texten. Nu kommer jag inte ihåg om det var 1962 eller 1965 men det kan ju spela mindre roll.

 

• Ordf: Men vad säger adv. Folke om åklagaren frågar om hela texten skall läsas?

 

• Adv F: Jag skulle först vilja fråga vittnet (om han kan) bedöma ...

 

• Åkl: ..och jag ställer denna fråga med anledning av vad jag har läst upp: kan du bilda dig en uppfattning om, är det rasism som kommer till uttryck i det här som jag nu har läst upp?

Bergman: Det är kanske det som ibland brukar beskrivas som "judiskt självhat".

 

• Åkl: Jaha. Frågan om det här är rasism, kan du inte svara på den?

Bergman: Om vederbörande själv är jude då kommer man in i väldigt knepiga bedömningar. Det skulle förutsätta då att han tar med sig själv i den bedömningen och det är där jag tar upp vad som ofta har använts. Frågan är hur skall man tillmäta en kritik från en jude mot judendomen när vederbörande har lämnat då religiöst i det här fallet, den praktiserande judendomen, men naturligtvis utifrån "rasistisk" bedömning fortfarande är jude?

 

• Åkl: Engberg, var han rasist?

Bergman: Det anser jag inte.Men det är Hejll som vi i första hand skall bedöma här.

Hädelseparagraf - bakvägen!

• Åkl: Ja, vi skall väl bedöma alltihop här. Jag menar vi skall väl inte koppla bort Hejll här från ...Och det har även anknytning till det ämne du skall uttala dig om efter uttrycket: "judens egen motbjudande karaktär ... Det är inte svårt att övertyga sig om det genom att studera den bok som går under namn av Gamla Testamentet". Så där har vi väl en anknytning som ...

 

Bergman: Om det har anknytning till Gamla Testamentet då kan man säga att så långt det gäller Gamla Testamentet då är detta hädelse. Det är alldeles klart att här används gammaltestamentliga citat på ett sådant sätt som man traditionellt skulle kalla för hädelse. Men det är också så att hädelseparagrafen är borttagen och det är inte med den här särlagstiftningen det här målet gäller. Med en ny lag sedan 1948 vill man bakvägen återinföra hädelseparagrafen. Jag kan säga att om detta är en spegling av gammaltestamentliga texter eller den hebreiska Bibelns texter så är det klart att häri ligger hädelse.

 

• Åkl: Ja, det behöver vi väl inte fundera över i det här målet. För det gäller "hets mot folkgrupp". Den judiska folkgruppen. Är det här "hets mot folkgrupp"?

Bergman: Jag undrar om jag är här för att svara på detta. Jag trodde att det var juryn som skulle svara på det. Jag är inkallad som expert, inte på vad som är "hets mot folkgrupp" utan på hur används och vilken funktion får bibelställen?

 

• Åkl: Men jag tar det som ett svar det du har givit här. Det är ett svar med en viss innebörd så jag nöjer mig med det.

Bergman:: Skall expertens medgivande eller icke medgivande av "missaktning mot folkgrupp" eller "hets mot folkgrupp" vägas in? Det är ju detta målet gäller? Vad har min personliga uppfattning om detta eller vad har jag för expertperspektiv för att besvara denna fråga?

Bergman: Jag vidhåller att vi inte kan förstå Ahmed Ramis verksamhet, hans frenesi i attackerna utan att börja i den faktiska situationen, sett från palestiniernas synvinkel.

 

• Åkl: Jo, men du kan väl inte rimligen mena - nu förutsätter jag att jag talar med en professor med normalt omdöme, höll jag på att säga - att i det här fallet det skulle vara tillåtet att i en framställning vars innersta syfte är att visa solidaritet med palestinierna, få ta in element som innebär antisemitism och missaktning av den judiska folkgruppen. Du kan väl inte mena att detta skulle vara tillåtet? Vissa överdrifter kan tillåtas i en debatt eller religionsdebatt men att ta solidariteten med palestinierna som intäkt för att få säga vad man vill av den här sorten, särskilt det här sista om judarna, att det skulle vara tillåtet. Du kan säkert inte mena detta, eller hur? Nej, självfallet så gagnar det inte den intentionen du har gett uttryck för. Men det här målet handlar ju faktiskt om "hets mot folkgrupp" och det som kan komma till uttryck i detta det är en bedömning av de här olika yttrandena som skall göras. Det är juryn som skall föreläggas olika yttranden och svara i första hand "ja" eller "nej", är detta "hets mot folkgrupp". Det är ju det det är fråga om. Men jag skall inte ...

Bergman: Är det experternas uppgift att svara på samma sätt? Jag undrar nog i vilken egenskap jag är här: som en tänkande professor, som en tänkande människa, eller som juryledamot? Det är en egenartad situation att man är kallad som expert på ett visst ämne och sedan det blir att resultatet av de här experutlåtandena skall leda till bedömningen om uttalandena utgör "hets mot folkgrupp" eller inte. Jag skall plötsligt sitta här och uttala mig om huvudsumman i målet, det som är det slutgiltiga som juryn skall ta ställning till, och så skall jag samtidigt här sitta och förse er med ett visst material.

 

• Åkl: Men jag vill bara tala om att processen går ju till på det viset, att även om du är åberopad som expert ifrån Ahmed Ramis sida så ingår det ju i spelet att det skall ställas frågor även från motsidan.

Bergman: Men det skall vara expertfrågor.

 

• Åkl: Och om du nu hade sagt att jag anser att vissa delar av det här materialet det går att försvara, alltså från Ahmed Ramis synpunkt sett, men vissa delar av det här tycker jag är antisemitism eller det tycker jag inte har med palestinafrågan att göra. Det hade förenklat saken. Men nu har du ju sagt att detta är försvarligt och detta är ett uttryck för Ahmed Ramis solidaritet med palestinierna och då är det inte så konstigt att jag ställer dessa frågor som jag gör.

Bergman: Jag har sagt att om vi skall försöka förstå Ahmed Ramis agerande så måste vi börja där det handlar om, alltså faktiska lidanden och trakasserier och mycket värre mot palestinier på ockuperad mark, framför allt i den judiska staten Israel. Jag har som sagt var inte sagt det för att försvara men för att försöka förklara.

 

• Åkl: Ja, men den innersta frågan vad som ligger bakom mina frågor ständigt är frågan: är det missaktning för judarna och är det ... skall jag säga oförsvarlig missaktning av judarna? Man kan ju ibland uttrycka sig på ett sådant sätt så att det kan vara försvarligt men det här det är ju ett brott vi sysslar med här. det är ju därför jag ställer frågorna. Men nu nöjer jag mig med de här frågorna och ställer icke vidare några frågor. Jag har fått de svar jag ställde frågor på.

Att slå bakbundna människor - en glädje!!

• Adv F: Det gällde aktbilaga 43 åtalspunkten 2. Det här är ett väldigt stort material som har blivit föremål för åtal. Jag kan förstå att man inte kan hålla allt i minnet, men om jag bara läser upp en liten bit ur inledningen till introduktionen utav det här inslaget om kosher så skulle jag vilja ställa en fråga sedan till dig. "Alla ser rätt ofta både i TV och i tidningarnas bilder hur de judiska soldaterna i Israel med njutning ritualt krossar ben och armar på bundna försvarslösa palestinier, hur de judiska soldaterna begraver palestinier levande, stoppar en levande palestinier i hans egen bakugn för att brännas till döds..." osv. Och detta med medlidande med människor och sedan kommer det här med djuren och djurskyddet in i bilden. Mot bakgrund av det jag nu läste upp här, kan du då urskilja någon koppling till palestinafrågan?

Bergman: Här i upptakten är det direkt en koppling. Det är slaktandet av människor som man ser på TV. Sedan går då tankarna till kosherslakt, till slakt i annat sammanhang. Visst, det finns ett sammanhang i ordet slakt och det sammanhanget ges här. Jag kan nämna, apropos det som lästes upp här, om bilden jag har framför mig - ett klipp från 1988 ur den israeliska tidningen Yediot Aharonot av den 5 februari av en journalist som heter Jigal Sarnah. Det handlar om en rabbin som var armérabbin för en Golan-enhet och de har varit ute på en expedition med klubbor och sedan frågas det om rabbinen också slog med klubban. Det gjorde han. Men sedan sade han: "Jag såg som min uppgift att förkunna att soldaterna inte skulle känna någon glädje när de slog de här palestinierna." Och det kan man alltså säga idag om en rabbin: med klubban i hand och som har deltagit i det hela. Hans uppgift är att säga att ni skall inte känna glädje. Men man kan också psykologiskt säga att om det inte var så att det var ganska vanligt att det färsågs med glädje det här, så hade inte rabbinens yttrande varit så befogat. Det här är bara ett konkret exempel apropos den här upptakten och det säger naturligtvis inte mera om kopplingen mellan det här "slåendet" och slåendet eller slaktandet av djuret i samband med kosher.

 

• Adv F: Den här uppgiften var ur Yediot Aharonot, sade du?

Bergman: Ja, den 5 februari 1988.

 

• Adv F: Det är en israelisk stor kvällstidning, vad jag förstår?

Bergman: Ja, just det.

 

• Adv F: En annan sådan här fråga om samband (mellan Radio Islams program och Palestinafrågan) som ställdes under åklagarens förhör med dig rörde det här yttrandet som finns i stämningsansökan den 20 mars. Alltså det som vi kallar aktbilaga 10 och åtalspunkten 18. Det handlar om sexualteorier, Sigmund Freud och citatet ur femte Mosebok 28:onde kapitlet om att äta sin egen livsfrukt. Sedan sägs det längst ned på sidan 13 så här: "I så måtto har det med den judiska staten Israel att göra, att troende judar ser staten Israel inte bara som det av deras Gud utlovade landet utan även som en moderlig jord att ständigt befrukta och som inte får besudlas av de orena. Israel är alltså ett slags sexualbesatthet", står det. Med detta i minnet, kan du i det här yttrandet urskilja någon koppling/association till palestinafrågan?

Bergman: Det finns en mycket rik och svårgenomtränglig symbolvärld t ex i Höga Visan osv. Bruden, brudgummen och om dotter Sion i relation till Guden. Där kan man idag i en del både teoretiska och praktiska sammanhang se ett vad man skulle kunna säga nästan gudomliggörande av jorden, Eretz Israel, och att landet och folket är så nära förenade att man nästan tar över den här symboliken som vi har från Höga Visan och som där gäller Gud och (det judiska) folket. Det här tar sig uttryck på olika sätt. Där finns det inte minst i den lurianska Kabbalan den utveckling av den medeltida Kabbalan som växte fram i Safed på 1500-talet. Där har de här symbolikerna mellan mannen och kvinnan och föreningen osv utvecklats mycket. Det är ingen tvekan om att i botten kring en rad olika sexualteorier kring judar osv så ligger detta faktum, av vilket man inte i och för sig kan dra några säkra slutsatser. I vissa traditioner så hävdas att det också har sexualbefordrande effekter. Men det finns också forskare som är tveksamma i det stycket.

Den internationella judenheten finansierar "bosättningspolitiken" - dvs konfiskeringen av palestinsk mark!

 

• Adv F: Och sedan fick du också en fråga av åklagaren om kopplingen mellan å ena sidan det som sägs i programmet om "förintelsen", det här i den stämningsansökan aktbilaga 43, daterad den 31 maj. I yttrandet som börjar på sidan 2 så talas det om "förintelsemyten", och frågan är: kan man urskilja någon koppling till Palestinafrågan? Jag skall berätta för dig att professor Hjärpe, som var här igår, sade att det är en möjlig tankegång, en möjlig tankekedja kan vara detta att "förintelsen" exploateras av Israel för att tysta kritik. Palestinierna får s a s betala europeernas massmord på judarna under andra världskriget. Kan det också för dig vara en rimlig förklaring?

Bergman: Ja, det kan det helt säkert...

 

• Adv F: ...eller förståelig...

Bergman: Ja, det kan jag helt bejaka.

 

• Adv F: ... åtminstone förståelig association till Palestina?

Bergman: Ur viss synpunkt kan palestinierna säga, att "Holocaust" är en europeisk fråga. Jag föredrar att säga "Shoa" eller "förintelsen" - eftersom "Holocaust" från början är en offerterm och bara tanken på att göra den till detta gör det för mig omöjligt att bruka den termen. "Förintelsen" tillhör inte palestiniernas historia. Därmed menar jag inte att de hävdar att inte "Förintelsen" har funnits, men den har förts in i palestiniernas historia på ett sätt som naturligtvis är grymt orättfärdigt. Palestinierna har fått betala för vad egentligen andra mycket mera (till judarna) närstående skulle ha betalat. Det är klart att vi har oskyldiga offer, och hela tankegången om hur man nu skall se på det. Jag kan inte se att vi av det skälet hamnar i att förneka "Förintelsen". Möjligen på det planet att man har svårt att förstå att människor som har upplevt direkt eller indirekt "Förintelsen" inte mer tar avstånd från våld, när man är i position att inte behöva utöva den i det stycket.

 

• Adv F: Vi talade om bosättningar här förut. Du talade om det. Har du någon uppgift om hur den här verksamheten med bosättningar finansieras ekonomiskt? Du har ändå varit på resa gång efter annan till de här trakterna av världen. Jag tänkte om det möjligen är bekant?

Bergman: Det finns många olika källor, i Israel har manen sorts dubbel ekonomi. Fram till bildandet av staten Israel, den judiska staten Israel, var det alldeles klart att man från judisk sida förberedde den kommande strukturen och hade då provisoriska olika enheter som kunde bli departement senare. Men när det gällde Jewish Agency och Jewish National Fund, alltså de mycket stora fonderna av insamlade medel, så kom de medlen inte att inkorporeras i den judiska statens ekonomidepartement utan vi har i Israel en sorts dubbel ekonomi. Det är från den här andra ekonomin, Jewish Agency, Jewish National Fund plus en rad olika grupperingar och där finns stora fondrisers i Amerika som speciellt samlar in för olika bosättningar. Men i stort kan man säga, att Jewish National Fund skall gå till att försäkra att marken blir judisk. Det innebär också att man är positiv till bosättningar. Vad som är verkligt uppskakande är att den här bosättningspolitiken har förts med likuds goda vilja. Man har alltså inte gått den här vanliga gången, att man har beslutat i laga ordning, utan det har varit grupper, ofta direkt eller indirekt inspirerade av Gush Emunim, som har etablerat fakta, som det heter, och som sedan under hänvisning till - bibliska - rätten till landet har vägrat att flytta på sig. Den mycket omfattande bosättningspolitiken, som man kan belägga efter ockupationen 1967, den är ett uttryck för vad som sedan legaliseras. Penningströmmen kommer alltså från bl a Jewish National Fund och andra speciella fonder. Man kan fundera över hur det kom sig, nu när man bestämde sig för att det skulle vara the Jewish State of Israel, att man ändå inte förde in The Jewish National Fund i själva denna statsbildning. Det skulle vi kunna diskutera länge.

 

• Ordf: Jag har bara en fråga angående "Gush Emunim". Den har det talats om som om det var någonting som alla känner till. Men alla kanske inte känner till den?

Bergman: Gush betyder block och Emunim är pluralis och betyder "de troende" eller "de trogna". Emunim det är samma ord som vi har lånat från hebreiskan i "amen".

Lagen om "hets mot folkgrupp" - nytt namn för hädelseparagraf! - Men den tillämpas bara på Rami inte på Rushdie!!

• Ahmed Rami: Jag tänkte fråga dig om det finns några paralleller mellan hur muslimerna känner sig missaktade av Rushdies bok och hur judarna eller sionisterna känner sig missaktade av Radio Islam och att man försvarar Rushdies yttrandefrihet medan man vill tysta Radio Islam?

Bergman: Det är en bra och viktig fråga och det kan väl bli det avslutande från min sida. Ett sådant här mål har ju många komponenter. Att enligt min mening, som jag flera gånger har framhållit, det som huvudsakligen attackeras är politiken, den aktuella politiken sedd från palestiniernas sida, hos den judiska staten Israel. Och där är det alldeles klart när det gäller "missaktning mot folkgrupp" eller straffsatsen eller brottsbeskrivningen "hets mot folkgrupp", att politiska aspekter icke tas med där. Alltså under rubriken "hets mot folkgrupp" kan man icke räkna in, hur aggressiva attacker det än är mot ett politiskt system, så kan det icke i sig räknas in. Det är naturligtvis ytterligt angeläget att yttrande - och tryckfriheten när det gäller det politiska spelet skall vara maximalt öppen. Ingen politik vinner på att man sätter gränser när det gäller det politiska, och det menar jag att det finns täckning för i den närmare beskrivningen. Sedan är det, när det gäller "hädelse", alltså direkt angrepp mot religionen. Där var det naturligt tidigare att man hade hädelseparagrafen. Vi har haft så i Sverige men den har tagits bort. Sista fallet för hädelse tror jag var uppe 1964, och ingen blev fälld för det. Det är då viktigt att den här särlagstiftningen (om hets mot folkgrupp), med rötter från 1948, inte fungerar, i praktiken, så att vi återuppväcker hädelseparagrafen men under nytt namn. Det är så som jag ser på den här principen.

 

• Ordf: Ja, men nu var det väl fråga om Rushdies ...?

Bergman: Jag försöker förstå justitiekanslern som inte har tagit upp Rushdies bok för "hets mot folkgrupp". Det är alldeles otvetydigt att Rushdies bok, i särskilt två kapitel, är en mycket klar hädelse. Hade hädelseparagrafen funnits kvar, så skulle jag ha blivit mycket förvånad om inte den här boken hade blivit fälld för hädelse. "Hädelse" det är det som riktar sig mot religionen. Jag har sagt tidigare i mina utlåtanden här, att jag ser många exempel på hädelse i Radio Islams material: hur man använder gammaltestamentliga citat och utdrag ur den hebreiska Bibeln och naturligtvis där också i vidare heliga skrifter för judendomens del. Men där är det så att svenska samhället, såvitt jag förstår, har tagit ställning att när det gäller religion så finns det icke heller gränser för vad man får säga och vad man får tycka i dagens Sverige. Det kan vi tycka illa om, eller vi kan tycka att det är riktigt att de frågorna skall ventileras på annat sätt. Sedan är det problemet att i texten, lagtexten här, om "missaktning mot folkgrupp" så står det bland uppräkningen av kriterier: "religiös", och då kommer alltså religionen in indirekt, men sett då utifrån de troende människornas sida. Det är naturligtvis detta som är det stora problemet. Det är detta, där vi utan vidare kan notera, att muslimer i Sverige, liksom på andra håll, upprörs djupt och gruvligt av Salman Rushdies attacker mot profeten Mohamed och mot hans hus och mot uppenbarelsen i Satansverserna. Och jag kan förstå parallellt här att man från judisk sida religiöst upprörs.

Men det är inte hädelse som det här målet gäller. Angrepp mot religion är tillåtet i Sveriges lag.

• Ordf: Och då frågar jag, är detta svar på din fråga?

 

• Ahmed Rami: När Rushdie t ex beskriver att muslimerna går runt Kaba i väntan på en prostituerad som finns i Kaba, [en lögn och missaktning] och det uppfattas av muslimer som missaktning också mot muslimerna inte bara mot religionen. Han beljuger muslimer. Jag citerar åtminstone direkt från Gamla Testamentet, men han hittar på!

Bergman: Det är ju inte bara det, utan han låter, i kapitlet där han går emot profetens harem, Hisbah, så låter han det ju parallellt växa fram en bordell där man går på motsvarande sätt kring en stenpelare som man går kring Kaba. Det är ingen tvekan om att det här är gruvlig hädelse.

 

• Ordf: Men då kanske vi är litet utanför ämnet?

Bergman: Jag vill bara peka på problemet som ligger här: muslimer säger, att vi känner oss som folkgrupp, som religiös grupp attackerade av det här. Justitiekanslern säger, det är hädelse, men hädelse bedömer man inte. Och då har vi här den möjliga parallellen: judarna i Sverige - och säkert på andra håll - känner sig gruvligt kränkta av Radio Islams program. Men skulle man rubricera det som hädelse så skulle man inte ta upp målet. Det är alltså den svåra gränsdragningen mellan hård kränkning av religion (som en hädelse) och att kränka människor utifrån en religiös tillhörighet. Det är där alltså som Ahmed Rami som muslim har känt sig kränkt, men där justitiekanslern säger att det är inte Rami som är kränkt utan det är religionen.

 

17

 KAMPANJ MOT MIN PERSON

 

Artikel införd i Upsala Nya Tidning den 21/3 1990

 

Den pågående kampanjen mot min person kan snarare bidra till att befordra antijudiska stämningar än avslöja "förment antisemitism", skriver professorn i religionshistoria, särskilt Främre Orientens religioner, Jan Bergman, i en replik till Julian Ilicki, Håkan Holmberg m fl. (De tidigare inläggen var införda i UNT 16/1, 31/1, 14/2 och 16/2).

 

"Läsaren av UNT:s debattsida torde under de senaste månadernas gång på gång ha blivit konfunderad och fundersam. De grova attacker som undertecknad från vissa håll blivit utsatt för beskriver mig som i hög grad okunnig, fördomsfull och oärlig. Vore detta fallet, skulle knappast så mycken och grovkalibrig ammunition vara nödvändig. Det är något som inte stämmer ...

För mig själv står det mer och mer klart, att just de grupper som under två års tid så intensivt uppvaktade justitiekanslern med skrivelser för att få till stånd åtal mot Ahmed Rami och Närradio Islam egentligen aldrig helt accepterat en process i vanlig ordning. Ahmed Rami borde helst ha hängts offentligt, ohörd! I vilket fall var det ytterst inopportunt för dessa grupper att personer med visst anseende ställde upp som vittnen på försvarssidan. Men till svensk rättspraxis hör faktiskt att en person ej ska fällas p g a dåligt försvar, utan utifrån gravheten och rättmätigheten i anklagelserna. Hade svarandesidan ej haft egna vittnen, hade detta varit märkligt i svensk rätthistoria, Håkan Holmberg!

I tryckfrihetsmålet gick Rami helt fri, vilket självklart måste upplevas mycket smärtsamt av anmälarna. Och nu är det därför jag som skall hängas offentligt - utan rättegång!

Helt frånsett att jag känner mig djupt kränkt personligen av att - p g a något slags enfaldigt "smittoresonemang" - bli offentligen stämplad som "antisemit", befarar jag att den pågående kampanjen mot mig snarare kan bidra till att befordra antijudiska stämningar än avslöja "förment antisemitism". Och detta kan väl aldrig någonsin ligga i linje med Svenska kommitténs mot antisemitism målsättning och synnerligen angelägna verksamhet?

När målet mot Ahmed Rami blivit fastställt övervägde tingsrätten att själv kalla vittnen. Jag blev preliminärt kontaktad. Senare bestämdes dock att så ej skulle ske. Då kallade åklagarsidan fyra vittnen och svarandesidan två, varav jag var den ene. I det rollspel som en process utgör fann jag min särskilda uppgift vara att pröva, om det i den aktuella verkligheten finns något underlag till den användning av "terrortexter" framför allt ur den hebreiska bibeln (dvs vårt Gamla testamente), som för Ahmed Rami spelar en så framträdande roll.

Att den aktuella verkligheten i första hand är förhållandena i staten Israel och särskilt på de ockuperade områdena är en rimlig utgångspunkt, om man över huvud ska försöka fånga in den drivande faktorn bakom Ramis aggressiva hållning. Nasser och Ben Bella var den uppväxande Ramis idoler och deras propalestinska och antisionistiska engagemang var uppenbart. Naturligtvis tog Ahmed Rami tidigt över deras attityder och program.

Sedan är det en annan fråga om också andra motiv senare tillkommit. (Mot Ramis grova generaliseringar reserverade jag mig flera gånger. Och från de revisionistiska tankegångar som Ahmed Rami gjort till sina tog jag helt avstånd.)

Julian Ilicki målar i slutet av sin första inlaga upp mot polerna vetenskap och demagogi, där den förra karaktäriseras av sin verklighetsanknytning. Den avslutande frågan - uppenbarligen retorisk - till vilken kategori undertecknad hör, ska jag nu besvara genom att redovisa en del av verklighetsunderlaget till den mitzva som spelade en roll vid rättegången och sedan togs upp i debatten i UNT.

I en Expressenartikel i december 1989 påstod Per Ahlmark - knappast någon specialist på mitzvot (gudomliga påbud och förbud inom judendomen) - att jag hittat på e ny mitzva vid sidan av de 613 kända, en nr:614! Detta Ahlmarks påhitt blir naturligtvis inte sannare av att upprepas i UNT av Julian Ilicki, som mig veterligt inte heller är någon större kännare av mitzvot.

Av mitt vittnesmål framgår tydligt att det är den s k Amalek-mitzvan jag åsyftar. Denna återfinns - t o m i dubbel form - i t ex den mest klassiska uppräkningen av mitzvot (Maimonides' Sefer ha-Mitzvot), nämligen som nr 188 och som nr 307 (= nr 59 i den som förbud utformade serien).

Amalek står i den judiska traditionen för ärkefienden som ständigt ska tillintetgöras. Att påbudet gäller total förintelse framgår av 5 Mosebok 25: 17-19: 'Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen , när ni drog ut ur Egypten, hur han utan att frukta Gud gick emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. Därför, när Herren, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt onkring i det land, som Herren, din Gud, vill giva dig till besittning såsom din arvedel skall du så utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under himmelen. Förgät icke detta.'

I Sam 15:2-3 får Saul motsvarande uppdrag: 'Så säger Herren Sebaot: -Jag vill hemsöka Amalek för det som han gjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när han drog ut ur Egypten. Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo, med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.' I fortsättningen omtalas hur Samuel tar ifrån Saul kungavärdigheten, därför att han lät sina soldater ta byte av boskapen och således ej lydde och helt förintade allt vad som hade med amalekiterna att göra.

En tredje text, den som läses i anslutning till Purimfesten, är Andra Moseboken 17:8-16. Här skildras hur Josua slår Amalek med svärdsegg. Herrens löfte att totalt utplåna minnet av Amalek och fastställandet att Herren 'skall strida mot Amalek från släkte till släkte.'

Vad Amalek-mitzvan går ut på torde framgå klart av citaten. Jag har i aktuell litteratur sett den betecknad - såväl av supportrar som av kritiker - som 'mitzvan om folkutrotning' (genocide). Men finns det verkligen personer i dagens Israel som åberopar denna mitzva? Robert I Wolkoff skriver i sitt inlägg apropå "grymma texter" - där han inte vill helt förneka att visst demagogiskt bruk av dessa undantagsvis kan förekomma - att det jag 'som akademiker skulle ha gjort men inte gjorde är att granska hur förankrad bland judar/israeler ett eventuellt demagogiskt missbruk är'. Och han ger f ö själv svaret, 'inte alls'.

Låt mig då citera professor Uriel Simon, Bar-Ilanuniversitetet: 'Det finns en trend i utbildningen i Israel, som i Israels fiender ser bilden av Amalek. Denna uppfattning lärs ut i skolor och hem i bosättningarna på Västbanken och av supportrar i Israel.' Detta citeras i Jerusalem Post 84-06-14 och återges i OZ veSHALOM:s Bulletin 4-5, 1984. (Fredsrörelsen OZ veSHALOM, som är klart sionistisk med starka inslag av rabbiner, har just tillkommit för att motverka den här typen av radikalisering av det israeliska samhället, som når långt utanför Gush Emunims kretsar.)

Låt mig anföra ett exempel som jag även tog upp i rättegången, från en brevväxling mellan en rabbin Shimon Weiser vid High School Yeshivan Midrashlat Noam och en tidigare elev som nu gör sin militärtjänst. Soldaten skriver: 'Det är kanske så att araberna faktiskt lever enligt "Amaleks lag", dvs att det är tillåtet att döda dem och utrota minnet av dem och inte enligt vanlig krigslag, som tillåter dödandet enbart av soldater, ej civilpersoner.' Rabbinen uttalar sig i sitt svar nedlåtande om Genèvekonventionen, "hedningarnas lag" och framhåller istället Torah och dess utvecklingar.

I sammanhanget citeras Rabbi Shimon Bar Jochals ord: 'Den bäste av egyptierna ska dödas och den bäste ormens huvud ska krossas' (Mechilta, Beshalach; i varianten 'Den bäste av hedningarna ska dödas' ingår påbudet av denne store rabbi, en av huvudtradenterna till Mishna, i den jerusalemitiska Talmud, Kidushin 4:11, 66c). Rabbinens svar mynnar visserligen inte ut i en direkt befallning men studenten-soldaten drar slutsatsen: 'Jag måste döda dem, även om detta invecklar mig i konfrontation med militär lag.' Brevväxlingen är återgiven i yeshivans årsbok Niv Hamidrashiya (Vol XI) och anger tydligen dess officiella hållning. Det är uppenbart att "Amalek-mitzvan" ingår i undervisningen.

När Chaim Druckmann, knessetledamot, hälsade två av de palestinska borgmästarna, som genom attentat lemlästats, med slutorden i Deboras och Baraks segersång: 'Så må alla dina fiender förgås, o Herre!', (Domarboken 5:31) väckte det starka protester, men han försvarades i Gush Emunims tidning Nekuda av Chaim Tsuria: 'I varje generation finns det en Amalek. I vår generation är vår Amalek araberna, som motsätter sig förnyelsen av vår nationella existens i våra förfäders land.' (Artikeln i Nekuda 15, 1980 bär rubriken Rätten att hata.)

Rabbinen på Campus för Bar-Ilanuniversitetet, Israel Hess, har i studenttidningen Bat Kol (februari 1980) närmare utvecklat Amalek-mitzvan under rubriken Torahs mitzva om folkmord (genocide). Det är skrämmande läsning.

Låt mig avslutningsvis citera ur en av de mest lästa moderna kommentarerna till Torah, översatt till många språk, nämligen Elie Muncks Kol ha-Torah, beträffande Femte Moseboken 25:18. 'Ett utrotningskrig utan förbarmande förkunnas för alla generationer. Israel skall utplåna minnet av Amalek, och denna mitzva rymmer ingen reservation; man och kvinna, barn och spenabarn, stor - och småboskap ingår i denna plikt.' Vidare framhålls att kriget ska föras när man kommit till Det heliga landet. Gud har gett en ed, att från alla andra folk kan accepteras proselyter, men ej från amalekiterna.

Maimonides framhåller att en av de tre huvudplikterna för 'det judiska riket' är att utplåna Amalek.

Den kvalificerade hanteringen av heliga texter kallas för exeges. Exegetiken har vuxit fram som en egen disciplin bl a utifrån insikten att många texter knappast kan tolkas rent bokstavligt. Judisk exeges har genom årtusenden brottats med bl a Amalek-texterna, varvid tolkningar och hållningssätt vuxit fram som gör sådana texter mindre farliga. Och när man hävdat den bokstavliga tolkningen har detta tidigare nästan alltid skett i en situation där judarna ej kunnat sätta makt och vapen bakom påbuden.

I och med skapandet av den judiska staten har förhållandena som bekant successivt ändrats radikalt. Idag har man en högst imponerande vapenmakt, man ger prov på expansionspolitik (Libanon) och är sedan 1967 ockupationsmakt.

Det är i detta nya läge som bruket av heliga texter kan få förödande konsekvenser. Det vet vi från fundamentalistiska riktningar inom flera religioner.

Därför såg jag som min uppgift att framförallt peka på sådana fundamentalistiska förenklade och naiva bruk av "terrortexter". Ahmed Rami är förvisso ingen exeget. Han sätter enkelt likhetstecken mellan de gamla texterna och dagens situation på Västbanken. Den hållningen kan betecknas som naiv. Vad som i sammanhanget bör kommas ihåg är att mängder av bosättare på Västbanken och Gaza och många soldater inom den israeliska armén har en lika enkel syn på hur heliga ord får direkt genomslag i verkligheten. Och jag behöver väl knappast tillägga att samma förenklade hållning delas av t ex majoriteten av prosionistiska pingstvänner i vårt land.

För att belysa dessa enkla modeller av bibelbruk använde jag mig av en avhandling i pedagogik, som vuxit fram vid Hebrew University i Jerusalem och som försvarades i Holland. Den handlade om undervisningen om torahtexter i de lägre klasserna av den statliga skolan i Israel. Detta gjorde jag för att komma den konkreta verkligheten så nära som möjligt. Att göra exegetiska djupdykningar, t ex till medeltida utläggningar, ansåg jag i sammanhanget vara minst sagt en omväg (alltså demagogi, Julian Ilicki).

För en övergripande bedömning av t ex Amalek-texterna bör naturligtvis även de avancerade exegetiska vägarna vägas in. Jag vill här blott framhålla att också flera av de stora auktoriteterna, såsom Maharal i Prag, Rabbi Judah Loew och Rabbi Moshe Soloveitchik, hävdar att Amalek-mitzvan alltjämt är tillämplig (se J David Bleich, Halakhic Problems, 1977 sid 16-17). Och Maimonides, som menar att mitzvan beträffande de sju kananeiska folken genom dessas uppblandning med israeliterna inte längre är tillämplig, gör inte motsvarande reservation beträffande Amalek.

Naturligtvis vet jag att de liberala rabbinerna Narrowe och Wolkoff aldrig någonsin skulle göra sig skyldiga till en förenklad syn på Amalektexterna m fl "terrortexter" som gör dem farliga. Jag har istället lyft fram - vilket i sammanhanget var mer relevant - de högst oroväckande tendenserna i dagens Israel, som jag på en punkt, Amalek-mitzvan, ovan belagt tillräckligt brett (jag har många fler referenser) och tillräckligt förankrat i det israeliska samhället.

Menar Wolkoff fortfarande att detta är ett marginalfenomen, som man inte behöver ta på allvar? I så fall har han en helt annan uppfattning än tillskyndarna av OZ veSHALOM, som på blodigt allvar bekämpar denna farliga sjuka.

Jag delar deras bedömning. Och jag vill citera ett uttalande av presidenten Chaim Herzog- som väntas gästa Sverige i maj - för ett drygt år sedan, som tydligt visar att han intar samma hållning:'Jag ser ytterst mörkt på den judiska staten Israels framtid, om inte de moderata rabbinerna på nytt tar över fältet.'

Avslutningsvis vill jag återvända till klappjakten - hetsen mot min person. I UNT illustreras Holmbergs insändare med Hitler och förbimarscherande heil-hyllande soldater. I Judisk Krönikas februarinummer omges en artikel mot mig, där' jag tillskrivs uppfattningar som jag inte hyser om Holocaust och Anne Franks dagbok, av min bild tillsammans med Goebbels! Vad är det egentligen för krafter som släpps lösa?

Jan Bergman

 

18

JAN BERGMANS METOD KORREKT

 

Artikel införd i Upsala Nya Tidning 31/1 1990

 

Uppsalaprofessorn Jan Bergman urskuldade inte något slags antisemitism under tryckfrihetsmålet mot Ahmed Rami, skriver Kaarina Drynjeva, Einar Thomassen, Sigbert Axelsson, Inger Ljung och Jarl Ulrichesen, alla forskare och lärare vid Teologiska institutionen i Uppsala i en replik på Julian Ilickis artikel 16 januari (1990).

 

"I sitt stort anlagda angrepp på professor Jan Bergman häromdagen ifrågasatte sociologen i judaistik Julian Ilicki historieprofessorns kompetens som vetenskapsman (UNT 16 jan). Bergmans professur gäller just FRämre Orientens religioner i historia och nutid, så det vore ju fatalt för professorn om han inte kände till elementa i judendomen. Ännu värre om han inte visste hur man arbetar som akademisk historiker!

Utgångspunkten för en rad anklagelser i Judisk Krönika, Expressen, UNT osv mot Lundaprofessorn Jan Hjärpe och Uppsalakollegan Jan Bergman är en och densamma, rättegångarna mot Ahmed Rami inför Stockholms tingsrätt i höstas.

I tryckfrihetsmålet friades helt Ramis bok Vad är Israel? En knapp tredjedel av åtalspunkterna mot Radio Islam fälldes för hets mot folkgrupp, 18 av 64. Per Ahlmark och många sionistiska judar blev uppenbarligen djupt missnöjda med domarna och hetsar nu mot Hjärpe och Bergman, försvarets två sakkunniga. Hur agerade då professorerna i tingsrätten?

Ahmed Rami levererar batalj med utgångspunkt från dagens situation på de ockuperade områdena under Israel. Han försvarar de ockuperade palestinierna. Vad är det för slags stat, detta Israel, som uppträder så barbariskt mot kristna och muslimska palestinier, frågar sig Rami.

Israel bestämmer sig själv som en judisk stat. Vad innebär då "judisk"? Hur kan det komma sig att de israeliska judarna är så brutala, frågar han sig vidare, och varför tiger i stort sett all världens judar inför Israels grymhet eller t o m försvarar den? Ahmed Rami är själv muslim, en berber från Marocko, så det är en medveten muslimsk invandrare som ställer sig detta slags frågor.

Han menar sig se ett tydligt svar: i botten på det judiska folkets kultur ligger religionen, judendomen, vars heliga skrifter, särskilt de som vi kallar Gamla Testamentet, åtnjuter respekt även i dagens Israel. I den aktuella politiska debatten förekommer texter ur dessa skrifter, texter som legitimerar den av Israel förda politiken.

Ahmed Rami påstår vidare att dessa "grymma texter" (Krister Stendahl i tingsrätten: "inte för söndagsskolan") fyller en politisk funktion i händerna på de sionister som är hans ideologiska huvudmotståndare i både boken och närradion.

Både Hjärpe och Bergman vitsordade att Ramis utgångspunkt hade fog för sig, och att religion kan ha med politik att göra. Därmed erkände de att Israel drar på sig såväl politisk som religiös kritik. Det innebär inte att de urskuldar något slags antisemitism, tvärtom.

Inför Stockholms tingsrätt uppträdde Sveriges ende islamolog, Jan Hjärpe, som sakkunnig beträffande Islams tankevärld, en insats som motiverades av att den åtalade korrekt skulle kunna förstås beträffande språkbruk, intentioner och avsikter. Jan Bergman uppträdde som sakkunnig beträffande polemikens arena, kraftfältet judendom - kristendom - Islam i Västasien.

Båda dessa professorer karaktäriserade Ahmed Ramis bok, som bygger på närradioprogram, som en arg stridsskrift främst mot Israel och sionismen men även mot den judendom och de judar som stäöder denna brutala stat. Ibland slår den häftiga polemiken över och generaliseras till att gälla allt vad judiskt och judar heter, måste tilläggas. Kraftiga råsopar utdelas, långt ifrån alltid klingande rena slag.

Den som läser boken känner lätt igen en del tankar och begrepp som hör hemma i en europeisk antisemitisk propaganda, det är klart. Själva menar undertecknade Uppsalaforskare att Ahmed Rami genomgående gör upp med sionism och sionister, energisk antisionist som han är ("antisionist" bildat à la "antinazist", "antikommunist" etc). Men det finns även exempel på utfall, där han faktiskt förgriper sig på judarna som enskilda och som kollektiv. Därvid gör han sig skyldig till svenska, antijudiska och antisemitiska uttalanden. Till skillnad från antisionistiska uttalanden kan antisemitiska uttryck bestämmas som "hets mot folkgrupp", vilket beror på vad som i lagens mening är "hets" respektive "folkgrupp". Detta är domstolens sak, och sådan hets ursäktas inte av någon. Alla människor och folk ska respekteras, judar, zigenare, armenier, palestinier, kurder, eritreaner, sikher, muslimer och andra.

Egendomligt nog diskuterar Julian Ilicki knappast alls polemikens innehåll i sitt UNT-angrepp på Jan Bergman, utan hans fråga gäller snarare vilken litterär genre Ahmed Ramis bok tillhör. Ilicki gör i det stycket gemensam sak med åklagaren och Krister Stendahl, en av åklagarsidans sakkunniga. Ramis bok skulle ses inom ramen för en s k religionsdialog. Sådan bedrivs i sofistikerade, lärda kretsar i Boston eller i London t ex. Om boken verkligen hörde hemma i det slags religionsdialog, då vore Ilickis kritik åtminstone relevant, och då borde Bergman inför rätten ha redovisat vad Talmud säger, vad de eftertalmudiska traditionerna säger om de citerade bibelorden, vad medeltidens lärde skriver, 1700-talets lärda judar, 1900-talets lärde osv.

Detta skulle Jan Bergman mycket väl ha kunnat göra, grundlärd som han är, men det gjorde han inte. Som religionshistoriker analyserade han istället "de grymma texterna" i det historiska sammanhang där de hör hemma hos Ahmed Rami, honom som åtalen gällde. Ingen filosof, historiker, sociolog, litteraturvetare eller religionsvetare av facket kan med gott samvete bestämma Ahmed Ramis bok annat än som en stridsskrift, en ovanligt hätsk sådan dessutom. Boken hör inte till religionsdialogens genre. Hur Krister Stendahl och sedermera Julian Ilicki kan få denna bok till att vara någonting annat än en våldsam stridsskrift inom ramen för samtida politisk debatt om Israel/Palestina är för oss en gåta.

Den fundamentala historiska eller sociologiska frågan beträffande Ahmed Ramis fräna polemik blir denna: används eller används icke i dagens Israel de bibelord Rami anför från Gamla Testamentet? Om de används, sker der då för att legitimera konfiskeringarna, hussprängningarna, stängningen av de palestinska universiteten, det godtyckliga dödande och lemlästande våldet mot den muslimska och kristna civilbefolkningen osv?

Domstolen fick besked av Jan Bergman att detta slags bibelord från Gamla Testamentet faktiskt används, att vissa judiska, sionistiska kretsar använder dem just i den politiska debatten, att de religiösa texterna fungerar ideologiskt till att ge religiös/gudomlig legitimation åt det råa våldet.

Man kan tillägga att precis samma bibelord används av s k kristna sionister för att legitimera precis samma politik av Israel. Detta slags bibelbruk förekommer alltså även på annat än judiskt håll, vilket Menachem Begin var en mästare i att utnyttja för sin politik.

Med hjälp av en enda bibeltext vill vi här försöka illustrera vad för slags innehåll det rör sig om, och vilket slags funktion exakt samma text kan få. Den citeras i två vitt skilda sammanhang om Jerusalem av Ahmed Rami och om Uppsala av Ulf Ekman i var sin bok. Var och en må själv bedöma vem som arbetar intellektuellt hederligt, Jan Bergman som analyserar en texts funktion i dess faktiska debattsammanhang, eller Julian Ilicki, som vill utreda vad seklernas lärde har sagt om dessa ord från 5 Mosebok 6:10-13:

'När nu Herren, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed har lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob, att giva dig - stora vackra städer, som du icke har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilket du icke har fyllt, och uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och olivplanteringar som du icke har planterat - och när du äter och bliver mätt, så tag dig till vara för att förgäta Herren, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Herren, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och vid Hans namn skall du svärja" (Ahmed Rami, Vad är Israel?, 1988, sid 46, och Ulf Ekman Ekonomisk frihet, 1989, sid 37f).

Mycket annat är inte att göra, vetenskapligt sett, än att använda Jan Bergmans väl beprövade metod att placera de debatterade texterna i respektive historiska sammanhang, om man alls ska förstå hur de där fungerar. Någon annan metod än denna gamla hederliga har nog Stockholms tingsrätt inte haft nytta av från akademiskt håll."

Sigbert Axelsson
Kaarina Drynjeva
Inger Ljung
Einar Thomassen
Jarl Ulrichsen

 

19

 DEN JUDISKA MAKTENS FRÄCKHET
och Universitetets självständighet

 

Att utmana den judiska intellektuella terrorismens makt och dess åsiktspolis kan inte ske utan "straff'. Professor Jan Bergman, som försökt tänka fritt, har fått erfara detta. Men Uppsala Universitets reaktion, mot rabbinernas fräckhet, hedrar Sverige och det svenska folket. Här återger jag en skrivelse från professor Ragnar Holte, teologiska fakultetens dekanus, angående rabbinernas aggression mot det svenska universitetets akademiska självständighet, samt ställningstaganden från Universitetets lärare och forskare. Denna hederliga reaktion är ett tecken på att det fortfarande finns "vissa motståndsfickor"' mot arrogansens och fräckhetens makt.

 

***

 

UPPSALA UNIVERSITET Avskrift

TEOLOGISKA FAKULTETEN

Professor RAGNAR HOLTE

Fakultetens dekanus

 

1990-04-18

 

Till Rektorsämbetet

Arg kritik mot professor Jan Bergmans irrläror- och forskargärning

Enligt Rektors uppdrag yttrar jag mig härmed över två till universitetet inkomna skrivelser med kritik mot professor Jan Bergmans lärar- och forskargärning. Den ena, daterad 1990-03-02, är undertecknad av överrabbin Morton H Narrowe, Stockholm, och rabbin Robert L Wolkoff, Göteborg. Den andra, daterad 1990-02-24, är undertecknad av Dr Evan M Zuesse, South Australian College of Advanced Education.

Med anledning av den uppmärksamhet en rad tidningar ägnat frågan har jag bedömt det som lämpligt att i entidnings-artikel "Religionsstudium idag" ge en till allmänheten riktad information om religionsstudiets uppläggning och allmänna innebörd vid vår fakultet, med särskild hänsyn till studiet av judendomen och Bergmans insats i detta sammanhang. Jag tillåter mig att här bilägga denna artikel och vill framhål-la, att jag betraktar de där förda resonemangen och bedöm-ningarna som en allmän bakgrund för de mer detaljerade kommentarerna i det följande.

De båda skrivelserna har gemensamt att den framförda kritiken primärt gäller Jan Bergmans vittnesmål på försvars-sidan i rättegången mot Ahmed Rami i september-oktober 1989. De båda rabbinerna begränsar sig till detta men drar negativa slutsatser rörande Bergmans kompetens och lämplig-het som lärare och forskare i judendom. Dr Zuesse förfar på likartat sätt men gör därutöver en rad påståenden om förhållanden och händelser i den religionshistoriska forskar-miljön vid vår fakultet.

Som jag framhållit och motiverat redan i min tidnings-artikel anser jag de slutsatser som dragits utifrån Bergmans vittnesmål ohållbara, och jag skall i det följande motivera denna min åsikt ytterligare. Vad gäller dr Zuesse's påståenden om förhållandena vid vår religionshistoriska avdelning så är de synnerligen ovederhäftiga och därtill djupt kränkande, vilket jag även har för avsikt att uppvisa.

 

Vittnesmålet saknar relevans för huvudfrågan

De flesta professorer har vid sidan av sina tjänsteåligganden en rad frivilla åtaganden. Frågan hur de sköter de sistnämnda saknar i princip relevans för frågan hur de sköter sin tjänst. Bergmans uppdrag som rättegångsvittne tillhör helt klart kategorin frivilliga åtaganden och utgör därmed ingen relevant saklig grund för ett klagomål mot hans insats som forskare och lärare i religionshistoria. Rättegången har heller inte behandlats i undervisningen i religionshistoria vare sig på grundutbildnings- eller forskarnivå, utom vid ett enda tillfälle, nämligen då dr Zuesse vid sitt besök i Bergmans forskar-seminarium öppnade häftig polemik i frågan i strid mot på förhand träffad överenskommelse, och så missbrukade sin ställning som inbjuden gäst. Därom mera nedan.

Jag skulle därmed kunna lämna hela rabbinernas skrivelse och delar av dr Zuesse's skrivelse utan ytterligare kommenta-rer. Emellertid är det uppenbart att påståendena om att vittnesmålet avslöjar en djup okunnighet om judendomen och därtill en fördomsfull och antisemitisk attityd inte bör stå oemotsagda, då de uppenbart får effekten - och det är ju också avsikten -att indirekt kasta en skugga över Berg-mans kompetens och lämplighet som forskare och lärare.

Det finns fyra fundamentala felaktigheter i de på vittnes-målet baserade resonemangen och slutsatserna.

1. Man förbiser de avgörande skillnaderna mellan dels akademisk undervisning och examination i judendom, dels vittnesmål i en rättegång där den anklagade riskerar fängelse-straff för en rad antijudiska uttalanden. Skillnaden är avgöran-de med hänsyn till såväl (a) Bergmans bedömning av Ramis uttalanden som (b) hans val av relevant material för sin framställning.

(a) En stor del av vittnesmålet handlar om Ramis bruk av citat ur den hebreiska bibeln. Bergman konstaterar att Rami förvisso icke är skolad som exeget och ej kan sägas bedriva någon vetenskaplig informativ verksamhet (Stockholms tingsrätts förhörsutskrift, bd 15:4, s 10). Rami har skrivit en stridsskrift, i vilken han bl a anför bokstavligt tolkade bibelverser som exempel på vad som enligt judisk uppfattning utgör gudomliga bud och förbud. Bedömd som en saklig veten-skaplig framställning av detta skulle den få "underkänt" av Bergman (15:6,13) som även anser att vissa av Ramis kommentarer kan karakteriseras som "hädelse" (15:12,40 f). Men uppgiften i en rättegång är inte att göra en vetenskaplig bedömning av den anklagades uttalanden utan att bedöma om han gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, och försvars-sidans uppgift att se vad som kan tala mot fällande dom. Bergman väljer här linjen, inte att egentligen "f8rsvara" men att söka "förstå" och "förklara" Ramis polemik (15:13,3-4).

(b) Med hänsyn till denna uppgift är det också som Bergman väljer sitt material. Uppgiften är inte att som i den akademiska undervisningssituationen ge en allsidig framställ-ning av judendomens historia och skrifttolkningstradition utan att se efter om det finns något verklighetsunderlag alls för Ramis uttalanden. Bergman visar fram visst sådant material.

2. Man gör en falsk generalisering av huvudpoängen i Bergmans vittnesmål och får den därmed att framstå som orimlig. Så tydligast i dr Zuesse's skrivelse: "I was shocked to discover that Professor Bergman, a supposed expert in Judaica, asserted as fact that it is religious law in Judaism that Jews must kill 'even the best of the Gentiles' ... Professor Bergman exclaimed that this interpretation arose from Jewish Biblical Exegesis, in which he presented himself as especially sk i I led."

Bergman talar inte alls om någon sådan generell religiös förpliktelse. Vad han säger är att det i vissa kretsar i Israel idag förekommer att s k förintelsetexter ges en aktuell tillämpning trots att "hela skriftlärdomen under århundraden i judendomen" kan sägas ha gått ut på att ge tolkningar som hindrar en aktuell tillämpning av sådana texter (15:5 3 f). Rabbinen Wolkoff har i UNT 90-02-16 medgivit att sådant missbruk i dag kan förekomma. Den till rabbinernas skrivelse som bilaga fogade artikeln av den judiske bibelforskaren Uriel Simon ger klart stöd åt huvudpoängen i Bergmans vittnesmål. Den uttrycker oro inför och avståndstagande från det nämnda slaget av aktuell bibeltillämpning. Artikeln blir obegriplig om inte det kritiserade fenomenet faktiskt förekommer.

(Inom parentes sagt har Bergman inte framställt sig som "especially skilled" i judisk skrifttolkning utan angivit bestämda gränser: "Jag kan inte hur enkelt som helst handskas med Talmudtexter och sådant, det kan jag inte", 15:3,2)

3. Enligt rabbinerna är det Bergmans skyldighet som religionshistoriker att etikettera Rami som "antisemit", annars är han inte "objektiv". Men kärnan i historisk objektivi-tet är att rätt beskriva sakförhållanden, inte att sätta värde-laddade etiketter. Jag tycker i och för sig att termen "anti-semitism" är användbar i historisk beskrivning, om termen används med urskillning. Men det var extra befogat att vara återhållsam med termen i ett vittnesmål där anklagelsen gällde "hets mot folkgrupp". Bergman såg det med rätta som juryns uppgift att avgöra skuldfrågan och som sin egen att bidra med faktaunderlag för en sådan bedömning. Bergman tog i sitt vittnesmål klart avstånd från en rad orimliga anti-judiska uttalanden hos Rami. Dessa avståndstaganden var på intet sätt "undanglidande".

4. Som jag framhåller i min bifogade tidningsartikel ser rabbinerna felaktigt exakta minneskunskaper som kriterium på forskarkompetens. Mitt intryck är att Bergman inte riktigt hade förutsett svårigheten i en situation där han inte hade att som lärare undervisa över ett i detalj förberett material utan hade att besvara en hel rad direkta frå or och för att kunna svara ideligen måste falla tillbaka pä sina ej alltid exakta minneskunskaper. Vittnesmålet blev knappast något pedagogiskt mästarprov, men att från denna mycket speciella och för Bergman ovana situation dra negativa slutsatser om hur han fungerar i normal akademisk undervisning är helt felaktigt.

Jag vill understryka att jag inte gör anspråk på egen kompetens rörande judisk religion och historia eller den aktuella situationen i Mellanöstern. Men det har bara krävts vanlig förmåga att läsa och förstå texter för att inse att den på vittnesmålet byggda kritiken mot Bergman som forskare och pedagog inte håller.

Beskrivningen av den religionshistoriska forskarmiljön ovederhäftig och kränkande

Jag övergår till de delar av dr Zuesse's skrivelse som direkt uttalar sig om den religionshistoriska forskningsmiljön vid var fakultet. Man kan förundra sig över att han under några få dagars vistelse i Uppsala och ett enda besök i forskar-seminariet kunnat bilda sig en så tvärsäker uppfattning om hur Bergman "does harm to his students, to his Chair of Religion, and to the reputation of the University of Uppsala".

Beträffande besöket i forskarseminariet har jag fått följande upplysningar från andra deltagare. Berg man hade fåt information om att en australiensisk judisk forskare var på besök i Sverige, och enligt sin vanliga policy att gärna inbjuda judiska forskare - en något oväntad policy hos en föregiven extrem antisemit - ringde han upp dr Zuesse och inbjöd honom till forskarseminariet. Som tema bestämdes "tre moderna judiska tänkare". Vid seminariet besvarade dr Zuesse sin värds gästfrihet genom att rikta en häftig attack mot honom rörande hans vittnesmål vid Rami-rätte-gången. I stället för att under den anslagna seminarietiden en och en halv timme ge en inledning som sedan kunde följas av samtal, lät gästen sin i aggressiv ton framförda exposé pågå c:a 2 timmar, och först mot slutet kom han in på det överenskomna ämnet. Alla närvarande var oerhört illa berörda, däribland en polsk gästprofessor som flera gånger vädjade till Bergman att ingripa i egenskap av ordförande. Bergman ville dock under inga förhållanden få det att framstå som om han ville hindra en gästande judisk forskare från att fritt yttra sig. (Till saken hör att Bergman vid tidigare tele-fonkontakt hade erbjudit sig att privat diskutera vittnes-målet med sin gäst före eller efter seminariet.)

När gästen äntligen var färdig föreslog Bergman att man, trots att tiden var långt framskriden, skulle anslå en halvtimme åt att diskutera det överenskomna ämnet "tre moderna judiska tänkare". Självfallet ville han inte då gå i svaromål beträffande vittnesmålet och hade ej heller material till hands för något sådant. Dr Zuesse's tolkning av situationen är emellertid att Bergman "had no other possible response to make ... but to accept the points made, since they were irrefutable ..." (en märkligt kategorisk formu-lering i fråga om historiska tolkningar, knappast vittnande om en kritisk forskarinställning). BI a påstår dr Zuesse vidare att "a graduate student doing research on Gush Emunim and present at the seminar had to confirm" talarens uppfatt-ning gentemot Bergmans. Den åsyftade dementerar helt riktigheten i detta påstående. I stället har han själv ställt kritiska frågor till dr Zuesse utan att få några tillfredsställan-de svar.

Dr Zuesse påstår vidare att judiska och till judendomen sympatiskt inställda studenter varit "unable to continue their studies on Judaism under Bergman. They transfer to other teachers or even to other universities". Hela detta avsnitt saknar verklighetsunderlag. Dock kan "a doctoral student" som har kontakt både med Bergman och med prof Louise Bäckman i Stockholm identifieras. Men det är p g a sjukdom som denne avbrutit sina studier, och varken vid religionshistoriska institutionen i Stockholm eller vid vår religionshistoriska avdelning har någon hört vederbörande kritisera Bergmans undervisning.

Det heter också att "Professor Bergman persistently ` tries to involve his graduate students in his anti-Jewish activities, guiding groups of them in solicitous tours of Palestinian areas, and teaching his distorted view of Jewish history and religion in his classes". Inom det s k Västasien-projektet har studieresor företagits för att ge en ytterst allsidig bild av förhållandena i Mellanöstern. Visst har palestinska kontakter tagits, men många positiva kontakter med judiska universitet och andra institutioner har också tagits, och en särskild studiegrupp har ägnats det arameiska folkets öden.

Vad generellt gäller Bergmans undervisning erinras om att det oftast varit andra lärare än han som givit kurser om judendom (se tidningsartikeln). Vad gäller påståendet om byte av lärobok så är det obegripligt. Självfallet byter man ibland läroböcker, man prövar sig fram för att finna böcker som fungerar bra i undervisningen, men att byte gjorts av sådana motiv som antyds i skrivelsen känns inte igen. Det påpekas också att förslag o m byte av läroböcker ofta väcks av andra än Bergman och att beslut härom fattas i dekokratisk ordning.

Som helt fantastiskt framstår påståendet att "Professor Bergman has enrolled himself in the ranks of those denying the Holocaust". Saken behandlades explicit i Rami-rättegången där Bergman självfallet tog "helt avstånd" från denna s k revisionistiska ståndpunkt (15:72,22 f).

Som inte mindre fantastiskt, och som klart ärekränkande, framstår omdömet "probably a Nazi". Man bör då ha klart för sig att omdömet fälls om en akademisk lärare som form-ligen brinner av intresse och ambition att i sin undervisning sprida kunskap om och skapa förståelse för främmande religio-ner och kulturer och att därigenom också motverka alla former av rasism.

Solidaritetsförklaringar för Bergman har skriftligt fram-förts till mig från dels avdelningskollegiet, dels forskar-seminariet i religionshistoria, och muntligt dessutom från fakultetens professorskollegium.

 

I egenskap av fakultetens dekanus vädjar jag till Rektors-ämbetet att med fasthet avvisa den framförda kritiken mot min högt aktade kollega Jan Bergmans forskar- och lärar-gärning och inte minst att försvara hans heder mot de lögn-aktiga och kränkande beskyllningar som han blivit utsatt för.

Enligt uppdrag

Teologiska fakultetens dekanus

 

20

 

Stockholms universitet

Institutionen för jämförande
Religionsvetenskap

106 91 Stockholm 1990-04-25

 

Till

Rektorsämbetet vid Uppsala Universitet

Ang. skrivelse till Rektorsämbetet vid Uppsala Universitet den 24 februari 1990 av dr Evan M Zuesse.

Med förvåning har lärarkollegiet vid Religionshistoriska institutionen vid Stockholms universitet tagit dei av den skrivelse som dr Evan M Zuesse den 24 februari 1990 tillställt Rektorsämbetet vid Uppsala Universitet.

Vi - samtliga kolleger inom ämnet religionshistoria vid Stockholms universitet - vill härmed uttrycka vårt absoluta avståndstagande inför dr Evan M Zuesse's obestyrkta och äreröriga anklagelser gentemot professor Ian Bergman och principiellt sett absurda förslag att beröva en religionshistoriker rätten att undervisa inom ett visst religionsområde. Vi vill också betyga att ingen av oss uttalat sig ringaktande om professor Jan Bergman, än mindre uttryckt "contempt" eller kallat honom "Nazi".

Dr Evan M Zuesse har medelst infama insinuationer tillskrivit icke namngivna men identifierbara personer ärekränkande åsikter. Vi finner detta djupt beklagligt.

 

Per-Arne Berglie Louise Bäckman Ulf Drobin
högskolelektor, docent professor högskolelektor

 

inkom till Uppsala Universitet 1990-05-02

Dnr 1896

 

21

 

(Bilaga från Ahmed Rami till Svea hovträtt)

GRANSKNING AV ÖVERRABBINEN MORTON NARROWES VITTNESMÅL

 

VAD ÄR "JUDENDOMEN"?

VEM ÄR "JUDE"?

***

Denna granskning grundar sig på Stockholms Tingsrätts utskrifter av vittnesförhör med överrabbinen Morton Narrowe, under beteckningen: Akt BS - 4/89, Aktbilaga 188

 

Det gäller ... hur bibeln används för att legitimera ockupationen

 

Jag ska i sak granska överrabbinen Narrowes grundlösa beskyllningar, fräcka lögner och slingerbultar i vittnesförhöret inför Stockholms Tingsrätt (efter avgiven sanningsförsäkran).

Narrowe talar om bibelkritik och säger inledningsvis att "det finns något absurt i hela denna diskussion om bibelkritik... Den enda metod Rami tillämpar är att plocka fram det mest extrema och presentera det som om det vore det mest representativa". (s.3)

Överrabbinen har totalt missförstått vad Radio Islams hänsyftningar till (den judiska) Bibeln handlar om: det är inte alls i Radio Islam fråga om en teologisk akademisk bibelkritik (som vissa religionshistoriker och religionspsykologer ägnar sig åt mer eller mindre vetenskapligt), utan Radio Islams huvuduppgift är att påvisa (den judiska) Bibelns avgörande betydelse i sin erövringspolitik för den judiska staten Israel som gudomlig lagfart för att ockupera Palestina och för den inom judendomen uppkomna sionismen (som drivit fram bildandet av staten Israel och på olika sätt verkar för att främja och skydda denna stat överallt i världen där representativa judiska församlingar och sionistiska organisationer är etablerade).

För det andra har överrabbinen Narrowe också totalt fel i att Radio Islam skulle uteslutande ha tagit fram det mest extrema i judendomens Bibel för att presentera det som "det mest representativa". I Radio Islam tog jag upp de delar i Gamla Testamentet som används idag i Israel för att legitimera ockupationen och folkmord. Judendomen vilar dessutom på två inom judendomen centrala grundsatser som är av särskilt intresse för att man skall kunna förstå Israel och sionismen:

1. att judarna anser sig vara ett av Gud utvalt folk över alla andra folk

2. att judarna av sin Gud fått ett utlovat land (vars kärnland är Palestina, Kanaans land i Bibeln) med gudomlig befallning att fördriva, förinta eller förslava därvarande "främmande" folk. (Ursprungliga invånare betraktas, efter den judiska erövringen, som "främmande"!)

Det är med utgångspunkt från dessa två grundsatser i judendomen -utmaldheten och det utlovade landet (Palestina!) - som Radio Islam sedan plockat fram illustrativa citat i judendomens mest heliga bok, Torah (som omfattar de fem Moseböckerna i GT, dvs judendomens Bibel) för att tydliggöra den moraliska och politiskt praktiska innebörden (av de båda grundsatserna). Det är dessa delar av den judiska bibeln som är direkt relevanta för dagens aktuella politiska konflikt.

Sedan kommer överrabbinen Narrowe med ett generellt värdeomdöme, när han beskyller Radio Islam för följande:

"Ty syftet är endast ett: att misskreditera, att förtala, att hetsa och sprida hat. Och det finns inget annat syfte i Ramis program än just detta."

Varpå Narrowe ytterligare tillägger: "Jag vill säga, den bild av judendomen som Rami visar är en illvillig karikatyr, en hatisk förfalskning och den har inget gemensamt med den lära, det budskap som jag sprider i min synagoga, som våra barn uppfostras i." (s.3)

 

"Hedniska kvinnor"!

Narrowe ger inga som helst belägg för dessa ytterst allvarliga beskyllningar i påståendeform. Det hör till vanlig anständighet att man inte framför några ytterst allvarliga beskyllningar mot någon - i en rättegång - innan man kunnat redovisa konkreta fakta och sakskäl, i synnerhet när man efter avlagd sanningsförsäkran framträder offentligt inför domstol. Löst framslungade beskyllningar mot en namngiven och dessutom närvarande åtalad person inför rätta är kvalitativt sett inget annat än ilskna känsloreaktioner, en bandhunds skällanden, som sannerligen diskvalificerar vittnet Narrowe. Man måste allvarligt fråga sig om mannen är vid sina sinnens fulla bruk. Fullständigt oansvarigt är hans beteende i alla händelser.

Låt oss granska om det senare i Narrowes mångordiga vittnesanförande f6rekommer några försök från hans sida att framföra relevanta fakta och i sak bärande argument till stöd för hans avfärdande omdömen om mig och Radio Islam! Som svar på frågan om judendomen ytterst är rasistisk och en primitiv stamreligion, svarar Narrowe med att hänvisa till ett ställe hos den judiske profeten Malaki, kapitel 2 vers 10:

"Hava vi icke alla en och samme fader, har icke en och samme Gud skapat oss, varför handlar vi då trolöst mot varandra och bryter våra fäders förbund?" Behandlar man idag palestinierna i den judiska rasistiska staten som "bröder"? Om judendomen tror på en universell Gud varför är judendomen då en stamreligion bara för judarna?

Med detta lösryckta citat söker överrabbinen göra gällande att åtminstone denne judiske profet Malaki - i GT, judendomens Bibel -bekräftar den av Narrowe hävdade tesen att judendomen inte är rasistisk utan giltig för alla folk och människor (med samme Fader som skapat oss alla). Detta stycke avser raka motsatsen: här fördömer istället profeten Malaki det "avfälliga' Israel som brutit (judendomens) förbund och gett sig i lag med "hedniska kvinnor". I vers 11 - alltså därpå fdljande versen - heter det: "Juda har handlat trolöst, och styggelse är bedriven i Israel och i Jerusalem; ty Juda har oskärat Herrens helgedom... och de hava tagit till äkta kvinnor som dyrka främmande gudar." Antingen kan överrabbinen inte sin egen Bibel, eller också är han så fräck inför rätta att han bluffar grovt genom att hävda sin egen lögn som sanning. För Malaki så finns många Gudar (inte en och samma ...): den judiska "Guden" och andra "främmande" "Gudar"! Kvinnor som är "skapade" av dessa "främmande Gudar" ska judarna inte "taga till äkta kvinnor'!

Denne judiske profet Malaki är för övrigt ganska intressant. I fjärde kapitlet, vers ett säger han:

"Ty se, dagen kommer, och den skall brinna såsom i en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla vad som göra vad ogudaktigt är bliva likt strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger Herren Sebaot, så att varken rot eller krona lämnas kvar av dem."

Här möter vi - liksom så ofta i judendomens Bibel - föreställningen om att de avfälliga judarna skall straffas genom att förintas i eld, i den brinnande ugnen. Här har vi upphovet till den sionistiska propagandalögnen om Holocaust (som betyder brännoffer) eller Förintelsen (av sex miljoner judar i "gasugnar" enligt den judiska myten). Om överrabbinen hade hållit sig till sin avgivna sanningsförsäkran, så hade han knappast kunnat underlåta att framhålla detta. Men det är uppenbart att sanningen betyder ingenting för honom, endast vad som tjänar judarnas speciella intressen i den judiska församling han basat för.

Den judiske profeten som Narrowe citerar är inte bara rasist och för apartheid-systemet! Han, och med honom hela judendomen, är sadistisk! Om någon skeptiker skulle tro att det bara är Malaki som talar om "den brinnande ugnen" och att Guds eller Herrens straff är att låta de ogudaktiga judarna stekas i eld, så kan här bland annat citeras ftiljande ställen från judendomens Bibel:

"Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma stund kastas i den brinnande ugnen." (Daniel 3:6)

 

"Ty eld lågar fram ur min näsa"!!

"Och alla fångar ifrån Juda, som äro i Babel, skola från dem hämta ett förbannelsens ord; de skola säga: "Herren göre med mig, såsom Sidkia och Ahab, vilka Babels konung lät steka i eld. De hava ju gjort vad som är en galenskap i Israel, de hava begått äktenskapsbrott med varandras hustrur och hava fört lögnaktigt tal i mitt namn, sådant som jag icke hade bjudit dem. Jag är den som vet det och betygar det, säger Herren."

"Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, oh konung." (Daniel 3:17)

"Du skall låta dem känna det såsom i en glödande ugn, när du låter se ditt ansikte, Herren skall fördärva dem i sin vrede, eld skall förtära dem." (Psaltaren 21:10)

"Ty eld lågar fram ur min näsa, och den brinner till dödsrikets djup, den förtär jorden med dess gröda och förbränner bergens grundvalar." (5 Mosebok 32:22)

På ännu ett ställe i Torah, judendomens lag och lära, heter det:

"Och det skall ske, att likasom Herren förut fröjdade sig över eder, när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall Herren nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör eder. (5 Mosebok 28:63)

På åklagarens fråga om judarna i egenskap av ett Herrens eller Guds utvalda egendomsfolk skulle vara tilldelade rollen som ett härskarfolk över alla andra, så svarar överrabbinen Narrowe att "Radio Islam glider, den glider över från egendomsfolk, dvs att Gud äger det här folket på ett visst sätt, över till en annan ide, att det här folket har fatt av Gud makt över andra folk, att det har blivit ett herrefolk... blivit ett folk som inte är Guds tjänare..." (s.10) Hur tjänar då det judiska "folket" sin Gud i Palestina? Genom erövring, ockupation och folkmord på palestinierna? Den som glider - för ett glidande resonemang - här är just överrabbinen Narrowe. Om egendomdfolkets betydelse står det mycket klart i judendomens lag och lära, i Torah:

"Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egeadom framför alla andra folk, ty hela jorden är min." (2 Mosebok 19:5)

Här sägs alltså klart och tydligt:

"Framför alla andra folk."! Varför: "framför" andra folk om den judiske "Guden" inte är rasist?! Är inte detta en "gudomlig" legitimering av apartheid?!

Och i femte Mosebok 23:6 heter det:

"Du skall aldrig i din tid fråga efter deras (andra folks) välfärd och lycka."

Och i femte Mosebok 28:13 heter det:

"Och Herren skall göra dig till huvud och icke till svans, du skall alltid ligga över och aldrig ligga under..: "

Med all sin slughet och hyckleri ska inte Narcowe bortförklara den grymma herrefolksideologin! Men han kanske räknar med domarnas och juryns okunnighet och den hjärntvätt på dem som har blivit effekten av den sionistiska propagandan. Och i femte Mosebok 1 1:22-25 heter det:

"Ty om I nu hållen alla dessa bud [ alltså: rasism, diskriminering ...] som jag giver eder och gören efter dem, så att I älsken Herren, eder Gud, och alltid vandrar på hans vägar och håller eder till honom, så skall Herren fördriva alla dessa folk för eder, och I skolen underlägga eder folk som är större och mäktigare än I... Ingen skall kunna stå eder emot. Fruktan och förskräckelse för eder skall Herren, eder Gud, låta komma över hela det land I beträden, som han har lovat eder." Och det är, bokstavligt, precis vad det palestinska folket är offer för i dagens judiska banditstat Israel!

Och i femte Mosebok 7:22-23 heter det:

"Och Herren, din Gud, skall förjaga dessa hedningar (dvs icke-judar) för dig, men blott småningom. Du skall icke med hast få förgöra dem, på det att vilddjuren icke må föröka sig till din skada. Herren, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor förvirring bland dem till dess att de förgöras."

 

Vålla förvirring bland alla folk!

Det går inte att prata bort att judendomens Gud, sådan han klart framträder i judendomens egen lag och lära, är det grymma krigets gud och massmordens och folkmordens gud. Och det är denna judendomens gud som klart och tydligt ger sitt "utvalda folk" rätt - gudomlig rätt - att topprida, utplundra och behärska andra folk. Den judiska ockupationen i Palestina illustrerar den judiska bibelns budskap: erövring, ockupation, rasism, apartheid, expansionism och folkmord. Den judiska makten i övriga länder är mer kamouflerad, i Palestina är den helt naken.

Det är typiskt hur överrabbinen försöker slingra sig ifrån detta genom att hävda att man måste sätta in bibelns texter i sitt tidshistoriska sammanhang (s.12); Den judiska statens "bibliska° legitimitet bygger ju på judarnas tro på "det förlovade landet", en myt som är över 5000 år gammal! Varför sätter man då inte detta i sitt historiska sammanhang och säger att det inte gäller i dagens Palestina?! Bibeln är ju historiskt ingen historiebok - i varje fall inte uteslutande, den är myter och sagot. Men för judarna är GT en helig bok som innehåller ännu giltiga lärosatser och moralbud. Och skapandet av den judiska staten Israel illustrerar det-ta. Sedan försöker överrabbinen ytterligare för den tillfälliga taktiska rättegångens behov slingra sig undan att det som står i judendomens lag och lära delvis skulle vara upphävt: "Det finns ett fatal, väldigt, väldigt fa som anser att femte Mosebok är sann..." (s.17) Men i så fall borde väl femte Mosebok från of6ciellt judiskt håll förklaras vara osann eller icke sann och ogiltig och plockas ut från Torah och hela den rasistiska judendomen och Israel borde ideologiskt falla. Så har dock inte skett, i varje fall kan överrabbinen Narrowe inte hänvisa till något officiellt judiskt dokument där femte Mosebok och därmed judendomen ogiltigförklaras. För övrigt finns der inte bara osedvanliga grymheter på Guds befallning till judarna i femte Mosebok. I första Mosebok berättas om hur de judiska patriarkerna Simeon och Levi på det mest lömska sätt massmördade alla de gästfria hiveerna medan de låg blödande i sina sår efter att ha omskurit sig - på just anmaning från Simeon och Levi, nämligen i 34:e kapitlet. I andra Mosebok 23:27-30 heter det:

"Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall driva alla dina fiender på flykten för dig... Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på det att landet icke må bliva en ödemark och vilddjuren föröka sig till din skada, utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel." Denna "gudomliga" befallning till troende judar är vad det palestinska folket - som offer - erfar idag!

Och i tredje Mosebok 26: 27-29 heter det:

"Om I, detta oaktat icke hören mig, utan vandren mig emot, så skall också jag i vrede vandra eder emot och tukta eder sjufalt för edra synders skull. I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött."

Alltså tvångskannibalism som gudomligt straff för olydnad! Men denna "Gud" behöver inte straffa sitt utvalda folk. Detta folk lyder idag dessa befallningar mot det palestinska folket i Palestina!

Och i fjärde Mosebok 31:a kapitlet kräver judendomens Gud att hans utvalda folk (judarna) skall döda alla midjaniter, medan de orörda midjanitiska flickorna (oskulderna) kan få behålla livet för judarnas räkning och förlustelser.

Är då de övriga fyra Moseböckerna också osanna och inte längre giltiga, när det där berättas om gudomliga befallningar om bland annat lovprisade massmord på andra folk? I så fall blir det nästan inget kvar av Torah, alltså den judiska lagen och läran, utan den kan skrotas, och därmed kan även den på judendomen grundade judiska staten Israel skrotas och lämpligen ersättas med ett demokratiskt Palestina där alla medborgare ska ha samma rättigheter!

När åklagaren frågar - med anledning av åtalspunkterna - om den bibliska judendomen sanktionerar krig och grymheter mot andra (icke-judiska) folk och frågar om den judiska påsken, så hävdar överrabbinen att judendomen predikar fredens välsignelser och att den judiska påsken föras till minne av "befrielse från judarnas slaveri i Egypten" och att man tar bort en droppe vin vid judarnas påskförande för att därmed symboliskt erinra om att "andra människor har lidit i den här befrielsekampen". (s.37-38)

 

Amen! "Nu har du förklarat"!

Men var verkligen judarna - eller Israels folk - slavar i Egypten? I flera kapitel i första Mosebok - 41, 42, 46 och 47 - berättas utförligt om hur juden Josef blev den egyptiske härskarens uppsyningsman och finansminister med oinskränkt makt för egen - och judafolkets - vinning bland annat under talrika hungersår då Josef kunde utplundra de egyptiska bönderna på alla deras ägodelar genom att ge dem bröd som han förvarade i väldiga spannmålsmagasin. I andra Mosebok berättas det senare hur judendomens Gud hemsökte Egypten med fruktansvärda fasor och naturkatastrofer - i kapitlen 8, 9, 10 och 11 - varefter denna allsmäktiga judegud i 12:e kapitlet massmördar alla förstfödda egyptier (alltså barn) samtidigt som alla judars liv skonades, eftersom judeguden Jahve gick förbi (pesach, den judiska påsken) judarnas hus, på vilkas dörrar man målat med blod (2 Mos. 12:12-13) och sedan berättas det om att judarna utnyttjade denna ohyggliga massaker till att plundra egyptierna på alla deras dyrbara klenoder av guld och silver (2 Mos. 12:35-36). Inte ett ord finns i denna judiska bibeltext om att de skall hysa minsta medlidande med de överlevande egyptierna som sörjde sina nära anhöriga vilka dödats av judarna eller av deras tillbedda Gud. Överrabbinen Narrowe får väl lära sig att läsa rätt innantill (även framför icke-judarna: gojerna) i sin judiska Bibel som han borde kunna efter att ha studerat judendomen i ett halvt sekel, enligt egen uppgift inför Tingsrätten (s.l). Man far väl utgå ifrån att överrabbinen Morton Narrowe kan läsa innantill och förstå vad en viss text klart utsäger, men att det tydligen ingår i den rabbinska traditionen att göra lämpliga omtolkningar av det mest uppenbara i de judiska texterna och ljuga och fräckt slingra sig undan så fort man ansätts med besvärande frågor - från icke-judar - om vad verkligen judendomen står för. Överrabbinen förnekar också innehållet i den bulletin som utgått från det israeliska undervisningsministeriet om att judendomens Bibel (GT) är skriven av Gud, medan NT (Nya Testamentet) är skriven av människor och därför inte kan och får användas i de israeliska judeskolornas religionsundervisning: "Det är en feltolkning", förklarar överrabbinen Narrowe, varpå han tillfogar att GT är ursprungligen skriven på hebreiska som de israeliska barnen kan, medan Nya Testamentet ursprungligen är skrivet på grekiska som de israeliska barnen inte kan. I så fall skulle ju bara judiska barn (i Israel) kunna läsa GT och bara grekiska barn kunna läsa NT - att det finns översättningar till alla kulturspråk av hela Bibeln - GT liksom NT - föresvävar tydligen inte denne överrabbin som är medlem av den svenska Bibelkommissionen och skall övervaka översättningarna i nya utgåvor till svenska av både GT och NT! Man kan inte annat än baxna inför denne överrabbins osedvanliga fräckhet att prata strunt och slingra sig undan, hal som en reptil. (s.43 och s.2) Hur skulle denna överrabbin reagera om GT förbjuds i de svenska skolorna? Och hur kommenterar åklagaren Bondestam detta struntprat? 10, han säger: "Nu har du förklarat." (s.44) Förklarat med bortförklaringar som en normalbegåvad tioåring lätt skulle kunna genomskåda! Nu ska man fria Barabbas och avrätta Jesus! Det eviga judiska enkla sättet att sopa problemen under mattan!

 

Israels bibliska gränser!

Överrabbinen Narrowe legitimerar sina egna slingerbultar och lögner med ett beprövat trick att ge sig själv suverän rätt att - efter behov -bortförklara genom listiga omtolkningar. Narrowe säger detta så här: Inom det judiska så finns det en hel del frihet i vad man tänker och tror... Det finns (i judendomen) en otrolig frihet när det gäller hur man tänker. i så fall i den fräcka meningen när sionisterna "tänker" t ex på Israels bibliska gränser. Moshe Dayan sade t ex att "Israels bibliska gränser är dit vår arme kan nå". (s.52) Kort sagt: judendomen är att tänka och tro vad man vill! Den troende juden skulle alltså vara utelämnad åt sitt eget privata godtycke, han har ju fullständig frihet -otrolig frihet - att tycka och tro vad han vill. I judendomen finns det inga moraliska föreskrifter, inga etiska normer, inga bjudande plikter gentemot medmänniskor; med detta upphäver överrabbinen sin egen troslära till ett fullständigt intet. Och så ska man kunna säga att judendomen inte är någon religion. Det är en maffia! Men det finns ett förbehåll: en enda sak måste - enligt överrabbinen Narrowe - den troende juden tro på, och det är vad som står i femte Mosebok kapitel 6 vers 4: "Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en." (s.53)

Detta är sannerligen mycket avslöjande: för det första hade samme överrabbin Morton Narrowe tidigare i samma vittnesftirhör (efter avgiven sanningsförsäkran) förklarat att femte Mosebok är allmänt ansedd av judar som osann och därför ogiltig, men nu innehåller samma femte Mosebok den enda trossats som är giltig inom judendomen för troende judar, vilket endast vittnar om att vittnet Narrowe motsäger sig själv i fundamentalt hänseende och därför inte är trovärdig och heller inte sanningsenlig. För det andra framgår det ju här klart och tydligt att judendomens Gud är endast Israels Gud, inte andra folks gud! Precis vad som framhållits i Radio Islam och som samme överrabbin Narrowe blivit så upprörd över att där blivit sagt - med klara och tydliga citat från judendomens Torah!

Överrabbinen Narrowe bekräftar ytterligare sin bekännelse om judendomen som den fullständigt godtyckliga trosläran som upphäver sig själv när han strax efteråt säger:

"Man kan gott säga att judendomen har många olika gudsuppfattningar, men att judendomen inte tror på Gud, det skulle vara att gå utanför det judiska." (s.53)

"Många olika gudsuppfattningar" - javisst, det ryms ju inom "den otroliga friheten att tänka och tro vad man vill", och att det vore ojudiskt att inte tro på Gud är lika solklart för troende judar, eftersom den Gud man skall tro på är Israels Gud, som inte är eller kan vara något annat än ett eget - frihetligt - förhärligande av Israel och "det judiska folket"! Vittnet Narrowe har därmed erkänt att vad vi i Radio Islam i allt väsentligt har sagt om judendomen som en rasistisk troslära - med frihet att efter behag utöva förtryck osv - är riktigt!

 

Vem är "jude"?

Överrabbinen Narrowe vet inte riktigt vem som är jude och kan i alla händelser inte definiera begreppet jude: År jude ett etniskt begrepp? Ett nationellt begrepp? Ett religiöst begrepp? På dessa frågor - från min försvarsadvokat Ingemar Folke - kunde överrabbinen Narrowe inför Stockholms Tingsrätt inte lämna några klara och entydiga besked utan han svävade ut litet hit och dit med diverse prat. Låt mig ta några jämförande exempel: Om t ex en svensk - präst eller annan yrkeskategori - tillfrågas vad en svensk och en kristen är, så kan han eller hon lämna klara och entydiga besked: "Svensk" är ett nationellt begrepp, en person är svensk till nationaliteten (genom dels sitt svenska medborgarskap och vanligen också genom sin nationella svenska samhörighet), medan en kristen är ett religiöst begrepp som går utöver nationsgränserna och endast avser den som bekänner sig till den kristna trosbekännelsen, av tradition eller av personlig övertygelse. En arab med t ex egyptiskt medborgarskap (boende i eller utanför Egypten) och av muslimsk trosbekännelse kan lämna klara och entydiga besked om vem som är arab, egyptier och muslim. Arab är den som tillhör det arabiska folket och har arabiska som sitt modersmål (arab är alltså ett språkligt kulturellt begrepp men inte till fullo ett etniskt begrepp), egyptier är ett nationellt begrepp (den som har egyptiskt medborgarskap) och muslim är - liksom kristen - ett religiöst begrepp och har uteslutande att göra med den som tillhör religionen och kulturen Islam.

Men vem är då jude? Narrowe säger att före 1789 (det år då den franska revolutionen ägde mm och gav judarna samma medborgerliga fri - och rättigheter som Frankrikes övriga invånare), så varjude detsamma som troende judar (de som trodde på judendomen, vilket Narrowe tidigare sagt är "en otrolig frihet att tänka och tro vad man vill", fast man måste dock tro på Israels Gud, judarnas Gud). Men, säger överrabbinen Narrowe, judar är både troende och icke-troende judar. (s.54, s.56) Men eftersom judarna är starkt rasblandade är de ingen ras, inte någon etnisk grupp och eftersom judarna är medborgare i olika länder så är de ingen kulturell grupp och eftersom judar är både troende och icke-troende, så är de heller ingen religiös gropp. Men trots att de inte är något bestämt utan ungefär vad som passar sig, så är judarna ändå ett folk ("det judiska folket") och en folkgrupp (som blir mycket upprörd när man talar om vad judendomen är och när man talar om att Israel är en inkräktarstat och en förtryckarstat). Det hela verkar mycket obegripligt, ideologiskt sjukligt och mycket besynnerligt. -Advokat Folke suckade tungt och resignerat efter en längre tids fåfäng

utfrågning av överrabbinen om detta: - "Jag begriper ingenting... Okay, jag tror jag får nöja mig". (s. 55-56) Om man närmare tänker efter förstår man att det är just denna resignationens effekt som överrabbinen ville uppnå: att med pladder hit och dit trötta ut utfrågaren, tills han ger upp utan att få några besked i sak. Ty saken är den att begreppet "jude" är ett rasistiskt nationellt begrepp som fastställs genom kulturell gemenskap och efter vissa raskriterier, vilket klart och tydligt framgår av vilka den judiska staten Israel godtar som judar och därmed som enda fullvärdiga medborgare i denna stat: jude är den som är omskuren enligt den judiska ritualen, som är uppfostrad i den judiska traditionen (som är kulturell i den meningen att den omfattar vissa bestämda riter enligt "den judiska traditionen") och som har en judinna till mor (eftersom moderskapet kan fastställas, till skillnad från faderskapet, vilket är raskriteriet). Och till allt detta kommer judendomens tro på att _ de är "Abrahams säd" (alltså raskontinuitet). Och om någon konverterar till judendomen kommer han eller hon att tro att han härstammar från Abraham! Trots att det är så klart belagt att jude är ett nationellt begrepp, så kan inte överrabbinen (som i alla väder försvarar den judiska staten Istael) erkänna detta - och orsaken är att detta skall döljas, En hemlig maffia lägger inte öppet sina kort på bordet! Eftersom det är ett för judarna obehagligt förhållande att judar i olika länder har Israel som sin nation, inte det land där de är födda och alltid har medborgarskap och medborgerliga fri - och rättigheter. Ty om detta allmänt och öppet erkänns så är ju det stora flertalet judar - diasporajudarna, de förskingrade judarna som lever i USA, Sovjet, Sverige med flera länder - i realiteten en främmande stats medborgare med främsta lojalitet till denna främmande stat som dessutom är en inkräktarstat och en brutal våldsmakt. Så närjag säger maffia så menarjag en politisk maffia alltså en organiserad politisk grupp, som utanför de lagliga spelreglerna försöker skaffa sig makten genom frimureriliknande hemlig verksamhet och i detta fall för Israel och de judiska världsorganisationerna.

Av vittnesförhöret med den från USA importerade överrabbinen Morton H Narrowe i Stockholm framgår mycket klart att denna person är fullständigt hållningslös och sanningslös, en fräck lögnare och slingerbult som dock - utan att själv avse det - avslöjat judendomen som en till religion kamouflerad chauvinistisk och rasistisk maktlära. Och det är en skandal att justitiekanslern - genom åklagare Bondestam - anlitar honom som "sakkunnigtvittne"!

Om Salman Rushdie (för sin hädiska bok Satans Verserna) hade ställts inför rätta i Sverige för "missaktning mot den muslimska folkgruppen", skulle JK då anlita Imam Khomeini eller en annan muslimsk ledare som sakkunnigt vittne?

Ahmed Rami

 

 

 22

 

Artikel införd i Uppsala Nya Tidning den 25/4/1990
PLIKTEN ATT VITTNA

 

***

Apropå diskussionen om professor Bergmans vittnesmål i rättegången mot Radio Islam, påpekar advokat Ian Axelsson att det är en medborgerlig plikt att vittna. En person får heller inte åsamkas skada eller olägenhet för att han vittnat inför domstol.

***

 

Vem som har rätt i den religionsvetenskapliga diskussionen med anledning av professor Jan Bergmans vittnesmål i rättegången mot Radio Islam och som kommit till uttryck i en anmälan av Bergman till universitetets rektorsämbete saknarjag varje kompetens att yttra mig om och jag besparar gärna UNT:s läsare mina eventuella funderingar i ämnet. Jag vill peka på en sak som ter sig naturligt för en advokat att reflektera över och som - såvitt jag vet - inte berörts i debatten.

Det är en medborgerlig plikt att vittna. Det är domstolen som bestämmer om man skall vittna. Är man kallad som vittne är man under straffansvar skyldig att efter bästa förstånd besvara ställda frågor och lämna de uppgifter som begärs. Om detta innebär att en måhända osympatisk person gynnas i processen får man inte ta hänsyn till.

Mot vittnesplikten svarar ett särskilt starkt lagligt skydd för vittnen. Det är inte tillåtet att tillfoga någon lidande, skada eller ens olägenhet för att han vittnat vid domstol. En sådan gärning kan medföra åtal och dom för övergrepp i rättssak. Straffet är böter eller fångelse i högst två år. Lagstiftaren har sett det som angeläget att den som vittnar inför domstol inte ens skall drabbas av "förtretligheter" av olika slag för att han vittnat.

Därför ställer jag mig mycket betänksam till den anmälan mot professor Bergman som gjorts till rektorsämbetet. Anmälan säger nämligen uttryckligen att den endast inriktar sig på vad Bergman sagt i sitt vittnesmål. Det känns därför tryggt att veta att rektorsämbetet har juridisk kompetens av yppersta slag när nu denna ytterst grannlaga fråga skall behandlas.

Jan Axelsson

 

23

 DEN LEVANDE "DÖDE" SOM

VITTNAR OM HUR HAN
"FÖRINTADES"!

[Bilaga 3B från Ahmed Rami till Svea hovrätt angående Stockholms Tingsrätts dom den 14 november 1989 nr DB 15, mål nr B (8-4-89].

 

GRANSKNING AV PROF. G. KLEINS VITTNESMÅL

***

Denna granskning grundar sig på Stockholms Tingsrätts utskrifter av Kleins vittnesmål Akt B8 - 4/89, Aktbilaga 189

***

KLEIN ÄR INTE FÖRINTAD

  

Sionisten prof. Georg Klein, som inte är historiker och inte psykolog av facket utan tumörbiolog och cancerforskare, är tillkallad som vittne och förhörs i Tingsrätten (under sanningsförsäkran), enligt åklagaren om "effekten av Förintelsens förnekande, sett genom en svensk judes ögon, vilken själv varit med om 'Förintelsen'"!

Denna formulering innehåller en absurd utsaga. Om någon har "varit med om Förintelsen", så har han deltagit i en förintelse antingen som bödel eller som offer. Då Klein bevisligen är i livet - 45 år efteråt - och inte "varit med om Förintelsen" som bödel, kan han logiskt sett inte "ha varit med om Förintelsen". Som offer kan man ju inte "ha varit med om Förintelsen" och överlevt. Möjligen kan man ha bevittnat "Förintelsen", men i Kleins vittnesmål framgår inte att så varit fallet, eftersom han i så fall skulle ha varit närvarande vid själva förintelseprocessen i "förintelselägrens gaskammare och krematorieugnar". Klein kan vittna enbart om hur han personligen, med framgång, flydde undan den nazistiska ockupationen. Resten är enbart Kleins historier och inte historien! Och Kleins historier och åsikter är juridiskt totalt irrelevanta.

Den absurda utsagan i åklagarens och sedan vittnet Kleins formulering är uteslutande avsedd att framkalla vissa suggestioner och betingade reflexer om vissa händelser, som påstås ha ägt rum, men aldrig hittills vetenskapligt kunnat bevisas. Därmed står det från början, av vittnesförhöret med Klein, klart att denne inte är ute efter att säga sanningen om något som han har vetskap om, utan att han med välbekanta suggestiva medel propagandistiskt propagerar för vissa politiska och ideologiska teser och uppfattningar som han söker intala auditoriet att tro på. Ideologin är, till sin definition, inte verkligheten men en bild (här sionismens bild) av verkligheten. En bild av verkligheten som den "tros" vara eller "bör" vara. Också religioner är typiska ideologier. Men denna rättegång är varken ideologisk eller religiös. Den är, eller bör vara, juridisk.

När Klein uttalar sig om "effekten av Förintelsens förnekande, sett genom en svensk judes ögon", så framgår redan av detta att Klein av åklagaren ombeds att som ideolog - i en "ideologisk" rättegång - uttala sig som partisk lekman ("sett genom en svensk judes ögon") lekman (Klein är inte psykolog av facket och har inte heller framträtt som amatörpsykolog). Sionisterna ifrågasätter och förnekar dagligen att det, som judarna begår mot det palestinska folket idag, utgör en ockupation, en stöld och ett folkmord. Judarna i Palestina mördar och torterar varje dag - idag - palestinierna! Ska en sionist - som förnekar detta åtalas för hets mot folkgrupp och inkalla en palestinsk professor för att uttala sig, sett genom svensk-palestinska ögon, om effekten av att det judiska folkmordet på palestinierna förnekas! Trots att vi ser i TV nästan varje dag hur judiska soldater mördar palestinska barn och kvinnor!!

Det finns alltså välgrundade skäl att betrakta vittnet Klein, med den allra största skepsis, som en partisk och föga sannaningskär propagandist som söker avleda uppmärksamheten från dagens folkmord i Palestina! . Trots detta svär han att han - under ed - ska säga sanningen och hela sanningen.

I denna följande granskningen skall jag påvisa att Klein framför rykten och obestyrkta uppgifter som sanningar och att han nedlåter sig till subjektiva och synnerligen ovetenskapliga omdömen med ett rikhaltigt uppbåd av invektiv mot mig (och Radio Islam). Ur juridisk synpunkt så är Kleins vittnesmål helt irrelevant. Jag skall granska, i sak, hans rent sionistiska propagandistiska uttalanden som, framförda i en rättssal utgör en skandal!

 

DET ÄR BARA SIONISTER SOM GÖR "FÖRINTELSEN" TILL ETT "GESCHÄFT"!

När vittnet Klein, uppvuxen i Budapest, ombeds av åklagaren att redovisa något om sina upplevelser i Ungern före och under den tyska invasionen (av Ungern den 19 mars 1944, då Klein var 19 år), säger Klein om judarnas ställning och läget i Ungern före den tyska ockupationen:

"Vi var visserligen andra klassens medborgare (anm: avseende judarna). Våra föräldrar har huvudsakligen förlorat sina arbeten. Vi fick inte studera vid universiteten men vi levde i en rättsstat."

Utsagan i sak ter sig onekligen besynnerlig och motsägelsefull: Om judarna var "andra klassens medborgare" och "huvudsakligen hade förlorat sina arbeten", så bör de ha varit diskriminerade och förhållandena i detta Ungern - under amiral Horthys ledning - kunde då knappast ha varit förenliga med en "rättsstat", som vittnet Klein hävdar.

Vad Klein förbigår är att Ungern långt före den tyska invasionen av landet (den 19 mars 1944) hade nära samarbetat med det nazistiska Tyskland. Redan före andra världskrigets utbrott - i mars 1939 - lade Ungern beslag på östra delen av dåvarande Tjeckoslovakien, Rutenien (som före första världskriget hade tillhört Ungern inom ramen för den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern). Ungerns tillgrepp av Rutenien skedde i samma veva som det nazistiska Tyskland tågade in i Prag och upprättade det tyska protektoratet Böhmen-Mähren, och Slovakien utropade sin självständighet. Ungerns annektering av Rutenien skedde i samförstånd med Hitlers tysklnad. Klein var då 14 år och kan inte gärna ha varit omedveten om detta: att hans dåvarande hemland, Ungern, agerade i nära samförstånd med det nazistiska Tyskland. Hösten 1940 - ett drygt år efter andra världskrigets utbrott - anslöt sig Ungern till den så kallade Antikominternpakten vars ledande stater var det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det kejserliga Japan. I samma veva återtog, genom tysk förmedling, Ungern halva Transsylvanien från Rumänien och bands därmed ytterligare till det nazistiska Tyskland. Klein var då 15 år och kan inte gärna ha varit omedveten om hur hans dåvarande hemland Ungern knöts allt fastare till det nazistiska Tyskland i det då pågående andra världskriget. I april 1941, medgav Ungern att tyska trupper fick marschera genom ungerskt territorium i samband med det tyska angreppet på Jugoslavien och senare Grekland, det så kallade Balkanfälttåget. Klein var då 16 år och kan inte gärna ha varit okunnig om detta. I början av 1942 sände Ungern 200 000 ungerska soldater i kriget mot Sovjetunionen på Tysklands sida. Men de ungerska soldaterna kämpade med föga framgång och inneslöts med stora förluster vid Voronezj i centrala Ryssland. De överlevande hemkallades till Ungern i januari 1943. Då var Klein 17 - 18 år och måste ha upplevt detta som var ytterst kännbart för hans dåvarande hemland Ungern. Ungerns dåvarande premiärminister Kallhay insåg att Tyskland skulle förlora kriget och inledde hemliga förbindelser med britterna - vid den brittiska ambassaden i Ankara - och undertecknade en överenskommelse om ovillkorlig ungersk kapitulation som skulle träda i kraft så fort de allierades styrkor nådde Ungern, vilket småningom kom till tyskarnas kännedom och var själva bakgrunden till den tyska invasionen av Ungern den 19 mars 1944. När Klein inte ens antyder något om dessa händelser som föregick den tyska ockupationen i mars 1944, så ger han en skev bild av de förhållanden som ligger bakom de händelser som han ombeds skildra. Det var inte bara judarna som drabbades av händelsernas följder, utan hela det ungerska samhället. Det var inte bara Klein och hans "ghetto" som drabbades av 2:dra världskrigets tragedier. Över 60 miljoner människor dog i detta krig. Och det är inget annat "folk" som idag gör geschäft av det.

Klein säger att " ordet 'jude' har en dålig klang på ungerska. Man brukade inte använda det i artig konversation och aldrig i radio." (s.2) Men Klein säger inget om varför det förhöll sig så. Kan det ha berott på att många ungrare hade synnerligen dålig erfarenhet av Bela Kuns röda terrorregim år 1919, där så gott som hela den revolutionära ledningen var judar? Utom Bela Kun, återfanns där bl a Tibor Szamueli, Mattias Rakosi, Sigmund Kunfi, Eugen Varga, Jozef Pogany, George Luk'acs och Wilhelm Böhm, alla var judar. Är inte det en underlig maktkoncentration och ett maktmonopol som bör påtalas och fördömas? Eller kan det ha berott på att judarna i Ungern, senare under amiral Horthys ledning, hade en helt dominerande ställning, inom finans och ekonomi, som det skulle talas tyst om? En av Budapests judiska ledare André Bliss berättar om detta i sin 1973 i England utgivna bok A Million Jews to Save som utkom 1966 i Västtyskland undet titeln Der Stopp der Englösung.

 

Radio Islam stör business!

Vittnet Klein uppger att han hört "från judiska vänner och bekanta att särskilt de äldre [judar] fick ångest och sömnlösa nätter efter att de har lyssnat på Radio Islam". Klein vidarebefordrar här hörsägen och rykten, utan att kontrollera, om det verkligen kan ha förhållit sig på detta sätt, med någon psykolog eller psykiater. Enbart detta ger ett föga trovärdigt intryck. Att det inte förelegat något tvång eller ens en uppmaning att lyssna på Stockholms närradiosändare, Radio Islam, är uppenbart. Den judiska makten tål ingen opposition och den tål inte att bli emotsagd i en debatt! Klein säger:"Många av dem jag frågade talade om för mig att de inte ville lyssna, men att de inte kunde låta bli", varpå han tillägger:"Undra på att de fick ångest. Här fanns alla de klassiska antisemitiska beskyllningarna." Frågan om Radio Islam framförde "antisemitiska beskyllningar" eller vissa väldokumenterade fakta om Israels politik, sionismen och judendomen, förbigår Klein. Om det skulle förhålla sig så att misshagliga - endast verbalt framförda - informationer är ångestskapande för några judar, vad skall då inte palestinska flyktingar i Sverige uppleva när de i TV får se hur Israels flyg - i handling - bombar palestinska flyktingläger och Israels judiska soldater beskjuter och misshandlar palestinska åldringar, kvinnor och barn och hur sedan Israels vänner - som Klein och alla de representativa judiska organisationerna och församlingarna i alla länder - i olika offentliga sammanhang söker försvara dessa illdåd som sker nu, - inte verbalt i en liten närradio men i handling - inte i ett avlägset förflutet? Är då inte detta i så fall mer ångestskapande? Också detta förbigår Klein. Så snart åsikterna gäller Israel, judendomen och sionismen, slutar yttrandefriheten att gälla!

Som exempel på "klassiska antisemitiska beskyllningar" citerar Klein följande från en utskrift av ett program i Radio Islam (vilket naturligtvis är lösryckt ur sitt sammanhang):"Det är en mitzva, en god gärning för judar, att mörda kristna och andra gojer." Vad vittnet Klein förbigår är att detta (s.3) inte är något påhitt från "klassiska antisemiter" utan återgår på uttalanden i judendomens GT och i Talmud (som enligt överrabbinen Morton Narrowe i Stockholm är vägledande för modern judendom). Några exempel:

I Babyloniska judiska Talmud, Traktat Abodah Zara, 26b, Tosefoth heter det:" Också den bäste av gojer (icke-judar) måste dödas."

I Babyloniska Talmud, Sanhedrin 59a, heter det:" Rabbinen Johanan säger:'En goj (en icke-jude) som kastar en blick in i lagen (den judiska lagen, de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet) måste dödas."

I det judiska uppslagsverket The Jewish Encyclopedia sidan 617, andra spalten, under rubriken R Meir, omtalas den judiske läraren Simon ben Yohai som sagt: "Den bästa av gojer (icke-judar) förtjänar att dödas."

Vittnet Klein, själv jude enligt egen uppgift, uttalar alltså förnedrande omdömen om något som återfinns i judendomen, uppenbarligen för att söka blanda bort korten, då han kastar skulden på judendomens kritiker.

 

Pan Am, Säpo, Palestina!

Strax efteråt säger vittnet Klein: "Man fick också höra den vettlösa, den vansinniga beskyllningen att judar var ansvariga för Pan-Am-planets explosion över Skottland..." Vad Klein förbigår är dels att denna nyhet inrapporterats i ett nyhetstelegram, publicerat i Svenska Dagbladet, dels att Radio Islam aldrig fastslagit eller uppgivit sig veta om Israel eller "judar" var ansvariga för denna terroristgärning, dels att en stor del av pressen i spekulationssyfte utgått utan bevis från att det skulle ha varit "palestinska terrorister" som legat bakom illgärningen utan att Klein eller andra sionistanhängare med flera protesterat mot detta som "vettlösa, vansinniga beskyllningar". Det är ännu inte fastslaget vem eller vilka som är skyldiga till denna terroristgärning.

Klein uppger vidare - som exempel på "vettlösa, vansinniga beskyllningar" - att Radio Islam skulle ha sagt, att "Svenska Säpo är endast en filial till den israeliska säkerhetstjänsten Mossad", medan han underlåter att nämna sammanhanget: att Säpo har samarbetat med Mossad, bl a för övervakning av och efterspaning på misstänkta "palestinska terrorister", vilket är ett faktum som officiellt erkänts. Klein visar återigen att han inte kan skilja på fakta och "vettlösa, vansinniga beskyllningar".

Klein förnekar att jag i Radio Islam skulle föra någon diskussion om Palestinakonflikten och han återger följande uttalande från Radio Islam som ett slags bevis på "hets mot folkgrupp": "Även om den palestinska frågan på något sätt löses, så kommer den judiska frågan att vara kvar." (s.3) Men på vad sätt skulle detta uttalande gå förbi Palestinakonflikten och dessutom vara "hets mot folkgrupp"? Sionism är judisk nazism. Liksom tyskarna övergav nazismen bör även judarna överge sin sionism! Det är ju bara ett konstaterande av det faktum att en lösning av den palestinska frågan inte behöver innbära en lösning av den judiska frågan, eftersom sionismen kan kvarstå med anspråk på hela Palestina som judisk stat, med rätt (från GT) att förinta palestinierna! Nazismen upplöstes inte genom tredje rikets fall. Kampen mot nazismen fortsätter ännu idag. Kampen mot den rasistiska sionismen är en kamp mot en pervers rasistisk ideologi varav Israel bara är en av många "frukter" som hotar mänskligheten och världsfreden.

Vittnet Klein övergår sedan till att en stor del av hans judiska släkt "slutat sina liv i gaskammaren". Men för en historieskrivning har man rätt att ifrågasätta hans personliga uppgifter och fråga hur vet han att hans försvunna släktingar dödades just "i gaskammaren"? Han kan inte framlägga några trovärdiga vittnen eller bevis på denna uppgift som han framför som ett sakligt konstaterande för att dels hävda en viss ideologisk trossats, dels för att göra intryck på auditoriet (rätten) och väcka ett önskat medlidande med honom som "överlevande från Förintelsen" och förstumma alla kritiska invändningar i sak. Ett typiskt exempel på sionistisk psykologisk-moralisk utpressningsmetod för att få sin vilja igenom och sin version - av en viss historieskrivning och tolkning - godtagen.

 

Auschwitz

Därefter uppger vittnet Klein, att han "i början av maj (1944)... fick läsa ett av de första exemplaren av den historiska Auschwitzrapporten... Rapporten har skrivits av två slovakiska judar, Vrba och Wetzler som var de första att rymma från Auschwitz med livet i behåll...

Rapporten var ett torrt objektivt nästan vetenskapligt dokument om det som fanns i Auschwitz med kartor, datum, exakta uppgifter om antalet personer som deporterats ifrån olika länder. Vrba var ju registrator i Auschwitz under sitt sista halvår där och hade god överblick över situationen... Jag har läst Nürnbergrättegångarnas protokoll. Jag har läst de allierades ögonvittnesrapporter efter att de kommit till förintelselägren. Jag har läst Auschwitzkommendanten Höss' memoarer, den icke-judiske lägerfången Hermann Langbeins bok Människor i Auschwitz. Jag har sett dokumentärfilmer och jag har sett Lanzmanns monumentala film (Shoa Shoa)... Ingenstans, inte på någon enda punkt har jag funnit en enda detalj som skulle ha motsagt det som jag läste 1944 när gaskamrarna var ännu i full aktion." (s.3-5) Detta uttalande av vittnet Klein inför Stockholms Tingsrätt och under avgiven sanningsförsäkran förtjänar förvisso att granskas - innan det också blir kriminellt att ifrågasätta Kleins tro:

1. Den av Klein omnämnda Auschwitzrapporten av de flyktade Auschwitzfångarna Vrba och Wetzler avlämnades i Genève i september 1942, där det hävdades att tyskarna i Auschwitz var i färd med ett förintelseprogram och bl a använde judiska lik som gödningsämne. I oktober samma år - 1942 - sändes en kopia till Vatikanen för att få uppgifterna bestyrkta, men Vatikanen återsände denna rapport och framhöll därvid att de saknade bevis för där framförda uppgifter. Först över två år senare, i november 1944, utkom rapporten som tryckt broschyr på engelska i USA med titeln German Extermination Camps: Auschwitz and Birkenau, utgiven från president Roosevelts officin men på tillskyndan av det nybildade War Refugee Board som styrdes av Roosevelts finansminister Henry Morgenthau Jr. Denna fullständiga rapport, utgiven i USA i november 1944, kan vittnet Klein sålunda inte ha läst i maj 1944, ett halvår före publiceringen. Om vittnet Klein läst denna rapport, måste det ha varit en avskrift av den i Genève utgivna.

 

Otrolig rapport

2. Det hör till saken att inte bara Vatikanen utan även State Department, USA:s utrikesdepartement, avvisade denna rapport som otrolig och fantastisk, vilket förklarar dröjsmålet på två år innan den utgavs i redigerat tryck. Uppgifterna kunde helt enkelt inte bekräftas då och inte heller senare.

3. Den Auschwitzrapport som publicerades i Washington angav som författare "två unga slovakiska judar" och "en polsk major", vilka alla uppgavs ha varit fångar i Auschwitz från 1942, och en flydde 1944. Följaktligen kunde det då inte ha varit fråga om samma rapport som dök upp i Genève 1942 och uppgavs ha varit författad av två unga slovakiska judar som flydde från Auschwitz det året, alltså 1942. I Washingtonutgåvan talas om "inledningsceremoni av det första Auschwitzkrematoriet i mars 1943... där flera framstående gäster från Berlin var närvarande och mycket nöjda med resultatet av att 8000 judar från Krakow brändes".

4. I samma Auschwitzrapport sägs det, i förordet, att tyskarna var fullständigt ovetande om flyktingarnas identitet, men i själva rapporten talas det om att tyskarna, via kvartersföreståndarna, höll noggranna förhör med varje lägerfånge. - De båda utsagorna stämmer uppenbarligen inte överens.

5. I samma Auschwitzrapport uppger de båda slovakiska judarna att Auschwitzkrematoriet påbörjade sin verksamhet i februari 1943, medan den polske majoren i samma Auschwitzrapport säger att det skedde hösten 1942. Ytterligare motsägelser.

6. Identiteten (om "de två unga slovakiska judarna") avslöjades först i samband med Eichmann-processen i Jerusalem 1961 - (16 år efter krigsslutet och det nazistiska Tysklands totala undergång) - som Alfred Wetzler, då tjänsteman i det kommunistiska Tjeckslovakien, och Rudolf Vrba alias Rosenberg, alias Rosenthal, biokemist vid ett sjukhus i Cardiff i England. Det intressanta är att denna Auschwitzrapport, som vittnet Klein på alla punkter in i minsta detalj funnit vara överensstämmande med (vad han uppfattar som) sanningen, avvisades av den israeliska domstolen i Eichmannprocessen "på grund av att den innehåller alltför många motsägelser i de statistiska uppgifterna". I slutet av rättegången kunde åklagaren emellertid presentera en skriftlig försäkran från Vrba i england, där denne förklarade att sifferppgifterna var förvirrande därför att de inte var hans egna. Också denna Wrbas skriftliga försäkran avvisades av domstolen på grund av att han själv borde ha varit personligen närvarande vid rättegången.

7. Vid Auschwitzprocessen i Frankfurt am Main 1964 framträdde emellertid både Vrba och Wetzler, där de förklarade att de, efter sin flykt från Auschwitz, hade framfört sin rapport till "de judiska äldste", däribland den talmudiskt lärde rabbinen Michael Weissmandel. Oskar Neumann, som under andra världskriget var en av de ledande judarna i Slovakien, uppger i sin i Israel år 1956 utgivna bok Im Shatten des Todes, att det var rabbinen Michael Dov Ber Weissmandel, ursprungligen en ungersk jude bosatt i den del av Ungern som efter första världskriget annekterades av Tjeckoslovakien (Rutenien), som i själva verket var författaren till Auschwitzrapporten i dess första version och sedan ombesörjde spridningen av den till olika delar av Centraleuropa, bland annat till Budapest, där den tycks ha kommit i den 19-årige Georg Kleins händer. (Se Neumanns bok s.178-183). Weissmandel begav sig till USA efter krigsslutet där han upprättade ett ortodoxt judiskt seminarium i New York State. Han dog 1957. Vid Auschwitzrättegången i Frankfurt 1964 uppgav både Vrba och Wetzler, att rabbinen Weissmandel personligen hade smugglat deras rapport till Budapest (från Bratislava i Slovakien).

8. I samma veva som Vrba (och Wetzler) framträdde i Auschwitzrättegången i Frankfurt 1964 utkom i England Vrbas bok I Cannot Forgive (skriven tillsammans med Alan Bestic) - men Vrba förklarar inte varför han väntade 16 år med att avslöja sin identitet, inte heller nämner han något om sin medarbetare och flyktade medfånge Alfred Wetzler som medförfattare, inte heller förklarar han något om Washingtonutgåvan av denna Auschwitzrapport. Det finns också märkliga motsägelser hos denne Vrba. I sin 1964 utgivna bok uppger han på sidan 128 att flickorna som arbetade i "Canada-området" i Auschwitz var i god hälsa, medan det i hans (och Wetzlers) Auschwitzrapport heter om samma flickor, att "de blev misshandlade och våldtagna och deras dödlighet var mycket högre än bland männen" (del1, s.31 i Washingtonutgåvan). I sin bok uppger han att han hjälpte till att bygga ett krematorium i auschwitz (s. 16) som inte alls omnämns i rapporten, och han beskriver även i boken en allierad flygräd över Auschwitz den 9 april 1944, som aldrig ägt rum och som han inte gärna själv kan upplevt, eftersom han två år tidigare hade flytt från Auschwitz. Det kan tilläggas att Vrba var 18 år när han skulle ha företagit sina noggranna "undersökningar" av lägessituationen i Auschwitz. 9. När vittnet Klein inför Stockholms Tingsrätt söker göra gällande att denna "första Auschwitzrapport" skulle vara tillförlitlig och sanningsenlig vittnar det endast om att Klein är antingen fullständigt okritisk och har låtit sig kapitalt luras av ett judiskt propagandaverk som innehåller mängder med motsägelser och absurditeter, eller att han avsiktligt - som vittne under ed - medverkar till att göra skum lögnpropaganda till sanningar. I historieskrivningen bör man skilja mellan krigspropagandan och verkligheten, mellan partsinlagor och opartiska rapporter, mellan fantasi och sanning - kort sagt mellan historien och legendens sagor! Vittnet Klein påstår att "Holocaust (Förintelsen) är utan tvekan världshistoriens bäst dokumenterade händelse." (s.5) Det är möjligt att Klein tror detta, när lögner har upprepats så ofta (samma lögn) är det risk att han själv ska börja tro på denna lögn som sanning! Men det är inte sant och det framgår av de seriösa revisionisternas undersökningar som redovisats i Radio Islam och delvis återgivits i min bok Israels makt i Sverige (s.466-493). Vad gäller de föregivna massmorden på miljoner judar och andra i de s k "förintelselägren" kan vittnet Klein inte hänvisa till ett enda dokument som klart besvarar följande frågor:

 

Frågor om holocaust

1. Var finns bland de tusentals ton beslagtagna tyska dokument den skriftliga order från Hitler, Göring, Himmler, Heydrich eller andra ledande tyska nazister om den - enligt den sionistiska propagandan planlagda - fysiska förintelsen av judarna?

2. Hur skulle en föregiven hemlig "muntlig" order om en så jättelik "förintelseoperation" ha kunnat genomföras? I så fall skulle de allierades agenter eller den tyska motståndsrörelsen ha kunnat åberopa en "muntlig order" om operationer som skulle fått de tyska krigsinsatserna på ett tidigt stadium att braka samman? 3. Hur fungerade dessa föregivna "gaskammare", "kamouflerade till duschrum", rent tekniskt och var finns konstruktionerna och tillverkarna av dessa?

4. Hur gick de avlagda bekännelserna av Höttl, Höss, Kramer och Stangl om denna "förintelse"? Skulle de hålla inför en opartisk och kritisk granskning?

5. Varför var "trovärdiga" vittnen som Speer och Morgen ovetande om ihjälgasningarna av miljoner människor, när de utsattes för ingående förhör i samband med Nürnbergprocessen? (Rustningsministern Albert Speer och SS-inspektören Konrad Morgen borde i första hand ha haft kännedom om denna "massförintelse", om den ägt rum.)

6. Varför var den tyska oppositionen och Vatikanen ovetande om den pågående massförintelsen?

7. Är de tusentals vittnesutsagorna om massförintelser i gas (Cyklon B) trovärdiga, när det efteråt, sedan 1960, officiellt erkänts (av Institut für Zeitgeschichte i München) att det aldrig funnits några gaskammare i de på dåvarande rikstyskt område belägna koncentrationslägren (Bergen-Belsen, Buchenwald, Dachau, Flossenbürg, Mauthausen, Theresienstadt, Oranienburg m fl)? Tusentals, ja, tiotusentals f d koncentrationslägerfångar har alltså inför domstol vittnat falskt! Varför skall vi då tro att de som säger att de i Polen belägna tyska koncentrationslägren (Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Majdanek m fl) var "förintelseläger" där miljoner judar och andra gasades ihjäl, i synnerhet som de sovjetiska och polska kommunisterna vägrade att låta västallierade och neutrala experter inspektera dessa läger i befintligt skick under de närmaste efterkrigsåren?

8. Hur kommer det sig att ingen av de många SS-männen som skall ha aktivt deltagit i denna "förintelse" genom att släppa ned giftgasen har infångats och dömts som krigsförbrytare och att man aldrig har intresserat sig för dem? De har bara spårlöst "försvunnit"!

9. Är det troligt att de judar som anlände till bl a Auschwitz (och skall ha avdelats för att omedelbart "förintas") utan protester ställde sig i långa köer till gaskammare, intalade att dessa var duschrum, dygnet runt i flera års tid, samtidigt som de närbelägna krematorieugnarna spydde ut tjocka rökpelare - och utan att man anade något misstänkt?

10. Är det troligt att de judiska arbetsbrigaderna (Kapos) som var så nära att de kunde ropa till de tusentals grupper som fördes in i gaskamrarna aldrig gjorde detta? (Se Hilberg s.626 och Ainsztein s.791)

11. Och hur kunde de befintliga krematorieugnarna, i t ex Auschwitz, ha haft kapacitet att, på den tillmätta tiden, förbränna en miljon, två miljoner eller fyra miljoner lik (uppgifterna om antalet offer varierar mellan cirka en miljon och fyra miljoner), när dessa krematorieugnar var jämförelsevis primitiva och vi vet att det tar då cirka två timmar att förbränna ett människolik till aska? Var är dokumentationen som visar att denna gigantiska förintelse var genomförbar?

12. Hur kommer det sig att man inte ser någon stark rökutveckling på de fotogrfier som det amerikanska flyget tog över Auschwitz-Birkenau från mars 1944 till november 1944 och som frisläpptes 1978 (efter att tidigare ha varit hemligstämplade)? Enligt talrika "vittnesutsagor" skall röken ha "bolmat kraftigt dygnet runt och varit synlig på flera mils avstånd!"

13. Har Klein granskat tillkomsten av Höss' dagbok Kommendant i Auschwitz, som först utkom på polska 1951: på tyska, svenska och andra språk i väst först 1959 och vars tyska originaltext aldrig förevisats i sin helhet, endast i fragment på Auschwitzmuséet? Och tror vittnet Klein att denna bok är autentisk som innehåller flera häpnadsväckande mtosägelser och absurditeter, t ex att de judiska arbetsbrigaderna "omedelbart efter ihjälgasningarna gick in i gaskamrarna" och där "ryckte ut guldplomber på offren, klippte av deras hår och forslade ut liken medan de rökte och åt smörgåsar", alltså utan att bära gasmask, när de i så fall borde ha exploderat, eftersom den påstått använda giftgasen, Cyklon B, är ett desinfektionsmedel som är explosivt och först blir ofarligt i slutna rum efter 24 timmars friskluftsventilation?

14. Hur kommer det sig att det finns så anmärkningsvärt många "överlevande" från enbart Auschwitz - bara i Israel finns det över 120 000 enligt israeliske premiärministern Levi Eshkol 1967 (i Der Spiegel) - om det var ett "förintelseläger" administrerat av fanatiska SS-män som var besatta av att mörda alla judar? Varför avrättade de inte alla kvarvarande judar istället för att överföra dem till väst inför den ryska offensiven? Är det troligt att fanatiska mördare skonar människor som sedan kan vittna emot dem?

15. Vad säger vittnet Klein (med sitt påstående att "förintelsen är världshistoriens bäst dokumenterade händelse") om Leuchterrapporten? Fred Leuchter, som inte är någon nazist eller antisemit utan USA:s främste expert på "gaskammare", tog 1988 prover från föregivna gaskammare i Auschwitz, Birkenau och Majdanek, liksom från de verkliga "gaskamrarna" där fångarnas kläder desinficerades. Alla dessa prover analyserades sedan kemiskt i Alpha-laboratoriet i Ashland, Massachusetts, USA. Rapporten från Alpha-laboratorierna slår fast att det förekom en betydande mängd cyanid i prov nr 32, dvs det som var taget i desinfektionskammaren, medan det saknades fullständigt i 17 av de övriga 31 proverna och i försvinnande liten mängd i de andra proverna, vilket beror på att tyfus grasserade i Auschwitz och att Cyklon B användes över hela lägret för att hejda sjukdomen. Som jag redovisade i min bok Israels makt i Sverige, Kultur Förlag, Sthlm 1989 sid 466-494 och som sändes också i flera repriser i Radio Islam. Inför en rättegång mot Ernst Zündel i Toronto kunde Fred Leuchter avge följande slutomdöme:

"Efter att ha gått igenom hela materialet och inspekterat Auschwitz, Birkenau och Majdanek, finner författaren till denna rapport bevisen på att det inte förekom några gasningar på dessa ställen överväldigande. Det fanns inte och kan inte ha funnits några gaskammare ägnade att döda människor på dessa platser."

Vittnet Klein borde egentligen först noga studera denna Leuchterrapport som sändes i Radio Islam och som utgavs på engelska i London i juni 1989 med förord av bland andra den välkände brittiske historikern David Irving (som efter denna Leuchterrapport helt ansluter sig till historierevisionisternas slutsats att den sionistiska versionen av Förintelsen/Holocaust är en jättelik sionistisk propagandamyt). Om professor Georg Klein är förutsättningslös och ärlig, kan han inte vidhålla sin grundlösa uppfattning att "förintelsen är världshistoriens bäst dokumenterade händelse", när allt tyder på att raka motsatsen är fallet. Historien är inte slututforskad. Forskningsfrihet bör råda även i detta område med möjlighet att ifrågasätta.

16. Till yttermera visso kan framhållas att Emil Lachout, som löjtnant i österrikiska militärpolisen i oktober 1948, co-signerade Circular Notice nr 31 om påstådda "gaskammare". I denna notis fastslogs att den allierade undersökningskommissionen hade konstaterat att ingen människa någonsin blev gasad i Buchenwald, Mauthausen, Dachau eller några andra koncentrationsläger i Tyskland och Österrike. Lachout flög själv till Toronto för att, i rättegången mot Ernst Zündel, förevisa dokumenten som också rapporterade att påståendena om ihjälgasningar av människor var baserade på bekännelser som framtvingats under tortyr och lögner av f d fångar. Emil Lachout, sedan han 1988 försvarade en man som förnekat ihjälgasningarna, åtalades i Österrike, vilket visar hur religiöst heligförklarad hela denna "Förintelsehistoria" är och hur man fruktar efterforskningar av sanningen. "Förintelsen" har förvandlats till en judisk dogm ryckt från historien.

 

"Skärrade av det de har hört"!!

 

"Man vill ta vår död ifrån oss"!!

I vittnesförhöret inför Stockholms Tingsrätt återkom sedan Klein till sitt favorittema att "de som har gått igenom Förintelsen själva och särskilt de som har varit i koncentrationslägren, många av dem med Auschwitztatueringen fortfarande på armen, reagerar med ångest och vrede" när de i Radio Islam fått höra att Förintelsen är en propagandabluff (av främst de skäl som tidigare här anförts), och Klein säger att han "kontaktat psykologen Hedi Fried vid den judiska församlingen i Stockholm som bedriver en 'berömvärd' rehabiliterande verksamhet för gamla människor... varav hälften överlevande från koncentrationslägren". Denna psykolog Fried har då meddelat Klein, att hennes judiska patienter blivit "skrämda och skärrade av det de fått höra i Radio Islams sändningar", varefter vittnet Klein återigen instämmer i detta och säger följande:

"Min reaktion kan uttryckas ungefär så här: Det räcker inte med att man har tagit livet av våra närmaste och har uttalat en dödsdom över oss själva som vi bara genom tursamma omständigheter och tillfälligheternas spel sluppit undan, nu vill man också ta vår sorg ifrån oss. Man vill ta våra närmastes död ifrån oss. Samtidigt vill man uttala en kollektiv anklagelse mot oss som inte kan ha något annat syfte än att ta bort vårt existensberättigande."

Detta uttalande är ett utstuderat exempel på sionistisk psykologisk och moralisk utpressning och bedrägeri med emotionellt laddade hycklande moraliserande skenargument: Är det inte sionisterna som idag håller på att beröva palestinierna alla deras mänskliga och nationella rättigheter? Istället för att försvara det barbariska folkmord och förintelsen som judarna begår idag i Palestina, går sionisterna taktiskt till "offensiv" och med propaganda och hyckleri förvandlar sig från bödlar som de egentligen är till "offer" som de vill låtsas vara. Judarna tar dagligen livet av palestinierna och anklagar Radio Islam för att vilja "ta döden" från redan i 2:dra världskriget döda judar!!

1. Observera att Klein här använder sig av det opersonliga pronominet "man" - när han talar om att (under 2:dra världskriget) "man tagit livet av våra närmaste" - för att därmed framkalla intrycket av att de föregivna nazistiska massmördarna från andra världskriget återuppstått som "antisemiter" i Radio Islam, ty i nästa andemening säger Klein:"... nu vill man också ta vår sorg ifrån oss." Alltså att "ta sorgen" från sionisterna är ett juridiskt brott! Allt som gäller judarna i en debatt om det är kritik kan sionisterna magiskt förvandla till "brottsligt"! Denna listigt försåtliga formulering avslöjar vittnet Kleins propagandateknik att med avsiktlig provokativ hycklande hysteri underförstått (implicit) hävda att dagens föregivna "antisemiter" (alltså de som är kritiska mot Israel och den judiska sionistiska propagandan) i bl a Radio Islam (och naturligtvis jag själv) är medskyldiga till de föregivna judemorden (i bl a "gaskammare"), och detta långt innan vi var födda, och också är så sataniska att vi fråntar de (överlevande) anhöriga deras sorg. Detta är en med psykologiska och semantiska trick utstuderad moralisk utpressning att få sina obekväma politiska kritiker utpekade som farliga förbrytare och presumtiva massmördare. Sorgen ska också bli en religiös dogm vid sidan om klagoritualen (vid klagomuren t ex). Klein som är en sionistisk jude säger att han är en ateistisk jude (alltså som inte tror på gud) men han tror på förintelsen och på sorgen som heliga judiska dogmer. Om judendomen är en religion hur kan ateisten Klein säga sig vara jude?

 

Bygger existensen på förintelsen?

2. Klein gör sig till tolk för den fanatiskt fördomsfulla sionistiska uppfattningen att varje efterforskning av sanningen om "Förintelsen" - och om den sionistiska versionen av "förintelsen" - a priori är inte bara ett hävdande av en lögn utan även ett oerhört gement angrepp på den judiska folkgruppen - "att ta bort vårt existensberättigande" (är judarnas "existensberättigande" byggt på lögner som Radio Islam anser sig bekämpa?) - och (enligt Klein också) "vill ta bort våra närmastes död ifrån oss". Detta är ju ett lika besinningslöst som fruktansvärt påstående. Skulle judarnas "existensberättigande" sammanhänga med att en stor del av dem - "sex miljoner" - drabbats av "Förintelsen"? Skulle judarna utan "Förintelsen" sakna "existensberättigande"? (Radio Islam är kritiskt avvisande mot en viss historieskrivning och inte mot ett folks existens) Eller menar Klein att alla judar skulle vara medansvariga till föreställningen och historieskrivningen om "Förintelsen" och har sitt "existensberättigande" genom den och att därför varje ifrågasättande av den gängse versionen av "Förintelsen" som en historisk händelse blir ett ifrågasättande av judarnas "existensberättigande" och en hädelse? Om "Förintelsen" är en gigantisk propagandalögn, så skulle då också judarna som kollektivt medansvariga (enligt Kleins logik) vara en gigantisk lögn. Detta är den kusliga innebörden av Kleins resonemang, när han kollektivt kedjar fast judarna vid en viss skola och en viss version om "Förintelsen" och vägrar ge någon den offentliga rätten att förutsättningslöst och kritiskt granska "Förintelsen" som ett visst historiskt fenomen och ha rätt att forska om saken utan några förutfattade meningar..

3. Det bör tilläggas att om den s k "Förintelsen" enligt den judiska propagandaversionen skulle ha planerats och genomförts på det sätt och i den gigantiska omfattning som de judiska förintelselitteratörerna (på ganska varierande sätt) skildrat, så är detta naturligtvis ett oerhört brott av de ansvariga tyska nazistledarna, av deras bödlar och hantlangare som det ständigt framhålls i (den övervägande sionistiska eller prosionistiska ) propagandan. Men då drabbar detta också de många frivilliga judiska medhjälparna i denna föregivna massförintelse utan vilkas hjälp "Förintelsen" inte skulle ha varit möjlig, enligt bland andra den kända judiska statsvetaren Hannah Arendt i hennes bok Eichmann in Jerusalem (översatt till svenska med titeln Den banala ondskan, Aldus/Bonniers). Därtill kommer att "Förintelsen" innebär en plågsam kollektiv belastning för också de judiska "offren" som ständigt diskuteras i judiska intellektuella kretsar i Israel, USA och på andra ställen där de "överlevande" ställs inför ångestfyllda frågor som: - Hur kunde ni låta nazisterna med deras judiska hjälpbrigader (Kapos) gasa ihjäl miljoner och åter miljoner av ert folk dag ut och dag in i flera år? Hur kunde ni så aningslöst ha låtit er luras in i en så väldig masslakt utan att sätta er till motvärn, varna de nykomna och organisera ett motstånd och få hela världen att höra era klagomål? När sådana här frågor ställs och aldrig kan besvaras med annat än konstruerade undanflykter av "de överlevande", så framkallas just denna vanmäktiga vrede och tärande ångest som Klein talar om att Radio Islams sändningar skulle ha väckt. Sanningen om den s k "Förintelsen", istället, bör komma fram - att de många försvunna eller omkomna judarna förlorade livet i periodiskt uppflammande tyfusepidemier, genom svält och umbäranden i krigets kaotiska slutskede, genom pogromer igångsatta av den uppretade och desperata "antisemitiska" och "antikommunistiska" civilbefolkningen i Östeuropa, o bombanfall i samband med de sovjetiska truppernas framryckning, i Stalins Gulag-arkipelag. Över två tredjedelar av de cirka 3.2 miljoner polska judarna t ex flydde eller förflyttades av de sovjetiska myndigheterna mellan oktober 1939 och juni 1941 till det inre av Sovjet utanför de tyska truppernas maktområde. Dessutom dödades alltså minst över femtio miljoner icke-judar: ryssar, polacker, tyskar etc... När det gäller själva antalet dödade judar så uppgav ordföranden för Jewish League, rabbinen Benjamin Schultz, vid USA-kongressens undersökningsutskott den 24 september 1954, att "under andra världskriget skulle 3.4 miljoner judar spårlöst ha försvunnit på sovjetiskt område" bortom tyskarnas kontroll. Om dessa sanningar avslöjades så borde detta innebära en lättnad för judarna i visshet om att de aldrig som den sionistiska propagandan påstår degraderades till skadeinsekter som skulle gasas ihjäl och att de omkomna eller försvunna judarna aldrig lät sig luras och nedslaktas likt en skock själlösa får. Detta är revisionisternas slutsats efter självständig och vetenskaplig forskning. Och detta utgör grunden till Radio Islams hypotes om "holocaust". Professor Klein borde försöka besinna denna aspekt och komma till insikt om att efterforskning av sanningen om "Förintelsen" aldrig kan vara ett brott mot medmänniskor enskilt eller som folkgrupp i den mening som han vill tillskriva de seriösa historierevisionisternas efterforskningar om vad som verkligen hände.

 

Lögner och israelinsamling

Om det är "uppgift" som står mot "uppgift" och forskningsresultat mot andra forskningsresultat eller "propaganda" mot propaganda så är yttrandefrihet, åsiktsfrihet och forskningsfrihet det enda som kan leda till mera klarhet och sanning i historiska tvistefrågor. En historieskrivning får inte omvandlas till en helig religiös text eller dogm.

När Klein säger (s.8):"Alla vet ju att förintelsen har ägt rum...", så blir det obegripligt varför hans meningsfränder blir så upprörda av att jag (i Radio Islam) framfört mina starka (och välgrundade) tvivel (på den judiska historieskrivningstolkningen av historien om 2:dra världskrigets "Förintelse"). Anledningen till Kleins och hans meningsfränders upprörda protester och yrkanden på förbud och fängelsestraff för mig (för "hets mot den judiska folkgruppen") är just det motsatta: att alla inte vet att "Förintelsen" inte har ägt rum enligt den sionistiska versionen men tror sig veta det som mycket annat som står i den judiska bibeln GT (eftersom de utsatts för sionistisk propaganda och indoktrinering), och att när människor får höra sanna och relevanta fakta och argument i denna fråga, så inser de att de utsatts för en väldig propagandasvindel, vilket naturligtvis denna propagandabluffs sionistiska upphovsmän, förvaltare och omhuldare ogillar och fruktar, eftersom den sionistiska versionen av "Förintelsen" har varit och ännu är sionisternas största tillgång för att moraliskt legitimera rovet av Palestina som den judiska staten Israel som möjliggjort miljarder och åter miljarder D-mark och även Dollar i "gottgörelsevaluta" till främst Israel och även talrika "judiska överlevande" i ett ännu pågående penningflöde. Därtill kommer förstås obehaget att blottställas som propagandabedragare och förlora i allmänhetens aktning och trovärdighet. Dvs att Israel kommer att stå naken som en bandit-bedragarstat med all sin lögnpropaganda.

Vittnet Klein tillgriper också den vanhedrande politiska propagandametoden att framföra hutlösa beskyllningar med falska analogier, när han påstår att (s.11) en namnuppläsning i Radio Islam av judiska/sionistiska företag som stödannonserar i den i Stockholm utgivna judiska sionistiska tidskriften Menorah (utgiven av Förenade Israelinsamlingen) hos honom (Klein) väckt "kusliga associationer... till de namnlistor Eichmanns kommando dagligen lämnade ner till sina verkställare, de ungerska bödlarna, för att samla ihop vissa judar att deporteras med prioritet", varpå Klein tillfogar: "Noteras bör att den enda gemensamma nämnaren mellan människorna på dessa listor var att de var eller deras förfäder upp till en enda far- eller morförälder hade varit judar. Detta räckte till att de ska komma med på dödslistan med prioritet... Vad kan denna namnläsning (i Radio Islam) tjäna till om inte för att så hat, förakt och hetsa till negativa känslor och missaktning som kan i nästa steg leda till våld." Nog inser var och en vid en smula eftertanke att detta är ett infamt trick att misstänkliggöra Radio Islam som en presumtiv "judebödel", en uppammare av "judepogromer" och "judemord". I själva verket var det här (i Radio Islam) fråga om att namnge de företag (inte personnamn, som Klein lögnaktigt påstår) som ekonomiskt stöder en främmande vålds - och ockupationsstat, staten Israel, vars grymma ockupationspolitik mot palestinierna och vägran att gå med på fredsunderhandlingar fördömts av nära nog en enhällig opinion i Sverige liksom av regeringen (och oppositionen)! Vad är det för fel eller illasinnat att informera om detta? Dessa företagsnamn har offentligt publicerats i varenda nummer av Israel-insamlingstidningen Menorah som bidragsgivare till apartheidstaten Israel. De företag som stöder t ex apartheidens Sydafrika (som Israel nära samarbetar med för bl a tillverkning av hemliga kärnvapen) brännmärks och fördöms offentligt i svenska media utan att någon finner detta upprörande eller talar om associationer till svarta nidingsdåd mot vita eller dylikt. Det är dessa personer - inte enbart i egenskap av att de är judar - men i egenskap av politiska aktörer som tar en politisk ställning mot det palestinska folket och för banditstaten Israel. De stödjer en rasistisk och kriminell ockupation och bör ställas till svars för sina politiska gärningar även om de är judar! Listan av dessa företag har jag publicerat i min bok Israels makt i Sverige (sid 251-254). Här hänvisar jag till den av Klein kritiserade Radio Islams "namnuppläsning" i min bok.

När vittnet Klein sedan försöker definiera antisemitism (som han ideligen beskyller mig/Radio Islam att vara hemfallen åt), så hänvisar han till en engelsk undersökning och påstår att det kännetecknande är "diskriminering", inte bara mot judar, utan "även mot andra kategorier av människor", varpå Klein summerar: "Det som är speciellt är alltså inte det man diskriminerar emot utan det är diskriminatorn." (s.17) Men om så vore fallet skulle majoriteten av Israels judiska befolkning vara "antisemiter". I åklagarens bevisning och hos hans vittnen saknas en universell definition av "antisemitism". Juridiskt är antisemitism inte brottsligt. I denna rättegång gäller åtalet "missaktning" utan att vara antisemitism. Antisemitism används som ett slag under bältet för att tysta motståndaren. I ett i pressen nyligen publicerat nyhetstelegram rappoterades om en attitydundersökning bland Israels judiska befolkning till araber i allmänhet och till palestinier i synnerhet, där det framgick att 52% av Israels judar var uttalade arabhatare (araber är semiter) och vill att Israel med våld skall köra ut hela den palestinska befolkningen (från Israel och de sedan 1977 av Israel ockuperade palestinska områdena Västbanken och Gazaremsan)! Kleins definition på antisemitism torde därför påräkna starka protester bland en majoritet av hans judiska stamfränder i den judiska stat som han (Klein) är så mån om att bibehålla.

 

Det är palestinierna som är offer.

Om någon grupp i modern tid är diskriminerad så är det det palestinska foket i sitt eget land av miljoner judar som har invaderat Palestina kommande från olika länder. Alla representativa judiska och sionistiska organisationer och församlingar stödjer denna erövring och denna ockupation av Palestina som drabbar det palestinska folket. Det är alltså judarna som utövar diskriminering eller stödjer den. Judemdomen legitimerar denna diskriminering, denna rasism, detta folkmord och denna ockupation. Det är andra folk (i detta fall palestinierna) som är offer för den judiska rasdiskrimineringen.

Vittnet Klein framför därefter det gamla välbekanta sionistiska påståendet att "judarna har av någon anledning varit speciellt lämpliga som måltavlor och syndabockar i alla tider". (s.17) När Klein sedan försöker ange "anledningen" till detta så glider han förstås ifrån det väsentliga och säger att det beror på att judarna "benhårt behållit vissa vanor som verkar konstiga i klädsel och i ritualer och i matlagning och allt sådant där" - men vad som menas med "sådant där" klargörs aldrig. Naturligtvis är det inte judarnas klädsel och matvanor och "sådant där" som drabbar palestinierna och som är orsaken till palestinakonflikten och som är den verkliga orsaken till andra folks misstro till judarna som periodiskt flammat upp i hat, excesser och "pogromer". Det är en universell rätt och skyldighet att göra uppror mot förtryckarna och ockupanterna även om de råkar vara judar. Vad Klein finner lämpligt är att förbigå den verkliga orsaken, nämligen judendomen och dess bärande trosföreställning att judarna är Guds eller Herrens utvalda egendomsfolk över alla andra folk, med rätt att ockupera och förinta andra folk och lägga beslag på deras länder, vilket återgår på ett centralt ställe i Torah, judendomens lag och lära (se 2 Mosebok 19:5-6; 5 Mosebok 28:13). Däri - i denna judiska trosföreställning om judarnas utvaldhet - finns ett illa dolt förakt för andra folk och ett skrytsamt förhärligande av det egna folket som naturligtvis väckt anstöt hos andra folk. Judendomen och sionismen utgör på detta sätt en provokativ missaktning och hets mot andra folk, och uppfattats som en grov utmaning (som naturligtvis framkallat reaktioner). Det är också typiskt att de judiska högtiderna (som än idag firas årligen) till övervägande del är påminnelser om judiska (Israels) triumfer med massmord på andra folk. Så t ex firas den judiska påsken (pesach som betyder gå förbi och hänsyftar på att den judiske guden "Jahveh"skulle gå förbi de hus där judarna bodde, på vilkas dörrar de hade målat blod, när han dödade alla förstfödda egyptier) till minne av en fruktansvärd massaker. (2 Mos. 12:12-13, 29, 35-41) och purimfesten firar judarna i fest och uppsluppna lekar till minne av judiska massmord på över 75 000 perser och av att juden Mordokai blev perserkonungens premiärminister och utverkade särskilda privilegier för judarna. Ester 9: 5, 13-19 och 10: 3). Om vittnet Klein hade hållit sig till sanningen (enligt angiven sanningsförsäkran), skulle han knappast ha kunnat förbigå något av detta på tal om orsakerna till "antisemitismen" genom tiderna eftersom han är en beläst och allmänbildad person. Men Klein föredrog att förtiga de relevanta omständigheterna och därmed ge en förvrängd och förfalskad förklaring som passar den aktuella rättegången mot mig för att skapa ännu ett offer för judendomens legender i en modern häxprocess.

Om Palestinakonflikten - eller Mellanösternkonflikten mellan judar och araber (palestinier muslimer och kristna) - säger Klein sedan följande: "Och jag anser, som jag tidigare sade, båda de här krigen och kamperna som rättfärdiga. Det är rätt mot rätt och inte rätt mot orätt. Det är en mycket svår situation." Faktum är dock att den enda rätten är folkrätten, inte någon subjektiv mer eller mindre godtycklig rättsuppfattning byggd på judiska sagor och myter eller på makten och styrkan. Och folkrätten säger klart och entydigt: Inget folk, själv utvalt eller ej, har rätt att lägga beslag på ett annat folks land, inte ens med myter om historiskt tvivelaktiga argument och "religiösa anspråk". De sionistiska judarna har - med list, våld och terror - tagit palestiniernas land och där upprättat sin judiska ockupationsstat Israel. Därför företräder de sionistiska judarna - och deras stat Israel - inte rätten utan orätten i denna konflikt med palestinierna. Detta borde vittnet Klein kunna inse och erkänna, om det var rättvisan (enligt gällande folkrätt) som han respekterar, i synnerhet som han säger sig vara ateist och alltså inte är uppbunden till de judiska trosföreställningarna om att (judendomens ) Gud har lovat judarna detta land (Palestina, se 1 Mos. 15: 18-21 m fl ställen i judendomens Torah!)

 

Kampen i Palestina idag

Kampen i Palestina idag är faktiskt en kamp mellan rätten och makten, mellan civilisationen och barbariet: alltså mellan den judiska styrkans makt och den palestinska rätten. För en rättvis fred bör rättvisan vara stark och styrkan rättvis. Men förhållandena idag är i motsatt läge: styrkan är orättvis och rätten är svag. Detta leder till barbariet, djungelns lag och krig. Denna rättegång ger inte uttryck för viljan att skipa rättvisa, men för maktförhållandena. Det är den judiska makten som dikterar "lagen" även här i Sverige!

Och det är ju inte nog med sionisternas rov av Palestina. Den judiska staten Israel som de upprättat på det våldtagna landet är enbart avsedd för judar som enda fullvärdiga medborgare, medan andra folk aldrig kan få medborgarskap i denna judiska stat och de (av Israel) fördrivna palestinierna förvägras återvända, ja, de får inte ens begravas i sina fäders fosterjord. Hur kan vittnet Klein, som talar och hycklar om demokrati och rättfärdighet, anse att detta Israel företräder rätten? Om Sverige, där Klein bor och är medborgare, skulle tillämpa motsvarande principer som den judiska staten Israel och endast acceptera svenskättade eller enbart protestanter som medborgare, skulle Klein och andra från utlandet kommande judar - liksom andra hitkommande utlänningar - aldrig ha kunnat bli svensk medborgare utan förvisats till Israel. Det vore kanske lämpligt om han funderade något över den saken innan han tar till orda om Israel och Palestinakonflikten. Men den judiska makten i Palestina och även i övriga länder bygger inte på logiken och rätten men på lögner, myter, bedrägerier och styrkan.

 

Att tysta oppositionen!

Det finns tre beprövade metoder som den totalitära makten tillgriper för att effektivt nedtysta varje intellektuell opposition och hålla den i schack - det må vara av den judiska makten eller i det (förhoppningsvis övervunna) stalinistiska Sovjet, i Kim Il Sungs Nordkorea eller i den störtade Ceausescus Rumänien - nämligen följande:

1. att totalt inkompetensförklara kritikerna genom att hävda att de endast framför nonsens som totalt kan och skall ignoreras;

2. att idiotförklara kritikerna och direkt eller indirekt hävda att de är sinnesförvirrade, i behov av mentalvård med psykologisk rehabilitering för att få patienterna att "tänka rätt" eller "progressivt" i anslutning till de förhärskande politiska värderingarna och normerna;

3. att brännmärka kritikerna som farliga agenter, antingen i främmande makters tjänst eller som omstörtare av den bestående samhällsordningen (som man kan kalla vid något tilltalande namn som "socialismen", "demokratin" eller "rättsstaten" osv).

Vittnet Klein tillämpar alla dessa (beprövade totalitära) metoder för att blankt underkänna mig och Radio Islam, när han av åklagaren uppmanas att kommentera att Radio Islam, med hänvisning till historierevisionisternas undersökningar, starkt ifrågasätter den s k "Förintelsen" (av sex miljoner judar, huvudsakligen i nazisternas föregivna gaskammare) och sedan erinrar om att denna förintelse redan återfinns som myt i den judiska troslärans heligaste bok, i Torah (Moseböckerna i GT). Om historierevisionisterna säger Klein (som om historieskrivning, forskning och vetenskap är ett monopol enbart för någon viss grupp):"De har ingenting med historisk forskning och vetenskap att göra." Där har vi inkompetensförklaringen - utfärdad av en inkompetent man som själv inte är historiker! (s.22) Om de autentiska bibelcitaten där det i klara verba talas om förintelse ("Ty Herren skall hålla dem med eld och med sitt svärd skall han slå allt kött."), säger Klein:"Ja, det är ju rena vansinnet...det här utgår naturligtvis från lögnen att Holocaust är en av judarna uppfunnen myt." (s.20; holocaust är ett judiskt religionsbegrepp som betyder brännoffer, jfr 1 Mos. 22: 1-2) Och Klein tillfogar:"Men hela det här är ju fullständigt perverst därför att det grundar sig på myten om att förintelsen är en myt." Där kom idiotförklaringen: att avfärda den politiska kritiken som "fullständigt pervers"! Och naturligtvis måste vittnet Klein också stämpla kritikerna/revisionisterna som farliga agenter, "nynazister". Om historierevisionisternas Institute for Historical Review säger Klein lögnaktigt:"Det är en ren nynazistisk organisation." (s.21) Vidare (dragande med en konstig konspirationsteori):"Det är en koordinerad strategi i syfte att befrämja en nynazistisk pånyttfödelse. Och det är ett internationellt nätverk... som har diverse frontorganisationer som kamoufleras som akademiska... och däri ingår sådana personer som Faurisson, Butz och andra välkända nynazister." (s.22)

Naturligtvis har vittnet Klein inte minsta fog för sina påståenden och anklagelser om nynazism och utpekade historierevisionistiska forskare som "nynazister"; det är endast ekon från den hets - och förtalspropaganda som vissa sionistiska propagandaorganisationer som den kriminella terroristiska ADL (Anti Defemation League) och den judiska frimurarlogen B'nai Br'ith i USA och på andra ställen ägnar sig åt och som ofta (utan källhänvisning) återges i - mer eller mindre prosionistiska - massmedier. Klein har uppenbarligen gått ilära hos dessa sionistiska förtalspropagandister, väl medveten om att det är effektivt att nedtysta obekväma meningsmotståndare som "antisemiter" eller "nynazister" liksom i de totalitära kommunistiska regimerna att avfärda de oppositionella oliktänkande dissidenterna som "reaktionärer", "fascister" och "imperialistspioner". [Jag skall ägna ett kapitel i denna bok om den judiska organisationen ADL som har specialiserat sig på att förtala och terrorisera sionismens motståndare]

 

Vem är pionjären inom revisionismen?

Pionjären inom den moderna historierevisionism som ägnar sig åt att kritiskt undersöka den judiska versionen av den s k Förintelsen var den franske demografen prof. Paul Rassinier (död 1967), som var socialist och fransk motståndskämpe under den tyska ockupationen och själv f d fånge i över två år i slutet av andra världskriget i Buchenwald. Rassinier var självfallet inte nazist eller "nynazist". Han var bevisligen aktiv motståndskämpe under kriget och antinazist. Vad gäller professorerna Arthur Butz och Robert Faurisson så är de vetenskapsmän utanför alla extrema politiska bindningar eller partier och detsamma gäller om IHR (Institute for Historical Review) och dess medarbetare. När vittnet Klein säger att dessa seriösa historierevisionistiska forskare "ingenting har att göra med historisk forskning och vetenskap", är detta en ogrundad beskyllning som i detta fall endast kan träffa honom själv. Klein borde besinna vad historieprofessorn Arno Mayer (själv av judisk börd) vid Princeton University i USA säger i sin 1987 utgivna bok Why did the Heavens not darken? Där åberopar sig professor Mayer på både Butz och Rassinier utan kritiska avståndstaganden eller gliringar, och han säger:"Källorna för studiet av gaskammare är på en gång sällsynta och otillförlitliga... från 1942 till 1945 dog säkerligen i Auschwitz långt fler judar av "naturliga" orsaker än av "onaturliga"..." (s.362 och 365) Och han säger vidare:

"Själva kärnan i den moderna idén om historia är axiomet att historisk praxis och tolkning är varken statisk eller samstämmig. Det förekommer ständiga förändringar i begrepp, metod och teknik och med förskjutningar i tiden kommer tidigare vittnesbörd i ny dager och väcker kritiska frågor, hypoteser och omvärderingar. Medan minnets röst är entydig och obestridlig, är historiens stämma polyfon och öppen för debatt. Minnet tenderar att stelna med tiden, medan historien efterfrågar revidering." (s.17)

Innebörden av denna utsaga är, som historieprofessorn Arno Mayer understryker, att historierevisionismen (alltså som reviderar och granskar gamla "sanningar") är nödvändig som ett korrektiv, ja, ett livsvillkor för att historieforskningen skall kunna göra sin nödvändiga insats att bl a skingra kuranta myter eller vanföreställningar och av propagandan underblåsta lögner eller obestyrkta uppgifter. Historien har visat oss att dagens "sanningar" kan vara morgondagens lögner! Ska man tro på den sionistiska propagandan som ifrågasätter själva existensen av det palestinska folket?

Vittnet Klein tillfrågas senare av försvarsadvokaten Folke om inte "betydelsen av nonkonformistiskt tänkande för vetenskaplig kreativitet", som Klein påtalat i sin självbiografi (s. 26), också skulle kunna gälla för de historierevisionister som undersökt och ifrågasatt Förintelsen eller Holocaust brännoffer, i eld, 1 Mos. 22:1-2), varpå Klein svarar att, "vem som helst har rättighet att påstå vad som helst", att astrologi är "rent nonsens... lika stort nonsens som Radio Islams sändningar om judar". "Men", tillfogar vittnet Klein, "astrologi hetsar ingen människa mot en annan, men det gör däremot Radio Islam." Sedan uppträder vittnet Klein i rollen som lagklok domare - eller kanske överstepräst? - och säger: "Och lagen gäller inte rätten att hävda en avvikande uppfattning utan den gäller en missaktning och hat mot folkgrupp. Och där drar jag en absolut bestämd gräns. För min tolerans går bara till den gränsen då den möter intolerans." (s.27) Vilken "intolerans" menar Klein? Jag är nämligen öppen för att diskutera alla idéer, historieversioner och religioner. Även om Kleins åsikter är för mig helt vansinniga så skulle jag inte vilja tysta honom. All religionskritik kan uppfattas och tolkas som missaktning, hat och "hets mot folkgrupp" av de troende! Även de som tror fanatiskt på astrologi kan känna sig sårade och missaktade om man kritiserar deras tro (och då kan de definiera sig som "folkgrupp" för att skydda sin lära genom lagen om hets mot folkgrupp! Judendomen och sionismen - genom det politiska anspråket på Palestina - uppfattas också av palestinierna som missaktning och hets mot den palestinska folkgruppen! Muslimernas tolerans (och palestiniernas) går bara till den gränsen då de möter judarnas och sionisternas intolerans i Palestinafrågan!

På vad sätt en historierevisionistisk undersökning och därpå baserade slutsatser (om den judiska versionen av den s k "Förintelsen" av sex miljoner judar, huvudsakligen i gaskammare dessutom skulle kunna vara "missaktning", "hets mot den judiska folkgruppen" och "hat" och moraliskt oförlåtlig och lagstridig "intolerans"), är något som vittnet Klein inte gör det minsta försök att förklara eller motivera, utan han bara påstår det som en trosdogm. Som "vetenskapsman" (även i medicin) borde vittnet Klein veta att efterforskning av sanning i en synnerligen komplex och (faktiskt) omstridd fråga aldrig kan vara förenad med hat och intolerans. Medan däremot de som söker förhindra eller kategoriskt avfärdar sanningsforskarna drivs av just den fruktan för sanningen som kännetecknar de hatiska och intoleranta. Så (även om alla "sanningar" och "intoleranser" är relativa) är faktiskt den judiska fanatismen och intoleransen den värsta och långvarigaste intoleransen och fanatismen i historien. Se bara på "toleransen" gentemot palestinierna i den judiska staten Israel?!

 

"Holocaust" en "religiös" fanatisk dogm!

Hur fantastiska och alltigenom osannolika uppgifterna är t ex i myten om ihjälgasningen av miljoner judar framgår av bl a följande:

1. Enbart i Auschwitz-Birkenau skall fyra miljoner judar ha gasats ihjäl, enligt bland andra f d Auschwitzfången Filip Friedmann i dennes bok This was Oswiecim (London, 1946). De stalinistiska regimerna i Sovjet och Polen vidhöll även denna siffra på antalet ihjälgasade i Auschwitz-Birkenau, fast de hävdade att flertalet offer var kommunister. Enligt noga förd statistik på antalet inkommande fångar uppgick emellertid antalet judar och icke-judar till 363 000 människor (253 000 män och 110 000 kvinnor) mellan åren 1940 och 1945 i dessa båda anslutna koncentrationsläger (Auschwitz-Birkenau). Följaktligen kan 4 miljoner - eller cirka 1 miljon enligt Nürnbergdomstolen - inte ha dött eller dödats i Auschwitz-Birkenau. Dödstalen i Auschwitz-Birkenau var emellertid mycket höga, beroende på överbeläggning och bristfällig hygien bland fångarna, vilket ledde till periodiskt grasserande tyfusepidemier som den ansvariga ledningen hade svårt att få kontroll över och verksamt och snabbt bekämpa. Redan sommaren 1942 steg antalet dödsoffer så oroväckande högt att lägerkommendanten såg sig nödsakad att isolera hela Auschwitz-området från omvärlden. (Se domen i I G Farben-processen, s.26, Auschwitz, Deal II). Också år 1943 härjade två stora epidemier i Auschwitz och 1944 härjades lägerområdet av en svårare fläcktyfusepidemi. Allt detta är noga inregistrerat och bokfört. Under dessa epidemier uppgick antalet dödsoffer till mellan 69 och 177 per dag, enligt noga förda dödsböcker. (Se här Het Doden -boek van Auschwitz, Deal I, Niederland, Rotes Kreuz, Haag 1947!) Men jag eller "revisionisterna" kommer inte fanatiskt med några religiösa heliga siffror om dödsoffer som "juridiskt" inte får diskuteras eller ifrågasättas! Det har inte sagts sista ordet om detta!

2. Inga gaskammare har i vare sig Auschwitz eller något annat nazityskt koncentrationsläger påträffats som skulle kunna fungera tekniskt för det påstådda ändamålet. Inga tillverkare har uppdagats, inga ritningar eller konstruktioner har heller påträffats. De förevisade "gaskamrarna" skulle inte ha kunnat fungera och har heller inte fungerat som väldiga gaskammare. (Se Leuchterrapporten i Israels makt i Sverige, sid 486)

3. De i Auschwitz-Birkenau befintliga krematorieugnarna (där de ihjälgasade offren skulle ha kremerats eller bränts upp till aska) var inte så många och hade inte den kapaciteten att det uppgivna antalet på 4 miljoner eller 1 miljon lik skulle ha kunnat kremeras på den tillmätta tiden av cirka 2.5 år, när de var i funktion (enligt Höss' dagbok). Det har beräknats att det skulle ha tagit 120 år att med de befintliga krematorieugnarna i Auschwitz-Birkenau kremera fyra miljoner lik och följaktligen 30 år att kremera en miljon lik, förutsatt att de befintliga krematorieugnarna oavbrutet fungerade dygnet runt utan funktionella störningar! Det bör tilläggas att det i Auschwitz-Birkenau och angränsande områden inte har påträffats några massgravar.

4. Den internationella militärtribunalen i Nürnberg ("Segertribunalen") kunde inte förete några dokument eller framlägga några bevis på att ihjälgasningar av miljoner judar och andra människor verkligen ägt rum i Auschwitz-Birkenau och andra tyska koncentrationsläger (i det ockuperade Polen eller på dåvarande rikstyskt område), utan domsluten där dessa föregivna massmord fastställdes byggde uteslutande på vittnesutsagor (från f d fångar), som visade sig vara falska eller grundlösa, och på vittnesmål som utpressats under tortyr - sålunda utsattes den förste Auschwitzkommendanten Rudolf Höss för tortyr av judiska officerare i de allierade ockupationstrupperna först av britterna, sedan av amerikanerna, därefter av polska kommunister. Likaså utsattes chefen för SS:s administrativa förvaltning av koncentrationslägren, Oswald Pohl, för svår misshandel och tortyr, och SS-officeren Wilhelm Höttls utsaga, om att sex miljoner judar dödats, byggde på en uppgift som han fått av Adolf Eichmann, som denne i sin tur förnekade (i Eichmannprocessen femton år senare i Jerusalem).

Här må endast nämnas ett exempel på lögnaktiga vittnesutsagor: en tjeckisk kommunist, Franz Blaha, avgav den 11 januari 1946 följande beedigade vittnesmål inför Nürnbergdomstolen (IMT, Prozess V, s.189): "Gaskamrarna i Dachau fullbordades 1944. Jag kallades till dr Rascher för att undersöka de första offren. Av de åtta till nio personer som befann sig i denna gaskammare var tre ännu i livet. De andra var döda. Deras ögon var röda." Detta uttalande antog Nürnbergdomstolen som "bevis" utan att granska om det fanns underlag för uppgiften. Senare har det från officiellt håll erkänts - den 19 augusti 1960 i den västtyska veckotidningen Die Zeit av dr Martin Broszat vid Institut für Zeitgeschichte - att det aldrig fanns några gaskammare i Dachau eller i andra på dåvarande rikstyskt område belägna koncentrationsläger. De gaskammare som förevisats allmänheten i Dachau byggdes efter kriget av tillfångatagna tyska SS-soldater på order av den amerikanska ockupationsmakten.

 

"Elektriska bad", ej "gaskammare"!

5. Uppgifterna om "miljoner ihjälgasade judar" (i föregivna gaskammare) motsägs också av det faktum att hundratusentals judar överlevt, av vilka flertalet bor i USA eller Israel. Bara i Israel bodde, 1967, över 120 000 från enbart Auschwitz, enligt den dåvarande israeliske premiärministern Levi Eshkol i en intervju i västtyska veckotidningen Der Spiegel. Några av dessa överlevande judar har skrivit böcker med de mest fantastiska skildringar av massmord på judar. Den till Sverige på 30-talet flyktade ungersk-judiske författaren och journalisten Stefan Szende skrev redan 1943 en bok med titeln Den siste juden från Polen (Bonniers, 1944), där en (polsk) jude vid namn Folker beskriver hur snälla och omtänksamma Stalins ryssar var när de införlivade (dåvarande) östra Polen med Sovjetunionen hösten 1939, och sedan skildras hur tyskarna dödade judar en masse men inte i gaskammare utan i elektriska bad varefter liken hissades upp på en jättelik metallplatta som upphettades och förvandlade dem till aska, alltså utan särskilda krematorieugnar. Denna massavlivningsmetod, som är fysikaliskt omöjlig, övergavs emellertid och ersattes av "gaskammare" som dock skildras på det mest motstridande och osannolika sätt av Philip Auerbach, Yankiel Wiermik (i A Year in Treblinka 1942/43, New York 1947), Primo Levi (i 1944 - Se questo e un uomo, Turin, även utgiven 1989 på svenska), Dr Ella Lingens-Reimer, Dr Miklos Nyiszli (i SS Oberstürmfürer Docteur Mengele, publicerad 1951 i Jean Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes. Denne dr Nyiszli, som uppgivits vara ungersk läkare, har trots ivriga efterforskningar aldrig påträffats i sinnevärlden). Vidare Jeanette Wolf (i Sadismus oder Wahnsinn, Greiz 1946), dr Albert Menasch, Zenon Rozanski, Jenny Spritzer, Jules Hofstein, Bruno Baum (i Widerstand in Auschwitz, Potsdam 1948), Benedikt Kautsky (i Teufel und Verdammte), Marc Dvoretzky (i Ghetto à l'Est, Paris 1950). Bara för att nämna några av en månghövdad skara judiska Auschwitzförfattare under åren närmast efter krigsslutet, då dessa slags skräckskildringar var särskilt lukrativa. Det kan tilläggas att av dessa litteratörer tillbringade den tidigare österrikiske socialdemokratiske partifunktionären Benedikt Kautsky nära fyra år i Auschwitz (och han berättar att hans 101-åriga mor dog "naturligt" i Auschwitz, medan Philip Auerbach, som dömdes för "högförräderi", tillbringade två år i Auschwitz - utan att gasas ihjäl!

6. Den amerikanske juristen Stephen Pinter, anställd vid USA:s försvarsdepartement i det ockuperade Västtyskland efter kriget, framhöll i en insändare i den stora amerikanska katolska tidningen Our Sunday Visitor den 16 juni 1959:"Jag var som observatör för USA:s försvarsdepartement 17 månader i Dachau och kan härmed förklara, att det i Dachau inte fanns några gaskammare och inte heller i de andra koncentrationslägren i Tyskland. Det uppgavs, att det skulle ha funnits en gaskammare i Auschwitz - men då detta läger låg i den ryska ockupationszonen kunde vi inte bege oss dit och inspektera förhållandena där, eftersom ryssarna inte tillät oss detta."

Det är ett faktum att Auschwitz och de andra tyska koncentrationslägren i Polen, som betecknas som "förintelseläger" eller "dödsläger", aldrig inspekterades i befintligt skick av västallierade eller neutrala länders rättsmedicinska experter och andra tekniska experter under åren närmast efter deras befrielse, eftersom Sovjets och det kommunistiska Polens stalinistiska myndigheter förbjöd sådan inspektion.

 

Hur legenden om "sex miljoner" skapades?

7. Det är av intresse att se hur propagandan om förintelsen av sex miljoner judar uppkom och framfördes för att framstå redan under pågående krig som en planerad och genomförd fysisk förintelse av judarna i det då tyskkontrollerade Östeuropa härrör från den fyrsidiga underjordiska judiska tidningen Veker redan i februari 1942. Därefter i en annan underjordisk judisk tidning i det tyskockuperade Polen, Miteylungen, i början av april. (Lucy S Dawidowicz: The War against the Jews, 1933-1945, Winston, New York, 1975, s.295 ff)

Därifrån spreds sedan dessa obestyrkta uppgifter till sionistiska kretsar och organisationer i Schweiz, Sverige, England och USA samt förstås till judiska Agenturen i (dåvarande brittiska mandatet) Palestina.

Den 29 juni publicerades i västpressen, bl a i New York Times, ett nyhetstelegram från UP (United Press): "En talesman från Världsjudiska Kongressen anklagade idag nazisterna för att ha upprättat väldiga slakthus för judarna i Östeuropa..." Sedan omtalar pressen den 22 juli 1942, att president Roosevelt inför 20 000 människor i Madison Square Garden (i New York) sagt att, "nazisterna håller på att utrota judarna men de skall inte lyckas i detta, lika litet som att förslava mänskligheten."

Den 23 november 1942 meddelade ett UP-telegram från Jerusalem att, "den hebreiskspråkiga pressen idag rapporterade om massmord på judar i Polen och rapporter som inkommit till Judiska Agenturen bekräftade att systematisk utrotning av den judiska befolkningen genomförs av en speciell tysk 'Förintelsekommmission' i gränsområdena mellan tyska och ryska Polen. Tusentals kastas ständigt i den stora floden och dränks." I New York Times den 13 december 1942 heter det i en nyhetsartikel från New York:"Rabbinen Israel Goldstein förklarade: - Autentiska rapporter meddelar att 2 miljoner judar redan har dödats med alla sataniskt barbariska metoder, och att planer föreligger om total utrotning av alla judar som nazisterna kan lägga vantarna på. Nedslaktandet av en tredjedel av den judiska befolkningen i Hitlers domän och slaktandet av alla (dvs sex miljoner) är en ojämförlig holocaust." Nu stärktes de sionistiska påtryckningarna på de allierades ledare att bekräfta "förintelsen". I pressen den 18 december 1942 meddelades från Washington att den 17 december, "framfördes en gemensam deklaration av medlemmar av de förenade nationerna, där Tysklands bestialiska politik, att kallblodigt förinta judarna, fördömdes". Därmed var de två ledande västallierade demokratierna, USA och Storbritannien, inblandade i förintelsepropagandan, vilket ytterligare underströks i ett nyhetsmeddelande den 20 december 1942, där det hette att, "5 miljoner judar i det tyskockuperade Europa står inför total förintelse" och att massavrättningarna bl a genomfördes med elektrisk avrättning (by means of electrocution) vilket senare övergivits. (Fast i Stefan Szendes 1944 utgivna bok Den siste juden från Polen påstås att just denna mytiska mordmetod användes). Att de ledande sionisterna, som startat denna förintelsepropaganda och drev den så energiskt, skulle utnyttja den för krav på judisk massinvandring till Palestina framgår av flera offentliga uttalanden, bland annat sade Chaim Weizmann, ordförande för Judiska Agenturen i Palestina, i ett offentligt tal i Madison Square Garden i New York den 1 mars 1943:"Demokratier har en klar skyldighet - sedan två miljoner judar redan förintats - att förhandla med Tyskland genom neutrala länder för att få ut judarna från de ockuperade länderna och öppna Palestina för alla som kan nå det judiska hemlandets kuster."

8. Vittnet Klein gör våld på all logik och gör sig skyldig till emotionella skenargument och hysteriska utbrott, när han säger (s.6) följande:"Att sudda ut skillnaden mellan bödeln och offret, att påstå att judarna har hittat på sin egen död, diktat ihop sitt eget försvinnande är i själva verket så absurt att det inte kan göra intryck på andra än de mest okunniga, de som inte har någon aning om de historiska händelserna och inte heller har något intresse av att ta reda på dem."

Observera hur Klein utnyttjar det kollektiva begreppet judarna - alltså i bestämd form pluralis som endast kan avse alla judar som folkgrupp eller religiös grupp - på ett i sammanhanget helt falskt sätt. Ingen har påstått att alla judar skulle ha "hittat på sin egen död" eller "diktat ihop sitt eget försvinnande", i varje fall inte Radio Islam och de där åberopade historierevisionisterna i deras kritiska granskning av en historieskrivning av den s k "Förintelsen". I sitt absurda påstående riktar Klein lika grundlösa som fräcka anklagelser mot de som ifrågasätter en viss tvivelaktig historieskrivning som sägs vilja "göra intryck på de mest okunniga, de som inte har en aning om de historiska händelserna och inte heller har något intresse av att ta reda på dem." Detta är sannerligen att bita huvudet av skammen; ty denna kritik drabbar just honom själv och andra ivriga anhängare av förintelsemyten. Som här tidigare påvisats är Klein helt försvuren åt propagandamyten, totalt okunnig om de historiska förloppen i samband med tillkomsten och spridningen av denna propagandamyt och därtill är han uppenbarligen också helt ointresserad av att ta reda på hur det verkligen kan ha förhållit sig. Låt mig klargöra detta:

 

Den Centrala frågan! - rubbar Kleins tro!

9. Vad saken gäller är att forska och granska om den s k Förintelsen av sex miljoner judar, huvudsakligen dödade i gaskammare är en skäligen sann uppgift, grundad på bevis (eller åtminstone starka indicier), i så fall när, hur, var, av vem ... eller om det här kan vara en myt, en gigantisk propagandalögn, baserad på krigspropagandans rykten och avsiktligt tillverkade konstruktioner och senare - efter det nazistiska Tysklands villkorslösa kapitulation, ett krossat land i ruiner med en prövad och svältande befolkning prisgiven åt de segrande ockupationsmakternas diktat - otillförlitliga vittnesmål, delvis frampressade (av tillfångatagna SS-män och nazistledare) genom psykisk och fysisk tortyr i skenprocesser där de åtalade valde den enda möjliga försvarsstrategin för att kunna rädda sin hals undan den väntande galgen: att skylla ifrån sig på att de bara lydde order och var endast "kuggar i ett stort förintelsemaskineri" (som Eichmann i processen mot honom i Jerusalem 1961). Denna centrala fråga - om "Förintelsen" är sann eller en (lögnaktig) propagandabluff - går vittnet Klein helt förbi med illa dold självbelåtenhet och stor arrogans, eftersom han tar för givet att det här inte alls är fråga om ett skenbarligen mycket tilltrasslat problemkomplex som faktiskt går att reda ut och lösa om man analyserar det bit för bit. För honom är det ett religiöst orubbligt "faktum":" världshistoriens bäst dokumenterade händelse", som han säger. (s.5). Att dessa dokument är skumma, tvivelaktiga, i vissa fall falska och inte håller inför en kritisk granskning bekymrar inte vittnet Klein, eftersom sådan kritisk dokumentationsgranskning bara rubbar hans tro och väcker hans irritation. Han betraktar sådant som missaktning mot den judiska folkgruppen och uttryck för "antisemitism" och "nynazism" - den typiskt totalitära attityden, t ex i det stalinistiska Sovjet där varje kritik - av "folkens store fader" (J V Stalin) och "den ärorika socialismen" m fl stalinistiska klyschor - avfärdades som uttryck för "reaktionära idéer" och "förberedelser för kontrarevolutionär verksamhet" mm vilket förstås var straffbart.

10. Vad saken i andra rummet gäller är att söka utröna varifrån uppgifterna om den s k Förintelsen kommer och vilka som redan under andra världskriget drev denna propagandates (om Förintelsen) mycket energiskt och målmedvetet med vissa bestämda syften.

När man förutsättningslöst efterforskar den saken kommer man - föga överraskande - fram till att både sionister och kommunister, av något skilda anledningar, här var inblandade. Främst vissa sionistledda eller rent sionistiska organisationer som WRB (War Refugee Board), OSS (föregångare till amerikanska CIA) och Writers War Board. World Jewish Congress (Världsjudiska kongressen) och den därtill anslutna American Jewish Congress med dess (dåvarande) ordförande rabbinen Stephen Wise, en nära vän till president Roosevelt. Synnerligen aktiv inom WRB var statssekreteraren i finansministeriet under USA:s finansminister juden Henry Morgenthau Jr; han hette Harry Dexter White och ertappades senare som kommunistagent åt Stalins Sovjet. Naturligtvis var även Judiska Agenturen i Palestina under ledning av Chaim Weizmann aktiv i denna förintelsepropaganda. Visst var det övervägande judar som drev denna propaganda och hittade på allt detta, i full visshet om att de skulle bli trodda, eftersom marken var väl förberedd: den anti-antisemitiska skräckpropagandan är tradition bland åtminstone troende judar, den antinazistiska hetspropagandan inleddes redan innan Hitler grep makten och intensifierades år för år för att nå sin kulmen under krigsåren, särskilt i USA bland övervägande judiska publicister, och i krigstid blir rykten om de mest skräckfyllda händelser lätt trodda också av annars sansade och kritiska personer. Till detta kommer att det nazistiska Tyskland förde en mycket deciderad antijudisk politik, att detta nazistiska Tyskland obestridligen tvångsdeporterade judar enbart därför att de var judar och ansåg att de tillhörde ett fiendefolk (Världssionistiska Organisationen hade vid en kongress i Genève i augusti 1939 förklarat Tyskland krig, sionistledaren Chaim Weizmann upprepade denna krigsförklaring i början av september samma år, ledande judiska organisationer i Moskva och London utfärdade liknande krigsförklaringar i det judiska folkets namn hösten 1941 med uppmaningar till alla judar att utföra sabotageaktioner mot tyskarna) och judarna hamnade i ghetton (med judisk självförvaltning under tysk överinsyn) och i alltmer överfyllda koncentrations- och arbetsläger, där många som var ovana tvingades arbeta med ofta tungt kroppsarbete. Så visst kunde lätt rykten om de mest fasansfulla illgärningar under dessa betungande och ofta vedervärdiga förhållanden spridas och även vinna tilltro. Till detta kom även den omständigheten att det i Polen, Ukraina, själva ryssland och även andra östeuropeiska länder rådde starka antisemitiska stämningar i breda folklager, bland annat beroende på att så påfallande många ledande terroristkommissarier och officerare i Stalins hemliga polis NKVD (föregångare till KGB) var judar och att man såg den hatade kommunistiska regimen - under både Lenin och sedan Stalin - som judisk eller "judestyrd", vilket säkert hundratusentals deproterade - liksom kvarvarande - judar fått lida för genom oförskyllt grymma hämndaktioner, ofta pogromer. Men därifrån är steget mycket långt till att tala om en målmedveten planerad genomförd förintelse i kuslig industriell jätteskala när inga faktiska bevis föreligger. Även i denna andra världskrigets förvirring ska man försöka skilja mellan sanning och sagor!

 

Hur har den sionistiska legenden blivit officiell sanning?

Förutsättningarna för att förintelsepropagandisterna skulle kunna få sin tes om "Förintelsen" allmänt - eller åtminstone i vida kretsar - godtagen som officiell "sanning" har varit främst följande:

1. Ett inflammerat tyskhat i Ententens krigspropaganda under första världskriget, då "Kaisern" (kejsar Wilhelm II) blev själva sinnebilden för tysk brutalitet och tyskt skrytsamt övermod som återspeglades hos de stela och arroganta tyska (preussiska) officerarna, medan de tyska undersåtarna tecknades som fäaktigt underdåniga och tjockskalligt brutala. Redan under första världskriget anklagades tyskarna i den engelska propagandan för sataniska grymheter, för att ha huggit armarna av belgiska småflickor, använt flandriska präster som kläppar i kyrkklockorna och kokat tvål av fiendesoldaternas lik. Först 1928 bad den brittiska regeringen offentligt Tyskland om ursäkt för denna lögnpropaganda. (Se den brittiske parlamentsledamoten för labour, Arthur Ponsonbys bok Falsehood in Wartime.)

2. Med nazismens framväxt och Hitlers maktövertagande återupplivades och ökade detta tyskhat hundrafalt i propagandan till nära nog en total demonisering av det som ansågs känneteckna tysken och tyskeriet. - Se t ex den brittiske permanente understatssekreteraren Robert Vansittarts tal och böcker före och under andra världskriget! På grund av nazismens klart manifesterade antisemitiska politik gick, begripligt nog, judiska författare och publicister i spetsen för ett veritabelt korståg i den uppflammande antinazistiska propagandan mot tyskar och Tyskland och sionistiska och judiska organisationer förklarade redan den 24 mars 1933 (då Hitler ännu inte varit vid makten i två månader) krig mot Tyskland i den stora brittiska dagstidningen Daily Express på första sidan: Judea declares war on Germany (se min bok Israels makt i Sverige, s.494).

3. I denna upphettade atmosfär av publicistiskt tyskhat och demonisering av nazismens Tyskland erbjöd det inga nämnvärda hinder för judiska och sionistiska organisationer att göra gällande att nazisterna under andra världskriget var i full färd med att fysiskt förinta judarna, i synnerhet som dessa judiska och sionistiska organisationer hade den rooseveltska administrationens öra, delvis genom infiltration och styrning av viktiga propagandaorgan som WRB (War Refugee Board) och Writers War Board och de ledande massmedierna.

4. Avgörande var emellertid de allierade makternas krav på villkorslös tysk kapitulation (Unconditional surrender), som beslöts vid toppmötet mellan Roosevelt och Churchill i januari 1943 i Casablanca i kombination med de allierade flygstyrkornas bombangrepp på de tyska städerna i en nära nog total förödelse, vartill kom de anstormande sovjetiska truppernas brutala framfart med våldtäkter, plundringar och härjningar. När Tyskland kapitulerade den 5 maj 1945 var landet sönderslaget och befolkningen utarmad och moraliskt svårt knäckt, vilket ytterligare späddes på genom den massiva propaganda som de segrande ockupationsmakterna satte igång med, till stor del ledd av hemvändande tyska judar i amerikanska krigsmaktens tjänst.

Nu kommenderades tyskarna att beskåda filmer som uppgavs vara dokumentärfilmer men som var manipulerade trickfilmer av skickliga Hollywoodregissörer som juden Alfred Hitchcock och John Ford om hur fasansfulla de nazistiska koncentrationlägren var (vilket delvis var rätt beroende på de allierades terrorbombningar som förhindrade transporter av livsmedel och medikamenter och slog sönder vattenreservoarerna liksom kommunikationslederna) med suggestivt arrangerade likhögar och utmärglade lägerfångar. Att dess likhögar till stor del bestod av döda tyskar efter de allierades flygbombardemang av Dresden, Hamburg och de andra tyska storstäderna var bara alltför uppenbart för somliga, men förtegs offentligt, då sådan information tolkades som brottslig nazism.

 

Semantiska bedrägerimetoder

5. Det är mot hela denna bakgrund man måste förstå tillkomsten av segermakternas tribunal i Nürnberg och efterföljande krigsförbrytarprocesser, vilkas avsikt främst var att göra propagandatesen om "Förintelsen" till en lagfäst sanning. Att godta detta blev helt enkelt ett villkor för att tyskarna skulle kunna resa sig ur eländet och den skriande nöden och sedan - efter "det tyska (ekonomiska) undret" - erkännas som en jämbördig nation eller två stater (DDR och Förbundsrepubliken) och kunna accepteras som ett folk. De måste "bara" påta sig en nationell (tysk) skuldbörda för en massförbrytelse ("Förintelsen"), som de naturligtvis måste erkänna, annars misstänkliggjordes de som "gamla nazister" och riskerade att utsättas för handelsbojkotter och ekonomiskt strypas. Och vad sedan tyskarna erkänner ("Förintelsen") i en ond cirkel det måste rimligtvis även erkännas av andra stater, däribland Sverige.

Detta är sanningen bakom "världshistoriens bäst dokumenterade händelse" enligt vittnet Kleins ord. Frågan är bara varför man skall envisas med att 45 år efter andra världskrigets slut godta en av kriget dikterad propagandalögn för sanning, när förhållandena så radikalt har förändrats och nazismen för länge sedan är död.

För att sedan vidmakthålla föreställningen om "Förintelsen" som något skenbarligen trovärdigt tillgriper de sionistiska förintelsepropagandisterna den semantiska bedrägerimetoden med dubbla tolkningar:

1. Man säger: De tyska koncentrationslägren var 'dödsläger' - och det var de i den meningen att det dog människor där, men inte genom systematiska massmord utan genom naturlig död och genom tyfus och andra svårbemästrade epidemier och sjukdomar i överbelagda läger.

2. Man säger: Giftgasen Cyklon B användes för utrotning och förintelse - javisst, för desinfektion, för att döda löss och skadeinsekter.

3. Man säger: Det förekom systematiskt duschrum för "utrotning" - javisst, som led i en hygienisk operation att ta död på förekommande löss och andra skadeinsekter.

4. Man säger: Det fanns krematorier där de döda gick upp i rök och förvandlades till aska i "Förintelsen" - javisst, det förekom krematorier där de döda "förintades" av hygieniska skäl, vilket är mycket anstötligt för troende judar, eftersom deras tro påbjuder dem att begrava sina döda i jord. Att "brännas upp" är synnerligen förfärligt, eftersom det associerar (hos de troende judarna) till dyrkan av Molok, kananéernas Gud som krävde människooffer i eld.

5. Man säger: De gamla och sjuka och andra icke arbetsföra skildes från dem som genast sattes i arbete - javisst, men det innebar inte att de icke-arbetsföra "gasades ihjäl".

Det är med denna metod - att säga en del av sanningen - som man suggererar fram senare påståenden om lögner som skall tas för sanning.

Själva kärnfrågan, som talet om "Förintelsen" stupar på, är gaskamrarna: man har inte kunnat förevisa eller rekonstruera en enda autentisk (verklig) gaskammare som skulle ha kunnat fungera på angivet sätt. De duschrum som uppgivits vara kamouflerade gaskammare skulle inte tekniskt ha kunnat fungera med desinfektionsmedlet Cyklon B utan att de föregivna bödlarna och Kapos också genast skulle ha offrats. Detta kan varje initierad tekniker på området giftgaser konstatera. Detta har bekräftats genom Leuchterrapportens slutsatser.

Om vittnet Klein, bland, (som han säger) "de viktigaste dokumenten för förintelselägren... som sedan bekräftats hundratusenfalt" kan leta fram ett enda autentiskt dokument om i verkligheten fungerande gaskammare som dygnet runt i flera år kunde avliva hundratusentals, ja miljoner, människor, och om professor Klein kan förevisa ett enda sådant autentiskt dokument och få detta konfirmerat av sakkunnig teknisk expertis, är jag genast beredd att böja mig för fakta och erkänna att "Förintelsen" var genomförbar och offentligt be om ursäkt för att jag i Radio Islam har sagt att: "Förintelsen är en gigantisk propagandabluff." Men så länge Klein med föraktfull nedlåtenhet struntar i att kontrollera fakta i saken och bara pratar om mängder av dokument som bergfast skall bevisa denna föregivna förintelse - alltså fysiska massmord i en planerad och genomförd massförintelse av judar som folk - och inför rätten under avlagd sanningsförsäkran inte kan förete ett enda dokument på de angivna gaskamrarna, så är han mig svaret skyldig och inte trovärdig. Försäkringar och bedyranden håller inte här. Här är det fråga om fakta och hållbara bevis.

Stockholm 25/6/90

Ahmed Rami

 

24

 

(Bilaga 2, från Ahmed Rami, till Svea hovrätt, avd 4, Mål H2838/89:31)

 

NÄR WEIBULL LJUGER PÅ BESTÄLLNING

Granskning av professor Weibulls vittnesmål

DEN TYCKANDE "VETENSKAPSMANNEN" I EN
HÄXPROCESS MOT EN POLITISK MOTSTÅNDARE

Del 1

 

Denna granskning grundar sig på Stockholms Tingsrätts utskrifter av Weibulls vittnesmål som har skrivits i tre delar: Del 1: Akt B8, Aktbil 205, Del 2: Akt B8--4/89, Aktbil 212, Del 3: Akt B8 - 4/89, Aktbil 214

 

I det följande skall jag bemöta i sak Jörgen Weibulls vittnesmål i rättegången mot mig.

Vittnesförhören - på åklagare Bondestams begäran - med historieprofessorn Jörgen Weibull i rättegången mot mig i Stockholms Tingsrätt visade sig bli mycket avslöjande. Weibull, kallad som historisk expert på "antisemitism", sionism och dithörande frågor, redovisade ytliga och grumliga kunskaper i ämnet och var dessutom partisk (för sionisterna) och propagandistisk i sina ivriga försök att "bevisa" att jag/Radio Islam var "nazistisk" och "antisemit". Weibulls framförande i behandlingen av det förelagda ämnet skulle blankt underkännas vid varje akademiskt forum för exempelvis historiestuderande studenter. Dessutom är Weibull totalt okunnig om Palestinafrågan som utgör Radio Islams ämne och även om antisemitismen som verkar vara en sorts känslomässig och irrationell fixering hos honom.

Weibull uttalade sig om judar, antisemitism och sionism utan att ens försöka ge klara och heltäckande definitioner av dessa begrepp i skilda sammanhang. Och när han av advokaten och åklagaren tillfrågades om definitionerna blev han tveksam och generad och försökte sy ihop "personliga" och propagandistiska definitioner som passar hans angrepp på mig!

 

OFULLSTÄNDIGT OCH FALSKT OM JUDARNAS HISTORIA

Weibull (som är totalt okunnig om konflikten mellan den islamiska världen och den internationella judenheten i Palestinafrågan) försöker föra över diskussionen till den gamla konflikten mellan judendomen och kristendomen där han tror sig vara "expert". Weibull gav i sitt långa inledningsanförande ett referat av judarnas historia och framhöll att de, ända sedan korstågstiden, utsatts för förföljelser och periodiskt för pogromer och "massutrotningar" utan att beröra orsakerna annat än som "uttryck för folkliga fördomar och "antisemitisk hetspropaganda".

Inte heller berörde han att judar under långa perioder levt vid sidan av andra folk som jämlikar, ofta med privilegier (vilket utförligt behandlats av framlidne religionsprofessorn Efraim Briem i dennes bok Antisemitismen genom tiderna (N & K, Sthlm 1940) som utförligt redovisats i Radio Islam, och återgivet: i min bok Vad är Israel?.) Inte heller nämnde Weibull med ett ord att "diasporajudarna" i hundratals år levt i självvald isolering ("judeghetton"), vilket framhållits av förre sionistledaren dr Nahum Goldmann (bl a i hans bok Den judiska paradoxen, Tiden, Sthlm 1978).

Weibull betecknar den kristna antijudaismen (att vara mot judendom som religion) som antisemitism (att vara mot judar som judar), vilket innebär att den kristna trosläran och hela Nya Testamentet är "antisemitiskt" ("semit" är ett kulturellt och lingvistiskt begrepp. Araberna är också semiter. Hebreiska och arabiska är semitiska språk). Weibull bidrar därmed till total begreppsförvirring, eftersom hela urkristendomen är "semitisk", dvs utspelas i den semitiska kulturvärlden. Vad kan man då säga om judendomen som är antikristendom (kristendomen kommer från judendomen)? Är den då antisemitisk? Dessutom hävdade Weibull att den kristna kyrkan förföljde judar som övergått till kristendomen, när motsatsen var förhållandet (med undantag av marranos eller skenkristna judar i inkvisitionens Spanien). Weibull utelämnar även det faktum att Jesus och hans lära utsätts för sarkastiska och bittra angrepp i judendomens Talmud. Jesus är själv jude. De kristna har den judiska bibeln (GT) som en del av sin bibel. Det gäller en ömsesidig "religiös" konflikt och inte rasistisk eller etnisk.

 

OKUNNIG OM RELATIONERNA JUDENDOM/KRISTENDOM

Weibull är okunnig om att det historiskt föreligger en skarp motsättning mellan judendomen och kristendomen; redan i Nya Testamentet omtalas hur denna motsättning mycket dramatiskt började: en judisk förbannelse och förföljelse av Kristus (i evangelierna) som sedan fortsatte med judisk förföljelse av Kristi anhängare (i Apostlagärningarna) som småningom ledde till en kristen antijudaism (bland flera kyrkofäder) och som permanent motsvaras av en judisk kristendomsfientlighet.

Weibull är ofta slarvig med sitt ordval, vilket avslöjar hans orediga tankeförmåga. Han kallar fördrivningen av judarna i Spanien på 1490-talet under Ferdinand och Isabella för "massutrotning" (del I, s. 4). Av en person som använder orden i så vidlyftig betydelse efter eget gottfinnande kan man knappast vänta sig saklighet och sanning, även när han vittnar under ed!

Sedan säger Weibull i anslutning till detta: "Nästa stora uttryck för detsamma, kan man säga, kom i Polen under 1700-talet ....under 1600-talet, förlåt, då också det hela föregicks av en intensiv antijudisk propaganda. Judarna var då väldigt många i Polen, och när då Polen råkade ut för sådana stora olyckor, som bl a svenskarna bidrog till i högsta grad, efter Karl X Gustavs krig, så skedde "Det tredje templets förstörelse", den näst efter "förintelsen" under andra världskriget största utrotning av judar som har skett i historien."

 

VAD SÄGER WEIBULL OM TALMUDS UPPGIFTER?

I denna kvantitativa uppskattning av judemord i historien är Weibull uppenbarligen inte överens med de rättrogna talmudiska judarna. I Talmud hävdas nämligen att romarna under kejsar Hadrianus krossade det judiska upproret, under ledning av en viss Bar Kochba, som utropat sig själv till Messias, "mördade fyra miljarder, eller som somliga säger 40 miljoner judar", medan en annan judisk rabbinskrift Midrash Rabbah uppger antalet "judiska martyrer till 800 miljoner", varefter där meddelas att "blodet av de dräpta judarna bildade väldiga sjöar som nådde ända upp till de romerska hästarnas mule och sedan rann ut i havet som färgades rött av judiskt blod på en sträcka av över sju kilometer". Om professor Weibull ifrågasätter dessa uppgifter som historiskt obestyrkta, innebär det att han kommer i konflikt med "den heliga judiska traditionen" den "heliga historien" och sannolikt kommer att stämplas som "antisemit".

 

VlRRIGT OCH OKUNNIGT OM POLENS HISTORIA

De massmord på judar i 1600-talets Polen som Weibull omtalar skall tydligen syfta på det bondeuppror, dvs den polska "intifadan" i dåvarande polska Ukraina som leddes 1648 av hetmanen Bogdan Chelmnietzky och som inte hade något samband med det flera år senare inledda svenska fälttåget under Karl X Gustav i andra delar av det då vidsträckta Polen. Detta ukrainska bondeuppror var en nationell ukrainsk befrielsekamp mot den polska överhögheten som i det ockuperade Ukraina hade infört bl a de speciella privilegier för judarna i Polen, vilka hade introducerats redan år 1264 i 36 artiklar och förblev intakta i Polen ända till 1765. Några pogromer mot judar förekom följaktligen aldrig i Polen med statsledningens - eller överhetens - sanktion under dessa 500 år där judarna hade fastslagna privilegier. Professor Weibull är okunnig om polsk historia - liksom han är okunnig om judarnas historia - som han uttalar sig om.

Weibull satsar inte på akademisk kompetens för att göra karriär, men på att framträda i TV som kräver andra "egenskaper". Och han är tillräckligt intelligent för att veta vad sionisterna uppskattar. Weibull har inte en "akademisk" intelligens men en opportunistisk - sionisterna kan inte hitta bättre "fans"!

 

HAR INTE ENS LÄST JUDEN LAZARES KLASSISKA BOK ANTISEMITISMEN

Bakgrunden till att judarna i polska Ukraina drabbades av "pogromer", i mitten av 1600-talet, var inte som Weibull säger, någon "intensiv antisemitisk propaganda" utan följande, enligt den fransk-judiske författaren Bernard Lazare i dennes 1899 utgivna bok 1'Antisemitisme:

"I Polen hemsöktes judarna svårt efter att tidigare ha levt väl där, ja alltför väl. De hade blivit förmögna. Rika och mäktiga umgicks de på jämbördig fot med kristna adelsmän. Men tyvärr kunde de inte låta bli att utnyttja sin ledande ställning till att bedriva sitt sedvanliga ocker och hemfalla åt sina gamla laster, framför allt sin girighet efter guld. Behärskade av sina (judiska) talmudister lyckades de aldrig producera något annat än Talmudkommentarer. De var skatteindrivare, sprithandlare, ockrare och värdshusvärdar. De var adelns medhjälpare i att utöva förtryck mot befolkningen och föll naturligtvis offer för frihetsupproret mot den tyranniska ordningen..." (s. 80 i den engelska översättningsutgåvan som finns i svenska bibliotek).

Den kände svenske läkaren och folkbildaren Anton Nyström (1842-1931) omnämner i sin bok Judarne - förr och nu (Sthlm 1919, s.175-t76) den berömde polske historikern prof. 1 Lelewels arbete Polens historia (som utkom i flera band 1829-1836), där denne säger följande:

"Sedan judarna i medeltidens Polen funnit en säker tillflykt, blevo dessa driftiga och sluga människor, som visste att slinka in överallt, särdeles farliga för de infödda och mycket skadliga genom sitt ocker. Vid den småhandel och lilla industri, som de drevo, togo de ofta sin tillflykt till knep och bedrägeri... De blanda sig ej med de kristna genom äktenskap eller andra familjeband, de hysa en oövervinnelig motvilja för åkerbruk och krigstjänst och utmärkas av seder och bruk som de kristna finna smutsiga och frånstötande. De ha kallat Polen sitt jordiska paradis, och i verkligheten bevisa deras exempellösa tilltagande i antal, att det måste ha gått dem väl där."

 

UTELÄMNAR RELEVANTA FAKTA OCH TRASSLAR IN SIG I MOTSÄGELSER

Utan att ge ens en antydan om denna bakgrund blir självfallet Weibulls framställning skev och falsk. Enligt Weibull är judarna här -liksom alltid - uteslutande oskyldiga offer för (övervägande den kristna) omvärldens fördomsfulla främlingshat och "antisemitiska" hets - och lögnpropaganda (vilket är helt i överensstämmelse med den ultranationalistiska/sionistiska judiska historieskrivningen och tolkningen), medan det verkliga förhållandet är - under tillspetsade krisförhållanden som t ex i Palestina idag - en ömsesidig misstro som hos omvärlden växer till ursinne mot de judiska missbruken av deras privilegierade ställning och då urladdas i folkrevolter "intifada" som kallas "pogromer" där judarna, moraliskt sett, inte kan undandra sig medansvarighet. Ingen rök utan eld. I konflikten, mellan judarna och de kristna, är det vanligen judarna som anlagt elden genom sin ofta gränslösa arrogans, som inte är medfödd utan en frukt av judendomens trosföreställning om judarna som Herrens utvalda egendomsfolk förmer än andra folk. Kritik mot detta är kritik mot en kultur, mot en lära, mot en religion, mot en politik och inte mot en "ras" eller en folkgrupp. I fallet Rushdie har Västvärlden sett denna skillnad mellan systemkritik och personkritik.

När Weibull totalt ignorerar detta (som ständigt upprepats i Radio Islam och återgivits i mina böcker Vad är Israel?, Israels makt i Sverige och Ett liv för frihet ) så ger han en falsk verklighetsbeskrivning. Weibulls "vittnesmål" utgör en ideologisk och politisk "plädering" för sionism och mot sionismens kritiker. Att utelämna relevanta fakta är en dödssynd för en seriös historiker. Weibull uppträdde som en propagandistisk klumpig "ideolog" och inte som en opartisk historiker!

Weibull gör sig också skyldig till motsägelsefull tankegröt, när han skall försöka förklara hur judarna i 1800-talets Europa började assimileras samtidigt som de - under intryck av nationalitetsrörelserna -grundade (den politiska) sionismen. Enligt Weibull blev judarna å ena sidan assimilerade som de omgivande folken, men å andra sidan "riskerade de assimilering" och blev därför judiska nationalister som "måste ha ett hemland", vilket särskilt gällde de troende judarna. Lösningen är alltså att en tredje part - palestinierna - skall betala notan genom att förlora sitt eget land till förmån för de europeiska judarnas "assimilerings" problem. Sionismen är inte född i Palestina, men i Europa. Därför är det intressant för Radio Islam att belysa hur denna rasistiska sionismen har framkallats och utvecklats innan den direkt drabbade muslimerna och de kristna i Palestina.

 

VIRRIGT OM ASSIMILERING OCH SIONISM

Om assimilering i Europa var något ont och påtvingat för judarna, framgår inte av Weibulls utlåtanden - men han ger en antydan åt det hållet med sitt tal om att assimileringen var en "risk", i varje fall för "de troende judarna". Weibull lämnar oss i ovisshet om de som är för judarnas assimilering - och därmed utsatte de troende judarna för en "risk", något hotfullt - är "antisemiter".

En sak är dock värd att notera: Weibull säger att det var de troende judarna som särskilt drev fram sionismen och därmed erkänner han själv att det åtminstone från början finns ett nära samband mellan judendomen ("de troende judarna") och (den politiska) sionismen (vilket Weibull i andra sammanhang förnekar). Radio Islam har konsekvent hävdat detta nära samband: Utan judendomen ingen sionism. Det heter också officiellt "den judiska staten Israel". Själva namnet Israel är bibliskt symbolmättat ( 1 Mos. 32:28), och alla de representativa judiska organisationerna och judiska församlingar i Israel och i hela världen stöder den judiska staten Israel. Den andra av åklagarens vittnen, Krister Stendahl, säger att 95% av alla judar är sionister. Vid den judiska statens utropande avgavs en proklamation om judarnas bibliska rätt till landet. Varenda judisk premiärminister i staten Israel från David Ben-Gurion till Yitzhak Shamir har också åberopat sin stat på bibeln. Alla judar i världen har automatiskt rätt till medborgarskap i Israel, medan icke-judiska palestinska flyktingar - hela världen (över två miljoner) vägras rätten att återvända till sitt land.

 

OFULLSTÄNDIGT OCH SKEVT OM HUR PALESTINA SKULLE ERÖVRAS

När Weibull redogör för sionismens krav på Palestina som "det judiska hemlandet", uttrycker han sig hafsigt och ger en suddig och skev bild av händelserna. Weibull talar om den första världssionistiska kongressen - och säger "Basel-kongressen" ( 1897) och "önskemålet om en judestat, en egen stat" och tillägger: "Och man dividerade ganska länge om var den skulle ligga, Madagaskar var på tal och Uganda var på tal, men trots allt så var naturligtvis landet kring det gamla Jerusalem det som framför allt tilltalade, och i och med 1900-talets början så fick man mer eller mindre ett löfte, man utvandrade litet, det kom den ena utvandringsvågen efter den andra och detta uttryckte sig i "sionismen"..."

Detta infantila språk avslöjar inte bara professor Weibulls grumliga kunskaper i ämnet och en beskäftigt inställsam iver att docera för auditoriet, ungefär på småbarnsnivå, utan han utelämnar också en mängd relevanta fakta. Vilka - "man" - "dividerade" om var det judiska landet skulle ligga? Varför "var det trots allt landet kring Jerusalem som framför allt tilltalade" sionisterna? Och vilka sionister var särskilt ivriga att ta just det landet i besittning? Och vilka kunde utfärda " ett löfte" at ge judarna detta land "kring det gamla Jerusalem"? Frågor som Weibull inte kan - eller inte vill - besvara och som är viktiga att besvara, eftersom sionismen och sionisternas erövring av Palestina - "landet kring det gamla Jerusalem" - faktiskt inte var någon automatiskt självgenererande process utan en politisk viljeyttring som avslöjar mycket om hur inflytelserika och mäktiga judarna redan då var i olika länder, i alla de dåtida stormakterna, och just detta söker Weibull dölja.

Varför ska England - som inte ägde och som inte heller kontrollerade Palestina ( 1917) - lova palestiniernas land till alla judar i världen (till Lord Rothschild!) som inte har rätt till detta land?

 

DE CENTRALA FRÅGORNA MÅSTE BESVARAS

Svaren på dessa frågor (som redovisats i Radio Islam i flera program och i mina böcker) är

* Den judiska kolonialistiska vågen var en del av den europeiska kolonialistiska strömmen som då invaderade Tredje världen.

* De östeuropeiska judarna (askenaserna, och majoriteten av dem är kazarer som konverterat till judendomen), som var i majoritet, vid sionistkongressen yrkade mycket bestämt på att endast Palestina kunde komma i fråga som landområde för en judisk stat i kolonialistiska syften.

* Theodor Herzl, världssionistiska organisationens ordförande, önskade hålla dörrama öppna för alternativa lösningar och erhöll ett anbud från Storbritannien om Uganda och från Frankrike om Madagaskar, vilka då var en brittisk respektive fransk koloni. Men också Herzl var helt inställd på Palestina - trots att han fick veta att landet redan var befolkat av palestinierna. Sionisterna ville ha bl a sin "del" av den Europeiska kolonialistiska vågen i slutet av 1800-talet. Och judendomen ger dem en ideologisk "legitimitet".

* Sionistema krävde Palestina, eftersom det i judendomens Bibel står att deras Gud har utlovat dem detta land och därvarande folk skall förslavas eller förintas (se 5 Mos. kapitel 7).

* Med "löftet" att skänka bort Palestina till judarna (sionisterna) menar Weibull förmodligen den s k Balfouldeklarationen, där Storbritanniens utrikesminister Arthur Balfour i november 1917 i ett brev till Lord Rothschild som sionisternas representant lovar att judarna (sionisterna) skall få Palestina som deras "nationalhem", varvid dock uttryckligen sägs att den därvarande befolkningens legitima intressen in-te far åsidosättas eller kränkas.

* Det hör till saken att Palestinas befolkning (Ugandas eller Madagaskars om de hade blivit offer) aldrig tillfrågades eller ens underrättades om denna Balfouldeklaration. Dessutom förfogade

Storbritannien vid detta tillfälle inte över Palestina, som då tillhörde det islamiska ottomanska riket och alltså lydde under Turkiet, som emellertid - under första världskriget - var i krig med Storbritannien. Alltså ren kohandel - med banditmetoder - mellan judiska ledare och Storbritannien om palestiniernas land.

 

VEM BESTÄMMER ÖVER USA?

* Orsaken till att Storbritanniens regering i november 1917 var så tillmötesgående mot sionisternas skandalöst fräcka och extraordinära krav, på att besitta Palestina, var att Ententen (5torbritannien och Frankrike) i det ännu pågående första världskriget befann sig i allvarliga svårigheter efter det att bolsjevikerna gripit makten i Ryssland och hade för avsikt att låta det nya Ryssland (Sovjetunionen) lämna alliansen med Ententen och ingå fred med den tidigare gemensamma fienden Tyskland. Därmed skulle Tyskland inte längre vara invecklat i ett betungande tvåfrontskrig (i både öster mot Ryssland och i väster mot Frankrike/England/Ententen) och kunna överföra trupper till västfronten. Krigsviljan hade märkbart avtagit i Ententens arméer, myterier hade förekommit, och därför måste ententen försöka få in USA i kriget med friska trupper - och just här kommer Balfouldeklarationen in i bilden: om England kunde lova judarna Palestina i en högtidlig deklaration, skulle de tidigare protyska judarna i USA (som har en mycket stor makt i USA) satsa på Ententen och förmå president Wilson i Vita Huset att finna en lämplig förevändning att låta USA gå in i kriget på ententens sida. Vilket också skedde. England visste alltså redan då vem det är som har makten över supermakten USA och vem som bestämmer över USAa president.

När Weibull fullständigt ignorerar dessa för sionismens genombrott relevanta historiska omständigheter, förtränger och förfalskar han historien.

 

FÖRTRÄNGD OCH FÖRFALSKAD DEFINITION AV SIONISMEN

Och när Weibull sedan skall definiera sionism, gör han sig skyldig till samma ohederliga och godtyckliga subjektivitet och förfalskar verkligheten genom en endimensionell förträngning. "Sionismen", förkunnar han, "det är strävan efter ett hemland." (s. 6 Del I) Är inte judarnas hemländer där de bor? Är inte, t ex, judarna i Sverige svenska medborgare? Behöver kristna i Sverige ha ett speciellt hemland bara för kristna? Weibull är här med sin definition en typisk antisemit som menar att Sverige inte är de svenska judarnas hemland. Kan någon bli klok på vad denne professor här menar? Även om han hade sagt att sionism är en kolonialistisk strävan hos vissa judar efter att söka och finna för att slutligen erövra ett visst land (Palestina) som en "judisk stat", så hade denna betydligt mer konkret angivna definition varit ofullständig, eftersom sionismen ju inte har upphört sedan de sionistiska judarna lagt beslag på Palestina och där upprättat sin judiska stat Israel. Den korrekta definitionen på sionism lyder:

Sionismen är en världsomfattande nationaljudisk mobilisering för erövring av det i judendomen utlovade landet som skall konsolideras som judisk stat Israel och understödjas med alla lämpliga medel av alla judar, israeliska lika väl som "diasporajudarna" (dvs judar i alla världens länder). Alltså strävan efter ett sionistiskt världsherravälde med Israel som Centrum. Alla sionister vill ju inte flytta till Israel! De vill både vara medborgare i länderna där de bor och samtidigt en del av Israel! Sionismen och judendomen betraktar alla judar utanför Palestina - även de nyss till judendomen konverterade - som israeler som lever i exil och att de bör utöva sin judiska religionsplikt att "återvända" till Palestina!

I Radio Islam har denna definition kunnat bestyrkas med ett rlertal relevanta citat från uttalanden av ledande sionister, alltifrån Theodor Herzl till staten Israels premiärministrar. Men professor Weibull är -eller låtsas vare - helt okunnig om detta utan mumlar endast något torftigt och missvisande om "att sionism är strävan efter ett hemland." Förresten - ett "hemland" på vilkas bekostnad? Var Palestina kanske ett folktomt land som all världens (sionistiska) judar bara fritt kunde promenera in i och utan vidare ta hand om? (Samma fråga gäller Uganda, Madagaskar eller Argentina om judarna hade "valt" dem). Och hur är det med det stora flertalet judar som aldrig brytt sig om att invadera Palestina för att bli judiska "bosättare" i Israel (och på den ännu palestinska Västbanken), saknar dessa judar "hemland"? Weibull struntar i dessa frågor, eftersom han är ute för att lägga dimridåer, inte för att klargöra! Det just aktuella syftet är att tysta Radio Islam och spärra in mig i fängelset! Sionisterna tål inte att bli emotsagda i debatten, då ropar de bara på polisen!

 

FÅR SIONISMEN FRITT DISKUTERAS?

Weibull tillfogar sedan överraskande generöst:

"Sionismen kan naturligtvis fritt diskuteras. Det är ganska självklart att i en politisk fråga (få fråga) om judarna skall ha sitt land, vilka gränser det skall ha, hur det skall styras osv, det är sionism, men ... och att vara antisionist - det är ju flera judar - och därför kan man inte, skall man inte och bör inte förväxla antisionism och sionism med antisemitism och semitism." Det är alltså enligt Weibull tillåtet - inom den fria diskussionens ram - att både kritiskt granska sionismen och dess rötter i historien och att ifrågasätta den judiska sioniststaten Israels existensberättigande; det är ju inte "antisemitism" utan legitim "antisionism" (som måste skiljas från "antisemitism"). Därmed har professor Weibull gett sitt nådiga godkännande rätt att inta ståndpunkten att upprättandet av den judiska staten Israel 1948 (den heter "judisk" stat och inte "sionist" stat är en mot folkrätten stridande inkräktar- och ockupationsstat på det palestinska folkets bekostnad. Dessutom - om sionismen fritt far diskuteras - måste Weibull även ge sin sanktion åt Radio Islams rätt att kartlägga sionismens omfattning och styrka liksom det sionistiska Israels rötter i judendomen, vilket just är vad Radio Islam har ägnat sig åt. Gamla Testamentet, den judiska bibeln, används som en gudomlig lagfart för att röva Palestina!

 

DEN TYCKANDE VETENSKAPSMANNEN

Weibull försäkrade som vittne i Tingsrätten att han är "vetenskapsman" och endast uttalar sig om vad han vet, inte vad han tror eller tycker (s. 25, del II) - men detta hindrar honom inte från att just tycka: "Och där tycker jag nog att här finns väldigt många exempel i dessa skrifter, i detta anklagelsematerial, där man använt ordet 'sionist' och 'sionism' och 'antisionist' istället för 'antisemitism'. Och i flertalet fall är det så att man använder orden 'sionister' och 'sionism' synonymt med judarna eller semiterna... och det gör att man får se upp i hög grad med det, det fanns många exempel..." Ar det så intressant för domstolen vad Weibull tycker? Här ersätter tron vetandet ...

Weibull som inte hört Radio Islams sändningar (han bor i Göteborg) och uppenbarligen inte heller läst programurvalen i mina böcker Vad är Israel?, Israels makt i Sverige och Ett liv för frihet utan endast läst aktmaterialet med citat ur några icke representativa Radio Islams program, mestadels lösryckta ur sitt sammanhang, säger t ex medan han bläddrar i aktmaterialet, att det är "ett totalt felaktigt uttryck" att - som Radio Islam - se ett ofta förekommande nära samband mellan judendom och sionism. (S. 7, del 1) Men därvid glömmer professor Weibull hastigt och lustigt att han tidigare påpekat att det var de troende judarna som gick i bräschen för sionismen och yrkade på att judarna skulle ha Palestina ("landet kring det gamla Jerusalem") som sitt (judiska) hemland, vilket ju är från Weibull ett medgivande att judendomen och sionismen hör ihop. Weibull underkänner alltså här sin tidigare i rätten deklarerade uppfattning som uttryck för "något totalt felaktigt". TV-stjärnan och inte historikern Weibull känner tydligen inte till vad sionistledaren Theodor Herzl förklarade i sitt programtal vid den första världssionistiska kongressen i Basel 1897, där Herzl sade: "Sionismen har åter förenat det judiska folkets slingrande lemmar och möjliggjort hemkomsten till judendomen redan före återkomsten till judarnas land." (kursiverat i Max Brods uppsats Zionismen i boken Judarna, redigerad av Marcus Ehrenpreis och Alfred Jensen, Norstedts Förlag, Sthlm 1920, s. 275). Ett mer auktoritativt uttalande än detta av världssionismens f6rste ordförande Theodor Herzl att sionismen hör samman med judendomen kan knappast ges - men för den okunnige Weibull är detta "totalt felaktigt" ena gången, medan det en annan gång sägs finnas skäl för just detta. Detta efter åklagarens behov av politiska beställda argument!

 

WEIBULL MOT WEIBULL!

Sedan förkunnar professor Weibull magistralt: "Strävan efter världsherravälde är absolut ingen sionistisk tanke, vilket jag bestrider att det är." Ännu ett från åklagaren beställt argument och ett exempel på professor Weibulls halsbrytande logik. Har han aldrig lärt sig - eller själv insett - att två negationer i samma mening upphäver varandra? Han säger alltså, att han bestrider tanken att sionismen inte eftersträvar världsherravälde, vilket betyder att han samtycker med tanken att sionismen eftersträvar världsherravälde. Fast han menar uppenbarligen det rakt motsatta.

Att sionismen inte bara hade världsherraväldet i sin "religiösa" planritning (se den judiska bibeln GT, Jesaja 60: Sions kommande härlighet) utan tidigt aktivt utövade - genom politisk utpressning - sin världsomfattande makt som framgår klart av ett uttalande av sionistledaren Chaim Weizmann till de brittiska mandatmyndigheterna i Palestina 1920: "Vi (alltså judarna) kommer, med eller utan er vilja, att besätta Palestina. Ni kan påskynda eller fördröja det, men det är bättre för er att hjälpa oss, ty annars kommer vår makt att förvandlas till en världsomstörtande makt." (Judische Rundschau, nr 4, 1920). Självfallet har Weibull fel i att sionismen inte eftersträvar världsherravälde i betydelsen ett världsomfattande inflytande för att få världens ledande makter att tillmötesgå sionistiska krav och önskemål. Sionismens grundläggande politiska strävanden och mål skisseras redan av den judiske profeten, i den judiska bibeln GT, Jesaja i 60:e kapitlet med rubriken Sions komman- de härlighet, där det i vers 12 heter:

"Ty det folk eller rike, som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk skola i grund förgöras."

 

GLÖMMER UTVALDHET

Denna tanke att det utvalda folket skall behärska andra folk och riken, som ständigt återkommer i den judiska bibeln (GT), i synnerhet i judendomens Torah (de fem Moseböckerna, se t ex 5 Mos, 7:16), är kännetecknande för judendomen och återfinns i sionismen, vilket bl a framgår av Israels ytterst arroganta politik dels mot palestinierna, dels mot FN och världsopinionen, bl a genom Israels konstanta vägran att förhandla med palestinierna och Israels ständiga militära kränkningar av andra staters territorier, främst grannlandet Libanon - i full visshet om att Israel genom sina starka agentorganisationer ("judiska lobbygrupper") kan styra supermakten USA efter sin vilja. Allt detta har ingående redovisats i flera av Radio Islams sändningar (och återgivna i mina böcker Vad är Israel?, Israels makt i Sverige och i min självbiografi Ett liv för frihet) - men Jörgen Weibull ignorerar detta totalt och låtsas som om denna verklighet inte existerar!

Weibull förklarar sedan att det är "vetenskapligt ovedersägligen bevisat" att Sions Vises Protokoll "är en förfalskning" - men han underlåter nogsamt att bemöta seriöst den presentation med en ingående diskussion om detta ämne som gjorts i Radio Islam och som återgivits i min bok Israels makt i Sverige på sidorna 96-110, under rubriken "Israels politik bekräftar Sions Vises Protokoll" och som jag här far hänvisa till. Den omoraliska "machiavellismen" och konspiratoriska strategi och "politik" som GT och Talmud innehåller är mycket värre än vad som står i Sions Vises Protokoll. Det som Radio Islam har försökt göra är att jämföra Israels och sionismens "politik" med Sions Vises Protokoll.

 

AVSLÖJAR OKUNNIGHET OM JUDENDOMEN

Professor Weibull lever i den sionistiska propagandistiska vanföreställningen (som uppenbarligen är baserad på sin egen djupa okunnighet om judendomen och dess viktigare skrifter) att tal om judarnas strävan efter världsdominans skulle ha sin grund i den förment förfalskade Sions Vises Protokoll. Weibull säger: "Varje gång man har drivit tanken på judarnas strävan efter världsherravälde, judarnas politik, så har väl alltid refererats tillbaks till Sions Vises Protokoll som om det vore ett aktstycke värt att ta vara på." (S. 9 del 1) I verkligheten så behöver man inte leta i SVP efter Israels och sionisternas politik.

Israel visar - i sina handlingar som ockupant i Palestina - tydligt judendomens riktiga ansikte. Sanningen är ju dessutom att trosföreställningen om ett judiskt världsherravälde ofta förekommer i judendomens mest heliga skrift, Torah (2 Mos, 19:5; 23: 27-29; 5 Mos, 7: 16-24; 11: 22-25; 20: 10-18; 28: 12-13). Hos de judiska skriftprofeterna återkommer samma tema ofta, t ex hos Jesaja 60:10-17 och Daniel 7: 27. I (judiska) Talmud och särskilt i (judiska) Kabbalan möter vi samma föreställningar om ett judiskt världsherravälde, t ex i Zohar, där det heter att "Israel segrar över alla världens folk..." (citat från den till kristendomen konverterade juden Drach i dennes bok De 1'Harmonie entre 1'Eglise et la Synagogue, s, 167, där denne citerar från Talmuds Aboda-Zara, folio 13 verso och folio 29 recto samt Baba Kamma, folio 29 verso. Drach tillfogar: "Vi skulle kunna mångfaldiga dessa citat i näre nog det oändliga."). Det är inte några skrifter som hjälper oss att förstå Israel. Det är Israels politik som illustrerar alla hittills kända "machiavelliska" ideologier och skrifter. Israels ockupation av Palestina (och den organiserade sionistiska världsjudendomen till stöd för denna ockupation) utgör idag ett gigantiskt kriminellt laboratorium där alla sorters moraliskt och folkrättsligt kriminella ideologier och teorier tillämpas! Det enda som hela tiden har varit intressant med Sions Vises Protokoll är att det stämmer med judendomens, sionismens och Israels politik och strategi. Annars skulle denna skrift redan ha försvunnit i glömskan.

Tanken på ett judiskt världsherravälde är ursprungligen judisk, inte Sions Vises Protokolls och inte något ondskefullt eller lögnaktigt påhitt av "antisemiter". Detta borde "historieprofessorn" Jörgen Weibull väl känna till eller åtminstone inhämta kännedom om innan han framträder inför rätta som "historiskt sakkunnig expert" på ämnet judar, judendom, sionism och antisemitism. Med sin bottenlösa okunnighet i ämnet avslöjar han här endast sin inkompetens. Professor Weibull som sakkunnig histodsk expert inför Stockholms Tingsrätt är inte bara inkompetent i ämnet, han är också infam, när han tillgriper på sionistisk beställning den intellektuellt och moraliskt komprometterande propagandatricket guilt by association (skyldig genom samröre) genom att med citat från två nazistiska källor (Hitlers Mein Kampf och Julius Streichers tidskrift Der Stärmer) påvisa "överensstämmande" åsikter med några uttalanden i Radio Islam, varpå professor Weibull vips skyndar sig 6am och förkunnar att han har "bevisat" att jag/Radio Islam är "nazist" och samma sorts "antisemit" som nazisterna (Hitler, Streicher m fl onda män). Med denna typ av "bevisföring" skulle man kunna "bevisa" att så gott som alla - i ett eller annat avseende - är "nazister" (underförstått också "nazistiska antisemiter").

 

LURENDREIERIMETODIK FÖR ATT "BEVISA" VAD SOM PASSAR

Hitler beslöt att bygga motorvägar (Autobahn) i Tyskland: -följaktligen är de som beslutat bygga och deltagit i byggena av motorvägar i Sverige (liksom i andra länder) "nazister", de har ju gjort detsamma som nazisterna (tidigare) gjorde.

Hitler beslöt att en billig och ändamålsenlig bil för gemene man skulle massproduceras, en folkbil (Volkswagen, som ännu produceras) -följaktligen är alla som beslutat och deltagit i byggandet av billigare småbilar och som också äger och kör sådana bilar "nazister", det är ju alldeles uppenbart enligt professor Weibulls logik.

I Hitlers nazistiska Tyskland infördes som första land i världen ett särskilt miljövårdsdepartement med avsikt att vårda naturen och hålla miljön ren från skadliga gifter och andra föroreningar - följaktligen är alla miljövårdare fötstås "nazister" och inte bara Miljöpartiet utan alla de övriga partierna som vill satsa på miljövårdande insatser är naturligtvis "nazistiska" enligt den Weibullska logiken.

Och Hitler och de andra nazistledarna hade den uppfattningen att teknisk utveckling är viktig för att både framställa effektivare vapen och för att kunna höja den allmänna levnadsstandarden: - följaktligen är alla som tycker detsamma - och det gör de flesta "nazister"...

Det är, för varje normalt tänkande människa, uppenbart att exempelvis två personer kan ha samma uppfattningar och åsikter om vissa företeelser utan att de därför är identiska och delaktiga i eller ansvariga för varandras åsikter i andra frågor eller gärningar. Det är också lika uppenbart, att om Hitler och nazisterna hade vissa uppfattningar och åsikter som delas av ett stort antal personer, så är därmed inte sagt att alla - eller bara några av - dessa människor är "nazister°.

Om man så övergår till Hitlers och andra nazisters inställning till judar, judendomen och sionismen, så var ju den klart antisemitisk i rasistisk mening enligt samma grundmönster som den bibliska judendomen hos Moses, Esra och Nehemja är utlänningsfientligt rasistisk (se 5 Mos, 7:1-4; Esra 9: 12; 10:2-3, 10-12; Nehemja 13:3, 25, 29-30). Det grundläggande draget i den (rasistiska) nazistiska antisemitismen (judefientligheten) är att judar skall skiljas bort från tyskar. På motsvarande sätt är det grundläggande draget i judendomen att utlänningar (icke-judadgojer) skall skiljas bort från judar. Rasismen är detsamma i nazismen och judendomen, viket är mycket iögonfallande också har påpekats av många; i Radio Islam har detta ofta uppmärksammats. Men för professor Weibull är detta tydligen helt obekant - han nämner det i varje fall inte i sin framställning i Stockholms Tingsrätt. Rasismen, apartheid, folkmord och ockupation måste fördömas och förkastas var än den kommer ifrån, även från judendomen och sionismen. Varför skall man hylla den judiska rasismen och fördöma den nazistiska? Varför skall man kriminalisera vissa rasister och hylla vissa andra? Den värsta rasism, som tillämpas idag, är den judiska sionistiska rasismen i Palestina och i hela världen mot palestinierna och mot muslimerna.

 

NAZISMENS ANTISEMITISM ÄR SPEGELVÄND JUDENDOM

Nu bör man dock göra klart för sig att judendomen kom långt före nazismen, även om man vill räkna nazismens antisemitiska rötter tillbaka till de tidiga kyrkofäderna (t ex Origines eller senare Augustinus och Thomas ab Aquino) eller till Luther ( i dennes skrift Judarna och deras lögner). Det är alltså nazismen som i sin rasistiska antisemitism kan ha inspirerats av den långt äldre judendomens rasistiska utlänningshat, inte tvärtom (vilket ju skulle vara kronologiskt orimligt. Weibull påstår t o m att Karl Marx har inspirerats av Hitler genom att påstå, i sitt vittnesmål, att de åtalade citaten av Marx är inspirerade av Hitlers bok, utan kanske att veta att citaten är från Marx. I så fall visar det bara att Weibull inte brydde sig om att sätta citaten i sina sammanhang, om han var någon sanningssökare!). Rasism och främlingshat som uttryck i den nazistiska ideologin, och i den europeiska judiska kristna kulturen genom tiderna, har alltså sitt ursprung i judendomen, inte i den långt senare framkomna nazismen, vilket är viktigt att noga notera, när man vänder sig mot varje form av rasism och främlings - eller folkhat. Roger Garaudy skrev i sin bok "L'affaire Israel" att Hitler bara hade härmat sina offer.

Men inte nog med detta: nazismen blev en kortvarig epok i Tyskland och Europa, den led tack och lov ett definitivt nederlag i andra världskriget genom °villkorslös kapitulation" och ställdes inför rätta (segermakternas Nürnbergprocess) som brottslig och år sedan 45 år definitivt borta som ideologisk och politisk maktfaktor, medan judendomen och (de av judendomen inspirerade och samhörande) sionismen i hög grad fortlever och dessutom har stärkt sin ställning ideologiskt och politiskt och militärt med tillkomsten av den judiska staten Israel 1948, genom att barbariskt ockupera Palestina och fördriva halva det palestinska folket tre år bara efter andra världskrigets slut och nazismens fall. Alltså, nazismen är död som maktfaktor eller som stat, men sionismen fortlever som "judisk nazism" (enligt professorn och medborganättskämpen Israel Shahak), främst gentemot palestinierna i den judiska staten Israel i Palestina (liksom den tyska nazismen i andra världskrigets Europa). Samma rasistiska förtryck som nazisterna utövade mot judarna i Tyskland och i de ockuperade länderna i Europa utövar sionisterna idag mot palestinierna i 4S år - och sionisterna har dessutom berövat palestinierna deras land och vägrar att förhandla med palestinierna om den minsta eftergift. Den norske ambassadören i Israel har nyligen jämfört den judiska ockupationen i Palestina med den nazistiska ockupationen i Norge för att konstatera att den judiska ockupationen är mycket värre!

 

ISRAEL ÄR RASISTISKT GRUNDAD

Att sionismen - och staten Israel - verkligen är rasistiskt grundad i praktiken (inte i Sions Vises Protokoll) framgår bl a av tre framstående judats vittnesutsagor:

1. Framlidna prof. Hannah Arendt säger i sin bok Eichmann in Jerusalem (översatt till svenska med titeln Den banala ondskan), att hon som reporter vid Eichmannprocessen 1960 frapperades av att åklagaren och de talrika judiska vittnena inte gjorde några invändningar mot de beryktade (nazistiska) judelagarna i (det nazisiska) Tyskland av 1935, där det uttryckligen stadgades att äktenskap - liksom kulturella och sociala förbindelser - förbjöds mellan tyskar och judar. (s. 31 i den tyska upplagan). Judendomen förbjuder också alla äktenskap mellan judar och icke-judar. Sionismen och judendomen betraktar blandning och assimilering som ett hot!

2. Presidenten för den tyska sionistorganisationen, Georg Kareski, förklarade den 23 december 1935 i den nationalsocialistiska tidningen Der Angriff, att "Nürnbergklagarna av den 15 september 1935 förefaller mig helt överensstämma med vad som ligger i de båda folkens (judarnas och tyskarnas) riktning för att utveckla var sitt nationella liv... Upphävandet av den tidigare upplösningsprocessen i många judiska kretsar som lett till blandäktenskap måste från judisk ståndpunkt reservationslöst välkomnas." (Prof Klaus J Herrmann: Das dritte Reich und die deutsch-judischen Organisation, Sir George Williams University, Montreal, s, 9 f).

3. Nahum Goldmann (som är så uppskattad i Sverige) säger i sin bok Zwischen zwei Völkern (s. 35): "Genom en tillbakagång i födelsetalen och blandade äktenskap skulle även utan Hitlerjudefrågan radikalt ha lösts av sig självt." Och vid världssionistiska kongressens möte 1960 förklarade han (som i många år var ordförande för både Världssionistiska Organisationen och Världsjudiska kongressen), att "assimilering är ett större hot mot judarnas överlevnad än Förintelsen någonsin var."

Det råder alltså inte minsta tvivel om att rasismen är lika grundläggande i (den på judendomen grundade) sionismen som i nazismen - och talrika exempel på detta har också getts i Radio Islam, och i mina böcker baserade på autentiska källor. (Se bl a mina analyser, i sex kapitel, "Sionism, rasism och nazism", i min bok "Vad är Israel?" sid. 240-279, samt FNs beslut 3379 av den 10 november 1975 om att sionismen är en form av rasism).

 

SIONISMEN ÄR BEROENDE AV JUST ANTISEMITISMEN SIONISMEN ÄR SPEGELVÄND NAZISM!

Till detta kommer sedan den intressanta omständigheten att den moderna (politiska) sionismen växte fram - i Östeuropa liksom i Centraleuropa, hos Pinsker i Ryssland likaväl som hos Theodor Herzl i Frankrike och Österrike - som en judisk politisk ideologisk produkt och rörelse och som en reaktion på den samtida antisemitismen och senare skulle tillta i styrka som en reaktion på den nazistiska antisemitismen. Herzl, världssionismens förste ordförande, välkomnade f ö antisemiterna som sionisternas medhjälpare. Rasismen växer mest - i en ond cirkel -mot andra rasismer. Sedan dess har sionisterna alltid sökt väcka en slumrande antisemitism till liv, eftersom en verklig eller inbillad antisemitism utgör ett viktigt hot för att judarna skall hålla samman och inte gå under som "folk "i assimilering (enligt sionistiskt betraktelsesätt). Judendomen betraktar sig mest som en härskande utvald "ras" mot andra "raser". Vad ska man behärska och vara utvald ifrån, om det inte finns andra "mindre värdiga" raser? Palestina har, enligt GT, "skänkts" av "Jahveh" till "Abrahams säd" - inte till någon religion. För att dagens judar ska vara "Abrahams säd" så behövs en "raskontinuitet"!

Låt mig så övergå till att granska de antisemitiska uttalandena i Hitlers Mein Kampf och Julius Streichers tidning Der Stürmer som professor Weibull återger och där han anser sig finna ideologiskt överensstämmande' uttalanden i Radio Islam. Trots att jag aldrig läst vare sig Mein Kampf eller Der Stürmer.

I det första av Weibull återgivna citatet från Mein Kampf säger Hitler om judarna:

"I huru hög grad detta folks existens är baserad på fortlöpande lögn framgår bäst och tydligast av de av judarna så oändligt hatade Sions Vises Protokoll. - De är falsarium, ropar ständigt Frankfurter Zeitung (en judeägd tidning) stönande ut i världen. Det bästa beviset på att de äro äkta."

Redan av detta framgår att Hitler hade en förutfattad mening om judarna - judar som folk - och att han inte brydde sig om att försöka leda sin tes - om judarnas förmenta lögnaktighet - i bevis. Vad han kallar "bästa bevis" är att vad en judiskt ägd tidning skriver och tycker måste vara lögn, eftersom - enligt Hitler - alla judar alltid ljuger. Därmed avslöjas bara att Hitler hade en rasistisk grundinställning: han betraktade judarna som en ras med alltigenom dåliga egenskaper, däribland lögnaktighet.

Hitler understryker denna sin rasistiskt antisemitiska inställning ytterligare i samma uttalande, när han sedan säger:

"Det är ju fullkomligt likgiltigt från vilka judeläppar dessa avslöjanden stammar (syftande på Sions Vises Protokoll), det viktigaste är att de med nästan fasaväckande säkerhet blottarjudefolkets väsen och verksamhet..."

Observera att Hitler här talar om "judefolkets väsen", alltså som om ett helt folk (judarna) skulle av naturen, rent biologiskt, vara genetiskt behäftad med vissa egenskaper (detta stämmer med den egna judiska biologiska självdefinitionen av juden, dvs den som är av judisk mor och har biologisk härstamning från Abraham). Just detta avslöjar en (biologisk) rasistisk grundåskådning hos Hitler, som starkt präglade nazismen.

För Radio Islam är detta helt främmande, då jag där alltid tagit skarpt avstånd från just rasismen i alla dess former, även den judiska liksom från (den rasistiska) antisemitismen. Islam och kristendomen är universella religioner som förkastar den judiska rasistiska utvaldhetens lära samt alla former av apartheid och diskriminering. När det gavs tillfälle att skapa en banditstat, så blev det genast en rasistisk uteslutande judisk stat på bekostnad av ett helt annat folk. Vad Radio Islam fördömt är inte judarna som folk (eller etnisk grupp) utan judendomen, med hänvisningar till vissa bärande ställen i judendomens Bibel. Vi själva -som muslimer - tycker inte att judendomen är en ras eller ett folk, men en lära, en "religion". Efter att ha citerat Jesaja 60: 10-12, S Mos. 32:29, 4 Mos. 23: 22-24 och Jesaja 19:2-4, 14-17, har jag tillåtit mig att sammanfattande dra följande slutsats (som Weibull återger):

"Alltså, av enbart dessa autentiska citat från judendomens bibel framgår det klart och tydligt hur judarna - som politiska och ideologiska (religiösa) aktörer och inte som människor - med list och moralisk upplösning skall tilltvinga sig världsherravälde. Allt detta återfinns redan som bärande trossatser i deras gamla stamreligion, i judendomens egen Bibel. Idéerna i Sions Vises Protokoll (både i teori och i tillämpningen) bygger objektivt helt på judendomens egen Bibel (och fortsättningen som inte är utskriven i avskriften lyder): och år alltså inget nytt och absolut inget elakt eller ondskefullt förtal av de troende judarnas trosföreställningar och föresatser." (Se min bok Israels makt i Sverige, s. 98).

 

- WEIBULLS FALSKA CITATTEKNIK VILSELEDER
- TYSKARNA HAR ÖVERGIVIT SIN NAZISM
- JUDARNA MÅSTE ÖVERGE SIN NAZISM

Observera hur försåtligt Weibull i detta sista citat utelämnar de sista tre raderna - dessa (utelämnade) rader är relevanta, eftersom det där klart framgår att "judarna" här avser "de troende judarnas trosföreställningar och föresatser" på grundval av deras trosurkund, Gamla Testamentet, judendomens Bibel (som dessutom av Israels urtbildningsdepartement förklarats vara den enda - för Israel - giltiga trosurkunden, "skriven av Gud" (se min bok Vad är Israel?, s. 219).

Det är alltså en väsentlig och alltigenom avgörande skillnad mellan Hitlers inställning som innebär ett (rasistiskt) generellt fördömande av alla judar å ena sidan och Radio Islams moraliska fördömande av vissa bärande drag i judendomen (som lära och politisk ideologi) angående judiska trossatser och som avser troende judar, inte icke-troende (på judendomen) judar. Weibull borde "sätta mig" i mitt sammanhang, dvs Islam, och inte den rasistiska nazismen. Medan Hitler fördömer judar bara därför att de är judar utan att anföra några belägg, så fördömer Radio Islam judendomen, alltså en viss lära just p g a judendomens rasism och "nazism", om nazism innebär, som i judendomen, tron på utvaldheten av en viss ras (den vita för Hitler) mot andra "mindre värdiga raser"! Judendomen (som t ex har politiska anspråk på Palestina och mot palestinierna) är även en politisk ideologi som bör som Islam och kristendomen tåla kritisk granskning. Den politiska och samhälleliga och filosofiska kritiken mot judendomen ska inte kallas antisemitism. Kritik mot nazismen ska inte kallas antitysk. Tyskarna har övergivit sin nazism, det blev fred i Europa. Judama måste överge sin nazism för en rättvis fred i Mellanöstern!

Trots att denna avgörande skillnad är så klar och uppenbar, försöker ändå Weibull med ett glidande resonemang blunda för detta och fa det till att Radio Islam här - direkt eller indirekt - skulle vara inspirerad av Hitlers synsätt i Mein Kampf. Weibull kommenterar:

"Och här vill jag säga att ordagranna överensstämmelser finns kanske inte, men detta är alltså (sic) en tankegång som via diverse nazistiska publikationer och skrifter har vandrat vidare och stammar alltså från Hitlers Mein Kampf..." (s. 11 del I)

 

24

 

(Bilaga 2, från Ahmed Rami, till Svea hovrätt, avd 4, Mål H2838/89:31)

 

NÄR WEIBULL LJUGER PÅ BESTÄLLNING

Granskning av professor Weibulls vittnesmål

DEN TYCKANDE "VETENSKAPSMANNEN" I EN
HÄXPROCESS MOT EN POLITISK MOTSTÅNDARE

Del 2

 

WEIBULL PÅSTÅR MEN LÅTSAS BEVISA

Detta är ju ingen bevisföring utan endast påståenden, fast Weibull med sitt "alltså här söker påskina att det skulle vara en bevisföring med en slutsats baserad på relevanta fakta och en logisk argumentering.

Det är dessutom ett ytterst okunnigt påstående - i synnerhet av en professor i historia - att "nazistiska publikatione2' skulle ha upptäckt att det finns judiska planer på ett världsherradöme - detta är ju något som klart och otvetydigt sägs i judendomens Bibel och som sedan fördömts av mängder av författare långt innan det fanns någon nazism eller ens några "nazismens rötter".

Den kände tyske orientalisten prof. Julius Wellhausen, en av den kritiska bibelforskningens pionjärer, framhåller i sin bok Israelistische und Judische Geschichte (s. 173): "Esra och Nehemja blev, genom perserkonungen Artaxerxes, judendomens definitiva grundare. En messianism grundades därmed, som hopkopplades med en religiös fanatism och en fostran att hålla det egna folket rent från varje främmande folkelement."

När därför Weibull (på beställning från den judiska maffian via den "politiska" åklagaren) vill göra gällande att Julius Streicher i sin antisemitiska tidning Der Stürmer skulle ha hittat på - för att förtala judarna - att det fanns "judiska planer på världsherravälde", så avslöjar Weibull endast sin genanta okunnighet och ytlighet liksom han avslöjar sin infamitet med sin primitiva argumentation att Radio Islam skulle ha inspirerats av Der Stürmer.

 

VIRRIGT OM ARTHUR ENGBERG
"- EN LIBERAL VIDSYNT ANTISEMIT"?!

Därefter förklarar Weibull - med anledning av några återgivningar i Radio Islam - att Montgomery (som var av skotsk härkomst och flitigt skrev även på engelska) och Arthur Engberg, den senare ecklesiastikminister i Per Albins (socialdemokratiska) tegering, var "antisemiter" (s. 15, del I). Weibull finner överensstämmelser i tankeinnehållet hos socialdemokraten Arthur Engberg (i hans 1921 publicerade artikel i Arbetet) och i Hitlers 1923/24 skrivna bok Mein Kampf i synen på judar som "parasitäta" ("mistel"), varefter Weibull påpekar att samme Engbergs "journalistik kännetecknas av en mycket djupt vidsynt...jag skulle vilja säga liberal inställning till kulturlivet", vilket framstår som märkligt, för att inte säga motsägelsefullt med hänsyn till att Weibull strax innan avfärdade samme Engberg som "stark antisemit" (s. 15 de1 I). Vidsynthet och en "liberal inställning" hör ju inte sedvanligt samman med "antisemitism". Om det senare är sant - att Arthur Engberg var vidsynt och hade en liberal inställning till kulturlivet - så är det onekligen intressant att han samtidigt kunde framträda som (enligt Weibull) "antisemit". Weibull gör emellertid inga försök att förklara detta (motsägelsefulla) fenomen annat än att säga att - då i bör jan av 20-talet - "var antisemitismen ju relativt vanlig". Förklaringen är kanske att inte fanns undantag från yttrandefriheten och att det då ännu gick för sig att kritisera vissa judiska företeelser utan att genast stämplas som brottslig och ondskefull "antisemit", vilket senare inte är möjligt beroende på kraftigt ökande judiska påtryckningar att tabuförklara varje kritisk granskning av judisk företeelse? Den judiska makten, fiäckheten och rasismen, utövar en mer och mer växande maktkoncentration och åsiktsförtryck.

 

FALSKA ANALOGIER OM SIONISTISK MAKT ÖVER MASSMEDIA
- ÄR BAKUNIN OCH GOLDMANN NAZISTER?

Detta leder osökt till frågan om sionisternas makt över opinionsmedia i västvärlden, som ganska ingående behandlats i flera program i Radio Islam och i mina böcker. Detta föranleder Weibull att säga: "Ja, det är ju samma tema som återgår gång på gång både i Der Stürmer och hos Hitler..." (s. 19, del 1). Alltså skulle det därmed - enligt Weibull - vara bevisat att Radio Islam här hämtat sin inspiration från de ledande nazistiska antisemitema. Men inte heller denna weibullska bevisföring håller streck. Om Weibull verkligen har läst min bok Vad är Israel? (vilket han påstår att han har gjort), så skulle han där knappast ha kunnat undgå de många kapitel som behandlar den judiska lobbyn i USA och sionisternas stora makt över amerikanska massmedier och att allt detta återgår på aktuella amerikanska källor från 1970- och 80-talen, bl a böcker av denjudiske författaren och journalisten Alfred Lilienthal (The Zionist Connection), den f d republikanske kongressmannen Paul Findley (They dare to speak out) och den judiske journalisten Stephen Isaacs (Jews and American Politics). Och beträffande det judiska inflytandet i amerikansk film hänvisar jag till två judiska tidningar (Jewish Cronicle i I,ondon och Jewish Post and Opinion i New York). Denna företeelse - den judiska/sionistiska makten över ledande amerikanska opinionsbildande medier är, i varje fall i vår tid, inget inbillningsfoster av Hitler och andra antisemiter, utan denna företeelse är en realitet som har kartlagts och granskats av vissa seriösa amerikanska forskare, vilket är av intresse att redovisa, eftersom denna sionistiska makt förklarar varför supermakten USA nära nog reservationslöst stöder den sionistiska staten Israel ekonomiskt, militärt och politiskt. (Se min bok Vad är Israel? s, 280, s, 316. Att Weibull om han hade läst boken, skulle ha kunnat undgå dessa 36 sidor ter sig synnerligen anmärkningsvärt!)

För den historiskt bildade torde det vara väl känt att ett flertal socialister för över hundra år sedan (alltså långt före Hitler) - bland dem anarkisten Michail Bakunin i sin skrift Polemik mot judarna -uppmärksammade det påfallande starka judiska inflytandet över pressen, alltså redan i mitten av 1800-talet, och om Weibull åtminstone hade besvärat sig med att läsa framlidne sionistledaren Nahum Goldmanns (även till svenska översatta) bok Den judiska paradoxen (som flera gånger åberopats i Radio Islam liksom i min bok Vad är Israel?), så borde han ha noterat att Goldmann vid ett tillfälle betonar att det judiska inflytandet över press och kulturliv i Weimarrepublikens Tyskland var oerhört stort, större än t o m i USA. Vill Weibull kanske, mot den bakgrunden, även "bevisa" att dr Nahum Goldmann, mångårig ordförande för Judiska Världskongressen och Världssionistiska Organisationen, i själva verket var "antisemit", inspirerad av Hitler och Julius Streichers tidning Der Stürmer? Var och en torde inse till vilka slutsatser man kommer med Jörgen Weibulls krystade bevisföring ä la guilt by association på beställning fcån den judiska lobbyn via den politiska åklagaren.

 

WEIBULLS OKUNNIGHET OM JUDARNA OCH KONSTEN

När åklagaren sedan citerar ett uttalande från min bok Vad är Israel? som sändes i Radio Islam om att judarna inte har utrmärkt sig på konstens område (inom arkitektur, bildhuggarkonst och målarkonst) i jämförelse med de stora kulturfolken och ivrigt väntar på att hans vittne, professor Weibull, skall ha "något uttalande beträffande "judarna och kulturen" från Hitlers Mein Kampf, så skyndar sig Weibull att leta reda på ett passande citat av liknande innebörd och tycker att denna samstämmighet skall vittna om samma slags "antisemitism", vilket är rent löjligt. Om Weibull någon gång hade bläddrat i en lärobok i konsthistoria, hade han begripit att detta är allmänt bekant och konsthistoriskt allmängods. Som exempel kan tas den engelske konsthistorikern EH Gombrichs populära Konstens historia (Raben och Sjögren, Sthlm 1954, s, 95-96):

"En annan orientalisk religion som började framställa de heliga historierna i bild till upplysning för de troende var den judiska. Den judiska lagen förbjöd visserligen framställning av bilder av fruktan för avgudadyrkan. Likväl började de judiska kolonierna i de östliga städerna pryda väggarna i sina synagogor med berättelser ur Gamla Testamentet. En av dessa målningar upptäcktes helt nyligen i en liten romersk garnisonsstad i Mesopotamien, Dura-Europos. Det är ingalunda något stort konstverk, men det är ett intressant minnesmärke från 200-talet e Kr. Det faktum att formen förefaller klumpig och att bilden är ytmässig och primitiv är inte utan intresse... det kan förklara den tafatta framställningen. Men måhända var han inte heller särskilt intresserad av att avbilda levande varelser. Ju mer levande de var, desto mer syndade de mot det påbud som förbjöd bildframställningar."

Sedan återkommer aldrig judarna i konstens historia och i ingen seriös konsthistorisk bok möter vi några judiska konstverk, värda att omnämnas, allra minst i fråga om skulptur och arkitektur.

 

WEIBULLS OKUNNIGHET OM MARX, FREUD OCH JUDENDOMENS SEXUALBESATTHET

Att Marx i sin uppsats "Om Judefrågan" (som delvis återgivits i Judisk Krönika och därifrån citerats i Radio Islam) påtalar att "judendomens världsliga grundval är egennyttan" och att även Hitler ( i Mein Kampf) broderat på samma tema, är uppenbarligen - enligt Weibull - ett "bevis" för att Karl Marx, av judisk börd både på fädernet och mödernet, egentligen var "nazistisk antisemit". (s. 20, del I).

Senare kommer Weibull in på ämnet Freud och judisk sexualbesatthet, som berörts i Radio Islam och även i Der Stürmer som "ett genomgående tema", varav Weibull diar den förhastade slutsatsen att det här - "återigen' - skulle Fnnas en ideologisk ("antisemitisk") överensstämmelse. Löjligt! Att Sigmund Freud är perverst sexualbesatt framgår inte av Der Stürmer, men av hans egna skrifter och uttalanden. Freud förklarar alla mänskliga beteenden med sex som Weibull förklarar varenda kritik mot judendomen med antisemitism och nazism. Weibulls besatthet skulle också förklaras, av Freud, med sex! Freuds psykoanalys bygger på sex. Den från USA importerade judiske överrabbinen Morton Narrowe sade i en intervju i Göteborgs Posten av den 8/10/89: " Det är ingen slump att psykoanalysen grundades av judar"! Detta är också ett påstående som man ofta kan finna i den nazistiska litteraturen! För den som vill få en sammanfattande redogörelse härom hänvisas bl a till Andrew Salters bok Vägen från Freud (Natur och Kultur, Sthlm 1953), där talrika exempel lämnas med autentiska citat från Freuds skrifter. Ett intressant uttalande finns också i framlidne (svenske) psykiatern prof Bror Gadelius' klassiska bok från 1913 Häxor och häxprocesser (senaste upplagan Prisma Magnum 1986, s. 57):

"Det är nog inte utan betydelse att Freud och så många av hans anhängare är judar. Hos judarna möter vi andra instinkter än hos de kristna. Medan för de senare all opportunism i tro och religion har individen till mål och utgångspunkt, och den bärande tendensen ytterst klamrar sig fast vid odödlighetstanken, är för judendomen rasen utgångspunkt och mål, och de sätter därför sexualiteten, även som psykobiologiskt moment, högre än självbevarelsedriften. Detta till den grad, att de väsentligen förbiser betydelsen av den senare. När den döpte Weininger, även han egendomligt nog en son av samma stad (Wien) där Freud har sin akademi, söker slita sexualitetens klor ur sin lekamen och istället kastar sig över den av hela hans ras försummade odödlighetstanken, så sker detta icke med nutidsmänniskans halvt skeptiska måtta utan med en medeltida munks frenetiska ofördragsamhet. Det intressanta fallet Weininger återger oss därför bilden av en kultur som far nytt liv i denna åldrade nutid med dess halvt förbrukade möjligheter - för att som ett stjärnskott ånyo försvinna. Hos Freud däremot finns ringa blick för odödlighetstanken och det individuella livsbegärets betydelse i kristen kultur. Men därmed lämnar han oförklarad demoniseringen av de naturliga instinkterna, ty sexualdriften ensam är förvisso ej tillfyllest vid tolkningen av folkhysterins väldiga naturfenomen."

Observera att Gadelius framhåller att "för judendomen - (som för nazismen) - är rasen utgångspunkt och mål" - med andra ord: judendomen är fundamentalt rasistisk, i likhet med nazismen och antisemitismen, precis vad Radio Islam med talrika belägg har hävdat!

Observera vidare att prof Gadelius (som räknas som en av föregångsmännen inom svensk psykiatri) därav drar slutsatsen att för judendomen är "sexualiteten psykobiologiskt högre än självbevarelsedriften", vilket innebär att i den judiska kulturen (som härrör från judendomen) spelar sexualiteten en alltigenom dominant roll (vilket f ö var och en kan förvissa sig om hos en så typisk nutida judisk författare som nobelpristagaren ( 1978) Isaac Bashevis Singer. Här är det inte fråga om något antisemitiskt förtal, bara därför att man kan uppleta dessa teman hos nazistiska publikationer av typ Der Stürmer, utan om iakttagelser av relevant material och vetenskapliga analyser som hos prof Gadelius. Som illustration kan nämnas rubriken på en fyrspaltig artikel på kultursidan i den judiskt ägda prosionistiska Expressen av den 15 juli 1987 av juden och redaktören för Judisk Krönika: Jackie Jakubowski om judendomens 'Zohar' - och Singers syn på organen: sex och Gud i självklar förening".

Slutsatsen av prof Weibulls virriga resonemang blir att inte bara prof Bror Gadelius utan även den sionistiske yrkesaktivisten Jackie Jakubowski är av Hitler och Julius Streichers Der Stürmer inspirerade antisemiter, vilket kanske kan leda till vissa störande komplikationer i Weibulls lönande relationer med det judiska etablissemanget i Sverige.

På den alltid lika underdånigt tillmötesgående åklagarens fråga kommer Weibull sedan in på ett lika vidlyftigt som okunnigt prat om ämnet judarna och "den ryska revolutionen" (Del I, s. 25-26, Del II, s. 1-3). Huruvida Weibull, med "den ryska revolutionen", här avser 1905 års revolution, Februarirevolutionen 1917 eller Oktoberrevolutionen 191 7 (då bolsjevikerna under Lenin och Trotski/Bronstein grep makten och störtade den provisoriska demokratiska regimen från februarirevolutionen) framgår inte, men förmodligen avses (den mer bestående) Oktoberrevolutionen (som åsyftas i Radio Islams framställningar).

 

WEIBULLS UPPTÄCKT: HAN TROR ATT DER STÜRMER HITTAT PÅ JUDARNA I BOLSJEVIKREVOLUTIONEN

Sedan åklagaren läst upp bl a följande passage från Radio Islam -"Omständigheterna var att bolsjevikrevolutionen i Ryssland 1917 ledde till att en stor andel judar - de var bortåt 80% - kom till makten för att genast sprida denna revolution till Tyskland som Europas ledande industrination..." - besvarar Weibull åklagarens fråga, hur han vill "kommentera det här påståendet om judarnas inflytande på den ryska revolutionen", med att skyndsamt säga:

"Ja, jag vill först visa hur detta finns nästan exakt i Der Stürmer...."!! Så säger Weibull, precis som i en häxprocess där man anklagar en person för att vara besatt av "onda krafter"!

Med detta trick söker Weibull göra gällande dels att Radio Islam skulle ha hämtat denna information från Der Stürmer direkt eller indirekt via "nazistiska svenska publikationer", dels att denna uppgift om starkjudisk dominans skulle vara ett påhitt av nazisterna (i bl a Der Stürmer) för att beljuga och förtala judarna genom samröre med den -särskilt av nazisterna hatade bolsjevismen och dess regim. Detta är ännu ett exempel på Weibulls okunnighet i ämnet och hans infamitet.

Om Weibull verkligen hade läst mina böcker Vad är Israel? (s. 198-199) och Israels makt i Sverige (s. 178-181 och s. 184 och s.433 rad 3 -rad 23), så hade han knappast kunnat undgå att notera att Radio Islam ingalunda stöder sig på Der Stürmer (eller liknande "nazistiska publikationer") utan på direkt bokstavligt citerade auktoritativa källor, därav flera judiska, däribland de sionistiska tidskrifterna Jewish Cronicle i London och American Hebrew i New York, vilka uppgav i ledande artiklar att judar dominerade i det bolsjevikiska Ryssland och att det bolsjevikiska väldet var en seger för judendomen osv. Bland mängder av samtida auktoritativa uttalanden om detta kan nämnas vad Winston Churchill sade i ett tal i Dundee, den 24 september 1921, som sedan återgavs i London Illustrated News:

"Denna fruktansvärda katastrof - alltså bolsjevikrevolutionen i Ryssland - framkallades av en relativt liten klick yrkesrevolutionärer, av vilka flertalet var judar, som har plågat det olyckliga ryska folket under dess svaghetsperiod." Detta är vad vi citerade i Radio Islam och inte Der Stürmer! Och jag tror inte att Churchill har hämtat detta påstående från Der Stürmer!

I Sverige skrev dr Anton Nyström i sin tidigare omnämnda år 19 19 utgivna bok Judarne - förr och nu (s. 264):

"I Sovjetregeringens alla avdelningar äro judar ledare. Det finns en ny ochrana (hemliga ryska polisen), och dess ledare äro judar: Oritsky, Valadrasky, Jakovleva m fl. Bland ministerierna fmns judar: Gotz, Jan, Lieber m fl. I kommissariatet för de polska affärema i Moskva har funnits judar: Unschlicht, Ceczinski, Radek. I kommissariatet för utrikes angelägenheter: Joffe, Karackam, Radek, Szklovski m fl."

Grundliga och mer seriösa samtida redogörelser i ämnet lämnades bl a av den ansedde chefredaktören för London Times, H Wickham Steed i sin självbiografiska bok Through Thirty Years (London, 1925, del II), samma tidnings korrespondent i Ryssland, Robert Wilton i sin bok The Last Days of the Romanoffs (London 1920, s. 27-28, s. 81, s. 118, s. 119, s. 127, s. 139-148) uppskattar antalet judar i ledningen i det bolsjevikiska ledarskapet under Lenin till "åtminstone 90 procent". En annan ryskspråkig och med ryska förhållanden väl förtrogen brittisk journalist (och historiker), Victor E Marsden, korrespondent för Londontidningen Morning Post, uppger att "av 545 ledande bolsjevikkommissarier var 454 judar och endast 23 äkta ryssar". (AN Field: All These Things, Appendix B, s. 274 - s. 276).

Till denna litteratur kan dessutom räknas mängder av andra verk där detsamma framhålles - liksom i den brittiska regeringens vitbok om den ryska bolsjevikrevolutionen. Om allt detta är Weibull totalt okunnig eller vill dölja hela sanningen trots att han vittnar i en rättegång under ed - eller låtsas han vara ovetande om, därför att det uppenbarligen passar hans syfte att koppla samman denna information med nazismen. Denne Weibull, som av någon anledning blivit "professor" i historia i Göteborg och framträder i radio och TV-underhållning som någon sorts "expert" på historia, behagar vräka ur sig att all denna information är "historiskt felaktiga alltså" (s. 2, del II). Åtminstone en lärdom kan man dra från Weibulls intellektuella prostitution i denna häxprocess: man vet nu hur vissa odugliga och inkompetenta blir "professorer", hur de lanseras sedan som TV - och mediastjärnor och lanseras i TV och radio som hedersgäster hos t ex sionisterna Hagge Geigert och Sievert Öholm! Denna politiska prostitution är priset som Weibull får betala i brist på reella intellektuella och akademiska kompetenser!

 

VET INGET OCH VILL INGET VETA OM JUDENDOMEN

Så berörs frågan om judendomen är en universell religion eller en religion eller troslära avsedd enbart för ett folk (judarna), varpå Weibull, som i annat sammanhang under vittnesförhören förklarat att han inte är religionshistoriker och därför inte kan uttala sig om religioner, skyndar sig att påpeka att Der Stürmer i denna fråga uttalat detsamma som Radio Islam - för att triumferande kunna påtala den önskade kopplingen. Löjligt! Alla i ämnet elementärt bildade människor, också judar, har vetat att judendomen är en "stamreligion", avsedd enbart för judar - till skillnad från universella religioner som kristendomen , Islam, buddhismen m fl, vilka är avsedda för alla folk. För att återigen citera, inte Der Stürmer som jag aldrig sett eller läst, men dr Anton Nyström i hans bok Judarne - förr och nu (s. 235-236):

"Ringaktning för främlingen och tro på sin egen förträfflighet ha judarna fått af Gamla Testamentet som för dem varit 'Guds ord'. På tusentals ställen förbannas främlingarna, som skola besegras och utrotas, och det ryker av blod i målande skildringar. Och ständigt utlofvas framgångar och segrar åt judarna - blott de hålla Guds lagar - som Gud skall upphöja till sitt folk'... Judarna ha ansett sig vara 'Guds utvalda folk'. Detta har säkerligen många låtit känna som en plikt att föra en from vandel, men det har också hos otaliga medfört förhäfvelse och andligt högmod med förakt för främlingar (gojim)."

Tror Weibull att folkbildaren och nykterhetskämpen Anton Nyström (som stod uttryckligen främmande för antisemitism) i sin år 1919 utgivna bok var inspirerad av de flera år senare utgivna Mein Kampf och tidskriften Der Stürmer?

 

OKUNNIG OM SIONISMENS SAMARBETE MED NAZITYSKLAND - TROTS ATT HAN SÄGER SIG HA LÄST BOKEN DÄR ÄMNET UTFÖRLIGT REDOVISAS

När Weibull sedan skall besvara frågor i samband med de i Radio Islam redovisade samaktiviteterna mellan det nazistiska Tyskland och ledande sionister (återgivna i min bok Vad är Israel?, s. 184-189, s. 257-272), så slingrar sig Weibull undan alla dessa, här väldokumenterade fakta i ämnet och urskuldar saken med att det från judisk/sionistisk sida var uteslutande ett påtvingat samarbete "för att rädda människor" (s. 8 del II). Om Weibull hade läst min bok Vad är Israel? (som han påstår sig ha gjort) kunde han rimligtvis inte ha undgått att notera följande väldokumenterade fakta:

" Att samarbete mellan ledande sionister och ledande tyska nazister var inte i vissa praktiska frågor, men var av ideologisk, politisk och stra-tegisk karaktär och inleddes redan kort efter Hitlers maktövertagande 1933 (inte efter "Kristallnatten" i november 1938 som Weibull antyder). Är dagens samarbete mellan Israel och Sydafrika "för att rädda människor"?!

* Att det i detta sionist-nazistiska samarbete var fråga om bl a omfattande ekonomiskt samarbete (mellan Tyskland och de dåvarande judiska kolonierna i Palestina).

* Att sionistorganisationen Irgun Zwa'i Leumin förklarade sig officiellt vara enig med den nazityska regeringen om att "evakueringen av de judiska massorna från Europa är förutsättningen för en lösning av den judiska frågan".

* Att denna sionistorganisation under andra världskriget - i februari 1941 - uppvaktade den tyske militärattachén i Ankara och anhöll om ett vapenbrödraskap mellan sionisterna och Tyskland i kriget mot Storbritannien (som var mandatmakt över Palestina).

* Att sionisterna ville "upprätta en historisk judisk stat på nationell grund och totalitär bas, enligt fördrag i förbundet med Tyskland för att stärka dess intressen i Mellanöstern i framtiden". (Se Vad år Israel? s. 267).

Sambandet - som jag redovisar i min bok - är ideologiskt och politiskt mellan sionismen och nazismen: alltså den identiska tron på sitt "folks" och sin ras' utvaldhet och att judarna inte kan eller far assimileras i Tyskland eller i de länder där de bor.

Mot bakgrund av dessa fakta faller Weibulls advokatyriska slingerbultar platt samman. Med sitt stöd till sionisterna så är Weibull inget annat än en hycklande rasist som låtsas vara mot rasismen. Åklagaren som har anlitat honom som vittne blev omedvetet (eller medvetet?) en rasist och nazist, objektivt menat.

 

VET EJ VAD HAN TALAR OM

När sedan "Förintelsen av sex miljoner judar" kommer på tal uttalar sig Weibull med stor tvärsäkerhet och påstår att man - i en process i Paris i maj-juni 1981 - behandlat ämnet "ytterligt ingående" och med "en oerhört tung bevisning visat hur felaktigt det var" att (som professor Robert Faurisson) starkt ifrågasätta "Förintelsen". Weibull är alltså helt okunnig om att ifrågavarande process i Paris inte bevisade något i den vägen och att domstolen inte ville uttala sig i denna historiska tvistefråga p g a dess juridiska inkompetens på området - Faurisson dömdes för "att ha skymfat en judisk organisation" bl a till höga bötesbelopp som senare återkallades. Faurisson överklagade denna dom till Appellationsdomstolen som 1983 upphävde den nämnda domen.

Weibull säger vidare: "Vad jag vill konstatera är bara, att det material som finns i Nürnbergprocessen och i Eichmannprocessen är så förkrossande, det är ....har man någon som helst skolning i metod så finns det över huvudtaget ingen anledning att diskutera detta, lika litet som det finns någon anledning att diskutera om Stalin har spelat någon roll under mellankrigstiden." (s. 10, del II) Får man inte diskutera och ifrågasätta en historieskrivning? Får man inte diskutera Stalins roll under mellankrigsåren? Får man inte historiskt forska längre? Har historikerna sagt sista ordet om händelserna under andra världskriget?

 

DEN OBOTFÄRDIGES FÖRHINDER

Detta är sannerligen den obotfärdiges förhinder. Här uppger Weibull att han endast uttalar sig i egenskap av "vetenskaplig historiker" och säger till yttermera visso: "Jag uttalar mig om det jag vet, jag uttalar mig inte om det jag tror." (s. 35 del II). Men vad vet denne professor Weibull om den historierevisionistiska forskning som bara söker efter att "veta" inte att "tro" och som särskilt ägnat sig åt att ingående studera hela det komplex som ligger bakom uppgifterna om "Förintelsen" alltså den judiska versionen av händelserna under 2:dra världskriget? Uppenbarligen inte ett dugg - han är t o m oförmögen att erinra sig namnet på en av de ledande historierevisionisterna, Robert Faurisson, som stod åtalad i den process i maj-juni 1981 i Paris som Weibull omnämner. Om Weibull verkligen hade läst min bok Israels makt i Sverige (som han påstår att han läst) skulle han rimligtvis inte ha kunnat undgå att notera att där återges historierevisionisternas grundläggande tvivel om den sionistiska versionen av "Förintelsen" på 27 sidor (s.466 - s. 493), och den allra tyngst vägande invändningen mot att "Förintelsen" i uppgiven mening någonsin ägt rum är den 1988 publicerade Leuchterrapporten (ibid. s. 485 - s. 493).

 

VETENSKAPLIGA FAKTA STÖR EJ WEIBULL I HANS "TRO" SOM ÄR "BEVISAD"

Fred Leuchter, USAs ledande ingenjörstekniska expert på gaskammare och inte någon nazist eller antisemit, undersökte med ett forskarteam de föregivna gaskamrarna i tre av de f d största tyska koncentrationslägren i Polen under andra världskriget och underkastade prover därifrån en auktoriserad kemisk analys i USA. Efter en ingående teknisk redovisning anför Leuchter följande slutsats;

"Efter att ha gått igenom hela materialet och inspekterat Auschwitz, Birkenau och Majdanek, finner författaren till denna rapport bevisen på att det inte förekom några gasningar på dessa ställen överväldigande. Det fanns inte och kan inte ha funnits några gaskammare ägnade att döda människor på dessa platser."

 

HAR WEIBULL VERKLIGEN LÄST MIN BOK?

Om Weibull hade tagit sin uppgift på allvar som "vetenskaplig historiker" och läst min bok Israels makt i Sverige, som han påstår, så hade han rimligtvis fåst ett visst avseende vid den där omtalade Leuchterrapporten och beställt den från London (där den publicerades i juni 1989 och då väckte ett betydande uppseende) och satt sig in i hur vederhäftig Leuchterrapporten verkligen är (genom att t ex konsultera kemisk expertis) innan han uttalade sig i rättegången. En världsberömd antinazistisk historiker, David Irving, som skrivit ett trettiotal) väldokumenterade böcket om det nazistiska Tyskland, har offentligen erkänt att han tidigare tagit fel när han - i bl a sin digra bok Hitler's War från 1978 - utgick från att den judiska versionen av "Förintelsen" var en historiskt fastslagen realitet och böjer sig för Leuchterrapportens beviskraft som vetenskapligt hållbar.

Men TV-prataren Weibull är ingen seriös historiker, i varje fall inte när han framträdde som vittne mot mig inför Stockholms Tingsrätt, utan en simpel prosionistisk agitator och propagandist med stora skygglappar och nära nog helt förblindad av ett fördomsfullt tyckande. Och denne Weibull har mage att tala om Radio Islams "ringaktning för historiska källor". Vilket hyckleri! Han själv är ju ett praktexempel på just ringaktning för historiska källor som är bärkraftiga och i sammanhanget påtalade och relevanta! Weibull har uppenbarligen slutat forska och som medlem i folkpartiets styrelse och sionistisk politiker ägnar han sig numera åt den judiska propagandan.

Och naturligtvis återkommer Weibull med en åsnas envishet till sin infama mani att sammankoppla skäliga tvivel på den sionistiska versionen av "Förintelsen' med nazism eller "nynazism" enligt välkänt mönster från den sionistpåverkade sensationspressen.

 

ÄR SANNINGSSÖKARE "NAZISTER"?!

Weibull säger: "Det är naturligtvis en avsikt att på det sättet göra nazismen rumsren och dessutom att nedsvärta - och så vänder man på det och nedsvärtar judarna, man tar alltså ... inte nog med att nazisterna slog ihjäl judarna (anm: här har gaskamrarna, kamouflerade till duschtum, blivit platser där nazisterna "slår ihjäl judarna"), nu försöker nynazisterna ta ifrån dem (judarna) deras hemska öde (anm: som om det skulle vara särdeles ondskefullt att ta ifrån några deras "hemska öde") och vänder det mot dem t o m, genom att förklara att det är de som ljuger. Det är för mig helt ofattbart att man kan driva en sådan propaganda." (Finns det en lag som t ex ska förbjuda en viss propaganda och påbjuda en viss annan propaganda som den sionistiska t ex?!) Det är tydligt att Weibull inte kan fatta att det finns personer -däribland historiker - som faktiskt är - i motsats till honom -sanningssökare och grundligt prövar om vissa föregivna historiska händelser verkligen har inträffat på ett sätt som uppges enligt källor vars trovärdighet det finns välgrundade skäl att ifrågasätta som sanningsenliga. Förresten så är inte alla judar ansvariga för vad vissa judiska propagandacentraler - eller papegojor som Weibull - finner vara förenligt med deras intresse att utkolportera. Det är en historieskrivning man ifrågasätter. Det är forskningsfrihet och yttrandefrihet saken gäller. Alltså grundläggande mänskliga rättigheter.

 

VÅLD ÄR LIKA MED VÅLD - FÖR WEIBULL

Besynnerlig och grovt omdömeslös är Weibull också, när hanjämför Israels grymheter mot värnlösa palestinier på bt a Västbanken med överfall på Stockholms gator (s. 24 del II) - som om det inte är skillnad på de grymma övergrepp från en ockupationsarme som beordras av en stat och sker med statens reguljära arme - i fallet Israel mot palestinierna (som har rätt och skyldighet att göra motstånd) - och de övergrepp mot medmänniskor som kriminella eller berusade personer begår i det - icke ockuperade Stockholm - genom att trotsa statens lagar och förordningar och sedan anhålls eller efterspanas av statens polis och ställs inför rätta! Det är i så fall banditstaten Israel som ska jämföras med kriminella och banditer som bryter mot lagen och rätten.

Och när sedan "den vetenskapliga historieprofessorn Weibull" kategoriskt avger följande utlåtande - "Radio Islams utsändningar och Radio Islams bok ansluter sig troget till den antisemitism som har lett till det ena blodbadet efter det andra." - måste man fråga sig hur noggrann denne Weibull iir med sina källkritiska granskningar och omdömen.

Hur kan en domstol våga grunda sin bedömning och dom på ett så förvirrat och politiskt propagandistiskt vittnesmål? Eller har domstolen medvetet en vulgär politisk häxprocess mitt i det moderna Sverige?

 

SÖKER BEVISA VAD HAN TYCKER

(På s. 25 del II), talar Weibull om Radio Islams "utsändningar", som han inte har hört, och om "Radio Islams bok", som tydligen avser Vad är Israel? och som han tydligen inte har läst, eftersom han inte kan erinra sig några av de viktigare sakerna som står där t ex om FNs resolution om sionismen som en form av rasism, som han säger sig inte känna till trots, att den är publicerad i min bok. Han uttalar sig om vissa avsnitt - i åtalspunkterna - som är speciellt utvalda och lösryckta ur sitt sammanhang. Dessutom är Weibull, som framgår av tidigare analyser, både okunnig i de berörda ämnena och maniskt inställd på att söka leda i bevis att Radio Islam är - a priori - "antisemitisk" enligt samma mönster som nazismen. Därmed kan man hävda att Weibull varken vill eller kan verkligen bevisa något annat än sin egen anmärkningsvärt stora inkompetens och allmänna omdömeslöshet. Det är också ohistoriskt att bärleda blodbad (i historien) endast till "antisemitismen", eftersom det i nästan alla konflikter som urladdas i krig eller massmord är fråga om dialektiska processer där reaktioner nästan alltid är svar på utmaningar, vilket flertalet kompetenta och lärda historiker har insett, bland dem den kände framlidne engelske professorn Arnold 1 Toynbee i bans stora flerbandiga verk A Study of History.

Hur förvirrad Weibull är i sina tankar har här påtalats flerfaldiga gånger, och det framgår bl a av att han å ena sidan påstår att han "som vetenskapsman" med "klar bevisning" hävdar att Radio Islam är antisemitisk som nazisterna, men å andra sidan hävdar att "antisemitism det är när man diskriminerar judar" (s. 26 del II) och "inte tillerkänner dem samma rättigheter som andra folkgrupper eller nationer" utan att han en enda gång har kunnat påvisa ett enda konkret ställe i Radio Islams program där sådan diskriminering av judar har framträtt, medan just diskriminering av andra folkgrupper är kännetecknande för den judiska staten Israel gentemot palestinierna (vilket är Weibull obekant). Däremot harjag i Radio Islam och i mina böcker hela tiden uttryckligen strävat efter jämlikhet och fördömt rasismen och rasdiskrimineringen. Jag har hävdat i alla mina uttalanden och i mina böcker att enda lösningen på Palestinakonflikten är inrättandet av ett demokratiskt Palestina där judar, kristna och muslimer kan leva i jämlikhet, utan rasdiskriminering som råder idag i den judiska staten Israel där muslimer och kristna utsätts för all sorts diskriminering och förtryck.

 

JUDISKT HERREFOLKSTÄNKANDE I JUDISKA HÖGTIDSBÖNER

Om diskriminering är kännetecknande för antisemitism (gentemot judar) enligt Weibull, vad vill han då kalla den bön som judar ber vid varje sabbat: "Välsignad vare Du, o Herre, som har skilt det heliga från det profana, mellan ljuset och mörkret, mellan Israel och de andra nationerna." Eller den bön som varje (troende) judisk familjefar ber vid varje judiskt nyår (Rosh Ha-Shana): "Välsignad vare Dig, o Herre, som skilt oss från andra folk och upphöjt oss över alla andra nationer, och helgat oss med dina Tio budord... ty Du har utvalt oss och helgat oss från alla andra folk....!° Och vid den judiska pingstfesten framföres följande bön: °Välsignad vare Du, o Herre, som utvalt oss framför alla andra folk och upphöjt oss framför alla andra nationer, och helgat oss med dina budord..." Finns inte här - i den judiska trosläran - rent rituellt en bekräftelse på det heliga och förpliktande att vara förmer än andra folk och därmed ha rätt att diskriminera dem? Tillämpar inte idag, den judiska staten denna judiska rasism och diskriminering mot icke-judar? Är då detta judiska högmod och förakt för andra - resten av mänskligheten - "antimänsklighet" eller hur skall man definiera det?

 

FÖRSÖKER GISSA "UNDERFÖRSTADDA" ÖNSKEMÅL!

När Weibull senare av försvarets advokat Folke får frågan om han hittat något uttryckligt krav på diskriminering i texterna från Radio Islam, så slingrar han sig med att säga: "I så fall kanske att .., nja, nej knappast uttryckligen... 1ag vill säga nej, men däremot finns det implicit hela tiden ett krav eller en önskan, skall man uttrycka det, om en diskriminering..." (s. 27, del II)

När Weibull ombeds precisera sig, anför han ett försåtligt resonemang med innebörd att varje kritik av något judiskt - det må vara sionismen eller vissa särdrag i judendomen - som av några judar kan uppfattas som kränkande eller illasinnat därmed är "antisemitiskt" eftersom denna kritik "underförstått" framför önskemål om "förändringar" i samhället som kan drabba judarna som folk. Konsekvensen av detta är att Israel, sionism och judar i alla judiska tolkningar är fridlysta från kritik - till skillnad från alla andra folk, nationer, religioner och politiska partier och grnpper - och därmed blir detta ett erkännande av judendomens extrema anspråk på att judarna är ett utvalt Gudsfolk över alla andra folk, de facto ett judiskt världsherradöme. Varför tar inte Weibull upp de uttryckligen i Radio Islam framförda "önskemålen" på förändringar som eftersträvas d v s att den judiska ockupationen av Palestina upphör och att den judiska rasismen och diskrimineringen mot palestinierna upphör? Radio Islams program och syfte har sänts i Radio Islam och publicerats i min bok Vad år Israel? s. 165-218 under rubriken °Vad Radio Islam anser, om sionismen, judendomen, Israel, antisemitismen och Palestinafrågan!° Radio Islams önskemål är inte underförstådda men uttryckligen framförda i alla mina program och böcker och uttalanden. Sionisternas syfte och målsättning är också klart och uttryckligen framförda i alla judiska, sionistiska och israeliska heliga, ideologiska och politiska dokument och skrifter: dvs rasism, erövring, kolonialism, expansionism.

 

EUROPAS HISTORIA UNDER 900 ÅR ÄR 'ANTISEMITISK' ENLIGT WEIBULL

Typiskt är att Weibull - historieprofessorn i sionismens tjänst - uttalar följande :"Hela historien löper igenom antisemitism, ända från korstågens tid har vi en antisemitism i Europa..." De senaste 900 årens europeiska kultur och historia är alltså, enligt Weibull, sålunda antisemitisk, vilket är inte Weibulls men ett utbrett judiskt synsätt att alla "gojim" (icke-judiska folk) är judarnas fiender. Men är denna trosjudiska inställning också historiskt riktig och väl belagd? Om så vore fallet, skulle nazismen inte vara någon avvikelse från en bärande strömning i den europeiska historien utan snarast ett karakteristiskt utflöde av den. Någon liten förklarande belysning av denna (judiska) uppfattning av Europas kultur och historia ger professor Weibull dock inte - den uppgiften skulle nog bli en smula besvärlig för honom, om han skulle göra ett försök att hålla sig till fakta.

Det är också anmärkningsvärt - och typiskt - att Weibull är okunnig om att det sedan flera decennier, inte längre heter Mosaiska församlingen utan Judiska församlingen (s. 30 del II) och att han nödgas senare erkänna sin okunnighet om något så elementärt (s. 31, del II).

Weibull visar också sin okunnighet genom att säga: "Där är många judar som är kristna." Weibull vet sålunda inte att en jude som konverterar till en annan religion - det må vara kristendomen eller Islam -av judiska församlingar därmed upphör att räknas som jude och att ingen till kristendomen (eller Islam) konverterad jude räknas som jude i Israel och där drivs ut som främling. Weibulls förvirrade och förvirrande "resonemang" liknar att t ex säga att "det finns många kristna muslimer" eller "många muslimska kristna" eller "många judiska muslimer"! Det är enbart den Weibullska "logiken" som kan åstadkomma sådana "mirakel" i en "akademisk professors" tappning!

 

WEIBULL OCH DEN JUDISKA RASISMEN

Weibull anser att det är "felaktigt", "en tankeförvirring" att tala om judisk - i betydelsen judendomens - rasism. Men hur skall han då kunna bortförklara vad som uttryckligen står i Torah, judendomens lag och lära, t ex i 5 Mos. 7:de kapitlet i de första fyra verserna eller i S Mos. 28: 13...? Och hur skall han kunna förklara att fördrivna palestinier inte får återvända till sitt hemland (som nu är "Israel"), medan judar som aldrig satt sin fot i landet automatiskt välkomnas som israeliska medborgare? Typiskt är också att Weibull inte känner till att FN med överväldigande majoritet stämplat sionismen som "en form av rasism" i en resolution 1975. (s. 40, del II) Weibull säger att han inte känner till denna resolution trots att den är i sin helhet återgiven i min bok "Vad är Israel?" (sid. 353) som han lögnaktigt säger sig ha läst!

Weibull, som lovat "att inte tro" och "inte tycka" utan endast som "vetenskapsman" tala om det han vet, svarar på advokat Folkes fråga om begreppet "antisemit/antisemitism" kan missbrukas för att nedtysta eller defamera misshagliga kritiker, svarar: "Jag tror inte att det missbrukas i samma utsträckning därför att det här rör sig om en reell företeelse som är farlig..." Den tyckande professorn tycker alltså här till rejält igen! (S. 7, del III) Är det juridiskt så viktigt för domstolen vad Weibull tycker och tror?

Sedan återgår Weibull till sin okunnighet och allmänna tankeförvirring. På frågan - från advokat Folke - om det finns historiskt något samband mellan antisemitismens uppblomstring i Europa på 1800-talet och sionismens tillkomst, svarar Weibull:"...förhållandet är det rakt motsatta... Sionismen är inte en konsekvens av antisemitismen, det är tvärtom en konsekvens av att antisemitismen upphörde under 1800-talet i hög grad" (s. 8 del II) Trots att det är väl bekant att Theodor Herzl blev övertygad sionist i slutet av 1800-talet sedan han som korrespondent i Paris under Dreyfusprocessen kommit till den uppfattningen att "antisemitismen är outrotlig bland icke-judar" och trots att samme Herzl, sionismens grundare som blev världssionismens förste ordförande och ojämförligt starke ledare, tillika varmt hyllad i Israel, så säger Weibull:' Jag har läst Herzl och vet mycket väl att det i Judeastaat (Herils bok) finns sådana tankegångar, men han är ju inte representativ i det fallet..." (s. 9, del III)

 

OMVÄND HISTORIESYN PÅ SIONSMEN

Vidare påstår Weibull: "Sionismen hade sitt fäste i de delar av världen där judarna var accepterade och där det fanns en mycket liberal syn på dem - där hade sionismen sitt verkliga fäste." (s. 9, del III) Och därmed kommer Weibull dragande med en "epokgörande" ny "historiesyn" på sionismens uppkomst, eftersom det är väl dokumenterat att sionismen hade sina starkaste rötter och var mest utbredd i det dåtida antijudiska tsaristiska Ryssland, medan judarna i Västeuropa, där de var långt mer emanciperade och även assimilerade, fruktade sionismen och i början tog avstånd från den, eftersom de ansåg att den skulle ge ny näring åt den antisemitiska uppfattningen att judarna alltid är nationellt illojala.

Och när Mellersta Östern, själva centrum för Palestinakonflikten som utgör Radio Islams huvudämne, förs på tal (s. 10, del III), måste Weibull erkänna att han inte vet något om den - och därmed har han ju själv medgivit sin inkompetens att uttala sig som sakkunnig expert om den fråga som är den centrala i Radio Islam, och som rättegången egentligen behandlar eller borde behandla.

Stockholm 22 december 1989
Ahmed Rami

 

25

 

(Bilaga 5, från A Rami till Svea hovrätt)

(GRANSKNING AV BISKOP KRISTER STENDAHLS VITTNESMÅL)

NÄR EN JUDAISERAD BISKOP VITTNAR

Att tolka bibeln så att det passar en lagparagraf!

Och att tolka en lagparagraf så att det passar ett politiskt syfte

Och att tolka en polisisk kritik så att det passar in i en lagparagraf

Denna granskning grundar sig på Stockholms Tingsrätts utskrifter - i två delar -av biskop Stendahls vittnesmål som har skrivits under beteckningen:
Del 1: Akt B8 - 4/89, Aktbilaga 182; Del 2: Akt B8 - 4/89, Aktbilaga 183

 

Jag ska här, i sak, granska förre biskopen Krister Stendahls personliga åsikter och godtyckliga tolkningar i vittnesförhöret i Stockholms Tingsrätt.

 

Stendahl relaterar inte sanningen

Stendahl medger att han inte är expert på den judiska Bibeln, Gamla Testamentet, och inte är kunnig i judisk tros - och livsåskådning. (s.l ) Ändå är det just dessa ämnen som han är tillkallad att uttala sig om - som sakkunnig och expert! Han uttalar sig alltså som lekman som leveretar sina personliga åsikter. Och Stendahls personliga åsikter och bibeltolkningar är som bekant mycket kontroversiella och misshagliga inom den svenska kyrkan. Alltså han som själv tar sig friheten att vara oliktänkande, vill beröva mig denna rättighet!

Stendahl framhåller särskilt - redan i inledningen - att "den kristna Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet har föranlett mycken ondska och mycket förtryck mot både kvinnor och judar". (s.2) Observera att biskopen talar om "de kristnas Bibel", inte den judiska Bibeln (som just är Gamla Testamentet där de värsta råheterna och grymheterna finns), att det är kristendomen som han riktar sin anklagelse emot, och observera att han omnämner två kategorier som offer för de kristnas Bibel - inte den judiska: kvinnorna och judarna, trots att barn och även män bör räknas som offer, för att inte tala om muslimerna (t ex i Palestina och under de kristnas korståg) och andra religiösa trosbekännare som också blivit offer. Genom detta utelämnande framgår det hur partisk Stendahl är!

Sedan försöker Stendahl nyansera sig något, när han säger att "inte minst de våldsinslag som hinduer och buddhister med rätta tycker sig finna i just judendom och kristendom... är angeläget att motverka". (s.2) Men våldsinslagen - riktade mot alla folk - finns ju just i Gamla Testamentet, i den judiska Bibeln, inte alls i Nya Testamentet eller i t ex Koranen. Här försöker sig biskop Stendahl på en typisk glidning, att s a s göra alla katter lika gråsvarta, vilket är typiskt för hans sätt att resonera. Stendahl relaterar, i sitt vittnesmål, inte sanningen om verkligheten, som den är, men som den bör vara i hans ögon eller som han tror att den är! Han håller sig inte till saken och argumenterar inte utan glider undan i allmänt prat, när han inte missförstår eller vantolkar och kommer med direkta eller förstuckna anklagelser, mot mig och Radio Islam, vilka är starkt färgade av hans ideologiska och vänskapliga relationer med de amerikanska och svenska judiska lobbygrupperna.

Det ingår i biskop Stendahls taktik att personligen framträda som en mycket frisinnad och liberal andens man som mer av en tillfällighet råkar vara kristen och präst, fast då det gäller judendomen, som han inte är expert på, vibrerar - politiskt eller hycklande - hans hjärta av något som tycks likna både bävan och dyrkan. Senare skall lämnas flera exempel på detta.

För Stendahl är det av fundamental vikt att varje religion får definiera sig själv - det är ett villkor för "dialog mellan människor av olika religiös tro'(det är inte en dialog som pågår nu i Palestinakonflikten. Det är en intifada. Ett motstånd mot en grym ockupation.) - och därmed far naturligtvis inte en icke-jude kritisera judendomen, om denna kritik kan väcka anstöt. Detta är ett försåtligt trick att lägga hämsko på den fria debatten: att strypa yttrandefriheten. Dvs att om judendomen definierar sig själv som religiös lagfart för att lägga beslag på Palestina, så ska palestinierna bara finna sig i denna definition! Biskop Stendahl anför ett bibelord från Gamla Testamentet, ett av Tio Guds Bud: "Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa." Men genom att anföra detta bud ord missar Stendahl totalt poängen; ty med "nästa" menas här i judendomens Bibel, i Torah, endast andra judar, inte andra folk med annan tro. Det är svårt att tro att den teologiskt lärde kristne Stendahl är så okunnig att han inte har upptäckt detta. När han definierar "nästa" från den kristna betydelsen av varje medmänniska, så gör han faktiskt våld påjudendomen - fast förstås i bästa välmening och i samförstånd med de troende judar som vill dölja för utomstående vad judendomen egentligen är! Återigen glider Stendahl. (s.3)

 

Är det bara nazister som får kritisera nazismen?

Sedan talar biskopen så vackert om värdet av dialog mellan företrädare för olika religioner och ideologier: "Dialogen ger tillfälle till ömsesidiga frågor dessa olika företrädare kan ställa till varandra; det är ur ömsesidig villighet att lyssna och lära som meningsfull dialog växer fram", enligt Kyrkornas Världsråd som Stendahl applåderar. Att detta är andligt snömos - truismer tycks inte bekymra Stendahl. Men vart vill biskopen egentligen komma med detta "välvilliga" prat? Jo, att Radio Islam inte har brytt sig om denna så viktiga "dialog" genom att dra fram judendomens Bibel och dess lära utan att först be de troendejudarna om lov, så att de inta kan bli på minsta sätt bedrövade i sinnet och känna sig "missaktade som folkgrupp". Stendahl glömmer här att jag faktiskt framfört en mycket artig skriftlig anhållan (se min bok Vad är Israel? sid 409) till hans käre vän överrabbinen Morton H Narrowe att debattera - och föra just en dialog - med honom i Radio Islam; men överrabbinen tackade kategoriskt nej: "Jag hat inte tid för Er", löd hans svarsbrev (ibid. sid 510). Istället för att föra "dialog" med Radio Islam har de judiska församlingarna - också de som är utanför Stockholm och inte kan lyssna på närradiosändaren Radio Islam - skrivit uppbragta insändare och gjort talrika JK - anmälningar mot Radio Islam och t o m anlitat judisk "expertis" från Israel och USA för att fa Radio Islam stoppad genom denna rättegång. Om "dialog" mellan olika meningsriktningar är en dygd, så är det åtminstone inte Radio Islam som har syndat i detta fall. Fast detta solklara faktum har tydligen undgått biskop Krister Stendahl. (s.4) När det gäller Palestina och Israel som Radio Islams program behandlar, så är det sionisterna som vägrar att diskutera, att ha dialog eller att förhandla med den andra parten i konflikten. När sionisterna organiserar en dialog så är det inte med andra parten, men med välbetalda "vänner". Så äger ofta debatten rum mellan Ahlmark och Narrowe eller mellan Stendahl och hans käre vän Narrowe! Inte mellan t ex Narrowe och Sigbert Axelsson eller ärkebiskopen Werkström eller Syster Marianne.

För övrigt är det ett lika besynnerligt som fatalt betraktelsesätt att ingen utomstående skulle få kritisera och även angripa judarnas religiösa eller ideologiska tro. Skulle bara satanister få kritisera djävulsdyrkan och svarta mässor? Skulle bara nazister få kritisera och angripa nazismen, bara stalinister få kritisera och angripa stalinismen? Förmodligen anser inte ens den så "frisinnade" Krister Stendahl detta. Men detta är ju faktiskt innebörden - konsekvensen - av hans inställning. Själv kritiserar och bannar ju biskop Stendahl tillsammans med sin käre vän biskop Tutu Sydafrikas apartheid utan att själv vara apartheidkristen. Fy skäms! Ska man inte låta och respektera apartheid i Sydafrika och dess "rätt" att definiera "själv den officiella rasismen"?

Stendahl är - eller låtsas vara - mycket upprörd över att Radio Islam kritiserat och angripit judendomens Bibel (GT) därför att, som han säger, "det är den bok som i det klassiska umgänget mellan judendom och Islam är basen för ömsesidig förståelse och respekt". Detta är mycket komiskt i sin ofrivilliga ironi, eftersom Stendahl rimligtvis borde veta att araberna är ättlingar till Abrahams son Ismael med kvinnan Hagar, enligt judendomens Bibel (1 Mos. 16:11-14); om honom (Ismael) sägs följande: "Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i strid med alla sina bröder." Detta är den judiska Torahs syn på araberna! I det judiska GTs berättelser finns ingen moral. GT kunde passa bra som manual för bedragare och skurkar. Det är GT som idag legitimerar erövringen av palestiniernas land. Och den skiljer sig fundamentalt från Islam och Koranen. I Islam finns inget av Gud utvalt folk över alla andra folk och inget särskilt utlovat land som det utvalda folket skall besitta genom att fördriva, f6rinta eller förslava därvarande icke-utvalda folk, vilket gäller i judendomen för judarna eller Israels barn. Om Israels barn kan man i Koranen (Sura 17 verserna 4 och 7) läsa följande: "Vi meddela ock Israels barn denna bestämmelse i skriften: 'tvenne gånger skolen I sannerligen anstifte ofärd på jorden och förhäva eder i edert stora övermod...Om I gören väl, så gören I väl mot eder själva. Och om I gören ont, så är det också mot eder själva."' Detta är i stort den enda anknytningen i Islam till den judiska Bibeln: att betrakta de troende judarna från deras egen heliga skrift. Det är precis vad som har skett i Radio Islam! Islam betraktar GT som en förvanskning och förfalskning av religionsbudskap.

Biskop Stendahl nämner förre egyptiske presidenten Anwar Sadats besök i Jerusalem den dag den muslimska gemenskapen hade som sitt minnesämne Abrahams offer av Isak och Stendahl citerar Sadats kommentar, ("Jag kommer på den dag då våra gemensamma traditioner lärde oss att man aldrig far offra barn"), vilket enligt Setndahl är en "autentisk relation mellan Islam och den del av vår kristna Bibel som också är judarnas Bibel". (s.5) Vad biskop Stendahl fatalt nog förbiser är att det ligger en tankeväckande symbolik i denna erinran om Abraham, nämligen att (det nutida) Israel har grymt svikit Abraham i två viktiga avseenden:

 

"Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan"!

1. Israel respekterar inte de palestinska barnen utan offrar dem. Med intifadan, det palestinska folkupproret mot den israeliska övermaktens hårda ockupationspolitik, har Israel bara eskalerat detta dödande av palestinska barn (och ungdomar, män, kvinnor och åldringar i de sedan 1948 av Israel ockuperade Palestina).

2. Abraham (som kom från Mesopotamien) såg sig själv som en främling i landet och när hans hustru Sara i hög ålder dog i Kiriat-Arba, dvs Hebron, som ligger just i det palestinska Västbanken, ockuperat av Israel sedan 1967, och Abraham ville finna en gravplats för henne, så sade han: "Jag är en främling och en gäst hos eder. Låten mig nu få en egen grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava henne." (l Mos. 23:4) Och de gästfria kananéerna, "Hets barn" eller hettiterna, beviljade honom förstås detta. Men hur blev hettiterna - och de andra kanan6iska Folkstammarna - lönade för detta? Jo, genom en befallning av den mosaiska guden att utrotas! (5 Mos. 7:1-2) Och hur beter sig dagens judiska stat Israel mot de palestinier vilkas land erövrats av sionistiska judar från stora delar av världen? De fördrivna palestinierna vägras av Israel att återvända till sitt hemland och de far inte ens begrava sina döda där! Det var och är alla dessa svek mot Abraham som gör att jag som muslim i Radio Islam måste kritiskt granska judendomen. Men Israel och de sionistiska judarna visar inte minsta tecken på att ha ett anständigt samvete och försöka efterleva det bästa hos Abraham. Dagens judar använder - från GT - bara de kriminella bud som denna förvanskade bok innehåller som befallning att erövra Palestina och förinta palestinierna.

Åklagare Bondestam citerar följande uttalande från Radio Islam: "Gamla Testamentet är en judisk skrift och inte en kristen. De kristnas heliga skrift är Nya Testamentet, som upphäver, annullerar och ersätter Gamla Testamentet... Att Gamla Testamentet, dvs den judiska Bibeln, börjar spela en viss roll hos vissa judaiserade kristna tyder bara på en viss dekadens hos vissa falska kristna." På åklagarens begäran kommenterar biskop Stendahl detta uttalande på följande sätt:

"Jag vet ingen kyrka i kristenheten som hävdar att Gamla Testamentet har annullerats, ersatts och upphävts. Alla kristna biblar är i princip Gamla och Nya Testamentet..."

Krister Stendahls svar är ett svar ä la "Goddag yxskaft" - han svarar på en annan fråga än den som här gäller: Är Gamla Testamentet en judisk skrift och judendomens Bibel? Svar: ja! Är Nya Testamentet kristendomens Bibel och heliga skrift som bl a utgör ett uppbrott och avsked från Gamla Testamentet och judendomen? Svar: ja, GT är "ett förbund" (testamente) mellan "gud" och uteslutande judarna. Nya Testamentet har en universell karaktär: ett nytt förbund (testamente) mellan Gud och alla folk, ett nytt Testamente som själv förkastar den rasistiska apartheid - principen om "ett utvalt folk". Gamla Testamentet är rasistiskt, Nya Testamentet är emot rasismen! Jesus-Kristus fördömde sin samtids gammaltestamentliga judendom med sina förbannelser riktade mot de judiska skriftlärde och översteprästerna (sadduceerna) och mot fariseerna (som senare tiders talmudiska judar är arvtagare till)! Dessutom: dessa samtida judar fördömde Jesus-Kristus och i judarnas Stora Rådet dömdes Jesus enhälligt till döden för bådelse, varefter de judiska rådsherrarna överlämnade Jesus till den romerske ståthållaren Pilatus att korsfästas - för att Jesus och hans lära därmed skulle bli för evigt fördömd enligt mosaisk eller judisk lag (5 Mos. 22:22-23). Detta är raka och klara besked som ingående redovisats i Radio Islam. Men biskop Stendahl vill som en hycklande farisé inte erkänna detta utan slingrar sig undan denna sak genom att tala om att Gamla Testamentet förekommer i de olika kristna kyrkornas Bibel, vilket ju inte nödvändigtvis betyder att Gamla Testamentet därmed är en för de kristna helig skrift likvärdig med evangelierna och vad som berättas i övrigt i Nya Testamentet. Stendahl har lärt sig hyckleriet genom att umgås med vissa judiska texter. Det är inte lätt (för honom och andra) att försvara sionismen som idag är helt naken. Och däddr blir hyckleriet ett nödvändigt "hjälpmedel". Gamla Testamentet finns kvar som ett hedniskt museum därför att det ger en historisk och religionspsykologisk bakgrund till Jesus och vad som berättas om honom och hans anhängare i Nya Testamentet. Dessa mycket elementära fakta låtsas biskop Stendahl vara ovetande om - vilket hyckleri!!

Låt mig citera vad docent Gösta Lindeskog säger i sin standardbok Handbok i Bibel-kunskap (Natur och Kultur, Sthlm 1952, s.263): "Judendomen var icke främmande, såsom vi sett, för tanken på en dödlig Messias. Men en lidande Messias i nytestamentlig mening känner man icke. Tanken på soningen som Messias' egentliga verk och på en soning av världens synder förekommer aldrig (i judendomen). Vidare är det tydligt att den egentliga grundtanken i Jesajas 53 (i GT) aldrig fatt något inflytande på Messiasbilden (i judendomen)... I den rabbinska litteraturen är Lagen (dvs den judiska lagen i de fem Moseböckerna, Torah) centrum, icke Messias. Däremot är den messianska spekulationen av centtal betydelse inom apokalyptiken (inom judendomen). Men här är det fråga om en helt annan gestalt, nämligen Människosonen. Denna föreställning har inom den ortodoxa judendomen blott lämnat vissa obetydliga spår efter sig."

Av detta torde var och en inse att det fundamentala i kristen troslära -den lidande Jesus som uppstod från de döda och blev Messias eller frälsaren - står i stark kontrast med den judendom som har sitt fäste i Gamla Testamentet, varvid det självfallet är irrelevant att Gamla Testamentet var en bibel för Jesus: kristendomen och Jesus och hans kunnighet i "skriften" (GT) är inte identiska. När Stendahl blundar för detta och blandar ihop två saker som i sammanhanget inte hör ihop - den judiska trosläran i GT med den kristna trosläran som är centrerad till NT - undrar man hur det egentligen är ställt med hans samvete och sanningskärlek, eftersom hans teologiska kunskaper rimligtvis inte kan ifrågasättas.

När Stendahl senare kommer in på sionismen, avslöjar han en stor okunnighet och stor förvirring, t ex när han tror att "antisemiterna" ställde sig avvisande till sionismen. (Sionisterna och antisemitema har identisk definition och syn på judarna. Nämligen att judarna är främlingar i länderna där de bor och att de bör flytta till Palestina.) Motsatsen var fallet från början av den moderna sionistiska rörelsen, eftersom antisemitema därmed hoppades få bort judarna från sina länder i Europa med hjälp av den sionistiska rörelsen - eller när Stendahl tror att det var "de antirabbinska politiska socialistiska tänkarna som rekommenderade sionisterna att skapa en judisk stat i Uganda" (s.8). Det var egentligen ett förslag från den konservativa brittiska regerringen på den tid då det brittiska imperiet omfattade en sjättedel av jordens yta. Men för denna okunnighet i historien skall kanske inte biskopen klandras, även om det hade varit klädsamt av honom att inte sväva ut i tassemarker som är honom främmande.

När sedan biskopen Stendahl ombeds av åklagaren att kommentera några av de ymnigt flödande råheter och gräsligheter i Gamla Testamentet som sannerligen avslöjar en skrämmande moralsyn, så svarar han:

"Detta är inte moralexempel. Det är det som gjort att Gamla Testamentet ibland är så uppfriskande, att det inte bara är moraliska pekpinnar." (s.l l ) Vad i GT är så "uppfriskande" när man kan läsa däri: "Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan"!! Detta är också en psalm i den judiska församlingens sång -och bönebok "Psaltaren' ( 137:9)

Och sedan rasar det iväg för biskopen med de mest krystade undanglidningar och slingerbultar:

 

Att legitimera den judiska rasismen

1. Om utvaldheten - att judarna anser sig vara Guds utvalda egendomsfolk över alla andra folk på jorden (2 Mos.l9:5) - säger Stendahl att "det är ett slags sätt att i mycket beträngda lägen bevara sin mänskliga identitet och stolthet". Kan man också säga så om apartheid-regimen i Sydafrika som påstår och tror på att den vita rasen är ett utvalt folk? Rasisterna är också i ett "mycket beträngt läge". Och att det, tilläger Stendahl, är fråga om "Guds partiskhet för den svage" och vidare har utvaldheten eller utkorelsen att göra med att "man kan vänta sig något mer av er än ni tycks presentera". (s.14) Allt "hokus-pokus" är tillåtet för att legitimera den judiska rasismen! Här ser vi hur biskopen försöker göra saken till en psykologisk affär som ju reducerar hela (den judiska ) trosläran till ett psykoterapeutiskt recept för "svaga" och "trängda" folk och människor som ju i så fall skulle kunna tillägnas fritt av alla människor och folk med påföljd att fullständigt krig skulle råda mellan flertalet människor och folk som skulle göra anspråk på att just de är Guds utvalda folk! Man får lyckönska mänskligheten till att biskop Stendahl åtminstone inte utövar någon avgörande politisk makt. Det är illa nog att denne förvirrade tänkare och föga kristligt sinnade apologet för judendomen så länge har spelat en viss roll i ekumeniska sammanhang och i några år var en av massmedia omhuldad biskop i Stockholm.

2. Om den på judendomen grundade världssionistiska rörelsen (Världsjudiska Kongressen och Världssionistiska Organisationen är permanenta organisationer), säger biskop emeritus Stendahl: "1ag har aldrig hört om en judisk önskan att expandera över hela världen... Israel har sitt speciella rot - och drömland och det är bara det som gäller." Om Siona kommande härlighet står följande hos profeten Jesaja i Gamla Testamentet: "Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall föregås; ja, sådana folk skola i grund förgöras." (Jes. 60:12) Där har biskopen den begynnande bibliska sionismen med anspråk på världsherravälde i ett nötskal. Hur enfaldig och okunnig får egentligen en biskop vara, när han inbillar sig att den judiska staten Israels makt uteslutande är koncentrerad till denna stats geografiska areal (i det erövrade Palestina) som så länge varit verksam i USA? Vet han inte att de judiska lobbygrupperna i USA ger Israel det stöd hos supermakten som möjliggör den judiska statens överlevnad och aggressionshandlingar? Naturligtvis blundar han för detta för att slingra sig undan. Utan den judiska makten som utövas på USAs och andra länders regeringar skulle inte Israel idag få det stöd som den får för att överleva och förtrycka palestinierna!

3. När det i den judiska Bibeln ideligen talas om att Israels folk skall besegra andra folk genom att söndra dem - (se t ex Jesaja 19:2-4, 14-IS) - så svarar biskop Stendah[ att man inte får "tolka dessa texter som om de vore legitimeringstextet" och att "det är en illvillig tolkning" och "det är inte så texterna fungerar". (s.17) Vilket struntprat! Här har Radio Islam inte alls tolkat utan läst rätt innantill som de läses och tillämpas idag av judarna i Israel, medan det är biskop Stendahl - som lever bekvämt i Boston omgiven av sina judiska uppdragsgivare - som med den fräckaste ordvrängarkonst försöker omtolka vad som klart och tydligt står i dessa texter i judendomens Bibel. Om alla texter här skall tydas eller tolkas till sin motsats - som Stendahl gör - så kan man ju lika gärna vara konsekvent och från början kalla Israels Gud för Satan och Israels folk för Satans anhang - eller är det just detta som är "den iätta tolkningen"?

Hur kan Stendahl - som har fatt en bekväm pension från Sverige -låta sig - på sin ålders höst, utnyttjas billigt av Israels lobby?

4. Jag är inte kompetent att ta upp hela förnekandet av den nazistiska förintelsen", säger Stendahl (s. 18), varefter han säger: "Jag känner mig oren när jag läst något sådant... Det är mer än missaktning. Det är hat, enligt min åsikt, det är hat. Det är att anklaga offret i den mest fruktansvärda mening." Det är hårda ord från den "kristlige" biskopen emeritus som skall älska Gud, Guds barn och förstå sanningen. Men vad är det egentligen han vet om den revisionistiska historiekritiken av den sionistiska versionen av den föregivna förintelsen av "sex miljoner judar", t7ertalet i gaskammare, som redovisats i några program i Radio Islam? Stendahl vet om detta ingenting. "Förintelsen" är bara en central del av hans "tro". Han medger själv att han är inkompetent, vilket inte hindrar honom att förebtå dem som inte är lika troende som han och som utforskar den historiska sanningen (för att skilja sagor från fakta) och beskylla dem för hat och för att "anklaga offret i den mest fruktansvärda mening'. Offret! Vilka är "offret"? Det judiska folket? Eller det palestinska och tyska folket som fatt lida - palestinierna fördrevs från sitt land som blev ockuperat av judiska inkräktare - och Tyskland som till banditstaten Israel fatt betala miljarder i hårdvaluta - för en pådyvlad gigantisk propagandalögn? Med sådana här sinnesförvirrade känsloutbrott - iscensatt i ett cyniskt skådespeleri - glidet Stendahl förbi själva saken (som han är inkompetent att uttala sig om) för att framföra vettlösa och sanningslösa beskyllningar i en av sionisterna regisserad politisk häxprocess. Att efterforska sanningen är aldrig uttryck för hat, inte heller att redovisa slutsatser av sådana efterforskningar. Det är en historieskrivning man ifrågasätter som är allmänt gängse i hela västvärlden och inte bara i Israel. Däremot är det hat att bemöta sanningsforskare med "religiösa" upprörda känsloutbrott och beskyllningar om hat. Den "religiösa" fanatiska intoleransen anklagade i medeltiden oliktänkande för "hädare". När man upphävde hädelseparagrafen använder man idag anklagelsen för "hat" och "missaktning" och "hets mot folkgrupp"!

 

"Kvinnorna, barn och boskap ska du röva och njuta av"!!!

5. När åklagaren anför ett lösryckt citat från Radio Islam - "Gud har givit judarna rätt att ... förslava andra fredligt sinnade folk, att våldta och skända kvinnor och barn" - så blir biskop Stendahl mycket uppbragt och talar om "en grotesk anklagelse" (s18-19). Men denna anklagelse, som Stendahl ondgör sig över, borde han rikta mot den lära som har Torah som sin heliga skrift, inte mot Radio Islam och mig som bara ordagrant citerat därifrån. Det anförda citatet (från Radio Islam) är ett sammanfattande referat av vad som står i femte Mosebok 20:10-17 och som börjar: "När du (Israel) kommer till någon stad för att belägra den, skall du först tillbjuda den fred. Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för dig, så skall allt folket som finns där bliva arbetspliktigt åt dig och vara dina tjänare. Men om den icke vill ha fred med dig, utan vill föra krig mot dig, så skall du belägra den. Och om Herren, din Gud, då giver den i din hand, så skall du slå (dvs dräpa/döda) allt mankön där med svärdsegg. Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes i staden, allt rov du får där, skall du ha såsom ditt byte; och du må njuta av det rov som Herren, din Gud, låter dig taga från dina fiender." !!!! Är inte detta en barbarisk grym och kriminell ideologi - som kamouflerar sig som religion?!

Om detta hade stått i en rövarroman, så hade man lugnt kunnat avfärda detta som en gräslig skröna och skräp och våldslitteratur som bör förbjudas för att inte inspirera vissa sjuka sadister och perversa personer till våldshandlingar som strider mot lagen. Men nu står det i judendomens lag och låta, i Torah (som omfattar de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet), och då är det fråga om en helig och etiskt-religiöst förpliktande text där Gud talar och befaller sitt utvalda folk i sin profet Mose mun, och detta kan inte avfärdas eller bagatelliseras och tolkas omvänt till textens ordalydelse som biskop Stendahl göt annat än om man är en inpiskad skojare och bedragare! Och dessutom fungerar denna bibel idag (i den judiska staten Israel som förfogar över 200 atombomber) som normgivande judiskt guds ord!

6. Och biskop Stendahl fortsätter sedan med sina glidningar och godtyckliga "tolkningar". När Radio Islam påtalat - med autentiska citat och relevanta referat - att judarna än i denna dag firar sin påsk (pesach) till minne av hur deras förfäder - med Gud som härförare - dödade alla förstfödda (barn!!!) egyptier, så talar Stendahl om att "det är befrielsen från slaveriet mot oerhörda odds" (s.22), vilket är rent nonsens enligt den (judiska) bibliska historien: denna förfärliga judegud hade ju dessförinnan "hemsökt Egypten med paddor, med mygg och med flugsvärmar" (2 Mos. 8), sedan "med boskapspest, med bölder och med hagel" (2 Mos. 9), därefter "med gräshoppor och med mörker" (2 Mos. 10) och sedan med massmord, och att israeliterna inte var fåtaliga eller vapenlösa framgår bl a av följande: "Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka Herren sade: - Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras bärskaror." (2 Mos. 6:26). Biskop Stendahl blundar sålunda helt för denna bibliska historia i judendomens Torah, när han talar om detta infernaliska våldsuppror och kallar detta för "befrielse", när det istället förhöll sig så att israeliterna alltsedan Josefs tid som Faraos diktatoriske finansminister var en privilegierad grupp som utsugit det egyptiska folket (se 1 Mos. 47). Stendahl inte bara blundar för denna judiska bibelhistoria, han förvanskar den trots att den är redan, enligt Koranen, förvanskad. Och det fortsätter han med: När han konfronteras med berättelsen om hur kung David lät - sadistiskt -stycka alla ammoniter i småbitar - under "sågar och tröskvagnar av järn och bilor av järn" och sedan brände upp kvarlevorna i tegelugnar ("överlämnade dem åt Molok") - (se andra Samuelsboken 12:29-31 ) - så svarar Stendahl att "här är en ny tolkning av David och Goliat som jag aldrig tänkt på" (s.22-23). Detta är ju fullständigt "goddag yxskaft", en idiotisk kommentar; det handlar ju inte här om David och filisteen Goliat utan om hur kung David i ett senare skede förintar ammoniterna, och här är det inte fråga om någon "tolkning" utan om återgivning med citat från ett stycke i den judiska Bibeln! Snart ska Stendahl kanske försöka omtolka - även - Hitlers gärningar till religiösa goda gärningar. Den judiska rasismens och nazismens propaganda kan nämligen fräckt vända på alla begrepp!

 

"Blandäktenskap ... med djur"!

7. Och biskop Stendahl fortsätter med sina lika löjliga som fräcka bortförklaringar, när han ombeds att kommentera de klart rasistiska inslagen i Totah (t ex i 5 Mos. 7:2-4) och hos de judiska lagstiftarna Esra och Nehemja, där det uttryckligen sägs att det utvalda folket inte får gifta sig med eller ha något samröre med kvinnor och män av främmande folk. Stendahl säger "Blandäktenskap låter som om man höll på med djur tycker jag..." (s.24). Har möjligen biskop Stendahl förrättat någon vigselakt mellan djur - mellan människoliknande schimpanser kanske? Den intellektuella nivån hos denne biskop och teologie doktor och professor vid något amerikanskt teologiskt universitet kan knappast vara lägre, närmare den absoluta bottennivån, fast hans förmåga att slingra sig är ganska kvalificerad:

"Jag finner inte något i texterna heller som säger: - Eftersom ni har bättre gener, eller vad de sade på den tiden. Det har inte alls med överlägsenhet att göra." (s.25) Begreppet gen - gener hör samman med ärftlighetsläran, genetiken, och uppkom först omkring år 1860 med Gregor Mendel (som f ö var katolsk präst), alltså för 130 år sedan, medan Esre och Nehemja levde på 400-talet före Kristi födelse, alltså för omkring 2 400 år sedan, vilket biskop Stendahl inte riktigt gjort klart för sig. Begreppet "Abrahams säd", "raskontinuitet", "en jude är den som har en judisk mor" spelar en central roll för att definiera det "utvalda" judiska folket byggd på ärftlighetsläran, härstamningsläran. Hans prat om att utvaldheten inte har något med "överlägsenhet att göra" motsägs ju på det mest eftertryckliga sätt av gärningar och gudomliga befallningar i Torah och även i ett uttryckligt budord: "Och Herren skall göra dig till huvud och icke till svans, du skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör Herrens, din Guds, bud, som jag giver dig för att du skall hålla och göra efter dem..." (5 Mos. 28:13) Detta och flera liknande citat har flera gånger anförts i Radio Islam och är i flera fall återgivna i mina böcker Vad är Israel?, Israels makt i Sverige och i min självbiografi Ett liv för frihet som biskop Stendahl säger sig ha läst inför sitt vittnesförhör i Stockholms Tingsrätt. Stendahls undanflykt att rasism endast är genetiskt betingad är alldeles uppenbart kvalificerat struntprat (s.30) liksom hans prat om "den judiska traditionen med dess enorma moraliska finkänslighet" (s.31) som ju endast avslöjar hans partiskhet utan några konkreta exempel, från t ex Torah, på detta. Den nazistiska rasismen är bara en mera modern kopia av den judiska rasismen. Gamla Testamentet är den legitimerande källan till alla galna västerländska rasismer.

8. Biskop Stendahl drar sig inte för rena citatförvanskningar, t ex när han läser upp (s.43): - "Men en jude vet inte vad trohet är", står det säger han. Men så står det inte alls i den text som lästs i Radio Islam och som är återgiven i min bok Vad år Israel?, utan där står det: "Mosaismen och judendomen känner ej till trohet." (s.235 i Vad år Israel?, raderna 15-17). Alltså min religionskritik (riktad mot judendomen som religion) försöker åklagaren och hans vittnen förvandla till kritik mot "judar" som människor! Detta är förstås ett trick för att det ska passa under lagen om hets mot folkgrupp. Eftersom "juden" i bestämd form singularis syftar på alla judar, det judiska folket eller den judiska folkgruppen som jag står åtalad för att ha i lagens mening, "missaktat", så är det viktigt att notera att med den autentiska formuleringen avses "mosaismen och judendomen", alltså en religion, som det är fullt tillåtet - i lagens mening - att kritisera och även häda. Stendahls citatförfalskning är därför synnerligen grav - allvarlig - i sammanhanget; med detta fula och ohederliga trick är han uppenbarligen ute efter att försöka leda i (falsk) bevisföring att jag och Radio Islam gjort mig skyldig till ett lagbrott.

 

Den sluge Stendahl anpassar sitt tal till en lagparagrafs behov!
- Att mörda Jesus är legitimt!!

9. När det på ett ställe i Torah - i tredje Mosebok 26:27-29 - talas om att Gud skall straffa sitt utvalda folk (judarna) med tvångskannibalism ( Om I, detta oaktat, icke hören mig, utan vandren mig emot, så skall jag också i vrede vandra eder emot och tukta eder sjufalt för edra synders skull. I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött."), så talar Stendahl om att "texten på vilken det här anses hänga är en oerhört gripande, skrämmande text om den absoluta hungersnöden, belägringen." (s.47) Men Stendahl glider ju undan det väsentliga och förvränger innehållet: det ärju "Gud (som inte lider av hunger) som i sin profet Mose mun säger: Jag skall tvinga dig (det utvalda folket) att äta dina söners kött och dina döttrars kött. Det är ett straff av Gud! När biskop Stendahl sedan kommenterar detta med att denna återgivning från Torah är illvilligt, medvetet nedgörande och misstänkliggörande" (s.48), så riktar han återigen en fullständigt grundlös anklagelse mot budbäraren istället för mot själva läran, den judiska lagen och läran! Han försöker listigt passa in lagparagrafen mot min politiska, kulturella och religiösa kritik så att den robriceras som "missaktning"! Så agerar en judaiserad biskop! Hade hädelseparagrafen funnits kvar skulle han inte alls tala om "missaktning" men helt enkelt om "hädelse"! Alla misshagliga åsikter kan, i så fall, uppfattas - av motståndaren - som "missaktning" och följaktligen kriminella!

10. Och biskop Stendahl fortsätter med att förvanska och förfalska (den bibliska) historien, också Nya Testamentet, när han vill glida undan evangeliernas samstämmiga berättelse om att det var judarnas Stora Råd (Sanhedrin) som enhälligt dömde Jesus till döden och sedan övertalade och utpressade den romerske ståthållaren Pilatus att verkställa deras dödsdom på Jesus. Stendahl säger: "'Korsfåst under Pontius Pilatus' står det i den allra första, äldsta kristna trosbekännelsen." (s.58) Därmed försöker han trol]a bort själva det bakomliggande händelseförloppet och motsäger vad som framgår av de evangelietexter som borde vara sakrosankta för en kristen präst. Stendahl säger: "Det är klart att det var en påtryckning (dvs från de ledande judarna) ... Men så maktlösa som dessa judar var under de romerska legionernas välde så tycker jag att påtryckning på semidiktatorer är ... en rätt legitim verksamhet... Och så infernalisk tycker jag inte den var." (s.59) Detta uttalande är sannerligen avslöjande: det gäller en judisk utpressning (om du är kejsarens vän så korsfäster du honom, hotade de judiska rådsherrarna Pilatus) i kombination med hyckleri är alltså enligt biskop Stendahl "rätt legitimt". Detta torde säga allt om den moral - eller snarare skamlöshetens omoral - som biskop emeritus Krister Stendahl företräder. De judiska "legitima" påtryckningarna syftade till att mörda Jesus. Dessa påtryckningar skulle ha varit "legitima" om de syftade till det goda (mot diktatorer). Framför dessa judiska fräcka påtryckningar, för att avrätta Jesus, så framstår Pilatus som en "demokrat jämfört med den judiska fanatismen som Stendahl här hyllat. Sionisternas samarbete med Hitler under 2:dra världskriget (se min bok Vad är Israel?) tolkas positivt också av sionisterna! Sionisternas rasistiska samarbete med Sydafrika idag: hur tolkar Stendahl det? Och den judiska diktaturen mot palestinierna idag?

Ahmed Rami

 

26

 

Lagen om Hets mot folkgrupp och kommentarerna från "Kommentar till Brottsbalken" av Nils Beckman m fl, Norstedt, Stockholm 1982, sid 233-237

 

8§

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folk-grupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, dömes för hels mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Lag 27 maj 1970 (nr 224).

Till detta lagrum har från SL 11:7 överförts en bestämmelse om hets mot folkgrupp. Paragrafen omarbetades 1970. (NJA II 1948 s. 357, 1962 s. 250 och 1970 s. 518).

Stadgandets tillkomsthistoria. Paragrafen, som saknade motsvarighet i äldre rätt, tillkom 1948 på förslag av straffrättskommittén. Såsom I1:7 upptog kommittén i sitt förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69 s. 222-229) ett stadgande av innehåll, att den, som offentligen hotade, förtalade eller smädade en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, skulle för hets mot folkgrupp dömas till böter eller fångelse.

Vid remissbehandlingen av kommittéförslaget uttalades från flera håll tvekan angående behovet och lämpligheten av ett stadgande av ifrågavarande innehåll. Bestämmelsen blev också utesluten ur lagrådsremissen. Departementschefens motivering för uteslutande var främst, att ett stadgande av det utav kommittén föreslagna innehållet skulle kunna ge näring åt påståenden om att judiska med-borgare eller andra minoritetsgrupper i vårt land erhållit en privilegierad ställ-ning och att stadgandet därför kunde komma att skärpa motsättningar inom befolkningen i stället för att befordra frid i sammanlevnaden. Departementsche-fen framlade sedermera (prop. 1948: 80 s. 443-459 och 462) förslag om tillägg till SL 18: 13 av innehåll, att den som utsprider, håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt och sedlighet eller genom grov kränkning av andras människovärde är ägnad att väcka allmän anstöt, skulle för anstötligt förfarande stratfas med böter eller fängelse.

Första lagutskottet fann (utlåtande 1948:39 s. 30-33) straffskydd behövligt men straffrättskommitténs förslag till stadgande i ämnet vara att föredraga, och riksdagen godkände utskottsutlåtandet. Det blev därför ingen ändring i SL l8: 13. I stället upptogs i SL 11:7 ett stadgande av i huvudsak den lydelse straffrättskommittén hade föreslagit.

I anslutning till svensk ratifikation av en av FNs generalförsamling den 21 december 1965 antagen konvention om avskaffande av alla former av rasdiskri-minering vidtogs genom lagstiftning 1970 en utvidgning av tillämpningsområdet för hets mot folkgrupp. Avsikten var att bringa svensk lagstiftning i överensstäm-melse med konventionens art. 4. Departementschefen framhöll emellertid att vid bedömande av behovet av lagstiftning hänsyn skulle tagas också till de förhållan-den som nu råder i vårt land och till risken för en mera utbredd rasdiskriminering i framtiden.

Enligt art. 4 i konventionen fördömer konventionsstaterna all propaganda och alla organisationer som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form. Konventionsstaterna förbinder sig att vidta bl. a. vissa i art. 4 punkterna a-c angivna åtgärder för att avskaffa all uppmaning eller utövande av sådan diskriminering. Därvid skall konventionsstaterna dock beakta de principer som har nedlagts i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i art. 5 i konventionen. Detta innebär att framför allt principerna om yttrande- och föreningsfrihet icke får inskränkas genom art. 4.

I art. 4 punkt a i konventionen föreskrivs skyldighet att kriminalisera spri-dande av idéer, som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat, uppmaning till rasdiskriminering, våldshandling eller uppmaning till sådan handling mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung samt läm-nande av stöd åt rasförföljelse. Enligt punkt å i samma art. åläggs konventions-stat att olagligförklara och Förbjuda organisation och organiserad och annan propaganda som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering samt att förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig hand-ling, straffbar enligt lag. Punkt c i art. 4 säger, att konventionsstat icke skall tillåta offentliga myndigheter eller institutioner att främja eller uppmana till rasdiskriminering.

Brottsbeteckningen är heta mot folkgrupp. Brottsbeskrivningen upptager tre rekvisit. Den brottsliga handlingen skall bestå i hot eller uttryck för missaktning, den skall ske offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten och föremål för brottet skall vara folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekän-nelse. Beträffande alla rekvisiten skedde en utvidgning genom 1970 års lagstift-ning.

Enligt den tidigare lydelsen bestod den brottsliga handlingen i hot, förtal eller smädelse. Dessa ord var att förstå enligt gängse språkbruk, och så är också fallet med "hotar" i den nu gällande lagtexten. Med hotar avses alltså icke blott vad i 4: 5 kriminaliserats under brottsbeteckningen olaga hot eller i 4: 4 under brottsbe-teckningen olaga tvång.

Med uttrycket missaktning avses att även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som förtal eller smädelser skall vara straffbara. För straffbarhet räcker att ett uttalande om t. ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende. Aven företeelser som innebär att en viss ras eller folkgrupp förlöjligas torde praktiskt taget alltid falla in under bestämmelsen.

Inom det straffbara området faller icke omdömen som icke överskrider grän-serna för en saklig kritik av vissa raser eller folkgrupper. Den kommitté, som utarbetade förslag till lagstiftningen, hade bl. a. med hänsyn till yttrandefriheten föreslagit, att dittills gällande begränsning till hot, förtal eller smädelse skulle bibehållas. I det till lagrådet remitterade förslaget ersattes förtal och smädelse med missaktning. Sedan lagrådet anmärkt att gränsen mellan sakligt befogad kritik som skall vara tillåten samt stratihar missaktning hlir flytande och svår att upprätthålla, särskilt vid kritik i den politiska debatten av förhållanden i visst främmande land, uttalade departementschefen att det icke är möjligt att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området än beskrives. De-partementschefen anförde vidare, att hänsynen till opinionsfriheten och kritikrät-ten ej bör kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en hel folkgrupp på grund av att denna t. ex. tillhör viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindervärdig. I den politiska debatten förekommer ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar, för vilka dess regering är ansvarig, men som kan uppfattas som att angrepp mot medbor-garna i den staten. Aven om sådana uttalanden skulle kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, tär emellertid, uttalade departementsche-fen, straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka missakt-ning för folkgruppen som sådan icke är uppfyllt. Första lagutskottet, som biträdde departementschefens förslag, framhöll att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet. Icke alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur innefattas under begreppet utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion röran-de folkgruppen i fråga.

Första lagutskottet uttalade vidare, att konstnärliga framställningar av vitt skiftande slag får en alltmer framträdande plats då det gäller att ge uttryck åt politiska värderingar och att dessa i sin tur ofta innebär att man angriper och förlöjligar olika grupper som man ogillar. Skyddet mot förlöjligande är långtgå-ende. Då förlöjligandet har sin grund uteslutande i folkgruppens ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller tros6ekännelse kan det icke råda någon tvekan om bedömningen. I sådana fall, där det av utredningen framgår att det främst är åsikterna hos de personer, som ingår i folkgruppen, som förlöjligas, torde det, framhöll utskottet, ofta finnas fog för antagande att det icke föreligger uppsåt att missakta gruppen som sådan. Ansvar kan då ej komma i fråga.

De kategorier som beredes skydd genom förevarande bestämmelse är folk-grupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. Med ras åsyftas de grupper av människosläktet som brukar upptagas i antropologiska rasindelningar. Dessa grundar sig på skillnader i vissa ärftliga fysiska egenskaper bl. a. pigmentering och ansiktsform. Uttrycket folkgrupp av viss ras får anses omfatta såväl samtliga individer, tillhörande viss rasbestämd befolkningsgrupp, som en bestämd del av sådan befolkningsgrupp. Med folkgrupp av visst etniskt ursprung avses folkgrupp vari medlemmarna har ett relativt enhetligt kulturmönster. Samer torde t. ex. kunna räknas hit liksom i betydande grad folkgrupper vars medlemmar är av samma nationalitetstillhö-righet. Eftersom nationalitetstillhörigheten är en egenskap som är av särskild vikt från praktisk synpunkt, har särskilt nämnts folkgrupp som kännetecknas av att dess medlemmar har samma nationalitetstillhörighet. En folkgrupp torde i det enskilda fallet ofta kunna inordnas under mer än en av de nämnda kategorierna. Exempelvis kan en folkgrupp av visst etniskt ursprung tänkas utgöra också en folkgrupp med viss hudfärg. Brottsobjekten har beskrivits på sådant sätt att de delvis sammanfaller.

För straffbarhet krävs ej utpekande av någon eller några raser eller folkgrup-per. - I delbetänkande av diskrimineringsutredningen, Om hets mot folkgrupp (SOU 1981: 38), framläggs förslag till ändring av förevarande stadgande i syfte att stärka skyddet för kollektiv av folkgrupper, såsom gruppen invandrare eller utlänningar.

Något krav har icke uppställts på att hotet eller uttrycket för missaktning direkt avser folkgruppens ras, hudfårg eller ursprung eller trosbekännelse. Aven uttalanden, som innefattar kränkande beskyllningar om mindervärda egenskaper eller nedsättande handlingar men endast medelbart grundas på ras, hudfärg, ursprung eller trosbekännelse, faller under bestämmelsen. Det torde i praktiken vara ogörligt att skilja uttryck för missaktning, som riktar sig mot en befolknings-grupp på grund av dess ras o. s. v. från uttalanden som endast avser befolknings-gruppens egenskaper och uppträdande.

Skyddet är icke begränsat till grupper inom den svenska befolkningen utan är utsträckt till att över huvud gälla folkgrupper av viss ras, med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. (Jfr Falk, Straffrätt och territorium, 1976 s. 252.)

Det fordras vidare att handlingen utföres offentligen eller att hotet eller miss-aktningen eljest sker i uttalande eller annat meddelande som sprids bland all-mänheten. Tidigare, före lagändringen 1970, var straffbarheten begränsad till, sådana fall då ett uttalande direkt riktar sig till allmänheten eller i övrigt till en större krets. Utvidgningen skedde för att även olika former av propagandakam-panjer som i det fördolda föres genom upprepade uttalanden skulle vara stra(t bara. Meddelandet behöver alltså icke på ett direkt sätt vända sig till allmänhe-ten. Det är tillräckligt om det sprids bland allmänheten. Spridandet kan ske exempelvis genom upprepade uttalanden i privata samtal. Det krävs emellertid för straffbarhet att gärningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en obe-stämd krets. Straff skall alltså icke inträda, om hans uppsåt varit inriktat på en krets bekanta, även om denna har varit vidsträckt. Med uttrycket sprider utta-lande avses såväl att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av annan.

Stadgandet omfattar ej endast muntlig eller skriftlig framställning utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan anses som skrift. Målsägandetalan är enligt NJA 1978 s. 3 inte möjlig vid brottet hets mot folkgrupp.

Straffet för hets mot folkgrupp är fångelse i högst två år. För ringa fall 6nns en särskild straffskala upptagande böter.

För att bestämmelsen om hets mot folkgrupp skall vara effektiv måste en motsvarighet därtill finnas i tryckfrihetsförordningen. I dess 7 kap. 4 § 8 upptages därför en mot 16:8 svarande bestämmelse (NJA II 1949 s. 433 och 1965 s. 369; prop. 1970:87, konstitutionsutskottets utlåtande 31; prop. 1975/76:204 s. 164). (Se ang. tryckfrihetsförordningen vidare kommentaren till 20: 3).

I art. 4 av konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering uppställes krav på lagstiftning rörande vissa former av rasdiskriminering som ej täcks av bestämmelsen i 16: 8. Det gäller bl. a. föreskriften om förbud mot organisationer, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt mot deltagande i sådana organisationer. Departementschefen erinrade i detta sam-manhang om bestämmelserna i 16: 5 och 23 kap. och fann behov av ytterligare lagstiftning icke f6religga; principiella skäl kunde också anföras mot att straffbe-lägga uppvigling till icke kriminaliserad rasdiskriminering. Ytterligare lagstift-ning ansåg departementschefen icke heller nödvändig eller ens lämplig i fråga om konventionens föreskrifter om organiserad och annan propaganda som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering samt om deltagande i sådan verksamhet.

 

27

 DOMEN
(1989-11-14)

(avskrift)

 

Stockholms Tingsrätt

avd.8

DB 15; B8-4-89

DOM 1989-11-14

 

Åklagare

Justitiekanslern, Box 2308, 103 17 Stockholm

genom

Bondestam, Per-Håkan, chefsåklagare,

Stockholms åklagardistrikt, fjärde åklagarkammaren,

Box 125 12, 102 29 Stockholm

 

Tilltalad

Ahmed Rami

 

Offentlig försvarare:

Folke, Ingemar, advokat, Hjalmar Petris Advokatbyrå, Riddargatan 12, 114 35 Stockholm  

 

DOMSLUT

1. Åtalet lämnas utan bifall såvitt avser bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 11-13.

2. Åtalet lämnas utan bifall såvitt avser:

bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 2-5, p 7, p 9-10 samt p 14,

bilaga 2 (stämn.ansök. aktbilaga 10) p 3-10, p 13-17 samt p 20-2 bilaga 3 (stämn.ansök. aktbilaga 16),

bilaga 4, 4a och 4b (stämn.ansök. aktbilaga 23 samt 27 och 28) samt

bilaga 5 (stämn.ansök. aktbilaga 43) p 3-5, p 7-8 och p 12.

3. Åtalet lämnas utan bifall såvitt avser:

bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 1 och 6 samt

bilaga 5 (stämn.ansök. aktbilaga 43) p 14.

 

4. Tingsrätten bifaller åtalet i övrigt (18 särskilt påtalade avsnitt ur närradioprogrammen) och dömer Rami [enligt 16 kap. 8 § brottsbalken ( i förekommande fall i lagrummets lydelse före den 1 januari 1989) samt 2 § radioansvarighetslagen (1966:756), 1 § 2 st och 5 § lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio samt 7 kap 4 § 11 p (före den 1 januari 1989 7 kap 4 § 8 p) tryckfrihetsförordningen] för otillåtet yttrande i närradioprogram innefattande hets mot folkgrupp till fängelse sex (6) månader.

 

YRKANDEN mm

Justitiekanslern har yrkat ansvar å Rami på sätt som framgår av stämningsansökningar, domsbilaga 1-5.

Justitiekanslern har vid huvudförhandlingen nedlagt åtalet enligt bilaga 1 (stämningsansökan, aktbilaga 2) p 11-13 p g a bristande bevisning.

Rami har yrkat frikännande dom i de delar åtalet sålunda nedlagts.

Rami har vidgått att han är ansvarig för närradioprogrammen och för boken Vad är Israel?. Rami har bestridit ansvar och han har som grund härför anfört följande: Varken i yttrandena i närradioprogrammen eller i boken förekommer utryck för missaktning av den judiska folkgruppen. I den mån så anses vara fallet är det inte riktat mot den judiska folkgruppen som sådan utan mot andra företeelser, t ex den judiska religionen såsom omsatt till politisk handling. I vart fall bestrider Rami att han i något fall haft uppsåt att uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen.

Som bakgrund till sin verksamhet med Radio Islam och till utgivandet av boken Vad är Israel? har Rami berättat i huvudsak följande: Han är född i Marocko i mitten av 1940-talet och är muslim. Marocko var då en fransk koloni. Redan som barn fick han börja arbeta och klara sig på egen hand. Tidigt blev han politiskt medveten och närmast hatisk mot orättvisorna i samhället och han kom att attraheras av den egyptiske presidenten Nasers idéer. Efter studentexamen var han i 20-årsåldern lärare vid ett lärarseminarium i Casablanca. Han sökte sig till armén där även en fattig man kunde göra karriär. Marocko hade då blivit en självständig stat men var ekonomiskt och kulturellt nära bundet till Frankrike. Han deltog i ett kuppförsök 1972 i syfte att störta kungen och skapa en demokratisk republik. Kuppen misslyckades, han gömde sig undan i bergen ett år och flydde i september 1973 till Sverige. Här erhöll han uppehållstillstånd och blev efter några år svensk medborgare. Han har studerat bl a statskunskap. År 1982 for han till Israel som turist. Där fick han kontakt med palestinier och fick klart för sig hur deras situation var. Vistelsen där ledde till att han beslöt sig för att engagera sig och arbeta för deras sak. År 1985 bildades Svensk-arabislamiska förbundet, som är en ideell förening. Han fann att det var svårt att få plats för inlägg i palestinafrågan i dagspressen. I mars 1987 startade Radio Islam sina sändningar. Radio Islam är helt fristående med blygsam ekonomi. - Programtiden har uppgått till 5 tim/vecka och räckvidden ä r c:a tre mil. Hans syfte med närradioverksamheten och med boken Vad är Israel? är att presentera den palestinska synen på konflikten i Mellanöstern och informera om den islamiska världen. Han tar ställning mot staten Israel och mot sionismen och vill också kritiskt granska den sionistiska propagandan i Israel och i övriga delar av världen. Genom sändningarna och boken sröder han intifadan, det palestinska upproret som startade 1987. Avsikten med närradioprogrammen och boken har inte varit att uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen. Det har inte heller förekommit uttalanden eller yttranden som varit nedsättande för den judiska folkgruppens anseende. Den kritik som förekommit riktas mot religiösa, politiska och kulturella företeelser. Han har sålunda kritiserat bl a den judiska religionen och sionismen som politisk doktrin. Med judar menar han genomgående enbart sionistiska judar.

 

Gällande rätt

De lagbestämmelser som är tillämpliga i målet är följande: Av 1 § första stycket lag (1982:460) om ansvarighet för närradio framgår att lagen gäller yttrandefriheten i ljudradioprogram som sänds med stöd av närradiolagen (1982:459). Enligt 5 § första stycket samma lag är den som är anmäld som programutgivare ansvarig för yttrandefrihetsbrott i radioprogram som sänds av sammanslutningen. Av 7 § samma lag följer att den som enligt 5 § är ansvarig för innehållet i ett radioprogram skall anses ha haft kännedom om innehållet och ha medgett att programmet sändes.

Föreskrifterna i bl a 2 § och 7 § första stycket radioansvarighetslagen (1966:756) är tillämpliga på närradioprogram. Av 2 § andra stycket följer att med yttrandefrihetsbrott i radioprogram avses i ansvarighetslagen framställning eller offentliggörande som enligt 7 kap 4 § eller 5 § tryckfrihetsförordningen skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts genom tryckt skrift.

Av 7 § första stycket radioansvarighetslagen framgår att fråga som rör missbruk av yttrandefriheten i närradioprogram bedöms efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 4 § tryckfrihetsförordningen.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken gör sig den skyldig till hets mot folkgrupp som i uttalanden eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras. hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. (Viss ändring gäller från den 1 januari 1989 som dock ej är av betydelse i förevarande mål.)

Enligt 7 kap 4 § 11 p tryckfrihetsförordningen (före den 1 januari 1989 7 kap 4 § 8 p tryckfrihetsförordningen) skall - med beaktande av det i 1 kap angivna syftet med allmän tryckfrihet - såsom otillåtet yttrande anses sådan enligt lag straffbar framställning varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer som i 16 kap 8 § brottsbalken sägs.

Enligt 1 kap 4 § första stycket tryckfrihetsförordningen bör envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, därvid städse ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Vid en bedömning av påtalade yttranden måste dessa ses i sitt sammanhang och ej lösryckta.

Det finns anledning att här närmare redogöra för vad som föregått nu gällande bestämmelse i 16 kap 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp. Ansvar för hets mot folkgrupp infördes 1948 genom en bestämmelse i 11 kap 7 § strafflagen. En motsvarande bestämmelse togs in i 7 kap 4 § 10 p tryckfrihetsförordningen. Stadgandet i strafflagen överfördes i sak oförändrat till 16 kap 8 § brottsbalken. Den brottsliga handlingen bestod ursprungligen i hot, förtal eller smädelse. Genom en lagändring 1970 erhöll bestämmelsen en lydelse, enligt den brottsliga handlingen vidgades till att bestå i hot eller uttryck för missaktning. Vid lagändringen anförde föredragande departementschefen bl a att med uttrycket missaktning avsågs att låta även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som förtal och smädelse bli straffbara, att det för straffbarhet borde räcka med att ett uttalande om t ex en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende, samt att det å andra sidan inre var meningen att omdömen som inte överskred gränserna för en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper skulle falla inom det straffbara området. Vidare uttalade departementschefen att det inte behövdes någon uttrycklig bestämmelse om att också förlöjligande av ras eller folkgrupp skulle vara omfattat av straffbestämmelsen, samt att i praktiken sådant förlöjligande undantagslöst föll in under begreppet "uttrycker missaktning" (NJA II 1970 s 531). Vid ärendets behandling i riksdagen yttrade lagrådet att föreslagna ändringar skulle medföra att gränsen mellan sakligt befogad kritik som skall vara tillåten samt straffbar missaktning skulle bli flytande och svår att upprätthålla, samt att även i andra fall bestraffning av visad missaktning kunde komma i konflikt med yttrandefriheten (NJA II 1970 s 533). Vad angår gränsdragningen mellan tillåten, sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden eller meddelanden sade sig departementschefen vara ense med lagrådet att den föreslagna utvidgningen av det straffbara området kunde medföra svårigheter, särskilt vid kritik i den politiska debatten av förhållanden i visst främmande land, men att det i själva verket inte torde vara möjligt att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området än beskrevs. Han fortsatte: "Enligt min mening bör en inskränkning i yttrandefriheten kunna tolereras i fråga om yttranden som är nedsättande för en folkgrupp av t ex visst nationellt ursprung. Hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten bör inte kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för hel folkgrupp på grund av att denna t ex tillhör en viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindervärdig. I den politiska debatten förekommer ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar, för vilka dess regering är ansvarig, men som kan uppfattas som ett angrepp mot medborgarna i den staten. Även om sådana uttalanden skulle kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, får emellertid straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka missaktning för folkgruppen som sådan inte är uppfyllt." (NJA 1970 II s 534). Lagutskottet anslöt sig till vad departementschefen anfört om att opinionsfriheten och kritikrätten inte bör få åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för hel folkgrupp. Utskottet framhöll dock att begreppet missaktning måste tolkas med en viss försiktighet; inte alla förnedrande eller nedsättande uttalanden skulle innefattas häri, "utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga" (NJA II 1970 s 535).

 

DOMSKÄL

Justitiekanslern har åberopat vittnesförhör med biskop emeritus Krister Stendahl, professorn Jörgen Weibull, överrabbinen Morton Narrowe och professorn Georg Klein samt Rami med professorn Jan Bergman och professorn Jan Hjärpe.

Bandupptagningar av närradioprogram har spelats upp och delar av boken Vad är Israel? har föredragits.

Rami har åberopat viss skriftlig bevisning.

Åtalet enligt bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 11-13 skall på grund av Ramis yrkande om frikännande dom lämnas utan bifall.

Juryn har besvarat till den ställda frågor på sätt som framgår av domsbilaga 6. Svaren innebär att yttranden i närradioprogram enligt bilaga 1 (stämn.ansök. aktbilaga 2) p 2-5, 7, 9-10 och 14,

bilaga 2 (stämn.ansök. aktbilaga 10) p 3-10, 13-17 och 20-24,

bilaga 3 (stämn.ansök. aktbilaga 16)

bilaga 5 (stämn.ansök. aktbilaga 43) p 3-5, 7-8 och 12 samt samtliga avsnitt ur boken Vad är Israel?, bilaga 4 samt 4a och 4b (stämn.ansök. aktbilaga 23 samt aktbilagorna 27 och 28) skall ogillas, medan övriga yttranden (21 avsnitt) skall prövas av rätten.

 

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

Yttrandefriheten är grundläggande för ett demokratiskt samhälle och inskränkningar i den måste göras med största försiktighet. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp utgör en inskränkning i yttrandefriheten som kommit till främst mot bakgrund av att ett demokratiskt samhälle inte kan tolerera rasism. Yttranden som hotar eller uttrycker missaktning för en viss folkgrupp kan inte urskuldas genom åberopande av yttrandefriheten. Av ovan återgivna förarbetetn framgår att med missaktning avses t ex uttalanden om en viss folkgrupp som är nedsättande för gruppens anseende. För ett demokratiskt samhälle är det av utomordentlig betydelse att det kan föras en fri politisk debatt. Kritik kan då komma att riktas mot främmande regimer och förhållandena i ett visst land. Detta innebär att staten Israel och de politiska strömningarna i det landet liksom personer som företräder dessa får tåla en ingående kritisk granskning och kritik av sina förehavanden. Särskilt i en konfliktsituation av det slag som idag föreligger i Mellanöstern kan debatten från ömse håll bli intensiv och kritiken hårdhänt; den kan ta sig uttryck i rena stridsskrifter och i grym satir såväl i ord som bild utan att för den skull gränsen för vad som måste tålas överskrids.

Rätten anser att yttrandet enligt bilaga 1 (stämn.ansök., aktbilaga 2) p 1 framstår som svårförståeligt, men kan möjligen uppfattas som ett inlägg i en religiös fråga, samt att p 6, sedd i sitt sammanhang, får anses ha karaktär av inlägg i en politisk fråga. De kan inte sägas uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen som sådan. Således skall åtalet i dessa delar lämnas utan bifall.

Inte heller yttrandet enligt bilaga 5 (stämn.ansök., aktbilaga 43) p 14 kan sägas vara nedsättande för den judiska folkgruppen, utan är närmast riktat mot en enskild person. Åtalet skall därför även i den delen lämnas utan bifall.

Enligt tingsrättens bedömning har samtliga återstående yttranden (18 avsnitt) ett innehåll som i varje enskilt fall är klart nedsättande och i många fall djupt kränkande för judar och där Rami genomgående generaliserar och avser judar i allmänhet. Detta gäller även avsnitt som - talar om sionister eller sionistiska judar såsom t ex i program om Förintelsen (aktbilaga 10 p 26 och 27 samt aktbilaga 43 p 1). Samtliga yttranden överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion. Vart och ett av uttalandena uttrycker missaktning för den judiska folkgruppen som sådan.

Frågan är då om Ramis uppsåt omfattar de uttryck för missaktning som dessa yttranden innehåller. Anledning saknas i och för sig att ifrågasätta att Ramis ursprungliga och primära syfte med närradioprogrammen varit det av honom uppgivna. Han har hävdat att han kämpar för palestiniernas sak och att han i den kampen också på alla sätt angriper staten Israel.

I några yttranden förekommer en viss om än svag anknytning till förhållandena i Israel och till palestinafrågan. I många saknas sådan anknytning helt. Flera traditionellt antisemitiska teman är klart urskiljbara. I detta hänseende har Weibull i sitt vittnesmål påvisat stor överensstämmelse mellan flera av yttrandena samt avsnitt ur Hitlers "Mein Kampf" och artiklar i det nazistiska organet Der Stürmer från åren 1940-41 (t ex aktbilaga 10 p 18 och 19 samt aktbilaga 43 p 2). I andra yttranden tas "Sions vises protokoll" från sekelskiftet upp. Den skriften framför bl a en konspirationsteori om att judarna bildar en organisation med syfte att nå världsherravälde. "Sions vises protokoll" är den kanske mest kända av alla antisemitiska skrifter. Trots att en enig vetenskap fastställt protokollet som ett falsarium återges långa avsnitt därur i Radio Islam och tjänar som underlag för olika slutsatser om judar.

Några yttranden utgör citat ur andras verk. Avsevärd tid ägnas t ex i ett radioprogram (aktbilaga 10 p 11 och 12) åt uppläsning ur en av BG Montgomery år 1943 utgiven bok "Närmare stormcentrum" och närmare bestämt ur kapitlet "Judeproblemet". Innehållet har klart antisemitisk karaktär och enligt Weibull var BG Montgomery en känd svensk naziskribent. Uppläsningen görs så att däri ingår även ett citat ur en artikel av Arthur Engberg med rasistiskt innehåll. En annan författare som citeras är en Richard Hejll ur vars uppsats "Judendom och kristendom", intagen i tidskriften "Den Enskilde" år 1960, vissa delar läses (aktbilaga 43 p 6). Tidskriften, som ingivits, har nazistisk karaktär.

Rami har inte varit okunnig om de av honom citerade verkens karaktär och innehåll.

Även om Ramis ursprungliga syfte varit det av honom uppgivna visar urval och sammanatällningar av material till radioprogrammen såvitt avser de yttranden rätten nu har att pröva att Rami avsiktligen uttryckt missaktning för den judiska folkgruppen.

Vad i målet förekommit utgör ej skäl till att tillämpa 1 kap 4 § tryckfrihetsförordningen.

Åtalet för hets mot folkgrupp är styrkt och skall således bifallas.

 

Brotten är ej att anse som ringa.

Annan påföljd än fängelse bör ej komma ifråga.

Fullföljdshänvisning, Dv 400 A, se bilaga 7.

Vad senast 1989-12-05

Lena Ekman Ingrid Fernström Lars Ivarsson

 

28

 

NÄR EN SVENSK ÅKLAGARE UTBILDAR SIG

 

Här nedan en kopia/citat av en intern inbjudan till mötet för att bekämpa "antisionister". Den svenska utrikesministern har anklagats i Riksdagen av den judiska lobbyn för att vara "antisemit"! En sak är säker: Sten Andersson är ingen anhängare av sionismen. Åklagaren Bondestam, som var hedersdeltagare i mötet, har någon säker "fiende" att kämpa emot!

 

Samfundet Sverige-Israel i Stockolm
Inbjuder tillsammans med WIZO och Zionistiska Federationen
till ett högintressant föredrag av den Israeliska domaren

 

Hadassa Ben Itto med rubriken

 

ANTI-ZIONISM
DEN NYA ANTI-SEMITISMEN

 

ett ämne som idag är särskilt aktuellt med tanke på rättegången mot radio islam

 

Hadassa Ben Itto har bl.a suttit i högsta domstolen i Israel.
Hon har varit medlem av Israels FN-delegation och har representerat Israel i UNESCO. Hon leder ett internationellt projekt som syftar till att bekämpa Anti-Zionism och Antisemitism.

 

Föredraget hålles på engelska, och översättning i sammanfattning kommer att ske till svenska.

 

Vid mötet serveras förfriskningar á 15:-

 

TID: Onsdagen den 4 oktober 1989 kl 19.00
PLATS: Sessionssalen, Wahrendortfsgatan 3

 

29

 

B ESANDER 1 aug 1987

 

Till Närradionämnden i Sthlm.
Box 16334,
103 26 STOCKHOLM

 

I Radio ISLAM, den 1 augusti 1987, klockan 11 - 11.30, förekom en del mycket allvarliga uttalanden mot bl a Judarnas verksamhet. Uttalanden som i klartext betecknade Judar (och sionister) som terrorister och Israel som en terroriststat, etc föreföll i så hög grad i strid mot gällande svenska lagar att programmet måste åtalas, och följaktligen den programansvarige.

Att hävda att Judarna - generellt - är rasister dvs även judarna i Sverige (Namnet Bonnier nämndes) är "hets mot folkgrupp".

I vårt rättsystem hävdas ju inte att Judar är rasister, alltså är uttalandet åtalbart. Sverige röstade i FN emot frågan om Sionismen som rasistisk organisation.

Detta program är det allvarligaste som till nu förekommit vad gäller brott mot gällande svenska lagrum.

Trots tidigare anmälningar mot Radio Islam syns inga hänsyn visas mot gällande svenska lagar, varför åtal må väckas för rättslig prövning av saken. (I programmet nämndes att tidigare anmälningar gjorts!)

Detta leder även till praxis framöver. Kan detta program godkännas och inte anses lagstridigt så har yttrandefriheten vidgats.

Oaktat ärendet så får programansvariga regler för tolkning av lag i bl a Närradiosändningar i framtiden.

Johanneshov 1987-08-O1

 

 

ALLIANSEN MOT RADIO ISALM

Det är inte bara mellan Israel och apartheid-regimen i Sydafrika som det finns en allians. Också här i Sverige så finns en allians mellan den sionistiska rasistiska maffian och de små rasistiska grupperingarna. Stefan Herrman grundare och f d ordförande för Sverige-partiet är sionist Det rasistiska närradioprogrammet "Hjallarhornet" som för en hetskampanj mot Islam och muslimerna fick 30 000 kronor i bidra från en judisk stiftelse. Börje Ensander redaktör för "Hjallarhornet" -- enligt egen utsago - har mycket intima och vänskapliga relationer med de judiska organisationerna här i Sverige.

En bland de första anmälningarna mot Radio Islam var (förutom de . judiska) just från Börje Ensander. Här publicerar jag en kopia av Ensanders anmälan som sändes till JK genom närradionämnden.

 

30

 

Enligt Stockholms Tingsrätt:

 

"Invandrande flyktingar bör

KASTRERAS"

- ej missaktning!

***

"Förintelsen är en bluff"

- grov missaktning!

***

 

Lagen om hets mot folkgrupp stiftades 1948, för att skydda de svaga mot rasismen och diskrimineringen. Men denna lag används idag mot de svaga för att skydda de starka maktharvarna i samhället. Den används för att skydda den judiska rasismen och des produkt den "vita rasismen"!

Här återger jag ett utdrag från Stockholms Tingsrätts friande dom i målet mot Stefan Herrmann som åtalades för hets mot folkgrupp. Jag är inte emot att Herrmann frikändes, eftersom jag tycker att alla åsikter bör fritt få diskuteras. Frågan är varför Stockholms Tingsrätt ansåg att de åsikter som uttrycktes i Radio Islam utgör missaktning och skall fällas medan de åsikter (om att man bör kastrera invandrare) som framfördes i Sverigepartiets närradio frikändes? Beror det på att åsikterna som framfördes i Radio Islam gäller judendomen medan åsikterna som framfördes i Sverigepartiets närradio gäller bara oss övriga "svartskallar" (gojerna)? Kravet på att flyktingarna bör kastreras är rent rasistiskt och innebär också uppmaning till diskriminering och därmed förföljelse, medan Radio Islam i sina program uttryckligen strävar efter rättvisa, jämlikhet och frihet; mot rasism, mot erövring, mot folkmord och mot alla ideologier som legitimerar förtryck och rasism som t ex judendomen/sionism-en och Israel. Bör inte rasismen, även den judiska, bekämpas i alla dess former? Eller är det de israeliska apartheidlagarna som gäller även här i Sverige?

 

***

 

(Avskrift; utdrag)

DOM 1987-01-22

STOCKHOLMS TINGSRÄTT Dom nr

Avd. 8 DB 1

Box 8307

104 20 STOCKHOLM Mål nr

tel: 58 50 00 B 8-24-86

Åklagare Justitiekanslern genom

Bondestam, Per-Håkan,

chefsåklagare

Stockholms åklagardistrikt

 

Tilltalad Herrmann, Nils STEFAN

Civilekonom

 

Domslut Åtalet ogillas

 

YRKANDEN M M

Justitiekanslern har yrkat ansvar å Herrmann på sätt som framgår av stämningsansökan, domsbilaga 1.

 

Herrmann har bestritt ansvar.

 

Herrmann har anfört.

Han var vid tiden för sändningen ordförande i framstegspartiet och är numera ordförande i Sverigepartiet som bildats i slutet av 1986 genom sammanslagning av framstegspartiet och folkkampanjen "Bevara Sverige svenskt".

Framstegspartiet sände varje vecka ett 30 minuter långt program i närradion över Stockholm. Vid vissa tillfällen, som varierade från en till sju-åtta gånger Per år, hade partiet nattsändningar med telefonväkteri. En sådan ägde rum vid det med åtalet avsedda tillfället. Sändning skedde kl. 00.00-06.00 och telefonväkteriet varade mellan kl 00.00-03.00. Herrmann var programutgivare. Han ledde telefonväkteriet, biträdd av en panel om fyra personer från partiet. Syftet med programmet var att informera om och propagera för partiets politik.

Några krav ur framstegspartiets program var

- Begränsa invandringen;

- Omskola Lapp-Lisorna;

- Rättvisa åt mannen;

- Kvinnan tillbaka till spisen.

 

Det är viktigt att ett radioprogram bedöms i sin helhet. Det aktuella programmet karaktäriseras av att Herrmann diskuterade invandringspolitiken, ej invandrarna. Han hade inget uppsåt att uttrycka missaktning för invandrare.

I ett antal likartade fall som anmälts till justitiekanslern för ifrågasatt tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott har denne underlåtit åtal med hänvisning till den ansvariges bristande syfte att uttrycka en uppfattning som innefattar brottet hets mot folkgrupp (dnr 2829-86-30, 2928-86-31, 3304-86-31 m fl, 3323-86-31, 3335-86-31, 3355-86-30, 3357-86-30, 3360-86-30, 3397-86-3D, 3486-86-30). - Att åtal väckts mot Herrmann måste ha politiska motiv.

 

DOMSKÄL

 

Parterna har so m bevis åberopat bandupptagning av telefon-väkteriet, vilken på begäran av Herrmann uppspelats i dess helhet. Justitiekanslern har dessutom åberopat utskrift av delar av programmet, vilken föredragits.

Juryn har besvarat till den ställda frågor på sätt som framgår av domsbilaga 2. Detta svar innebär beträffande de fyra åtalade yttrandena att det, som avses med fråga nr 1, skall ogillas medan de, som avses med frågorna n:ris 2-4, skall prövas av rätten.

Enligt den ursprungliga lydelsen av straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp bestod den brottsliga handlingen i att offentligen hota, förtala eller smäda folkgrupp av visst slag. Genom lagändring år 1970 erhöll bestämmelsen en lydelse, enligt vilken den brottsliga handlingen består i att offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp av sådant slag som nämns i paragrafen. Vid lagändringen anförde föredragande departementschefen bl a att med uttrycket missaktning avsågs att låta även andra kränkande omdömen än sådana som kunde bedömas som förtal och smädelser bli straffbara, att det för straffbar-het borde räcka med att ett uttalande om t ex en viss folk-grupp var nedsättande för gruppens anseende samt att det a andra sidan inte var meningen att omdömen som inte över-skred gränserna för en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper skulle falla inom det straffbara området (NJA II 1970 s 531). Vid ärendets behandling i riksdagen framhöll första lagutskottet bl a att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet samt att härunder sålunda inte borde innefattas alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur utan att för straffbarhet borde krävas att det var fulit klart att uttalandet överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga (NJA II 1970 s 535).

Vad avser det åtalade yttrandet nr 2 kan inte enbart det förhållandet att en svordom använts göra uttalandet brottsligt. Yttrandet i övrigt kan inte - sett i sitt samman-hang -anses innefatta uttryck för missaktning av invandrare.

Yttrandet nr 3 är mot bakgrund av den försiktighet, med vilken begreppet missaktning bör tolkas, alltför oprecist - det är närmast allmänt kverulerande - för att kunna sägas uttrycka missaktning för invandrare.

Åtalet för yttrandena nr 2 och 3 kan alltså inte bifallas. Yttrandet nr 4 är - när det gäller frågan om yttrandena innefattar uttryck För missaktning - det grövsta av de åtalade avsnitten. Det utsäger om invandrande flyktingar att de om de skall tas emot, bevisligen skall ha varit torterade och att man kan kastrera dem så att man slipper att de ynglar av sig så otroligt. Yttrandet uttalar - i vad därigenom f"reslås kastrering av invandrare - missaktning För dessa invandrare på ett sätt som överskrider gränsen för en saklig kritik av den svenska invandringspolitiken vad avser (politiska) flyktingar. Yttrandet innefattar alltså objektivt sett brottet hets mot folkgrupp.

Av 1 & 2 st lagen om ansvarighet för närradio, jämförd med 7 4 1 st radioansvarighetslagen, följer att frågor som rör missbruk av yttrandefriheten i närradioprogram bedöms efter samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 4 4 tryckfrihetsförordningen. Enligt sistnämnda lagrums första stycke bör envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över tryckfrihetsförordningens efterlevnad, därvid städse ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmal hellre fria än fälla.

Herrmanns uttalade syfte med närradioprogrammet har varit att informera om framstegspartiets politik. En av partiets programpunkter har varit kravet att begränsa invand-ringen. Denna politiska ståndpunkt är inte olaglig och måste få diskuteras offentligt även om det till följd av frågans inflammerade karaktär inte på förhand kan uteslutas att extrema åsikter kommer till uttryck.

Vid en samlad bedömning finner tingsrätten inte ådagalagt att Herrmanns syfte varit att uttrycka en uppfattning som innefattar hets mot folkgrupp. Syftet har i stället varit att informera om och diskutera framstegspartiets kritik av den svenska invandringspolitiken. Med hänsyn härtill och med särskilt beaktande av innehållet i tidigare nämnda 45 i 1 kap tryckfrihetsförordningen finner tingsrätten inte att Herrmann genom yttrandet nr 4 gjort sig skyldig till yttrande-frihetsbrott innefattande hets mot folkgrupp. Denna tings-rättens bedömning är också väl förenlig med den rättstillämp-ning, som kommit till uttryck i justitiekanslerns tidigare, här ovan angivna åtalsprövningar.

Med hänsyn till det anförda skall åtalet i dess helhet lämnas utan bifall.

 

Fullföljdshänvisning, se bilaga 3 (Dv 400 A) Vadeinlaga sist 1987-02-12

 

Fredrik Boström Karin Bredberg-Olsson Ulf Bergenstråhle
Stockholms Tingsrätt

 

31

 

VARFÖR HYLLA RUSHDIE OCH FÄLLA RAMI?

(Anmälan från Svensk-Islamiska förbundet till Justitiekanslern) (avskrift)

 

SVENSK-ISLAMISKA FÖRBUNDET
Stockholm 18/O8/89

 

Till JUSTITIEKANSLERN
Box 2308, 103 17 Stockholm

 

ANMÄLAN mot boken "Satans Verserna" av Salman Rushdie. Bonniers Förlag. Stockholm 1989. för hets och missaktning av folkgrupp.

Ni har väckt åtal (JKs beslut 10-04-89) mot Ahmed Rami, författaren till boken "Vad är Israel?", efter anmälan från den judiska församlingen i Göteborg. Med Ert beslut om förundersökning (07-03-89) gav Ni, i förväg, Ert stöd till den judiska församlingen genom att hävda i beslutet att: "jag delar den i anmälningen uttalade uppfattningen att det i boken förekommer avsnitt som uttrycker missaktning för den judiska folkgruppen."

Chefsåklagare Bondestam har uttalat sig - före förundersökningen och rättegången - att han kommer att yrka fängelsestraff mot författaren Rami.

Ingen av de som har hyllat Rushdies yttrandefrihet har hittills ansett att denna yttrandefrihet gäller även Rami.

Skillnaden mellan Rushdies och Ramis bok är att Rami kritiserar Judendomen, så som den utövas mot muslimerna och kristna i Palestina, medan Rushdie förtalar Islam och muslimerna. Kritik mot judendomen kallas hets. Hets mot muslimerna kritik!

Rasism, hat och missaktning är godkänd, uppskattad och skyddas av "yttrandefrihet" när det riktas mot Islam och muslimerna.

Judendomens legitimering av rasismen, ockupationen och folkmord, skyddas från all radikal kritik genom JKs tolkningar av vissa gamla lagar som inte hade som syfte att försvara Israels politik och ideologi från kritik.

Muslimen Ahmed Rami har i sin bok "Vad är Israel?" beskrivit judendomen enbart med utgångspunkt från autentiska och relevanta citat från den judiska Bibeln (Gamla Testamentet) och inte från några fria fantasier i ett persiflage, som fallet är med Rushdies roman "Satans Verserna". Svensk-islamiska förbundet är mån om yttrandefriheten som gäller alla människor och om alla ämnen utan tabu. Om det finns vissa gränser så skall dessa gälla för alla och om alla ämnen.

Rushdies bok har väckt djup anstöt hos miljoner muslimer, över hela världen, också i Sverige och bland våra medlemmar. Men det mest sårande är den rasistiska diskrimineringen som muslimerna utsätts för.

Att muslimer drabbas av den vilda rasismen är en sak. Men att rasismen och diskrimineringen institutionaliseras och "legaliseras" genom JKs rasism, det är allvarligt.

Är det den israeliska och sydafrikanska modellen av den selektivt rasistiska "demokratin" som börjar tillämpas i Sverige också mot oss muslimer.

Svensk-islamiska förbundet vill gärna veta - och därvidlag är det av stort allmänt principiellt intresse för yttrandefriheten och dess gränser -varför en sakligt underbyggd kritik - från en islamisk synvinkel - av judendomen, föranleder åtal, medan ett hånfullt persiflage mot Islam som Rushdies Satans Verserna hyllas i Sverige.

Vi anmäler, därför, denna Rushdies bok till JK för granskning, enligt lagen om förbud mot missaktning och hets mot folkgrupp. Detta i belysning av JKs åtal mot Ramis bok och kriterierna som har använts för att väcka detta åtal.

 

Med vänlig hälsning

SVENSK-ISLAMISKA FÖRBUNDET

Ahmed Rami, ordf.

 

32

 

JK FRIAR RUSHDIE

(Avskrift)

 

JUSTITIEIKANSLERN 1989/0 9/12

Dnr 2270-89-30

 

Ifrågasatt tryckfrihetsbrott (hets mot folkgrupp)

 

Svensk-Islamiska förbundet har i en skrivelse till justitiekanslern anmält boken Satansverserna av Salman Rushdie för hets mot folkgrupp.

Jag har granskat boken.

 

Med hets mot folkgrupp avses enligt 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen att någon genom tryckt skrift hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Jag har således inte att pröva om bokens skildringar med anknytning till Islam i sig innebär att religionen framställs i en negativ eller förlöjligande dager eller eljest på ett sätt som kan vara stötande för dess bekännare. Vadjag har att pröva är om skildringarna innebär hot mot eller uttrycker missaktning för bekännare till Islam på det sätt som avses i tryckfrihetsförordningens bestämmelse. Jag kan inte finna att det är fallet.

På grund härav och då vad i övrigt framkommit inte ger mig anledning att anta att det skulle vara påkallat med något ingripande från min sida företar jag inte någon åtgärd i anledning av förbundets skrivelse.

 

Hans Stark Göran Håkansson

 

33

 

ENLIGT JUSTITIEKANSLERN:

"... alla araber blir sexuellt upphetsade av att förödmjuka kvinnor ..."

utgör ingen missaktning!

***

JUSTITIEKANSLERN BESLUT l986-11-14

Dnr 3397-86-30

 

ANGÅENDE IFRÅGASATT TRYCKFRIHETSBROTT
(hets mot folkgrupp)

 

I en anonym skrivelse som inkom till justitiekanslern den 11 november 1986 har ansvarige utgivaren för periodiska skriften "Cats" anmälts för tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp. I skrivelsen har anförts att i nummer 10 för år 1986 av den anmälda skriften förekommer på sidan 26 följande yttranden. "Så småningom kom jag på att sådana är nästan alla arabiska män, särskilt de äldre. De blir sexuellt upphetsade av att förödmjuka kvinnor och behandla dem som slavinnor. De flesta araber betraktar kvinnor som ett slags verktyg, som de kan använda precis som de har lust till."

Hets mot folkgrupp består enligt 16 kap. 8 § brottsbalken av att någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalelit eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Enligt min mening är de påtalade yttrandena inte av det slaget att de innefattar tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp. På grund härav vidtar jag inte någon åtgärd med anledning av anmälan.

 

Johan Fischerström Göran Persson

 

34

 

WIESENTHALS HETS TILL FOLKMORD

 

Den 23 januari 1970 publicerade Salzburger Volksblatt under rubriken "Krossa Österrike" följande berättelse:

- Simon Wiesenthal höll, den 18 november 1969 i en judisk studentklubb i Zürich, ett föredrag med rubriken "Förföljelse av naziförbrytare". Han inledde sitt tal med att citera Clausewitz genom att säga följande: "Gårdagens fiende kommer också att vara dagens och morgondagens fiende om man inte outtröttligt förintar dem. Man har oriktigt sagt att de gamla nazisterna och fascisterna är döda. I verkligheten existerar de ännu och är dagens fiender och förbrytare. Man kan och måste göra klart för sig att de ännu lever!"

Wiesenthal sade i sitt föredrag också bl a följande: "Morgondagens mördare föds idag. Och det gäller att redan idag utrota dessa framtidens potentiella mördare." Han sade även att den judiska storfinansen, speciellt i USA, och framför allt den, sedan ett århundrade tillbaka okrönta kungen bland judarna, finansfamiljen Rothschilds kapitalmakt skulle sättas in i avsikt att ekonomiskt eliminera varje stat och folkgrupp som hos sig kunde misstänkas ha s k "naziförbrytare".

"Det gäller", skrek Wiesenthal på mötet i Zürich, "att en gång för alla förinta potentiella fiender i dess linda, ja t o m på embryo-stadiet."

Två frågor bör i detta sammanhang ställas:

1. Varför anklagar inte Österrike Wiesenthal för hets till folkmord och utrotning av 500 000 österrikiska medborgare, deras barn och ännu ofödda barn?

2. Varför tiger den österrikiska pressen som annars skriker högt varje gång någon folkgrupp i världen utsätts för liknande hot?

 

"Affärsmän bör inte leda mänskligheten"
Adam Smith

 

35

 ETT JUSTITIEMORD

EN POLITISK RÄTTEGÅNG!

DOMEN ÄR ETT POLITISKT UTTALANDE FRÅN DOMSTOLEN!

JURYN OCH DOMARNA HADE POLITISKA FÖRUTFATTADE MENINGAR OM SAKEN!

EN POLITISK DOMSTOL SOM ÄR JÄVIG!

 

(Bilaga 1, från Ahmed Rami till Svea hovrätt. Talan mot Stockholms Tingsrätts dom av den 14 november 1989, nr DB 15, mål nr B 8-4-89).

 

Radio Islam har i sina program vid flera tillfällen klart deklarerat sitt avståndstagande till alla former av rasism och grupphat, inklusive antisemitism i dess hävdvunna betydelse av generellt judehat och judeförakt. Men alla former och sorters rasism, även den judiska, måste bekämpas med debatt. Därför har Radio Islam klart kritiserat sionismen som är en form av judisk rasism enligt 1975 års FN:resolution om sionismen och Israel. Trots detta har Radio Islam åtalats av JK och i en process fällts av Stockholms Tingsrätt och stängas för just "antisemitism" i strid mot lagen om hets mot folkgrupp. Rasism och antisemitism är inte uttryckligen förbjudna i lag. De utgör ideologier. Ingen ideologi är hittills förbjuden i Sverige. Annars skulle sionismen vara förbjuden. Ett uttalande - enligt lagen - kan uttrycka hets - och missaktning även om det inte uttrycker antisemitism eller rasism. Ordet antisemitism används idag i den politiska debatten som ett polemiskt politiskt trick mot sionismens och Israels motståndare. Det är uppenbart att Tingsrättens dom inte är av juridisk karaktär men politisk. Orsaken härtill är uteslutande politisk och har sin grund i att Radio Islam dels sökt klarlägga världssionismens maktstruktur och inflytande till stöd för den judiska staten Israel, dels ingående dokumenterat och analyserat i en serie kritiska granskningar Israels övergripande ideologi, den på biblisk judendom grundade sionismen. Detta har väckt oro och misshag bland sionistiska Israelvänner och deras anhängare, varför de, istället för att öppet debattera med Radio Islam, valt att med lagens hjälp ha sökt bestraffa och nedtysta en för dem obekväm och uppenbarligen "farlig" meningsmotståndare. I palestina-konflikten vet alla vilken part som utövar rasism, missaktning, hets mot folkgrupp och även folkmord, och vilken part som utgör offret för rasismen och förtrycket.

Det synes inte råda minsta tvivel om att processen och domen mot Radio Islam var politisk. Även processens utformning och domskälen bekräftar detta. Vidare bör noteras att under pågående process har åklagaren haft direkta överläggningar med från staten Israel utsänd representant Chadata Ben Itto och med flera ledande representanter för det sionistiska etablissemanget i Sverige som ständigt var närvarande under förhandlingarna. Det bör tilläggas att i juryn fanns endast företrädare för de politiska partier som offentligt deklarerat sitt stöd och sin solidaritet till staten Israel och att domarna själva i en sådan laddad politisk fråga säkerligen har sina sympatier utformade av den rådande stämningen i den allmänna opinionen, alltså som redan har förutfattade meningar om frågorna som behandlats i Radio Islams program som blev åtalade.

Beträffande domen bör observeras att trots försvarets juridiskt mycket omfattande plädering har denna så gott som helt negligerats i domsmotiveringen. Ur försvarets synpunkt visade det sig vara helt gagnlöst att söka bemöta åtalet med juridisk expertis. Och detta är förklarligt, då domen grundats på en politisk bedömning, inte på en saklig juridisk bedömning.

 

OM DOMSKÄLEN

Även de i domskälen framförda redovisningarna ger otvetydiga bevis på domens politiska karaktär.

Här må anföras föjande, beträffande de olika domskälen:

1. Som ett domskäl åberopas att "flera traditionellt antisemitiska teman är klart urskiljbara". Till stöd härför åberopas vittnet J Weibull, som i sitt vittnesmål uttalat att "flera av uttalandena i Radio Islam, till innebörd och syfte överensstämmer med vissa avsnitt ur Hitlers Mein Kampf och artiklar i den nazityska tidsriften Der Stürmer."

Ur juridisk synpunkt är det anmärkningsvärt att domstolen, utan vidare, godtar denna vittnesutsaga som ett bevisat faktum. Det kan här inskjutas, att Radio Islam inte haft tillgång till vare sig Mein Kampf (i original eller översättning) eller Der Stürmer. Oavsett detta är det ur juridisk synpunkt ohållbart att vissa överensstämmelser mellan olika skrifter och återgivningar i Radio Islams sändningar skulle kunna utgöra domskäl. Det är ju - juridiskt sett - radioprogrammen som skall bedömas självständigt (är det som säges falskt, är det lagligt eller ej? Och vad är Radio Islams syfte?) inte genom någon guilt by association.(Jesus, Marx, Mohamed och Luther är också - som Hitler - kritiska mot judendomen utan att dessa är nazister! Hitler tycker också att dygnet består av 24 timmar. Hitler är också - som Reagan, Bush och de flesta svenska stora politiska partierna - mot kommunismen utan att vara nazister!) Hitler utövade samtidigt samma erövringskrigiska och rasistiska politik som t ex Frankrike, England, Holland, Belgien, Spanien, USA utövade under 30- och 40-talen i Asien, Afrika och i Amerika utan att England eller Frankrike t ex skulle vara nazistiska. Hitlers speciella brott är att han utövade detta i Europa och mot andra rasistiska "supermakter" medan dessa supermakter koloniserade och förtryckte andra folk i Tredje världen. Hitler ockuperade Frankrike, Frankrike ockuperade - samtidigt - Marocko.

Och kriget i västvärlden kallas "världskrig" enbart när det är i Europa eller drabbar direkt västvärlden. Det "tredje världskrig" som den prosionistiska västvärlden driver just nu i Palestina och i olika delar av Tredje världen drabbar enbart de fattiga och de svaga som av nazisterna och västvärlden anses mindre "värdiga". För oss muslimer är nazismen och den prosionistiska västvärlden två sidor av samma mynt: av rasismen och dominanspolitik och ideologi. Inte av "Guilt by association" men av total ideologisk överensstämmelse. Frankrikes kolonialism i Marocko och i Algeriet t ex är inte mindre barbarisk än den tyska i Europa!

Om domen mot mig bedömes ur politisk synvinkel, så är det förklarligt med hänvisningarna till de angivna nationalsocialistiska skrifterna, eftersom det då är ägnat att framkalla de för åklagarsidan önskade idéassociationerna till "nazistiska judeförföljelser" och "Förintelsen av sex miljoner judar" under 2:dra världskriget och inte till dagens läge i Palestina som Radio Islam behandlar.

2. Som särskilt domskäl åberopar domstolen att "Sions Vises Protokoll" har tagits upp och i långa avsnitt återgivits "trots att en enig vetenskap fastställt protokollet som ett falsarium". Då domstolen inte åberopar några vetenskapliga eller juridiska källor för sitt påstående, måste det antagas att domstolen här helt stöder sig på vittne Weibulls politiskt propagandistiska vittnesmål. Men även han underlät att framlägga några som helst bevis för att "en enig vetenskap fastställt" protokollens ursprung som "ett falsarium". Sions Vises Protokoll är inte - enligt lagen - förbjuden i Sverige. Den finns i svenska bibliotek och är i sig, sann eller falsk, en intressant politisk skrift som innehåller en viss politisk filosofi besläktad med Machiavellis - som Radio Islam försökt jämföra med Israels och sionismens politiska filosofi. Den har inte använts i Radio Islam som "underlag för olika slutsatser om judarna" som sägs i domskälen. Radio Islam har jämfört Sions Vises Protokolls teser med dagens sionistiska politiska strategi för att se om Israels politik är lika machiavellisk som denna skrifts filosofi.

Ur "vetenskaplig synpunkt" - och vittnet Weibull förklarade sig framträda inför rätten som uteslutande "vetenskaplig historiker" - torde det vara helt ogörligt att fastställa protokollens ursprung så här långt efter deras offentliggörande. Det kan endast bli mer eller mindre plausibla gissningar, vilket framgår av den utförliga introduktion som Radio Islam presenterade och som är återgiven i min bok Israels makt i Sverige (s, 96 - 108). Med hänsyn till att protokollens innehåll på ett slående sätt överensstämmer med dagens Israels politiska taktik och strategi och med vad som faktiskt inträffat i Västvärlden under de decennier som förflutit efter det att de först publicerades omkring 1908, bör det inte vara förbjudet att offentligt omnämna detta. Därtill kommer att protokollen är allmänt spridda - och lästa - i den muslimska världen som ett äkta sionistiskt dokument. Dessutom utger sig inte Sions Vises Protokoll för att vara författade av alla judar, men enbart i en sionistisk kongress av några ledande "visa sionister". Och även ett förfalskat dokument kan påverka vissa sionistiska aktivisters politik.

Ur politisk synvinkel är det naturligtvis en stor framgång för den internationella sionismen (WZO - World Zionist Organisation), världsjudiska kongressen (WJC - World Jewish Congress) och den judiska staten Israel att få auktoritativt fastslaget av en svensk domstol att "en enig vetenskap fastställt protokollet som som ett falsarium". Det är första gången i historien som en officiell (icke-judisk) statlig myndighet vågat göra ett sådant - för den sionistiska politiska propagandan önskvärt - utlåtande om protokollets ursprung utan någon som helst juridisk eller vetenskaplig granskning! Vid rättegången i Bern 1935, om protokollet, vägrade därvarande domstol ge något utlåtande om dess autenticitet utan inskränkte sig till att döma det som "smutslitteratur" i strid mot dåtida schweizisk lag, efter noggrann granskning i en rättegång. Från juridisk synpunkt torde detta den svenska domstolens uttalande vara sakligt ogrundat, men ur politisk synvinkel är det ett klart politiskt ställningstagande. Det är mycket anmärkningsvärt att en svensk domstol kan låta ett sådant politiskt omdöme ligga till grund för ett straffutdömande, eftersom det innebär att vi i Sverige - i strid mot grundlagen - utdömer rent politiska "brott" straffrättsligt.

3. Som domskäl anför domstolen vidare att "Rami i Radio Islam citerat texter, författade av BG Montgomery, Arthur Engberg och Richard Hejll. Om Montgomery, anför domstolen att han, enligt Weibull, var en känd svensk nazistskribent. Arthur Engbergs artikel sägs ha "rasistiskt" innehåll och citatet av Hejll sägs vara hämtat ur en artikel publicerad i en svensk tidskrift ("Den Enskilde" publicerad 1960) av nazistisk karaktär." Dessa böcker och denna tidskrift finns att läsa i svenska bibliotek och hos svenska antikvariat. De är inte förbjudna. det är åsikterna som där framförs och inte författarna.

Det skall alltså vara förbjudet att i svensk närradio citera ur lagligt tryckta skrifter, som utgivits i Sverige (och som finns att tillgå i handeln antikvariskt eller på åtminstone vetenskapliga bibliotek som KB). Frågan är då huruvida det är förbjudet att citera vad som tryckts och utgivits för längre eller kortare tid sedan, som inte är i lag förbjudna idag. I de åberopade lagrummens förarbete finns intet nämnt om förbud mot citat av vare sig äldre eller nyare litteratur och inte heller om den citerade författaren anses ha viss politisk åsikt. Det finns inte i Sverige någon laglig svartlista av författare som inte får citeras!

Även detta domskäl får anses vara ett utslag av uteslutande politisk bedömning. Domen kriminaliserar godtyckligt handlingar, åsikter, skrifter och författare som inte är kriminaliserade av lagen. Tingsrättens agerande är en ren politisk diktatur och fanatism som man tillskriver nazismen och nazisterna som domarna vill politiskt bekämpa!

4. Eftersom domstolen särskilt omnämnt "Förintelsen" bör framhållas att "nazisternas förintelse av sex miljoner ihjälgasade judar" har varit et av de huvudargument som sionisterna, efter andra världskriget, åberopat för att utverka segermakternas tillstånd att bemäktiga sig Palestina. Krav som bl a ställts i Tyskland om en offentlig vetenskaplig utredning om "Förintelsen" har avvisats av regeringarna bland segermakterna liksom i den tyska förbundsrepubliken. Flera forskare, bl a i Frankrike, England och USA, har emellertid efter ingående studier uttalat starka tvivel om den sionistiska versionen av "Förintelsen" och betecknat den som "propagandamyt" och "århundradets stora svindel". The Hoax of the Twentieth Century lyder titeln på en bok om detta ämne i kritisk belysning av USA-professorn Arthur R Butz.) Det finna många skolor inom historieforskningen. Man kan inte kriminalisera historieforskning. Den svenska lagstiftaren har inte förbjudit att ifrågasätta den gängse historieskrivningen.

Hur en kritisk redovisning och bedömning av en historisk tvistefråga, som "Förintelsen", kan utgöra "missaktning" och "hets", mot den judiska folkgruppen, är politiskt och juridiskt svårt att förstå. Om "Förintelsen" är en historiskt verifierbar realitet, så borde alla de kritiska invändningar och argument som anförs, till stöd för tesen om "propagandistisk förintelsemyt", bemötas och därmed avvisas med obestridliga fakta i en öppen och fri debatt, varefter "förintelsekritikerna" eventuellt kan bli utskämda och rimligtvis måste erkänna sina grava misstag. Så har emellertid inte skett. Om å andra sidan "Förintelsen av sex miljoner judar, huvudsakligen i de nazityska förintelselägrens gaskammare", enligt den sionistiska propagandans version, skulle vara en "propagandamyt", så drabbas ju denna propagandamyts upphovsmän, (de sionistiska "historikerna" och propagandisterna) men inte den judiska folkgruppen, som ju är dess offer lika mycket som andra folkgrupper som intalats ta "propagandamyten" för verklighet.

5. Helt allmänt anser sig domstolen kunna fastslå att "samtliga" yttranden, som domstolen specificerat i varje enskilt fall, är klart "nedsättande" och "i många fall djupt kränkande för judar och där Rami genomgående generaliserar och avser judar i allmänhet." Detta gäller även avsnitt som talar om sionister eller sionistiska judar, t ex i program om "Förintelsen", enligt domstolen. Det heter att "samtliga dessa yttranden överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion och uttrycker "missaktning" för "den judiska folkgruppen" som sådan."

Detta är emellertid endast en politiskt grundad bedömning av domstolen, inte någon väl överlagd juridisk slutsats grundad på en semantiskt opartisk vetenskaplig analys av olika sända program tagna i deras helhet i deras politiska och ideologiska syfte och sammanhang och med vederbörlig hänsyn tagen till de av Radio Islam utfärdade deklarationerna om denna närradiosändares intentioner och programpolicy (som återgivits i min - av domstolen helt frikända - bok Vad är Israel? på sidorna 165 - 183 i de 20 första punkterna under rubriken Vad Radio Islam anser om sionismen, judendomen, Israel, antisemitismen och Palestinafrågan) och som sändes i Radio Islam i flera repriser. För mig är judendomen en ideologi och att säga "jude" eller "judar" är som att säga kommunist, anarkist, muslim eller kristen. Judendomen och judar är politiska aktörer som bör tåla att kritiskt granskas och bli emotsagda i debatten.

Här står alltså en politisk och ideologisk uppfattning mot en annan politisk och ideologisk uppfattning. Kan en "rättegång" i ett demokratiskt land ha befogenhet att kriminalisera den ena och hylla den andra och avgöra i en politisk och ideologisk tvistefråga? Är det en ideologisk rättegång?

Svensk-islamiska Förbundets (som står bakom Radio Islam) avsikt och min avsikt som Radio Islams ansvarige utgivare, har varit att, för svensk publik, förmedla den islamiska synen på den över 40-åriga Palestinakonflikten och orientera om dess djupare liggande orsaker för att därmed skapa bättre förutsättningar hos en svensk opinion att finna utvägar till en konstruktiv lösning av denna konflikt istället för att blint stödja den israeliska sionistiska erövringspolitiken p g a den dominerande sionistiska propagandaversionen om sionismen och Palestinafrågan. Radio Islams syfte är en demokratisk stat i Palestina där judar, kristna och muslimer ska vara jämlika. Vi anser inte att judarna är mindervärdiga. Det är sionisterna och judendomen som ser ned på andra folk.

Palstinakonflikten är inte bara en konflikt lokaliserad till vissa territorier i Mellanöstern, mellan Israel och palestinier under den judiska statens herravälde, utan den är även en storpolitisk och ideologisk konflikt (som hotar världsfreden och även Sverige) mellan å en asidan Israel och dess allierade i supermakten USA och övriga västvärlden och å andra sidan den arabiska och muslimska världen. Alla hittillsvarande diplomatiska försök att lösa denna inflammerade konflikt med ömsesidiga kompromisser har alltid strandat på Israels omedgörliga hållning att vägra förhandla med palestinierna (PLO) och på Israels fortsatta rasistiska expansionistiska "bosättnings"- och förtryckarpolitik. Det är ett systematiskt och välplanerat sionistiskt folkmord och förintelsepolitik mot det palestinska folket som pågår idag i Palestina.

Mot denna bakgrund har det synts mig välmotiverat att informera om hela orsakskomplexet (till Israel och dess arroganta maktpolitik) i en bredare och mer djupgående kritisk granskning av den judiska staten Israels övergripande ideologi (den på judendomen grundade sionismen) och dess verktyg bland "diasporajudarna" i västvärlden ( de från Världssionistiska Organisationen och Världsjudiska Kongressen utgående nationella sionistiska organisationerna och judiska församlingarna) för att påverka och styra regeringarna och opinionen i västvärlden att stödja Israel ekonomiskt, militärt, politiskt och "moraliskt".

Sionismen och judendomen som den utövas idag mot palestinierna är ren hets mot folkgrupp, palestinierna, och ren missaktning mot det palestinska folket och mot alla kristna och muslimer. Att kritisera denna sionism och rasism kallas i domen "antisemitism".

Mitt engagemang är solidaritet med de fördrivna och förtryckta palestinierna (vilka är både kristna och muslimer) i deras rättfärdiga kamp för att återvinna sitt (av sionisterna berövade) hemland i demokrati där judar, kristna och muslimer ska kunna leva i jämlikhet. Samtidigt blir mitt engagemang för frihet, rättvisa och demokrati en protest mot förtryck, orättvisa och diktatur (också när den kamoufleras som formell och selektiv demokrati enbart judar emellan.) Mitt engagemang för palestiniernas och rättvisans sak blir naturligtvis också samtidigt en protest mot den judiska inkräktar- och ockupationsstaten Israel, dess ideologi och politik med sionistiska och prosionistiska uppbackare i bl a Sverige. Om den rasistiska nazismen fördöms överallt (och inte enbart i Tyskland i 2:dra världskriget) så bör sionismen också fördömas och bekämpas överallt åtminstone med debatt - verbalt - som i Radio Islam. FN har, 1975, förklarat sionismen som en form av rasism. Israels våldspolitik mot palestinierna, som är ideologiskt motiverad ( i den judiska gammaltestamentliga läran om judarna som "Herrens utvalda egendomsfolk" med rätt till "det utlovade landet") tar sig uttryck i dödande, lemlästande, fängslande och tortyr av tusen och åter tusen palestinska människor, män, kvinnor, barn och åldringar, i ständiga konfiskeringar av mark, egendom och hus, husrannsakningar, i sprängningar av palestiniernas hus, i skövlingar av deras trädgårdar, olivplanteringar och fruktodlingar liksom i andra terroraktioner som de ständigt återkommande israeliska flygbombardemangen av palestinska flyktingläger i grannlandet Libanon.

Det är mitt engagemang och min protest (som delas, inte av Hitler och de rasistiska nazisterna, men av så gott som hela den muslimska världen och av alla rättsinnade människor i Sverige och i hela världen). Det är min uppfattning. Mot den står sionisternas och åklagarsidans uppfattning. Judendomen, sionismen och deras Israel är mycket besläktade med nazismen och apartheid-regimen i Sydafrika: de har som gemensam nämnare rasismen och apartheid.

Trots att Tingsrätten frikände hela min bok och fällde enbart 18 åtalspunkter av 64 så kräver åklagaren straffskärpning mot mig - i sin vadeinlaga - p g a "brottets" stora omfattning och eftersom rättegången och domsmotiveringarna i den av Stockholms Tingsrätt fällande domen mot mig, är av rent politisk innebörd och en ren modern häxprocess, anser jag mig intet ha att vinna med juridiska argument utan får därför föra mitt försvar själv inför domstolen i rättegången vid Svea Hovrätt ensam med politiska argument. Därför anser jag mig inte i behov av juridiskt biträde och anser mig själv i stånd att kunna driva mitt försvar i Hovrätten. Jag anhåller därför att Hovrätten må entlediga advokat Ingemar Folke från förordnandet att vara mitt offentliga biträde. Eftersom Tingsrättens dom mot mig stödjer sig huvudsakligen på professor Weibulls vittnesmål ska jag i följande bifogade bilaga nr 2 skriftligt granska detta vittnesmål.

Stockholm 22 december 1989

Ahmed Rami

 

36

 

Stockholm 22-12-89

 

Till
Svea Hovrätt
Box 2290
103 17 Stockholm

 

1. Anhållan om att få föra egen talan och att entlediga den nuvarande offentlige försvararen från sitt uppdrag.

2.(Bilagal): Komplettering till vadeinlaga: talan mot Stockholms Tingsrätts åttonde avdelnings politiska dom den 14 november 1989, nr DBl5, mål nr B 8-4-89.

3.(Bilaga 2): Granskning av professor Weibulls vittnesmål.

 

Trots att den politiska rättegången och domen mot mig frikände hela min bok "Vad är Israel?" och fällde enbart 18 åtalspunkter av 64 så fick jag ändå 6 månaders fångelse enbart för mina politiska åsikter. Ändå yrkar åklagaren i sitt överklagande på straffskärpning! Det synes inte råda minsta tvivel om att processen och domen mot Radio Islam var politisk. Även processens utformning och domskälen bekräftar detta. Vidare bör noteras att under pågående process har åklagaren haft direkta överläggningar med från staten Israel utsänd representant och med fleta ledande sionistiska aktivister och representanter för det sionistiska etablissemanget i Sverige som ständigt var närvarande under förhandlingarna. Det bör tilläggas att i juryn fanns endast företrädare för de politiska partier som offentligt deklarerat sitt stöd och sin solidaritet till staten Israel och att domarna själva i en sådan laddad politisk fråga säkerligen har sina sympatier utformade av den rådande stämningen i den allmänna opinionen.

Beträffande domen bör observeras att trots försvarets juridiskt mycket omfattande plädering har denna så gott som helt negligerats i domsmotiveringen. Ur försvarets synpunkt visade det sig vara helt gagnlöst att söka bemöta åtalet med juridisk expertis. Och detta är förklarligt, då domen grundats på en politisk bedömning, inte på en saklig juridisk bedömning.

Även de i domskälen framförda redovisningarna ger otvetydiga bevis på domens politiska karaktär.

Och eftersom rättegången och domsmotiveringarna i den av Stockholms Tingsrätt fållande domen mot mig är av rent politisk innebörd och en ren modem häxprocess, anser jag mig intet ha att vinna med juridiska argument utan far därför föra mitt försvar själv inför rättegången mot mig vid Svea Hovrätt för att bemöta de sionistiska politiska argumenten med politiska argument. Därför anser jag mig inte i behov av juridiskt biträde och anser mig själv i stånd att kunna driva mitt eget försvar. Jag anhåller därför att Hovrätten må entlediga advokat Ingemar Folke från förordnandet att vara min offentliga försvarare.

 

Ahmed Rami

- Bifogade bilaga 1 bilaga 2.

 

37

EN ÅKLAGARE ELLER EN SIONISTISK "POLITISK KOMMISSARIE"?

 

Ahmed Rami Stockholm den 6 juli 1990

Till
Svea hovrätt, avd.4 B 2835/89:9 JK/Rami

 

Med anledning av att chefsåklagaren P-H Bondestam, den 26 juni 1990, till Svea hovtätt inlämnat skrivelse och inlaga, "Fakta om David Irving" av doktoranden (i statskunskap, ej i historia) Henrik Bachner (hab 41 ), skall jag härmed - för hovrättens kännedom - bemöta nämnda politiska propagandistiska inlaga som har presenterats felaktigt, för hovrätten, som "fakta":

Bachner är en sionistisk aktivist som fanatiskt stödjer Israel mot de muslimska och kristna palestinierna. Han är alltså min politiske motståndare och icke en opartisk forskare. Hans inlaga är en partsinlaga, en samling sionistiska värdeomdömen om Irving och andra forskare som tillhör en viss skola inom historieforskningen. Det är inte objektiva eller uttömmande fakta, om den högt lovprisade världsberömde brittiske historikern David Irving, som där framförs, utan det är åsikter, fientliga åsikter, om Irving, av hans sionistiska meningsmotståndare som Bachner förmedlar, varvid denne bl a tillgriper den komprometterande och oanständiga propagandametoden guilt by association (skyldig genom samröre).

1. Bachner skriver att Irving är "'revisionist', dvs han förnekar att den nazistiska massutrotningen av judar ägt rum". Detta är en utstuderad lögn, försåtligt formulerad, eftersom begreppet "förneka" hänför sig till det religiösa området (ett nytt judiskt uttryck för hädelse), inte till det vetenskapliga. Irving redovisar sina forskningsresultat som forskare och historiker. Irving - och de seriösa revisionisterna - förnekar inte något som (faktiskt) har ägt rum, utan på grundval av bl a tekniskt framlagda fakta (Leuchterrapporten t ex) ifrågasätter han den judiska historieversionen av den s k "Förintelsen" som påstås ha ägt tum. Det är en avgörande skillnad mellan att förneka ett faktum, som Bachner i sin inlaga påstår att Irving har gjort, och att ifrågasätta ett påstående som inte kan bevisas, utan väsentligen är en tro ("den nazistiska massutrotningen av judar", den s k "Förintelsen"). Irving strävar efter att skilja mellan historia och legend. Den judiskt troende Bachner anklagar Irving för kätteri i en kvasireligiös inkvisition, där "Förintelsen' upphöjs till den enda sanna trosläran, vilket är fullständigt irrelevant i historievetenskapliga sammanhang, eller inför en juridisk domstol.

2. Bachner förtiger det relevanta faktum att Irvings revisionistiska av-ståndstagande till "Förintelsen" baseras på att Irving, som engelsman, funnit i tidigare hemligstämplade och senare förbisedda brittiska krigsarkiv dokument som visar att Storbritanniens avdelning för psykologisk krigföring, knuten till det brittiska krigskabinettet, under andra världskriget avsiktligt stödde den stora lögnen om miljoner (av tyskarna) ihjälgasade judar som ett led i de allierades krigspropaganda. Irving - och revisionisterna - har alltså kunnat framlägga ad acta två konkreta bevis för att den sionistiska versionen av den s k "Förintelsen" är dels en avsiktlig propagandalögn, dels en teknisk orimlighet.

3. Bachner har rätt i att "'Revisionisternas' vittnesmål beaktades inte av domstolen" (i rättegången mot Ernst Zündel vare sig 1985 eller 1988), men detta är inte vanhedrande för revisionisterna och Irving, som Bachner antyder, utan för domaren Hugh Locke. Zündel dömdes som "nynazist", för sina politiska åsikter, medan Irving och revisionisterna aldrig dömdes, eftersom deras bevis och dokumentation inte beaktades. För övrigt så tillämpade den kanadensiska domstolen en lagparagraf vars motsvarighet inte finns i Sverige. Och prejudikat skapas inte genom "import" och "export".

4. Bachner påstår att The Institute for Historical Review i USA skulle vara "ett centrum fdt nynazister och antisemiter från hela världen", vilket är lögn; detta institut är en forskningsinstitution och ett forum för historierevisionism som är politiskt fristående och inte ägnar sig åt vare sig "nynazism" eller "antisemitism". Endast fanatiska sionistiska aktivister som personerna inom ADL (en kriminell judisk organisation i USA med grenar i alla länder och bl a i Sverige), finner för gott att i sin hetspropaganda stämpla revisionister och Israels politiska motståndare som "nynazister" och "antisemiter". Det är också betecknande att Bachner bland sina källor åberopar den sionistiska propagandacentralen ADL, som är nära anknuten till den beryktade judiska frimurarlogen B'nai B'tith. ADLs specialitet är just förtalskampanjer mot politiska motståndare. När Bachner vill göra gällande att David Irving, som person och historisk forskare, skulle ha komprometterat sig genom att "ha framträtt och talat vid möten anordnade av The Institute for Historical Review", så är detta endast ett led i den av (främst) ADL organiserade och spridda förtalskampanjen mot revisionisterna liksom mot alla kritiska opponenter. (1ag bifogar en bilaga med fakta om ADL som Bachner citerar som källa till sina "fakta" om Irving).

5. Samma typ av guilt by association tillgriper Bachner, när han påstår att Irving "samarbetat med den västtyske högerextremisten Gerhard Frey", utgivaren av tidningen National Zeitung och ordförande i Deutsche Volksunion. Faktum är att Irving hållit föredrag på inbjudan av dr Frey, vilket inte är detsamma som att han samarbetat med denne. Irving är en självständigt arbetande historisk forskare och författare, vilket Bachner grundlöst försöker förneka med sitt påstående om att Irving "samarbetat" med dr Frey. Om den judiska församlingen skulle inbjuda Irving att hålla föredrag i Sverige, skulle han säkert acceptera utan att vare jude eller sionist.

6. Lika irrelevant är Bachners uppgift att "den rasistiska tidskriften Instauration (utg. Florida, USA) betecknar Irving som'en av den vita rasens bästa analytiska hjärnor'." Vad Bachner här vill säga är ju helt befängt: att en person skulle vara ansvarig för det beröm eller klander han eller hon får av någon annan person eller - som i detta fall - en tidning som företräder vissa åsikter som inte delas av personen i fråga. Om en person skulle göras ansvarig för andras omdömen och åsikter om vederbörande, skulle detta självfallet leda till de mest absurda följder. En oförvitlig person som beröms av en mördare skulle därmed betraktas som en potentiell mördare. En sund och själsligt balanserad person skulle berömmas av en sinnessjuk och bli sinnessjukförklarad. Bachner, besatt av sina hatfyllda passioner mot sina meningsmotståndare, har uppenbarligen aldrig reflekterat över innebörden av hans mani förguilt by association. Justitiekanslern (eller åklagaren som representerar honom) i målet mot mig behöver inte vara historiker eller expert på kunskap i detta område och anlitandet av sionister som "sakkunniga experter' kan leda till att åklagarens plädering förvandlas omedvetet till politiskt tal och sionistisk propaganda. Det blir sionisterna som driver åtalet!

7. Bachner söker inkompetensförklara Irving som historiker vad gäller Irvings stora verk "Hitler's War", utgiven 1977 (för övrigt på det judiskt ägda förlaget Michael Joseph i London) genom att säga: "Framstående historiker på andra världskriget (Alan Bullock, Walter Laqueur m fl) dömde omedelbart ut 'Hitler's War' som osant och ovetenskaplig". Bachner, som uppger sig meddela "fakta om David Irving", förtiger emellertid att Irving för denna bok fick övervägande mycket beröm av flera samtida historiker, bl a av H u g h Trevor-Roper som i The Sunday Times skrev: "Inget beröm kan vara för högt för hans (Irvings) outtröttliga lärdomsflit ---Jag har i fulla drag njutit av att läsa hans långa verk från början till slut." Också andta ledande brittiska tidningar lovprisade Irvings "Hitler's War", däribland Spectator, The Times, New Society och The Daily Telegraph. Det speciella med historikern David Irving - utöver hans anmärkningsvärda flit (han har skrivit drygt ett tjugotal böcker om andre världskriget och det nazistiska Tyskland) -är hans noggrannhet: att han uppsöker primärkällot och aldrig nöjer sig med att citera eller åberopa sig på andra samtidshistoriker. En sådan historiker kommer ofta till överraskande och okonventionella resultat och uppfattas alltid av vissa "etablerade" historiker som kontroversiell ,

vilket förklarar varför Alan Bullock och Walter Laqueur, som omnämns av Bachner, behagade "utdöma" Irvings bok.

8. När Bachner framhåller att "fler än 70 brittiska parlamentsledamöter fördömde Irving som 'nazistpropagandist' och 'Hitler-apologist"', så är detta likaledes irrelevant; det var där fråga om ett politiskt ställningstagande, inte ett vetenskapligt historiskt och har ingenting att göra med vetenskap, fakta ellerjuridik!

Som klart torde framgå av analysen ovan, för att bemöta åklagarens politiskt sionistiska "sakkunnighetsfakta" om Irving, så är den av chefsåklagare Bondestam till hovrätten inlämnade inlagan av Henrik Bachner om David Irving, avsedd att söka diskvalificera denne som mitt vittne, ett eländigt misch-masch. Bachner saknar, i flagrant mening, både kompetens och vilja till ens minimal oväld för att uttala "Fakta om David Irving". Det är anmärkningsvärt att chefsåklagare P-H Bondestam visar det dåliga omdömet att anlita en person, som Henrik Bachner, som någon slags expert på Irving och revisionismen liksom att han inlämnar denna kvalitativt undermåliga inlaga till hovrätten för att därmed vägra mig rätten att fa en kvalificerad historiker som David Irving att vittna inför den stundande tättgången mot mig i Svea hovrätt. Åklagaren, med sionistiska politiska inlagor vilseleder på så sätt hovrätten och domarna genom felaktiga och vilseledande uppgifter som kan ligga till grund för olika beslut och för domen. Det finns i Sverige många opartiska experter i ämnet som åklagaren kunde anlita som sakkunniga istället för sionistiska aktivister som Bachner, Ahlmark eller Morton Narrowe. Skulle man här i Sverige anlita t ex Ayatollah Khomeini som sakkunnig i en rättegång mot Rushdies hädelse mot Islam och muslimerna? Den sionistiska lobbyn i Sverige är inte, i detta mål mot mig, målsägare. Åklagaren, som ämbetsman och målsägare representerar samhället och inte en viss politisk grupp mot en annan eller den judiska lobbyn mot palestinierna eller muslimerna.

Ahmed Rami

 

38

 

 

HISTORIESKRIVNING:
Genom forskning eller lagstiftning

 

....

Antal personer som har dött i Auschwitz:

8 000 000
enligt ett dokument från franska staten (Office des recherches des crimes de guerre)

5 000 000
enligt den franska dagstidningen Le Monde (20 april 1978)

4 000 000
enligt monumentet i Auschwitz-Birkenau

3 000 000
enligt förste Auschwitzkommendankn Höss' "bekännelser'

2 000 000
enligt Bonniers Lexikon, del 1 Sthhm 1964, sid 966

1 600 000
enligt Yehuda Bauer chef för Institutet för judisk nutidshistoria i Jerusalem

1 433 000
enligt den franska dagstidningen Le Monde (1 september 1989)

1 250 000
entigt R Hilberg (i sin bok The Destruction of the European Jews" - nyutgåva 1988)

1 100 000

enligt "uppskattningar" i Le Monde av den 19/7/1990

850 000
enligt Gerald Reitlinger (författare till boken "The Final Solution" - utgiven I953

74 000
enligt de nyligen av Gorbatjov frisläppta sovjetiska beslagtagna tyska arkiven.

 

 

* Vilken av de ovan angivna siffrorna ska officiellt lagstiftas och förbjudas att ifrågasättas och vilken ska förbjudas som missaktning och "hets mot folkgrupp"?

* Om man skall forska om saken, vilken siffra bör man, juridiskt, komma fram till?

* Vilken siffra är det som mest uttrycker högaktning och vilken som uttrycker "missaktning" mot den judiska folkgruppen?

· Hur ska man forska för att komma fram till den lagliga heliga siffran?

Sionisterna säger om revisionisterna att:

De är provokatörer, sanningslösa, förfalskare, clowner (Simone Veil), historiens gangster (Brono Frappat), avfallsprodukter, träck (Pierre Vidal-Naquet), nazister (Klein).

 

 

Men revisionisterna är i verkligheten:

 

- personer som av egen petsonlig övertygelse är hängivna forskning efter strängt vetenskapliga kriterier som enda metod att uppnå sanning. De är kristna, judar, muslimer, ateister.

- de finns idag överallt i världen: i Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien, Schweiz, Sverige, Belgieu, Ungern, Österrike, USA, Kanada, Australien, Japan, Marocko, Tunisien ...

- den förste bland revisionisterna, Paul Rassinier, var pacifist och socialist. Han deporterades själv (som fransk motståndsman) till Buchenwald; han har varit deputerad för socialistpartiet (i den franska nationalförsamlingen).

De officiella historikerna (som tycker att sista ordet har sagts om 2:dra världskriget och som motsätter sig all ny forskning som kan leda till nya avvikande slutsatser) tillbakavisar revisionismen med följande "argument":

"Man får inte fråga sig hur, tekniskt sett, ett sådant massmord har varit möjligt. Det har varit tekniskt möjligt därför att det har ägt rum -.. Man får inte och kan inte debattera om gaskamrarnas existens-°

(Uttalande av 34 franska historiker, publicerad i tidningen Le Monde den 21 februari 1979, s.23).

 

 

Sionisterna säger att revisionisterna förnekar existensen (under andra världskriget) av:

 

- rasförföljelserna, - deporteringarna, - koncentrationslägren, -krematorieugnarna, -vittnesmålen.

 

 

Detta är vad revisionisterna säger:

 

- Det har existerat: rasförföljelser, deporteringar, koncentrationsläger, krematorieugnar (som är oumbärliga för att bekämpa epidemier), gaskammare för desinfektion ( av hygieniska skäl för att hejda farlig smittospridning, varvid man använt desinfektionsmedlet Cyklon B, en ytterst farlig cyanvätegas);

- det har inte existerat: gaskammare för massavlivning av människor (eftersom detta är omöjligt, fysiskt och kemiskt).

- det har inte existerat: någon order eller plan om utrotning av människor;

- revisionisterna tillägger:

* de människolik som visades vid befrielsen av koncentrationslägren var offren för de epidemier som härjade i lägren i slutet av kriget (då inga förnödenheter kunde komma fram på grund av sammanbrott i kommunikationsväsendet genom främst flygbombardemang);

* högarna med glasögon och hårlockar i lägren var, som f6r övrigt överallt i Europa, en effekt av hopsamling för återvinningsanvändning;

* vittnesmål läcker inte, man måste ha bevis; * antalet döda har överdrivits kraftigt.

 

 

Ett nytt avslöjande: Leuchterrapporten

 

Fred Leuchter, ingenjör i Boston och specialist på gaskammare för avrättning av dödsdömda amerikanska förbrytare, har 1988 publicerat en rapport, på 193 sidor, med analys av fragment tagna på platsen i Auschwitz, Birkenau och Majdanek, varvid han har kunnat vetenskapligt bevisa att det är totalt uteslutet att de förevisade "gaskamrarna" där, använts för att döda människor. Före 1988 hade man aldrig tänkt på att låta expertis undersöka själva mordredskapen för de föregivna massmorden, det vill säga "gaskamrarna". Denna första expertisundersökning bekräftar - vad revisionisterna tidigare kommit fram till.

 

 

Vetenskaplig metod i historieforskning

 

Historikern bör vetenskapligt kritiskt efterforska noggrant sanningshalten i alla fakta. Denna metod har lett till berömda ifrågasättanden och revideringar:

* under första världskriget försäkrade man att tyskarna högg händerna av små belgiska barn och i särskilda "likfabriker" gjorde tvål eller gödningsämnen av stupade franska och brittiska soldater. Några år senare övergav man dessa myter;

* under åren 1945-46 försäkrades, under Nürnbergrättegången, att tyskarna var ansvariga för Katynmorden (på inalles I I 000 polska officerare); idag vet alla att det var Sovjet som hade begått dessa massakrer (sedan det officiellt erkänts även av Moskva;

* de nyligen inträffade dramatiska händelserna i Rumänien och många avslöjanden visar att man måste kunna revidera sina tidigare informationer.

Även när det gäller andra världskriget så har de flesta officiella historiker, på senare år, övergivit vissa trosföreställningar:

De tror inte längre att det funnits gaskammare, tör avlivning av människor, i Buchenwald, Dachau, Bergen-Belsen och andra koncentrationsläger i Tredje Riket.

De tror inte längre att det har funnits en ordet eller en plan för utrotning av människor (i den s k Wannseekonferensen om "den slutliga lösningen").

De tror inte längre på historier om "judetvål" eller om mänsklig hud förvandlad till lampskärmar.

De tror inte längre på ett vidrigt vittne som Martin Gray (författaren till boken "Au nom de tous les miens", också utgiven i svensk översättning).

De tror inte längre på många andra tidigare "sanningar" som "fastslogs" under Nürnbergrättgången och av många senare "krigsförbrytardomstolar" som "notoriska fakta".

Tack vare revideringsmetoden (revisionismen) så vet de idag att dokument har förfalskats, att vittnen framfört lösa rykten utan sanningshalt och att bekännelser har framtvingats under utpressning och med tortyr.

 

 

Några ställningstaganden

 

 

Michel de Bouard

f d deporterad till koncentrationslagret Mauthausen, hedersledamot av humanistiska fakulteten vid universitetet i Caen, medlem av Kommitt6n för andra världskrigets historia.

Han jämförde de officiella historikernas skrifter med revisionisternas studier och sade:

"Det finns å ena sidan oerhörda inbillningar och vaga uppgifter som envist upprepas, särskilt beträffande sifferuppgifter och allmänna generaliseringar och å andra sidan kritiska studier som mycket seriöst framförs för att bevisa osanningen i dessa överdrifter."

 

 

Arno J Mayer

 

Jude och professor vid Princeton University NSA).

"Källorna för studium av gaskamrarna är både sällsynta och tvivelaktiga (... )I stort är allt vad man vet grundat på personliga berättelser, på de nazistiska bödlarnas bekännelser i rättegångar efter kriget, på överlevandes och åskådarnas minnen. Det gäller här vittnesmål som bör kritiskt och grundligt undersökas, eftersom de kan vara påverkade av subjektiva faktorer av stor komplexitet-"

 

 

Jean Tulard

professor i historia vid Sorbonne-universitetet (Paris IV), framförde följande efter ett ha lyssnat på en intervju med professor Robert Faurisson:

"Det år en mycket noggrann redovisning som han har framfört, mycket logisk - uppenbarligen är det här fråga om en person (prof Faurisson) som skolats vid universitet, det år en perfekt argumentation - som visar att det iate skulle ha kunnat finnas några gaskammare i koncentrationslägren, åtminstone efter vad han har sett."

 

 

Alain Decaux

historiker, minister, talande om Henri Roques (revisionist) och hans avhandling (om SS-officeren Kurt Gersteins "bekännelser"):

"Mannen är den mest välinformerade om affären Gerstein. Alla forskare bör ta hänsyn till hans forskning ... En enastående arbetsinsats."

 

 

Jan Hjärpe

professor, teolog, Islamolog vid Lunds universitet, under hans vittnesmål i rättegången mot Radio Islam:

"Om man inte får diskutera och ifrågasätta "förintelsen" så upphör den att vara ett historiskt faktum, då blir det som en dogm och överförs till den mytologiska sfären."

 

 

Några ledande revisionister

 

 

PAUL RASSINIER

(1906-1967) F d deporterad motståndsman, f d socialistisk deporterad, grundare av historierevisionismen, förföljd och dömd vid domstol, förtalad som nazist.

 

 

ROBERT FAURISSON

Universitetsprofessor, Paul Rassiniers efterföljare i Frankrike, dömd vid domstol, offer för otaliga sionistiska aggressionshandlingar och ett mordförsök, berövad sitt arbete som lärare.

 

 

PIERRE GUILLAUME

Journalist och publicist. F d maoist och numera vänsterliberal.

 

 

***

Då man inte på vetenskapliga grunder kan tillbakavisa de revisionistiska teserna, utfärdar man idag, under sionistiska påtryckningar, repressiva lagar som förbjuder den kritiska historieforskningen i ämnet och yttrandefrihet om detta.

 

 

Två vittnen - två versioner

 

Ett exempel på hur många f d koncentrationslägerfångar handskas med "sanningen" när de offentligt framträder som "vittnen till förintelsen" framgår av den franske katolske prästen abbe Renards uttalande till Paul Rassinier. De hade båda varit fångar samtidigt under kriget i det tyska koncentrationslägret Buchenwald. Efter kriget utgav abbe Renard en bok om sina upplevelser i Buchenwald, där han bl a skrev:" Jag har sett tusentals och åter tusentals människor gå in i duschrummen där gasen istället för vatten strömmade ned och kvävde dem till döds." Detta föranledde Rassinier att personligen uppsöka sin f d medfånge abbe Renard - det var i början av år 1947 - och erinra honom om att det ju var allmänt bekant bland fångarna i Buchenwald att där inte förekom några gaskammare för massavlivning av människor. "Visst", svarade abben, "men det är ju här dock fråga om en litterär vändning, en fras, ett gängse uttryckssätt, och då saknar det ju all betydelse att dessa saker inte har förekommit." (Från Rassiniers bok "Le mensonge d'Ulysse").

Mållös av häpnad (över hur denne andens gudsman, så fullständigt obekymrat, ansåg sig ha rätt att ljuga) kunde Rassinier inte göra annat än diskret ta avsked från abben. På sådana "vittnesmål" - som abbe Renards - har man byggt mycket av 2:dra världskrigets historieskrivning! Och då förstår man rädslan för den vetenskapliga forskningen!

Att vittnesutsagor ofta är otillförlitliga har många erfarna jurister, poliskommissarier och psykologer länge kunnat konstatera. Den engelske parlamentsledamoten (för labour, arbetarpartiet) Arthur Pinsonby avslöjade (i sin t928 utkomna bok Falsehood in War Time) krigspropagandans lögner under första världskriget och gör därvid följande iakttagelse:

"I bästa fall är mänskliga vittnesutsagor otillförlitliga, också vid alldagliga händelser utan nämnvärd betydelse. Men när fördomar, passioner, känslor och så kallad patriotism förvirrar det allmänna sinnestillståndet är varje personligt uttalande fullständigt värdelöst."

 

39

LÖGNER SOM PÅBJUDNA SANNINGAR

ISRAEL, SIONISMEN OCH JUDENDOMEN BYGGER PÅ LÖGNER OCH BEDRÄGERIER I 'RELIGIÖSA' FORMER. DESSA BEDRÄGERIER GÖRS TILL MYTER OCH TVINGAS PÅ OSS SOM SANNINGEN.

 

Historierevisionisterna, som grundligt och kritiskt vetenskapligt granskat de etablerade historikernas redovisningar, har kunnat påvisa att uppgifterna och den gängse versionen av historieskrivningen om "Förintelsen av sex miljoner judar" (i andra världskrigets Europa av nazisterna) är en myt. En myt enligt gängse definition är: en uppdiktad berättelse som utges för sanning och en verklighetsfrämmande utsaga som många sätter tro till. Vissa myter - som i historieromaner - bygger på vissa faktiska händelser.

I detta fall är myten både en villfarelse och en lögn. Flertalet som håller denna "Förintelsen" för att vara sann är i god tro. De är själva offer för en villfarelse liksom de som i årtusenden trodde att jorden var platt och de som i kristenheten länge trodde att jorden - enligt den judiska Bibelns skapelseberättelse - var universums centrum. Men denna "förintelsens" myts upphovsmän och de som mest ihärdigt framhärdar i att myten är sanning vet att det är en lögn, en för deras intressen mycket fördelaktig lögn.

Om en lögn är både politiskt fördelaktig och ekonomiskt vinstgivande för särskilt en viss inflytelserik grupp - och detta är i hög grad fallet med "Förintelsen" för Israel och judarna - så är denna lögn en så viktig lönande myt och ett stort geschäft att den måste hållas för en grundmurad sanning, därtill förstärkt som sedelärande och folkuppfostrande.

Kommunismen med dess strålande visioner om en centralplanerad jämlikhet i folklig förbrödring är en sådan politisk myt, en av (de kommunistiska makthavama) påbjuden lögn. Kommunismens nedgång och bråda fall i Östeuropa visar att lögnens fatala herrevälde inte varar beständigt: att den länge undertryckta oppositionen kan växa till en folkstorm som vräker undan dem som levt högt på bedrägeriet. Det är sanningens triumf över lögnen som synes bekräfta Abraham Lincolns optimistiska sentens:" Man kan lura en del av folket hela tiden och hela folket till en viss tid; men man kan inte lura hela folket hela tiden."

Förutsättningen för att en lögn skall bli allmänt accepterad som en viktig sanning är förstås att varje sanningssökande opposition nedtystas. Hela folket kan då luras - till en viss tid, tills bubblan spricker.

I totalitära diktaturer erbjuder det inga nämnvärda svårigheter att snabbt nedtysta varje kritisk opposition: de oppositionella fångslas eller avrättas - offentligt eller i lönndom - som "statsfiender", "uppviglare mot samhällsordningen", "klassfiender", "folkförrädare", "imperialistspioner", "krigshetsare" eller någon annan lämplig brottsrubricering. Den sanningssökande kritikem nedtystas - likvideras -som en för hela folket och samhällsordningen svår brottsling, därtill en farlig smittobärare som måste undanröjas.

I "demokratierna" väljer de mörka krafterna och lobbygrupperna (som styr samhället bakom kulisserna) en annan teknik för att komma åt de oliktänkande som hotar systemet. Med pengarnas makt "köper" de massmedierna, hjärntvättar opinionen, svartlistar dissidenter och stiftar "lagar" som kriminaliserar "vissa" åsikter.

I demokratier med "grundlagsfästa garantier för medborgerliga fri- och rättigheter" är det svårare att polisiärt nedtysta obekväma sanningssökare. Detta görs med "rättegångar"! Uppgiften går att lösa om man lyckas göra t ex myten till en grundmurad sanning, vilket förutsätter ett maximalt utnyttjande av ett segerrikt världskrigs möjligheter eller Israels totala seger för att demonisera och kriminalisera den besegrande fienden. Medierna, bokutgivningen och den politiska makten är behärskad för detta ändamål! Myten om t ex "Förintelsen av sex miljoner judar" bygger just pä andra världskriget som ett ideologiskt krig med dess efterföljande "segertribunaler" mot det besegrade nazistiska Tyskland. Att avslöja myten framstår som ett nesligt försök att förneka det rättfärdiga i andra världskrigets utgång och därmed den därav uppkomna efterkrigsordningen. Så blir en politiskt värdefull myt en grundmurad sanning. Att ifrågasätta Israels rätt att ockupera Palestina är att "propagera för en ny förintelse"! Judarna kommer härmed inte med något nytt i historien.

Historien erbjuder talrika exempel på lögner eller myter som påbjudits vara sanning och intalats vara viktiga sanningar, t ex under inkvisitionens och häxprocessernas tid i Europa, då kättare -oliktänkande avvikande kristna - judar och vissa utpekade kvinnor förklarades vara besatta av onda andar, i Satans våld, och därför förtjänta att utsättas för tortyr och i summariska rättegångar dömdes att brännas på bål, så att elden kunde förtära det onda hos dem. Dessa barbariska straff var verbalinspirerade från den judiska Bibeln, från Gamla Testamentet, där det ideligen talas om "Herren såsom en förtärande eld" (2 Mos. 24:17 m fl) och att Israels fiender måste brännas upp i eld (2 Sam. 12:31).

Dessa förföljelser av kättare och judar och dessa häxprocesser pågick i flera hundra år i Europa därför att man intalades tro att vissa bibliska myter var sanna, gudomligt sanna, och inte fick ifrågasättas - ända tills vissa modiga och självständiga tänkande forskare - som dr Urban Hjärne i Sverige i slutet av 1600-talet - kunde påvisa att häxprocesserna inte bara var rättsvidriga utan att de byggde på en förfärande lögn. En djävulsk lögn.

Ett exempel på en folkhistorieskrivning i dagens västvärld under "häxprocess"stämning, är de palestinska frihetsälskande motståndsmän som idag spärras in i fångelserna i Israel och i hela västvärlden som onda "terrorister", medan Israel presenteras som en civiliserad demokratisk stat!

Ett annat exempel på en myt som blivit en "historisk sanning" är uppgifterna att den romerske kejsaren Nero var ett veritabelt monstrum av aldrig tidigare skådat slag i fråga om pervers ondska; att han anstiftade Roms brand medan han spelade cittra och sjöng egna (pekoralistiska) kärlekshymner över förödelsen, och att han gjorde förföljelserna mot de kristna till en makaber fest av sadistisk vällust. I en bok som utkom så sent som 1960 på svenska skriver den balt-tyske kulturhistorikern dr Lissner:

"Insydda i djurhudar blev de troende sönderslitna av hundar, de korsfästes eller antändes för att tjäna som facklor ... De föll offer för en enda mans grymhet, offer för Nero, och ingen gladde sig egentligen åt deras död utom kejsaren, som öppnde sina egna trädgårdar för skådespelet när de kristna brändes." (Ivar Lissner: Romerska kejsare, Norstedts, Sthlm 1960, s.149-150)

Dessa uppgifter härrör från främst de båda romerska historieskrivarna Seutonius och Tacitus som inte drevs av någon opartisk sanningskärlek utan av hat till Nero som representant för en avskydd kejserlig despoti. De återger obekräftat skvaller, inte några källkritiskt granskande dokument. Sanningen är att Nero inte ens var i Rom när branden utbröt utan i sin villa i Antium, mer än 50 kilometer därifrån. Det är också väl bestyrkt att när Nero fick veta att Rom stod i brand skyndade han dit, inte för att i upprymd sinnesstämning sjunga och spela cittra utan för att febrilt vidta åtgärder för att hejda eldens härjningar och organisera hjälp åt dess offer. Och betcäffande de kristna, så finns det bevis för att Nero, ehuru personligen fåfång, var osedvanligt tolerant i sin inställning till alla nya trosläror, även till de (då ännu fåtaliga) kristna, medan det saknas alla bevis för att han skulle ha uppmuntrat eller ens godtagit sådana illgärningar mot de kristna som tillvitats honom.

Denna väl pepprade mytbild av Nero har varit så kärt omhuldad därför att den erbjuder en saftig historia som tilltalar - och förfärar -folkfantasin och dessutom fyller en sedelärande och vällovlig politisk uppgift: att på ett åskådligt sätt varna för kejsarvansinnet.

På vissa tidningsredaktioner kunde man, för en del år sedan, läsa föl-jande självironiska sentens: - Kolla aldrig dina uppgifter, då fördärvar du bara en bra historia! Professionella historieskrivare, som gärna vill bli lästa av många, inser det lukrativa värdet att följa detta lättsinniga recept - och därför vimlar det också på marknaden av historiemyter, särskilt i den genre som kallas "modern historia" och skildrar nazismens Tyskland och andra världskrigets Europa, där Hitler axlat rollen som Antikrist, Stora Satan och alla tiders monster i människoskepnad, precis som tidigare Nero, medan Hitlers fiender presenteras som änglar!

 

ATT TYSTA OLIKTÄNKANDE

De tre faserna för nedtystning av kritiskt oppositionella: demonisering, idiotförklaring, rättsprocesser:

I en demokrati, där redan förskoleelever uppmanas att ifrågasätta inte bara sina föräldrar utan även sina lärare, är ju all opposition - i princip -legitimerad och uppmuntrad. Hur en kritisk opposition i en viss fråga -t ex beträffande den proklamerade "sanningen" (om Israel och Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget) - skall effektivt kunna kvaddas, i en demokrati (med informations- och yttrandefrihet), är inget svårlöst problem, sedan man väl skaffat sig total opinionsmakt: I de två första faserna sker en demonisering och idiotförklaring av varje kritisk opponent.

Demoniseringen tillgår så att den kritiske opponenten genast förklaras vara djävulskt ondskefull genom att stämpla honom som "nazist", "antisemit", "judehatare", "judehetsare", "nynazist", "rasist", palestinsk terrorist och liknande invektiv eller nidglosor som omedelbart associerar till ett djävulskt sinnelag, en vilja till att göra det onda, vilket är möjligt eftersom hela opinionsbildningen - inom både underhållningsindustrin och undervisningsväsendet och informationsmedia inpräglat att dessa nidglosor står för alla tänkbara varianter av vämjelig ondska som brutalt människoförakt, hatisk masshysteri, sadistiskt människoplågeri, cynisk maktpolitik, krigiska erövringar, vettlösa världserövrarplaner och systematiska massmord i industriell jätteskala.

Avsikten med demoniseringen av den obekväme meningsmotståndaren är förstås att den utpekat onde inte - av anständighetsskäl - får delta i den offentliga debatten i ett fritt och upplyst samhälle "som bygger på strävan efter det goda."

Idiotförklaringen, som ytterligare syftar till att isolera och nedtysta varje obekväm kritisk opponent, går ut på att inte bara (som i demonise-ringen) moraliskt inkompetensförklara den obekväme meningsmotståndaren utan även intellektuellt inkompetensförklara honom genom att stämpla honom som en "stolle" eller "galning" som förmenas t ex "förneka" det förutsatt mest uppenbara faktum. Därför heter det om t ex de obekväma och "farliga" historierevisionisterna, som kunnat bevisa att den s k "Förintelsen" i den judiska versionen inte kan ha ägt rum, att de "förnekar Förintelsen", ofta med tillägget att de "förnekar de nazistiska koncentrationslägren" och "förnekar den nazistiska judeförföljelsen", vilket inte är sant.

Förutsättningen för dessa indignerade utbrott, som t ex skall styrka de kritiska historierevisionisternas förmenta idioti, är självfallet tron att "Förintelsen' är till fullo bevisad och därmed ett obestridligt faktum, vilket inte är fallet, eftersom opinionsdominansen för den judiska propagandaversionen av "Förintelsen" som ett bevisat faktum är så förkrossande att ytterst fa människor här funnit orsak att ställa sig. skeptiska och efterfråga verkliga bevis, som aldrig framlagts och inte finns.

Om man väl lyckats inpränta i allmänna medvetandet att motståndarna till Israel, alltså till den judiska ockupationen i Palestina och att de kritiska historierevisionisterna t ex är både onda och idiotiska ("svårt förståndshandikappade"), måste de givetvis också vara farliga och brottsliga, enligt ' lämpliga" lagparagrafer som "missaktning - eller förakt - av folkgrupp", lagparagrafer som används idag inte för att skydda judarna men för att försvara den judiska ockupationen i Palestina mot all radikal kritik.

Här ser vi alltså hur de tre samverkande faserna, demoniseringen, idiotförklaringen och kriminaliseringen av de misshagliga kritikerna bildar ett mönster i processen att genom fördömelser och domslut "likvidera" dem, varvid man hela tiden använder sig av starkt känsloladdade skenargument:

- Att ifrågasätta Israels existens (judarnas rätt att ockupera Palestina) är "att uppmana till en ny förintelse", säger man.

- Att förneka Förintelsen och gaskamrarnas existens är att vara nazist och primitiv judehatare, säger man.

- Det är en skymf mot all anständighet att dräpa minnet av de mördade och rentvå bödlarna, säger man.

- Att ta ifrån oss (judar) minnet av våra döda anförvanter är att förneka vårt (judiska) existensberättigande och legitimera nya judeförföljelser och judemord, säger man.

Avsikten med dessa starkt emotionella utbrott som ges en karaktär av psykologiska och existential-filosofiska argument är att ytterligare understryka demoniseringen av de obekväma kritikerna, så att de på inga villkor skall få komma till tals och framlägga sina relevanta fakta och kritiska undersökningar utan istället uteslutas från all offentlighet.

Jämte de våldsamt indignerade känsloutbrotten tillgrips även kvasiargument som också är känslostyrda:

"Hur kunde en man som med själ och hjärta hade försvurit sig till en ideologi som satte massmordet på oskyldiga, försvarslösa människor i centrum samtidigt vara en god, omtänksam och älskad familjefar?" (SvDa Israelkorrespondent i en artikel i Expressen den 31 maj 1990)

Här utgår man ifrån den i propagandan frekvent förekommande föreställningen att nationalsocialismen (nazismen) är det absoluta onda, medan Israel och den rasistiska judendomen och sionismen är det absoluta goda!

En annan typ av skenargument är att säga:

- Att förneka judarnas bibliska och mytiska historia och Förintelsen är som att förneka att jorden är rund och hävda att den är platt.

Detta är självfallet en både falsk och missvisande analogi: att jorden är rund (sfärisk) kan vetenskapligt bevisas till skillnad från Gamla Testamentet som används av judarna som lagfart för att lägga beslag på Palestina och Förintelsen. Den som - mot alla empiriska fakta - förnekar att jorden ät rund idiotförklaras men han varken demoniseras eller kriminaliseras. Man ignorerar sådana stollar.

 

40

 ELIE WIESEL:
Ett falskt vittne

 

Wiesel är den kände Nobels Fredspristagare. Han framställs i allmänhet som ett vittne till "Förintelsen", mer specifikt som vittne till de s k dödsgasningarna. På första sidan i Le Monde, den 17 oktober 1986, understryks i en artikel med rubriken "Ett vältalande Nobelpris", att priset till Elie Wiesel kommer lägligt, eftersom:

"De senaste åren har vi kunnat se hur man under benämningen "Historisk revisionism", börjat utarbeta vissa teser, i synnerhet franska sådana, som syftar till att ifrågasätta existensen av gaskamrar och utöver det, kanske själva utrotningen av judarna."

Men hur skulle Elie Wiesel kunna vara ett vittne till gaskamrarna? Med vilken rätt kräver han att vi ett enda ögonblick skulle kunna tro på detta utrotningssätt? I sin självbiografi, i vilken det sägs att han redogör för sina erfarenheter i Auschwitz och Buchenwald, nämner han inte gaskamrar någonstans . Visst säger han att tyskarna utrotade judar... men med eld. Judarna kastades levande in i eldar som fanns utomhus, inför ögonen på alla deporterade. Varken mer eller mindre. Det falska vittnet Wiesel hade otur. Inför valet mellan ett flertal av de allierades krigslögner har han valt att försvara lögnen om elden hellre än dem om kokande vatten, gas eller elektricitet. 1956, då han publicerade sina vittnesmål på jiddisch, var myten om elden fortfarande livaktig i vissa kretsar. Den är ursprunget till termen "Holocaust". I dag finns det inte någon historiker som godtar den. Myten om det kokande vattnet och den om elektriciteten har försvunnit. Endast gasen återstår.

Lögnen om gas har fått stöd av amerikanerna: se War Refugee Board Report, utgiven november 1944. Lögnen om judar, dödade av kokande vatten eller ånga (i Treblinka) har fått stöd av polackerna, se Nürnberg- dokument PS-3311. Lögnen om elektricitet har fått stöd av ryssarna: se artikel i Pravda 2 februari 1945, sid 4 "Mordindustrien i Auscwitz"".

Lögnen om elden har ett okänt ursprung. Den är på sätt och vis lika gammal som krigs- och hat-propagandan. 1958 publicerade Wiesel sitt vittnesmål i en fransk version under titeln La Nuit (Natten) med förord av Francois Mauriac (Editions de Minuit, 178 s.). Han påstår där att det i Auschwitz fanns en eldningsgrop för vuxna och en annan för spädbarn. Han skriver:

"Inte långt från oss steg lågor upp från en grop, enorma lågor. Man brände något där - en lastbil kom till gropen och stjälpte lasten - det var småbarn. Spädbarn! Ja, jag såg det, med mina egna ögon ... Barn i lågor. Är det då förvånande att sömnen, från den stunden, flytt mig?"
(s. 57)

Lite längre bort fanns det en annan grop, med gigantiska lågor, där offren kunde "kämpa mot döden i timmar" (s. 58). Den kolonn som Wiesel gick i leddes av tyskarna "tre steg" från gropen, sedan "två steg" ifrån. "Två steg från denna grop gav de oss order att svänga till vänster och de lät oss gå in i en barack."
(s. 60) Wiesel är ett vittne som hör till undantagen, han försäkrar att han träffat andra liknande vittnen. Angående Babi-Jar, en plats i Ukraina där tyskarna avrättade ryssar, däribland judar, skriver Wiesel följande:

"Senare fick jag av ett vittne veta att marken inte slutade skaka på flera månader och att gejsrar av blod då och då sprutade fram ur den."
(Paroles détranger, Edition du Seul, 1982, 192 s., s.86)

Dessa ord har inte undsluppit författaren i ett ögonblick av förvirring. Första gången skrev han ner dem, sedan har han åtminstone varit tvungen att läsa dem i korrektur. Slutligen har dessa ord blivit översatta till en mängd andra språk, liksom allt denne författare skrivit.

Att Wiesel själv överlevde är, märk väl, som genom ett under. Han säger att tyskarna i Buchenwald sände "var dag 10 000 personer i döden. Jag hamnade alltid bland de sista 100 nära utgången. De stannade oss där. Varför?"
("Author, Teacher, Witness", Time, 18 mars 1985, s. 79).

Germaine Tillion analyserade 1954 "den ogrundade lögnen" beträffande de tyska koncentrationslägren. Hon skrev då följande:

"Dessa personer (som ogrundat ljuger) är i själva verket många fler än man vanligen föreställer sig. Just ett sådant område som koncentrationslägrens värld har faktiskt, tyvärr, för att stimulera fantasin hos sado-masochisterna utgjort ett enastående arbetsfält för dessa personer. Vi känner till mängder av mentalt störda personer, delvis bedragare eller galningar som har använt sig av en inbillad deportering. Vi känner till andra som verkligen deporterats - vilkas sjuka sinne bemödat sig att överträffa de redan monstruösa saker de sett eller hört talas om. Det har till och med funnits förläggare som tryckt några av dessa vidlyftigheter och mer eller mindre officiella komilationer. Men det finns knappast någon ursäkt för förläggarna och kompilatörerna eftersom det skulle räcka med en mycket elementär undersökning för att avslöja bedrägeriet."
(Le SystŠme concentrationnaire allemand (1940-44) Revue d'Histoire de la DeuxiŠme Guerre Mondiale (juli 1954, s. 18, not 2)

G. Tillion har inte haft mod att ge några exempel eller namn. Men det är det vanliga. Man medger att det finns falska gaskamrar, som man låter turister och pilgrimer besöka, men man säger inte var. Man medger att det finns falska "huvudvittnen", men man nämner i regel endast Martin Gray, välkänd bedragare åt vilken Max Gallo fabricerade bestsellern "I namn av de mina", fullt medveten om bakgrunden. Ibland nämner man även Jean-Francois Steiner. Hans bestseller "Treblinka" (1966) har framställts som ett verk där varje detalj styrkts av skrivna eller muntliga vittnesmål. I själva verket handlar det om en fabricering, åtminstone delvis, av romanförfattaren Gilles Perrault (Le Journal du Dimanche, 30 mars 1986, s. 5). Marek Halter publicerade 1985 "La Memoire d'Abraham" (Abrahams minnen). Där redovisar han, liksom han ofta gör i radio, sina upplevelser från gettot i Warzawa. Men om man får tro Nicolas Beau, som ändå är mycket välvilligt inställd till författaren (Liberation, 24 januari, 1986, s. 19), lämnade den lille Marek, vid tre års ålder, tillsammans med sin mor, Warzawa i oktober 1939 och inte 1941, det vill säga innan gettot i Warzawa upprättades av tyskarna. Hans bok har troligen skrivits av en spökskrivare, Jean-Noel Gurgan. Filip Müller är författare till "Trois ans dans une chambre … gaz d'Auschwitz"2) (Tre År i en Gaskammare i Auschwitz), förord av Claude Lanzmann som var LICRA-pristagare 1980 (Ligue internationale contre le racisme et l ntisemitism, ledd av Jean-Pierre Block). Denna vämjeliga best-seller är resultatet av en tysk spökskrivares, Helmut Freitags, arbete. Denne har inte tvekat att plagiera (se Carlo Mattogna "The Fillip Müller's Plagiarism", återgiven i "Auschwitz: un dasio di plagio", Edizioni la Sfinge, Parma Italien, 1986, s.30). Källan till plagiatet är Médecin … Auschwitz, en best-seller som fabricerats av en viss Tibere Kremer. Sålunda är en hel räcka av verk framställda som autentiska dokument, inte annat än historier som sammanställts av olika spökskrivare: Max Gallo, Gilles Perrault, Helmut Freitag, Tibere Kremer...

Man skulle gärna vilja veta vad G. Tillion idag tänker om Elie Wiesel. Hos den senare är lögnen förvisso inte utan grund. Wiesel säger sig vara full av kärlek till mänskligheten. Han drar sig likväl inte för en hatapell. Så här skriver han:

"Varje jude borde, någonstans inom sig, inrätta ett område för hat - ett friskt och kraftfullt hat - för det som Tysken personifierar och för det som Tysken hävdar. Att göra annorlunda vore att svika de döda."
("Rendezvous avec la haine" (Möte med hatet), Legends of Our Time, New York, Avon Books 1968, s. 188-78).

I början av 1986 tog 83 ledamöter av Bundestag initiativet till att föreslå Elie Wiesel till Nobels fredspris. Det vore, påstod de, "en stor uppmuntran för alla som aktivt förespråkat en försoning" (The Week in Germany, 31 januari 1986, s.2). Det är detta som kallas "att övergå från national-socialism till national-masochism".

Jimmy Carter behövde en historiker som ordförande i Presidentens Kommission för Förintelsen. Som Arthur R. Butz så väl formulerade det, han valde då inte en historiker utan en "histrion" (komediant), Elie Wiesel. Även Le Monde var, i ovan nämnda artikel, tvungen att anspela på detta karaktärsdrag, som vissa beklagar hos Wiesel. Tidningen gör det i följande ordalag:

"Naturligtvis finns det även bland dem som stöder denne amerikanske, judiske författares kamp, som först upptäcktes av katoliken Francois Mauriac, några som ogillar att han har alltför stor benägenhet att förändra det judiska lidandet till en lidandets lära eller bli överstepräst för en "förintelse-administration".

Det finns ingen business som Shoah-business. Redan för fem år sedan skrev Leon A. Jick: "Det förödande skämtet "There is no business like Shoah-business" representerar, vilket är sorgligt att konstatera, en etablerad sanning."
("The Holocaust: It's Use and Abuse within the American Public", Yad Vashem Studies, Jerusalem, 1981, XIV, s. 316).

Elie Wiesel utslungar upprörda och lågande appeller mot de revisionistiska författarna. Han anar att han håller på att tappa mark. Det kommer att bli allt svårare för honom att upprätthålla lögnen att judarna utrotades eller var föremål för en utrotningspolitik, i synnerhet de s.k dödsgasningarna. Serge Klarsfeld har nyligen medgivit att det hittills inte har publicerats några bevis för att dessa gaskamrar verkligen funnits. Han utlovar bevis och han ger sitt bästa prov. Detta prov är groteskt (se VSD, intervju 29 maj 1986, s. 37).

< På det vetenskapliga planet är myten om gaskamrarna slut. Egentligen dog denna myt vid forskarmötet i Sorbonne (29 juni - 2 juli 1982) under ledning av Raymond Aron och Francois Furet. Det återstår att sprida information om detta till allmänheten. För Elie Wiesel är det dock av största vikt att dölja detta, något som massmedierna likaså understödjer. Ju högre journalisterna talar, desto tystare blir historikerna.

Men det finns också historiker som vågar höja rösten mot lögnen och hatet. Så är fallet med Michel de Boüard, före detta motståndsman och deporterad till Mauthausen, ledamot av Kommittén för Andra Världskrigets Historia, 1945 till 1981 (då sammanslagning skedde med Institutet för Nutidshistoria). Dessutom är han medlem av l'Institut de France. Man bör läsa hans gripande intervju i Ouest France, 2/3 augusti 1986, s. 6. I föregående medger han modigt att han 1954, i en vetenskaplig studie, garanterade existensen av en gaskammare där det definitivt inte kunnat finnas någon, nämligen i Mauthausen.

Respekten som vi är skyldiga andra världskrigets samtliga offer, i synnerhet de deporterade, kräver av historikerna en återgång till källkritiska metoder.

 

Robert Faurisson

---

1. Det finns en extremt vag och flyktig antydan på sidan 109 där Elie Wiesel, som tycker mycket om att ta Gud till samtalspartner säger till honom: "dessa män som Du har svikit, som Du tillåtit bli torterade, slaktade, gasade, brända, vad gör de? De ber inför dig!" I sitt förord nämner F. Mauriac "gaskammaren och krematoriet". De fyra avgörande sidorna i Elie Wiesels vittnesmål finns reproducerade i faksimil: Pierre Guillaume, Droit et Histoire, Paris 1986.

 

41

 David Irving
om Leuchter-rapporten

Den första rättsmedicinska undersökningen av Auschwitz

 

Kemin är till skillnad från historieskrivningen en exakt vetenskap. Gammaldags historiker har alltid fört ändlösa debatter om meningar och tolkningar, och de mer ondolenta har utvecklat en sorts svartkonst i att "läsa mellan raderna", detta för att slippa drunkna i dokumenten från andra världskriget vilka man nu har tillgång till i överflöd.

Helt nyligen har emellertid djärvare moderna historiker börjat använda sig av rättsvetenskapens metoder - 14C -metoden, gaskromatografi och enkla tester för att fastställa åldern på bläck - för att undersöka och inte så sällan förjaga några av de mer hårdnackat fasthållna myterna i detta århundrade.

Ibland är allmänheten mottaglig för resultaten, ibland inte. Ett exempel är den berömda svetteduken i Turin: den är måhända inte en avsiktlig förfalskning, men är inte tillnärmelsevis så gammal som prästerna i århundraden har intalat lättrogna turister att den är.

Det är dock inte troligt att världsopinionen kommer att vara mottaglig, än så länge, för resultaten av den professionella och opartiska kemiska undersökning av resterna av koncentrationslägret Auschwitz som står i fokus i denna rapport.

Ingen tycker om att bli lurad, speciellt inte när det rör sig om väldiga summor perngar. (Sedan 1949 har staten Israel erhållit 90 miljarder D-mark från Förbundsrepubliken Tyskland, huvudsakligen som gottgörelse för gaskamrarna i Auschwitz). Och denna myt kommer inte att dö så lätt. Alltför många hundratals miljoner hederliga och intelligenta människor har blivit duperade av den mycket välfinansierade och enastående framgångsrika efterkrigskampanjen som utvecklades ur British Psychological Warfare Executives (PWE) geniala plan att sprida en propagandahistoria runt världen att tyskarna använde "gaskamrar" för att döda miljoner judar och andra "icke önskvärda".

Så sent som i augusti 1943 sände chefen för PWE en hemlig promemoria till den brittiska regeringen där man frankt förklarade att det, trots de propagandahistorier man spred runt, inte fanns det ringaste bevis för att sådana anordningar skulle existera i verkligheten och han fortsatte med en varning att historier från judiska källor var särskilt suspekta i detta sammanhang.

Som historiker har jag vid olika tillfällen haft möjlighet att anlita laboratorier för att kontrollera autenticiteten hos vissa kontroversiella dokument. I slutet av 60-talet förkastade jag dagböcker som skulle ha skrivits av amiral Canaris sedan Messrs Hehner & Cox Ltd. avslöjat för mig att bläcket till en av signaturerna inte existerade under krigsåren. Det var jag som avslöjade "Hitlers dagböcker" som förfalskningar under Sterns berömda internationella presskonferens i Hamburg i april 1983.

Och ändå måste jag medge att det aldrig skulle ha fallit mig in att underkasta Auschwitz' gaskamrar - den allra heligaste av kultplatserna för denna nya tjugonde århundradets religion - en kemisk undersökning för att se om det fanns rester av cyanid i väggarna.

De häpnadsväckande resultaten i rapporten är att medan relativt stora kvantiteter cyanid hittades i avlusningskammaren där det dödliga patentpreparatet Zyklon B användes - vilket alla är överens om - för att avlusa de personers kläder vilka anlände till detta brutala slavläger, så hittades ingen cyanid alls i de byggnader som den internationella opinionen - ty mer än så är det inte - har utpekat som de ökända gaskamrarna. Och - som denna rapports författare slår fast - så kunde dessa byggnader till sin konstruktion och design under inga som helst omständigheter ha använts för massavlivning medelst gas.

Dessa bevis i form av laboratorieprov, som jag för första gången såg då jag medverkade som expertvittne vid Z�ndel-rättegången i Toronto i april 1988, gjorde ett djupt intryck på mig. Det kunde inte råda några som helst tvivel om deras äkthet. Videofilmerna som tagits under provtagningarna ger ett övertygande bevis på den noggrannhet och vetenskapliga ackurans med vilka provtagningarna skedde.

Det kommer, fram till slutet av detta tragiska århundrade, att finnas historiker, publicister och statsmän som kommer att fortsätta att tro eller inte ha något ekonomiskt alternativ till att tro att nazisterna använde gaskamrar i Auschwitz för att avliva människor. Men det är upp till dem att förklara för mig som är en kritisk vetenskapsman i modern historia varför det inte finns det minsta spår av cyanid i väggarna på de s k gaskamrarna.

Rättsvetenskaplig kemi är en exakt vetenskap. Bollen ligger nu hos dem.

 

David Irving

---

David Irving är författare till "Hitler's War", "Churchill's War", "Göring" och en rad andra högt kvalificerade verk om Tredje Riket, utgivna på Macmillan Ltd och Hutchinson Ltd, London.

 

42

 David Irvings vittnesmål i den andra Zündelprocessen i Toronto, i april 1988

David Irving är författare till "Hitler's War", "Churchill's War", "Göring" (nyutkommen på svenska) och en rad andra högt kvalificerade verk om Tredje Riket, utgivna på Macmillan Ltd och Hutchinson Ltd, London.

 

I den andra Zündelprocessen - i april 1988 - tillfrågades försvarets vittne, David Irving, av försvarsadvokaten Douglas Christie varför han i sin bok Hitler's War av 1977 kunde så bestämt uttala sig om att Hitler inte kände till att judarna utrotades.

Irving:

"Det finns inga klara order om något sådant av vare sig Hitler eller av honom betrodda ledare i dokumenten. Att läsa mellan raderna och att ge vissa ord en annan betydelse, som andra historiker gör, det avvisar jag. Om dessa förbrytelser överhuvudtaget hade varit så stora, måste det också finnas skriftliga bevis i form av dokument. Dokumenten med kännetecknet "L", som användes vid Nürnbergprocessen (för att styrka förintelsetesen), var förfalskade ... Jag har aldrig någonsin funnit ett enda bevis på eller ens någon hänvisning till förekomsten av s.k 'gaskammare'."

När advokat Christie sedan frågade Irving om hans kontakter med den tyske historikern dr Martin Broszat (en av de ledande förintelseanhängarna) vid Institut für Zeitgeschichte (i München) och om hans inställning tll detta Institut (som samlar dokument från från Hitlertidens Tyskland osv) sade Irving:

"Det visade sig att jag kunde avslöja att olika dokument, som utgivits av Broszats Institut für Zeitgeschichte, var förfalskade. General Engels dagbok skrevs på papper från efterkrigstiden och var en förfalskning. Trots detta fortfor detta institut att ge ut denna förfalskning. På detta sätt förgiftades historiker (som anlitade institutet) i åratal. Himmlers omskrivna tal i Posen är också en förfalskning, där två sidor helt plötsligt är skrivna med en annan skrivmaskin och paginerade med blyerts."

Advokat Christie ställde så frågan (till Irving):

"Žr det möjligt att ett så enormt stort dödsföretag skulle ha kunnat genomföras i Europa utan att efterlämna skriftliga underlag?"

Irving:

"Nej, ingalunda! Den tyska arm‚n och civiltjänsten var starkt uppbunden till lydnadsplikt och ytterst ängslig. Aldrig skulle en operation kunna genomföras utan att vara styrkt genom skriftlig order."

Och Irving tillfogade:

"Alla Hitlers order, som inte motsvarade gällande krigsrätt (enligt Haag - och GenŠvekonventionerna) är påvisbara dokumentariskt på flera ställen, t ex ordern att arkebusera tillfångatagna britter vid deras kommandoräder. Det rättfärdiga (enligt krigsrätten) i denna order kan bedömas olika. Om de brittiska kommandosoldaterna frivilligt anmält sig och avsikten var spionage eller sabotage, då var ordern om arkebusering riktig enligt gällande krigsrätt."

Christie:

"Är egentligen historiska standardverk alltid sakligt korrekta?"

Irving:

"Nej, visst inte. Alan Bullocks 'Hitler - en studie i tyranni' vimlar av sakfel, vilket inte hindrar att den ständigt trycks i nya upplagor på många olika språk. Och den gäller för många som ett standardverk."

Christie:

"I vilken omfattning är de framförda fakta i Harwoods broschyr ("Dog verkligen sex miljoner?" som Zündel stod anklagad för att ha distribuerat) sakligt riktiga?"

Irving:

"Enligt min bedömning till 90 procent."

Christie:

"Vad har ni för uppfattning om Nürnbergrättegången?"

Irving:

"Åklagarsidans vittnen bodde i uppförda lyxhotell, och de utlovades goda anställningar senare. Försvarets vittnen måste bo i trånga celler i ett tidigare fängelse, där det saknades fönster. De fick endast använda sig av dokument som iordningställts av åklagarsidan."

Christie:

"Den hemliga tyska koden sprängdes av britterna (under andra världskriget). Vad hade det för följder?"

Irving:

"Man kunde inte finna några hänvisningar till massmord eller gaskammare från dessa hemliga (tyska) meddelanden som uppfångades. Istället försökte man, utan varje substansiellt underlag, att prångla in en del av krigspropagandan som också innehöll de s k 'gaskamrarna'."

Christie:

"Vad händer den person som offentligt tvivlar på 'Förintelsen'?"

Irving:

"Porten till mitt hus krossades. Jag hämtades från min nattliga sömn i sängen av några personer som utgav sig för att vara telearbetare, men som i verkligheten var medlemmar av en militant judisk organisation i Storbritannien."

Christie:

"Vad anser ni om Lechterrapporten? Žr den tillförlitlig (när den summerar att 'Förintelsen' i 'gaskammare' var tekniskt ogenomförbar)?"

Irving:

"Tveklöst är den ett viktigt dokument, som ingen framtida historiker kan förbigå. Den är exakt, vetenskapligt avfattad. När man vill tillmäta vittnen som 40 år efter krigsslutet suttit i interneringsläger intresse och uppmärksamhet, då måste man också fästa avseende vid de kemiska och fysikaliska bevis som innehåller där (i de förevisade s k 'gaskamrarna') befintligt material. Denna rapport var ett genidrag av försvaret."

Domaren Thomas förbjöd Irving, Christie och (den närvarande) pressen att omnämna Leuchterrapporten för offentligheterna och i medierna.

Christie sade (efter detta meddelande från domare Thomas) följande:

"Får jag fråga vittnet (Irving), om han anser att sådana bevis som Leuchterrappporten är av värde?"

Domare Thomas:

"Nej."

Senare började åklagaren Pearson sitt korsförhör med Irving, där Irving framhöll att hans uppfattning om Holocaust förändrats. Tidigare hade hans åsikter om Hitler något förändrats alltseftersom han under sina forskningar fördjupat sig i ämnet, medan hans åsikter om Holocaust länge hade varit oförändrade, eftersom han inte så ingående hade befattat sig med just denna fråga. Men nu måste han starkt ifrågasätta alla sina tidigare framförda uttalanden i saken, eftersom han som historiker endast vill grunda sina uppgifter och åsikter på beviskraftigt underlag och på väl bestyrkta dokument, vilka emellertid inte ger stöd åt Holocaust ("Förintelsen").

År 1977, när Irvings stora bok Hitler's War kom ut, hade Irving ännu trott på dödslägren, men idag skulle han aldrig uttala sådana uppgifter (som att Holocaust ägde rum). Israelerna är i besittning av Himmlers (äkta) dagböcker (till skillnad från de redigerade och bitvis förfalskade som först utgivits i dåvarande DDR och därifrån prånglades ut till väst), och israelerna tillåter inte historikerna någon inblick i dessa. Om det där skulle ha funnits minsta hänvisning till förekomsten av s k 'gaskammare' och till Holocaust, så skulle israelerna naturligtvis ha frigivit denna Himmlers dagbok för publicering. Men de har uppenbarligen något att dölja som inte motsvarar deras målsättningar och intressen.

 

43

 

FRÅN HEBREISKSPRÅKIGA TIDNINGAR I ISRAEL

SHAHAK AVSLÖJAR

***

Professor Israel Shahak säger att den judiska propagandan ljuger bara på icke-hebreiska språk. ('Shamir ljuger bara på engelska', hävdar han.) I följande artiklar - från israeliska tidningar på hebreiska, som han översatt till engelska - avslöjar han Israels rätta ansikte. Shahak är dissident jude i Israel. Att han kan uttala sig fritt i Israel, som han gör, beror på ett han tillhör det judiska etablissemanget. En muslimsk eller en kristen palestinier skulle aldrig kunna ha en sådan frihet. Den israeliska 'demokratin' (som i Sydafrika för de vita) gäller bara judar. Den judiska rasistiska apartheiden är dessutom 'religiöst' legitimerad. (Shahaks antologi publicerades i Jerusalem i september 1977 i en bok på engelska med titeln 'Begin and Company')

***

FÖRORD

Nazifiering av det judiska samhället

Begin vann valet den 17 maj 1977, på grund av att det judisk-israeliska samhället utvecklats åt hans håll sedan oktober 1973. Denna process - som kan och bör kallas "nazifiering" på grund av sin nära likhet med utvecklingen i Tyskland - var i stort sett avslutad vid utgången av år 1975. Följaktligen kommer dessa artiklar som översatts från högst aktade och allmänt lästa hebreiska tidningar från tiden oktober 1973 till juni 1975.

Många fler artiklar skulle kunna väljas; de till Begin vänskapligt inställda, blodtörstiga rabbinerna förblir minst av alla overksamma, utan fortsätter att mana till mord och förtryck mot araber. Men någonstans ska man sätta gränsen och eftersom jag har betraktat den nämnda - perioden som kritisk, har jag begränsat mig till den. Jag måste understryka att detta urval enligt min åsikt är typiskt. Jag har inte tagit med artiklar från små eller obskyra publikationer, fast jag känner till många sådana. Det har inte heller varit någon betydande opposition inom det israelisk-judiska samhället mot någon av dessa uppfattningar, inte ens mot de mest skräckinjagande. Det fanns och det finns Israel-judar som mo(sätter sig de flesta eller samtliga av de uppfattningar som återges nedan. Men dessa människor står utanför det berömda nationella "samförstånd" som herr Begin, med rätta, skryter om.

Den viktigaste punkten är att det är nödvändigt att göra motstånd och bryta det beryktade judiska "samförståndet" den fanatiska sidan av den judiska religionen. Det är ett faktum att när mord och förtryck föreslås av en rabbin och "rättfärdigas" av "religiösa" eller t o m bibliska "argument", vågar nästan ingen motsätta sig morden och förtrycket! (Jag antar att det är av rädsla för att den som motsätter sådana mord skulle stämplas som "antisemit".) Ett sådant beteende gör endast saken värre. De som motsatte sig Hitler var inte "antityska" - de var mycket mer tyskvänliga i ordets bästa och mest humana betydelse än de som teg! Att motsätta sig rabbiner (och politiker som utnyttjar dem eller utnyttjas av dem), när rabbinerna föreslår utplåning av hela folk eller kallblodigt mord på civilbefolkning, är enligt min uppfattning nu, lika lovvärt som det var att motsätta sig de nazistiska ideologerna på 20- och 30-talen.

 

"Utplåna de bästa av egyptierna"

Artiklarna översätts fullständigt utom när annat anmärks. Samtliga författare (eller de som intervjuas eller beskrivs när det rör sig om intervjuer eller beskrivande artiklar) står antingen politiskt eller ideologiskt nära de partier som idag bildar den israeliska regeringen eller också är huvudsyftet med artikeln att fördöma sådana människor. När det gäller artikeln i veckotidningen Haol'am Hazeh, hade jag inte, trots ansträngningar i den vägen, tillgång till den ursprungliga skriften utgiven av israeliska armen IDF som manade till att döda "fientliga civila"; därför lade jag in två angrepp på denna skrift. I alla andra fall har jag bemödat mig om att översätta dessa artiklar så fullständigt jag kunnat.

Jag har ordnat det på följande sätt:

För mig var det avgörande vad som stod i dessa artiklar och det faktum att de uppfattningar som fördes fram där inte stötte på ett omfattande motstånd, vilket också var vad jag sade då. Efter mer än tre år kan jag bara säga samma sak igen.

Israel Shahak

 

Vem är Rabbi Kook?

Följande uttalande undertecknad av rabbi Zwi Hacohen Kook publicerades samma dag som valen till det israeliska parlamentet. Rabbi Kook anses som en av de mest framträdande och inflytelserika rabbinerna, inte endast i Israel utan i hela världen. Han är son till rabbi Abraham Hacohen Kook, chefsrabbin i Palestina (1920-1935), en av den moderna tidens mest framträdande rabbiner, författare till många böcker om judisk lag och mystik. Den ställning som innehas av sonen, rabbi Zwi Yehuda Hacohen Kook är till stor del en återspegling av faderns auktoritet. Han bor i Jerusalem där han leder "Merkaz Harav" Yeshiva (religiös judisk akademi för högre studier), en av de största i Israel, förutom att han är en av de mest inflytelserika ledarna för det nationella religiösa partiet, dvs Israels tredje största parti och en del av den styrande regeringskoalitionen.

Dessutom har rabbi Zwi Yehuda Hacohen kook ett ansenligt inflytande på vissa av de högre officerarna i den israeliska armen och på säkerhetsapparaten i allmänhet. Hans beundran för Moshe Dayan och Golda Meir tros vara ömsesidig.

En sak måste understrykas. Många personer i Israel (och ännu fler i den judiska Diasporan) både omhuldar labbi Kook som person och delar helt och hållet hans övertygelse. En mängd andra motsätter sig honom aldrig. Visserligen är det han säger fullständigt struntprat, oavsett om han citerar första Mosebok. Men hans stora politiska inflytande är ett historiskt faktum. Många av just de judar som (för utlandskonsumtion) upprepar sitt engagemang för freden, delar i själva verket hans övertygelse ord för ord.

***

"Åt din säd skall jag giva alla dessa länder"

(1 Mos. 26:7, 4)

 Offentligt uttalande av rabbi Z Y Kook son till framlidne chefsrabbinen av Eretz Yiarael, Avraham Yitahat Kook:

"På det att alla folk på jorden må förnimma" (Josua 4:24)

A. "Allt detta land är vårt, absolut, tillhör oss alla; det kan inte överföras till andra ens till någon del. 'Det är ett arv till oss från våra förfäder." (Talmud, traktat Avoda Zara 53b) Garanterat av ord från Gud vars högsta makt sträcker sig över alla generationer: Till vår fader Abraham: 'Åt din säd skall jag giva detta land.' (1 Mosebok 12:7),'...skall jag giva åt dig och din säd för evärderlig tid' (1 Mosebok 13:15). 'Stå upp och drag igenom landet ... ty åt dig skall jag giva det.' (I Mosebok 13:17). 'Åt din säd skall jag giva detta land.' (1 Mosebok 15:18). 'Jag skall giva dig och din säd ... hela Kanaans land' (1 Mosebok 17:8); Till vår fader Isak: 'Och åt din säd skall jag giva alla dessa länder' (1 Mosebok 26:3, 4); till vår fader Jakob: 'Det land, som jag givit åt Abraham och Isak, skall jag giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet'; till Israels barn: 'det skall jag giva eder till besittning' (2 Mosebok 6:8); 'skall jag giva åt eder säd och de skola få det till evärderlig arvedel' (2 Mosebok 32:13).

Därför år det en gång för alla klart och absolut att det inte finns något arabiskt territorium eller någon "arabisk mark" här, utan endast Israels mark. Det evärderliga arvet efter våra förfäder till vilket andra har kommit och på vilket de byggt utan vårt tillstånd och i vår frånvaro; men vi har aldrig övergivit våra fäders arv, ej heller har vi sönderslitit våra band till det. Vi har oavbrutet upprätthållit alla vårt medvetandes band med det och styrkan i vår häftiga protest mot att det grymt och godtyckligt ockuperats av andra. I enlighet därmed har vi fått befallning att befria det; dårför skall vi aldrig vare sig övergiva det eller sönderslita våra förbindelser med det. Detta har ytterligare bekräftats i Nationernas Förbunds beslut vid Första världskrigets avslutande och i ett uttalande av Lloyd Georg vilket jag har i min besittning, att allt detta land, till sin fulla utbredning av sina bibliska gränser, hör under Israels folks överhöghet.

 

"Herren Sebaot är med oss"!

B: När vi i vår tid på gudomligt bud återvänder till våra förfäders mark, vårt livs och vår helighets mark, 'ja, stunden har kommit' (Psaltaren 102:14) och 'slutet är uppenbarat' (Talmud, traktat Sanhedrin 98: Kuzari 5:27, eller Hahayim om Leviticus 25:25); Yeshuot Malko Yore Daya, nr:66), har vi inte fråntvingat araberna som bebodde marken i dess övergivenhet någon överhöghet över den, ty de hade ingen: vi har snarare återuppbyggt vårt land efter sammanbrottet för den främmande styrelse som tillfålligt regerat det, med samtycke och beslut från världens nationer åt vilka detta land anförtrotts i detta syfte. Inspirerade av sin kulturella upplysthet, erkände de offentligen rättmätigheten i vår överhöghet över landet. De araber som år infödda i landet känner till och erkänner också det obestridliga faktum att vi inte tilldelat oss någon regeringskontroll ur deras händer, såsom erkännes i ett dokument i min besittning.

Det är allmänt känt att vi inte drev araberna från deras boplatser här i vårt fäderneärvda hemland, vår profetias och våra profeters land, vårt konungadömes och våra konungars land, vårt heliga tempels spira och brännpunkt för vårt inflytande på hela mänskligheten, utan att snarare de av egen vilja, antingen av överdriven fruktan och självframkallad förvirring eller efter en politisk plan i avsikt att sprida en förvrängd bild, i det att de skapade "flyktingläger" för att spela på världens sympatier i när och fjärran, flydde från och övergav sina lokala bosättningar. Vi å andra sidan har fortsatt och fortsätter att bygga och uppbyggas genom Herrens skräckinjagande under- Han som från Sitt Tempel ger styrka och mod till Sitt Folk, välsignad vare Herren, i det heliga arbetet att bygga upp vår nation och vårt hemland, vår Torah och vår moraliska kultur, i rättfärdighet och rättvisa, för återställande av de eviga värden som finns i vår nationella identitet och för återupprättande av Guds närvaro och av Israel i Sion-'Herren Sebaot är med oss. lakobs Gud är vår borg: (Psaltaren 46:12). 'Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn, Herre Gud, Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.'(Psaltaren 80:19, 20)."

Undertecknat: Rabbi Zwi Yehuda Hacoben Kook, son till framlidne rabbi Avraham Yitshak Hacohen Kook, förste överrabbin i det Heliga landet, Jerusalem, Jerusalem Post 5.1.1974 översatt från tidningen Ha'aretz 31.12.1973.

***

EN ARMÉRABBIN UPPMANAR TILL ATT DÖDA CIVILA

Översättning från hebreiska av utdrag från en artikel i tidningen Haol'am Hazeh 15.5.1974.

***

En officiell publikation utgiven av IDF (den israeliska arméstaben) manar IDF:s soldater att döda inte endast fientliga soldater, utan också fientliga civila; i strid mot Genève-konventionen som uttryckligen förbjuder att civila skadas ens mitt under ett krig.

 

"Lita inte på en arab"!

Maningen formuleras i de mest rättframma termer. "Civila som våra styrkor stöter på under kriget eller under loppet av en spaning eller en råd, får dödas och skall efter Halachi-reglerna dödas, närhelst det inte kan säkerställas att de år ur stånd att slå tillbaka mot oss. Under inga omständigheter bör man lita på en arab, även om han gör intryck av att vara civiliserad." Detta är den uttryckliga formuleringen i broschyren utgivet av armérabbinens expedition vid Centralkommandots högkvarter. Broschyren har titeln "I efterverkningarna av Yom Kippur-kriget. Några reflexioner, halaka och forskningen".

Inte endast broschyrens titelblad bevisar att det är en officiell publikation. Det finns även ett förord i broschyren skrivet av general Yona Efrati vid Centralkommandot. I förordet heter det att " dessa studier år dedicerade minnet av de soldater som gav sina liv så att vi kan fortsätta att existera. Låt dessa studier få vara ljus som tänds till minnet av våra söner som nyligen dött martyrdöden."

Halaka-artikeln som instruerar om plikten att döda civila skrevs av överstelöjtnant rabbi Abraham Avidan (Zemel), överrabbin vid centralkommandot.

 

Vapnens renhet i ljuset av halaka

Ett sådant förordnande pågår nu under IDF:s beskydd med resultat att varje soldat ges rätten att döda civila araber.

Den citerade åsikten i broschyren kan inte betraktas som tillfållig. Den framförs i en omfattande och grundligt genomarbetad essä med rubriken "Vapnens renhet i ljuset av halaka" och med tunga hänvisningar till den judiska trons halakiska bud.

Högsta militärledningens tabbin överstelöjtnant Avidan inleder sin artikel på följande sätt:

"Syftet med denna artikel år att undersöka olika aspekter av denna komplexa och känsliga fråga från halakas ståndpunkt."

Efter det kastar sig rabbi Avidan in i en utläggning om källoma med många citat och rikliga bevis för sedvänjan att döda civila i krig.

 

"Måste döda civila"

Bland annat säger han:

"Det visar sig vidare enligt Tosafot (en tolkningsmetod och ett tillägg till den babyloniska Talmud som i judisk ortodox tradition åtnjuter nästan samma auktoritet som den senare - I Shahak) att israeliska trupper när de i krigstid anfaller fienden fåt och efter halakiska regler även måste döda civila som fogar sig, eller med andra ord civila som uppträder tillbörligt. Det har redan sagts, Du skall döda de bästa av Hedningarna' och ingen bör hysa tilltro till att en hedning inte förorsakar våra trupper skada, ty misstanken kvarstår att han i någon fas av striderna likafullt kan orsaka skada, antingen genom att lämna underhåll eller genom att förse fienden med informationer. Det inträffade exempelvis i missödet som iscensattes för judarna av dem i Egypten som fruktade Herren. ( 2 Mos. 9:20; 14:7;) (enligt Talmuds tolkning var Egyptens vagnar, som förföljde Israels barn under uttåget, spända till hästar som tillhörde egyptier "vilka fruktade Herren". Av detta sluter sig Talmud till att även de Hedningar "som fruktar Herren" hellre borde dödas. Det är denna omständighet rabbinen syftar på.) Eller den berömda berättelsen om de 35 i Oavhängighetskriget vilka på väg till Etzion Bloc mötte en gammal arab som väckte deras medlidande och som därefter överlämnade information till fienden - en handling som till slut fick följden att de 35 mördades i fiendens händer .. " (hela denna berättelse saknar stöd av bevis - I Shahak).

 

"Lita inte på en hedning"!

Rabbi Avidan sammanfattar: "Våra källor visar klart att man inte kan lita på en hedning, hur progressiv och civiliserad ban ån är. Och för övrigt måste man alltid se upp så att inte samma hedning som på ytan verkar vara en god hedning bistår fienden. Därför kommer man otvetydigt fram till att de som bistår fienden måste behandlas som om de vore fienden själv. Med andra ord är det själva biståndet som förvandlar dem till ett fientligt mål och som definierar dem som fiende som kan dödas." Den redan citerade slutsatsen är att "civila som våra styrkor stöter på under kriget ... får dödas och ... till och med skall dödas, närhelst det inte kan säkerställas att de är ur stånd att slå tillbaka mot oss." Men eftersom man i alla händelser aldrig bör lita på en arab, kan man aldrig vara säker på att en arab är ur stånd att slå tillbaka. Härav följer att det bara finns ett sätt att behandla en arab. att döda honom.

Rabbi Avidan ställer upp endast en nödvändig förutsättning: slutsatsen är inte tillämplig när det på grund av speciella politiska omständigheter blir absolut nödvändigt att inte skada civila. "Ty ibland beror den militära framgången mer av politisk propaganda och politiska effekter än av militära operationer. Och om då civila skadas, kan de avsedda politiska propagandamässiga effekterna gå om intet ..."

 

ETT KAPITEL AV MEDITATION

(Artikel översatt från tidningen AI-Hamishmar, bilaga till Chotam 28.3.1975, av David Shacham:)

En broschyr i ett väntrum

"För någon tid sedan råkade jag befinna mig i ett väntrum. Eftersom jag saknade något att läsa, tog jag upp en broschyr som låg där och började skumma igenom sidorna, utan att ägna den några uppmärksamhet. Jag måste medge att det normalt inte skulle ha fallit mig in att öppna, än mindre läsa, en broschyr med titeln 'I efterverkningarna av Yom Kippur-kriget. Några meditationer, halaka och forskningen.', utgiven av armérabbinens expedition vid Centralkommandots högkvarter. Men eftersom jag var tvungen att vänta längre än jag hade trott och eftersom de andra broschyrerna i högen verkade ännu mindreintressanta, började jag att läsa.

Jag må säga att jag inte alls ångrade mig. Jag lärde mig mycket av den broschyren.

Den hade ett mycket trevligt drag: i slutet av varje tröttsamt kapitel, fullt av noter och hänvisningar, fanns en kort sammanfattning med varje mening numrerad med en bokstav i alfabetet. Varje sammanfattning rekapitulerade väsentliga punkter och slutsatser i respektive kapitel.

"... inte ens när han gör intryck av att vara civiliserad."

Jag kastade ett öga på artikeln av rabbinen och överstelöjtnanten Abraham Avidan (Zemel) vid central kommandot (i den israeliska armen) och hittade följande sats i sammanfattningen: 'Man bör under inga omständigheter lita på en arab, inte ens när han gör intryck av att vara civiliserad.'

Når jag tänkte över den exakta betydelsen av denna dunkla sats (antingen betyder den att man inte i något fall ska lita på en arab, ens när han gör intryck av att vara civiliserad, vilket år en strikt tolkning. Eller också betyder det att roan inte i samtliga fall då en arab gör intryck av att vara civiliserad ska lita på honom utan att undersöka andra omständigheter som hör till saken, vilket är en generösaste tolkning) - kom en annan fråga över mig. Hur gör en människa (och särskilt en arab) 'intryck av att vara civiliserad' och vad är detta intryck i allmänhet och vilka är dess yttringar?

Jag antog att om jag läste hela artikeln skulle jag kanhända hitta ett svar på min fråga.

Men jag måste tillstå att ju mer jag låste, desto fler svårigheter fann jag och desto mer förbluffad blev jag! Rabbinen vid Centralkommandot hävdar att det i krig inte finns någon skyldighet att skilja på fientliga soldater och fientliga civila. Och han skriver följande: 'Även när det är tekniskt möjligt att skilja civila från militärer, sanktionerar krigsförhållandena att civila dödas; och från den judiska religiösa lagens synpunkt bör man istället för att lita på en hedning misstånka denne som en potentiell medhjälpare till fienden, även när han tycks vara en fridsam civil.'

 

Jag har sett bjälken

Och för den händelse det inte skulle stå helt klart, tillägger rabbi Zemel:' ... att israeliska trupper, nät de i krigstid anfaller fienden, får, och efter halakiska regler även måste, döda civila som fogar sig, eller med andra ord civila som uppträder tillbörligt. Det har redan sagts, ' Du skall döda de bästa av Hedningarna', och ingen bör hysa tilltro till att en hedning inte förorsakar våra trupper skada.'

Inte ens den värste antisemit skulle kunna tala om judisk religion på ett mer nedsättande sätt än rabbi Zemel, enligt vilken denna religion tillåter att den israeliska armen dödar goda civila (eftersom 'du skall döda de bästa av Hedningarna') även om det år tekniskt möjligt att skilja dem från soldater. Men hår är den som talar nedsättande inte antisemit utan innehavare av en officiell befattning inom IDF en 'andlig ledare' för våra soldater, en rabbin, författare till en broschyr utgiven av armen!

Jag kommer inte att bli förvånad om å andra sidan dessa ord citeras som bevis på att Israels religion befaller oss att döda och utplåna alla hedningar och att vi följaktligen är emot fred. Det har sagts förut: 'Du ser grandet i din broders öga, men inte bjälken i ditt eget.'

Själv har jag sett bjälken."

***

"PALESTINIERNA - ETT PLÅGORIS SOM BESKREVS REDAN I BIBELN"!

***

(artikel översatt från tidningen Yediot Aharonoth 20.12 1974, skriven av Menachem Barash)

***

"Hur ska vi besegra detta plågoris?"

"Om inte uttryckligen så åtminstone antydningsvis -plågoriset såväl som botemedlet". Moshe Ben-Zion Ushpizai, den unge rabbinen i Ramat-Gan, undervisar om nutiden genom analogi med de budord som band våta förfäder när de en gång kom för att ärva detta land. "Man måste ta våra förfäders land* i besittning och slå ned fienden som vill förgöra oss." I en broschyr full av talmudiska hänvisningar och citat från de största visemännen, tvekar rabbinen inte att kräva dödsstraff för terrorister.

Vad ska ske med de arabiska terroristerna? Med vilka metoder kan vi besegra och utplåna dem? Och palestinierna - hur ska vi kunna besegra detta plågoris som inte omnämns i Bibeln?

De bland oss som förtvivlar rycker på axlarna och har inget svar. De saknar hopp. Men enligt dem som studerar den judiska lagen "finns ingenting som inte omtalas i Bibeln".

* Även, enligt den judiska bibeln (Gamla Testamentet), så är inte Palestina "judarnas förfäders land". Judarna hårstammar, enligt deras egen bibel och tro, från Abraham. Men Abraham hårstammar inte, enligt GT, från Palestina. Han är från Babylonien . dagens Irak. Till honom och "hans säd" utlovades av den judiske guden palestiniernas land, precis som när Storbritannien 1917 utlovade palestiniernas land till judarna som "hemland"! Alltså den sataniske judiske guden gav rätten till judarna att med våld erövra Palestina (Kanaans land) och fördriva och mörda folket som bor där.

Ett plågoris som inte omnämns i Bibeln? Det är definitivt omnämnt, blir deras svar. Om inte uttryckligen, så åtminstone antydningsvis. Genom en klar antydan som var och en kan märka. Plågoriset såväl som botemedlet. Om vi bara hade tillämpat den judiska lagen, --- säger rabbinen Moshe B Z Ushpizai till oss. Om vi bara hade lånat vårt öra till dess ord som är värdefullare än guld och pärlor! Om vi blott hade följt Moses och Josua Ben-Nun, erövrarna av vårt fädernearv, skulle vi ha blivit av med våta bekymmer får länge sedan. Det är jag helt säker på!

 

"Lagen (Torah) och Israel är ett"

Rabbi Moshe Ben-Zion Ushpizai, en av de yngsta rabbinema i Ramat-Gan, äldste sonen till stadsrabbinen, tillhör en generation av unga som växt upp i sitt oberoende hemland, som varit mycket djupt engagerade i statens affärer och som inte är villiga att tolerera någon klyfta mellan teoretisk religiös lag och den dagliga praktiken. "Gud, den Helige, välsignad vare Han, Lagen och Israel är ett." De tror på den helhjärtat, deras tro är orubbad.

Med ett ökat antal mord begångna av terrorister och med "palestiniernas" (citationstecken i originalet) framträdande på den internationella scenen, tog rabbi Ushpizai itu med att uppenbara och utforska de läror i bibeln som hänför sig till dessa två problem. I en broschyr fylld av hänvisningar till Talmud och av citat från sktiftet av de största vise männen, analyserar den unge rabbinen med tvingande logik både de budord som band våra förfäder när de kom för att ärva det land som utlovats till dem i "Förbundet med Abraham" (I Mosebok 15:18-21) och sätten att behandla de folk de stötte på där. Och han undervisar om nutiden genom analogier med forna tider. Mose lag gällde för sin tid och för alla efterföljande generationer.

Den främsta slutsatsen: död åt terroristerna som dödar oskyldiga kvinnor och barn och utsår förstörelse och ödeläggelse bland oss. Deportation av palestinier som inte nöjer sig med Israels efterlevande och som sammansvärjer sig för att förgöra oss. Det Gud förbjude!

Broschyren innehåller fyra avdelningar:

A: Bibelns inställning till de folk som bebor Kanaans land; B: De sju folkens krig och erövringen av landet Israel;

C: Maningen till fred och de sju folkens krig; D: Amaleks krig;

E: Striden för landets befrielse och för dess försvar i vår tid

"Du skall utplåna dem"!

De första fyra kapitlen ger bakgrunden och en analys av befallningen som för all tid binder oss i alla Israels strider. I det sista kapitlet framförs en slutsats genom tillämpning av dessa budord för vår generation som är Kanaans nya erövrares generation: de som banar väg för befrielsen av Israel och för återvändandet till dess land, "Och du skall utplåna dem och ta landet i din besittning."

Israels lag har en klar inställning till de folk som bebor Kanaans land, vilket är menat för Israel. De skall vara Israels ägodelar. Vidare uppställer lagen beteendenormer för Israels soldater såväl som varje annan som kommer för att åter göra sig till herre över landet. I fjärde Mosebok hittar man följande passus:

"När I haven gått över Jordan in i Kanaans land, skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder ... och bosätta eder där, ty åt eder har jag givit landet till besittning ... Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skolen de som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar i edra sidor och skola tränga eder i landet där I bon. Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med dem." (4 Mosebok 33:51-56, med utelämnade passager)

 

"Ingen plats för andra folk"!

Den "moderna" tolkningen av ovanstående verser är: Bibeln befaller oss att erövra landet Israel inom angivna gränser, att utplåna dess inbyggare och bosätta sig i det. Israel kan inte komma ifrån denna befallning och det är absolut förbjudet att lämna landet och överge det till hedningarna. I det landet finns ingen plats för andra folk att leva tillsammans med Israels folk. Återtagandet av landet betyder faktiskt fördrivande av alla folk som är bosatta i det, som öppet förklarar att de inte kommer att tillåta världens judar att få tillgång till vårt land och som hindrar oss från att befolka vårt land genom alla. möjliga terroristhandlingar.

 

TVÅ GRUNDLÄGGANDE BUDORD

Inför en sådan situation, vilken förutsätts av de israeliska lagstiftarna inte endast för den tid då Kanaans land erövrades utan också för alla efterföljande generationer, är vi anbefallda att fdlja två grundläggande budord:

Att ta fädernearvet i besittning och slå ned fienden på vår väg

A: Att ta vårt fädernearv i besittning.

B: Att slå ned den fiende på vår väg som är inställd på att förgöra oss till det bittra slutet. Närhelst hedningarna, vare sig de är palestinier eller jordanier eller syrier eller egyptier eller något annat folk i världen, reser sig mot oss för att sabotera Israels återuppståndelse i dess tand, måste vi förfölja dem och slå ned dem intill att de utplånats. Detta är ett heligt krig som Bibeln befallt - "Och du skall förgöra och intaga". Och föremål för utdrivningen skall vara "alla" folk som någonsin gjort motstånd mot återuppståndelsen av Israel och inte endats de sju folken vid tiden för Kanaans erövring.

Herrens bud måste åtlydas utan några kompromisser. Av det följer att det inte finns något utrymme för förhandlingar eller för fredsavtal med andra folk som befolkar landet. "Ni skall förgöra dem, ni skall inte sluta förbund med dem, ni skall inte känna medömkan med dem och ni skall inte gifta er med dem. Ni skall inte skona dem och ni skall inte dyrka deras gud, eftersom det år en fälla för er. Var inte förskräckta, var icke heller förfärade." Deras enda alternativ är att fördra Israel och ge upp.

 

Israel gav sina fiender tre valmöjligheter

Israels ledare gav sina fiender tre valmöjligheter: den som vill fly, han flyr;den som vill kapitulera, han kommer och sluter fred; han som vill kämpa, han kämpar.

Visserligen skulle Israel enligt ett budord bjuda fred till fienden innan fientligheterna inleddes (och enligt vissa visemän tillämpades också denna regel för de sju folk som befolkade Kanaans land), men fredsanbud var en sak och fredsavtal en annan. Ett fördrag skapar vida möjligheter till inflytande på de samhälleliga, kulturella och andliga områdena, och det skapar en fara för assimilation och för skadligt inflytande från de mest moraliskt fördärvade folken på Israels kultur; medan fredsanbud inte innebär något annat än en överenskommelse, ett slags samexistens med underkastelse under judiskt välde och erkännande av dess auktoritet.

Rabbi Ushpizai understryker: Det är ingen tillfållighet att Bibeln fann det lämpligt att utfärda sin varning om återtagandet av landet i termer av motsatta alternativ. Om du utplånar folken - kommer du att besitta landet. Och om du inte utplånar dem - kommer de att bli taggar i edra sidor och törnen i edra ögon. Bibeln lär oss att om vi inte renar landet från dem som förorenar det, kommer de att beblanda sig med oss. Vi kommer då att inbjuda till oro och orsaka oss själva skada, dag som natt; till dess att vi blir hatade i det land vi bosätter oss. Som de judiska kommentatorerna säger: först skall de leda oss till mörkrets vägar, därefter skall de orsaka oss lidande på alla möjliga sätt och slutligen skall de föra krig mot oss och fördriva oss från landet.

 

DET SLUTGILTIGA MISSTAGET

Och ser vi inte idag det som Bibeln varnade oss för; de fientliga handlingar av terror, mord och förstörelse från de palestinska terroristerna och deras grannfolk? Ser vi inte att vi betalar detta hemska pris för det slutgiltiga misstaget att inte ta lärdom av de ord som står skrivna i Bibeln och som inristats i Israels historia?

I broschyren citeras långa avsnitt från Nahmanides (rabbi Moshe Ben Nahman), en av de mest betydande bibelkommentatorerna och en av grundarna av det återupplivade judiska samfundet i Jerusalem för 800 år sedan, som säger att utplånandet av de sju folken i Kanaan och deras fördrivande inte är ett reguljärt utan snarare ett hjälpande bud för erövringen av landet Israel och för judarnas kolonisering av landet. Dess syfte är inte mord på hela andra folk, eftersom de kan lämnas att leva kvar om de kapitulerar för judarna och underkastar sig vårmyndighet i landet.

 

Att fullständigt utrota andra folk ... och förinta dem ...

Dess uttryckliga syfte är erövringen av landet och dess kolonisering, men eftersom de andra folken varken ger upp eller underkastar sig vår myndighet, finns det ingen annan lösning än att driva ut dem eller att fullständigt utrota dem.

Nahmanides säger: Du skall utplåna alla invånare i landet och du skall bosätta dig i det; när du oskadliggör befolkningen i landet, kommer du att skaffa dig besittningen av landet och efterlämna det till dina söner; men om du inte förintar dem, trots att du erövrar landet, då kommer du inte att lyckas efterlämna det till dina söner. Sålunda är budet att utrota de sju folken en härledning av det högsta budordet att övertaga landet. Detta senare kommer inte att fullföljas om vi inte först rensar landet från de folk som bor i det, ty endast då kan vi behålla det i flera släktled. När folken i landet gör motstånd mot oss och hindrar judarna från att bosätta sig i det, bör vi bekämpa dem och förinta dem, eftersom budet att övertaga landet väger mer än alla andra föreskrifter i bibeln; och det binder oss inte mindre idag än det gjorde vid tiden för landets erövring genom Josua Ben-Nun. Det är en religiös judes skyldighet att deltaga i kriget för att erövra landet, att bosätta sig i det och att omintetgöra att det övergives till hedningarna.

 

DÖDSSTRAFF ... utan några rättsliga processer

Folk som förhindrar att Israel återuppstår i sitt land bör förintas. Detta budord bör genomföras inte enbart av (den judiska) nationen, inte enbart av IDF (den israeliska armen) utan av envar, inbegripet kvinnor. Det innefattar ingenting rättsligt. Det finns inget behov av några rättsliga processer för att oskadliggöra dem som använder våld för att förhindra att Israel slår sig ned i sitt land.

På grundval av talmudiska källor och judisk lag, sluter sig författaren till att reglerna vid tiden för Josua Ben-Nuns erövring av landet är lika giltiga idag, när vi återvänder till fäderneslandet. Precis som vid tiden för Josua Ben-Nuns erövring är vi underkastade plikten att erövra landet och att bekämpa varje folk som motsätter sig att vi kommer in i landet, att vi bosätter oss där och att vi återupprättar vårt ärorika välde: Och det är inte alls viktigt huruvida ett folk med vilket vi råkar vara i strid är eller inte är ett av de sju folk som nämns i Bibeln. Vi har kanske inte exakta kunskaper om deras ursprung och ras och vi kanske inte ens vet huruvida de tillhör de sju folken som nämns i Bibeln.

Och nu kommer vi till terroristerna. De terrorister som vi infångat på bar gärning, likaväl som de föraktliga individer som skickat ut dem, samma personer som från den ena dagen till den andra förklarar förintelsekrig mot oss, bör varken få några rättigheter eller något juridiskt biträde. Dessa förbrytare bör förintas så fort som möjligt och på effektivaste sätt i avskräckande syfte. Det behövs ingen rättslig procedur. Terrorister som reser sig mot oss för att förgöra oss med sina sabotage - och mordhandlingar, som är ett hot mot vår säkerhet och själva existensen av vår stat, bör man ta itu med så som de förtjänar; så att de som går i deras fotspår avskräcks från sådana avskyvärda handlingar. Inget av detta är föremål för några som helst tvivel.

 

ISRAELS LAG HADE VARNAT

Mot känsliga "humanitärer" bland oss som kan uppröras av så "grymma förslag", drar rabbi Ushpizai fram ord som skrivits av Abarbanel (judisk skriftlärd från slutet av t300-talet i Spanien. Samtida med Torquemada. - I Shahak) i hans bibelkommentarer. Denna förklarar att Bibeln förbjuder att man visar barmhärtighet not grymma och gudlösa individer som syftar till att döda oss; på det att de inte må plåga oss; på det att vi må kunna leva i vårt fädernesland i enlighet med vår lags och vår kulturs anda och på det att vi må slippa veta av deras förbrytelser.

Israels lag visste att det judiska folket inte har och aldrig kommer att ha någon att tala med, här i detta land, om ett fredligt liv tillsammans. I enlighet med detta varnade den oss och utvisade för oss de medel med vilka judarna skall kunna leva i sitt fädernesland i trygghet, utan att införskaffa samtycke från Yassir Aiafat och mördare av hans sort."

 

44

 

"Kärleken till Israel förenar"!

En judisk församlingsledares bekännelse om att vara jude.

 

Hans W Levy är jude, född i Tyskland och begav sig under andra världskriget (1940) till Sverige, där han blev svensk medborgare och sedan en tid är ordförande för den judiska församlingen i Göteborg (med 1 800 personer). I Svenska Dagbladet söndagen den 22 juli 1990 (på den sida i tidningen som upptas av religiösa betraktelser) intervjuas denne Levy under rubriken Kärleken till Israel Förenar. Juden Levy fram-håller också att alla judar utan undantag förenas i "kärlek till Israel". Med denna visshet synes det uppenbart att den judiske församlingsledaren i Göteborg, Hans W Levy vet vad som rör sig i alla judars sinnen och hjärtan. Därmed torde han vara en representativ jude, och det kan därför vara av intresse att få veta vad han tillkännager utöver alla judars kärlek till Israel.

På frågan vem som är jude - detta är en fråga som många judar och även gojer (icke-judar) lär ha grubblat över i århund-raden, kanske årtusenden - svarar Levy:

- Det är lätt. Jude är var och en som är född av judisk mor.

Detta är inget originellt, det är samma krav som Israel ställer för att en jude skall - automatiskt - accepteras som medborgare i den judiska staten. Det är en rasistisk eller åtminstone halvrasistisk bekännelse; en person med en judisk far och en icke-judisk mor accepteras inte som jude utan stöts ut från de judiska församlingarna (i Sverige liksom i andra länder) och kan inte få medborgarskap i Israel.

Leyv framhåller att alla judar utgör ett särskilt folk och en nation, förbundna till Israel. Svenskt medborgarskap gör därför inte en jude - en äkta jude med en judisk mor -till svensk; han eller hon förblir jude (även om han eller hon kallar sig svensk, när det passar honom eller henne). Att det här verkligen är fråga om en ultranationalistisk rasism blir tydligare om man säger: - Svensk är endast den som har en svensk mor. Om detta skulle gälla - i analogi med vem som är jude - kunde inga invandrare och heller inga svenskar med en utländsk mor bli svenskar; de skulle stötas ut ur den svenska gemenskapen, och något svenskt medborgarskap skulle de inte kunna få, lika litet som icke-judar vid ankomsten till Israel kan få israeliskt med-borgarskap.

Låt oss nämna ännu ett exempel för att klargöra att definitionen av jude är rasistisk. Om man säger: kristen kan endast den person vara som har en kristen mor. Eller: muslim kan endast den person vara som har en muslim till mor. Var och en inser att detta skulle vara detsamma som att kristendomen och islam vore nationalistiska eller rasistiska religioner, vilket alla vet inte är fallet. Judendomen däremot skiljer sig från alla högre religioner genom att inte vara universell och giltig för alla folk, utan den hör samman med endast ett folk, judarna.

Om judarna och judendomen (den judiska s k religionen) säger Hans W Levy:

- Egentligen har varje jude sin egen religion: å ena sidan de judar som efterlever toran, den judiska lagen (dvs Mose-böckernas stadgar och budord framförda av Israels gud Jahve i hans profet Mose mun), med minutiös noggrannhet och till punkt och pricka följer sabbatsbudet (fast Toran innehåller mycket mer än bara sabbatsbudet), å andra sidan de judar som säger sig vara ateister (varvid Levy glömmer de många judar som exempelvis övergått - rent nominellt - till kristen-domen, men likväl räknas av judar - i bl a Israel - som judar; konsthistorikern Berenson, brittiske premiärministern Disraeli, poeten Heine, filosofen Husser, komponisten Mahler liksom tidigare komponisten Mendelsohn och den nuvarande katolske ärkebiskopen i Paris Lustiger, bara för att nämna några prominenta "kristna" judar).

Notera att Levy hävdar att ateister, bara de har en judisk mor, är inte bara judar utan även "religiösa judar". Att vara ateist är, rent definitionsmässigt, att vara Gudsförnekare och att ta avstånd personligen från all religion. En ateist kan inte vara kristen eller muslim, det vore en självmot-sägelse, en absurditet. Men när det gäller judar så har ateister, gudsförnekare, "sin egen religion", enligt denne judiske representant Leyv. Av detta kan man inte gärna dra någon annan slutsats (enligt sedvanlig logik) än att judar står över sedvanliga begrepp: Är en jude icke-religiös, så betyder detta inte (enligt judisk logik) att han inte är religiös, utan det betyder att han har "sin egen religion".

Hur kan juden Levy hävda något så uppenbart orimligt som att en ateistisk jude har "sin egen religion", alltså en obefintlig och rent privat religion som likväl accepteras som tillhörande judendomen? Förklaringen till detta skenbara mysterium är mycket enkel: judendomen är ingen verklig religion, det är en till religion kamouflerad judisk nationalism, grundad på rasistiska lagar och föreskrifter om att judar inte får beblanda sig med andra folk [se 5 Mos. 7: 1-3, Esra 9: 12; 10: 2-3, 10-12; Nehemja 13: 3, 25, 30-31). Den judiska församlingen är bara till namnet en religiös församling, vilket är lämpligt för att komma i åtnjutande av den integritet och vördnad som brukar tillkomma religiösa församlingar; i realiteten är den en nationaljudisk församling med lojalitet till alla judar och "kärlek till Israel".

Kort sagt: judar är religiösa när det passar dem och icke-religiösa men ändå både judar och religiösa på sitt sätt. Visst är detta ett bedrägeri eller illusionstrick, men precis som trollkarlen på en cirkus eller variet när han ur sin tomma hatt plockar fram granna sidendukar eller vita kaniner, så är det ett effektfullt nummer, och juden - liksom trollkarlen - får sina applåder av åskådarna som inte upptäcker de flinka tricken som fört dem bakom ljuset. Att trixa med ord, att med flink tunga och allsköns verbala konster vända ut och in på begrepp och efter behag göra våld på logiken för att med några dräpande fraser fa sista ordet i hetsiga debatter. Det är judisk tradition från århund-radens trägna talmudstudier, vilket Levy åtminstone indirekt erkänner, när han säger att "de judiska barnen alltid ifråga-sätter och avbryter föräldrarna" och att "där två judar möts finns tre åsikter".

 

45

 

VEM S0M ÄR ANTISEMIT - DET BESTÄMMER VI!!!

(Insändare publicerad i Göteborgstidningen, GT, den 22/11 1989)

 

"Här kommer det svar som 'en besviken vän' efterlyste den 13 november. Antisemitismen kan dokumenteras sedan 2 500 år tillbaka i tiden. judarnas tro på en enda Gud var odräglig för hedningarna. Och allt sedan dess förbehåller vi judar oss ett privilegium: Vem som är antisemit, det bestämmer vi!

Nåväl, Du deklarerar att Du inte är antisemit och att Du önskar ett ställningstagande från en judisk ledare. Ursäkta dröjsmålet. Min kollega i Bryssel, en man jag träffat många gånger, professor Joseph Wybran, hade just blivit mördad av arabiska terrorister. Det tog litet tid innan jag lugnat ned mig så pass att jag nu är i stånd att svara i artiga ordalag

Gazaremsan är ett område, som Israel 1948 inte gjorde anspråk på. Det hade t ex kunnat bli en arabisk ministat. Men så ville inte Egypten, som ockuperade området och höll det i stränga tyglar - det rådde utegångsförbud på natten under alla de år Egypten ockuperade. Sedan utnyttjades det som uppmarschområde mot Israel och intogs av Israel 1967. Det skedde oerhörda sociala förbättringar för majoritetett av invånarna. Givetvis tyckte de ändå inte om att främmande herrar förvaltade deras lilla landremsa, landremsan som främmande herrar förvaltat allt sedan filisteerna under biblisk tid, landremsan som ingen egentligen ville ha. Så det blev en resning. Och Israel var tvungen, och är fortfarande, att försöka återställa ordningen. Ingen enkel sak, när de vuxna aktivisterna skickar fram barn med stenar och bensinbomber.

Att svenska riksdagsmän - de anmälde sig inte hos ordningsmakten men väl hos de arabiska aktivisterna - kom på inspektionsresa, var ett välkommet tillfälle att iscensätta den pjäs, som TV-bolagen vid det här laget tröttnat på men som var ny för våra riksdagsmän.

När Sten Andersson förra året befann sig inom synhåll för den buss i Nedgev som besköts av arabiska terrorister - bland andra dog en flerbamsmamma - så ilade han därifrån direkt till ett sjukhus och besökte små sårade arabiska demonstranter. 'För dj..ligt' sade han i TV. Om den ihjälskjutna judiska kvinnan sade han inte ett ord.

Sveriges officiella samvete är bra ensidigt.

Hans W Levy
ordförande i Göteborgs Judiska Församling

 

46

 

"Varje jude
är en representant för Israel"
enligt Frankrikes överrabbin

 

***

 

"Varje fransk jude är en representant för Israel", förklarade Frankrikes överrabbin Joseph Sitruk i Jerusalem, vilket har meddelats måndag den 9 juli 1990 i den israeliska radion. I samband med uppförandet av Huset för Frankrikes judenhet på söndagen vände sig hr Sitruk till premiärminister Yitzhak Shamir och förklarade dessutom: "Var förvissad om att varje jude i Frankrike är en försvarare av vad ni försvarar", och han tillade: "Ingenting skall kunna förstöra detta förbund (mellan Israel och judenheten i Frankrike), inte ens våra belackare och fiender." - (AFP, den franska nyhetsbyrån)

Innebörden av detta officiella uttalande av Frankrikes överrabbin - judendomen och den mest aggressiva världssionismen med Israel som centrum hä samman.

Frankrikes 750 OOO judar med franskt medborgarskap är alltså Israels agenter; de är inte lojala med Frankrike utan med en främmande makt som därtill befinner sig i krigstillstånd med de arabisk-muslimska länderna som Frankrike har traditionellt nära förbindelser med!

Och ingen höjer ens på ögonbrynen och tycker att saken är, milt talat, anmärkningsvärd; i den svenska pressen har saken inte ens noterats.

Att medborgarskap förpliktar till nationell lojalitet med medborgarlandet, oavsett om man är infödd eller invandrare och oavsett trosbekännelse, är självklart för alla liksom att man inte kan vara representant för ett främmande land - men detta skall tydligen inte gälla för judar; för dem är förbundet med den judiska staten Israel ett orubbligt krav. Hur kan detta accepteras?

Att många invandrare och flyktingar har sitt hjärta i sitt fädernesland där de växt upp och känner att de har sina rötter trots medborgarskap i ett nytt land där de lever och är verksamma, det kan man förstå och acceptera. Det är en privat känsla av kulturell förbundenhet med hemlandet, inte en politisk - eller religiöst påtvingad - uppbundenhet till en främmande makt som innebär konflikt med det land där man bor, arbetar och är medborgare.

Men så är ju inte alls fallet med Frankrikes - eller Sveriges - judiska befolkning och Israel; de franska (eller svenska) judarna är inte födda och uppvuxna i staten Israel och de har inte i det landet sina rötter - annat än fiktivt bibelreligiösa "rötter" som i så fall också skulle kunna gälla med samma rätt för all världens kristna [eftersom Jesus-Kristus var född och verksam i Palestina, "det heliga landet", som sedan 1948 erövrats av de sionistiska judarna och i dag är den judiska staten Israel).

Vad Frankrikes överrabbin officiellt tillkännagivit i Israel till Israels premiärminister Yitzhak Shamir är både anmärk-ningsvärt och avslöjande.

 

47

 OCKUPANTER SOM KÄNNER SIG OCKUPERADE
Israelerna lider av gränslöshet!

 

Jag blev åtalad (aktb 10, p 7) för att ha citerat DN: "Den som vill väcka misstankar och skräck hos israelerna har en långt tacksammare uppgift än den som försöker lugna och vädja till förnuftstänkande." Och för att ha kommenterat detta: "Och hur detta har sitt ursprung i tron på en hämnande Gud. De som tror - på denna gud - odlar paranoida drag, blir skräckens och ångestens fångar." I den åtalade texten talas om masspsykos hos israeler, att man odlar paranoida drag. Jag vill se orsaken i religionen i gudsbilden inte i själva människorna som människor. Och det är inte alls ovanligt att sådana slutsatser förekommer hos judarna själva psykiatriskt eller psykologiskt formulerade som avser "judarna" generellt. En artikel som var införd i Göteborgsposten den 6 juli 1989 av Anita Goldmann, själv aktiv sionistisk judinna. Hon är författare. Artikelns rubrik i GP är "Israelerna lider av gränslöshet". Lägg märke här till generaliseringen! I ingressen står det så här: "Det som skiljer israelerna som ockupanter från historiens övriga kolonialister är att israelerna inte ser sig själva som ockupanter utan som ockuperade. När vi uppträder som klassiska kolonialister och någon utifrån påpekar detta för oss, känner vi oss förföljda och antastade. Då måste vi försvara oss, d v s attackera, säger - den israeliske - psykoanalytikern Yehuakim Stein." I inledningen står det så här: "Psykiatrikern och psykoanalytikern Yehuakim Stein är en av en växande grupp inom sitt yrkesområde som på sistone tagit den psykiska pulsen på sitt land (Israel), och funnit att patienten lider av grava störningar. Vid en konferens för palestinska och israeliska socialarbetare och psykologer nyligen, menade psykiatrikern Rohana Merton att israelerna, som grupp utvecklat sig i regressiv infantil riktning, sedan ockupationen började 1967. Såväl Stein som Merton talar om israelernas gränslöshet, vilket som bekant är en integrerad del av det barnsliga psyket som har svårt att skilja mellan sig själv och omvärlden. Stein talar i konkreta geografiska termer. Merton menar att den israeliska gränslösheten är ett tecken på att en kollektiv regression inträtt. När den mogna människans jagkänsla ersätts av barnets gränslöshet får detta direkta politiska konsekvenser. Den som inte har gränser saknar ett jag och den som saknar ett jag är hela tiden beroende av att någon utifrån skall definiera honom och rättfärdiga hans existens. Det är en form av grundläggande brist på självkänsla och själständighet. En yttre fiende är en stor hjälp i sådana fall. Det finns inget mer främmande än en fiende. Med ett sådant patologiskt behov av en fiende är det svårt att förhålla sig till honom på ett rationellt vis." Och litet längre fram i artikeln så står det så här: "Det är inte en tillfällighet, tror Stein, att just Massada-myten fått en så central ställning i det moderna israeliska medvetandet. Massada är det artificiellt skapade berget, mitt i öknen, där de sista israelitiska rebellerna höll ut mot romarna, tills de insåg att slaget var förlorat och begick kollektivt självmord. Varje år invigs [ännu idag] nya rekryter till den israeliska armén vid Massada, där de svär att Massada inte åter skall falla. Massada är berättelsen [en saga] om hur man trycks in i ett hörn, ett ensamt berg, en fästning, ett gömställe för de förföljda. Betonandet av Massada-myten, kallad den viktigaste händelsen i judarnas historia, av samtidens mest berömde fältherre, Moshe Dayan, visar i själva verket på hur stor rädslan är för att Massada åter skall bli verklighet. Israelerna påminner i själva verket om Herodes, som skapade väldiga byggnadsverk och fästningar här i landet, men som var paranoid och förföljde alla vid minsta misstanke." Så här byggs alltså mot det palestinska folket en viss folkmordspolitik grundad på myter, mytomani och paranoia!

 

48

Är judendomen en ideologisk och psykologisk sjukdom?

"NÄSTA ÅR JERUSALEM"

 

Den politiska religionskritiken den utförs i verkligheten i böcker, i tidningsartiklar och i etermedia på ett mycket blasfemiskt eller hädande sätt.

Den har framförts av Rushdie, mot Islam, och försvarats av hela världen. När det gäller judendomen så, i en intervju med en israelisk författare (själv jude) som heter Yehoshua, som är publicerad i Dagens Nyheter den 3 januari 1988 med rubriken 'Judendomen är ett misslyckande'. Yehoshua är en av Israels mest energiskt och praktiskt politiska författare som har en världspublik. Detta säger Lars Andersson som har varit i Israel och intervjuat Yehoshua. Yehoshua säger så här: "Idag har ortodoxin satt en fana i händerna på en förtrupp av reaktionära krafter i det här samhället. Jag har ett förhållande till det religiösa arvet som jag är uppvuxen med. Men jag sparkar bakut också, för det har lett oss till katastrofer. Jag vill förstöra denna bärbara judendom som aldrig i tid förmådde judarna att komma hit och bli som ett folk." Och nu har han fattat eld. Nu får all risk för missuppfattningar vika. "För mig är katastrofen, i judendomen, idén om att vara utvald och vittne. Ingen vill höra oss predika universell moral. Det är nonsens. Hela historien är en neuros. "Nästa år i Jerusalem". Jag såg inte egyptier och etiopier ränna omkring i världen och längta "hem". När svenskarna flyttade till Amerika blev de amerikaner och satt inte i evighet och sade 'Nästa år i Stockholm' . Föreställ dig en professor i rummet här intill som sitter och talar om Nicaragua, som han kommer ifrån, hela tiden. Han firar Nicaraguas nationaldag och samlar in pengar och skickar sina barn dit på läger. "Nästa år i Nicaragua". Naturligtvis blir jag lömsk på denne man så småningom. Åk då för höge faan till Nicaragua!". Det var alltså citat från DN:s intervju med Yehoshua. Men här finns det en stor skillnad mellan svenskarna i Amerika som verkligen ursprungligen är från Sverige och alla världsjudar dom inte är från Jerusalem!

Att beteckna iden om utvaldhet som en katastrof inom judendomen, det är vad han tillåter sig att göra, och vad Dagens Nyheters ansvarige utgivare tillåter sig publicera. Hade inte DN varit en prosionistiskt ägd tidning skulle rabbinerna i Sverige redan ha startat en häxprocess mot DN.

 

49

"ETT ENHETLIGT BIOLOGISKT UNDERLAG"!

JUDENDOMEN - EN RASISTISK RELIGION
(enligt judiska religionsforskare)

 

I den stora boken Världens stora religioner - judendomen av idag (Bra Böcker AB, 1966, s. 120) med bl a följande judiska medarbetare: dr Frank Cross Jr, professor i Gamla Testamentet, dr HL Ginsberg, professor i biblisk historia och litteratur, Jewish Theological Seminary of America, dr Sidney B Hoenig, professor i jodisk historia, Yeshiva University, dr Stephen S Kayser, intendent vid Jewish Museum, New York, dr Sara Lieberman, dekanus vid Rabbinical School, Jewish Theological Seminary of America, Rabbi Samuel M Silver, Union of American Hebrew Congregation, New York och dr Joseph Soloveitchik, professor i talmudistik och filosofi, Yeshiva University, skrevs följande om judendomen:

"Det är här fråga om ett religionssamfund med ett enhetligt biologiskt befolkningsunderlag, Enligt judisk uppfattning är och förblir en jude, som inte längre följer lagen, likafullt en jude. Att judendomen sålunda ger företräde åt det biologiska förklaras genom den judiska utkorelseläran, ty enligt bibelns vittnesbörd gäller utkorelsen Abrahams säd."

 

50

SIONISTLEDARE KRÄVER

ALLA JUDARS NATIONELLA LOJALITET TILL ISRAEL

 

Nahum Goldmann, som i många år var ordförande för både Världssionistiska Organisationen och Världsjudiska Kongressen, sade vid den sionistiska ideologi-konferensen i Jerusalem våren 1957:

"Judarna i förskingringen (diasporan) måste alltid visa sitt ansvar mot Israel och övervinna sin medvetna eller undermedvetna fruktan för s k dubbel lojalitet. Alla judars öde är oupplösligt förenat med Israel. De måste förkasta den tanken att judiska församlingar är skyldiga de stater lojalitet där de bor, deras lojalitet år först och främst lojaliteten till Israel."

I den judiska tidningen Jewish Daily Forward i New York av den 9 januari 1959 yttrade Nahum Goldmann:

"Judarna är det enda folket med två vitala centra: Israel och exilländerna. I exilländerna är det judarnas plikt att säkra Israels fortsatta existens."

Israels förste premiärminister och ledaren för den judiska statens arbetarparti, David Ben-Gurion, framhöll i Israels Årsbok 1953-1954 (s.35):

"Även de judar som avstått från att emigrera (Aliya) till Israel, betraktar staten Israel som sin nation och egendom. När en jude i Amerika, Sydafrika eller något europeiskt land talar om 'vår regering' med sina judiska landsmän menas självklart Israels regering, och den judiska allmänheten i olika länder betraktar lika självfallet de israeliska ambassadörerna som sina egna representanter."

I New York Times den 17 maj 1961 klagade David Ben-Gurion över de amerikanska judar som inte är goda sionister:

"De är ovilliga att säga, att de inte är amerikaner och inte har del i det amerikanska hemlandet som alla andra amerikaner, eftersom de inte vill väcka onödig misstro över att deras nationella lojalitet står till Israel och endast till Israel."

 

51

VAD ÄR ROTHSCHILDS MAKT?

 

I Kanada så är motsvarande till Sveriges lag om hets mot folkgrupp, en lag som används mot revisionisterna och som innebär förbud att sprida falska nyheter.

Den grymma ironin är att sådana lagar tillkom, inte bara i Kanada, utan även i England, USA och andra västländer för att förhindra judiska kapitalister att svindla åt sig jätteförmögenheter genom att sprida uppgifter som de vet är falska. Ett mycket känt exempel är: när juden Nathan Rothschild i London, efter slaget vid Waterloo, spred ut ryktet att Napoleon hade vunnit slaget. Men Nathan Rothschild visste redan att det var Wellington som vunnit slaget. Han hade fått nyheten med en brevduva från Belgien. Detta falska rykte förorsakade naturligtvis panik och kursen på alla aktier sjönk katastrofalt. Nathan Rothschild kunde köpa dessa aktier för en spottstyver. På samma sätt förorsakade judiska kapitalister den katastrof i världens ekonomiska historia som brukar kallas "depressionen". Det finns otaliga andra exempel på den judiska storfinansens svindlerier, men det har jag inte plats för här.

Släkten Rothschilds fabulösa rikedom och finansmakt i Europa under 1800-talet - och än i denna dag - är legendarisk. Redan i början av 1800-talet sände Amschel Mayer Rothschild i Frankfurt sina söner till olika viktiga europeiska huvudstäder - Paris, London, Wien och Neapel - där de snart etablerade sig som bankirer och ytterst skickliga och skrupelfria affärs-män och som utnyttjade sina ofantliga rikedomar till att utöva politisk makt, dels genom att bygga upp ett skickligt och vältrimmat informationsnät, dels genom att gripa in och finansiera ekonomiskt svaga regimer, självfallet mot betryggande säkerheter.

Redan för drygt hundra år sedan engagerade sig den brittiska grenen av familjen Rothschild för Mellanösternfrågan som var av vital betydelse för det dåtida brittiska imperiet som knutpunkt i förbindelserna med de brittiska besittningarna "öster om Suez", ända bort till (dåvarande brittiska) Indien och Burma.

Tanken på ett judiskt behärskat Palestina föresvävade tydligen tidigt Rothschildarna i London. I en senare biografi över familjen Rothschilds historia säger bokens författare ` Derek Wilson:

"Ingen krönika över familjen Rothschild är komplett som bara beskriver deras ekonomiska makt och glittrande livsstil men förbigår deras bindning vid sitt oroande och bekymmersamma judiska arv. Ingenting vittnar vältaligare om denna bindning än deras engagemang för sionismen"

Rothschildarna understödde redan under senare hälften av 1800-talet judisk massinvandring till Palestina (som då lydde under Turkiet). De tidiga sionistiska judarna, som "ignorerade" själva existensen av palestinierna, anlände till Palestina och upptäckte att Palestina faktiskt var bebott av det palestinska folket som började oroa sig för denna judiska invasion.

"Mött av alla dessa svårigheter överlevde den palestinske juden, om han nu alls gjorde det, enbart tack vare ständiga subsidier från den borgerlige juden i det bekväma Väster-landet", säger Derek Wilson.

Med sionismens starka framväxt i början av 1900-talet och med första världskriget, då Storbritannien och Frankrike kom i krig mot Turkiet blev den adlade Lord Rothschild en hängiven sionist och fick stöd av de ledande brittiska politikerna Arthur Balfour och Lloyd George på bildandet av "ett judisk nationalhem i Palestina" (som britterna hade för avsikt att frånta Turkiet efter en seger över detta land i det pågående första världskriget). Man måste komma ihåg att Lord Rothschild med säte i överhuset och med sin enorma förmögenhet som bl a satsats på judisk kolonisation i Palestina uppfattades som den judiska världens profane ledare.

Detta är bakgrunden till den s k Balfourdeklarationen i november 1917. Efter ivriga påstötningar från Lord Roth-schild erhöll till sist denne ett förtroligt brev från den brittiske utrikesministern Balfour av följande lydelse den 2 november 1917:

 

Käre Lord Rothschild,

På Hans Majestäts vägnar är det mig ett stort nöje att förmed-la Följande sympatiförklarig i fråga om de judisk-sionistiska strävandena som har framlagts och godkänts av kabinettet.

Hans Majestäts regering ser med välvilja på ansträngningarna att upprätta ett nationalhem för det judiska folket i Palestina och skall stödja dessa strävanden, varvid ingenting får göras som kan kränka de icke-judiska gruppernas intressen i Palestina eller de rättigheter och den politiska status vilka judar åtnjuter i något annat land.

Jag är tacksam om Ni vill bringa denna deklaration till det sionistiska förbundets kännedom.

Er tillgivne

Arthur James Balfour

 

Här bör man - i denna Balfourdeklaration - notera att:

Den brittiska regeringen utlovar ett land, Palestina, som det inte har vare sig förfoganderätt över eller folkrättslig legitimering att tala för till all världens judar som "ett judiskt nationalhem". Storbritannien handlade här som en självsvåldig imperialistisk makt. Men sionisterna handlade ännu mer svekfullt, när dessa med utropandet av staten Israel 1948 och massfördrivningen av palestinierna just kränkte "de icke judiska gruppernas intressen".

 

52

JUDISK FINANSMAKT
i Nordamerikanska inbördeskriget

 

Balfourdeklarationen (där Storbritannien "lovade" Palestina till judarna) adresserades till Rotschild från huset Rotschild som startade sin dynasti med bordellverksamhet i Frankfurt och sedan gjorde stora vinster på skumma affärer och spekula-tioner. Vad är Rotschildarna?

***

"Det nordamerikanska inbördeskriget planerades i London år 1857 - fyra år innan striderna utbröt. Vissa bankirer träffa-de en överenskommelse att Paris-grenen av en grupp skulle understödja och finansiera sydstaterna, och den brittiska grenen av samma grupp på motsvarande sätt understödja och finansiera nordstaterna. Bakom båda dessa grupper stod huset Rothschild. 1 norr representerades den av en jude, i historien känd som 'August Belmont', som i själva verket hette August Schönberg, en från Tyskland invandrad jude i Amerika. I söder representerades gruppen av dennes farbror, senator John Slidell för delstaten Louisiana; han var New York-bo och jude på faderns sida. Slidells ekonomiska partner var en viss Judah Benjamin, en annan jude och nära personlig vän till Storbritanniens judiske premiärminister Disraeli. Judah Benjamin blev under det nordamerikanska inbördeskriget konfederationens sekreterare i sydstaterna. Enligt den judiska Jewish Encyclopedia (volym III, sid. 30) "omtalas allmänt Benjamin som konfederationens samordnande hjärna", fast tillfogar att "särskilt under hans avlönade tjänst under kriget, var han synnerligen impopulär".

"Både Benjamin och Slidell var Rotschilds agenter och erhöll Rothschild-gruppens fonderade penningmedel för sydstaterna under inbördeskriget via d'Erlander-bankerna", enligt forskningsavdelningens tidskrift The Counciler, 5-25 oktober 1973 (volym 10, No. 15).

Det nordamerikanska inbördeskrigets syfte - i finansiären Rotschilds ögon - var inte alls slaveriets vara eller icke-vara, som det framställdes i krigspropagandan och i senare historie-tolkningar, utan det verkliga syftet var att genom detta inbördeskrig få både nord- och sydstatssidan så ekonomiskt skuldsatta att det därmed skulle bli möjligt att utnyttja det desperata nödläget för att få båda sidor att acceptera samma penningsystem som huset Rotschild redan hade infört i England och på den europeiska kontinenten. En "nationalbank" - eller "riksbank" - skulle införas även i USA, och alla löpande pengar skulle där insamlas som dellikvider till "den nationella skulden", garanterad genom skatteuttag från hela USA:s befolkning - därmed skulle hela den amerikanska produk-tionen - och hela det amerikanska folket - stå i penningbero-ende till det internationella bankhuset Rotschild och med det förbundna banker.

Allt detta redovisas ingående i bl a Gertrude Coogans bok The Historical Facts, Our Untaught History, sid. 174-184. Man kan även hänvisa till Bismarcks anmärkning till Conrad Siem, återgiven i tidningen La Vieille France, Nr 276, mars 1921, som citeras i Francis Neilsons bok The Makers of War, Appleton, Wisconsin, USA, 1950, sid. 53 f. Neilson, som var parlamentsledamot, var en framstående samtidshistoriker.

Det är intressant att notera, att nordstaternas ledare, president Abraham Lincoln, genomskådade Rotschildarnas skumma spel. Han insåg att Europas judiska bankirer var Amerikas verkliga fiender, inte de revolterande sydstaterna och "slavbaronerna". Deras manipuleranden och trixanden fyllde honom med den djupaste oro - och här kan hänvisas till Francis Neilsons tidigare omnämnda bok liksom till John R. Elson: Lightening Over The Treawre Building (Meador, Boston 1941, sid. 78 liksom till Gertrude M. Cogans bok, sid. 215 och sid. 322.

Enligt många forskare finns det överväldigande bevis på att Lincolns mördare, John Wilkes Booth, inte var någon ensam galning eller fanatiker, utan, som hans moder sade, "han var ett redskap för män högre upp", en bricka i ett konspirationsled som ledde till den tidigare nämnde Judah Benjamin och vidare till Rothschildarna i London och Paris Lincoln måste undanröjas för att Rotschildarna skulle få det totala ekonomiska greppet om USA genom införandet av en amerikansk riksbank, vilket skedde först 1913 genom den judiske bankiren Paul Warburg, när Federal Reserve Bank infördes i USA ...

Beträffande Rotschildarnas enorma ekonomiska makt redan under 1800-talets förra hälft kan man hänvisa bl a till följande judiska källa, nämligen till Moses Margoliuth, som i sin bok The History of the Jews in Great Britain (London 1951, volym II , sid. 161) säger:

"Namnet Rotschild blev alltså allestädes närvarande, och man anmärkte med all rätt att huset Rotschild hade spridits som ett nätverk över hela nationen, och det är inte förvånande att dess operationer på penningmarknaden var ständigt kännbar för varje regering i Europas alla stater."

Kapitalismen eller penningmakten var det redskap som under demokratins täckmantel skulle tillförsäkra judarna makten. Det bör tillfogas, att den stormrika judiska bankir-familjen Rotschild sedan mitten av 1800-talet även har haft medlemmar som varit aktivt politiskt verksamma både i England och Frankrike liksom i Österrike och Tyskland - under 1900-talet ofta som aktiva sionister. Vad gäller Balfourdeklarationen 1917, så skedde den i form av ett brev från dåvarande brittiske utrikesministern Lord Balfour till Lord Rotschild, i vilket den brittiske utrikesministern lovade Palestina som ett nationalhem för världens judar (fast med det förbehållet att landets ursprungliga invånare, palestinier-nas rättigheter inte skulle kränkas). Lord Rotschild agerade här alltså som världssionismens representant.

 

53

FRAMSTÅENDE SIONISTLEDARE HAR AVSLÖJAT
ATT SIONISTERNA DREV USA IN I FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
I UTBYTE MOT SIONISTISK ERÖVRING AV PALESTINA

 

Samuel Landman, som var sekreterare i världssionistiska Organisationen 1917-1922 avslöjar i en skrift, Great Britain, The Jews and Palestine (New Zionist Press, London 1936) hur Världssionistiska Organisationen 1916 ingick en hemlig överenskommelse med det brittiska krigskabinettet, som röjde väg för den s k Balfour-deklarationen i november året därpå. Enligt denna hemliga överenskommelse med sionisterna lovade Storbritannien att överlämna Palestina (som då ännu var en turkisk besittning) till sionisterna som vederlag fdr det tryck som sionisterna i USA skulle utöva ftir att driva in USA i det pågående första världskriget på Storbritanniens sida. Den brittiske sionistledaren Samuel Landman säger (s.4) i sin skrift:

"Det bästa och kanske enda sättet att förmå den amerikanske presidenten (Woodrow Wilson) att gå i krig var att försäkra sig om de sionistiska judarnas samarbete genom att lova dem Palestina och därmed värva sionistjudarnas dittills oanade resurser i Amerika och annorstädes för de allierade på grundval av ett kontrakt om motprestation, quid pro quo."

Enligt officiella amerikanska uppgifter (World Almanac) mobiliserade USA i samband med ftirsta världskriget 4. 735 miljoner amerikanska medborgare. 116 516 amerikaner dödades i strid och 204 002 sårades eller lemlästades.

 

OFFICIELL BRITTISK BEKRÄFTELSE AV DET

HEMLIGA SIONIST-BRITTISKA AVTALET

James A Malcolm, som av det brittiska krigskabinettet utsetts att underhandla med sionistledama 1916, uppger i sin redogörelse Otigins of The Balfour Declaration: Dr Weizmann's Contribution, (London 1944):

"Man kan vinna judarnas sympati överallt mea bara genom att erbjuda dem Palestina ... Lord Alfred Milner (den nytillträdde brittiske krigsministern) var intresserad av att höra om den judiska nationaliströrelsen (sionismen) men han kunde inte se några möjligheter att lova judarna Palestina. Jag svarade att det var enda sättet att nå önskat resultat (att få in USA i kriget) och jag nämnde att en av president Wilsons intimaste vänner var Louis Brandeis, presidenten i USA:s Högsta Domstol, som var en hängiven sionist."

Därefter sammanfattar lames A Malcoim de segdragna förhandlingama mellan sionistledama och det brittiska ktigskabinettet:

"Samtalen resulterade i ett allmänt samförstånd, som jag kallade 'gentlemen's agreement': sionisterna skulle aktivt arbeta för judisk sympati för de allierade, särskilt i USA, och få till stånd en proallierad opinion i landet (USA). Som ersättning skulle det brittiska kabinettet hjälpa judarna att vinna Palestina."

Den brittiske historikern och parlamentsledamoten Sir Francis Neilson säger i sin klassiska bok om Första världskriget, The Makers of The War:

"I Ametika sökte presidenten Woodrow Wilson förtvivlat Dnna en förevändning att gå i krig. Han fann den slutligen i en historia om 'sänkningen' av Sussex mitt i (engelska) Kanalen. Några hade hittat på skepparhistorien att alla amerikanska liv hade gått till spillo. Med denna föreväadning begav han sig till Kongressen för att förklara krig. Senare fann flottan att Sussex inte hade sänkts och inga amerikanska liv hade gått till spillo."

Den sionistiska makten i USA med sionistiska påtryckningar att driva USA in i det redan pågående Första världskriget har beskrivits ingående av James A Malcolm i The New Judaea, Världssionistiska Organisationens officiella publikation i London. I utgåvan oktober-november 1944 säger Malcolm:

"'Gentlemen's agreement' mellan sionistledarna och (det brittiska) krigskabinettet, som jag anförtroddes att få till ståud, utgjorde grundvalen för samarbetet. Inom några månader nåddes utmärkta resultat trots otaliga bakslag i kriget."

Samuel Landman säger i sin tidigare omnämnda skrift, Great Britain, The Jews and Palestine, (London 1936, s.6):

"Det förhållandet att det var judisk hjälp som förde USA in i kriget på de allierades sida mot Tyskland har sedan gnagt i tyaka - speciellt nazistiska - sianen och har i hög grad bidraget till att antisemitismen spelar en så dominerande roll i det nazistiska programmet."

Den judiska tidningen Jewish Daily Bulletin i New York av den 30 oktober 1934 återgav ett judiskt telegrammeddelande från Berlin där det hette:

"Det nya Tyskland eftersträvar att fullständigt omintetgöra allt judiskt inflytande, eftersom det var judar som förmådde USA att gå in i (första) världskriget för att påtvinga Tyskland nederlag och senaste förorsaka en katastrofal inflation i Tyskland, förklarade Rickard Kunze, en ledande nazistisk parlamentsledamot vid ett massmöte i (den tyska staden) Magdeburg i går."

 

54

B'NAI B'RITH OCH DESS ADL
Stora och privilegierade judiska organisationer för spionage och sionistisk propaganda

 

Den judiska rasismens högkvarter för spionage och propaganda är den judiska frimurarorden B'nai B'rith och dess därtill anslutna judiska organisation Anti-Defamation League som är verksamma med lokala organisationer över hela USA och i alla länder med en judisk befolkning och skyddade av alla västerländska regeringar. I augus6 1989 höll t ex B'nai B'rith en veckolång kongress i Stockholm - i Stockholms stadshus.

När Anti-Defamation League 1963 firade sitt 50-årsjubileum kunde denna judiska propagandaorganisation med stolthet framhålla att dess högkvarter i New York hade regionala kontor i trettio amerikanska städer och förfogade över en stab på 150 heltidsanställda advokater, socialvetare, pedagoger och reklam- och PR-specialister. Dess budget enbart år 1960 uppgick till 3 940 miljoner dollar. (Thomas B Morgan: "The Fight against Prejudice", Look Magazine, juni 4, 1963.)

Trots att ADL är befriat från skatt, spelar denna judiska organisation en synnerligen betydande politisk roll och tillägnar sig ofta polisens befogenheter. Den regionale ADL-direktören i staden New Orleans svarar för huvudparten av de pengar som FBI (den federala polisen i USA) använder för sina agenter som har till uppgift att uppspåra och gripa föregivna sabotörer mot synagogor i delstaten Mississippi. En ung kvinnlig skollärare sköts till döds när hon anhölls av polisen (FBI) som misstänkt för att spränga en synagoga i luften, men ADL kunde undslippa varje undersökning av fallet trots att så alltid är rutinen för varje enskild och varje organisation som är involverad i attentat eller mord. (Los Angeles Times, februari 13, 1970)

B'nai B'rith grundades 1843 och hade 1966 inalles 205 000 manliga medlemmar i 1 350 loger i 43 länder och 130 000 kvinnliga medlemmar i 600 avdelningar. (Edward Grusd: B'nai B'rith, Appleton-Century, New York, 1966, s.283 och s. 286) Den agerar som en stark lobby för Israel och andrajudiska intressen trots, att den aldrig registrerats som agentur för en främmande makts regering. (New York Times, maj 28, 1970, s. 21)

 

55

JUDENDOMEN:
En religion? En politik? En affärsrörelse? Eller en maffia?

VAD ÄR B'NAI B'RITHs ADL?
Strategi för provokationer och terrorism

 

Jag återger här ett utdrag från en väldokumenterad och mycket intressant enkät och studie (om ADL i USA) publicerad i tidskriften Solidarité (30.5.1990, 15.6.1990) och i tidningen Jerusalem Post (20.4.1990). Anledningen till att jag här tar upp detta ämne är att åklagaren Per-Håkan Bondestam (för att avvisa mina vittnen i rättegången mot mig i Svea Hovrätt), för att stödja sina yrkanden, till hovrätten lämnat en skrivelse ("Fakta om David Irving"), fårfattad av en ADL-aktivist i Sverige, Herrik Bachner, som i sina uppgifter om Irving hänvisade bl a till ADL:s källor. Dessutom har en representant för ADL i Sverige uppvaktat Justitiekanslern med krav på att stoppa Radio Islam och väcka åtal mot mig.

***

Det var den 16 februari 1979. En 19-årig yngling, som uppger sig heta James Guttmann, går till myndigheterna i Philadelphia och ansöker om tillstånd för "Amerikanska nazistpartiet" att hålla ett "appellmöte för vit makt". Han talar också om vad man ska ha med sig på mötet: "naziuniformer, Ku Klux Klan-grejor, bränna kors, plakat med hakkors och 'Hitler hade rätt - gasa kommunistjudarna!"' Ett perfekt tillfälle för Judiska "försvarsförbundets" avdelning i Philadelphia att hålla en stor motdemonstration, understödd av olika organisationer knutna till Anti-Defamation League.

Det visar sig emellertid att ynglingen som ansökt om tillståndet för nazistmötet själv är medlem i Judiska försvars-förbundet (Jewish Defense League, JDL) och heter Mordechai Levy. Skandalen kommer ut, JDL "tar avstånd från Levy" och rubrikerna skriker ut: "Jude ansökte om tillståndet för nazistmötet" (Philadelphia Journal), "Är den nazistiske mötesledaren verkligen judisk?" (Philadelphia Bulletin), och Bill Taylor frågade i Black E White Column: "Är alla i nazist-svängen knasiga?"

Detta är den första kända episoden i Mordechai Levys karriär som ADL-provokatör, och sedermera terroristisk mördare. Hans samröre med inte bara rabbi Meir Kahanes JDL, utan också med ADL, gick flera år tillbaka i tiden: I ett skriftligt vittnesmål den 18 juli 1984 erkände Irwin Suall, chefen för ADL:s dokumentationsavdelning, alltså en av de högsta ledarna i ADL, att han hade träffat och talat i telefon med Levy "då och då under ganska lång tid".

Levy är inte det enda fallet. Enligt tidningen Headlines And What's Behind Them den 5 april 1955 hjälpte ADL redan vid den tiden till med att grunda ett nyfascistiskt parti i USA National Renaissance Party (NRP), som leddes av en Robert Madole. ADL-infiltratörer gjorde sitt bästa för att mala upp faran för ett nytt "fascisthot" i USA. Enligt Headlines lockade gruppen till sig en liten kärna av anhängare främst tack vare att ADL försåg NRP:s "grundare" Madole med ett stall av prostituerade från en kopplare som hette Mickey Jelke (jude). De uppgifter som lämnades av den sov-jetiske agenten Vladimir Stepankowsky, som ADL hade skickat in i NRP, användes sedan av Ben Epstein och Arnold Foster i ADL för att sprida skrämselhistorier om att NRP hade mellan 200 och 700 medlemmar enbart i New York.

Även senare utgör ADL som organisation en viktig agent provocateur-faktor, som underblåser spänningar och bråk mellan olika raser och folkgrupper i USA. Tidigare hemliga handlingar som just nu håller på att offentliggöras visar att ADL direkt medverkat i FBI-operationer under beteckning-en Cointelpro (kontraspionage) rörande "rasfrågor" och "vita hatgrupper", riktade mot både den svarta medborgarrätts-rörelsen och dess motståndare.

 

Mordkomplott ihop med Ku Klux Klan

Följande fall avslöjades av den undersökande reportern Jack Nelson i Los Angeles Times den 13 februari 1970:

1968 betalade ADL de båda Ku Klux Klan-mördarna Alton Wayne Roberts och Raymond Roberts för att iscensätta ett sprängattentat mot en ADL-funktionär, där polisen skulle ligga i bakhåll. En KKK-kvinna dödades i den skottväxling som uppstod.

Detta är vad som hände enligt Los Angeles Times. 1964 hade Alton Wayne Roberts och sex andra KKK:are dödat tre medborgarrättsaktivister i Mississippi, varav två var judar. De dömdes för brott mot den federala medborgarrätts-lagen i samband med dessa mord. Bröderna Roberts hade överklagat sina domar till högre instans när de enligt polisens rapporter, i juni 1968 kontaktades av sändebud från Adolph "Sam" Botnick, som fortfarande är ordförande för ADL i New Orleans, och erbjöds 69 000 dollar om de ville agera agents provocateurs och arrangera ett bombdåd mot ADL-funktionären Meyer Davidsons hus i Meridan, Mississippi, där polisen skulle ligga i bakhåll.

En icke namngiven f d FBI-agent berättade för reportern Jack Nelson att FBI-agenten Frank Watts och kriminalpolisen Like Scarborough hade sytt ihop en överenskommelse mellan FBI, ADL och KKK. Den gick ut på att ADL skulle betala 10 000 dollar till en mellanhand, och sammanlagt 69 000 dollar till bröderna Roberts om dessa kunde locka in två av sina polare i KKK, Thomas A. Tarrants 111 och Joe Danny Hawkins, i en fälla där de skulle kunna bli dödade.

"Uppgörelsen träffades den 10 juni och nästa dag ordnade Botnick sa att 25 000 dollar i 20-dollarsedlar flögs fran New Orleans till Meridian, där FBI skulle möta de båda bröderna den 11 juni", skrev Jack Nelson i Los Angeles Times.

Den 20 juni meddelade bröderna Roberts till FBI att bombdådet mot Meyer Davidsons hus skulle bli av. Den 29 juni gav Alton Wayne Roberts klartecken för det ADL-betalda skottdramat att gå av stapeln. Den enda förändringen i planen var att Hawkins hade hoppat av och ersatts av KKK-kvinnan Cathy Ainsworth.

Strax efter midnatt den 30 juni parkerade Tarrants och Ainsworth på gatan utanför Meyer Davidsons hus. Ainsworth satt kvar i bilen medan Tarrants gick mot huset med flera dynamitgubbar i den enda handen och en pistol i den andra. Det är fortfarande oklart om det var de tio FBI-agenterna och de tolv Meridian-poliserna, eller Tarrants, som först öppnade eld. Ainsworth avled omedelbart efter att ha fått en kula i ryggraden, och Tarrants träffades av 70 skott, men överlevde.

Tre dagar senare, den 2 juli, betalade ADL 10 000 dollar till bröderna Roberts, står det i polisrapporten. Den 10 juli utbetalades ytterligare 10 000 dollar. Och den 27 augusti "körde tre judiska affärsmän från Jackson till Meridian och gav bröderna Roberts 17 500 dollar som en sista betalning", skrev Los Angeles Times.

Kanske var det detta samarbete mellan ADL och FBI som fick de federala myndigheterna att "gå försiktigt fram" när Alton Wayne Roberts skulle få sin slutgiltiga dom för sin medverkan i mordet på de tre medborgarrättsaktivisterna. Den 17 mars 1970 dömdes han till bara tio år, varav tre med skyddstillsyn. Bröderna Roberts lär sedermera ha fått status som "federalt skyddade vittnen" och kvarstår än i dag som tjallare åt FBI och ADL.

Beträffande de inblandade ADL:arna är Sam Botnick fortfarande ordförande för ADL i New Orleans, och hans närmast underordnade vid den tiden, Richard Lobenthal, leder numera ADL i Detroit. Justin J. Finger, som ledde ADLa juridiska avdelning i Atlanta under medborgarrätts-rörelsens och KKK-mordens glanstid, är numera biträdande nationell chef för ADL.

Bara några månader före det arrangerade skottdramat i Meridian sköts dr Martin Luther King ner i Memphis. I det sammanhanget är det intressant att veta att Botnick hade jobbat nära ihop med den numera avlidne chefen för FBIa Avdelning fem (kontraspionage) i New Orleans, Guy Bannister. Bannister hade ett nätverk av agents provocateur i terroristgruppen Minutemen som, enligt åtminstone en välinformerad källa inom det amerikanska underrättelse-väsendet, hjälpte James Earl Ray att rymma från fängelset, sa att han kunde användas som en liknande syndabock i mordet den 4 april 1968 på dr King. Med andra ord: Ray spelade bara rollen som mördare, medan Kings verkliga mördare förblev hemliga.

 

Gjuter olja på det politiska våldets eld

Tidigare hemliga FBI-handlingar som har offentliggjorts (rubricerade "Svarta pantrarna/Rasfrågor") tyder på att ADL och FBI har samarbetat även mot Svarta pantrarna. Det aktuella dokumentet är en ADL-rapport om Svarta pantrarna fran 22 oktober 1968, skriven av Carl Gershman och Jerome Bakst, som hävdar: "Åtminstone för tillfället är allt tätare och allt mer våldsamma sammanstötningar att vänta mellan Pantrarna och polisen."

Upptäckten av denna eldfängda rapport i FBI:s arkiv bestyrker riktigheten av en passus i en ny bok, "Racial Matters", i ett kapitel med rubriken "Den enda bra pantern", där det står: "Avdelning fem försökte störa Pantrarna genom att manipulera rabbi Meir Kahane och det terroristliknande Judiska "försvarsförbundet" (JDL), läcka information till universitetsförvaltningarna och källor inom Anti-Defamation League, och jobba ihop med tidningsskribenter. I JDL:s fall inskränkte sig FBI inte till att 'skaffa fram faktauppgifter' eftersom Kahanes grupp inte kunde 'motiveras till handling' om inte 'uppgifterna... rörande antisemitism och andra frågor försågs med...ett visst mått av utsmyckningar'."

ADL har fortsatt sin medverkan i sådana Cointelpro-operationer till denna dag. Välinformerade källor i det amerikanska underrättelseväsendet hävdar faktiskt att när det kom fram i vilken utsträckning FBI ägnat sig åt sådant "kontraspionage" och kongressen hade fördömt det, "lade" FBI "ut" alla sådana agent provocateur-operationer på ADL. Fallet James R. Rosenberg (alias Jimmy Mitchell, Jimmy Anderson) är ett exempel på det.

Rosenberg (jude) är agent på heltid åt ADL:s dokumenta-tionsavdelning. Polisrapporter bestyrker att Rosenberg infilt-rerade Ku Klux Klan-gruppen i Trenton, New Jersey, för ADLa räkning och försökte provocera dem till att spränga den färgade organisationen NAACPa kontor i Trenton i luften. Kvitton på ADLa betalningar till Rosenberg vid den här tiden har påträffats.

1981 berättade en kvinnlig JDL-medlem, som använde kodnamnet "Ricky", för en undersökande journalist från EIR: "Jag träffade Jimmy i Israel omkring 1978 när jag var på Kfar Saba-kibbutzen nära Västbanken ... Han skröt alltid med att han jobbade för Anti-Defamation League med att infiltrera Ku Klux Klan ... Jimmy blev alldeles förstörd av valium. Han fick till och med läggas in för behandling... Jimmy ville egentligen gå in i den israeliska armén, och han lyckades - han skickade ett foto till mig ... Men han är en byråkrat, en pappersskyfflare; de kunde inte lita på honom i strid."

Rosenberg åkte tillbaka till USA 1979 för att fortsätta jobba åt ADLa dokumentationsavdelning under Irwin Suall, som lät honom infiltrera den paramilitära högern; som hade blivit en viktig måltavla för ADL. Den 7 december 1981 uppträdde Rosenberg under sin nya identitet i en TV-dokumentär i Minneapolis, Minnesota, som hette "Högerns arméer", där han fällde de hätskaste antisemitiska yttrandena av alla medlemmarna i Krista patrioters försvarsförbund, som programmet handlade om.

 

Terroristen Mordechai Levy

Precis som Rosenberg var också Mordechai Levy - ynglingen som 1979 under namnet James Guttmann ansökte om tillstånd för ett hakkorsmöte i Philadelphia - en agent provocateur för inte bara ADL, utan också för FBI och andra polismyndig-heter. Andra namn som han uppträdde under var James Frank, Mark Levine, Mark Levy och Morty. Två av Levys FBI-kontrol-lörer hette Joseph Valiquette och Paul Locke, båda på FBI:s fältkontor i New York. Tidigare hemliga handlingar som offentligjorts visar att FBI:s fältkontor i New York hade upprätthallit officiella förbindelser med ADLa huvudkontor ' sedan åtminstone 60-talet.

Men det är inte allt. Levy misstänks också ha varit inblan-dad i flera av de värsta terrordåden i USA de senaste åren.

Den 7 september 1985 avled Tscherim Soobzokov, ledare för en muslimsk församling i Paterson, New Jersey, efter ett bombattentat mot hans hem den 15 augusti. Bara några dagar före explosionen hade Levy varit i Paterson och i en synagoga där riktat anklagelser mot Soobzokov som det amerikanska justitiedepartementets Office of Special Investi-gations utan framgång hade försökt använda för att bevisa att Soobzokov var en "nazistisk krigsförbrytare". Några dagar efer bombdådet höll Levy presskonferens i Paterson och applåderade attentatet. En vecka före bombdådet hade Levy ringt in ett mordhot till Soobzokovs advokat, Michael Dennis, varvid han också hade lovat att döda Soobzokov.

Den 11 oktober 1985 dödades Alex Odeh, ledaren för Arabisk-amerikanska anti-diskrimineringskommittén i Santa Anna Kalifornien, av en bomb som var apterad på dörren till hans kontor. Kvällen innan Odeh mördades hade han intervjuats i två nationella TV-program. Inom tolv timmar efter dessa intervjuer var han död. Mycket tillförlitlig a källor uppger att Odeh hade fått många mordhot frän Mordechai Levy och JDL. '

Även om FBI-chefen William Webster, sedan gammalt "vän" till ADL, tvingades erkänna att den "judiska undre världen" var den mest aktiva terroristorganisationen i USA under 1985, gjordes inga arresteringar i varken Soobzokov- eller Odehfallet. FBI sade rent ut till Alex Odehs anhöriga att det inte skulle bli några arresteringar på grund av mördar-nas kopplingar till den israeliska underrättelsetjänsten. De fick också veta att Levy inte skulle åtalas trots tecknen på hans inblandning före terrordådet.

Den 10 augusti 1989 greps emellertid Mordechai Levy av New Yorkpolisen sedan han klättrat upp på taket till sitt sexvåningshus på Bleecker Street i Greenwich Village och skadat en oskyldig förbipasserande när han sköt vilt omkring sig. Skjutandet inträffade efter att Irv Rubin från JDL försökt delge Levy, som nu leder den rivaliserande Judiska försvarsorganisationen (JDO), en stämning för förtal. Den numera 30-årige terroristen anklagades för mordförsök, övervåld av första graden och för att vårdslöst ha utsatt allmänheten för fara, men släpptes snart på fri fot igen.

 

Maffian och Israel

Många amerikaner blev chockerade när ADL 1985 gav sin utmärkelse "Frihetsfacklan" till gangstern Morris "Moe" Dalitz, grundaren av den ökända brottsligan Purple Gang och långvarig kumpan till Meyer Lansky. Det var som om någon italiensk-amerikansk organisation skulle ha gett en utmärkelse till AI Capone.

Purple Gang opererade i Detroit och Cleveland och var, den gren av den amerikanska maffian som stod för det mesta av spritsmugglingen i USA under förbudstiden på 20-talet, och som sedan gick in i narkotikahandeln. Meyer Lansky var en av de största maffiabossarna; det var han som skötte mordbyrån, kallad "AB Mord".

Varför skulle ADL ge en ökänd judisk gangster en utmärkel-se? En artikel i Weekend, The Jerusalem Post Magazine kan kanske förklara hur de resonerar. Under rubriken "Sionistiska maffiamän" hade man den 20 april 1990 en lång expos skriven av Robert A. Rockaway på Avdelningen för judisk historia i Tel Aviv, om hur Meyer Lansky, Dalitz och andra "judiska gangstrar i det tysta hjälpte till i kampen för att skapa staten Israel". Dessa kretsar, under 40-talet, skickade pengar och olagliga vapen till Israel. Om artikeln hade tryckts i någon annan publikation än Jerusalem Post Magazine skulle det ha hetat att dess tendens var antisemitisk.

Håren måste resa sig på var och en som läser där: "På samma sätt som de lyckades på många andra områden, erövra-de judar också en framskjuten ställning inom brottsligheten". Efter denna inledande mening följer en uppräkning av för-grundsgestalterna i den amerikanska organiserade brottslig-heten:

"Charlie 'King' Solomon ledde den undre världen i Boston och narkotikahandeln i New England. Moe Dalitz (som fick utmärkelsen från ADL), Sam Tucker, Morris Kleinman och Louis Rothkopf skötte spritsmugglingen i Cleveland... Jake 'Greasy Thumb' var kassör och bokförare i Capones organisa-tion. En heljudisk maffia med namnet Purple Gang dominerade det mesta av spritsmugglingen i Detroit och sysslade med spelhalor, försäkringsbedrägerier, narkotika, kidnappningar och beställningsmord ...Abner 'Longy' Zwillmann, en av sprit-smugglarna under förbudstiden, var maffiabossen i New Jersey."

"I New York", fortsätter Jerusalem Post, "som 1920 var den största judiska staden i världen, leddes brottsverksam-heten av (juden) Arnold Rothstein, av historiker betraktad som den förste storföretagaren inom amerikansk brottslighet. Rothstein, mest känd som den som fixade World Series 1919, byggde upp världens största spelimperium. Genom sina obegränsade penningtillgångar finansierade han spritsmuggling och knarkaffärer, köpte domare och politiker och lånade ut pengar till legitim affärsverksamhet. Rothsteins vidsträckta inflytande gav honom titeln 'undre världens tsar'. Till Roth-stein mer läraktiga elever hörde (juden) Meyer Lansky, som senare blev en förgrundsgestalt inom den organiserade brotts-ligheten och den som införde hasardspel på Kuba och Bahamas; (juden) Bugsy Siegel, som organiserade utpressarverksamheten i Los Angeles och öppnade Las Vegas för maffian; (juden) Louis 'Lepke' Buchhalter, som förde befäl över en armé på mer än 200 gangstrar och genom terror och hotelser kontrollerade beklädnadsindustrin i New York; och (juden) Arthur 'Dutch Shultz' Flegenheimer, en grym mördare som var den oomstridde ölbaronen i Bronx."

Att räkna upp sådana dokumenterade fakta kanske kan vara av värde, men att ta i försvar och pseudo-objektivt förhärliga dessa gangstrar är det inte. "Många judar hyste en motvillig beundran för gangstern", skriver Rockaway, som uppenbarligen delar denna beundran, eftersom gangstern "gick emot det konventionella samhällets normer utan att bekymra sig om vad gojim (icke-judar) tyckte:'

Artikeln slutar med den otroliga slutsatsen: "Även om de judiska gangstrarnas verksamhet var generande, kunde de ge det som de respektabla judarna inte kunde ge: fysiskt beskydd för judarna och snabba pengar Få ett Israel som kämpade för sin överlevnad. Dessa män var irga efterföljare till Robin Hood och ska inte förhärligas. Men på sin tid hjälpte de sitt folk att överleva:'

 

Maffians förflutna

ADL:s utmärkelse till Moe Dalitz kan förstås som ett underligt sätt för många av ADL:s nuvarande ledare att "göra upp med det förflutna", enligt mottot: Låt oss inte längre gömma undan vårt smutsiga förflutna, låt oss förhärliga det!

Ett namn saknas i artikeln i Jerusalem Post Magazine, trots att det är allmänt känt att (den judiska) familjen Bronfman skapade sig sin otroliga förmögenhet, Seagram's Corporation m m, genom att smuggla sprit under förbudstiden, först i Kanada, och sedan i USA. När alkohol var förbjudet i Kanada 1915-19 importerade Bronfmanfamiljen olagligt sprit till Kanada. När förbudet i Kanada hävdes 1919, och förbudstiden i USA började, gick de helt enkelt över från import till export av whisky.

Deras kompanjoner på den amerikanska sidan, som organi-serade och "beskyddade" spritförsäljningen, var den amerikanska maffian. De fyra bröderna Bronfman - Allan, Sam (far till Edgar, som nu är hedersordförande i ADL), Abe och Harry-hade aktiemajoritet i det s k "Reinfeldsyndika-tet", som köpte whisky från brittiska spritfabrikanter och anlitade maffian för att sälja den i USA. De som skötte distri-butionen var spritsmugglaren och den misstänkte mördaren (juden) Joseph Reinfeld i New Jersey, Abner "Longy" Zwill-mann och Gudfadern Arnold Rothsteins ligor i New York.

Under överinseende av Al Capones onkel John Torrio centraliserades maffian under 20-talet till ett enda landsomfattande brottssyndikat. Det var under de åren som de stora maffiakrigen ägde rum, i vilka en massa italienska mafiosi dödades, och den fraktion som leddes av John Torrio, Meyer Lansky och Lucky Luciano vann. I början av 30-talet bildade Meyer Lansky och Benjamin "Bugsy" Siegel den nu kartelliserade maffians mordbyrå, för att undanröja alla som vågade hota syndikatet. Den kallades "AB Mord'. Politiken var samtidigt att investera i laglig affärsverksamhet, med följden att när förbudstiden var slut 1936 var det många maffiamän som förblev förmögna och inflytelserika i det amerikanska samhället.

Den kanadensiska Bronfmanfamiljen gick i maj 1936 med på att betala 1,5 miljoner dollar för att bli kvitt med den amerikanska staten. Beloppet var ett erkännande av att hälften av all sprit som smugglades till USA under förbuds-tiden kom från dem. Efter detta hade Bronfmanfamiljen extra stora framgångar i att bli "respektabel", vilket kan ha haft en hel del att göra med den engelska högadeln, som ägde Distillery Company of London (DCL), det bränneri från vilket Bronfmanfamiljen hade köpt det mesta av spriten till USA under förbudstiden.

(Judiska) inflytelserika personer såg till att Sam Bronfman 1934 fick den respektabla posten som ordförande för National Jewish People's Relief Committee (Judiska folkets nationella hjälpkommitté) i Kanada. 1939 utsågs han till ordförande för Jewish Colonisation Association, och många fler poster följde. Ancta amerikanska maffiamän blev också judiska filantroper. De judisk-amerikanska organisationer som de skänkte pengar till hjälpte judar som kom som flyktingar från Nazityskland. Kunde man inte säga mot den bakgrunden: Det var många som blev rika under förbudstiden - 20-talet och 30-talet var ett mörkt kapitel, låt oss äntligen lämna det bakom oss!

Det vore fel, av flera skäl. Edgar Bronfman använde sin familjs orättfärdigt förvärvade förmögenhet till att bli ordförande för Judiska världskongressen. Delar av Bronfmanfamiljen är dessutom fortfarande öppet lierade med den organiserade brottsligheten på rännstensplanet. Edgars brorson Mitchell Bronfman utpekades i en rapport 1972 fran en brottskommission i Montreal som kompis med den lokale förbrytarbasen Willy Obront: "Deras förhållande sträcker sig till olaglig verksamhet som de ägnat sig åt till-sammans ... de särskilda tjänster som de gjorde varandra och de därav följande fördelarna för båda på områdena procen-teri, hasardspel, olaglig vadslagning, värdepapper, skatteflykt och korruption." (Ur "The Bronfman Dynasty" av Peter C. Newman, sid. 231) Obront och en annan av Mitchell Bronfmans brottskumpaner, Sidney Rosen, dömdes båda till fängelsestraff i mitten av 70-talet för "tvättning" av svarta pengar och andra brott.

Det klaraste skälet till att vi inte kan lämna maffiakapitlet bakom oss är dock att ADLa egen nuvarande ledning inte har lämnat det bakom sig.

 

Kissinger, det ockuperade Palestina och ADL!

ADL:s nuvarande ledning domineras faktiskt av personer med långvariga förbindelser till den organiserade brottslig-heten, framför allt till den internationella apparat som tvättar knarkpengar.

Den främste bland dessa korrumperade ADL-funktionärer är (juden) Kenneth Bialkin, tidigare ordförande för ADL och nu hedersordförande samt ledamot av ADL-stiftelsens styrelse. När Bialkin arbetade på advokatfirman Willkie Farr E Gallagher i New York under 70-talet var han hjärnan bakom Robert Vescos plundring av Investors Overseas Service (IOS) på drygt 60 miljoner dollar. Finansmannen Vesco, nu på flykt från rättvisan och bosatt i Havanna på Kuba, jobbade tidigt ihop med den colombianske knarkkungen Carlos Lehder, och hjälpte Lehder att bygga upp rutterna för sin marijuana- och kokainsmuggling genom Bahamas. Den 17 april 1989 åtalades Robert Vesco igen i Jacksonville, Florida, för inbland-ning i en colombiansk kokainsmugglingskonspiration under tiden 1974-89.

I januari 1980 dömdes Willkie Farr E Gallagher av en domstol i New York att betala 35 miljoner dollar till offren ` för plundringen av IOS. Man upptäckte då att Bialkin hade medverkat i genomförandet av plundringen på alla nivåer.

Källor inom polisen tror att IOS tog emot miljardtals dollar i knarkpengar, och att det var där som Meyer Lansky hade placerat sina pengar.

Bialkin flyttade nyligen över till Skadden Arps, den största advokatfirman i USA. På ungefär samma sätt som Willkie Farr E Gallagher var pionjärer i de intrikata penningtvätt-operationer som i dag är pulsådern i den internationella narkotikahandeln, var Skadden Arps pionjärer i användningen av skräpobligationer och lånefinansierade företagsköp för att återbörda miljardtals dollar med tvivelaktigt ursprung till USA genom "hostile takeovers" och "asset stripping" av den amerikanska industrin. Några av Skadden Arps mest beryktade klienter: Michael Milken och Ivan Boesky - som bada inte av en tillfällighet varit bidragsgivare till ADL.

En annan f d ADL-ordförande, Burton Joseph, spelade en nyckelroll i Robert Vescos övertagande och plundring av I0S, genom att sätta Vesco i förbindelse med sin skyddsling, finansmannen Meshulan Riklis på Rapid America Corp. Enligt rättegångshandlingarna köpte Riklis en kontrollerande aktie-post i IOS som ombud för Vesco. Riklis skulle senare knytas till Bialkin, Edgar Bronfman, Herry Kissinger och andra ADL-personer i en fastighetsskandal som gällde olagliga inköp av stora markområden på de av Israel ockuperade territorierna och i de kristna och muslimska delarna av Jerusalem.

Medan Bialkin var på Willkie Farr & Gallagher fungerade firman också som juridiskt ombud åt ADL och företrädde sådana stora donatorer till ADL och misstänkta förbrytare som bankiren Edmond Safra. Bialkin företrädde själv Safra i rättegången om hans köp av American Express, en transak-tion som slutade med fiasko några år senare. Talesmän för American Express beskyllde Safra för penningtvätt.

Den 3 januari 1989 utpekades Safra av den amerikanska tullen och av den amerikanska narkotikapolisens folk i Bern i Schweiz som en huvudperson i en internationell penningtvätt-operation i vilken också Shakarchi Trading Company figurera-de. Safras Republic National Bank i New York hade använts som genomgångskonton för knarkpengar från libanesiska, bulgariska och colombianska ligor.

 

Att utforma USA:s federala lagar!!

Samtidigt som dessa "transaktioner" pågick satt Bialkin (som då var ordförande för ADL) också med i en kommission med uppdrag att göra en översyn av USAa federala lagar. I samma kommission satt också C. Boyden Gray, advokat åt vicepresidenten George Bush, som ledde administrationens Special Situation Group och Crisis Pre-Planning Group, de två organ som hade inrättats för att uppsikt över ReganIBush-regeringens centralamerikapolitik.

Brevlådeföretaget Lake Resources i Geneve i Schweiz, som Oliver Norths kumpaner general Secord och Albert Hakim använde, kontrollerades ända från början av advokaten Willard Zucker. Zucker hade jobbat ihop med Bialkin på Willkie Farr & Gallagher. 1972 utsågs han av ADL:s ordförande till chef för IOS juridiska avdelning, och blev därmed en viktig aktör i Vescos plundring av detta företag.

Bortsett från det ägde Edmond Safra, en av de största bidragsgivarna till ADL, tillsammans med Willard Zucker den flotta av privata flygglan som användes för att flyga den davarande säkerhetsradgrvaren Robert McFarlane och överstelöjtnant Oliver North till hemliga möten om illegala vapenförsäljningar.

Enligt medhjälpare till Safra skänkte finansmannen Safra 1 miljon dollar till ADL sedan han vunnit ett civilmål 1989.

 

"Forskning i Israel": Penningtvätt & knark

Om det finns någon bank som är närmare knuten till ADL än någon annan, så är det Sterling National Bank i New York.

Den 29 januari 1982 inlämnade italienska myndigheter en stämningsansökan mot Sterling National Bank och andra amerikanska banker som beskylldes för att ha snuvat Banca Privata Italiana å 27 miljoner dollar. Styrelseordförande i Sterling, både dä och nu, är Theodore H. Silbert, även han hedersordförande i ADL och tidigare chef för ADL Appeal, som raggar pengar till ADL. Källor inom den amerikanska polisen hävdar att Sterling varit en front för maffian ända sedan den grundades 1919 av Meyer Lanskys kompanjon Frank Erickson. Sterling figurerade också i en skatteflykt-skandal i början på 80-talet där huvudpersonen var en annan styrelseledamot i banken med kopplingar till ADL, Arnold Burns, som var vice justitieminister under Reagan.

Burns advokatfirma, Burns E Summit, påstods ha erbjudit sina klienter en rad skattefria placeringsobjekt i den karibiska övärlden som gjorde att miljontals dollar kunde undanhållas från skatt genom luftplaceringar i "forskning och utveckling" i Israel.

En annan högt uppsatt person i Reaganadministrationen, Italienambassadören Maxvell Raab, har också länge varit styrelseledamot i Sterling. Raab var tidigare affärskompanjon till Meyer Lansky i International Airport Hotel Corporation.

En annan bankir med maffiakopplingar som sitter i ADL:s nationella kommission och i ADLa senast utgivna "Purpose and Program" omnämns som hedersordförande, är Leonard Abess på City National Bank i Miami. 1981 tog Abess in en av den colombianska Medellinkartellens penningtvättare, Alberto Duque, i bankens styrelse (där han satt kvar tills han åkte fast för penningtvätt och sattes i fängelse 1986). Ett år senare, 1982, utsågs Donald Beasley till styrelseord-förande i City National. Beasley kom från Nugen Hand Bank, som tros ha tvättat pengarna från den sydostasiatiska heroin-handeln, och även de svarta pengarna från den olagliga vapen-handel som bedrevs av Theodore Schakley och andra f d höjdare i CIA som senare figurerade i contras-skandalen.

Listan på dem som skänkt Pengar till och mottagit utmärkelser från ADL de senaste artiondena är som en med-lemsfööteckning i Meyer Lanskys internationella brottssyndi-kat. Langvariga Lanskykumpaner som Victor Posner, Holly-woodadvokaten Sidney Korchak och Moe Dalitz är alla med som ADL-mecenater.

På regionplanet är mönstret detsamma. Phil Baskin, en advokat och fixare åt det demokratiska partiet i Pittsburgh och ADL:s främste operatör i västra Pennsylvania, tvingades avga som delägare i sin egen advokatfirma sedan det visat sig att han medverkat i ett försök att ge ett stort byggkon-trakt till "Nicky" Sands, en av topparna i Gambinofamiljen i New York.

Och Paul Lipkin, ordförande för ADL:s regionstyrelse i Virginia, var i tiotals år advokat åt (juden) Arthur "Bootsy" Goldstein, den störste porrförsäljaren i Norfolk. Goldstein arresterades 85 gånger och dömdes tre gånger till fängelse för att bl a ha sålt lim tili minderåriga.

ADL har aldrig visat något intresse av att göra sig kvitt dessa förbrytarelement. De ger tvärtom utmärkelser till gangstrar som Dalitz, samtidigt som de förtalar alla som angriper ADL:s förbindelser till den organiserade brottslig-heten som "antisemitiska".

 

56

 

SVENSK- ISLAMISKA FÖRBUNDET Stockholm 24/08/89

 

Till/

STATSMINISTER INGVAR CARLSSON

Kanslihuset, Stockholm

 

Käre statsminister Ingvar Carlsson!

Som ordförande i Svensk-Islamiska Förbundet anhåller jag om ett kort samman- träffande personligen med Dig för att framföra den oro som vi muslimer i Sverige känner inför de starka internationella påtryckningar på den svenska regeringen liksom på riksdagen och de två ledande borgerliga oppositionspartierna från den i Stockholm nu kongressande judiska organisationen B'nai B'rith med dess fräcke världspresident Seymour Reich i spetsen, som emottagits (som en officiell statsman) av utrikesminister Sten Andersson, riksdagens vice talman Ingegerd Troedsson, moderatledaren Carl Bildt och folkpartiets ledare Bengt Westerberg, samt av representanter från näringslivet!!

Här söker en privat judisk frimurerivärldsorganisation (som, utom fräcka imperialistiska anspråk byggda på gammaltestamentliga sagor, inget har att göta med Palestina) söker påverka Sveriges inställning i den tragiska palestinakontlikten till den judiska ockupationsmakten Israels favör, och enligt intervjun på måndagen den 21 augusti i Svenska Dagbladet och samma dag i Riksradions Eko-sändningar har denne judiske världspresident, hemmahörande i USA, uttalat sig förklenande om den svenska regeringens lovvärda fredssträvanden genom att fräckt säga att svenska regeringen är "naiv"! Och, emot detta, möter det svenska etablissemanget dessa fräcka sionistiska missaktningar med vördnadsfulla högaktningar!

Låt mig avslutningsvis här säga, att vi muslimer - vi är bortåt 100 000 här i Sverige - är allvarligt bekymrade över hur Israel mot oss muslimer och kristna i palestinafrågan mobiliserar mäktiga judiska organisationer med förgreningar i olika länder i en världssionistisk offensiv till stöd för Israels grymma ockupationspolitik.

Till stöd för våra kristna och muslimska ockuperade, förtryckta och fördrivna bröder i Palestina, är palestinafrågan en islamisk och en kristen sak. I denna tragiska palestinakonflikten finns inte enbart den kolonialistiska judiska parten. Det finns även den förtryckta islamiska parten.

Vänliga hälsningar

Ahmed Rami

 

57

 HÅRDPORREN I USA
DOMINERAS HELT AV JUDAR

 

Skulle det vara ett grundlöst påstående att säga att judar som en specifik grupp är sexualbesatta och fixerade till alla tänkbara varianter av sexualitet i högre grad än andra gmpper, etniska och religiösa? När jag talar här om judar så menar jag inte en ras eller en "folkgrupp" som sådan. Men jag menar en grupp av ideologiska, politiska eller "religiösa" aktörer som påverkas av en viss ideologi eller av en viss religion. För mig är judarna - (som t ex kommunisterna, kristna och muslimer) ett ideologiskt begrepp eftersom man kan bli jude eller lämna judendomen om man vill.

I USA finns så gott som alla religiösa grupper representerade. Och också etniska grupper som fransmän, skandinaver och anglo-saxare ( en etnisk fransman t ex kan vara muslim, kristen eller jude etc ...). Traditionellt utgörs ännu den etniska majoriteten av anglosaxare och nordvästeuropéer (ättlingar till britter, irländare, tyskar, skandinaver, fransmän, holländare, belgare) liksom av en stor andel central - och östeuropéer (tjecker, polacker, slovaker, ungrare, ukrainare, jugoslaver, ryssar m fl) och av sydeuropéer (italienare, greker, spanskättlingar, huvudsakligen från Central - och Sydamerika m fl). Dessutom finns i USA stora majoriteter från Afrika ("de svarta", ättlingar från slavarna) och kineser och japaner liksom alltfler asiater från tiden efter andra världskriget (philippiner, koreaner, indier m fl) och även en mindre minoritet araber.

Religiöst domineras USA fortfarande av kristna, (främst protestanter och frikyrkliga, men även talrika katoliker), men alla andra religioner och sekter är också representerade i USA.

Vad gällerjudarna i USA, som till övervägande del är invandrare från Östeuropa (Ryssland, Ukraina, Polen, Ungern, Litauen och Rumänien) och Centraleuropa (Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien m fl) samt från Turkiet och de centralasiatiska sovjetrepublikerna, så är de askenaser ("östjudar") och till större delen ättlingar till kasarerna, ett turkmongoliskt folk som på 700-talet e Kr övergick till judendomen ( i det dåvarande Kasarriket mellan Svarta havet och Kaspiska havet) och är alltså inte ättlingar till Bibelns judar i Kanaans land eller Palestina.

Enligt officiellt judiska uppgifter (från synagogorna i USA) uppgår den judiska befolkningen i USA till cirka 6 miljoner judar. Befolkningsstatistiskt utgör judarna i USA med en total befolkning på cirka 240 miljoner invånare en mycket liten minoritet, cirka 2.5 procent. Men trots sin relativt mycket ringa andel av USA:s befolkning dominerar judarna på vissa områden i det amerikanska samhället, till exempel inom filmindustrin, TV, video, radio, press och kulturliv liksom inom reklamen och bokförlagen. Opinionsmedia, som förmedlar nyheter och åsikter, domineras i USA av judar. Att påstå detta är ingen överdrift, det är en uppgift som lätt kan bevisas eller förnekas av dem som närmare efterforskat saken. Att judarna har denna makt är inget fel, men makthavarna i en demokrati bör acceptera existensen av en opposition!

Men hur ligger det då till med t ex pornografin, särskilt den lössläppt förvildade och grovt utmanande hårdporren i USA (som sedan mitten av 60-talet inte längre cencureras)? Domineras den också av judar?

USA:s ledande porrtidning Screw - och det är en sannskyldig hårdporrtidning som innehåller en veritabel orgie i vidriga och de mest utstuderat fräcka smaklösheter - ägs av judar, redigeras av judar och har en medarbetarstab bland journalister och fotografer och tecknare som är övervägande judisk. Denna tidnings utgivare och chefredaktör Al Goldstein säger i Screw den 25 september 1989 ( i en intervju med en kvinnlig porraktris):

"As you know 85 percent of men in porn films are Jewish." (Som du vet är 85 procent av männen i pornografiska filmer judar).

Eftersom detta uttalande härrör från en ledande expert på området, därtill själv jude, finns det inga rimliga skäl att ifrågasätta sanningshalten i utsagan.

Denne A1 Goldstein har även i samma nummer av sin tidning Screw författat en ledare, där han fördömer och förlöjligar president Bush för dennes beslut att föra en kampanj mot narkotikaligor och narkotikamissbruk i USA med argumentet att denna kampanj mot narkotika endast maskerar en kampanj mot porr och "sex", varmed han tydligt menar att alla de sexuella perversioner som han själv så energiskt glorifierar skulle kunna begränsas, om narkotikamissbruket effektivt skulle bekämpas.

Var och en som bara kastar några snabba blickar i denna hårdporrtidning - och liknande alster liksom floran av hårdporrfilmer där 85 procent av männen är judar - torde bli helt övertygad om att det här är fråga om uttryck för en pervers "religiöst" "judisk" sexualbesatthet. När man sedan besvärar sig med att läsa några av artiklarna och granskar floderna av annonser om porrklubbar i tidningen far man detta intryck bekräftat.

Svaret på frågan om "religionen" judendomen som grupp är särskilt sexualbesatt kan inte bli annat än ett tveklöst ja - med hänsyn till den oerhörda överrepresentationen av judar inom porrindustrin, vilket sedan motsvaras av den judiska överrepresentationen inom den sexualfixerade psykoanalysen alltsedan Sigmund Freud såväl bland de utövande psykoanalytikerna och sexologema liksom bland patientklientelet.