VALDA UTDRAG FRN ARTIKLAR AV PROFESSOR ISRAEL SHAHAK, PUBLICERADE I DEN 
PALESTINSKA TIDNINGEN KHAMSIN



Utnyttjande kunskaper som jag frvrvat i unga r brjade jag studera de  
talmudiska lagarna som styr relationerna mellan judar och icke-judar.  
Det blev d uppenbart fr mig, att varken sionismen eller det politiska  
livet i staten Israel sedan dess grundande, eller den politik, som bedrivits  
av judendomens vnner i frskingringen, kunde frsts, om man inte  
rknade med det djupare inflytandet frn dessa lagar och den vrldsbild,  
som de bde skapar och ger uttryck fr.  
 
Den faktiska politik, som Israel bedrev efter sexdagars-kriget och  
speciellt den israeliska regimens apartheid-karaktr i de ockuperade  
omrdena liksom de flesta judars instllning till frgan om palestiniernas  
rttig-heter, har enbart strkt mig i min vertygelse. 
 
Nr jag konstaterar detta, frsker jag inte bortse frn de politiska eller  
strategiska vervganden, som kan ha vglett Israels styresmn. Jag sger  
bara, att all politik som frs r ett samspel mellan realistiska  
bedmningar och ideologisk pverkan. Den senare har en tendens att bli  
desto strre ju mindre den diskuteras och "dras fram i ljuset". Varje form  
av rasism och diskriminering fr strre politisk genomslagskraft, om den  
uppfattas som en naturlig sak i det samhlle, dr den frekommer.  
 
Det gller speciellt, om den inte fr diskuteras, vare sig formellt eller  
genom en tyst verenskommelse. Nr rasism, diskriminering och frm- 
lingshat florerar bland judar och riktas mot icke-judar, nrd av religisa  
motiveringar, d har den sitt motstycke i antisemitismen och dess  
religisa motiveringar. Men medan den senare diskuteras i vra dagar, s  
ignoreras allmnt den judiska rasismens sjlva existens, och det mer  
utanfr Israel n inne i det. 
 
Definierandet av den judiska staten 
 
Utan en fregende diskussion av den allmnna judiska instllningen till  
icke-judar kan man inte en gng frst begreppet "judisk stat", som Israel  
formellt definierar sig sjlvt. Den utbredda missuppfattning, som man  
har om Israel utan att ens beakta arten av dess regim i de ockuperade  
omrdena, (nmligen att det skulle vara en sann demokrati) beror p att  
man vgrar inse vad en "judisk stat" innebr fr icke-judar. Enligt min  
uppfattning utgr Israel som en judisk stat en fara inte bara fr sig sjlv  
och sina invnare utan ocks fr alla judar och fr alla andra folk och  
stater i Mellanstern och drutanfr. 
 
 
 
 Jag anser ocks, att de vriga statsbildningarna i Mellanstern, som  
definierar sig som "arabiska" eller "muslimska" likaledes utgr en fara.  
Men detta diskuteras ju, till skillnad frn den judiska karaktren av  
staten Israel. 
 
Principen om Israel som en "judisk stat" var ytterst viktig fr israeliska  
politiker frn statens grundande och inprntades i den judiska  
befolkning-en p alla tnkbara stt. Nr det i brjan p 80-talet  
framtrdde en liten minoritet av israeliska judar, som motsatte sig det hr  
begreppet, stiftade en stor majoritet av ledamterna i knesset en grundlag  
(det vill sga en lag som gr ver bestmmelserna i andra lagar och  
endast kan terkallas genom en speciell procedur). Enligt denna lag fr  
inget parti, som ppet motstter sig principen om en "judisk stat" eller  
avser att ndra den med demokratiska medel deltaga i valen till den  
israeliska lagstiftande frsamlingen. 
 
Jag sjlv motstter mig kraftigt denna frfattningsprincip. Den lagliga  
konsekvensen fr mig r den, att jag i den stat, som jag r medborgare i,  
inte kan vara medlem i ett parti, vars principer jag gillar och som fr  
deltaga i valen till knesset. Redan detta visar, att staten Israel inte r en  
demokrati, eftersom dr tillmpas en ideologi, som riktar sig mot alla  
icke-judar och mot de judar, som motstter sig denna ideologi. 
 
Faran med denna frhrskande ideologi begrnsar sig ingalunda till  
landets inre angelgenheter, utan har ocks betydelse fr den israeliska  
utrikespolitiken. Den kommer ocks i fortsttningen att vxa i och med  
att tv nuvarande utvecklingslinjer frstrks: kningen av Israels judiska  
karaktr och kningen av dess makt, speciellt p atomvapnens omrde.  
En annan desdiger faktor r det kade israeliska inflytandet ver det  
politiska etablissemanget i USA. Av dessa skl r en noggrann informa- 
tion om judendomen - och speciellt om Israels behandling av icke-judar -  
nu inte bara betydelsefull utan ocks livsviktig ur politisk synpunkt. 
 
Lt mig brja med den officiella israeliska definitionen av termen  
"judisk", som illustrerar den avgrande skillnaden mellan Israel som en  
"judisk stat" och majoriteten av vriga stater!  Officiellt "tillhr"  
nmligen Israel endast och allenast sdana personer, som av den  
israeliska myndigheterna definieras som "judiska", oavsett var de bor.  
Innebrden av begreppet "judisk" som det anvnds av vanligt folk r  
emellertid inte srskilt klar, och drfr har man sett sig tvungen att ge det  
en officiell definition.  
 
Enligt israelisk lag betraktas en person som "judisk", om vederbrandes  
mor, mormor, mormorsmor och mormorsmormor var judinnor till  
religionen, eller om personen i frga har omvnts till judendomen p ett  
fr de israeliska myndigheterna tillfredsstllande stt. Det frutsttes  
ocks, att personen inte har vergtt frn judendomen till ngon annan  
religion, i vilket fall Israel upphr att betrakta dem som judiska. 
 
Av dessa tre frutsttningar representerar den frsta den talmudiska  
definitionen av "vem som r en jude", vilken den judiska ortodoxin rttar  
sig efter. Talmud och den senare rabbinska lagen erknner ocks  
omvndelsen av en icke-jude till judendomen (till och med omvndelsen  
av en icke-judisk slav, inkpt av en jude), frutsatt att den utfrs av  
auktoriserade rabbiner p det rtta sttet. Det "rtta sttet" innebr, vad  
personer av kvinnligt kn betrffar, att de skall inspekteras nakna av tre  
rabbiner i ett "reningsbad", en ritual, som inte ofta omnmns i brittisk  
press, trots att den otvivelaktigt skulle vara av stort intresse fr somliga  
lsare.  
 
Det finns ytterligare ett tvingande skl fr en officiell definition av vem  
som r eller inte r "jude". Staten Israel diskriminerar officiellt till  
frmn fr judar och till nackdel fr icke-judar p mnga livsomrden, av  
vilka jag anser dessa tre vara viktigast: rtt till bosttning, rtt till arbete  
och rtt till likhet infr lagen. 
 
Diskrimineringen p bosttningens omrde grundar sig p det faktum, att  
cirka 92 % av Israels land r statens egendom och administreras av en  
srskild landmyndighet i enlighet med de regler som utfrdats av den  
Judiska Nationalfonden, en avdelning av den sionistiska vrldsorganisa- 
tionen. I sina bestmmelser frnknner JNF alla icke-judar rtten att  
bostta sig, att bedriva affrsverksamhet och inte sllan ocks att arbeta.  
Om en sdan diskriminering tillmpades mot judarna i en annan stat, s  
skulle den omedelbart och med all rtt klassificeras som antisemitism  
och skert utlsa vld-samma protester. Men nr den tillmpas av Israel  
som en del av dess judiska ideologi, blir den vanligtvis  ignorerad eller  
ursktad, nr den ngon enstaka gng rkar bli omtalad. 
 
Att icke-judar frnknnes rtten att arbeta, betyder att de r officiellt  
frbjudna att arbeta p land som administreras av den israeliska land- 
myndigheten i enlighet med JNF:s bestmmelser. Visserligen  
genomdrivs inte alltid dessa bestmmelser i praktiken, men de finns dr.  
Tid efter annan frsker sig Israel p genomdrivningskampanjer genom  
sina statliga myndigheter.  
 
S sker till exempel, nr jordbruksministeriet tar itu med "oskicket att  
lta frukttrdgrdar som tillhr judar och r belgna p Nationens  
land skrdas av arabiska arbetare", ven om dessa arbetare r  
medborgare i Israel.  
 
Staten Israel frbjuder ocks strngeligen de p Nationens land bosatta  
judarna att arrendera ut ens en del av sitt land t araber i andra hand, ens  
fr en kort tid. De som gr s bestraffas, vanligtvis med dryga bter.  
Dremot r det inget frbud mot att icke-judar arrenderar ut sitt land t  
judar. Allt detta betyder i mitt fall, att jag i min egenskap av jude har rtt  
att arrendera en frukttrdgrd av en annan jude fr att kunna skrda dess  
produkter, medan en icke-jude saknar den rtten. 
 
Icke-judiska medborgare i Israel har inte rtt till likhet infr lagen, en  
diskriminering som kommer till uttryck i mnga israeliska lagar.  
Frmod-ligen fr att undvika besvrande formuleringar anvnder man i  
dessa vanligen inte uttryckligen termerna "judisk" och "icke-judisk". Det  
gr man dremot i den viktiga Lagen om tervndande. 
 
Enligt denna lag har endast personer som officiellt erknts som judar rtt  
att f komma in i Israel och bostta sig dr. De fr automatiskt ett immi- 
grationsintyg, vilket vid ankomsten ger dem "medlemskap i egenskap av  
tervndande till sitt judiska hemland" samt rtt till mnga ekonomiska  
frmner, ngot varierande beroende p vilket land de emigrerat frn.  
Judar som emigrerar frn ngon av delstaterna i den tidigare Sovjet- 
unionen fr ett "anpassningsbidrag" p mer n 20.000 dollar per familj.  
Alla judar som invandrar till Israel enligt denna lag fr omedelbart rtt  
att rsta i valen och invljas i knesset - ven om de inte talar ett enda ord  
hebreiska. 
 
Andra israeliska lagar anvnder suddigare uttryck i stil med "var och en  
som kan immigrera i enlighet med Lagen om tervndande" och "var och  
en som inte har rtt att immigrera i enlighet med Lagen om tervnd- 
ande". Beroende p vilken lag som r tillmplig beviljas s frmner till  
den frstnmnda kategorin och nekas sdana systematiskt till den  
sistnmnda. Det medel som rutinmssigt anvnds fr att genomfra  
diskrimineringen i vardagslivet r ID-kortet, som var och en mste bra  
p sig dygnet runt. ID-korten utvisar en persons officiella nationalitet,  
som kan vara "judisk", "arabisk", "drusisk" eller liknande, med ett viktigt  
undantag: "israelisk" frekommer inte.  
 
 
 
Frsk att tvinga inrikesministern att lta israeler som s nskar  
officiellt betecknas som "israel" eller rent av "israel-jude" i sina  
respektive ID-kort har misslyckats. De som har frskt sig p det, har  
ftt ett brev frn inrikesministeriet med konstaterandet att "man har  
bestmt sig fr att inte erknna ngon israelisk identitet". Vem som  
bestmt detta eller nr beslutet togs, fr man inte veta. 
 
Det finns s mnga lagar och frordningar i Israel som ger frmner t  
"personer, som kan immigrera i enlighet med Lagen om tervndande",  
att mnet krver en separat behandling. Vi ska hr ge ett exempel, som  
kan verka trivialt i jmfrelse med bestmmelserna om bosttning, men  
som inte desto mindre r viktigt, eftersom det avsljar den israeliske  
lagstift-arens verkliga avsikter. 
 
Israeliska medborgare, som lmnat landet fr en tid men definierats som  
"personer med rtt att tervnda i enlighet med Lagen om tervndande",  
r vid sin terkomst berttigade till genersa tullfrmner, bidrag till  
deras barns skolundervisning och antingen bidrag eller ln p  
frdelaktiga villkor till att kpa sig en lgenhet, med mera. Medborgare  
som inte kan s definieras, det vill sga icke-judiska medborgare i Israel,  
fr inga av dessa frmner. Avsikten med denna diskriminering r  
tydligen att minska antalet icke-judiska medborgare i Israel, fr att gra  
landet till en mera "judisk" stat. 
 
Ideologin om "terkpt" land 
 
Israel sprider ocks bland sina judiska medborgare en exklusivistisk  
ideologi om terkp av ett land. Dess officiella syfte - att reducera  
antalet icke-judar till ett minimum - kommer vl till synes i denna  
ideologi, som de judiska skolbarnen i Israel indoktrineras med. De fr  
lra sig, att den inte bara r tillmplig p staten Israel, utan ocks p vad  
som efter 1967 kallades "landet Israel". Enligt ideologin r terkpt land  
sdant som vergtt frn icke-judiskt till judiskt garskap. garskapet  
kan antingen vara privat eller innehas av JNF eller den judiska staten.  
Allt land som tillhr icke-judar, betraktas som "icke terkpt". Den  
logiska fljden av en sdan ideologi r utdrivandet, kallat  
"verfrandet", av alla icke-judar frn det landomrde, som skall  
"terkpas". Det land Utopien i den judiska ideologin, som staten Israel  
gjort till sin, r drfr ett land som r fullstndigt "terkpt" och till  
ingen del gs eller bearbetas av icke-judar. 
 
 
 
 
Ledarna fr den sionistiska arbetarrrelsen gav uttryck t denna ytterst  
motbjudande id med strsta klarhet. Walter Laquer, en hngiven  
sionist, berttar i sin bok "Sionismens historia" (1974) hur en av dessa  
andliga fder, A.D.Gordon, (dd 1919) "tyckte illa om vld i princip  
och godknde sjlvfrsvar endast under extrema omstndigheter. Men  
han och hans vnner ville att varje trd och buske i det judiska  
hemlandet inte skulle f planteras av ngra andra n judiska  
pionjrer." De ville allts, att alla andra skulle packa sig drifrn och  
lmna landet fr att "terkpas" av judar! Gordons efterfljare lade till  
mera vld n han avsg, men principen om "terkp" och dess  
konsekvenser kvarstr. 
 
P samma stt frhller det sig med kibbutzen, som p mnga hll  
hlsades som ett frsk att skapa ett utopiskt samhlle: Kibbutzen var  
och frblir ett exklusivistiskt Utopien. ven om den r sammansatt av  
ateister, s accepterar den i princip inte arabiska medlemmar utan krver  
att potentiella medlemmar av andra nationaliteter frst omvnds till  
judendomen. Man behver drfr inte frvnas ver att grabbarna frn  
kibbutzen kan betraktas som det mest militaristiska elementet i det  
israeliska judiska samhllet! 
 
Det r denna exklusivistiska ideologi snarare n alla den israeliska  
propagandans pstdda "skerhetsbehov" som varit drivkraften fr Israels  
landockupationer p 50-talet och terigen vid mitten av 60-talet och i de  
besatta omrdena efter 1967. Den har ocks dikterat officiella planer i  
Israel fr "Galilens judaisering". Hrmed menas uppmuntrandet av judar  
att bostta sig i Galilen genom att ge dem ekonomiska frmner. Jag  
undrar hur judarna i USA skulle reagera, om man freslog en plan fr  
"kristnandet av New York" eller ens bara av Brooklyn i deras land!  
 
Men "terkpet av landet" innebr mer n bara en regional "judaisering".  
I hela det israeliska omrdet spenderar JNF, kraftigt uppbackad av  
statliga israeliska agenturer (speciellt den hemliga polisen), stora  
summor av skattebetalarnas pengar fr att "terkpa" varje landomrde,  
som icke-judar r villiga att slja, och parera varje frsk av en jude att  
slja sitt landomrde till en icke-jude genom att betala honom ett hgre  
pris. 
 
Israelisk expansionism 
 
Den strsta faran, som Israel i egenskap av en "judisk stat" stller sitt  
eget folk, andra judar och sina grannar infr, r dess ideologiskt  
motiverade strvan efter territoriell expansion och den oundvikliga serie  
av krig som blir resultatet av denna strvan. 
 
Ju mer Israel blir judiskt, eller som man sger p hebreiska, "tervnder  
till judendomen", desto mer vgleds dess aktuella politik av ideologiska  
vervganden och desto mindre av rationella sdana. Min anvndning av  
termen "rationell" hnfr sig hr inte till en moralisk vrdering av den  
israeliska politiken eller till Israels pstdda frsvars- eller skerhets- 
behov (och nnu mindre till det pstdda behovet av "Israels  
verlevnad"). Jag tnker hr endast p Israels imperialistiska politik,  
baserad p dess pstdda intressen. Hur moraliskt frkastlig eller  
politiskt oansvarig en sdan politik n r, s anser jag drivandet av en  
politik grundad p "judisk ideologi" i alla dess olika versioner vara nnu  
vrre. Det ideologiska frsvaret fr den israeliska politiken baseras  
vanligtvis p judisk religis tro, eller - vad sekulariserade judar betrffar  
- p "judarnas historiska rttigheter", vilka hrrr frn dessa  
trosfrestllningar och bibehller den religisa trons dogmatiska  
karaktr. 
 
Min egen politiska omvndelse frn att vara en beundrare av Ben-Gurion  
till att bli hans energiska motstndare brjade exakt med en sdan tviste- 
frga. r 1956 svalde jag ivrigt Ben-Gurions alla politiska och militra  
skl fr Israels igngsttande av Suezkriget, till dess att han, trots att han  
var ateist, stolt ver sitt ignorerande av den judiska religionens bud, i  
knesset p tredje dagen av kriget, angav, att dess verkliga syfte var att  
terstlla Davids och Salomos kungarike till dess bibliska grnser. Nr  
han hunnit s lngt i sitt tal, reste sig spontant nstan varje ledamot av  
frsamlingen och sjng den israeliska nationalsngen.  
 
Mig veterligen har aldrig ngon sionistisk politiker ngonsin tagit  
avstnd frn Ben-Gurions uppfattning, att Israels politik - i rimlig mn -  
mste grundas p terstllandet av de bibliska grnserna. En nrmare  
analys av Israels storvulna strategier och aktuella principer fr sin  
utrikespolitik gr det solklart, att det mer n ngon annan faktor r den  
judiska ideologin som bestmmer den faktiska israeliska politiken.  
Bortseendet frn juden-domen som den verkligen r gr den hr  
politiken obegriplig fr utlndska observatrer, som vanligtvis inte  
knner till ngot annat om judendomen n det som anfrts i dess  
frsvarares grova propaganda. 
 
Som jag ltt kan illustrera, rder en vsentlig skillnad mellan israelisk  
imperialism av den mest storvulna men vrldsliga typen och den som  
bygger p "den judiska ideologins" principer. Den senare freskriver, att  
land, som antingen regerades av ngon judisk hrskare i forna tider eller  
utlovades t judarna av Gud (enligt Bibeln eller ngon rabbinsk tolkning  
av Bibeln eller Talmud) skall tillhra Israel, eftersom det r en judisk  
stat. 
 
 
Visserligen menar mnga israeliska "duvor", att en sdan ervring br  
uppskjutas till en tid, d Israel r starkare n nu, eller att det frhopp- 
ningsvis blir frga om en "fredlig ervring", det vill sga att de arabiska  
hrskarna eller folken blir "vertalade" att avst frn landet i frga i  
utbyte mot de frmner, som den judiska staten d skulle sknka dem. 
 
Det freligger ett antal skiljaktiga versioner av de bibliska grnser fr  
landet Israel, som rabbinska auktoriteter anser att den judiska staten  
rtteligen br utstrckas till. De mest vittfamnande bland dem innefattar  
fljande omrden inom dessa grnser: i sder hela Sinai och en del av  
norra Egypten upp till omgivningarna av Kairo; i ster hela Jordanien  
och en stor bit av Saudi-Arabien, hela Kuwait och en del av Irak sder  
om Eufrat; i norr hela Libanon och hela Syrien, plus en stor del av  
Turkiet (upp till Vansjn i ster); och i vster n Cypern! 
 
Mycken forskning och lrd diskussion om dessa grnser, presenterad i  
kartor, bcker och artiklar, publiceras i Israel, ven i former av mer  
populr propaganda, ofta med statliga bidrag. Helt skert r, att den  
numera avlidne Kahane och hans flje av extremister, liksom inflytelse- 
rika organisationer som Gush Emunim, inte bara nskar att Israel skall  
ervra dessa territorier, utan betraktar det som en gudomligt anbefalld  
handling med en given lyckosam utgng, eftersom den kommer att  
utfras med Guds bistnd!  
 
I sjlva verket anser viktiga judiska religisa figurer, att Israels vgran att  
starta ett sdant heligt krig, eller nnu vrre, dess terlmnande av Sinai  
till Egypten, var en nationell synd, som med rtta straffades av Gud. En  
av de mer inflytelserika rabbinerna i Gush Emunim, Dov Lior, rabbinen  
fr bosttningarna i Kiryat Arba och Hebron, frklarade gng p gng,  
att Israels misslyckande med att ervra Libanon 1982-85 var ett vl- 
frtjnt gudomligt straff fr dess synd att "ge bort en del av landet  
Israel", det vill sga Sinai, till Egypten! 
 
Fast jag obestridligen har valt ett extremt exempel p de bibliska grnser  
fr landet Israel som "tillhr" den "judiska staten", r dessa grnser nd  
mycket populra i national-religisa kretsar. Visst finns det ven mindre  
extrema versioner av bibliska grnser, ibland kallade "historiska  
grnser". Men det br betonas, att inom Israel och gemenskapen av dess  
judiska supportrar i frskingringen frnekas inte giltigheten av  
begreppen bibliska eller historiska grnser, utom av en liten minoritet,  
som motstter sig begreppet "judisk stat".  
 
Invndningar mot frverkligandet av sdana grnser genom ett krig r fr  
vrigt rent pragmatiska. Man kan t.ex. gra gllande, att staten Israel fr  
nrvarande r fr svag fr att ervra allt land som "tillhr" judarna. Man  
kan ocks hvda, att frlusten av judiska liv (men inte av arabiska liv!) i  
ett ervringskrig av sdan storlek r viktigare n ervringen av land, men  
inom den normgivande judendomen kan man inte gra gllande, att  
"landet Israel" - vilka grnser det nu n m ha - inte "tillhr" alla judar.  
 
I maj 1993 freslog Ariel Sharon formellt i likud-konventet, att Israel  
skulle gra begreppet "de bibliska grnserna" till sin officiella politik.  
Tmligen f invndningar framfrdes mot detta frslag, vare sig i likud  
eller utanfr partiet, och de byggde alla p pragmatisk grund. Ingen  
frgade ens Sharon, var exakt de bibliska grnser lg, som han envisades  
med att Israel skulle uppn! 
 
Lt oss komma ihg, att bland dem som kallade sig leninister fanns ingen  
som betvivlade, att historien fljer de principer, som utvecklats av Marx  
och Lenin. Det r inte bara tron sjlv - hur dogmatisk den n r - utan  
vgran att ngonsin betvivla den och oviljan att delta i en ppen  
diskussion, som skapar en totalitr mentalitet. Judar i det israeliska  
samhllet och i frskingringen, som "lever ett judiskt liv"och tillhr rent  
judiska organisationer, kan drfr sgas ha ett starkt totalitrt drag i sin  
karaktr. 
 
En storvulen israelisk strategi, som inte baserats p "den judiska ideo- 
logins" grundsatser utan p rent strategiska eller imperialistiska ver- 
vganden, hade emellertid ocks utvecklats sedan statens grundande. En  
auktoritativ och klarlggande beskrivning av de bakomliggande princip- 
erna fr en sdan strategi gavs av general Shlomo Gazit, en fre detta  
officer inom den militra underrttelsetjnsten. S hr skrev han 1992: 
 
Israels huvuduppgift har inte alls frndrats (sedan Sovjetunionens  
frsvinnande) och den r fortfarande av strsta betydelse. Israels  
geografiska lge i centrum fr den arabisk-muslimska Mellanstern  
frutbestmmer Israel till att hngivet bevaka stabiliteten i alla de  
omgivande lnderna. Det mste  skydda de existerande regimerna,  
frhindra eller stoppa radikaliseringsprocesserna och blockera  
utbredningen av den fundamentalistiska religisa fanatismen. Israel  
kommer att motstta sig oacceptabla frndringar utanfr dess  
grnser, ven om det ser sig tvunget att utnyttja all sin militra makt i  
detta syfte. 
 
 
 
Israel avser med andra ord att tvinga p andra stater i Mellanstern sin  
hegemoni. Det behver vl knappast ppekas, att Israel enligt Gazit har  
ett intresse av arabregimernas stabilitet. Genom att beskydda Mellan- 
sterns regimer utfr Israel en livsviktig tjnst t "de industriellt  
avancerade staterna, som alla har ett starkt intresse av att f garantier  
fr den politiska stabiliteten i Mellansterns lnder." Utan Israel skulle  
regimerna i omrdet ha kollapsat fr lnge sedan. Att de fortfarande  
existerar beror, menar Gazit, helt och hllet p israeliska hotelser.  
 
Sjlv r jag givetvis ocks motstndare till Israels icke-ideologiska  
politik, som den s klart utvecklas av Gazit. Men samtidigt inser jag, att  
farorna med Ben-Gurions eller Sharons av "den judiska ideologin"  
inspirerade politik r nnu mycket strre n med den rent imperialistiska  
politiken, hur kriminell den n r. Fljderna av andra ideologiskt  
inspirerade regim-ers politik pekar t samma hll. 
 
Existensen av den viktiga komponent av den israeliska politiken, som  
baseras p "judisk ideologi" gr det politiskt angelget att analysera den.  
Ideologin baserar sig i sin tur p den historiska judendomens instllning  
till icke-judar, ett huvudtema i denna bok. Den hr instllningen mste  
med ndvndighet pverka mnga judar, medvetet eller undermedvetet.  
Vr uppgift hr r att diskutera den historiska judendomen i klartext. 
 
Den "judiska ideologins" inflytande p mnga judar blir desto starkare,  
ju mer den hlls undan en offentlig diskussion. En sdan diskussion  
kommer frhoppningsvis att f folk att inta samma hllning gentemot  
den judiska chauvinismen och det av s mnga judar visade fraktet fr  
icke-judar, som de brukar inta gentemot antisemitismen och alla andra  
former av frmlingshat, chauvinism och rasism. Man antar med rtta, att  
endast det fulla klarlggandet av inte bara antisemitismen sjlv utan  
ocks av dess historiska rtter, kan utgra grunden fr dess bekmpande.  
P samma stt antar jag, att endast det fulla klarlggandet av den judiska  
chauvinismen och religisa fanatismen kan utgra grunden fr kampen  
mot dessa fenomen. 
 
Dett r alldeles speciellt sant i dag, d (till skillnad frn den situation  
som rdde fr 50 eller 60 r sedan) den judiska chauvinismens och  
religisa fanatismens politiska inflytande r mycket starkare n  
antisemitismens. Men hrtill kommer, att antisemitismen och den  
judiska chauvinismen enligt min bestmda vertygelse endast kan  
bekmpas p samma gng. 
 
 
 
Ett slutet Utopien? 
 
Till dess att en sdan hllning intas, frblir den faktiska faran med en  
israelisk politik baserad p "den judiska ideologin" strre n faran med  
den politik som baserar sig p rent strategiska vervganden. Skillnaden  
mellan de bda slagen av politik uttrycktes mycket vl av Hugh Trevor- 
Roper i hans ess om Thomas More och Utopien (1985), i vilken han  
betecknade dem som platoniska och machiavelliska: "Machiavelli  
ursktade sig tminstone fr de metoder han ansg ndvndiga i  
politiken. Han beklagade ndvndigheten av vld och bedrgeri och  
kallade dem inte fr ngot annat. Men Platon och More ansg dessa  
medel tilltna, under frutsttning av att de anvndes fr att  
upprtthlla deras egna utopiska republiker." 
 
P liknande stt r de som verkligen tror p det Utopien, som kallas "den  
judiska staten" med dess efterstrvade "bibliska grnser" nnu farligare  
n de storvulna strategerna av Gazits typ, drfr att de antingen anvnder  
religionen eller - nnu vrre - sekulariserade religisa principer med  
ansprk p absolut giltighet fr att rttfrdiga sin politik. Medan Gazit  
tminstone ser sig ndsakad att argumentera utifrn tesen, att det  
israeliska maktbudet gagnar arabregimerna, ltsades Ben-Gurion inte  
alls, att terstllandet av kungadmet under David och Salomo kommer  
att gagna ngon utom den judiska statsledningen. 
 
Anvndningen av platonska begrepp fr att analysera den p "judisk  
ideologi" baserade israeliska politiken borde inte verka egendomlig. Den  
har uppmrksammats av flera lrda mn, av vilka den viktigaste var  
Moses Hadas. Han hvdade (1959), att "den klassiska judendomen", det  
vill sga den judendom som etablerades av talmudiska lrde, i sina  
grunddrag r beslktad med platonismen, och d speciellt med den hos  
Platon framtrdande bilden av Sparta. Enligt Hadas var det ett viktigt  
drag i det platonska politiska systemet, som togs upp av judendomen  
redan under den mackabeiska perioden (142-63 f.Kr), nmligen "att  
varje sida av mnskligt beteende skall underkastas religisa sanktioner,  
som i verkligheten manipuleras av hrskaren." 
 
Det kan inte ges ngon bttre definition n denna platonska av "den  
klassiska judendomen" och av det stt p vilket rabbinerna manipulerade  
den. Hadas hvdar speciellt, att judendomen tog upp vad Platon sjlv  
sammanfattade som mlen fr sitt program i fljande vlknda passus: 
 
 
 
"Det viktigaste r att ingen, vare sig man eller kvinna, ngonsin skall  
vara utan en verordnad, och att ingen skall skaffa sig den mentala  
vanan att vidtaga ngon tgrd p sitt eget personliga ansvar, han m  
mena allvar eller inte. I fred liksom i krig mste han alltid leva med sin  
verordnade fr gonen. ... Med ett ord, vi mste trna sinnet att inte  
ens vervga att handla som en individ eller veta hur det skall g till."  
 
Om man byter ut "verordnad" mot "rabbin", fr man en perfekt bild av  
den klassiska judendomen. Denna pverkar fortfarande det israelisk- 
judiska samhllet och r i stor utstrckning bestmmande fr den  
israeliska politiken. Det var det ovan citerade stllet som utvaldes av  
Karl Popper i boken "Det ppna samhllet och dess fiender" (1945)  
fr att beskriva ett "slutet samhlles" vsen. Den historiska judendomen  
och dess bda efterfljare, den judiska ortodoxin och sionismen, r bda  
svurna fiender till det ppna samhllets begrepp, tillmpat p Israel. 
 
En judisk stat, vare sig den baseras p sin nuvarande judiska ideologi  
eller blir nnu mer judisk till sin natur, enligt den judiska ortodoxins  
principer, kan aldrig ngonsin innehlla ett ppet samhlle. Det  
israelisk-judiska samhllet har att vlja mellan tv saker. Det kan  
antingen bli ett helt slutet och krigiskt getto, ett judiskt Sparta,  
underhllet genom arabiska livegnas arbete och vidmakthllet genom sitt  
inflytande ver det politiska etablissemanget i USA och genom hotet att  
anvnda sina krnvapen, eller ocks kan det frska bli ett ppet  
samhlle. 
 
Det andra valet r beroende av att man gr en rlig underskning av sitt  
judiska frflutna, medger att judisk chauvinism och exklusivism  
existerar, och tar itu med en rlig underskning av judendomens  
instllning till icke-judar. 
 
 
 
Frdomar  och  orlighet 
 
Den frsta svrigheten med att skriva om det hr mnet r att termen  
"jude" under de senaste 150 ren har anvnts i tv ganska olika  
betydelser. Lt oss fr att frst det hr tnka oss frflyttade till r 1780!  
Den d allmnt accepterade termen sammanfll i grund och botten med  
hur judarna sjlva uppfattade sin identitet. Den var i frsta hand religis,  
men religionens freskrifter styrde det dagliga beteendet livet igenom,  
liksom sttet att frhlla sig till icke-judar.  
 
Det var d bokstavligen sant, att en jude inte ens kunde dricka ett glas  
vatten i en icke-judes hem, och samma fundamentala lagar fr beteendet,  
bde det sociala och det privata, gllde likformigt frn Yemen till New  
York. Vilken innebrd man n ska lgga i termen "jude" om-kring 1780 -  
judarna sjlva beskrev sig som en "religis nation" - s r det klart, att  
alla judiska samfund vid den tiden var avskilda frn de icke-judiska  
samhllen, i vilkas mitt de levde. 
 
Men allt detta frndrades genom tv parallella processer, vilka brjade i  
Holland och England, fr att sedan fortstta i det revolutionra Frankrike  
och i de lnder som fljde det franska exemplet och drefter i 1800- 
talets moderna monarkier.  ena sidan uppndde judarna en inte  
ovsentlig niv av mnskliga rttigheter (i ngra fall fullstndig likhet  
infr lagen).  andra sidan avskaffades det judiska samfundets lagliga  
makt ver sina medlemmar. Det br uppmrksammas, att bda  
utvecklingarna var samtidiga, och att den senare rent av r nnu viktigare,  
fastn mindre knd n den frra. 
 
nda sedan det sena romerska kejsardmets tid hade judiska samfund en  
betydande laglig makt ver sina medlemmar. Det gllde inte bara  
maktutvning genom frivillig mobilisering av socialt tryck (till exempel  
vgran att ha ngot som helst att gra med en jude, som uteslutits ur  
gemenskapen eller ens att begrava hans kropp), utan ocks maktutvning  
i form av naket tvng: prygel, fngelse eller utvisning. Allt sdant kunde  
en enskild jude helt lagligt utsttas fr av rabbinernas domstolar fr alla  
slags frseelser. ven ddsstraff kunde utmtas och utmttes ocks,  
varvid man ibland anvnde speciellt grymma metoder, ssom piskning till  
dds. 
 
 
 
 
Allt detta tillts inte bara utan uppmuntrades av de statliga  
myndigheterna i bde kristna och muslimska lnder. Slunda kan man i  
spanska arkiv frn 1200- och 1300-talen finna belgg fr att de fromma  
och gudfruktiga kungarna av Kastilien och Aragonien instruerade sina  
lika fromma och gudfruktiga mbetsmn att samarbeta med rabbinerna i  
syfte att fram-tvinga judarnas efterlevnad av sabbatsbudet! Varfr det d?  
Jo, nrhelst en jude btflldes av en rabbinsk domstol fr att ha  
"vanhelgat sabbaten", s skulle nio tiondelar av bterna verlmnas till  
kungen, ett mycket inkomstbringande arrangemang.  
 
Om rabbinernas makt i den ungerska delen av kejsardmet sterrike  
nnu s sent som 1832 vittnar ett brev frn den bermde rabbinen Moshe  
Sofer i Pressburg (numera Bratislava). Det var adresserat till Wien, dr  
judarna av kejsar Joseph II redan hade beviljats avsevrda individuella  
rttig-heter. Rabbinen konstaterar med beklagande, att sedan deras  
frsamling i Wien mist befogenheterna att straffa judiska lagvertrdare,  
har efter-levandet av de religisa buden blivit slappare. Men s tillgger  
han: "Nr jag hr i Pressburg fr veta, att en judisk affrsinnehavare  
vgat hlla sin affr ppen under de mindre helgdagarna, skickar jag  
omgende polisen p honom fr att ta honom i fngsligt frvar." 
 
De viktigaste draget i det judiska samfundet fre den moderna statens  
ankomst var detta, att efterlevnaden av judendomens religisa lagar,  
liksom inprglandet av dem genom undervisning, ptvingades judarna  
med fysiskt vld. Det enda sttet att undslippa det hr tvnget var att  
verg till folkmajoritetens religion, vilket under rdande omstndigheter  
innebar en total brytning av de sociala frbindelserna och drfr  
svrligen lt sig gra.  
 
Men i och med att den moderna staten hade uppsttt, miste det judiska  
samfundet sin makt att straffa eller skrmma den enskilde juden. Ett av  
de mest slutna samfunden p Jorden, ett av de mest totalitra i mnsklig- 
hetens hela historia kunde inte lngre slavbinda sina medlemmar. Denna  
befrielseakt kom fr det mesta utifrn, vilket hade mycket allvarliga  
konsekvenser fr framtiden. Precis som det i Tyskland hade varit ltt att  
stmpla iderna om mnskliga rttigheter "otyska" (de hade ju frts till  
Tyskland av den franska revolutionens armer), s visade det sig vara ltt  
att bland judarna - inte minst i Israel - angripa alla humanistiska och  
demokratiska ideal som "ojudiska". De kunde visserligen utnyttjas till att  
frmja det "judiska intresset" men hade ingen giltighet mot detta intresse,  
till exempel nr araberna beropade samma principer.  
 
 
Detta har ocks lett till en bedrglig och romantisk judisk historieskriv- 
ning, dr alla obekvma fakta frbigtts. Slunda finnar man i Hannah  
Arendts voluminsa bok om de totalitra idernas uppkomst, i vilken en  
avsevrd del gnas t judarna, inte den ringaste antydan om den verkliga  
arten av det judiska samhllet i Tyskland p 1700-talet: bokbrnning,  
frfljelse av frfattare, frbud mot den mest elementra "icke-judiska"  
undervisning, ssom utlrandet av korrekt tyska eller tyska skriven med  
det latinska alfabetet. Fre utgngen av 1700-talet fick ju tyska judar  
endast skriva tyska med hebreiska bokstver, vid risk att annars bli  
bannlysta eller piskade! 
 
Inte heller kan man i de talrika judiska historiebckerna p det engelska  
sprket finna de elementraste fakta om de judiska mystikernas  
instllning till icke-judarna: att de bokstavligen betraktas som "lemmar  
av Satan". De stora auktoriteterna, som Gershom Scholem, har med sitt  
anseende stllt sig bakom ett system av bedrgerier p alla "knsliga"  
omrden, varvid de populraste varit de mest orliga och vilseledande. 
 
Den sociala konsekvensen av liberaliseringsprocessen var emellertid, att  
en jude fr frsta gngen sedan omkring r 200 var fri att gra vad han  
ville, inom ramen fr landets lagar, utan att behva betala fr den  
friheten genom vergng till en annan religion. Friheten att studera och  
lsa bcker p moderna sprk, friheten att ta mat som inte godknts av  
rabbinerna, friheten att strunta i de mnga ljliga tabubestmmelserna  
som reglerar det sexuella livet och till och med tankelivet ("frbjudna  
tankar" hr till de allvarligaste synderna!), alla dessa friheter kom  
judarna till del genom moderna och till och med absolutistiska  
europeiska regimer.  
 
De senare var dock samtidigt antisemitiska. Nikolaus I i Ryssland  
utfrdade mnga lagar mot judarna i hans stat. Han frstrkte inte bara  
den hemliga polisen utan ocks den vanliga ordningsmakten. Det blev nu  
svrt att mrda judar p order frn deras rabbiner, vilket varit mycket ltt  
i Polen fre 1795.  
 
I en liten judisk stad i Ukraina vid slutet av 1830-talet beordrade en  
"helig rabbin" mord p en oliktnkande genom att kasta honom i det heta  
vattnet i ett av stadens badhus, och samtida judiska kllor noterar med  
skrck och frvning, att mutor inte lngre var effektiva. Inte bara  
grningsmnnen sjlva utan ocks den "helige mannen" blev strngt  
straffade. 
 
 
 
 
Regimen Metternich i sterrike fre 1848 var mycket reaktionr och  
fientligt instlld mot judarna, men den tillt inte att folk frgiftades bara  
fr att de var liberala judar. r 1848 blev regimen temporrt frsvagad.  
Det frsta, som ledarna fr det judiska samfundet i den galiziska staden  
Lemberg (numera Lvov) utnyttjade sin nyvunna frihet till, var att frgifta  
stadens liberala rabbin, som den lilla icke-ortodoxa gruppen hade im- 
porterat frn Tyskland. Ett av hans strsta ktterier var att han frsvarade  
och genomfrde en nyligen uppfunnen religis ceremoni! 
 
Befrielse utifrn 
 
Under de senaste 150 ren har termen "jude" drfr ftt en dubbel  
innebrd, till stor frvirring fr ngra vlmenande mnniskor, som  
inbillar sig, att de judar de trffar i sociala sammanhang r representativa  
fr judar i allmnhet. I steuropas lnder, liksom i arabvrlden,  
befriades judarna frn deras egen religions och deras egna samfunds  
tyranni av krafter utifrn alltfr sent och under omstndigheter som var  
alltfr ogynnsamma fr en kta social frndring. Mestadels - och  
speciellt i Israel - har samma gamla samhllssyn, samma mot icke-judar  
riktade ideologi och samma falska historieuppfattning bevarats.  
 
Detta gller till och med ngra av de judar, som gtt med i "progressiva"  
vnsterrrelser. En underskning av radikala, socialistiska och kommun- 
istiska partier kan erbjuda mnga exempel p maskerade judiska  
chauvinister och rasister, som gtt med i dessa partier fr att frmja det  
"judiska intresset" och som i Israel fresprkar diskriminering av icke- 
judar. Man behver bara kolla, hur mnga judiska "socialister" som har  
skrivit om kibbutzen utan att nmna det faktum, att det r en rasistisk  
institution, frn vilken icke-judiska medborgare i Israel r obevekligt  
uteslutna!  
 
I sjlva verket beskriver ordet "judarna" tv olika, t.o.m. kontrasterande  
samhllsgrupper, som med tanke p den aktuella israeliska politiken gr  
alltmer isr.  ena sidan har ordet den traditionella, totalitra innebrd,  
som diskuterats hr ovan.  andra sidan finns det judar till brden, som  
tillgnat sig Karl Poppers ider om vad han kallade det "ppna  
samhllet".  
 
Man br lgga mrke till, att alla de frmodade "judiska"  
karaktrsdragen r moderna drag, som var helt oknda under strre delen  
av den judiska historien och frst framtrdde, nr det totalitra judiska  
samhllet brjade frlora sin makt.  
 
Ta till exempel intresset fr lrda studier. Fre tiden omkring 1780  
behrskades de europeiska judarna av frakt fr och motvilja mot all  
lrdom (utom Talmud och judisk mysticism). Stora delar av Gamla  
Testamentet, all icke-liturgisk hebreisk poesi och de flesta bcker om  
judisk filosofi lstes inte, och redan deras namn frbannades ofta.  
Studium av alla sprk var strngt frbjudet, liksom studium av matematik  
och vetenskap. Historia och geografi var fullstndigt oknda.  
 
Det kritiska sinne, som frmodas vara s typiskt fr judar, lyste  
fullstndigt med sin frnvaro, och ingenting var s frbjudet, fruktat och  
frfljt som den mest blygsamma innovation eller den mest oskyldiga  
kritik. Det var en vrld som sjunkit ner i den elndigaste vidskepelse,  
fanatism och okunnighet, en vrld i vilken man i frordet till den frsta  
boken i geografi (som publicerades r 1803 i Ryssland) kunde klaga ver  
att mnga stora rabbiner frnekade existensen av den amerikanska  
kontinenten och sade att den var"omjlig".  
 
Men en massa nutida judar blickar lngtansfullt tillbaka till den vrlden,  
deras frlorade paradis, det bekvma slutna samhlle, som de "utdrevs"  
ifrn. En stor del av den sionistiska rrelsen har alltid velat terstlla det  
- och den delen har vunnit verhand. Mnga av motiven bakom israelisk  
politik, som s ofta frbryllar de stackars vstliga "vnnerna till Israel",  
blir fullstndigt begripliga, nr man helt enkelt betraktar dem som  
reaktion i den politiska mening ordet haft under de senaste tv hundra  
ren: ett framtvingat tervndande till det slutna samhllet i det judiska  
frflutna. 
 
Hinder fr frstelse 
 
Historiskt kan det visas, att ett slutet samhlle inte r intresserat av  
ngon beskrivning av sig sjlvt, utan tvivel drfr att varje beskrivning  
delvis r en form av kritisk analys och drfr kan uppmuntra "frbjudna  
tankar". Ju ppnare ett samhlle blir, desto mer intresserat blir det av att  
reflektera - frst beskrivande och sedan kritiskt - ver sig sjlvt, sitt  
nuvarande stt att fungera och sitt frflutna. Men vad hnder, nr en  
grupp intellektuella vill slpa ett samhlle, som redan har ppnat sig i  
betydande mn, tillbaka till sitt tidigare totalitra, slutna tillstnd? D  
blir sjlva medlen fr det tidigare framsteget - filosofin, vetenskaperna,  
historien och speciellt sociologin - de effektivaste instrumenten fr "de  
intellektuellas svek". De perverteras fr att tjna som apparater fr  
bedrgeri och degenereras p kuppen. 
 
 
Den klassiska judendomen hade fga intresse fr att beskriva eller  
frklara sig sjlv fr medlemmarna i det egna samfundet. Betecknande  
nog upphrde all judisk historieskrivning - ven i den torraste  
krnikestil - frn Josephus Flavius' tid vid slutet av frsta rhundradet  
fram till renssansen, d den fr en kort tid terupplivades i Italien och  
andra lnder, dr judarna stod under starkt italienskt inflytande. Det var  
typiskt, att rabbinerna fruktade den judiska mer n den allmnna  
historien, och den frsta moderna, p hebreiska publicerade  
historieboken (p 1500-talet) hade titeln "Historien om kungarna i  
Frankrike och de ottomanska kungarna". Den fljdes av ngra  
historiebcker, som bara handlade om de frfljelser, som judarna blivit  
utsatta fr. Den frsta boken om den judiska historien (i forntiden)  
bannlystes omedelbart och undertrycktes av de hgsta rabbinska  
myndigheterna fram till 1800-talet. De rabbinska myndigheterna i  
steuropa dekreterade dessutom, att alla icke-talmudiska studier skall  
frbjudas, ven om inget speciellt kunde ptrffas i dem som frtjnade  
bannlysning, drfr att de inkrktar p den tid, som br anvndas fr att  
antingen studera Talmud eller frtjna pengar (de senare borde anvndas  
till att ge understd t talmudiska studerande). 
 
Endast ett kryphl lmnades ppet, nmligen den tid ven en from jude  
mste tillbringa p dass. P detta orena stlle r studier av heliga skrifter  
frbjudna, och det var drfr tilltet att lsa historia dr. Under frut- 
sttning, frsts, att den var skriven p hebreiska och helt icke-religis,  
vilket i praktiken betydde, att den mste vara uteslutande gnad t icke- 
judiska mnen. (Man kan frestlla sig, att den tidens f judar, som -  
helt skert frestade av Satan - utvecklade ett intresse fr de franska  
kungarnas historia, stndigt klagade fr sina grannar ver den  
frstoppning de led av!) Till fljd av allt detta saknade det stora flertalet  
judar fullstndigt kunskap om inte bara existensen av Amerika utan  
ocks om judisk historia och judarnas villkor i samtiden, och de var helt  
njda med denna sin okunnighet. 
 
En totalitr historieskrivning 
 
Frn 1200-talet och drefter utvecklades en ny utmaning i relationerna  
mellan kristna och judar genom kristna angrepp p de stllen i Talmud,  
som speciellt riktar sig mot kristna och icke-judar. Den kristna  
kampanjen mot Talmud hjlptes tydligen fram genom omvndelsen till  
kristendomen av judar, som var vl hemmastadda i detta verk och som  
knde sig tilltalade av den kristna filosofins utveckling med dess starka  
aristoteliska (och slunda allmngiltiga) drag. 
 
Det mste nog medges, att Talmud och den talmudiska litteraturen  
innehller mycket krnkande uttalanden och freskrifter, riktade  
speciellt mot kristendomen. Frutom en serie plumpa och ogrundade  
sexuella anklagelser mot Jesus framfrs en frskran om att hans straff i  
helvetet skall bli att doppas ner i kokande avfring, ett pstende, som  
knappast r gnat att gra Talmud till en populr lektyr bland fromma  
kristna. Dr freskrivs ocks, att judarna - helst offentligt - skall brnna  
vartenda exemplar av Nya Testamentet som kommer i deras hnder. Den  
fre-skriften r fr vrigt inte bara fortfarande i kraft, utan praktiseras  
ocks i vra dagar. Den 23 mars 1980 brndes slunda - offentligt och  
ceremoniellt - hundratals exemplar av Nya Testamentet i Jerusalem under  
beskydd av Yad Le'akhim, en judisk organisation, som tnjt  
understd frn det israeliska religionsdepartementet! 
 
I vilket fall som helst s utvecklades ett kraftfullt och p mnga punkter  
vlgrundat angrepp mot den talmudiska judendomen i Europa frn 1200- 
talet. Vi avser hr allvarliga disputationer, som hlls vid den tidens bsta  
universitet i Europa och som p det hela taget skttes s hederligt som  
mjligt under medeltida frhllanden. 
 
Hur bemttes d detta angrepp av judarna eller rttare sagt rabbinerna?  
Det enklaste och mest beprvade motvapnet var mutor och dragande i  
trdar. I de flesta europeiska lnder kunde fr det mesta allting ordnas  
genom korruption, och ingenstans var detta sannare n i renssans- 
pvarnas Rom.  
 
Maimonides' sammanstllning av talmudiska lagar i  Mishneh Torah,  
som inte bara var full av de mest krnkande freskrifter mot alla icke- 
judar utan ocks av uttryckliga angrepp mot kristendomen och Jesus  
(efter vars namn frfattaren fromt tillgger: "M den onde mannens namn  
frgs!"), publicerades utan bortrensningar i texten r 1480 under Sixtus  
IV, en politiskt mycket aktiv pve med ett stndigt behov av pengar.  
Alexander VI Borgia var ocks mycket liberal i detta hnseende. 
 
Ett mera konsekvent och vittutbrett anlopp mot den kristendomsfientliga  
Talmud kom med reformationen och motreformationen, vilket ledde till  
en hgre standard av intellektuell hederlighet svl som en bttre  
kunskap i hebreiska bland kristna lrde. Frn 1500-talet underkastades  
all talmudisk litteratur en kristen censur i olika lnder. I Ryssland pgick  
detta till 1917. Ngra censorer, ssom i Holland, var slappare, medan  
andra var strngare, och de krnkande stllena rensades bort eller  
modifierades. 
 
 
Alla moderna studier betrffande judendomen, srskilt de som gjorts av  
judar, har utvecklats ur den hr konflikten, och de br alla omissknnliga  
tecken p sitt ursprung: bedrgliga resonemang, frsvarsinlgg eller  
fientlig polemik, likgiltighet fr eller rentav fientlighet mot sanningen.  
Nstan alla s kallade judiska studier betrffande judendomen r  
polemik mot yttre motstndare snarare n en intern debatt.  
 
Nu br man lgga mrke till, att detta i brjan har knnetecknat  
historieskrivningen i alla knda samhllen utom i antikens Grekland,  
vars tidiga fritt tnkande historiker blev angripna av senare sofister fr  
otill-rcklig patriotism! Men det var sant om tidiga katolska och  
protestant-iska historiker, som polemiserade mot varandra. P liknande  
stt var de tidigaste verken om de europeiska nationernas historia  
genomsyrade av den grvsta nationalism och frakt fr andra  
angrnsande nationer. 
 
Men frr eller senare kommer en tid, nr man gr ett frsk att frst sin  
nationella eller religisa motstndare och samtidigt kritisera vissa djupa  
och viktiga sidor av den egna gruppens historia, och bda dessa utveck- 
lingslinjer lper parallellt. Frst nr historieskrivningen blir en "debatt  
utan nde" snarare n ett fortsatt krig med historiografiska medel, frst  
d blir det mjligt med en human historieskrivning, med bde  
noggrannhet och rttvis bedmning som ml. Den blir d ett av de  
viktigaste hjlp-medlen fr humanistisk fostran. 
 
Det r just av det hr sklet, som moderna totalitra regimer skriver om  
historien eller straffar historiker. Exemplen frn Sovjetunionen och det  
rda Kina r vlbekanta nog. Men det kan ocks nmnas, att frfljelsen  
av rliga historiker i Tyskland brjade mycket tidigt. r 1874 fick  
Heinrich Ewald, en professor i Gttingen, fngelse fr att ha uttryckt  
"inkorrekta" sikter om Fredrik II:s ervringar hundra r tidigare.  
 
Situationen i dagens Israel r jmfrbar. De vrsta angreppen mot mig  
framkallades inte av mitt frdmande i hftiga ordalag av sionismen och  
frtrycket av palestinierna, utan av en tidig artikel jag skrev om judarnas  
roll i slavhandeln, och det senaste av mig anfrda fallet hrrrde frn  
1870. Den artikeln skrevs fre kriget 1967, nu skulle det knappast vara  
mjligt att publicera den! Nr ett helt samhlle frsker att tervnda till  
ett totalitrt system, d skrivs ocks en totalitr historia. Detta utgr det  
frsta hindret, som vi mste vervinna. 
 
 
 
 
Frsvarsknep 
 
Vilka speciella knep utom mutor var det d som de judiska samfunden  
begagnade sig av fr att avvrja angreppen mot Talmud och annan  
religis litteratur? Ett flertal metoder kan urskiljas, alla med viktiga  
politiska konsekvenser, som terspeglas den aktuella israeliska politiken  
i Mellanstern. 
 
Den frsta metoden jag tnker diskutera kan betecknas som foglighet  
utt i kombination med trots i smyg. Som ovan frklarats, mste stllen i  
Talmud riktade mot kristendomen eller icke-judar frsvinna eller  
modifieras, trycket blev alltfr stort. D gjorde man p det hr sttet:  
ngra av de mest krnkande stllena avlgsnades frn alla upplagor som  
tryckts i Europa efter mitten p 1500-talet. P alla de andra stllena  
ersattes ett uttryck som "icke-jude", (goy, eino yehudi) med exempelvis  
"hedning" eller "avgudadyrkare", termer som kunde bortfrklaras, men  
vilka en judisk lsare kunde knna igen som omskrivningar fr det gamla  
uttrycket. 
 
Under vissa perioder blev den ryske tsarens censur strngare, och nr  
man genomskdade de ovannmnda omskrivningarna fr vad de var,  
frbjds de ocks. De rabbinska myndigheterna parerade genom att  
anvnda termer som "arab" eller "muslim" i den vlgrundade  
frhoppningen, att tsarens myndigheter inte skulle ha ngot att invnda.  
Men samtidigt cirkulerade bland judarna listor ver strukna ord i  
Talmud, som pekade ut alla strykningarna och frklarade vad som  
egentligen avsgs med de nya termerna. 
 
Ibland trycktes en allmn dementi fre titelsidan i varje volym av  
talmudisk litteratur, i vilken det hgtidligen frklarades, att alla fientliga  
uttryck i den volymen endast avsg antikens avgudadyrkare snarare n  
"de folk i vilkas land vi bor". Efter den brittiska ervringen av Indien  
hittade ngra rabbiner p frevndningen, att varje srskilt skymfligt  
nedsttande uttryck de anvnt endast var riktat mot indierna. D och d  
anvndes ocks urinvnarna i Australien som strykpojkar. 
 
Det behver vl knappast ppekas, att allt detta var en utstuderad lgn  
frn brjan till slut, och nr rabbinerna efter etablerandet av staten Israel  
knde sig skra nog, terstlldes utan tvekan alla de krnkande stllena  
och uttrycken i alla nya utgvor.  
 
 
 
S nu kan man obehindrat lsa - och de judiska barnen fr faktiskt lra  
sig - till exempel sdana stllen i Talmud, som lgger varje jude att vid  
passerandet av en kyrkogrd uttala en vlsignelse, om kyrkogrden r  
judisk, men frbanna de ddas mdrar, om den r icke-judisk! Det mste  
hllas i minnet, inte minst av judarna sjlva, att vrt totalitra samhlle i  
rhundraden har anvnt barbariska och inhumana sedvnjor fr att  
frgifta sina medlemmars sinnen, och det gr s fortfarande. Utan att ta  
itu med detta sociala faktum blir vi alla medskyldiga till frgiftningen av  
nuvarande och framtida generationer, med alla dess allvarliga fljder. 
 
Det fortsatta vilseledandet 
 
Judendomens moderna lrde har inte bara fortsatt med sitt religisa  
vilseledande utan till och med effektiviserat rabbinernas gamla metoder i  
frga om frckhet och lgnaktighet. r 1962 publicerades i Jerusalem en  
del av Maimonides' tidigare nmnda sammanstllning av talmudiska  
lagar i en tvsprkig utgva med den engelska versttningen mitt emot  
den hebreiska texten. Den senare har terstllts till sin ursprungliga  
version, med bl.a. en uppmaning att utrota judiska avfllingar: "Det r  
en plikt att utrota dem med egna hnder." (i den engelska  
versttningen mildrad till: "Det r en plikt att vidta aktiva tgrder fr  
att frgra dem." 
 
Men sedan fortstter den hebreiska texten med att specificera, vilken typ  
av mnniskor, som skall utrotas: "Sdana som Jesus frn Nasaret och  
hans lrjungar, m de onda mnniskornas namn ruttna!" Inte ett enda  
ord av detta str i den engelska texten p motstende sida! Och trots att  
den hr boken ftt s stor spridning bland sprkkunniga lrde i engelsk- 
talande lnder, har veterligen inte ngon av dem protesterat mot detta  
frcka bedrgeri! 
 
Ett annat exempel kommer frn USA, dr nnu en bok av Maimonides  
utgetts i engelsk versttning. Det gller ett stort verk om den judiska  
religisa filosofin, betitlat ("Vgledning fr den frvirrade"), i vilken  
den judiske filosofen ger uttryck fr en inte minst mot de svarta riktad  
rasism. I ett kapitel mot slutet av boken diskuterar han, hur olika  
sektioner av mnskligheten kan uppn det hgsta religisa vrdet, den  
sanna dyrkan av Gud, ett vrde, som vissa folkslag r ofrmgna att ens  
komma i nrheten av: "Ngra av turkarna och nomaderna i norr, de  
svarta och nomaderna i sder och de som liknar dem i vra klimat. De  
r till naturen som de stumma djuren och existerar enligt min mening  
inte p en mnsklig niv. Deras niv bland levande varelser ligger  
under en mnniskas, om n ovanfr en apas." 
 
N, vad skulle man gra med ett sdant stlle i ett viktigt arbete om  
judendomen? Medge att en mycket framstende judisk auktoritet ocks  
hyste frdomar av vrsta slag mot den svarta rasen? Bort den tanken!  
Genom att rdgra med varandra kom judiska lrde p en fiffig lsning: I  
en populr amerikansk versttning av en viss Friedlander, publicerad  
s tidigt som 1925 och sedan omtryckt flera gnger, bland annat i billiga  
pocketupplagor, blev det hebreiska ordet fr "svarta", kushim, helt enkelt  
tergett med "kushiter", ett ord som inte har ngon som helst betydelse  
fr den som inte kan hebreiska och inte fr det muntligt frklarat fr sig  
av ngon tjnstvillig rabbin. (Den riktiga versttningen frekommer  
dock i en mycket dyr utgva av Chicago University Press, som knappast  
riskerar att hamna i "ortta" hnder.) 
 
Under alla dessa r har ingen sagt ett ord fr att ppeka det hr verstt- 
ningsfifflet under Martin Luther Kings uppseendevckande  
kampanjer, som understddes av s mnga rabbiner, fr att inte nmna  
andra judiska figurer. Mnga av dessa mste ha varit medvetna om den  
mot de svarta riktade rasism, som utgr en del av deras judiska arv. Man  
kan frmoda, att rtt s mnga av Martin Luther Kings rabbinska  
supportrar stdde honom av taktiska skl: nskan att vinna de svartas  
std fr USA:s-judar och fr Israels politik.  
 
Ett annat exempel r om mjligt nnu mer chockerande n de fregende  
och har att gra med den hassidiska rrelsens instllning till icke-judar.  
Hassidismen - en frnedrande fortsttning av den judiska mysticismen -  
r nnu en levande rrelse, med hundratusentals aktiva anhngare,  
fanatiskt hngivna sina "heliga rabbiner". En del av dessa har lyckats  
frvrva ett betydande politiskt inflytande i Israel bland ledarna fr de  
flesta partierna och inte minst inom den hgrearmledningen. 
 
Vad har d den hr rrelsen fr synpunkter p icke-judar? Vi kan ta den  
bermda Hatanya, grundboken fr Habbad-rrelsen, en av  
hassidismens viktigaste grenar. Enligt den boken r alla icke-judar  
fullkomligt satan-iska varelser, som det absolut inte finns ngot gott i.  
Till och med ett icke-judiskt foster r kvalitativt annorlunda n ett  
judiskt. En icke-judes sjlva existens r "ovsentlig", hela skapelsen blev  
till enbart fr judarnas skull. 
 
Den hr boken har spritts i otaliga utgvor, och dess ider propageras  
vidare i talrika "samtal" av den nuvarande rftlige Fhrern fr Habbad,  
rabbinen M.M. Schneurssohn, som leder den mktiga vrldsomspnn- 
ande organisationen frn sitt hgkvarter i New York.  
 
 
I Israel sprids de vida omkring bland allmnheten, i skolorna och i  
armn. Enligt vittnesml frn en ledamot av knesset steppade speciellt  
man upp den hr propagandan frn Habbad fre Israels invasion i  
Libanon i mars 1978, fr att frm militrlkare och skterskor att hlla  
inne med medicinsk hjlp till srade icke-judar. Detta rd var allts inte  
speciellt relaterat till araber eller palestinier utan rtt och sltt till icke- 
judar, gojer. En tidigare israelisk president, Shazar, var en brinnande  
anhngare av Habbad, och mnga hga israeliska och amerikanska  
politiker - med premirminister Begin i spetsen - fjskade fr den och  
stdde den offentligt. Detta trots rabbinens lga popularitet. I Israel  
kritiseras han allmnt, drfr att han vgrar att komma till landet ens p  
besk och hller till i New York av obskyra messianska skl, trots att  
han dr r beryktad fr sin negativa instllning till de svarta.  
 
Det faktum, att Habbad oaktat dessa praktiska svrigheter kan f  
offentligt std frn s mnga politiska toppfigurer, beror mycket p den  
grundfalska och vilseledande positiva behandling den hassidiska  
rrelsen och dess gren Habbad ftt av nstan alla forskare som skrivit om  
den. De undertrycker det ptagliga vittnesbrdet frn svl gamla  
hassidiska texter som de nutida politiska slutsatser, som mste dras frn  
dem. Dessa slutsatser r igonenfallande fr ven en tillfllig lsare av  
den israeliska hebreiska pressen, p vars sidor den hr rabbinen och  
andra hassidiska ledare stndigt publicerar de mest vildsint blodtrstiga  
pstenden och uppmaningar till kamp mot allt vad araber heter. 
 
En viktig vilseledare i detta fall och ett bra exempel p orlighetens makt  
var Martin Buber. Hans talrika arbeten, som lovprisade den hassidiska  
rrelsen innehller aldrig s mycket som en antydan om hassidismens  
verkliga doktriner betrffande icke-judar. Orlighetens brott r desto  
strre med tanke p att Bubers frhrligande av hassidismen frst publi- 
cerades p tyska under perioden fr den tyska nationalismens uppgng  
och nazisternas maktvertagande. Men samtidigt som Buber fr syns  
skull opponerade sig mot nazismen, frhrligade han en rrelse, som  
omfattade och i verkligheten lrde ut doktriner betrffande icke-judar  
som liknade nazismens doktriner om judar. Man kunde givetvis resonera  
som s, att de hassidiska judarna fr 70 eller 50 r sedan var offren, och  
att en vit lgn som gynnar ett offer r ursktlig. Men fljderna av ett  
vilse-ledande r svra att rkna ut p frhand. Bubers arbeten versattes  
till hebreiska, gjordes till ett element i den hebreiska uppfostran i Israel,  
har i hg grad kat de blodtrstiga hassidiska ledarnas makt och slunda  
utgjort en viktig faktor i uppkomsten av Israels chauvinism och hatfyllda  
instllning till alla icke-judar.  
 
Om vi tnker p de mnga mnniskor som dog av sina sr, drfr att  
israeliska skterskor i armn, uppeggade av den hassidiska propagandan,  
vgrade att vrda dem, d har Martin Buber dragit p sig en svr  
blodskuld. 
 
Hr mste jag nmna, att Buber i sitt kryperi fr hassidismen vida  
vertrffade andra judiska lrde, srskilt dem som skrev p hebreiska  
enbart fr en judisk lsekrets. I frgor av internt judiskt intresse hade det  
en gng frekommit en hel del berttigad kritik av den hassidiska  
rrelsen.  
Deras kvinnohat (mycket extremare n det som r gemensamt fr all  
judisk ortodoxi), deras begivenhet p alkohol, deras fanatiska dyrkan av  
sina rftliga "heliga rabbiner", som pressade av dem pengar, de mnga  
vidskepelserna, som var typiska fr dem - dessa och mnga andra  
negativa drag kommenterades kritiskt. Men Bubers sentimentala och  
vilseledande romantisering har tagit hem spelet, srskilt i USA och  
Israel, drfr att det stod i samklang med den totalitra beundran fr allt  
"kta judiskt", och drfr att vissa judiska "vnster"-kretsar, inom vilka  
Buber hade srskilt stort inflytande, har intagit den stndpunkten. 
 
Buber var inte heller ensam i sin instllning, ven om han enligt min  
mening var den vrste i frga om det onda han propagerade fr och det  
inflytande utvade. Dr fanns ocks den mycket inflytelserike  
sociologen och bibelexperten Yehezkiel Kaufman, en fresprkare fr  
folkmord i stil med det som skildras i Josua, den idealistiske filosofen  
Hugo Shmuel Bergman, som redan 1914-15 fresprkade utdrivningen  
av alla pale-stinier ur landet till Irak, och mnga andra. Alla var de  
"duvor" utt men anvnde formuleringar, som kunde ges den mest  
extremt arabfientliga tolkning, alla hade de tendenser till den religisa  
mysticism, som upp-muntrar en bedrglig propaganda, och alla verkade  
de vara snlla person-er, som ven nr de fresprkade utdrivning, rasism  
och folkmord frefll ur stnd att gra en fluga ngot fr nr - och just  
av den anledningen blev verkan av deras vilseledande desto strre. 
 
Det r mot det frhrligande av inhumanitet, vilket inte bara rabbinerna  
utan ocks de mest inflytelserika judiska lrde frkunnat, som vi mste  
kmpa. Och det r mot dessa moderna efterfljare till de falska profet- 
erna och ohederliga prsterna, som vi - ven infr en nstan enhllig  
opinion inom Israel och annorstdes - mste upprepa Lucretius' varning  
mot religionens farlighet: "Tantum religio potuit suadere malorum"  
("S mycket ont religionen kan locka till").  
 
 
 
Religionen r inte alltid ett opium fr folket, som Marx sade, men den  
kan ofta bli det, och nr den utnyttjas p det sttet genom vilseledande  
och frvrngande av dess verkliga syfte, s kan man jmstlla lrde och  
intellektuella som utfr den uppgiften med opiumsmugglare. 
 
Men frn den hr analysen kan vi komma fram till en annan, allmnnare  
slutsats angende det effektivaste och kusligaste medlet att tvinga folk  
att gra det onda, att lura och bedra, att korrumpera hela folk och driva  
dem till att frtrycka och mrda, samtidigt som man sjlv har hnderna  
rena frn vld. Det kan nmligen inte rda ngot tvivel om att det kusliga  
frtrycket p Vstbanken har framdrivits av judisk religis fanatism. 
 
De flesta mnniskor tycks tro, att den vrsta mekanismen fr totalitrt  
frtryck bygger p fysiskt vld och vill hnvisa till framstllningen i  
George Orwells "1984". Men det frefaller mig, som om den tron vore i  
stor utstrckning felaktig, och att frtryckets vrsta mekanismer alltid r  
av inre psykologisk natur. Till skillnad frn Stalins spaka lrde str vra  
rabbiner (liksom hela gnget av frfattare, journalister och offentliga  
personer, som ljuger och vilseleder mer n dem) inte infr ngon fara att  
ddas eller hamna i koncentrationslger, utan r endast utsatta fr ett  
socialt tryck. De ljuger av patriotism, eftersom de tror det vara deras  
skyldighet, fr att frmja vad de uppfattar som ett "judiskt intresse". De  
r patriotiska lgnare, och det r samma patriotism som tvingar dem till  
tystnad, nr de konfronteras med frtrycket av palestinierna. 
 
I det nuvarande fallet konfronteras vi ocks med en annan grupplojalitet,  
men en som kommer utifrn och ibland stller till nnu mer elnde.  
Vldigt mnga icke-judar (inklusive kristna prster och religisa lekmn,  
liksom en del marxister) hyser den egendomliga uppfattningen, att ett  
stt att "sona" frfljelsen mot judarna r att inte uttala sig mot det onda,  
som begs av judar utan vara med om att sprida vita lgner om dem. Den  
ra anklagelsen fr "antisemitism" (eller i judarnas fall "sjlvhat") riktas  
mot var och en som avviker frn "den godknda versionen" med strre  
hftighet frn icke-judiska "vnner till judarna" n frn dessa sjlva. Det  
r denna grupps existens och inflytande i USA och andra engelsktalande  
lnder som har gjort det mjligt fr rabbiner och judiska lrde att sprida  
sina lgner inte bara utan opposition utan med betydande hjlp. I sjlva  
verket har mnga uttalade "antistalinister" enbart skaffat sig ett annat  
freml fr sin dyrkan och tenderar att stdja judisk rasism och fanatism  
med nnu strre gld n de mest hngivna stalinister i det frgngna.  
 
 
Fastn det hr fenomenet med blint och stalinistiskt godknnande av  
varje ond grning frn judiskt hll r srskilt starkt frn och med 1945,  
vore det fel att tro, att det brjade frst d. En av Karl Marxs tidiga  
vnner, Moses Hess, vida knd som en av de frsta socialisterna i  
Tyskland, avsljade sig s smningom som en extrem judisk rasist, vars  
r 1858 publicerade sikter om "den rena judiska rasen" p pricken  
liknade motsvarande smrja om "den rena ariska rasen". Men de tyska  
socialist-erna, som kmpade mot den tyska rasismen, teg om den judiska  
rasismen. 
 
r 1944, under den nnu pgende kampen mot Hitler, godknde det  
brittiska labourpartiet en plan fr utdrivningen av palestinierna frn  
Palestina, som liknade Hitlers tidiga planer fr judarna. Den hr planen  
godkndes under trycket frn judiska medlemmar i partiets ledning, av  
vilka mnga skulle visa sig ge ett starkare std t varje politisk tgrd  
frn Israels sida n det som gavs till Ian Smith och hans politik i  
Rhodesia av konservativa supportrar . Men stalinistiska tabun p  
vnster-kanten r starkare n motsvarande tabun p hgerkanten, och det  
frekommer praktiskt taget ingen diskussion ens nr labourpartiet stder  
Menachim Begins regering. I USA rder en liknande situation, och dr  
r terigen liberalerna de vrsta. 
 
Hr r inte rtta stllet att utforska alla de politiska konsekvenserna av  
denna situation, men vi mste se sanningen i gonen: I vr kamp mot den  
judiska religionens rasism och fanatism blir vra strsta fiender inte bara  
de judiska rasisterna (och tillmparna av rasism) utan ocks de hr  icke- 
judarna, som p andra omrden blivit bekanta - med ortt enligt min  
sikt - som "framstegsvnliga". 
  
 
 Ortodoxi  och  uttolkning 
 
Det hr kapitlet gnas t en mer detaljerad beskrivning av den klassiska  
judendomens teologisk-legala struktur. Innan vi ger oss in p den, r det  
emellertid ndvndigt att skingra tminstone ngra av de  
missuppfattning-ar som sprids i nstan alla icke-hebreiska beskrivningar  
av judendomen, speciellt av dem som rr sig med sdana gngbara fraser  
som "den judisk-kristna traditionen" eller "de monoteistiska  
religionernas gemensamma vrderingar". 
 
Av utrymmesskl skall jag mera detaljerat bara behandla den viktigaste  
av dessa populra vanfrestllningar: att den judiska religionen skulle  
vara och alltid har varit monoteistisk. Som mnga bibelexperter vet, och  
som en noggrann lsning av Gamla testamentet ltt avsljar, r detta  
ohistoriska synstt helt felaktigt. I mnga om inte rent av de flesta av  
dess bcker erknns uttryckligen existensen av "andra gudar", men  
Jahve (Jehova), som r den mktigaste guden (2 Mosebok, 15:11), r  
ocks mycket svartsjuk p sina rivaler och frbjuder sitt folk att dyrka  
dem (2 Mosebok 20:3-6). Det r frst lngre fram, i ngra av de senare  
profeter-na, som existensen av alla andra gudar frnekas (Jeremia 10,  
Jesaja 44). 
 
Nu r det emellertid inte den bibliska utan den klassiska judendomen vi  
ska syssla med, och det r alldeles klart - ven om inte allmnt insett - att  
denna under senare rhundraden fr det mesta stod lngt frn den rena  
monoteismen. Detsamma kan sgas om de verkliga doktrinerna, som r  
gngse i den nutida ortodoxa judendomen. Monoteismens upplsning  
stadkoms genom spridningen av den judiska mysticismen (kabbalan),  
som utvecklades p 1100- och 1200-talen och vid slutet av 1500-talet  
hade vunnit en nstan fullstndig seger i nstan alla judiska centra. Den  
judiska upplysningen, som uppstod tack vare den klassiska judendomens  
kris, var tvungen att kmpa mot denna mysticism och dess inflytande mer  
n mot ngot annat. Men i nutida judiska ortodoxi, srskilt bland rabbin- 
erna, har kabbalans inflytande varit det starkaste. Slunda r rrelsen  
Gush Emunim i stor utstrckning inspirerad av kabbalistiska ider. 
 
Kunskap om och frstelse av dessa ider r slunda viktiga av tv skl:  
Fr det frsta kan man annars inte frst judendomens verkliga  
trosuppfattningar vid slutet av den klassiska perioden. Fr det andra  
spelar de hr iderna en viktig politisk roll i vr samtid.  
 
 
De ingr nmligen i det uttryckliga trossystemet hos mnga religisa  
politiker, inklusive de flesta ledarna fr Gush Emunim, och utvar ett  
inflytande p mnga sionistledare i alla partier (inklusive  
sionistvnstern). 
 
Enligt kabbalan regeras Universum inte av en gud utan av flera gudom- 
ligheter, av olika karaktr och inflytande, utgende frn en dunkel,  
avlgs-en Frsta Orsak. Med utelmnade av mnga detaljer kan man  
samman-fatta systemet p fljande stt: Frn den Frsta Orsaken  
emanerade frst en manlig gud, kallad "Fadern", och sedan en kvinnlig  
gudinna, kallad "Modern". Genom den ktenskapliga freningen av  
dessa tv fddes ett par yngre gudar: "Sonen", och "Dottern". Dessa  
tv gudar skulle egent-ligen frenas, men deras frening hindras genom  
intriger av Satan, som i detta trossystem r en mycket viktig och  
sjlvstndig person. 
 
Skapelsen fretogs av Frsta Orsaken fr att lta dem frenas, men p  
grund av Syndafallet blev de mer ofrenade n ngonsin, och Satan har  
faktiskt lyckats komma den gudomliga Dottern mycket nra och till och  
med vldta henne (antingen till synes eller i verkligheten, meningarna gr  
isr om detta). Skapelsen av det judiska folket fretogs fr att reparera  
den brytning, som frorsakades av Adam och Eva, och vid berget Sinais  
fot uppnddes detta fr ett gonblick: Sonen, inkarnerad i Moses, fren- 
ades med Dottern. Tyvrr frorsakade synden med den gyllene kalven  
nnu en gng sndring mellan de gudomliga, men det judiska folkets  
botfrdighet har reparerat frhllandet i viss mn.  
 
P liknande stt tros varje hndelse i den bibliska judiska historien ha  
varit frknippad med freningen eller sndringen av det gudomliga paret.  
Den judiska ervringen av Palestina frn kananerna och byggandet av  
det frsta och andra Templet i Jerusalem har slunda varit srskilt  
gynnsamma fr deras frening. Frstrelsen av Templen och judarnas  
landsfrvisning frn det Heliga Landet r dremot yttre tecken p bde  
den gudomliga sndringen och det faktiska "horandet efter frmmande  
gudar": Dottern faller helt i Satans vld, medan Sonen tar till sig diverse  
kvinnliga sataniska personligheter i sngen i stllet fr sin rtta hustru. 
 
Det r de fromma judarnas plikt att genom bner och religisa ritualer  
terstlla den perfekta gudomliga enheten i form av en sexuell frening  
mellan den manliga och den kvinnliga gudomligheten. (Mnga samtida  
judiska mystiker tror att samma ml kan uppns snabbare genom krig  
mot araberna, utdrivning av palestinierna, bosttning p Vstbanken eller  
byggande av det tredje Templet.)  
 
Fre de flesta ritualer, som varje from jude mste utfra flera gnger om  
dagen, framsges den kabbalistiska formeln: "Fr den /sexuella/  
freningens skull mellan gudomligheterna..." Den judiska morgonbnen  
utformas ocks s att den gynnar den sexuella freningen, om n bara  
temporrt. Olika delar av bnen motsvarar p mystiskt stt olika  
successiva stadier av freningen: Vid en tidpunkt nrmar sig gudinnan  
med sina tjnarinnor, vid en annan lgger guden armen om halsen p  
henne och smeker hennes brst, och till slut sker den slutgiltiga  
parningen. 
 
Andra bner eller religisa handlingar, som de tolkas av kabbalisterna, r  
avsedda att lura olika nglar (tnkta som mindre gudomligheter med ett  
visst mtt av sjlvstndighet) eller att blidka Satan. P ett stlle i  
morgon-bnen lses ngra verser p arameiska i stllet fr den vanliga  
hebreiskan. Det hr skall vara ett stt att lura nglarna, som skter  
portarna genom vilka bner trnger in i himlen, och som har frmga att  
blockera de frommas bner. nglarna frstr bara hebreiska och gr bet  
p att tolka de arameiska verserna. Eftersom de r lite trgtnkta  
(frmodligen mycket mindre smarta r kabbalisterna!), ppnar de  
portarna, och i det gon-blicket slinker alla bner, inklusive de  
hebreiska, igenom. 
 
Eller vi kan ta ett annat exempel: Bde fre och efter en mltid tvttar en  
from jude hnderna enligt ritualen och uttalar samtidigt en speciell vl- 
signelse. Vid det ena av dessa bda tillfllen dyrkar han Gud genom att  
frmja den gudomliga freningen av Sonen och Dottern. Men vid det  
andra tillfllet dyrkar han Satan, som gillar judiska bner och  
ritualhand-lingar till den milda grad, att tillgnandet av ngra till honom  
hller honom upp-tagen en stund, s att han glmmer bort att anstta den  
gudomliga Dottern! Kabbalisterna tror faktiskt att ngra av brnnoffren i  
Templet var avsedda t Satan. Slunda skulle de under tabernakelfesten  
offrade tjurarna vara tillgnade Satan i hans egenskap av hrskare ver  
alla icke-judar. Det skulle nmligen hlla honom s upptagen, att han  
inte kunde ingripa strande den ttonde dagen, nr man offrade till Gud!  
 
Flera ppekanden br gras betrffande detta system och dess betydelse  
fr en rtt frstelse av judendomen, bde i dess klassiska period och i  
dess nuvarande politiska engagemang i den sionistiska praktiken. Fr det  
frsta kan det kabbalistiska systemet inte betraktas som monoteistiskt,  
lika litet som hinduismen, den grekisk-romerska religionen eller  
religionen i det gamla Egypten. Fr det andra belyses den klassiska  
judendomens verkliga natur av den ltthet, med vilken den anammades.  
 
 
 
Trosuppfattningar (utom nationalistiska sdana) spelar en ytterst liten  
roll i den klassiska judendomen. Det viktigaste r den rituella akten som  
sdan, inte dess innebrd eller den trosuppfattning, som r frbunden  
med den. I tider, d en minoritet av religisa judar vgrade att acceptera  
judendomen (som fallet r i dag), kan man drfr se ngra f judar utfra  
en given religis ritual i tron att det r frga om dyrkan av Gud, medan  
andra gr precis samma sak i avsikt att blidka Satan. S lnge  
handlingen r densamma, skulle de bedja tillsammans, hur illa de n  
tyckte om varandra. Men om ngon i stllet fr den avsikt, som r  
frbunden med den rituella tvttningen av hnderna, skulle vga komma  
med en nyhet i frga om sttet att tvtta hnderna, d skulle helt visst en  
verklig schism uppst! Detsamma kan sgas om alla judendomens heliga  
formler. Bara den praktiska tillmpningen lmnas som den r, blir  
innebrden p sin hjd en andrahandsfrga.  
 
Den kanske heligaste judiska formeln, upplst flera gnger om dagen av  
varje from jude: Hr, Israel, Herren r vr Gud, Herren r en! kan till  
exempel fr nrvarande betyda tv motsatta saker. Den kan betyda att  
Herren faktiskt r "en", men den kan ocks betyda, att ett visst stadium i  
freningen av den manliga och kvinnliga gudomligheten har uppntts  
eller hller p att uppns genom den riktiga upplsningen av den hr  
formeln. Nr judarna i en reformerad frsamling upplser den hr  
formeln p vilket icke-hebreiskt sprk som helst, d blir emellertid alla  
ortodoxa rabbiner, vare sig de tror p enheten eller den gudomliga  
sexuella fren-ingen, mycket upprrda! 
 
Slutligen br ppekas, att allt detta r mycket viktigt i Israel och andra  
judiska centra ven fr nrvarande. Den enorma vikt man lgger vid rena  
formler, de ider som inspirerar Gush Emunim, det envisa hatet mot de  
fr nrvarande i Palestina bosatta icke-judarna, den fatalistiska instll- 
ningen till alla fredsfrsk frn arabernas sida - alla dessa och mnga  
andra drag i den sionistiska politiken, s frbryllande fr s mnga vl- 
menande mnniskor med en falsk uppfattning om den klassiska  
judendom-en, blir begripliga mot den hr religisa och mystiska  
bakgrunden. 
 
Man br dock inte frska stta all sionistisk politik i samband med den  
judiska religionen och mystiken, d deras inflytande varierar. Ben- 
Gurion var skicklig p att manipulera dem p ett kontrollerat stt fr  
sina speciella syften. Under Begin utvade det frflutna ett mycket  
strre inflytande p det nrvarande. Under alla omstndigheter br man  
aldrig bortse frn det frflutnas inverkan, fr endast genom att veta om  
det kan man vertrffa dess blinda makt. 
 
Bibeltolkning 
 
Vad folk tror sig veta om judendomen, kan vara mycket vilseledande, om  
de inte kan hebreiska. Alla ovan nmnda detaljer kan ptrffas i original- 
skrifterna eller i moderna bcker p hebreiska, skrivna fr speciella  
lsare. P engelska letar man frgves efter dem. 
 
Det finns nnu en missuppfattning, som r speciellt vanlig bland kristna  
eller folk som r starkt pverkade av kristen tradition och kultur. De har  
ftt fr sig, att judendomen r en biblisk religion, och att Gamla Testa- 
mentet har samma centrala plats och legala auktoritet som Bibeln har fr  
kristenheten. Detta hnger terigen ihop med uttolkningen. Vi har sett,  
att det inom judendomen finns ett stort spelrum fr olika uttolkningar i  
tros-frgor. Precis det motsatta r frhllandet betrffande de legala  
aspekter-na, hr r uttolkningen stelt fastlagd av Talmud.  
 
Mnga bibelstllen, som freskriver religisa handlingar och  
frpliktelser "frsts" av den klassiska judendomen och den nutida  
ortodoxin p ett stt, som helt avviker frn eller rent av str i motsttning  
till deras bok-stavliga innebrd, som de frsts av kristna eller andra  
lsare av Gamla Testamentet, vilka bara ser den rena texten. Samma  
skiljaktighet fre-kommer fr nrvarande mellan dem som utbildats i  
judiska religisa skolor och dem som utbildats i icke-religisa hebreiska  
skolor, dr man p det hela taget lr ut det Gamla Testamentets klara  
innebrd.  
 
Man br lgga mrke till, att ndringarna av innebrden inte alla gr t  
samma hll ur etisk synpunkt. Judendomens frsvarare hvdar, att den  
ut-tolkning av Bibeln, som har sitt ursprung hos fariserna och som fast- 
slagits i Talmud, alltid skulle vara mer liberal n den bokstavliga betyd- 
elsen. Men ngra av exemplen hr nedan visar, att s lngt ifrn r fallet. 
 
1. Lt oss brja med budorden! Det 8:e budet Du skall inte stjla! (2  
Mosebok 20:15) uppfattas som frbud mot att bortfra en judisk person.  
Sklet r att enligt Talmud straffas alla handlingar som frbjudits genom  
budorden med dden. Att stjla egendom r inte belagt med ddsstraff,  
medan bortfrande av icke-judar r tilltet enligt talmudisk lag! . 
 
2. Den bermda frasen om "ga fr ga, tand fr tand" (2 Mosebok  
21:24) uppfattas som "gonpengar fr ett ga", det vill sga betalning av  
bter snarare n fysisk vedergllning. 
 
 
 
3. I en biblisk text varnas klart och tydligt fr att rtta sig efter mngden  
i en orttfrdig sak: Du skall inte flja med mngden i vad ont r, ej  
heller skall du vittna s i en rttssak, att du bjer dig fr mngden och  
vrnger rtten! (2 Mosebok 23:2). Detta bibelstlle har p vissa hll  
tolkats som ett lggande att flja flertalet och allts getts en precis  
motsatt innebrd! 
 
4. Versen: Du skall inte koka en killing i dess moders mjlk! (2  
Mosebok 23:19) tolkas som ett frbud mot att blanda ktt av varje slag  
med ngon mjlk eller mjlkprodukt. Eftersom samma vers upprepas p  
tv andra stllen i Mosebckerna, uppfattas denna upprepning som ett  
trefaldigt frbud fr att jude 1/ att ta en sdan blandning, 2/ att tillaga  
den fr ngot ndaml, och 3/ att ha ngon gldje av den p ngot stt. 
 
5. I talrika fall ger man allmnna begrepp som din nsta, frmling eller  
till och med ordet mnniska en exklusiv, chauvinistisk innebrd. Den  
bermda versen: Du skall lska din nsta som dig sjlv! (3 Mosebok  
19:18) frsts av klassisk och nutida ortodox judendom som ett  
lggande att lska ens judiska nsta, inte en medmnniska av annat slag.  
 
P liknande stt utgr man ifrn att uppmaningen i vers 16 av samma  
kapitel: Du skall inte eftertrakta din nstas blod! betyder, att man inte  
fr st overksam, nr en judes liv r hotat.  andra sidan r en jude i  
allmnhet frbjuden att rdda en icke-judes liv, drfr att denne inte r  
hans nsta! Det genersa lggandet att lmna skrden p yttersta kanten  
av ens ker och de fallna druvorna i ens vingrd t den fattige och t  
frmlingen (verserna 9-10) tolkas som om det endast avsg judiska  
fattiga och dem som vergtt till judendomen.  
 
Tabulagarna avseende dda kroppar brjar med versen: Nr en mnniska  
dr i ett tlt, skall var och en som kommer in i tltet...vara oren i sju  
dagar. (4 Mosebok 19:14). Men ordet "mnniska" ges betydelsen "jude",  
s att endast ett judiskt lik r tabu, det vill sga bde oren och helig. P  
grundval av den tolkningen har fromma judar en stor magisk vrdnad fr  
judiska lik och kyrkogrdar, men saknar all respekt fr icke-judiska lik  
och kyrkogrdar. Slunda har hundratals muslimska kyrkogrdar full- 
stndigt frstrts i Israel (i ett fall fr att lmna plats fr hotell Hilton i  
Tel Aviv), men det blev ett vldigt sthej, nr den judiska kyrkogrden p  
Oljeberget skadades under det jordanska styret. 
 
 
 
 
6. Lt oss slutligen nmna profeten Jesajas kraftiga frdmande av  
skenhelighet och tom ritual liksom hans uppmaning till vanlig anstndig- 
het (Jesaja 1:a kapitlet). I vers 15 heter det: "Ja, hur ni n rcker ut era  
hnder, s gmmer jag mina gon fr er, och hur mycket ni n ber, s  
hr jag inte p det. Era hnder r fulla av blod." Eftersom judiska  
prster rcker ut sina hnder, nr de vlsignar folket under gudstjnsten,  
psts den hr versen betyda, att en prst, som rkar beg ett drp, r  
diskvalificerad frn att rcka ut sina hnder till vlsignelse, drfr att de  
r fulla av blod! 
 
Det framgr klart av dessa exempel, att nr ortodoxa judar (eller alla  
judar fre slutet p 1700-talet) lser Bibeln, s lser de en mycket  
annorlunda bok, med en totalt annorlunda innebrd, n den Bibel, som  
lses av icke-judar eller icke-ortodoxa judar. Denna bristande verens- 
stmmelse gller till och med i Israel, fastn bda parter lser den hebre- 
iska texten.  
 
Erfarenheten har upprepade gnger bekrftat detta, speciellt efter 1967.  
Mnga israeliska judar, som inte r ortodoxa och har fga detaljerad  
knnedom om den judiska religionen, har genom att citera bibelverser i  
deras klart mnniskovnliga betydelse, frskt att f ortodoxa israeler  
(eller av religionen starkt pverkade hgervljare) att fr skams skull  
verge sin inhumana instllning till palestinierna. De fann emellertid  
alltid, att sdana argument inte har den ringaste effekt p dem som fljer  
den klassiska judendomen. De frstr helt enkelt inte, vad som sgs till  
dem, drfr att fr dem betyder den bibliska texten ngot helt annat n  
fr alla andra. 
 
Om en sdan kommunikationsklyfta existerar i Israel, dr folk lser  
hebreiska och ltt kan f korrekt information, om de s nskar, s kan  
man frestlla sig, hur djupa missuppfattningarna r till exempel bland  
folk som utbildats i den kristna traditionen. Ju mer en sdan person lser  
Bibeln, desto mindre kunskap fr eller hon om den ortodoxa  
judendomen.  
 
Denna ser nmligen p Gamla testamentet som en text av ofrnderliga  
heliga formler, vilkas upplsande r en stor merit, men vilkas innebrd  
helt och hllet bestms p annat hll. Och som Humpty Dumpty sade till  
Alice i Underlandet: Bakom problemet om vem som kan avgra inne- 
brden av ord str den verkliga frgan: Vem r det som har makten att  
bestmma? 
 
 
 
Utformningen av Talmud 
 
Man br drfr klart frst, att den auktoritativa kllan till den klassiska  
och den nutida ortodoxa judendomens handlingsmnster och den avgr- 
ande basen fr dess struktur av lagar r Talmud, nrmare bestmt den  
babyloniska Talmud, medan terstoden av den talmudiska litteraturen  
(inklusive den s kallade palestinska Talmud) fungerar som ett auktorita- 
tivt tillgg.  
 
I huvudsak bestr Talmud av tv delar: frst Mishnah, en klar och  
koncis samling lagar, bestende av 6 band, skrivna p hebreiska och  
redigerade i Palestina omkring r 200. Den andra och strre delen kallas  
Gemarah, en omfngsrik uppteckning av diskussioner om Mishnah. Det  
freligger tv i stort sett parallella uppsttningar av Gemarah, den ena  
hopkommen i Mesopotamien, den andra i Palestina efter r 200. Den  
babyloniska Talmud (det vill sga Mishnah plus den mesopotamiska  
Gemarah) r mycket mer omfattande och bttre planerad n den  
palestinska, och den ensam betraktas som auktoritativ. Den palestinska  
Talmud har en avgjort lgre status som lagauktoritet tillsammans med ett  
antal sammanstllda utdrag, knda som "den talmudiska litteraturen". 
 
Till skillnad frn Mishnah r resten av Talmud liksom den talmudiska  
litteraturen skriven p en blandning av hebreiska och arameiska. Den  
begrnsar sig inte till lagdiskussioner, d en sdan pltsligt kan avbrytas  
av en berttelse (haggadah) (om rabbiner eller vanligt folk, bibliska  
figurer, nglar, demoner, trolldom och underverk). Fastn dessa bertt- 
ande avsnitt varit populra inom judenheten bland vanligt folk, har de  
inte ansetts vara av s stort vrde som de lagbehandlande delarna, inte  
minst diskussionen av fall, som de skriftlrde betraktat som  
problematiska. 
 
Talmud definierar sjlv de olika kategorierna av judar, i stigande ordning  
som fljer: De lgsta r fullstndigt okunniga, sedan kommer de som  
bara knner till Bibeln, sedan de som r frtrogna med Mishna, och till  
sist den hgsta klassen, de som studerat och har frmga att diskutera  
lagdelarna av Gemarah. Det r bara de senare, som r skickade att leda  
sina judiska landsmn i alla hnseenden. 
 
Talmuds lagsystem kan beskrivas som allomfattande, strngt auktoritrt  
och nd kapabelt till utveckling i det ondliga, men utan ngon frnd- 
ring av sin dogmatiska bas. Den tcker varje aspekt av judiskt liv och r  
versllad med sanktioner och straffbestmmelser fr varje upptnklig  
synd.  
 
De grundlggande reglerna fr varje problem fastlggs dogmatiskt och  
kan inte ifrgasttas. Vad som kan diskuteras och ocks blir freml fr  
ingende diskussion, r utarbetandet och det praktiska faststllandet av  
dessa regler. Hr fljer ngra exempel. 
 
Att inte "arbeta" under sabbaten. Begreppet arbete definieras som  
innefattande exakt 39 slags arbete, varken mer eller mindre. Kriteriet fr  
medtagandet i listan har inget att gra med en viss uppgifts besvrlighet,  
det r helt enkelt en frga om dogmatisk definition. En frbjuden typ av  
"arbete" r att skriva. D blir frgan: Hur mnga bokstver mste man  
skriva fr att beg synden att skriva p sabbaten? (Svar: tv). r synden  
densamma, oavsett vilken hand som anvnds? (Svar: nej). Fr att man  
skall vara p sin vakt mot att falla i synd r emellertid det frsta frbudet  
mot att skriva kringgrdat med ett andra frbud mot att vidrra ngot  
som helst skrivdon under sabbaten! 
 
En annan urtyp av arbete frbjuden p sabbaten r malandet av sd.  
Hrav sluter man sig genom analogi till att varje slags malande r  
frbjudet. Och detta r i sin tur kringgrdat av ett frbud mot att ta eller  
ge ngon medicin p sabbaten (utom i fall av fara fr judiskt liv), fr att  
man skall vara p sin vakt mot att falla i synden att mala till en medicin.  
Frgves ppekar man, att en sdan fara inte existerar nu fr tiden (den  
existerade fr den delen inte heller p talmudisk tid). Ty fr skerhets  
skull frbjuder Talmud uttryckligen flytande mediciner och strkande  
drycker p sabbaten. Vad som en gng blivit bestmt, frblir bestmt fr  
evigt, hur orimligt det n r! Tertullianus, en av de tidigare kyrkofderna,  
hade skrivit: Jag tror, drfr att det r orimligt. Detta kan tjna som  
lsenord fr de flesta talmudiska regler, med ordet "tror" utbytt mot  
ordet "praktiserar". 
 
Fljande exempel illustrerar nnu bttre den niv av orimlighet som  
uppns med detta system. En av urtyperna fr det p sabbaten frbjudna  
arbetet r att gna sig t skrd. Detta utstrcks genom analogi till att  
glla ett frbud mot att bryta av en gren frn ett trd. Fr att ytterligare  
kringgrda detta frbud r det ocks frbjudet att rida p en hst eller  
annat djur, eftersom man d kunde frestas att bryta av en kvist fr att  
piska djuret med. Ppekandet att man redan har en piska eller avser att  
rida dr det inte finns ngra trd, tjnar inget till. Ett frbud r ett  
frbud, och det gller i all evighet. Men det kan ytterligare utstrckas: I  
modern tid har det blivit frbjudet att cykla, drfr att det r analogt med  
att rida p en hst! 
 
Mitt sista exempel visar, hur samma metoder kommer till anvndning  
ocks i rent teoretiska fall, som inte har ngon tnkbar tillmpning i  
verkligheten. Nr Templet existerade, fick versteprsten endast gifta sig  
med en orrd jungfru.Fastn det under praktiskt taget hela den  
talmudiska tiden inte lngre fanns ngot Tempel eller ngon versteprst,  
gnar Talmud en av sina mest ingende (och bisarra) diskussioner t den  
precisa definitionen av begreppet "orrd jungfru", lmpad att gifta sig  
med en versteprst. Vad skall man sga om en kvinna, vars  
mdomshinna brustit genom ngon olyckshndelse? Gr det ngon  
skillnad, om olyckan intrffat fre eller efter trersldern? Genom en stt  
mot metall eller tr? Och i s fall, klttrade hon upp eller ner? Hnde det  
p ett naturligt eller onaturligt stt? 
 
Allt detta och mycket annat diskuteras p det mest ingende stt. Och  
varenda en av den klassiska judendomens lrde var tvungen att lsa  
hundratals sdana problem. Stora lrde vrderades efter sin frmga att  
ytterligare utveckla dessa frgestllningar, fr som framgick av exemplen  
finns det alltid utrymme fr en ytterligare utveckling - om n bara i en  
och samma riktning - och en sdan utveckling fortsatte faktiskt ven efter  
den slutgiltiga redigeringen av Talmud. 
 
Det freligger emellertid tv stora skillnader mellan den talmudiska  
perioden (avslutad omkring r 500) och den klassiska judendomens  
period (knd frn c:a r 800). Det omrde, som terspeglas i Talmud r  
begrns-at, medan det judiska samhlle som terspeglas i den r fullt  
utvecklat p alla omrden, med judiskt jordbruk som bas (bde i  
Mesopotamien och Palestina). Och fast det vid den tiden fanns judar,  
som levde verallt i det romerska riket och p mnga hll i sassanidernas  
rike i Persien, framgr det klart av den talmudiska texten, att dess  
sammanstllning under mer n 500 r var en rent lokal angelgenhet.  
Inga lrde frn andra lnder n Mesopotamien och Palestina var  
engagerade i den, och inte heller ter-speglar texten ngra sociala  
frhllanden utanfr dessa bda omrden. 
 
Mycket litet r knt om judarnas sociala och religisa frhllanden  
under de mellanliggande tre rhundradena. Men frn r 800, d en mer  
detalj-erad historisk kunskap ter r tillgnglig, finner vi, att de nmnda  
bda dragen har blivit de omvnda. Den babyloniska Talmud (och i  
ngon liten mn ocks den terstende talmudiska litteraturen) erknns  
som auktoritativ, studeras och utvecklas i alla judiska samhllen.  
Samtidigt hade det judiska samhllet undergtt en djup frndring: vad  
det n r och var det n befinner sig, s omfattar det inga bnder.  
 
 
Det sociala system, som denna frndring resulterat i, skall diskuteras  
senare, i det fjrde kapitlet. Hr skall vi beskriva, hur Talmud anpassades  
efter den klassiska judendomens geografiskt mycket vidstrcktare men  
socialt mycket trngre frhllanden. Vi skall d koncentrera oss p den  
viktigaste anpassningsmetoden, befrielserna frn olika skyldigheter. 
 
Befrielser frn vissa skyldigheter 
 
Som vi sett, r det talmudiska systemet synnerligen dogmatiskt och inget  
upplttande av dess regler med-ges, ven om dessa blir allt orimligare,  
nr omstndigheterna frndras. Och i fallet Talmud - till skillnad frn  
Bibeln - r textens bokstavliga innebrd bindande och kan inte tolkas  
bort. Men under den klassiska judendomens period blev varjehanda  
talmudiska lagar ohllbara fr de judiska hrskande klasserna,  
rabbinerna och de rika. I dessa hrskande klassers intresse uppfanns d  
en systematiskt bedrglig metod att flja lagens bokstav, samtidigt som  
man handlade helt emot dess anda och intentioner. Det var detta  
skenheliga system av s kallade dispenser (heterim), som enligt min  
mening var den viktigaste orsaken till judendomens fraktliga tillstnd  
under dess klassiska period. (Den andra orsaken var den judiska  
mysticismen, som visserligen gjorde sig gllande under en kortare  
period.) Vi skall nu ge ngra exempel p hur systemet fungerar. 
 
1. Tagandet av rnta. Talmud frbjuder vid strngt straff en jude att ta  
rnta p ln till en annan jude. (De flesta talmudiska auktoriteter ser det  
som en religis plikt att ta s mycket rnta som mjligt p ln till en  
icke-jude.) Mycket detaljerade regler frbjuder ocks de mest lngskta  
former, genom vilka en judisk lngivare skulle kunna dra frdel av en  
judisk gldenr. Alla judiska medbrottslingar till en sdan olaglig trans- 
aktion - inklusive skrivaren och vittnena - stmplas av Talmud som  
relsa personer, diskvalificerade frn att vittna infr domstol. En judes  
medverkan i en sdan handling r nmligen s gott som likvrdig med att  
han frklarar sig "icke samhrig med Israels Gud". Tydligen r en sdan  
lag vl anpassad efter behoven hos judiska smbnder eller hantverkare,  
eller hos sm judiska samhllen, som anvnder sina pengar till utlning  
t icke-judar. Men situationen var mycket annorlunda i steuropa  
(framfr allt i Polen) p 1500-talet. Dr fanns en stor judisk folkgrupp,  
som i mnga stder utgjorde majoriteten av befolkningen. Smbnderna,  
som livegna, hade knappast ngon mjlighet att lna alls, medan  
utlningen till adeln var en sak fr ett ftal rika judar. Mnga judar  
gjorde affrer med varandra. 
 
Fr ett rntebrande ln judar emellan hittade man under dessa  
omstndigheter p fljande arrangemang, som inte bryter mot lagens  
bok-stav p grund av att det formellt inte r frga om ngot ln alls.  
Lngiv-aren "investerar" sina pengar i lntagarens affr, p tv  
uttryckligen avtalade villkor.  
 
Fr det frsta skall lntagaren vid en verenskommen tidpunkt lngre  
fram betala lngivaren en uppgiven penningsumma (i realiteten rntan p  
lnet), som lngivarens "andel av vinsten". Fr det andra skall det antas,  
att lntagaren sjlv gjort en tillrcklig vinst fr att ge lngivaren hans  
andel av vinsten, svida inte ett motsatt antagande styrks av vittnesml  
frn stadens rabbin, som dock enligt verenskommelse vgrar att vittna i  
sdana fall. 
 
I praktiken r allt som erfordras att ta en text med denna dispens, skriven  
p arameiska och fullkomligt obegriplig fr den stora majoriten, och  
stta upp den p vggen i det rum, dr transaktionen sker, eller till och  
med frvara den i en lda - och det rntebrande lnet judar emellan blir  
fullkomligt lagligt och klanderfritt. 
 
2. Sabbatsret. Enligt talmudisk lag (baserad p kapitel 25 i 3 Mosebok)  
mste av judar gt land i Palestina vart sjunde r lggas i trde, och allt  
jordbruksarbete (inklusive skrd) p sdant land r frbjudet. Det finns  
rikligt med bevis fr att den hr lagen strngt efterlevdes i cirka tusen r,  
frn 400-talet f.Kr. till dess att det judiska jordbruket frsvann i  
Palestina, och den bibehlls p det teoretiska planet ven lngt efter det  
att dess praktiska tillmpning hade upphrt. Men i och med etablerandet  
av de frsta judiska jordbrukskolonierna i Palestina p 1880-talet blev  
frgan om dess praktiska tillmpning aktuell igen. Rabbiner, som sym- 
patiserade med kolonisterna och ville hjlpa dem, hittade p en dispens,  
som senare fullkomnades av deras eftertrdare i de religisa sionistparti- 
erna och har blivit en etablerad praxis i Israel. 
 
S hr fungerar den. En kort tid fre ett sabbatsr ger den israeliske  
inrikesministern verrabbinen ett dokument, som gr honom till laglig  
gare av allt land i Israel. Bevpnad med detta papper gr verrabbinen  
till en icke-jude och sljer till honom allt land i Israel (och efter 1967  
ven i de ockuperade lnderna) fr en symbolisk summa. Ett separat  
dokument freskriver, att "kparen" skall "slja tillbaka" landet, nr ret  
r slut. Den hr transaktionen upprepas vart sjunde r, vanligtvis med  
samme "kpare". 
 
Icke-sionistiska rabbiner erknner inte giltigheten av den hr  
dispenseringen. De hvdar full korrekt, att eftersom den religisa lagen  
frbjuder judar att slja land i Palestina till icke-judar, s bygger hela  
transaktionen p en synd och r fljaktligen ogiltig. De sionistiska  
rabbinerna svarar emellertid, att vad som r frbjudet r en verklig  
frsljning, inte en fiktiv sdan! 
 
3. Frbudet fr judar att mjlka p sabbaten. Genom den ovannmnda  
processen med tilltagande religis strnghet infrdes detta frbud i efter- 
talmudisk tid. Det kunde ju ltt efterlevas i frskingringen, eftersom  
judar med egna kor vanligen var rika nog att hlla sig med icke-judiska  
tjnare, som kunde beordras att skta mjlkningen. De tidiga judiska  
kolonisterna i Palestina anvnde araber fr detta och andra syften, men i  
och med genomdrivandet av den sionistiska politiken med enbart judisk  
arbetskraft uppstod ett behov av dispens (srskilt stort fre infrandet av  
mekanisk mjlkning i slutet p 50-talet). Hr fanns det ocks en  
siktsskillnad mellan sionistiska och icke-sionistiska rabbiner. 
 
Enligt de frra blir det tilltet att mjlka, om mjlken inte r vit utan  
frgad bl. Den hr bla lrdagsmjlken anvndes sedan uteslutande fr  
tillverkning av ost, och tvttas av ner i vasslan. Icke-sionistiska rabbiner  
har hittat p en mycket mera raffinerad metod (som jag personligen  
bevittnade i en religis kibbutz r 1952). De hade upptckt en gammal  
bestmmelse, som tillt mjlkning p sabbaten, under den bestmda  
frutsttningen, att man drigenom lindrar en kos lidande p grund av  
uppsvllda juver och att mjlken rinner ner p marken.  
 
S hr gr man d. P lrdagsmorgonen gr en from kibbutzmedlem till  
ladugrden och stller mjlkspannar under korna, varefter han gr till  
synagogan fr att bedja. Sedan kommer hans kollega, med ett rligt upp- 
st att lindra djurens lidande och lta deras mjlk rinna ner p marken.  
Men om det rkar st ngra spannar dr, r han d frpliktad att avlgsna  
dem? Naturligtvis inte! Han "struntar" helt enkelt i spannarna, fullgr sitt  
barmhrtighetsverk och gr till synagogan. Till slut kommer en tredje  
from kollega in i ladugrden och upptcker till sin frvning spannarna  
fulla av mjlk. Han stller allts in dem kylfrrdet och beger sig efter  
sina kamrater till synagogan. Nu r allt i sin ordning, och man har inte  
behvt kosta p sig ngon bl frg! 
 
 
 
 
 
4. Blandade grdor. Liknande dispenser utfrdades av sionistiska  
rabbiner betrffande frbudet mot att s tv olika slags grdor p samma  
ker (3 Mosebok 19:19). Den moderna agronomin har visat, att i ngra  
fall (speciellt vid odling av h och annat torrfoder) r blandad sdd det  
mest lnsamma. Rabbinerna hittade nu p en dispens, enligt vilken en  
man besr kern p lngden med ett slags utsde, och senare p dagen  
hans kamrat, som "inte vet om" det frra, sr ett annat slags utsde  
tvrsver.  
 
Men eftersom man knde p sig att den metoden slsade arbetskraften i  
ondan, hittade man p en nnu bttre: En man lgger upp en hg med  
ett slags utsde p en offentlig plats och tcker den omsorgsfullt med en  
sck eller ett stycke papp. Den andra sortens utsde lggs s ovanp  
scken eller pappstycket. Senare kommer en annan man och utropar  
infr vittnen: "Den hr scken (eller pappbiten) behver jag!" och tar  
bort scken (eller pappbiten), s att allt utsdes blandas ihop av sig  
sjlvt. Slutligen kommer en tredje man och uppmanas: "Ta det hr och s  
ut det p kern!", och det gr han. 
 
5. Jsta fdomnen fr inte tas eller ens innehas av en jude under  
pskveckans sju dagar. Begreppet "jsta fdomnen" utvidgades undan  
fr undan, och motviljan mot att s mycket som se dem under hgtiden  
nrmade sig hysteri. De innefattar mjl av alla de slag och till och med  
omalen sd. I det ursprungliga talmudiska samhllet kunde man st ut  
med det, drfr att brd - ojst eller inte - brukade bakas en gng i  
veckan. En bondefamilj brukade anvnda det sista av fregende rs sd  
till att baka ojst brd fr den hgtid, som inleder den nya skrde- 
ssongen. Men under de frhllanden, som de eftertalmudiska judarna  
levde under, var frbudets efterlevande mycket besvrligt fr en judisk  
medelklassfamilj och i nnu hgre grad fr en sdeshandlare. 
 
Man hittade drfr p en dispens, enligt vilken alla dessa fdomnen  
sljs till en icke-jude i en fiktiv frsljning fre hgtiden och  
automatiskt kps tillbaka efter den. Det enda man behver gra r att  
lsa in de tabu-belagda fdomnena, s lnge hgtiden pgr. I Israel har  
den hr fiktiva frsljningen gjorts nnu mer effektiv. Religisa judar  
"sljer" sina jsta fdomnen till sina lokala rabbiner, som i sin tur  
"sljer" dem till ver-rabbinerna. De senare sljer dem till en icke-jude,  
och enligt en speciell dispens frmodas den hr frsljningen omfatta  
ocks icke-praktiserande judars jsta fdomnen. 
 
 
 
6. Sabbats-gojen. Kanske de mest utarbetade dispenserna berr "gojen  
(icke-juden) p sabbaten". Som tidigare nmnts, har omfattningen av  
sabbatsfrbuden vidgats undan fr undan, men omfattningen av de upp- 
gifter, som mste utfras eller vervakas, vidgas ocks hela tiden. Det  
hr r srskilt sant i vr moderna tid, men verkan av den teknologiska  
frndringen brjade knnas av fr lnge sedan. Malningsfrbudet p  
sabbaten, som i lt oss sga andra rhundradets Palestina relativt ltt  
kunde bras av en judisk bonde eller hantverkare med en handkvarn fr  
husliga ndaml, kunde bli rtt s besvrligt fr innehavaren av en  
vatten- eller vinddriven kvarn, en av de vanligaste judiska  
sysselsttningarna i steuropa. Men till och med ett s enkelt "problem"  
som nskan att f sig en varm kopp te blev mycket strre, om man hade  
den under resten av veckan anvnda samovaren stende i rummet.  
 
Det hr var bara tv exempel bland mnga andra p s kallade problem  
med sabbatsreglernas efterlevande, och man kan med skerhet  
konstatera, att de tminstone under de senaste tta eller tio rhundradena  
var helt olsliga utan "hjlp" av icke-judar. Det gller i nnu hgre grad i  
dagens "judiska stat", eftersom mnga offentliga tjnster, som vatten, gas  
och elektricitet, faller inom denna kategori. Den klassiska judendomen  
skulle inte kunna existera en vecka utan ngra icke-judars medverkan. 
 
Men utan speciella dispenser freligger ett stort hinder mot att anstlla  
icke-judar fr att utfra de hr lrdags-jobben. Bestmmelser i Talmud  
frbjuder nmligen judar att engagera en icke-jude fr att p sabbaten  
utfra varje arbete, som de sjlva r frbjudna att utfra. Jag skall  
beskriva tv av de mnga dispenstyper, som anvnds fr sdana syften.  
 
Frst har vi metoden med "antydning", enligt vars spetsfundiga logik en  
syndig begran blir oklanderlig, om den formuleras p ett slugt stt.  
Antydningen mste i regel vara oklar, men i ndfall r det tilltet med en  
klar sdan. I en nyligen utgiven broschyr om efterlevnad av de religisa  
buden, riktad till de israeliska soldaterna, fr de lra sig, hur man talar  
till arabiska arbetare, anstllda av armn fr att utfra arbete p  
sabbaten. I sdana angelgna fall som nr det r mycket kallt och en  
brasa mste tndas, eller nr det behvs ljus fr utfrandet av en religis  
ritual, fr en from judisk soldat ge en klar antydan och sga till araben:  
"Det r kallt (eller mrkt) hr." Men normalt mste det rcka med en  
oklar antydan, till exempel: "Vad trevligt det skulle vara med lite vrme  
hr!" 
 
 
 
En av mina slktingar i Warszava fre 1939 anvnde en nnu subtilare  
metod. Han hade anstllt en icke-judisk piga, som hette Marysia, och  
han hade en speciell vana, nr han vaknade ur sin middagsslummer p  
lrdagarna. D brukade han, frst stillsamt, sga: "Vad trevligt det vore,  
om", och sedan med hg och kraftig rst, "Marysia kom med en kopp te!"  
Han ansgs vara en mycket from och gudfruktig man, som aldrig skulle  
drmma om att dricka en droppe mjlk frrn sex timmar efter det att  
han tit ktt. I kket hade han tv vaskar, en fr att diska tallrikar han  
tit ktt p, och en fr att diska mjlkglas i. 
 
Den hr metoden att "antyda" r speciellt motbjudande och frnedrande,  
eftersom den normalt endast anvndes p icke-judar, vilka p grund av  
sin fattigdom eller underordnade position i samhllet r helt i hnderna  
p sin judiske arbetsgivare. En icke-judisk tjnare (eller anstlld i den  
israeliska armn), som inte trnar upp sig med att tolka "oklara  
antydningar" som order, blir utan frbarmande avskedad. 
 
Den andra metoden anvndes i sdana fall, d det som icke-juden ska  
gra p lrdagen inte r ngon tillfllig uppgift eller personlig tjnst utan  
ett rutinmssigt jobb som inte erfordrar stndig judisk vervakning.  
Enligt den hr metoden, som kallas "underfrstdd inrkning" av  
sabbaten i veckans dagar, anstlles icke-juden "fr hela veckan (eller  
ret)", utan att sabbaten s mycket som nmns i kontraktet. Men i  
verkligheten utfrs arbetet endast p sabbaten. Metoden anvndes i det  
frflutna, d man hyrde en icke-jude fr att slcka ljusen i synagogan  
efter sabbatsbnen p kvllen. Moderna exempel frn Israel r  
reglerandet av vattentillfrseln eller vervakandet av vattenreservoarna p  
lrdagarna. 
 
En liknande metod kan tillmpas fr de "heliga" yrkena: rabbinen, som  
predikar p sabbaten, kantorn, som sjunger, eller vaktmstaren som  
skter synagogan.. Judar fr inte ta emot ngon betalning fr arbete, som  
utfrs under sabbaten, ven om sjlva arbetet r tilltet. Men genom  
"underfrstdd inrkning" kunde dessa tidigare oavlnade tjnster bli  
avlnade, om personerna i frga anstlldes p en mnad eller ett r. I  
fallet med rabbinen r problemet mer komplicerat, drfr att Talmud  
frbjuder honom att ta emot ngon som helst betalning fr predikan ven  
p vardagar. Fr honom freskriver drfr en tillggsdispens, att hans  
ln egentligen inte r ngon ln alls utan "kompensation fr  
overksamhet". Vad som i verkligheten utgr betalning fr arbete p  
sabbaten, frvandlas slunda till ln fr overksamhet p vardagarna! 
 
 
 
Dispenseringarnas sociala aspekter 
 
Tv karakteristiska drag hos dessa och liknande handlingsmnster fr- 
tjnar speciellt att nmnas. Det hr systemet med dispenser r i frmsta  
rummet till fr att bedra Gud, om nu detta ord kan anvndas fr ett tnkt  
vsen, som s ltt kan luras av rabbinerna. De betraktar sig tydligen  
sjlva som smartare n Gud. Man kan knappast tnka sig ngon strre  
kontrast n den mellan Bibelns och den klassiska judendomens Gud.  
Den senare liknar mera den romerska guden Jupiter, som p liknande stt  
lurades av sina dyrkare. 
 
Ur etisk synpunkt representerar den klassiska judendomen en alltjmt  
pgende urartningsprocess, och denna urartning till en folkstams  
samling av tomma ritualer och magiska vidskepelser har mycket viktiga  
sociala och politiska konsekvenser. Man skall nmligen komma ihg, att  
det just r den klassiska judendomens vidskepelser, som har det strsta  
greppet om de judiska massorna, och inte s mycket de delar av Bibeln  
och Talmud, som har verkligt religist och etiskt vrde.  
 
Vad betraktar man ute bland folket som det mest "heliga" och hgtidliga  
tillfllet under det judiska liturgiska ret, ett evenemang, som till och  
med bevistas av mnga judar, som annars str fjrran frn allt vad  
religion heter? Det r Kol Nidre-bnen kvllen fre Yom Kippur  
("Frsonings-dagen") - mssandet av en speciellt absurd och lurig  
dispensering, enligt vilken alla privata lften man ger till Gud under det  
kommande ret frklaras ogiltiga redan p frhand! Ngot liknande r  
Qadish-bnen, d efterlevande sner lser en fr det stora flertalet  
obegriplig arameisk text fr sina avlidna frldrar, "fr att lyfta upp  
deras sjlar till paradiset". Den uppmrksamhet, som man sknker den  
judiska religionens mest vidskepliga delar, ger man uppenbarligen inte t  
dess bttre delar. 
 
Tillsammans med lurandet av Gud gr lurandet av andra judar, huvudsak- 
ligen fr att frmja den judiska hrskande klassens intressen.  
Betecknande nog har inga dispenser tilltits i fattiga judars intresse. S  
har exempelvis halvsvltande judar av sina vlmende sjlva rabbiner  
aldrig tilltits att ta "frbjuden" fda, trots att "tillten" mat vanligtvis r  
dyrare.  
 
Det andra dominerande draget hos dispenseringarna r att de till stor del  
motiveras av profitbegret, och det r denna kombination av skenhelighet  
och profitlystnad som i stigande grad har dominerat den klassiska juden- 
domen.  
 
I Israel, dr denna utveckling alltjmt pgr, har nog allmnna opinionen  
detta p knn, trots all hjrntvttning i massmedia och skolundervisning.  
Rabbinerna och de religisa partierna r fga populra i Israel, och de  
har rykte om sig att vara dubbelspelande och mutbara. I det hr fallet r  
det faktiskt sant att det religisa etablissemanget har en stark tendens till  
lagvrngeri och korruption, beroende p den ortodoxa judiska  
religionens korrumperande inflytande. Eftersom religionen endast r en  
av flera sociala faktorer, r dess inflytande p den stora massan av  
troende inte p lngt nr s stort som p rabbinerna och ledarna fr de  
religisa partier-na. De religisa judar i Israel som r rliga, r det inte  
p grund av rabbinernas och religionens inflytande utan trots detta. I de  
f omrden av offentligt liv i Israel, som domineras av de religisa  
kretsarna, r den hga nivn av lagvrngning och korruption beryktad,  
och den verskrider vida vad som i genomsnitt tolereras av det allmnna,  
icke-religisa israeliska samhllet. 
 
I kapitel 4 skall vi se, hur profitmotivets dominans i den klassiska juden- 
domen str i samband med det judiska samhllets struktur och  
anknytning till det allmnna samhlle, som judarna levde i den  
"klassiska" perioden. Hr vill jag bara konstatera, att profitmotivet inte  
har varit typiskt fr judendomen under hela dess historia. Endast det  
platonistiska skandet efter judendomens metafysiskt tidlsa "vsen" i  
stllet fr en underskning av de historiska frndringarna i det judiska  
samhllet, har skymt undan detta faktum. Den hr frvirringen har  
sionismen kraftigt bidragit till genom sitt tal om "historiska rttigheter",  
som ohistoriskt hrletts ur Bibeln. Slunda hvdar judendomens  
frsvarare helt korrekt, att Bibeln r negativt instlld till profitmotivet,  
medan Talmud r ointresserad av det. Men detta var en fljd av de  
mycket olika sociala frhllanden, under vilka de frfattades. Som ovan  
ppekats, frfattades Talmud i tv vl definierade omrden, under en  
period, d de dr bosatta judarna bildade ett samhlle baserat p  
jordbruk och huvudsakligen bestende av jord-brukare, ngot som inte  
var fallet i den klassiska judendomens samfund. 
 
I kapitel 5 skall vi i detalj studera de fientliga attityder och  
lurendrejerier, som den klassiska judendomen praktiserade gentemot  
icke-judar. Men nnu viktigare som ett socialt drag r det  
profitmotiverade lurendrejeri, som rika judar praktiserade gentemot  
fattiga judar, i stil med dispenser-ingen av frbudet mot att ta rnta p  
ln. Hr mste jag trots min opposition mot Marx sga, att han hade  
alldeles rtt, nr han betecknade judendomen som dominerad av  
profitjakt. Detta under frutsttning, att uttalandet uppfattas som  
begrnsat till den judendom han knde till, d.v.s. den klassiska  
judendomen. 
 


Historiens  tyngd 
 
En hel del nonsens har skrivits i frsket att ge en social eller mystisk  
tolkning av judarna och judendomen i sin helhet. Detta lter sig inte  
gra, fr judefolkets sociala struktur och judendomens ideologiska  
struktur har djupt frndrats under tidens gng. Fyra strre faser kan  
urskiljas: 
 
1. Fasen med de forntida kungadmena Israel och Juda, fram till  
frstrelsen av det frsta Templet (587 f.Kr.) och den babyloniska  
exilen. (En stor del av Gamla Testamentet sysslar med denna period,  
fastn de flesta strre bckerna i GT - inklusive Mosebckerna - faktiskt  
frfattades senare.) Socialt sett var dessa gamla judiska kungadmen rtt  
s lika de nrbelgna kungarikena i Palestina och Syrien. Som framgr  
av en noggrann genomlsning av profeterna, utstrckte sig denna likhet  
ocks till de religisa kulter, som utvades av folkets stora flertal. De  
ider, som skulle bli typiska fr den senare judendomen - och d  
speciellt etnisk segregering och exklusiv monoteism - var p detta  
stadium begrnsade till sm kretsar av prster och profeter, vilkas sociala  
inflytande var beroende av kungligt std. 
 
2. Fasen med de dubbla judiska centra i Palestina och  
Mesopotamien, till cirka 500 e.Kr.. Dess utmrkande drag r att det  
existerade tv sjlv-styrande judiska samhllen, bda frmst baserade p  
jordbruk, vilka med det persiska vldets auktoritet ptvingades den  
"judiska religion", som tidigare hade utarbetats i prsterliga och lrda  
kretsar. I den bok som skrevs av Nehemja, judisk munsknk t kung  
Artaxerxes I (465-424 f.Kr.) och sedermera utnmnd till persisk  
stthllare i Juden, ser vi, i vilken utstrckning ett frmmande,  
imperialistiskt tvng medverkade till att den judiska religionen  
ptvingades befolkningen i Palesina, med var-aktiga resultat. Esras bok  
i GT redogr fr den verksamhet, som utv-ades av prsten Esra, "en i  
den mosaiska lagen vl frfaren skriftlrd", som bemyndigades av  
persernas kung att "frordna domare och lagkloka" ver judarna i  
Palestina, s att "var och en som inte handlar enligt din Guds och  
kungens lag skall dmas till dd eller landsfrvisning, konfiskation av  
egendom eller fngelse" (Esra 7:25-26). De bda sista kapitlen i Esras  
bok gnas huvudsakligen t hans anstrngningar att segregera de "rena  
judarna" (det "heliga slktet") frn vriga invnare i Palestina (vilka  
sjlva tminstone delvis var av judisk hrstamning) - och bryta upp  
blandktenskapen.  
 
 
 
I bda centra fortlevde det judiska sjlvstyret under strre delen av denna  
period, och avvikelser frn den judiska ortodoxin undertrycktes regel- 
bundet. Undantag frn den regeln intrffade, d den religisa aristokratin  
sjlv "smittades" av hellenistiska ider (frn omkring 300 till 166 f.Kr.  
och den hr verklassen splittrades i tv stora partier, sadducer och  
fariser (omkring 140 f.Kr.). Men s fort ngotdera partiet triumferade,  
utnyttjade man det judiska sjlvstyrets tvngsmaskineri fr att pracka  
sina egna religisa uppfattningar p judarna i bda centra. 
 
Under strre delen av den hr tiden (speciellt efter perserrikets fall och  
fram till omkring 200 e.Kr.) var judarna utanfr de bda centra fria frn  
judiskt religist tvng. Bland de bevarade papyrustexterna i Elephantine  
i vre Egypten finns ett brev frn r 419 f.Kr. med texten till en  
frordning av perserkungen Dareios II, som instruerar Egyptens judar  
om hur de skall efterleva bestmmelserna fr pskhgtiden. Men de  
hellenistiska kungadmena, den romerska republiken och det tidiga  
romerska kejsar-dmet brydde sig inte om sdana saker. Den frihet, som  
hellenistiska judar tnjt utanfr Palestina, tillt skapandet av en judisk  
litteratur p grek-iska, som senare frkastades i sin helhet av  
judendomen. Resterna av denna litteratur har bevarats inom kristenheten.  
Sjlva uppkomsten av kristendomen blev mjlig tack vare den relativa  
friheten fr de judiska samfunden utanfr de bda centra. Betecknande  
r de erfarenheter, som Paulus gjorde, nr han i Korint anklagades fr  
ktteri av det lokala judiska samfundet. Den romerske landshvdingen  
Gallio avskrev rendet omedelbart, i sdana rttssaker ville han inte  
dma.  
 
Den hr toleransen upphrde dock omkring r 200, d den judiska  
religionen i dess i Palestina utarbetade form ptvingades det romerska  
rikets alla judar av myndigheterna. 
 
3. Den klassiska judendomens fas, fram till slutet p 1700-talet. Denna  
fas - judendomens medeltid - skall vi diskutera lngre fram. 
 
4. Judendomens moderna fas fram till nutiden, knnetecknad av den  
totalitrt organiserade judenhetens nedbrytande och av de senare  
frsken att med vld och list terstlla dess makt, av vilka frsk  
sionismens r det viktigaste.Den moderna fasen brjar i Holland redan  
p 1600-talet, i Frankrike och sterrike (utom Ungern) p det sena  
1700-talet, i de flesta andra europeiska lnder vid mitten av 1800-talet  
och i ngra islamiska lnder p 1900-talet. (Judarna i Yemen levde nnu  
1948 i den medeltida "klassiska" fasen.) 
 
De frsta tre rhundradena av klassisk judendom (frn r 500 till r 800)  
vet vi strngt taget mycket lite om, och den kunskap vi har hrrr frn  
icke-judiska kllor. I den latinska kristenhetens lnder r vi helt i avsak- 
nad av judiska skriftliga vittnesbrd fram till mitten av 900-talet. Frst  
p 1000-talet och framfr allt p 1100-talet blir det vanligare med judisk  
litteratur, fr det mesta av religis art. Dessfrinnan r vi helt beroende  
av frst romerskt och sedan kristet bevismaterial. I de islamiska lnderna  
r informationsluckan inte s stor, men vi vet nd inte s mycket om det  
judiska samfundet under de nrmaste rhundradena fre r 800 och de  
frndringar, som det d mste ha undergtt. 
 
Den klassiska judendomens viktigaste drag 
 
Lt oss drfr strunta i denna "dunkla epok" och fr slippa besvr brja  
med 1000- och 1100-talen, fr vilka riklig information finns tillgnglig  
bde frn inre och yttre kllor om alla de viktiga judiska centra i st och  
vst. Den klassiska judendomen har frndrats mycket lite sedan den  
tiden, och frkldd till ortodox judendom r den en mktig kraft n i  
dag. 
 
Vad r det d som knnetecknar den klassiska, medeltida judendomen,  
och p vilket stt skiljer den sig  socialt frn tidigare faser? Jag tror det  
finns tre sdana utmrkande drag: 
 
1. Det klassiska judiska samfundet hade inga bnder. Det r svrt fr  
oss moderna mnniskor att frst, vad det betyder. Vi mste gra en an- 
strngning och frestlla oss, hur det var p livegenskapens tid: den stora  
skillnaden i frga om lskunnighet, fr att inte tala om skolutbildning  
ver huvud taget, mellan land och stad, vilken ojmfrligt mycket strre  
frihet som tnjts av hela den lilla minoritet, som inte var lantbor. D  
frst kan vi inse, att judarna, trots alla frfljelser de utsattes fr,  
utgjorde en integrerande del av de privilegierade klasserna under hela  
den klassiska perioden.  
 
Den judiska historieskrivningen r vilseledande p den punkten,  
eftersom den har en tendens att uppmrksamma judisk fattigdom och  
diskriminer-ing av judarna. Visst frekom sdant d och d, men den  
fattigaste judiske hantverkare, grdfarihandlare, godsfrvaltare eller  
bokhllare hade det ondligt mycket bttre stllt n en livegen. Det hr  
gllde inte minst i de europeiska lnder, dr livegenskapen i strre eller  
mindre grad bestod lngt in p 1800-talet: Preussen, sterrike och  
Polen, inklusive de polska omrden som ervrats av Ryssland.  
 
 
Det r ganska betecknande, att innan den stora judiska folkfrflyttningen  
i modern tid brjade omkring 1880, levde de flesta judarna i dessa  
omrd-en. Det r ocks typiskt, att dessa judars viktigaste sociala  
funktion var att verkstlla frtrycket av smbnderna p adelns och  
kronans vgnar. 
 
verallt utvecklade den klassiska judendomen hat och frakt fr  
jordbruk-et som sysselsttning och fr jordbrukarna som samhllsklass -  
nnu mer n fr icke-judar ver huvud taget - ett hat och frakt, vars like  
jag inte knner till frn ngra andra samhllen. Detta slr omedelbart var  
och en, som r frtrogen med hebreiska litteraturen frn 1800- eller  
1900-talen. Slunda beskriver till exempel den nationalhebreiske  
skalden Bialik i en bermd dikt, hur hans avgudade far sljer vodka till  
alkoholiserade lant-brukare, vilka fram-stlls som djur. Dikten ingr fr  
vrigt i den undervis-ning, som meddelas i israeliska skolor. 
 
De flesta steuropeiska judiska socialister r skyldiga till att aldrig  
ppeka detta faktum. I sjlva verket r de sjlva beflckade med en  
vildsint bondefientlig instllning, som de har rvt frn den klassiska  
judendomen. Sionistiska "socialister" var de vrsta i det hnseendet, men  
andra - som i den polsk-litauisk-ryska jiddisch-organisationen Bund -  
var inte mycket bttre. Ett typiskt exempel r deras motstnd mot det  
bildande av bondekooperativ, som frmjades av det katolska  
prsterskapet, med motiveringen att det skulle vara "en handling av  
antisemitism". 
 
Den hr instllningen r ingalunda dd ens nu. Det framgick mycket  
tydligt av de rasistiska uppfattningar, som hystes av mnga judiska "olik- 
tnkande" i Sovjetunionen betrffande det ryska folket, och dessutom av  
att s mnga judiska socialister - Isaac Deutscher till exempel - aldrig  
vill diskutera den hr bakgrunden. Hela rasistpropagandan p temat  
judisk verlgsenhet i frga om moral och intellekt (en propaganda dr  
mnga judiska socialister var framtrdande) r nra frbunden med en  
brist p knslighet fr det lidande, som drabbade det under det senaste  
rtusendet speciellt frtryckta flertalet mnniskor, nmligen bnderna. 
 
2. Det klassiska judiska samfundet var srskilt beroende av kungar eller  
adelsmn med kunglig makt. I nsta kapitel ska vi diskutera olika  
judiska lagar riktade mot icke-judar, och srskilt d lagar som lgger  
judar att smda icke-judar och avhlla sig frn att prisa dem och deras  
sedvnjor. De hr lagarna medger bara ett enda undantag: en icke-judisk  
kung eller en lokalt mktig storman. Man prisar och ber fr en kung, och  
han tlydes inte bara i de flesta samhllsangelgenheter utan ocks i  
ngra som avser religionen.  
 
Som vi skall f se, beordras judiska doktorer, som r allmnt frbjudna  
att rdda livet p vanliga icke-judar, att gra sitt yttersta fr att bota  
magnater och hrskare. Det frklarar delvis, varfr kungar och adelsmn,  
pvar och biskopar ofta anstllde judiska lkare. Judiska indrivare av  
skatter och tullar eller godsfrvaltare i steuropa kunde alltid vntas  
gra sitt yttersta fr kungen eller baronen, vilket inte alltid var fallet med  
en kristen.  
 
Ett judiskt samfunds lagliga status under den klassiska judendomens tid  
baserades i regel p ett "privilegium", ett rttighetsbrev, som utfrdades  
av en kung eller en furste eller (i Polen efter 1500-talet) en mktig adels- 
man. Brevet verfrde p detta samfund rtten till sjlvstyre, det vill sga  
rabbinerna beklddes med makt att diktera fr de andra judarna, vad de  
skulle gra och inte gra. En viktig del av sdana privilegier, vilka gr s  
lngt tillbaka som det senromerska kejsardmet, r skapandet av ett  
judiskt klerikalt stnd, vilket precis som det kristna prsterskapet p  
medeltiden r befriat frn att betala skatt till suvernen, men sjlvt fr  
beskatta folk under sin kontroll. Intressant r att den hr uppgrelsen  
mellan det senromerska kejsardmet och rabbinerna med tminstone ett  
rhundrade fregr de liknande privilegier, som kejsar Konstantin I  
med eftertrdare beviljade det kristna prsterskapet. 
 
Frn omkring r 200 till det tidiga 400-talet var judarnas stllning i det  
romerska riket ordnad p fljande stt: En rftlig judisk patriark (med  
ste i Tiberias i Palestina) erkndes bde som hg mbetsman i kejsar- 
rikets officiella rangordning och som verhuvud fr alla judar i riket.  
Som romersk mbetsman var patriarken en man av samma hga rang som  
konsulerna, rikets hgsta militra beflhavare och de viktigaste minist- 
rarna kring tronen, endast den kejserliga familjen hade hgre rang. I  
sjlva verket hade patriarken en frnmare stllning n landshvdingen i  
Palestina. Theodosius I, en ortodox kristen kejsare, lt avrtta sin pale- 
stinske landshvding fr att ha frolmpat patriarken! 
 
Samtidigt var rabbinerna - alla utsedda av patriarken - befriade frn de  
mest tyngande romerska skatterna och fick mnga privilegier, ssom be- 
frielse frn att tjnstgra i stdernas rd (ocks en av de frsta privileg- 
ierna, som beviljades det kristna prsterskapet). Dessutom bemyndigades  
patriarken att beskatta judarna och disciplinera dem genom att dma dem  
till bter, prygel eller andra straff. Han begagnade sig av dessa makt- 
befogenheter till att undertrycka judiska ktterier och frflja judiska  
predikanter, som anklagade honom fr att lgga skatt p judiska fattiga  
fr sin personliga vinnings skull. 
 
Frn judiska kllor vet vi, att de skattebefriade rabbinerna anvnde bann- 
lysning och andra medel som de hade till sitt frfogande fr att  
ytterligare hja patriarkens religisa ledarstllning. Vi fr ocks -  
mestadels p omvgar - hra talas om det hat och frakt, som judiska  
smbnder och fattiga i stderna ofta hyste fr rabbinerna, liksom det  
frakt, fr de judiska fattigas okunnighet, som rabbinerna gav uttryck t.  
Inte desto mindre fortsatte detta typiskt koloniala arrangemang, eftersom  
det upp-backades av det romerska kejsarrikets makt. 
 
Liknande arrangemang existerade i varje land under hela den klassiska  
judendomens period. Deras sociala verkan p de judiska samfunden  
varierade emellertid efter varje samhlles storlek. Dr det fanns f judar,  
dr frekom det normalt inte ngon strre social tskillnad inom  
samhllet, som i regel bestod av frmgna eller ngot s nr vlsituerade  
judar, av vilka de flesta hade en rabbinisk-talmudisk utbildning. Men i  
lnder, dr judarnas antal kade och det uppstod en stor klass av judiska  
fattiga, uppenbarade sig samma klyfta, som just beskrivits. Vi ser dr  
rabbinernas klass i allians med de judiska rika frtrycka de judiska  
fattiga, bde i sitt eget intresse och i statens - det vill sga kronans och  
adelns intresse. 
 
Sdan var srskilt situationen i Polen fre 1795, som skall beskrivas  
senare. Hr vill jag bara ppeka, att det genom uppkomsten av ett stort  
judiskt samfund i det landet uppstod en djup klyfta mellan den judiska  
verklassen (rabbiner och frmgna)  ena sidan och de judiska  
massorna  den andra. Denna klyfta, som uppsttt redan p 1700-talet,  
frdjupades ytterligare under det fljande rhundradet. S lnge som det  
judiska samhllet hade makt ver sina medlemmar, undertrycktes de med  
den tyngsta skattebrdan belastade fattigas begynnande revolter genom  
"det judiska sjlvstyrets" nakna vld i frening med hotet om religisa  
straff-pfljder.  
 
P grund av allt detta var under hela den klassiska perioden - liksom  
ocks i modern tid - rabbinerna makthavarnas mest lojala fr att inte sga  
nitiska supportrar. Och ju reaktionrare regimen var, desto mer std hade  
den frn rabbinerna. 
 
3. Den klassiska judendomens samfund str i total motsttning till det  
omgivande icke-judiska samhllet, utom kungen (eller adelsmnnen,  
nr de tar ver staten). 
 
De sammantagna konsekvenserna av de hr tre knnetecknande dragen  
frklarar i stor utstrckning de klassiska judiska samfundens historia  
bde i kristna och muslimska lnder. 
 
Judarnas stllning r speciellt frdelaktig under starka regimer med  
bibehllen feodal karaktr, i vilka ett nationellt medvetande inte har  
brjat utvecklas ens p en rudimentr niv. Den r till och med nnu mer  
fr-delaktig i lnder som Polen fre 1795 eller de spanska och  
portugisiska kungadmena fre 1400-talets senare hlft, dr uppkomsten  
av en mktig feodal monarki p nationell grundval tillflligt eller  
lngvarigt hejdades. I sjlva verket frodas den klassiska judendomen bst  
under starka regimer, som har avskilt sig frn de flesta klasserna i  
samhllet. I sdana regimer fullgr judarna en medelklassfunktion - men  
i en permanent beroende form.  
 
Av det sklet bekmpas de inte bara av smbnderna (vilkas motstnd  
inte betyder s mycket, frnsett vid en eller annan sllsynt folklig revolt)  
utan ocks av en allt viktigare icke-judisk medelklass och den folkligare  
delen av prsterskapet, medan de beskyddas av adeln och det hgre  
prsterskapet. Men i de lnder, dr den feodala anarkin har kuvats och  
adeln ingr partnerskap med kungen och tminstone en del av  
borgarklassen fr att styra staten p en mera nationell grund, dr  
frsmras judarnas stllning. Detta allmnna schema, som gller i  
muslimska och kristna lnder, skall nu belysas med ngra exempel. 
 
England, Frankrike och Italien 
 
Eftersom den frsta perioden av judisk bosttning i England var s kort  
och sammanfll med utvecklingen av en nationell feodal monarki, kan  
det landet bst belysa ovanstende schema. Judarna frdes ver till  
England av Vilhelm Ervraren, som en del av den fransktalande  
normandiska hrskande klassen. Deras frmsta plikt var att bevilja ln t  
dessa lorder, andliga eller vrldsliga, som inte p annat stt kunde betala  
sina i England mycket betungande feodala avgifter.  
 
Judarnas strsta skyddspatron var kung Henrik II, och Magna Carta  
markerade brjan till deras nedgng, vilken fortsatte under baronernas  
konflikt med kung Henrik III. Den tillflliga lsningen av denna  
konflikt genom Edvard I:s infrande av ett parlament och en ordnad  
beskattning skedde i samband med judarnas utdrivande. 
 
 
 
P liknande stt frodades judendomen i Frankrike under bildandet av de  
starka feodala furstendmena p tio- och elvahundratalen, inklusive den  
kungliga domnen. Judarnas bste beskyddare bland de franska  
kungarna var Ludvig VII (1137-80), trots hans kristna fromhet. P den  
tiden rknade franska judarna sig sjlva som riddare, och den ledande  
judiska auktoriteten i Frankrike, Rabbenu Tam, varnar dem fr att  
acceptera en inbjudan frn ngon feodal lord att bostta sig p hans  
domn, om de inte beviljas samma privilegier som andra riddare.  
 
Nedgngen i deras position brjar med Filip II August, mannen som var  
upphovsman till kronans politiska och militra allians med den uppt- 
stigande stadskommunen, och fr riktig tyngd under Filip IV den  
Skne, som sammankallade den frsta stnderfrsamlingen fr hela  
Frankrike i syfte att vinna std gentemot pven. Den slutgiltiga  
utdrivningen av judar-na har ett nra samband med det fasta etableringen  
av kronans skattertt och monarkins nationella karaktr. 
 
Liknande exempel kan ges frn andra europeiska lnder, dr judar levde  
under den hr perioden. Spanien och Polen skall vi diskutera mer  
ingende lngre fram och hr endast konstatera, att samma  
regelbundenhet kan urskiljas i Italien, dr mnga stadsstater hade ett  
republikanskt styrelse-stt. Dremot hade judarna det bttre stllt i  
Kyrkostaten, i de feodala kungarikena Sicilien och Neapel (till deras  
utdrivning, p spansk order, omkring 1500) samt i de feodala enklaverna  
i Piemonte. Men i de stora oberoende handelsstderna, som Florens, var  
deras antal litet och deras sociala roll obetydlig. 
 
Den muslimska vrlden 
 
Precis samma allmnna mnster gller fr judiska sam-fund i muslimska  
lnder, bortsett frn att utdrivning av judar var ngot praktiskt taget  
oknt dr, eftersom den stred mot islamisk lag. Judiska samfund  
blomstrade under regimer, som var speciellt avskilda frn den stora  
majoriteten av det folk de styrde och vilkas makt inte vilade p ngot  
annat n naket vld och en arm av legoknektar. Bsta exemplet r det  
muslimska Spanien, dr den verkliga judiska guldldern fr hebreisk  
poesi, sprkvetenskap, filosofi med mera brjar precis efter det  
omayyadiska kalifatets fall efter al-Mansurs dd 1002 och upprttandet  
av ett flertal mindre utbrytar-kungadmen, alla grundade p naket vld.  
 
 
 
Framgngen fr den bermde judiske verbeflhavaren och regerings- 
chefen i kungadmet Granada, Samuel Hvdingen (dd 1056), som  
ocks var en av de strsta hebreiska skalderna genom tiderna, baserades  
huvudsakligen p det faktum, att den regim han tjnade var en ganska  
liten berbisk militrstyrkas diktatur ver de arabisktalande invnarna. En  
liknande situation rdde i andra arabisk-spanska utbrytarkungadmen. 
 
Judarnas stllning gick ngot tillbaka under almoravidernas regim  
1086-90 och blev rtt mtlig under almohadernas starka och populra  
regim efter 1147, d judarna p grund av frfljelser emigrerade till de  
kristna spanska kungadmena, dr kungarnas makt fortfarande var rtt s  
liten. 
 
Liknande iakttagelser kan gras betrffande staterna i den muslimska  
stern. Den frsta stat, dr det judiska samfundet fick stort politiskt  
inflytande, var fatimidernas imperium, srskilt efter deras ervring av  
Egypten r 969. Regimen baserade sig nmligen p ismailitisk-shiitisk  
minoritet. Samma fenomen kan iakttas i de seldsjukiska och efter dem  
fljande staterna, alla baserade p feodala armer, legoknektar och  
slavtrupper. Saladins gynnande av de judiska samfunden, frst i  
Egypten och sedan i andra delar av hans expanderande imperium, hade  
inte bara att gra med hans personliga tolerans och politiska visdom. Det  
berodde ocks p att han uppstigit till makten som en upprorisk  
beflhavare fr till Egypten nyligen anlnda legotrupper och tagit makten  
ifrn den fatimid-iska dynasti, som han och hans ldre slktingar fre  
honom hade tjnat. 
 
Det kanske bsta islamiska exemplet r den stat, dr judarnas stllning  
var bttre n ngon annanstans i stern, det ottomanska riket, srskilt  
under dess storhetstid p 1500-talet. Som bekant baserade sig denna  
regim frn brjan p det nstan fullstndiga uteslutandet av infdda  
turkar frn de politiska maktpositionerna och frn den viktigaste delen  
av armn, janissarernas kr. Bda bemannades med sultanens slavar, som  
i barndomen bortfrts frn sina kristna frldrar och uppfostrats i  
speciella skolor. Fre slutet av 1500-talet kunde ingen friboren turk bli  
janissar eller inneha ngon viktig post i regeringen. I en sdan regim  
spelade judarna en liknande roll p sitt omrde, som janissarerna p sitt.  
 
Judarnas stllning var allts bst under en regim, som politiskt var mest  
avskild frn det folk den regerade ver. Nr turkarna sjlva (liksom  
albanerna och andra muslimska folk) brjade f tilltrde till den hrsk- 
ande klassen i det ottomanska riket, frsmrades judarnas stllning (ven  
om nedgngen inte kom tvrt, p grund av den ottomanska regimens  
godtyckliga karaktr). 
 
Den hr synpunkten r enligt min mening mycket viktig, eftersom  
judarnas relativt gynnsamma situation under islam i allmnhet och vissa  
islamiska regimer i synnerhet av mnga palestinska och andra arabiska  
propagandister utnyttjas p ett alltfr generaliserande och okunnigt stt.  
Lt vara att judarnas stllning i genomsnitt var mycket bttre under islam  
n under kristendomen, den viktiga frgan r ju denna: under vilka  
regimer var den bttre eller smre?  
 
Men hrtill kommer en annan sak, som mste betraktas som nnu  
viktigare. I normala fall innebar en "bttre" stllning fr det judiska  
samfundet, att ett strre mtt av tyranni utvades inom detsamma av  
rabbinerna gentemot andra judar! Jag kan ge ett exempel. Visst kan  
Saladins gestalt ingjuta en viss respekt. Men man fr heller inte glmma,  
att hans beviljande av utkade privilegier t det judiska samfundet i  
Egypten och inte minst hans utnmning av Moses Maimonides till  
verhuvud dr omedelbart slppte ls en svr frfljelse av judiska  
"syndare" frn rabbinernas sida.  
 
Judiska "prster" (frmodade avkomlingar till de gamla prsterna, som  
tjnstgjorde i templen) r enligt sin religion frbjudna att gifta sig inte  
bara med prostituerade (till vilka enligt Halakhah rknas alla icke- 
judiska kvinnor!) utan ocks med frnskilda. Under den anarki, som  
rdde under de sista fatimidiska hrskarna (c:a 1130-80) vertrddes det  
senare frbudet av sdana "prster", som i strid mot den judiska religisa  
lagen i islamiska domstolar (med rtt att sammanviga icke-muslimer) gift  
sig med frnskilda judiska kvinnor. Den strre tolerans mot "judarna",  
som Saladin efter sitt maktvertagande frordnade, gjorde det mjligt fr  
Maimonides att utfrda order till de rabbinska domstolarna i Egypten om  
gripande av alla judar, som ingtt sdana frbjudna ktenskap och lta  
piska dem tills de "kom verens om" att skilja sig frn sina hustrur! 
 
P liknande stt var i det ottomanska imperiet de rabbinska domstolarnas  
makt mycket stor och fljaktligen synnerligen frdrvlig. Judarnas  
frdelaktiga stllning i muslimska lnder br drfr aldrig anvndas som  
ett politiskt argument i nutida (eller framtida) sammanhang. 
 
Det kristna Spanien 
 
Jag har sparat till sist en diskussion om de tv lnder, dr det judiska  
samfundets stllning och den klassiska judendomens inre utveckling var  
viktigast, nmligen det kristna Spanien och Polen fre 1795. 
 
 
Politiskt sett var judarnas stllning i de kristna spanska kungadmena  
den hgsta, som ngonsin uppntts av judar i ngot land fre 1800-talet  
(bortsett frn Egypten under det fatimidiska kalifatet efter 969 och de  
sm arabiska kungadmena i Spanien efter det drvarande omayyadiska  
kalifatets fall i brjan p 1000-talet). Mnga judar tjnstgjorde som  
finansministrar t kungarna av Kastilien, som chefer fr det kungliga  
skatteverket och som lokala skatteindrivare, som diplomater vid frmm- 
ande hov och som hovmn och rdgivare t hrskare och hga adels- 
mn.Och i inget annat land med undantag av Polen utvade det judiska  
samfundet en sdan stor laglig makt ver judarna (inklusive makten att  
dma till dden!) eller utvade makten offentligt i s stor omfattning.  
 
Frn 1000-talet var det vanligt att frflja karaiterna, en kttersk judisk  
sekt, genom att piska dem till dds, om de var obotfrdiga. Judiska  
kvinnor, som bodde ihop med icke-judar, fick sina nsor avskurna av  
rabbinerna, som frklarade, att "p det hr sttet frlorar hon sin  
sknhet, och hennes icke-judiske lskare kommer att avsky henne"!  
Judar, som dristade sig till att g till angrepp mot en rabbinsk domare,  
fick sina hnder avskurna. De som var otrogna i ktenskapet kastades i  
fngelse, efter att frst ha tvingats lpa gatlopp genom judekvarteret. Vid  
religisa tvister fick de som stmplades som kttare sina tungor  
utskurna! 
 
Historiskt sett hade allt det hr samband med den feodala anarkin och  
med ngra "starka" kungars frsk att hrska genom rent vld, utan att ta  
ngon hnsyn till  de parlamentariska institutioner, cortes, som redan  
hade upprttats. I den hr kampen spelade inte bara judarnas ekonomiska  
och politiska utan ocks deras militra makt en stor roll, tminstone i det  
mest betydelsefulla kungadmet,Kastilien. Ett exempel kan rcka: Bde  
det feodala vanstyret och det judiska politiska inflytandet i Kastilien  
ndde sin hjdpunkt under Pedro I, med det mycket vlfrtjnta  
knamnet den Grymme. De judiska samfunden i Toledo, Burgos och  
mnga andra stder tjnstgjorde praktiskt taget som hans garnisoner i det  
lnga inbrdeskriget mellan honom och hans halvbror, Henrik av  
Trastamara. Samme Pedro I gav judarna i Kastilien rtt att etablera en  
landsomfatt-ande inkvisition mot judiska oliktnkande, mer n hundra r  
fre etabler-andet av den mera knda katolska Heliga Inkvisitionen! 
 
Liksom i andra vsteuropeiska lnder uppstod gradvis kring monarkin ett  
nationellt medvetande, som brjade under huset Trastamara och efter en  
del svngningar ndde sin hjdpunkt under det katolska kungaparet  
Ferdinand och Isabella.  
 
 
Det tfljdes frst av en nedgng i judarnas stllning, sedan av folkliga  
rrelser och tryck mot dem, och till slut av deras utdrivning. P det hela  
taget frsvarades judarna av adeln och det hgre prsterskapet. Det var  
de mera folkliga sektionerna av kyrkan, srskilt tiggarordnarna, vilka  
levde med i de lgre klassernas liv, som var fientligt instllda till dem.  
 
Polen 
 
Det gamla Polen fre 1795 - en feodal republik med en vald konung - r  
ett exempel p det motsatta frhllandet. Det belyser, hur fre den  
moderna statens uppkomst judarnas stllning var socialt mest betydelse- 
full och deras inre sjlvstyre strst under en regim, som var fullkomligt  
efterbliven, p grnsen till ren urartning. 
 
Av mnga orsaker slpade det medeltida Polen efter lnder som England  
och Frankrike i utvecklingen. En stark monarki av feodal typ, men utan  
ngra parlamentariska institutioner, bildades i Polen frst p 1300-talet,  
speciellt under Kasimir den Store (1333-70). Omedelbart efter hans  
dd ledde frndringar i dynastin och andra faktorer till en mycket snabb  
utveckling av de adliga magnaternas och ven lgadelns makt. r 1572  
hade processen att reducera kungen till en galjonsfigur och utestnga  
alla icke-adliga stnd frn del i den politiska makten praktiskt taget ntt  
sin fullbordan. Under de bda fljande rhundradena frvandlades  
bristen p verklig regering till en erknd anarki. Det gick s lngt, att ett  
domstols-utslag i ett rende som rrde en adelsman inte blev ngot annat  
n en laglig tilltelse att stta igng ett privat krig fr att genomdriva det  
, fr det fanns inget annat stt att f det respekterat. Fejder mellan de  
stora adelsfamiljerna p 1700-talet engagerade privatarmer p  
tiotusentals man, mycket strre n de ljliga styrkorna i rikets officiella  
arm. 
 
Samtidigt med denna utvecklingsprocess frsmrades den sociala  
stllningen fr de polska bnderna (vilka hade varit fria under tidig  
medeltid) till en livegenskap, som knappt kunde skiljas frn rent slaveri  
och skert var den vrsta i Europa. Att adelsmn i angrnsande lnder  
sjlva nskade tnjuta den makt, som den polske adelsmannen hade ver  
sina livegna (inklusive domsrtt  ver liv och dd utan mjlighet till  
verklagande), var skert en bidragande orsak till utvidgningen av Polens  
territorium. Situationen i det med Polen infrlivade omrdet i ster  
(Vitryssland och Ukraina), koloniserat och bebott av nyblivna livegna  
smbnder, var den allra vrsta. 
 
 
 
Ett litet antal judar (lt vara i viktiga befattningar) hade uppenbarligen  
bott i Polen sedan detta rikes grundande p 900-talet. En betydande  
judisk invandring brjade p 1200-talet och kade under Kasimir den  
Store samtidigt med frsmringen av judarnas stllning i vstra och  
sedan i det centrala Europa. Annars vet vi inte mycket om de polska  
judarnas frhllanden under den hr tiden. Men i och med monarkins  
frfall p 1500-talet - och d srskilt under Sigismund I (1506-48) och  
hans son Sigismund II August (1548-72) - fick de polska judarna  
pltsligt en kraftigt framskjuten stllning socialt och politiskt. Som  
vanligt tfljdes detta av en mycket hgre grad av sjlvstyre fr det  
judiska samfundet. Det var nu som det fick sina strsta privilegier, varvid  
hjdpunkten nddes genom etablerandet av den bermda kommittn fr  
de fyra regionerna, ett mycket effektivt sjlvstyrelseorgan fr judarna i  
Polens fyra administra-tiva distrikt. En av dess viktigaste funktioner var  
att driva in alla skatter frn judar ver hela landet. Hrvid fick avdrag  
gras frn det indrivna fr kommittns och de lokala judiska samfundens  
behov, medan resten verlmnades till statskassan.  
 
Vilken roll spelade d judarna i det polska samhllet frn 1500-talet till  
1795? I och med den kungliga maktens nedgng vertogs kungens  
sedvanliga roll i frhllande till judarna av adeln, med varaktiga och  
tragiska fljder bde fr judarna sjlva och fr de vanliga mnniskorna i  
den polska republiken. verallt i Polen utnyttjade adelsmnnen judarna  
som sina agenter fr att undergrva de kommersiella befogenheter, som  
utvades av de "kungliga stderna", vilka nd var svaga. Till skillnad  
frn frhllandena i alla andra lnder i den vstliga kristenheten var en  
adelsmans egendom inne i en kunglig stad undantagen stadens lagar och  
frordningar. I regel lt adelsmnnen sina judiska klienter ta hand om  
sdana egendomar och gav drigenom upphov till en varaktig konflikt.  
Judarna var i de flesta fall "framgngsrika" i den meningen, att stderna  
varken kunde f dem att foga sig eller kra ivg dem, men i de talrika  
folkliga upploppen gick judiska liv (och i nnu hgre grad judisk  
egendom) till spillo, medan adelsmnnen nd fick sina profiter.  
Liknande konsekvenser blev det, nr judar ofta anvndes som adelsmns  
handels-agenter: De befriades frn de flesta polska tullar och avgifter, p  
bekost-nad av det infdda borgerskapet. 
 
Men de mest varaktiga och tragiska fljderna intrffade i Polens stliga  
provinser, i stort sett omrdet ster om den nuvarande grnsen. Hr fanns  
det knappt ngra kungliga stder, de befintliga stderna hade grundats av  
adelsmn, var deras egendom och nstan uteslutande bebodda av judar.  
 
 
Utanfr stderna var vldigt mnga judar sterut anstllda som direkta  
vervakare och frtryckare av de livegna smbnderna - som frvaltare  
och fogdar ver hela stora gods (med godsherrens alla  
maktbefogenheter), som innehavare av speciella feodala monopol, ssom  
kvarnen, brnnvins-pannan. krogen eller bageriet, eller som indrivare av  
alla de sedvanliga feodala avgifterna. Kort sagt, i stra Polen var judarna  
- under adelns och den av adeln behrskade, feodaliserade kyrkans styre  
- bde de direkta utsugarna av smbnderna och i praktiken de enda  
stadsborna. 
 
Visst var det s, att strre delen av de profiter de pressade ur de fattiga  
bnderna gick vidare till godsherrarna p det ena eller andra sttet, och  
visst hll adelsmnnen "sina" judar under strngt kommando. Men fattig- 
bnderna led ett betydligt vrre frtryck frn bde godsherrarnas och  
judarnas sida, och frmodligen fick de (utom i tider av bondeuppror)  
knna av den fulla tyngden av de judiska religisa lagarna gentemot icke- 
judar. Som vi skall se i nsta kapitel, upphvs eller mildras dessa lagar i  
sdana fall, d man kan befara, att de skall uppvcka en farlig fientlighet  
mot judar. Men de livegna bndernas fientlighet kunde man bortse frn,  
s lnge som den judiske fogden eller frvaltaren kunde knna sig trygg i  
skydd av ngon stor godsherre. 
 
Situationen frblev ofrndrad fram till den moderna statens uppkomst,  
en tidpunkt d Polen hade styckats upp. Drfr blev Polen det enda  
strre landet i den vstliga kristenheten, som judarna aldrig blev utdrivna  
frn. Ngon ny medelklass kunde aldrig uppst ur den frslavade lantliga  
underklassen, och det gamla borgerskapet var geografiskt begrnsat,  
kommersiellt svagt och drfr maktlst. Frhllandena blev allt smre. 
 
De inre frhllandena i det judiska samfundet gick t liknande hll.  
Under perioden 1500-1795, en av de t vidskepelser mest hemfallna i  
juden-domens historia, var de polska judarna de mest vidskepliga och  
fanatiska av alla i Europa. Det sjlvstyrande judiska samfundets  
avsevrda makt-befogenheter utnyttjades i stigande grad till att frkvva  
alla originella och frnyande tankar, till att frmja de med rabbinerna  
frbundna judiska rikas skamlsa utsugning av de judiska fattiga, och  
till att rttfrdiga judars roll i adelsmnnens tjnst som utsugare av de  
livegna icke-judarna.  
 
Hr fanns det inte heller ngon annan utvg n en befrielse utifrn. Polen  
fre 1795, dr judarnas sociala roll var viktigare n p ngot annat hll,  
illustrerar bttre n ngot annat land den klassiska judendomens  
bankrutt. 
 
 
 
Antijudiska frfljelser 
 
Under den klassiska judendomens hela period blev judarna ofta frml  
fr frfljelser, och detta faktum fr nu tjna som det viktigaste  
argumentet fr dem som frsvarar sionismen och den judiska religionen  
med dess mot icke-judarna fientliga lagar. Att reflektera ver den hr  
freteelsen r srskilt viktigt med tanke p att avkomlingarna till judarna  
i Polen fre 1795 nu utvar ett dominerande inflytande i Israel, liksom i  
de judiska samfunden i USA och andra engelsksprkiga lnder. P grund  
av deras speciella historia r de hr tankegngarna r ocks mer  
frankrade bland dem n bland andra judar. 
 
Vi mste givetvis gra en skarp tskillnad mellan judefrfljelserna  
under den klassiska perioden  ena sidan och under nazismen  den  
andra. De frra var folkliga rrelser nerifrn, medan de senare  
inspirerades, organi-serades och igngsattes uppifrn, av statens egna  
representanter. Men det r den upprepade frfljelsen av judar i mnga  
lnder under den klassiska perioden som bland annat utgr modellen fr  
(och anses urskta) sion-istiska politikers frfljelse av palestinier, och  
det r freteelsen under den klassiska tiden som vi nu skall diskutera. 
 
I alla de vrsta frfljelserna av judar under den klassiska perioden var  
den hrskande eliten, kejsaren, pven, kungarna, hgadeln och det hgre  
prsterskapet, alltid p judarnas sida. De senares fiender hrde till de  
frtryckta och utsugna klasserna och dem nrstende grupper, som  
tiggarmunkarna. 
 
Detta har i allmnhet frtigits av de flesta historiker i modern tid. Ett  
hedervrt undantag r Hugh Trevor-Roper (i boken The Rise of  
Christian Europe, 1965). Denne historiker r ocks en av de f, som  
omnmner judarnas dominerande roll i slavhandeln mellan det kristna  
Europa och den muslimska vrlden under tidig medeltid. Det var fr att  
frmja denna avskyvrda hantering, som Maimonides i den judiska  
religionens namn tillt judar att bortfra icke-judiska barn i slaveri! 
 
Nr medlemmar av den hrskande klassen skyddade judar mot frflj- 
elser, skedde det visserligen i de flesta fall varken av humanitet eller  
sympati fr judarna som sdana, utan drfr att de ansg, att det lg i  
deras eget intresse och att judarna var anvndbara och lnsamma.De  
tyckte illa om de lgre klasserna, ville upprtthlla lag och ordning och  
fruktade att antijudiska upplopp kunde utvecklas till ett allmnt folk- 
uppror.  
 
Faktum kvarstr emellertid, att de faktiskt frsvarade judarna, och att  
alla massakrer p judar under den klassiska tiden ingick i ngot  
bondeuppror eller ngon annan folklig rrelse under en tid, d  
regeringen var srskilt svag. Detta r sant ven i det ngot speciella fallet  
med Ryssland. Det kunde faktiskt frekomma, att tsarens regering  
frmjade pogromer, drvid agerande i hemlighet genom sin hemliga  
polis, men det hnde bara, d den var srskilt svag (efter mordet p  
Alexander II r 1881 och i perioden omedelbart fre och efter 1905 rs  
revolution), och ven d bemdade den sig om att begrnsa  
sammanbrottet fr "lag och ordning". Nr den var som starkast -  
exempelvis under Nikolaus I eller under den senare delen av Alexander  
III:s regering, d oppositionen krossats - tolererades inga pogromer av  
tsarregimen, fastn den lagliga diskrimineringen av judar intensifierades. 
 
Den hr allmnna regeln kan vi lgga mrke till i alla strre massakrer p  
judar i det kristna Europa. Under Frsta korstget 1096 var det inte  
riddarnas reguljra armer under befl av bermda hertigar och grevar  
som trakasserade judarna, utan spontana folkskaror, nstan enbart best- 
ende av fattiga bnder, i Peter Eremitens folje. I varenda stad stllde sig  
biskopen eller kejsarens representant emot dem och frskte, fast ofta  
frgves, att skydda judarna. De antijudiska upploppen i England i sam- 
band med Tredje korstget utgjorde en del av en folkrrelse, som ocks  
riktade sig mot kungliga mbetsmn, och en del brkmakare straffades av  
Rickard I.  
 
Massakrerna p judar under digerdden p 1300-talet intrffade trots  
strnga order frn pven, biskoparna, kejsaren och de tyska furstarna. I  
de fria stderna, till exempel Strasbourg, fregicks de vanligen av en  
lokal revolution, under vilken den oligarkiska stadsstyrelsen, som  
skyddade judarna, strtades och ersattes av en folkligare styrelse. De  
stora massak-rerna p judar i Spanien 1391 gde rum under en svag  
frmyndarregering och vid en tidpunkt, d det under den stora schismen  
frsvagade pve-dmet inte hade mjlighet att utva ngon kontroll ver  
tiggarmunkarna. 
 
Kanske det mest belysande exemplet r den stora massakern p judar  
under Chmielnickis revolt i Ukraina 1648. Den brjade som ett myteri  
av kossack-officerare, men frvandlades snart till en omfattande  
folkrrelse av frtryckta livegna: "De oprivilegierade, understarna,  
ukrainarna, de ortodoxa (frfljda av den katolska kyrkan i Polen) reste  
sig mot sina katolska polska herrar, och srskilt mot sina herrars fogdar,  
prster och judar." (John Stoye, Europe Unfolding 1648-88).  
 
 
Detta typiska bondeuppror har n i dag bibehllit en stor plats i mnga  
judars medvetande, men inte som en resning av fattigbnder mot extremt  
frtryck, utan som en ogrundad antisemitisk handling, riktad mot  
judarna som sdana. Det stt, p vilket den ukrainska delegationen rstat  
i FN, har i israelisk press slunda faktiskt utmlats som "ett arv frn  
Chmiel-nicky" eller frn hans "avkomlingar"! 
 
Den moderna antisemitismen 
 
De antijudiska frfljelserna frndrades i modern tid radikalt till sin  
karaktr. I och med uppkomsten av den moderna staten, avskaffandet av  
livegenskapen och uppnendet av tminstone ett minimum av rttigheter  
fr individen, frsvinner med ndvndighet judarnas speciella samhlls- 
ekonomiska funktion. Tillsammans med den frsvinner ocks det judiska  
samfundets maktbefogenheter ver sina medlemmar. Enskilda judar  
vinner i vxande antal friheten att bli verkliga samhllsmedlemmar i det  
land de bor i. Givetvis vckte den hr vergngen en vldsam reaktion  
bde hos de judar (speciellt rabbinerna) och de icke-judiska element i de  
europeiska samhllena, som var motstndare till det ppna samhllet och  
fr vilka den enskildes hela befrielseprocess var en styggelse. 
 
Den moderna antisemitismen upptrder frst i Frank-rike och Tyskland  
och sedan i Ryssland efter r 1870. I motsats till den vanliga sikten  
bland judiska socialister tror jag inte, att dess uppkomst och pfljande  
utveck-ling fram till nuet kan tillskrivas kapitalismen. Enligt min mening  
var tvrtom framgngsrika kapitalister i alla lnder p det hela taget  
anmrkningsvrt fria frn antisemitism, och i de lnder, dr kapitalismen  
etablerades frst och sin mest omfattande form (exempelvis England och  
Belgien), var ocks antisemitismen vida mindre spridd n p andra hll. 
 
Den tidiga moderna antisemitismen (1880-1900) var en reaktion frn  
vilsna mnniskor, som djupt hatade det moderna samhllet i alla dess  
aspekter, goda och dliga och dessutom var starkt vertygade om den  
historiska konspirationsteorins riktighet. Judarna tilldelades rollen som  
syndabockar fr det gamla samhllets sammanbrott och fr allt som var  
oroande i den moderna tiden. Men redan frn frsta brjan stlldes  
antisemiterna infr ett svrt problem: Hur skulle man definiera de hr  
syndabockarna i lttbegripliga termer? Vilken skulle vara den  
gemensam-ma egenskapen mellan den judiske bankiren, musikern,  
hantverkaren och tiggaren? Teorin om den judiska rasen blev den  
moderna antisemitismens svar p denna frga. 
 
I kontrast hremot var den gamla kristna - och i nnu hgre grad  
muslimska - oppositionen mot den klassiska judendomen  
anmrkningsvrt fri frn rasism. Detta var otvivelaktigt i viss mn en  
konsekvens av kristendomens och islams universella karaktr, liksom av  
deras ursprungliga samband med judendomen (Thomas More  
frebrdde upprepade gnger en kvinna, som gjorde invndningar, nr  
han talade om fr henne, att Maria var en judinna.) Men enligt min  
mening var den sociala roll judarna spelade som en integrerande del av  
verklassen ett mycket viktigare skl. I mnga lnder behandlades  
judarna som potentiella adelsmn, och efter en eventuell omvndelse  
kunde de omedelbart gifta in sig i de frnmsta adelskretsarna. Adeln i  
1400-talets Kastilien och Aragonien eller aristokratin i 1700-talets  
Polen, som ofta ingick ktenskap med omvnda judar, skulle knappast  
gifta sig med bondkvinnor eller sina livegna.  
 
Det r den moderna myten om "den judiska rasen" - om utt visserligen  
dolda men frmodat dominerande egenskaper hos "judarna", oberoende  
av historia, samhllsstllning och liknande faktorer - som utgr den  
moderna antisemitismens formella och viktigaste knnetecken. Detta  
uppmrk-sammades faktiskt av ngra kyrkoledare, nr den moderna  
antisemitismen frst framtrdde som en rrelse av ngon styrka. S  
bekmpade till exempel ngra franska katolska ledare den nya rasistiska  
lra, som utlades av douard Drumont, den frsta folkliga moderna  
antisemiten i Frankrike och frfattare till den beryktade boken La  
France Juive (1886), som fick stor spridning. Tidiga moderna tyska  
antisemiter sttte p liknande motstnd. 
 
Det mste ppekas, att ngra viktiga grupper av europeiska konservativa  
var fullt beredda att spela ihop med antisemiterna och utnyttja dem fr  
sina egna syften, samtidigt som antisemiterna var lika beredda att ut-  
nyttja de konservativa, nr tillflle erbjd sig, ven om det i grund och  
botten fanns fga likhet mellan de bda grupperna.  
 
"De offer, som blev mest hrdhnt behandlade (av Drumonts penna), var  
inte huset Rothschilds medlemmar, utan de hga adelsmn, som upp- 
vaktade dem. Drumont skonade inte den kungliga familjen, biskoparna  
eller ens pven." (D.W. Brogan, The Development of Modern France,  
1966). Inte desto mindre var mnga av Frankrikes adelsmn, biskopar  
och konservativa villigt beredda att utnyttja Drumont och antisemitismen  
under krisen med Dreyfus-affren i ett frsk att strta den  
republikanska regimen. 
 
Den hr typen av opportunistisk allians visade sig gng p gng i olika  
europeiska lnder, nda fram till nazismens nederlag. De konservativas  
hat mot radikal-ismen och i synnerhet mot alla former av socialism  
gjorde mnga av dem blinda fr sina bundsfrvanters verkliga natur. I  
mnga fall var de bokstavligen beredda att alliera sig med djvulen sjlv,  
utan att beakta det gamla talesttet, att man skall ha en lng sked fr att  
ta soppa ihop med honom. 
 
Effektiviteten av den moderna antisemitismen och dess allians med  
konservatismen berodde p flera faktorer.  
 
Frst och frmst kunde den gamla traditionella kristna oviljan mot judar- 
na, om den understddes eller tminstone inte bekmpades av prster- 
skapet, ge draghjlp t antisemitismen. Hur prsterskapet faktiskt reager- 
ade, bestmdes till stor del av lokala historiska och sociala omstndig- 
heter. I den katolska kyrkan fanns det slunda en stark tendens till en  
opportunistisk allians med antisemitismen i Frankrike, men inte i Italien,  
den fanns i Polen och Slovakien, men inte i Bhmen. Den grekisk- 
ortodoxa kyrkan hade knda antisemitiska tendenser i Rumnien, men  
intog en motsatt hllning i Bulgarien. Bland de protestantiska kyrkorna  
var den tyska djupt splittrad i denna frga, andra (som den lettiska och  
estniska) tenderade att vara antisemitiska, men mnga (t.ex. de  
hollndska, schweiziska och skandinaviska) var bland de frsta att  
frdma antisemitismen.  
 
Fr det andra var antisemitismen i stor utstrckning ett uttryck fr ovilja  
mot frmlingar, en lngtan efter ett "rent" samhlle med likartade  
medlemmar. Men i mnga europeiska lnder (och faktiskt tills helt  
nyligen) var juden praktiskt taget den enda "frmlingen", och speciellt  
gllde detta i Tyskland. I princip hatade och fraktade de tyska rasisterna  
svarta lika mycket som judar, men det fanns inga svarta i Tyskland d.  
Hat kan givetvis mycket lttare inriktas p den nrvarande n p den  
frnvarande, srskilt under frhllandena p den tiden, d det inte hade  
utvecklats ngon massturism och de flesta europer aldrig lmnade sitt  
eget land i fredstid. 
 
Fr det tredje var framgngarna fr alliansen mellan konservatism och  
antisemitism omvnt proportionella till motstndarnas makt och frmga.  
Antisemitismens konsekventa motstndare i Europa r liberalismens och  
socialismens politiska krafter, som p olika stt fr vidare traditionen  
frn det hollndska befrielsekriget 1568-1648 och de engelska och  
franska revolutionerna.  
 
Det stora igenknningstecknet p den europeiska kontinenten r instll- 
ningen till den stora franska revolutionen. I stort sett r de som r fr den  
emot antisemitismen, de som accepterar den med beklagande, skulle  
tminstone vara bengna fr en allians med antisemiterna, och de som  
avskyr den och skulle vilja omintetgra dess landvinningar, bildar den  
milj, ur vilken antisemitismen utvecklas. 
 
Inte desto mindre mste en skarp tskillnad gras mellan konservativa  
och till och med reaktionrer  ena sidan och faktiska rasister och  
antisemiter  den andra. Den moderna rasismen (av vilken  
antisemitismen r en del) m vara frorsakad av specifika sociala  
frhllanden. Men nr den vinner i styrka, blir den en kraft som enligt  
min mening endast kan beskrivas som demonisk. Sedan den kommit till  
makten och under sin fortsatta existens, kan den nog knappast ens  
definieras med hjlp av ngon fr nrvarande begriplig social teori eller  
uppsttning av enbart sociala observationer - och srskilt inte med hjlp  
av ngon knd teori, som hnvisar till intress-en, det m nu vara klass-  
eller statsintressen eller andra "intressen" n rent psykologiska hos  
vilken som helst varelse, som kan definieras p vr nuvarande  
kunskapsniv.  
 
Hrmed menar jag inte, att man i princip inte kan vinna ngon kunskap  
om sdana krafter, tvrtom mste man hoppas, att de med vr stigande  
kunskap en dag blir frsteliga. Men fr nrvarande kan de varken be- 
gripas eller rationellt frutsgas, och det gller all rasism i alla  
samhllen. 
 
Den sionistiska motreaktionen 
 
Historiskt sett r sionismen bde en reaktion mot antisemitismen och en  
konservativ allians med den - detta fastn sionisterna liksom andra  
europeiska konservativa inte fullt insg, med vilka de allierade sig. 
 
Fram till den moderna antisemitismens uppkomst var de europeiska  
judarna frhoppningsfulla, till och med i hg grad. Detta visade sig inte  
endast i det mycket stora antal judar, som speciellt i Vsterlandet helt  
enkelt valde att lmna den klassiska judendomen, synbarligen utan ngot  
stort beklagande, i den frsta eller andra generationen sedan detta blivit  
mjligt. Det visade sig ocks i bildandet av en stark kulturrrelse, den  
judiska Upplysningen (Haskalah), som brjade i Tyskland och  
sterrike omkring 1780, drefter spridde sig till steuropa och under  
perioden 1850-70 gav sig till knna som en stark social kraft. 
 
 
 
Jag kan hr inte g in p en diskussion om rrelsens kulturella presta- 
tioner, ssom terupplivandet av den hebreiska litteraturen och  
skapandet av underbar litteratur p jiddisch. Men det r viktigt att lgga  
mrke till att rrelsen i sin helhet, trots mnga inre skiljaktigheter,  
knnetecknades av tv gemensamma trossatser: fr det frsta en tro p  
behovet av en grundlig kritik av det judiska samfundet och speciellt av  
den sociala roll som spelades av den judiska religionen i dess klassiska  
form, och fr det andra ett nstan messianskt hopp om seger fr "de goda  
krafterna" i de europeiska samhllena. Dessa krafter definierades  
naturligt nog p grundval av det std de utgjorde fr den judiska  
emancipationen som enda kriterium.  
 
Antisemitismens tillvxt som folkrrelse och de konservativa krafternas  
mnga allianser med den blev ett svrt slag fr den judiska  
Upplysningen. Slaget blev srskilt frdande, eftersom antisemitismens  
uppgng intrff-ade strax efter det att judarna emanciperats i ngra  
europeiska lnder och till och med innan de frigjorts i andra. Judarna i  
det sterrikiska kejsar-dmet fick tillfullo lika rttigheter frst r 1867. I  
Tyskland emanciperade ngra oberoende stater sina judar rtt s tidigt,  
men andra gjorde det inte. Srskilt Preussen var motstrvigt och  
senfrdigt i denna sak, och judarnas slutgiltiga emancipation i hela det  
tyska riket beviljades frst r 1871. I det ottomanska riket var judarna  
freml fr diskriminering fram till 1909, och i Ryssland (liksom i  
Rumnien) fram till 1917. Den moderna antisemitismen brjade slunda  
inom ett rtionde av emancipation fr judarna i Centraleuropa och lngt  
fre emancipationen av den tidens strsta judiska samfund, det i  
tsarernas Ryssland. 
 
Sionisterna har drfr ltt fr att ignorera hlften av de relevanta fakta,  
falla tillbaka p den klassiska judendomens segregationistiska  
stndpunkt och hvda, att eftersom alla icke-judar alltid hatar och  
frfljer alla judar, s skulle den enda lsningen vara att kroppsligen  
avlgsna alla judarna och koncentrera dem i Palestina eller ngon  
annanstans. Ngra tidiga judiska kritiker av sionismen var d kvicka med  
ppekandet, att om man antar en varaktig och ohistorisk ofrenlighet  
mellan judar och icke-judar - ett antagande som delas av bde sionister  
och antisemiter! - d skulle koncentrerandet av judarna p ett stlle helt  
enkelt dra p dem icke-judarnas hat i den delen av vrlden (vilket  
faktiskt skulle intrffa, fast av helt andra skl). Men s vitt jag vet,  
gjorde det hr logiska argumentet inte ngot som helst intryck, lika lite  
som alla de logiska och fakta-betonade argumenten gjorde ngot intryck  
p antisemiterna. 
 
 
 
I sjlva verket har det alltid existerat nra relationer mellan sionister och  
antisemiter. Precis som ngra av Europas konservativa trodde  
sionisterna, att de kunde bortse frn antisemitismens demoniska karaktr  
och utnyttja antisemiterna fr sina egna syften. Det finns mnga  
vlknda exempel p sdana allianser. Theodor Herzl allierade sig med  
den ryktbare greve Vjatjeslav von Plehve, tsar Nikolaus II:s  
antisemitiske minister. Vladimir Jabotinski slt en pakt med Simon  
Petlura, den reaktionre ukrainske ledaren, vars styrkor ren 1918-21  
massakrerade omkring 100.000 judar. Under kriget i Algeriet 1955-1962  
allierade sig David Ben-Gurion med den franska extremhgern, bland  
vilken fanns ngra knda antisemiter, som visserligen grna framhll,  
att det bara var judarna i Frankrike de var motstndare till, inte dem i  
Israel. 
 
Det mest chockerande exemplet av den hr typen r kanske den  
frtjusning, med vilken ngra sionistledare i Tyskland vlkomnade  
Hitlers maktvertagande, eftersom de delade hans tro p den egna rasens  
verlgsenhet och hans fientlighet mot judarnas sammansmltning med  
"arierna". De gratulerade Hitler med anledning av hans triumf ver den  
gemensamma fienden, de liberala krafterna. Dr Joachim Prinz, en  
sionistisk rabbin, som senare emigrerade till USA, publicerade r 1934  
en speciell bok, Wir Juden, fr att fira Hitlers s kallade tyska revolution  
och liberalismens nederlag: "Den tyska revolutionens innebrd fr den  
tyska nationen kommer till slut att framst klar fr dem som har skapat  
och utformat den. Dess innebrd fr oss mste hr deklareras:  
liberalismens tillgngar har gtt frlorade. Den enda form av politiskt  
liv, som underlttat judisk assimilation,har gtt i graven." 
 
Nazismens seger uteslt assimilering och blandade ktenskap som en  
valmjlighet fr judar. "Vi srjer inte ver det" skrev dr Prinz och  
fortsatte lngre fram: "Vi vill att assimileringen enligt en ny lag skall  
ersttas av frklaringen, att vi tillhr den judiska nationen och den  
judiska rasen. En stat byggd p principen om nationens och rasens  
renhet kan endast ras och respekteras av en jude, som frklarar sig  
tillhra sitt eget slkte...Endast den som r stolt ver sitt eget slkte  
och sitt eget blod kan respektera andra nationers vilja." 
 
Hela boken r full av grovt smicker av den nazistiska ideologin, frtjus- 
ning ver nederlaget fr de liberala krafterna och den franska revolution- 
ens ider samt stora frvntningar om att i den beslktade atmosfr, som  
skapats av myten om den ariska rasen ocks sionismen och myten om de  
judiska rasen skall frodas. 
 
I likhet med mnga andra av nazismens tidiga sympatisrer och allierade  
insg givetvis inte dr Prinz, vad denna rrelse skulle leda fram till. P  
samma stt inser mnga nu fr tiden inte, vart sionismen leder: till en  
anhopning av den klassiska judendomens alla gamla hatknslor mot  
icke-judar och till frsk att rttfrdiga den sionistiska frfljelsen mot  
pale-stinierna genom en okritisk och ohistorisk hnvisning till alla  
frfljelser mot judarna under historiens gng. 
 
En av de djupast rotade ideologiska kllorna till det sionistiska  
etablisse-mangets envist fientliga instllning till palestinierna r  
nmligen, att dessa i mnga steuropeiska judars medvetande identifieras  
med de steuro-peiska bnderna i Chmielnickis resning och liknande  
revolter, och att dessa senare i sin tur ohistoriskt identifieras med  
moderna antisemiter och nazister. 
 
Att gra upp med det judiska frflutna 
 
Alla judar, som verkligen vill befria sig frn tyranniet av ett totalitrt  
judiskt frflutet, mste ta itu med frgan hur de skall stlla sig till de  
folkliga antijudiska manifestationerna i det frgngna, srskilt de som  
hade samband med livegna bnders uppror. Alla frsvarare av judisk  
religion, apartheidpolitik och chauvinism har ju sin stndpunkt, och de  
anvnder det faktum, att det otvivelaktigt begicks terrorhandlingar mot  
judar, som ett "argument" p samma stt som den palestinska terrorn  
anvndes till att rttfrdiga frvgrandet av rttvisa t palestinierna. 
 
Vrt eget svar mste bli ett sdant, som i princip r tillmpligt p alla  
jmfrbara fall. Fr den som verkligen efterstrvar befrielse frn judisk  
partikularism och rasism och frn den judiska religionens dda hand, r  
ett sdant svar inte svrt. 
 
Revolter av frtryckta fattigbnder mot sina herrar och sina herrars  
fogdar r faktiskt rtt s vanliga i historien. En generation efter Chmiel- 
nickis resning av de fattiga bnderna i Ukraina reste sig fattigbnderna i  
Ryssland under Stenka Rjasin. I Tyskland hade ett bondekrig utbrutit  
1525 och i Frankrike redan 1357-58, fr att inte tala om de mnga  
slavupproren i alla delar av vrlden. Alla tfljdes de av frskrckliga  
massakrer, precis som den stora franska revolutionen tfljdes av fasa- 
vckande terrorhandlingar. 
 
 
 
 
Vilken hllning intar framstegsvnliga mnniskor - och numera de flesta  
vanliga anstndiga och bildade personer - till dessa uppror? Frdmer  
anstndiga engelska historiker, ven nr de uppmrksammar massakrer  
p engelsmn, begngna av upproriska irlndska fattigbnder, som gjort  
uppror mot sitt frslavande, dessa som "anti-engelska rasister"? Att stlla  
frgan r att besvara den. Men stller man en liknande frga till  
"framstegsvnliga" eller rent av "socialistiska" judiska kretsar, fr man  
ofta ett helt annorlunda svar. Hr framstlls en frslavad fattigbonde som  
ett rasistiskt monster, ifall judar har profiterat av hans frtryck! 
 
Levnadsregeln, att de som inte lr sig ngonting av historien r dmda att  
upprepa den, r tillmplig p de judar, som vgrar att gra upp med det  
judiska frflutna. De har blivit dess slavar och upprepar det i den  
sionistiska och israeliska politiken. Staten Israel spelar nu i sitt  
frhllande till de frtryckta fattigbnderna i mnga lnder - inte bara i  
Mellanstern utan lngt bortom dess grnser - en liknande roll som  
judarna i Polen fre 1795: den av frtryckarnas fogdar. Det r typiskt  
och lrorikt, att Israels roll att bevpna Somoza-regimens styrkor i  
Nicaragua eller andra makthavares styrkor i Guatemala, El Salvador,  
Chile etc. aldrig gett upphov till ngon omfattande offentlig debatt i  
Israel eller i den organiserade judenheten verhuvudtaget. Inte ens den  
mer begrnsade lmplighetsfrgan - om det ligger i Israels lngsiktiga  
intresse att slja vapen till en diktator, som slaktar frihetskmpar och  
fattigbnder - stlls nstan aldrig. 
 
nnu mer betecknande r det stora deltagandet i dessa affrer av  
religisa judar, och den totala tystnaden frn deras rabbiner, som annars  
r mycket hgljudda, nr det gller att piska upp hat mot araberna. Det  
frefaller som om Israel och sionismen innebr en tergng till den  
klassiska judendomens roll, i en strre, global skala och under betydligt  
farligare omstndigheter! 
 
Det enda mjliga svaret p allt detta, frst och frn judar, mste bli  
detsamma som ges av alla sanna fresprkare fr frihet och humanitet i  
alla lnder, folk och stora filosofier. Vi mste ta stllning mot det  
judiska frflutna och de aspekter av det nrvarande, som p samma gng  
baseras p ljugande om det frflutna och dyrkan av det.  
Frutsttningarna fr det r, fr det frsta, fullstndig rlighet  
betrffande fakta, och fr det andra, tro p allmngiltiga humana  
principer inom etik och politik, en tro, som br omsttas i handling  
nrhelst s r mjligt. 
 
 
 
Den forntida kinesiske lrde Mencius (300-talet f.Kr.), mycket beundrad  
av Voltaire, skrev en gng: 
 
"Jag vill pst, att alla mnniskor har en frmga att knna  
medlidande. Hr har vi en man, som pltsligt mrker, att ett barn r p  
vg att ramla ner i en brunn. Han fr ovillkorligen en knsla av oro och  
medmkan. Och hans ingripande sker inte i syfte att vinna gunst hos  
barnets frldrar eller bli omtyckt av grannar och slktingar eller av  
fruktan fr ogillande, om han inte rddar barnet. 
 
Vi ser slunda, att ingen mnniska saknar knslor av medlidande, skam  
eller vnlighet eller knsla fr vad som r rtt och fel. Knslan av  
medlidande r brjan till humanitet, knslan av skam r brjan till  
rtt-frdighet, knslan av vnlighet r brjan till anstndighet, och  
knslan fr vad som r rtt och fel r brjan till visdom. Varje  
mnniska har inom sig de hr fyra mjligheterna till utveckling. Den  
mnniska, som tror sig vara ur stnd att frverkliga dem, frstr sig  
sjlv." 
 
Vi har redan sett, hur fjrran frn allt det hr str de freskrifter, med  
vilka den judiska religionen i sin klassiska och talmudiska form frgiftar  
mnniskors sinnen och hjrtan. 
 
Vgen till en kta revolution inom judendomen - till att gra den human  
och f judar att frst sitt eget frflutna och drigenom uppfostra sig  
sjlva p nytt till befrielse frn det gamla tyranniet - gr genom en  
obeveklig kritik av den judiska religionen. Utan fruktan eller partiskhet  
mste vi sjunga ut mot det som hr till vrt frflutna, p samma stt som  
Voltaire sjng ut mot det som tillhrde hans:  
 
Krossa den skndliga! 
 
 
  
Lagarna  mot  icke-judar 
 
Halakhah, det vill sga den klassiska judendomens lagsystem, som det  
praktiserats av nstan alla judar frn tminstone 800-talet till slutet p  
1700-talet och i form av ortodox judendom bibehllits till vr egen tid,  
bygger huvudsakligen p den babyloniska Talmud. P grund av den  
ohanterliga komplexiteten av de i Talmud upptecknade lagdispyterna  
blev det emellertid ndvndigt med mer hanterliga kodifieringar av  
talmudisk lag, och sdana sammanstlldes faktiskt av rabbinska lrde i  
p varandra fljande generationer. Ngra av dessa har vunnit stor  
auktoritet och kommit i allmnt bruk. Av dessa skl skall vi fr det mesta  
hnvisa till sdana sammanstllningar (och de mest aktade  
kommentarerna till dem) och inte till sjlva Talmud. Men vi kan tryggt  
anta, att den sammanstll-ning vi hnvisar till troget terger innebrden i  
den talmudiska texten och de tillgg som gjorts av senare skriftlrde p  
grundval av den innebrden. 
 
Den tidigaste talmudiska lagsamling av strre betydelse n i dag r  
Mishneh Torah, frfattad av Moses Maimonides p sent 1100-tal. Den  
mest auktoritativa lagsamlingen, p mnga hll anvnd som handbok n i  
dag, r Shulhan 'Arukh, sammanstlld av rabbinen Yosef Karo p sent  
1500-tal som ett folkligt sammandrag av hans egen mycket tjockare Beyt  
Yosef, avsedd fr den lrde experten. Shulhan 'Arukh har rikligen kom- 
menterats. Frutom de klassiska kommentarerna frn 1600-talet finns det  
en viktig frn 1900-talet, som heter Mishnah Berurah. Slutligen har vi  
Talmudic Encyclopedia, en modern sammanstllning, publicerad i  
Israel frn 50-talet och redigerad av landets strsta ortodoxa rabbinska  
skrift-lrde - ett bra kompendium av hela den talmudiska litteraturen. 
 
Mord och folkmord 
 
Enligt den judiska religionen r mord p en jude belagt med ddsstraff  
och betraktas som en av de tre mest avskyvrda synderna (de andra tv r  
avgudadyrkan och ktenskapsbrott). Judiska religisa domstolar och  
vrldsliga myndigheter har befallning att bestraffa, till och med bortom  
grnserna fr den vanliga rttskipningen, var och en som gjort sig  
skyldig till mord p en jude. En jude, som indirekt frorsakar en annan  
judes dd, r dock endast skyldig till vad talmudisk lag kallar en synd  
mot "Himlens lagar", och skall straffas av Gud snarare n av mnniskan. 
 
 
 
Nr offret r en icke-jude, ligger saken helt annorlunda till. En jude som  
mrdar en icke-jude r bara skyldig till en synd mot Himlens lagar och  
kan inte straffas av en domstol! Att indirekt frorsaka en icke-judes dd  
r ingen synd alls!  
 
Slunda frklarar en av de viktigaste kommentatorerna av Shulhan  
'Arukh, att nr det rr sig om en icke-jude, s "fr man inte lyfta handen  
fr att skada honom, men man fr skada honom indirekt, exempelvis  
genom att lyfta bort en stege, nr han fallit ner i en skreva ... det  
freligger inget frbud hr, eftersom skadan inte tillfogades direkt."  
Men han tillfogar, att en handling som indirekt leder till en icke-judes  
dd r frbjuden, om den kan framkalla fientlighet mot judarna. 
 
En icke-judisk mrdare, som rkar befinna sig under judisk jurisdiktion,  
mste avrttas, vare sig offret var jude eller inte. Men om offret var icke- 
jude och mrdaren omvnder sig till judendomen, s straffas han inte. 
 
Allt det hr har direkt och praktisk relevans fr livet i staten Israel.  
Fastn statens strafflagar inte gr ngon tskillnad mellan jude och icke- 
jude, grs frvisso en sdan tskillnad av ortodoxa rabbiner, som nr de  
leder sin flock fljer Halakhah. Av speciell vikt r de rd de ger till  
religisa soldater. 
 
Eftersom till och med det minimala frbudet mot att mrda en icke-jude  
p flcken bara kan tillmpas p "icke-judar, som vi inte r i krig mot",  
har olika rabbinska kommentatorer i det frgngna dragit den logiska  
slutsatsen, att i krigstid alla icke-judar, som tillhr en fientlig  
befolkning, kan och rent av br ddas. Sedan 1973 propageras den lran  
offentligt till vgledning fr religisa israeliska soldater. Den frsta  
officiella uppman-ingen av detta slag fanns i en broschyr utgiven av  
Israeliska armstaben fr Centralregionen, ett omrde, som ocks  
innefattar Vstbanken. I den hr broschyren skriver stabens verrabbin,  
A. Avidan: 
 
"Nr vra styrkor trffar p civila under ett krig eller vid frfljande  
hack i hl eller under en rd, d kan och rent av br de enligt  
Halakhah ddas, s lnge man inte kan vara sker p att de r ur  
stnd att skada vra styrkor... Inte under ngra omstndigheter br  
man lita p en arab, ven om han ger intryck av att vara civiliserad...  
Under krig, nr vra styrkor stormar fienden, har de tilltelse och r  
till och med lagda av Halakhah att dda ven goda civila, det vill  
sga civila, som kan se goda ut." 
 
 
Sedan broschyren utsatts fr en del offentlig kritik, drogs den visserligen  
tillbaka p order frn chefen fr generalstaben, frmodligen p grund av  
att den kunde uppmuntra soldater att strunta i hans egna order, men  
rabbinen Avidan har inte stllts till ansvar fr den, och ingen rabbin -  
vare sig i det militra eller i det civila - har ngonsin tagit avstnd frn  
vad han skrivit. 
 
Samma lra utlggs i fljande brevvxling mellan en ung israelisk soldat,  
Moshe, och hans rabbin Shim'on Weiser, publicerad i rsboken fr en  
av landets mest prestigefyllda religisa hgskolor, dr mnga ledare och  
aktivister i Nationella religisa partiet och Gush Emunim har  
utbildats.  
S hr skriver soldaten:  
 
"Min hgt vrdade, kre rabbin! 
 
Frst skulle jag vilja frga, hur det str till med Er och Er familj. Sjlv  
mr jag, Gud vare tack och lov, bra. Frlt att jag inte har skrivit p  
lnge! Ibland minns jag versen 'Nr skall jag f trda fram infr Guds  
ansikte?' Jag hoppas, utan att vara sker p det, att jag skall f gra  
det under ngon av mina permissioner. Det mste jag f gra. 
 
I en av diskussionerna i vr grupp tog vi upp frgan om 'vapnens  
renhet', och vi diskuterade, om det var tilltet att dda obevpnade  
mn - eller kvinnor och barn. Kanske vi borde hmnas p araberna?  
Var och en svarade d efter sitt eget frstnd. Jag kunde inte komma  
fram till ngon bestmd uppfattning, huruvida araber borde behandlas  
som amalekiterna, det vill sga om det r tilltet att dda dem, s att  
'deras minne utplnas och inte mer skall finnas under himlen'. Eller  
kanske man skall gra som i ett rttfrdigt krig, i vilket man bara  
ddar soldaterna?  
 
Ett annat problem jag har, gller om jag fr riskera min egen skerhet  
genom att lta en kvinna leva? Det har nmligen hnt, att kvinnor  
kastat handgranater. Eller fr jag ge vatten t en arab med hnderna  
upp-strckta, om det finns anledning befara, att han bara luras och  
tnker dda mig, sdant har ocks hnt. Jag slutar med en varm  
hlsning till Er och hela Er familj! - Moshe." 
 
P detta brev skickade rabbinen fljande svar:  
 
"Min kre Moshe! 
 
 
Jag brjar det hr brevet, fast jag skert inte kan skriva det frdigt i  
kvll, bde drfr att jag har mycket att gra och drfr att jag skulle  
vilja skriva ett lngt brev, fr att till fullo kunna besvara Dina frgor,  
och d blir jag tvungen att citera ngra utsagor av vra skriftlrde,  
saliga i minnelse, och uttolka dem. 
 
De icke-judiska nationerna har en sedvnja, enligt vilken kriget har  
sina egna lagar, liksom reglerna fr en match i fotboll eller basketboll.  
Men enligt utsagor av vra skriftlrde r kriget fr oss inte ngon  
match utan en livsviktig ndvndighet, och endast efter det kriteriet fr  
vi bestmma oss fr hur det skall fras.  ena sidan tycks vi hos vissa  
auktoriteter f lra oss, att om en jude mrdar en icke-jude, s  
betraktas han som en mrdare, och bortsett frn att ingen domstol har  
rtt att straffa honom r grningens svrighetsgrad densamma som fr  
vilket annat mord som helst. Men  p ett annat stlle hos samma  
auktoriteter finner vi, att rabbinen Shim'on brukade sga:'Den bste av  
icke-judar - dda honom! Den bsta av ormar - sl in skallen p den!' 
 
Nu kunde man kanske resonera som s, att uttrycket 'dda' i rabbinen  
Shim'ons uttalande inte br uppfattas efter bokstaven utan i betydelsen  
'frtrycka' eller ngot liknande, och p s stt undviker vi ocks att  
komma i motsttning till myndigheterna. Eller man kunde sga sig, att  
det hr talesttet, fastn avsett bokstavligen, bara r hans egen  
personliga sikt, som bestritts av andra skriftlrde. 
 
Men vi finner den sanna frklaringen i Tillggen till Talmud. Dr finns  
en kommentar till det talmudiska uttalandet, att icke-judar som faller  
ner i en brunn inte br hjlpas upp, men att de inte heller br knuffas  
ner fr att p det viset ddas, vilket ju betyder, att de varken br  
rddas frn dden eller ddas direkt. I Tillggen heter det nmligen:  
'Och om detta ifrgastts drfr att ngon i ett annat sammanhang  
sagt: 'Den bste av icke-judar - dda honom!', d r svaret det, att  
detta talestt avsg krigstid. 
  
Enligt kommentatorerna i Tillggen mste man allts skilja p  
frhllandena i krig och fred, s att det i fredstid r frbjudet att dda  
icke-judar, men att det i krigstid r det en religis plikt att dda dem. 
 
S hr kan man allts uttrycka skillnaden mellan en jude och en icke- 
jude: 
 
 
 
 Fastn regeln: 'Om ngon kommer fr att dda dig, s dda honom  
frst!' gller fr en jude, s gller den endast fr honom, om det finns  
verklig anledning befara, att han kommer fr att dda dig. Men en icke- 
jude i krigstid mste i regel antas ha den avsikten, utom nr det r  
alldeles uppenbart, att han inte har ngon ond avsikt. Det hr r allts  
regeln om 'vapnens renhet' enligt Halakhah - och inte den frmmande  
uppfattningen, som nu r accepterad i den israeliska armn, och som  
har gett upphov till mnga judiska srade. Jag bifogar ett  
tidningsurklipp med rabbinen Kalman Kahanas tal i Knesset frra  
veckan, som p ett mycket realistiskt - och ven plgsamt - stt visar,  
hur den nu tillmpade regeln om 'vapnens renhet' har lett till ett antal  
stupade.  
 
Jag slutar hr och hoppas, att Du inte finner det hr brevet trttsamt  
lngt. Frid vare med Dig och alla judar! - Shim'on." 
 
P detta brev svarade soldaten Moshe som fljer: 
 
Min hgt vrdade, kre rabbin! 
 
Frst hoppas jag, att Ni och Er familj alla mr bra. Jag har mottagit  
Ert lnga brev och r tacksam fr Ert personliga vakande ver mig. Jag  
frmodar, att Ni skriver till mnga, och att det mesta av Er tid r upp- 
tagen av studier i Ert eget program. Drfr r jag dubbelt tacksam. 
 
Vad brevet betrffar, har jag uppfattat det s hr:I krigstid r jag inte  
bara tillten utan lagd att dda varje arabisk man eller kvinna jag  
rkar trffa p, om det finns anledning befara, att de hjlper till i  
kriget mot oss, direkt eller indirekt. Och vad mig betrffar, s mste jag  
dda dem, ven om detta skulle kunna resultera i att jag vertrder  
militrlagarna. 
 
Jag tycker att den hr saken med 'vapnens renhet' borde sndas till  
vra utbildningsanstalter, i varje fall till de religisa, s att de intar en  
klar stndpunkt i den hr frgan och inte vandrar ut p 'logikens'  
vidstrckta flt alltfr mycket, och regeln borde frklaras ordentligt,  
eftersom den skall fljas i praktiken. Jag har tyvrr sett helt olika typer  
av 'logik' hr, ven bland religisa kamrater.  
 
Jag hoppas verkligen, att Ni r aktiv i den hr frgan, s att vra  
grabbar fr vetskap om sina frfders principer klart och otvetydigt. 
 
 
Jag slutar hr, och hoppas, att jag om en mnad, nr trningskursen  
slutar, ska kunna komma till talmudskolan. Hlsningar! - Moshe." 
 
Denna Halakhahs lra om mord strider sjlvfallet i princip inte bara mot  
Israels strafflagar utan ocks - vilket antyddes i de just citerade breven -  
mot de nu gllande militra bestmmelserna. Det kan emellertid  
knappast betvivlas, att den faktiskt utvar ett visst inflytande p gllande  
rtts-praxis, speciellt inom det militra. Faktum r att i alla de fall, dr  
judar i militra eller paramilitra sammanhang har mrdat arabiska icke- 
stridande - inklusive fall av sdana massmord som i Kafr Qasim r 1956  
- s har mrdarna, om de inte helt och hllet friknts, ftt ytterst milda  
domar eller sina straff reducerade till nstan ingenting. 
 
Personer som gjort sig skyldiga till sdana brott kan till och med  
tilldelas hga befattningar. Ett exempel p det r fallet med Shmu'el  
Lahis, som var ansvarig fr massakern p mellan 50 och 75 arabiska  
bnder, som stngts in i en mosk, sedan deras by hade ervrats av den  
israeliska armn under kriget 1948-49. Efter en rent formell rttegng  
beviljades han full amnesti, tack vare Ben-Gurions ingripande. Mannen  
blev en ansedd advokat och utnmndes vid slutet av 70-talet till VD i  
Jewish Agency (sionistrrelsens verkliga styrelse).I brjan p 1978 blev  
det en omfattande diskussion om hans frflutna i israelisk press, men  
ingen rabbin eller skriftlrd ifrgasatte vare sig amnestin eller hans  
lmplighet fr sin nya befattning, och hans utnmning terkallades inte. 
 
Att rdda liv 
 
Det hr mnet - vrdet av ett mnniskoliv och varje mnniskas skyldighet  
att gra sitt yttersta fr rdda en medmnniskas liv - r av uppenbar vikt i  
sig sjlvt. Det r ocks av speciellt intresse i ett judiskt sammanhang,  
med tanke p att den judiska vrldsopinionen nda sedan 2:a vrldskriget  
- ibland med rtta, ibland med ortt - har anklagat hela Europa fr att ha  
sttt och sett p, nr judar massakrerades. Lt oss drfr se, vad  
Halakhah har att sga i detta mne! 
 
Enligt Halakhah r skyldigheten att rdda en medjudes liv det viktigaste  
av allt. Den gr fre alla andra religisa frpliktelser och frbud, med  
undantag endast av frbuden mot de tre avskyvrdaste synderna:  
ktenskapsbrott (inklusive incest), mord och avgudadyrkan.  
 
 
 
Vad nu icke-judarna betrffar, s r den grundlggande talmudiska  
principen den, att deras liv inte fr rddas, fast det r frbjudet att mrda  
dem utan vidare. Talmud uttrycker detta sjlv i fljande princip: "Icke- 
judar fr varken lyftas upp (ur en brunn) eller halas ner." Maimonides  
frklarar det nrmare: 
 
"Vad betrffar icke-judar, som vi inte r i krig med, fr deras dd inte  
frorsakas, men det r frbjudet att rdda dem, om de befinner sig i  
livsfara. Om man till exempel ser ngon av dem falla i havet, skall han  
inte rddas. Det str skrivet: 'Du skall inte st din nsta efter livet',  
men en icke-jude r inte din nsta."  
 
Alldeles srskilt fr en judisk doktor inte behandla en icke-judisk  
patient. Maimonides - sjlv en framstende lkare - r mycket tydlig p  
den punkten. P ett annat stlle upprepar han skillnaden mellan "din  
nsta" och en icke-jude och drar slutsatsen, att det r frbjudet att bota  
en icke-jude ens mot betalning. 
 
Men en judes - i synnerhet en judisk lkares - vgran att rdda livet p en  
icke-jude skulle, om hans vgran blir knd, riskerar att gra  
inflytelserika icke-judar till hans fiender och p det viset frstta judar i  
fara. Dr en sdan risk existerar, gr skyldigheten att avvrja den fre  
frbudet mot att hjlpa icke-juden.  
 
Maimonides fortstter: "Men om du fruktar honom eller hans  
fientlighet, bota honom mot betalning, fast du r frbjuden att gra det  
utan betalning."  
 
Som vi faktiskt vet, var Maimonides Saladins personlige lkare. Hans  
insisterande p att betalning mste begras r emellertid inte ett absolut  
krav, fr p ett annat stlle skriver han, att en icke-jude, vars fientlighet  
man fruktar, fr behandlas "till och med gratis, om det r oundvikligt".  
Man mste allts frvissa sig om att det vid botandet inte r frga om en  
mnsklig vlgrning utan om en oundviklig skyldighet! 
 
Hela den hr lran - frbudet mot att rdda en icke-judes liv och  
upphvande av frbudet i sdana fall, dr man kan befara fientlighet -  
upprepas praktiskt taget ordagrant i verk av vissa andra strre auktoritet- 
er, inklusive Arba'ah Turim och Beyt Yosef och Shulhan 'Arukh p  
1300-talet. Efter anfrande av citat frn Maimonides tillggs i Beyt  
Yosef: "Och det r tilltet att prova ut en drog p en hedning, om det  
tjnar ett vettigt syfte." 
 
Samstmmighet rder bland Halakhahs auktoriteter om att med det  
ovannmnda begreppet "hedning" avses alla icke-judar. En ensam  
avvikande rst r rabbinen Moses Rivkes, som skriver: 
 
"Vra skriftlrde menade med 'hedningar' bara sdana, som p sin tid  
dyrkade avgudabilder och inte trodde p det judiska uttget ur Egypten  
eller p vrldens skapelse ur intet. Men de icke-judar, bland vilka vi  
lever i frskingringen, tror ju p vrldens skapelse ur intet och p  
uttget och p flera principer i vr egen religion, och de ber till  
Skaparen av himmel och jord...Det finns drfr inget frbud mot att  
hjlpa dem, utan vi har till och med skyldighet att be fr deras  
skerhet." 
 
Det hr stllet, som daterar sig frn andra hlften av 1600-talet, brukar  
grna citeras av dem som vill frsvara judendomen. Men det r inte  
tillnrmelsevis s lngtgende, som frsvararna vill lta pskina. Det  
rekommenderar nmligen att ltta p frbudet mot att rdda en icke- 
judes liv, snarare n att gra det till en skyldighet, som det r i fallet  
med en judes liv. Och denna frikostighet utstrcks bara till kristna och  
muslimer och inte till andra mnskliga varelser. Vad det citerade stllet  
faktiskt visar, r bara att det fanns ett stt, p vilket Halakhas hrda och  
strnga lra s smningom skulle ha kunnat liberaliseras. Men i sjlva  
verket har flertalet av senare auktoriteter p Halakhah, lngt ifrn att  
utstrcka Rivkes mildhet till andra grupper av mnniskor, frkastat den  
helt och hllet. 
 
Att "vanhelga sabbaten" fr att rdda liv 
 
Att "vanhelga sabbaten" - det vill sga att utfra arbete som annars r  
frbjudet p lrdagen - blir en skyldighet, nr behovet av att rdda en  
judes liv krver det. Problemet med att rdda en icke-judes liv p  
sabbaten tas inte upp som en viktig sak i Talmud, eftersom det i vilket  
fall som helst r frbjudet ven p en vardag. Men det ingr som en  
komplicerande faktor i tv sammanhang. 
 
Det frsta problematiska sammanhanget r, nr en grupp mnniskor  
befinner sig i livsfara och det r mjligt (men inte skert), att det finns  
tminstone en jude ibland dem. Br sabbaten vanhelgas fr att rdda  
dem? Sdana fall diskuteras ingende, och i linje med tidigare  
auktoriteter, inklusive Maimonides och Talmud sjlv, avgr Shulhan  
'Arukh de hr sakerna enligt sannolikhetsprincipen. 
 
 
Antag till exempel, att nio icke-judar och en jude vistas i samma  
byggnad. En lrdag rasar byggnaden samman, och en av de tio - oknt  
vem - r instngda under spillrorna. Skall man nu rensa upp i spillrorna  
och vanhelga sabbaten, nr man inte vet, om det var juden som kom  
undan? Enligt Shulhan 'Arukh skall man det, frmodligen fr att chansen  
att juden kom undan r liten (en p tio). Men antag nu, att nio har  
kommit undan, och bara en - oknt vem - har stngts inne. D finns det  
ingen skyldighet att rensa upp i spillrorna, frmodligen fr att chanserna  
att juden kom undan r stora (nio p tio)! 
 
Ett liknande exempel anfrdes i en kommentar till Shulhan 'Arukh av  
den store rabbinen Aqiva Eiger (dd 1837): "Om en bt med ngra  
judar ombord ses befinna sig i sjnd ute p havet, r det allas  
skyldighet att vanhelga sabbaten fr att rdda den." Men han tillgger,  
att detta bara gller, "nr det r knt, att judar befinner sig ombord.  
Men om ingenting alls r knt betrffande de ombordvarandes  
identitet, d fr sabbaten inte vanhelgas fr att rdda dem, fr man  
handlar enligt sannolikhetsprincipen, och de flesta mnniskor i vrlden  
r icke-judar." Eftersom det inte r s stora chanser, att ngon av  
passagerarna r jude, mste man allts lta dem drunkna! Eiger tillgger  
ocks, att om ett spdbarn ptrffas vergivet i en stad, som  
huvudsakligen bebos av icke-judar, d br en rabbin tillfrgas, huruvida  
barnet br rddas eller inte! 
 
Det andra problematiska sammanhanget gller bestmmelsen, att en icke- 
jude fr rddas eller ges medicinsk vrd, om en vgran riskerar att upp- 
vcka fientlighet. Den bestmmelsen inskrnks nu p sabbaten. En jude,  
som blir ombedd att hjlpa en icke-jude p en vardag, kanske mste g  
med p det, drfr att det skulle inbjuda till fientlighet, om han medgav,  
att han i princip inte fr rdda livet p en icke-jude. Men p lrdagen  
kan juden beropa sabbatsreglerna som en plausibel urskt. 
 
Ett mnsterbildande fall, som ingende diskuterades i Talmud, r det  
med en judisk barnmorska, som anmodats att hjlpa en icke-judisk  
kvinna vid frloss-ningen. Diskussionen utmynnade i att barnmorskan  
fr hjlpa till p en vardag "vid befarad fientlighet", men p sabbaten fr  
hon inte gra det. D kan hon nmligen urskta sig med att sga: "Vi fr  
bara vanhelga sabbaten fr att hjlpa vra egna, men vi fr inte gra  
det fr ert folks skull." Maimonides anser tydligen, att en sdan urskt  
ocks kan anvndas, ven om den uppgift barnmorskan skulle fullgra  
inte innebr ngot vanhelgande av sabbaten, eftersom icke-judar inte  
brukar veta s noga, vilket slags arbete som r frbjudet fr judar p  
sabbaten.  
 
 
I varje fall dekreterar han: "En icke-judisk kvinna fr inte hjlpas med  
frlossningen ens mot betalning. Inte heller fr man vara rdd fr  
fientlighet, nr sdan hjlp inte skulle innebra ett vanhelgande av  
sabbaten." Shulhan 'Arukh dekreterar p samma stt. Inte desto mindre  
kunde man inte alltid lita p, att den hr sortens urskt skulle duga till  
att avvnda fientlighet. Drfr mste vissa viktiga rabbinska auktoriteter  
ltta p reglerna i ngon mn och tillt judiska doktorer att behandla  
icke-judar p sabbaten, ven om det innebar att ufra vissa typer av  
arbete, som normalt var frbjudna p den dagen. Denna partiella  
uppmjukning tillmpades speciellt p rika och mktiga icke-judiska  
patienter, som inte kunde avspisas s ltt, och vilkas fientlighet kunde  
bli farlig. 
 
Slunda bestmde rabbinen Yo'el Sirkis i Polen p 1600-talet, att  
borgmstare, lgadliga och aristokrater skulle behandlas p sabbaten, fr  
att inte vcka deras fientlighet . Men i andra fall, och d speciellt nr  
icke-juden kunde avspisas med en vag urskt, skulle en judisk doktor  
beg en outhrdlig synd genom att behandla honom p sabbaten.  
 
Lngre fram i samma rhundrade gavs en liknande frhllningsorder i  
den franska staden Metz, vars bda delar var sammanbundna med en  
ponton-bro. Judar fr normalt inte g ver en sdan bro p sabbaten, men  
rabbin-en i Metz bestmde, att en judisk doktor nd fick gra det, om  
han kallades till landshvdingen. Doktorn brukade nmligen g ver  
bron fr sina judiska patienters skull. Om han vgrade att g fr  
landshvdingens skull, s kunde dennes fientlighet vckas. Under  
Ludvig XIV:s auktori-tra styre var det tydligen viktigt att kunna rkna  
med den lokale styres-mannens vlvilja. De mindre betydande icke- 
judarnas knslor kunde lmnas utan avseende. 
 
Knslor av fientlighet hos medlemmarna av en liten kttersk judisk sekt  
som karaiterna behvde man inte heller bry sig om. Enligt en  
kommentar till Shulhan 'Arukh p 1800-talet fick deras liv inte rddas,  
om det skulle innebra vanhelgande av sabbaten. Det absoluta frbudet  
att vanhelga sabbaten fr att rdda livet p en karait r i sjlva verket i  
kraft n i dag. 
 
En frga som stlldes till den bermde rabbinen i Pressburg Hatam  
Sofer (dd 1832) gllde frhllandena i det ottomanska Turkiet, dr det  
under ett av krigen hade bestmts, att det skulle finnas barnmorskor i  
varje stad eller by, beredda att hyra ut sina tjnster till varje kvinna vid  
barnsbrd. En del av dessa barnmorskor var judinnor, skulle de hyra ut  
sina tjnster t icke-judiska kvinnor p vardag och sabbat? 
 
 
Hatam Soter kom efter en noggrann underskning i sitt svar fram till  
slutsatsen, att dessa icke-judar, d.v.s. ottomanska kristna och muslimer,  
inte bara var avgudadyrkare, utan kunde liknas vid amalekiterna, vilkas  
avkomma det enligt Talmud var frbjudet att frka. I princip skulle de  
drfr inte f hjlp ens p vardagar. I praktiken var det emellertid tilltet  
att bota icke-judar och hjlpa dem vid barnsbrd bde p vardagar och  
under sabbaten, om patienterna annars hade mjlighet att kalla p andra  
lkare och barnmorskor n judiska. Om de senare vgrade att komma,  
skulle de bara mista sina inkomster, vilket givetvis inte var nskvrt. I  
sdana fall, som faktiskt innefattade ett vanhelgande av sabbaten genom  
utfrande av i Mosebckerna frbjudna arbetsuppgifter, fick dock det  
frbjudna arbetet endast utfras i sllsynta undantagsfall, nmligen d  
vgran att utfra det skulle medfra en extrem risk fr fientlighet mot  
judar. 
 
I ett annat av sina svar behandlar Hatam Sofer frgan, om det r tilltet  
fr en judisk lkare att resa i vagn p sabbaten fr att bota en icke-jude.  
En judisk lkare, som kallats att beska en icke-judisk patient utanfr  
staden p sabbaten, fr rdet att urskta sig med att han mste stanna i  
staden fr att se till sina vriga patienter. Hela diskussionen rr sig mer  
om vilka urskter, som skall ges, n om patientens botande och vlfrd,  
och hela tiden tas det fr givet, att det r i sin fulla ordning att lura icke- 
judarna snarare n att behandla dem. 
 
I vr moderna tid r givetvis de flesta judiska lkare inte religisa och  
knner inte ens till de hr reglerna. Dessutom frefaller det, som om  
ven mnga av de religisa judiska lkarna - hedervrt nog - fredrar att  
hlla sig till den hippokratiska eden snarare n till sina fanatiska  
rabbiners freskrifter. Men ett visst inflytande har nog rabbinernas  
vgledning p vissa lkare, och det finns skert mnga, som visserligen  
inte fljer denna vgledning, men fredrar att inte protestera mot den  
offentligt. 
 
Allt det hr r lngt ifrn ngon frga, som inte lngre diskuteras. Den  
mest aktuella talmudiska stndpunkten terges i en 1980 utkommen,  
kortfattad och auktoritativ bok, publicerad p engelska sprket under  
titeln Jewish Medical Law. Boken, som redigerats av dr Avraham  
Steinberg, bygger p talmudiska utlggningar av rabbinen Eli'ezer  
Yehuda Waldenberg, verdomare vid den rabbinska distriktsdomstolen  
i Jerusalem. Ngra stllen i det hr arbete frtjnar att nmnas. 
 
 
 
Frst, att "det r frbjudet att vanhelga sabbaten fr en karaits skull".  
Detta stadgas rakt p sak, ovillkorligt och utan inskrnkning. Sannolikt  
spelar den hr lilla sektens fientlighet ingen strre roll, s de br lmnas  
att d, snarare n ges behandling p sabbaten. 
 
Sedan betrffande icke-judarna: "Enligt Talmud r det frbjudet att  
vanhelga sabbaten - vare sig genom att bryta mot biblisk eller rabbinsk  
lag - fr att rdda livet p en svrt sjuk icke-judisk patient. Det r  
ocks frbjudet att frlsa en icke-judisk kvinnas barn p sabbaten."  
Men detta frbud inskrnks genom en dispens. "I dag r det emellertid  
tilltet att vanhelga sabbaten fr en icke-judes skull genom att utfra  
handlingar som r frbjudna enligt rabbinsk lag, fr genom att gra s  
frebygger man att ovilja uppstr mellan jude och icke-jude." 
 
Inskrnkningen r inte s stor, fr medicinsk behandling innefattar ofta  
handlingar, som r frbjudna p sabbaten enligt sjlva den mosaiska  
lagen och inte omfattas av den hr dispensen. Efter vad man pstr finns  
det vissa auktoriteter p Halakhah, som utstrcker dispensen till ven  
sdana handlingar, men de flesta auktoriteter p Halakhah - och just de  
som verkligen rknas - intar den motsatta stndpunkten.  
 
Men allt r inte frlorat. Jewish Medical Law kommer med en lsning  
p den hr svrigheten, som fr en att tappa andan, en lsning, som  
bygger p ett litet talmudiskt knep. Ett av den mosaiska lagen lagt  
frbud mot att utfra en given handling anses vara tillmpligt endast nr  
den ursprungliga avsikten med att utfra den faktiskt frverkligas. Om  
dremot utfrandet av samma handling r primrt frbundet med en  
annan avsikt, d fr handlingen en annan status - den r frvisso  
fortfarande frbjuden, men bara av rabbinerna, inte av sjlva den  
mosaiska lagen. Allts: "Fr att undvika varje vertrdelse av lagen  
finns det en lagligt acceptabel metod att ge behandling t en icke-judisk  
patient, ven nr det handlar om brott mot den bibliska lagen. Det  
frsls, att nr lkaren tillhandahller den ndvndiga vrden, br  
hans avsikter primrt inte vara att bota patienten utan att skydda sig  
sjlv och det judiska folket gentemot anklagelser fr religis  
diskriminering och knnbar vedergllning, som skulle kunna drabba  
honom speciellt och det judiska folket i allmnhet. Med en sdan avsikt  
blir varje handling frn lkarens sida 'en handling, vars faktiska  
resultat inte r dess primra syfte' ... frbjuden p sabbaten endast  
enligt rabbinsk lag." 
 
 
Denna skenheliga ersttning fr den hippokratiska eden fresls ocks  
av en r 1979 utkommen auktoritativ hebreisk bok, kallad Lkarboken  
(Sefer Asya). Fastn dessa fakta omnmnts i israelisk press tminstone  
vid tv tillfllen, s har det israeliska Lkarfrbundet insvept sig i  
tystnad. 
 
Efter att ngot s nr ingende ha behandlat det ytterst viktiga mnet  
Halakhahs instllning till en icke-judes liv skall vi nu litet mer kortfattat  
berra andra regler i Halakhah, som diskriminerar icke-judar. Eftersom  
antalet av sdana regler r mycket stort, skall vi bara nmna ngra av de  
viktigare. 
Sexuella frsyndelser 
 
Sexuellt umgnge mellan en gift judisk kvinna och vilken som helst  
annan man n hennes egen make r belagt med ddsstraff fr bda parter  
och betraktas som en av de mest avskyvrda synderna. Med icke-judiska  
kvinnor frhller det sig nu helt annorlunda. Halakhah utgr frn att alla  
icke-judar r ytterst promiskusa, och versen "de hade ktt som snor  
och sdesvtska som hstar" (Hesekiel 23:20) tillmpas p dem. Om en  
icke-judisk kvinna r gift eller inte, gr ingen skillnad, eftersom ur  
judisk synpunkt sjlva begreppet ktenskap inte kan tillmpas p icke- 
judar ("Det finns inget ktenskap fr en hedning."). Allts kan  
begreppet ktenskapsbrott inte tillmpas p knsumgnge mellan en  
judisk man och en icke-judisk kvinna. Talmud likstller sdant umgnge  
med den ra lystnadens synd. Av samma skl utgr man ifrn, att  
faderskapet inte skert kan faststllas fr icke-judar. 
 
I Talmudic Encyclopedia heter det: "Den som har kttsligt umgnge  
med en icke-judes hustru r inte hemfallen t ddsstraff, fr det str  
skrivet: 'din nstas hustru', inte 'en frmlings hustru', och redan  
freskriften att 'en man skall hlla sig till sin hustru' r riktad till icke- 
judar och kan inte tillmpas p en jude. Det existerar helt enkelt inte  
ngot ktenskap fr en hedning, och fastn en gift icke-judisk kvinna r  
frbjuden fr icke-judar, s r i varje fall en jude undantagen." 
 
Det hr betyder inte, att sexuellt umgnge mellan en judisk man och en  
icke-judisk kvinna r tillten, tvrtom. Men enligt Maimonides mste  
den huvudsakliga bestraffningen drabba den icke-judiska kvinnan. Hon  
mste avrttas, ven om hon blev vldtagen av en jude:  
 
 
 
"Om en jude har knsumgnge med en icke-judisk kvinna, vare sig hon  
r ett trerigt barn eller vuxen, gift eller ogift, och ven om han r en  
minderrig, endast nio r och en dag gammal, s mste hon ddas som  
ett djur, drfr att en jude rkat illa ut fr hennes skull." 
 
Men juden mste pryglas, och om han r medlem av den prsterliga  
stammen, mste han f dubbelt s mnga piskslag, eftersom han begtt  
en dubbel synd: en medlem av den prsterliga stammen fr inte ha  
samlag med en prostituerad, och man utgr ifrn att alla icke-judiska  
kvinnor r prostituerade. ven om en icke-judisk kvinna konverterar till  
judendomen, betraktas hon som zonah (prostituerad) under resten av sitt  
liv, helt enkelt drfr att hon ftts av en icke-judisk mor. En ngot bttre  
kategori tillhr en kvinna, som "ftts men inte avlats i helighet", det vill  
sga en, vars mor konverterat till judendomen under sin graviditet! 
 
Status 
 
Enligt Halakhah fr judar (om de kan frhindra det) aldrig lta en icke- 
jude utnmnas till ngon befattning med aldrig s liten myndighet ver  
judar. Av betydelse r ocks, att den hr regeln tillmpas p dem som  
vergtt till judendomen och p deras avkomlingar i tio led eller "s  
lnge deras slktled r knda". 
 
Man utgr ifrn, att icke-judar r medfdda lgnare, och de r diskvali- 
ficerade att vittna i en rabbinsk domstol. I detta hnseende har de i teorin  
samma status som judiska kvinnor, slavar och minderriga, men i  
praktik-en r den nnu smre. En judisk kvinna fr numera upptrda som  
vittne betrffande vissa sakfrhllanden, om den rabbinska domstolen  
bedmer henne som "trovrdig", men en icke-jude - aldrig! 
 
Nr en rabbinsk domstol behver faststlla ett sdant sakfrhllande,  
som det bara finns icke-judiska vittnen till, uppstr drfr ett problem.  
Ett viktigt exempel p det har vi i fall som rr nkor. Enligt judisk  
religis lag kan en judisk kvinna frklaras som nka - och allts fri att  
gifta om sig - endast om hennes makes dd kan med skerhet bevisas  
med hjlp av ett vittne, som sg honom d eller identifierade hans kropp.  
Den rabbinska domstolen accepterar emellertid andrahandsuppgifter av  
en jude, som vittnar om att han hrt ifrgavarande sakfrhllande  
omnmnt av ett icke-judiskt gonvittne, under frutsttning av att den  
senare talade i frbi-gende och inte svarade p en direkt frga. Man  
utgr nmligen frn att en icke-judes direkta svar p en judes direkta  
frga r en lgn! 
 
 
Pengar och egendom 
 
1. Gvor 
Talmud frbjuder rtt och sltt en jude att sknka en gva till en icke- 
jude. De klassiska rabbinska auktoriteterna tnjde emellertid lite p den  
hr regeln, eftersom det r brukligt bland affrsmn att ge gvor till  
affrskontakter. Det freskrevs drfr, att en jude fr ge en gva till en  
icke-judisk bekant, eftersom detta inte betraktades som en verklig gva,  
utan som en sorts investering, som man vntade sig att f ett visst utbyte  
av. Gvor till obekanta icke-judar r n idag frbjudna. En i stort sett  
liknande regel gller fr sknkande av allmosor. Att ge allmosor till en  
judisk tiggare r en viktig religis plikt. Allmosor till icke-judiska  
tiggare tillts enbart fr fridens skull. Det freligger emellertid talrika  
rabbinska varningar mot att lta icke-judiska fattiga bli s vana vid att f  
allmosor frn judar, att det borde vara mjligt att hlla inne med sdana  
allmosor utan att vcka otillbrlig fientlighet. 
 
2. Tagande av rnta 
Diskriminering av icke-judar i det hr hnseendet har till stor del blivit  
teoretisk med tanke p den tidigare frklarade dispensgivningen, vilken i  
praktiken tillter att rnta tas ven frn en judisk lntagare. Men det r  
fortfarande fallet, att beviljandet av ett rntefritt ln till en jude rekom- 
menderas som en handling av vlgrenhet, medan det r freskrivet att  
rnta skall utkrvas av en icke-jude. I sjlva verket anser mnga - om n  
inte alla - rabbinska auktoriteter, inklusive Maimonides, att man r  
skyldig att utkrva s mycket rnta som mjligt p ett ln till en icke- 
jude. 
 
3. Borttappad egendom 
Om en jude hittar freml, vars gare troligen r jude, lggs upphittaren  
strngeligen att gra en positiv insats fr att terlmna fyndet genom att  
offentligen tillknnage det. Dremot inte bara tillts en judisk upphittare  
enligt Talmud och alla tidiga rabbinska auktoriteter att tillgna sig ett  
freml, som tappats bort av en icke-jude, utan han eller hon frbjuds  
faktiskt att terlmna det! Ngra mycket tidiga rabbiner frn frsta  
rhundradet f.Kr. betecknade den hr lagen som "barbarisk" och ter- 
lmnade borttappad egendom, som tillhrde icke-judar. Men lagen stod  
inte desto mindre kvar. I senare tider, nr i de flesta lnder lagar  
stiftades, som gjorde det obligatoriskt att terlmna borttappade freml,  
instruera-de de rabbinska auktoriteterna judarna att gra som lagarna  
befallde, som en handling av lydnad mot staten, men inte som en religis  
plikt. Man skulle slunda inte anstrnga sig att upptcka garen, om han  
troligen inte var jude. 
 
4. Orlighet i affrer 
Det r en svr synd att att beg ngot slag av orlighet mot en jude. Mot  
en icke-jude r det bara frbjudet att beg direkt bedrgeri. Indirekt  
sdant r tilltet, om det inte finns risk fr negativa reaktioner ssom  
fientlighet mot judar eller smdelser mot den judiska religionen. Det  
mnsterbildande exemplet r felaktig berkning av priset vid ett varukp.  
Om en jude gr en felrkning, som r ofrmnlig fr honom sjlv, r det  
ens religisa plikt att rtta honom. Om man kommer p en icke-jude med  
att gra samma slags fel, behver man inte lta honom veta om det. Man  
sger bara, att man litar p hans berkning och frebygger p det viset  
fientlighet, ifall han senare upptcker sitt eget misstag. 
 
5. Svindelaffrer 
Det r frbjudet att bedra en jude genom att slja eller kpa till ett  
orimligt pris. "Ni skall inte gra varandra ortt" heter det i 3 Mosebok  
25:14 om sdana affrer. Men enligt Talmud gller uppmaningen inte  
bedrger mot icke-judar. 
 
6. Stld och rveri 
Att stjla (utan vld) r absolut frbjudet - "ven frn en icke-jude", som  
det s trevligt uttrycks i Shulhan 'Arukh. Rveri (med vld) r strngt  
frbjudet, om offret r en jude. Men rveri frn en icke-jude av en jude  
r inte frbjudet utan vidare utan endast under vissa omstndigheter,  
ssom "nr icke-judarna inte str under vrt styre", men det r tilltet,  
"nr de str under vrt styre". Rabbinska auktoriteter har lite  
skiljaktiga sikter om de exakta detaljerna av de omstndigheter, under  
vilka en jude fr rna en icke-jude, men hela debatten rr sig bara om  
judars och icke-judars relativa styrka, snarare n om allmngiltiga  
vervganden om rttvisa och humanitet. Det hr kanske frklarar, varfr  
s vldigt f rabbiner har protesterat mot rveriet av palestinsk egendom  
i Israel: Det hade ju en vervldigande judisk makt bakom sig! 
 
Icke-judar i landet Israel 
 
Frutom de allmnna lagar, som r riktade mot icke-judar har Halakhah  
speciallagar mot de icke-judar, som lever i landet Israel (Eretz  
Yisra'el) eller, i vissa fall, bara frdas igenom det. De hr lagarna r  
utformade fr att frmja den judiska verhgheten i det landet. Den  
exakta geografiska definitionen av begreppet "landet Israel" har man  
disputerat mycket om i Talmud och den talmudiska litteraturen, och  
debatten har fort-satt i modern tid mellan olika nyanser av  
sionistopinion. 
 
 
Enligt den maximalistiska sikten omfattar "landet Israel" (frutom Pale- 
stina) inte bara hela Sinai, Jordanien, Syrien och Libanon, utan  
ocks avsevrda delar av Turkiet. Den vanligare minimalistiska  
uppfattningen (som p sin tid stddes av Ben-Gurion) placerar den  
nordliga grnsen "bara" cirka halvvgs genom Syrien och Libanon, vid  
Homs' latitud. Men till och med de, som slunda utesluter delar av  
Syrien-Libanon, r verens om att vissa speciella, diskriminerande lagar  
(fast mindre frtryckande n i sjlva landet Israel) kan tillmpas p icke- 
judarna i dessa trakter, drfr att omrdet ingick i Davids kungadme. I  
alla talmudiska utlggningar omfattar landet Israel ocks n Cypern. 
 
Speciallagarna betrffande icke-judar i landet Israel str uppenbarligen i  
samband med den faktiska sionistiska politiken. Halakhah frbjuder  
judar att slja fast egendom (krar och hus) till icke-judar. I Syrien fr  
hus frsljas, men inte krar. Att arrendera ut ett hus i landet Israel till  
en icke-jude r tilltet p tv villkor: att huset inte anvndes till boende  
utan till magasinering och liknande, och att tre eller fler angrnsande hus  
inte arrenderas ut p det sttet. 
 
Frklaringen till dessa och liknande regler kan skas hos Maimonides:  
"Du skall inte lta dem sl lger p din mark, fr om de inte ger land,  
s blir deras vistelse dr bara tillfllig." ven en tillfllig nrvaro kan  
endast tolereras, "nr judarna befinner sig i frmmande land, eller nr  
icke-judarna r mktigare n judarna", men "nr judarna r mktigare  
n icke-judarna, d fr vi inte lta en avgudadyrkare bo ibland oss.  
Inte ens en tillflligt bosatt eller kringresande handelsman fr passera  
genom vrt land, om han inte accepterar vra freskrifter, fr det str  
skrivet: 'De skall inte f bo kvar i ditt land' (2 Mosebok, 23:33), det vill  
sga inte ens tillflligt."  
 
Det r sledes alldeles uppenbart - precis som Gush Emunims ledare och  
anhngare sger - att hela frgan om hur palestinierna skall behandlas,  
enligt Halakhah, helt enkelt r en frga om judisk makt: Om judarna har  
tillrckligt med makt, d r det deras religisa plikt att driva ut  
palestinierna! Alla de hr lagarna citeras ofta av israeliska rabbiner och  
deras fanatiska anhngare. S till exempel citerades hgtidligen lagen  
om frbud mot att arrendera ut tre angrnsande hus till icke-judar av en  
rabbinsk konferens 1979 fr att diskutera avtalen i Camp Davis.  
Konferensen frklarade ocks, att enligt Halakhah var redan det s.k.  
sjlvstyre, som Begin var beredd att erbjuda palestinierna alltfr liberalt. 
 
 
Det r illa nog med de hittills nmnda speciallagarna, som riktar sig mot  
alla icke-judar i "landet Israel", men nnu vrre r andra speciallagar,  
riktade mot de med forntidens kananer (!) och amalekiter (!)  
identifier-ade palestinierna. De hr nationerna mste enligt rabbiner med  
stort inflytande bland israeliska armofficerare fullstndigt utrotas, och  
de hnvisar till Talmud och den talmudiska litteraturen, som gng p  
gng upprepar Bibelns uppmaningar till folkmord (t.ex. i 5 Mosebok  
20:16) med nnu strre hftighet. 
 
Det r i sjlva verket inte ovanligt, att soldater i reserven inkallas fr att  
gra en tjnsteresa till Gaza-remsan fr att f en "utbildande  
frelsning", i vilken de underrttas om att palestinierna i Gaza "r som  
amalekiterna".  
Bibelverser, som uppmanar till folkmord p midjaniterna ("S drp nu  
alla gossebarn och drp alla kvinnor som har haft med mankn att  
skaffa!", 4 Mosebok 31:17) citerades hgtidligen av en israelisk rabbin  
till rttfrdigande av massakern i Qibbiya. Det finns mnga liknande  
exempel p blodtrstiga rabbinska uttalanden mot palestinierna,  
grundade p de hr lagarna. 
Ofrskmdheter 
 
Under den hr rubriken skulle jag vilja diskutera lagar i Halakhah, vilkas  
viktigaste syfte inte s mycket r att freskriva en specifik anti-judisk  
diskriminering som att inplanta en attityd av hn och hat gentemot icke- 
judar.  
 
Lt oss brja med ngra vanliga bnetexter! I ett tidigt avsnitt av den  
dagliga morgonbnen vlsignar varje from jude Gud fr att han inte gjort  
honom till en icke-jude (!). Detta fljs av en vlsignelse fr att Gud inte  
har gjort honom till slav (!). En man mste drefter tillgga en  
vlsignelse fr att han inte har gjort honom till kvinna (!), medan en  
kvinna mste tillgga en vlsignelse fr att han gjort henne till ngot  
efter sitt behag (!)  
 
I den dagliga bnen heter det ocks: "Vi mste prisa allas vr Herre fr  
att han inte gjort oss som folken i andra lnder, fr de bugar sig fr  
ffnglighet och tomhet och ber till en gud, som inte kan hjlpa dem."  
 
I steuropa var det tills rtt s nyligen en allmn vana bland judar att  
spotta p golvet vid denna punkt, som ett uttryck fr hn och frakt. Det  
var emellertid inte en strng skyldighet, och i dag iakttas sedvnjan  
endast av de frommaste judarna. 
 
 
I det viktigaste avsnittet av vardagsbnen - de aderton vlsignelserna -  
ingr en speciell frbannelse, som ursprungligen riktades mot judar som  
vergtt till kristendomen, judiska kttare och kristna: "M  
avfllingarna frlora allt hopp och alla kristna gonblickligen frgs!"  
Den hr frbannelsen hrrr frn slutet av frsta rhundradet, d  
kristendomen nnu var en liten, frfljd sekt. Ngon gng fre 1300- 
talet uppmjukades den efter viss ptryckning till: "M avfllingarna  
frlora allt hopp och alla kttare gonblickligen frgs!", en  
formulering som frekommer i mngen nytryckt bnbok i dagens Israel.  
Den freskrivs ocks av mnga lrare i israeliska religisa skolor, ven  
om flera frsamlingar med anknytning till Gush Emunim har tergtt till  
den frsta versionen. 
 
Frutom de fastlagda dagliga bnerna mste en from jude lsa bner vid  
speciella tillfllen, och en del av dessa tillflliga bner syftar till att  
ingjuta hat mot och frakt fr alla icke-judar. Vi har tidigare nmnt den  
regel, enligt vilken den fromme mste uttala en frbannelse, nr han gr  
frbi en icke-judisk kyrkogrd och vlsigna Gud vid passerandet av en  
judisk sdan. En liknande regel gller de levande. Slunda mste en from  
jude prisa Gud, nr han ser en stor judisk befolkning, men uttala en  
frbannelse vid synen av en stor icke-judisk sdan. Inte heller  
byggnader r undantagna. Nr en jude gr nra frbi en bebodd icke- 
judisk bostad, mste han enligt Talmud be Gud frstra den, och om  
huset ligger i ruiner, mste han tacka Hmndens Gud. (Fr judiska  
bostder r reglerna givetvis de omvnda.) Av praktiska skl blev den hr  
regeln under den klassiska judendomens tid begrnsad till att glla  
kyrkor och liknande kultplatser. Det blev ocks sed att spotta (vanligtvis  
tre gnger), nr man fick syn p en kyrka eller ett krucifix.  
 
Det finns ocks en serie lagar, som frbjuder en jude att visa  
uppskattning av icke-judar eller vad de gr, utom i sdana fall, d sdan  
uppskattning innebr en nnu strre uppskattning av judar och deras  
grningar. Nr exempelvis frfattaren Agnon intervjuades i den  
israeliska radion efter att i Stockholm ftt mottaga Nobelpriset i  
litteratur, bermde han den Svenska Akademin, men skyndade sig att  
tillgga: "Jag har inte glmt bort, att det r frbjudet att bermma icke- 
judar, men hr finns det ju en speciell anledning till mitt berm: att de  
tilldelade en jude priset." 
 
En viktig effekt av dessa och liknande lagar r den attityd, som skapas av  
att stndigt studera dem, ett studium som av den klassiska judendomen  
betraktas som en religis plikt. Frn sin tidiga ungdom lr sig slunda en  
ortodox jude, att icke-judar kan jmfras med hundar, att det r en synd  
att bermma dem, och s vidare. 
 
I sjlva verket har textbcker fr nybrjare en vrre effekt n Talmud och  
de stora talmudiska lagsamlingarna. En anledning hrtill r, att sdana  
elementra texter ger mer detaljerade frklaringar, utformade fr att  
pverka unga och outbildade sinnen. 
 
Den mest populra av dessa texter, som i dag anvnds i israeliska skolor,  
heter Utbildningens bok, frfattad av en rabbin i 1300-talets Spanien. I  
en klar och lttlst hebreisk stil frklarar den judendomens 613 religisa  
frpliktelser, i den ordning, som de antas frkomma i den mosaiska  
lagen enligt dess talmudiska utlggning. 
 
I paragraf 322 - om skyldigheten att hlla en icke-judisk slav i hela hans  
liv frslavad - ges fljande frklaring: "Till grund fr den hr frplikt- 
elsen ligger, att judarna r de bsta av hela mnniskoslktet, skapade  
fr att knna och dyrka sin Skapare och vrdiga att ha slavar att  
betjna sig." Och det hnvisas till 3 Mosebok 25:44-46, dr det bland  
annat heter: "Men om du vill skaffa dig en verklig slav eller slavinna, s  
skall du kpa en sdan frn hedningarna, som bor runt omkring  
er...Sdana skall frbli er egendom, och dem kan ni ha som slavar fr  
evigt. Men bland era brder skall ingen med hrdhet anvnda sin makt  
ver den andre." I paragraf 545 frklaras den religisa skyldigheten att  
ta ut s mycket rnta som mjligt vid ln av pengar till icke-judar: "Till  
grund fr den hr frpliktelsen ligger, att vi inte br gra visa  
barmhrtighet mot andra n  det folk som knner och dyrkar Gud...  
Nr vi avstr frn att visa barmhrtighet mot andra, blir vr belning  
frn Gud lika stor som nr vi visar barmhrtighet mot vrt eget folk." 
 
Det mste betonas, att de ovan citerade frklaringarna fullt korrekt  
terger lran i Halakhah. Rabbinerna och judendomens lrda frsvarare  
knner mycket vl till det. Drfr frsker de aldrig argumentera mot  
dessa uppfattningar innanfr det judiska samfundet och ltsas givetvis  
inte om dem utanfr det. I stllet talar de illa om varje jude, som drar upp  
det hr temat inom hrhll fr icke-judar, och de gr luriga frnekanden,  
varvid tvetydighetens konst nr sin hjdpunkt. S till exempel  
konstaterar de i allmnna ordalag, vilken vikt judendomen lgger vid  
utvandet av barmhrtighet, men talar inte om, att drmed enligt  
Halakhah endast menas barmhrtighet mot judar. 
 
Var och en som bor i Israel vet hur djupgende och omfattande dessa  
attityder av hat och grymhet mot alla icke-judar r bland de flesta  
israeliska judar. 
 
I normala fall har de hr attityderna dolts fr vrlden utanfr, men nda  
sedan grundandet av staten Israel, kriget 1967 och Begins framgngar,  
har en betydelsefull minoritet av judar, bde i och utanfr Israel, brjat  
visa dem mer och mer ppet. 
 
P senare r har de omnskliga freskrifter, enligt vilka slaveri r icke- 
judarnas "naturliga" lott offentligen citerats, till och med i israelisk TV,  
av judiska farmare, som exploaterar arabisk arbetskraft, i synnerhet barn- 
arbetare. Ledare i Gush Emunim har citerat religisa freskrifter, som  
lgger judar att frtrycka icke-judar, detta fr att rttfrdiga frsken att  
lnnmrda palestinska borgmstare och fr att ge gudomlig auktoritet t  
deras egen plan att frdriva alla araber frn Palestina. 
 
Medan mnga sionister frkastar dessa stndpunkter rent politiskt, r  
deras vanliga motargument baserade p opportunitetsskl och judiskt  
egenintresse snarare n p humanismens och etikens allmngiltiga  
principer. De resonerar till exempel som s, att israelernas utsugning och  
frtryck av palestinierna har en tendens att korrumpera det israeliska  
samhllet, eller att en utdrivning av palestinierna inte lter sig gra under  
de fr nrvarande rdande politiska frhllandena, eller att israeliska  
terrorhandlingar tenderar att isolera Israel internationellt. I princip delar  
emellertid praktiskt taget alla sionister - och d inte minst "vnster- 
sionisterna" - de djupgende, mot icke-judarna fientliga attityder, som  
den ortodoxa judendomen s ivrigt befrmjar. 
 
Attityder till kristendomen och islam 
 
I det fregende gavs i frbigende flera exempel p de rabbinska  
attityderna till religionerna kristendom och islam, hr skall vi bara  
sammanfatta dem. 
 
Judendomen r genomsyrad av ett mycket djupt hat mot kristendomen,  
kombinerat med okunnighet om den. Den hr attityden frvrrades  
tydligen genom kristna frfljelser av judar, men har till strsta delen  
inget samband med dem. I sjlva verket hrrr den frn en tid, d  
kristendomen nnu var svag och frfljd (inte minst av judarna), och den  
delades av judar, som aldrig hade frfljts av kristna eller till och med  
ftt hjlp av dem. Slunda blev Maimonides utsatt fr frfljelser av  
almo-hadernas regim och flydde frn dem frst till det av korsfararna  
upprttade kungariket Jerusalem. Det ndrade emellertid inte hans  
sikter det minsta. Den hr negativa attityden till kristendomen r  
baserad p tv huvudelement. 
 
Fr det frsta p hat och illvilligt frtal mot Jesus. Enligt Talmud blev  
han av en behrig rabbinsk domstol dmd att avrttas fr "avgudadyrkan"  
och frakt fr den rabbinska auktoriteten. De mer folkliga  
redogrelserna - som den knda Toldot Yeshu - r nnu vrre, fr  
utom de ovan-nmnda brotten anklagar de honom fr "trolldom".  
 
Fr det andra klassas - av teologiska skl, mestadels rotade i okunnighet  
- kristendomen av den rabbinska lran som "avgudadyrkan". Detta  
grundas p en grov tolkning av de kristna dogmerna om "inkarnationen"  
(d.v.s. den speciella inkarnationen i Jesus av den frn Gud emanerade  
Helige Ande) och "treenigheten" (Guds "treeniga" natur). Alla de kristna  
symbolerna och bildmssiga framstllningarna betraktas som "avgudar" -  
ven av de judar, som sjlva dyrkar bokrullar, stenar eller "heliga" mns  
personliga tillhrigheter! 
 
Judendomens instllning till islam r dremot relativt mild. Fastn  
Muhammed kallas fr "galning", s frbleknar detta nedsttande epitet  
infr de tillmlen, som slungades mot Jesus. Man har heller inte stllt  
till med bokbl p Koranen som man gjort p Nya Testamentet. Den  
vrdas visserligen inte, men behandlas som en vanlig bok. De flesta  
rabbinska auktoriteter r verens om att islam inte r avgudadyrkan.  
Muslimer skall drfr enligt Halakhah inte behandlas vrre n vanliga  
icke-judar, men heller inte bttre. 
 
terigen kan Maimonides tjna som exempel. Han var som nmnts  
Saladins personlige lkare och utnmndes p dennes order till verhuvud  
ver Egyptens alla judar. nd gller det frbud han freskriver mot att  
rdda en icke-judes liv i lika mn muslimerna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Politiska  konsekvenser 
 
Den klassiska judendomens envist negativa attityder till icke-judar har  
starkt pverkat dess anhngare, de ortodoxa judarna, och de som kan  
betraktas som dess efterfljare, sionisterna. Genom de senare pverkar  
den ocks staten Israels politik, som efter 1967 i hgre grad bestmts av  
ideologiska vervganden n av det mera kyligt uppfattade  
imperialistiska intresset. Denna ideologiska pverkan brukar inte  
uppmrksammas av utlndska experter, som har en bengenhet att  
ignorera eller frringa den judiska religionens inflytande p den  
israeliska politiken.  
 
I sjlva verket frorsakas fler israeliska regeringskriser av religist  
betingade uppfattningar n av ngot annat. Det utrymme som i hebreisk  
press gnas t de stndiga grlen (ofta om triviala ting) mellan de olika  
religisa grupperna eller mellan de religisa och de icke-religisa r  
strre n det som gnas t varje annat mne, utom i tider av krig eller  
skerhetsrelaterad spnning.  
 
Nr jag skriver detta (i brjan av augusti 1993), r ngra av de mnen,  
som diskuteras i den hebreiska pressen, de fljande: huruvida i strid  
ddade soldater, som r sner till icke-judiska mdrar, skall begravas i  
ett segregerat omrde p israeliska militra kyrkogrdar, huruvida  
judiska begravningsbyrer, som har monopol p begravningen av alla  
judar utom kibbutz-medlemmar, skall f fortstta med att omskra liken  
efter icke omskurna judar innan de begravs, eller huruvida importen till  
Israel av ktt frn icke-rituellt slaktade djur skall frbjudas ven  
officiellt. Det finns mnga fler mnen av detta slag, som r av mycket  
strre intresse fr den israelisk-judiska allmnheten n lt oss sga  
frhandlingarna med palestinierna och Syrien. 
 
De frsk, som gjorts av ngra israeliska politiker att bortse frn den  
judiska ideologins inverkan p skeendet och endast beakta Israels rent  
imperialistiska intressen, har lett till desdigra resultat. I brjan av 1974,  
efter det partiella nederlaget i det s kallade Yom Kippur-kriget, hade  
Israel ett vitalt intresse av att stoppa PLO:s frnyade inflytande  
(organisationen hade d nnu inte erknts av arabstaterna som palestin- 
iernas enda legitima representant). Den israeliska regeringen hade tnkt  
ut en plan fr att strka det d rtt betydande jordanska inflytandet p  
Vstbanken.  
 
 
 
Nr kung Hussein ombads lmna sin medverkan, krvde han ngot  
ptagligt i gengld. Det beslts d, att hans viktigaste supporter p  
Vstbanken, shejk Jabri i Hebron, skulle arrangera en bjudning fr  
omrdets bemrkta personer p grden till hans palats i Hebron med  
anledning av kungens fdelsedag. Som inledning till en kampanj fr  
Jordanien skulle jordanska flaggor hissas. Men de religisa bosttarna i  
det nrbelgna Kiryat-Arba, nnu bara en handfull vid den tiden, fick  
hra talas om planen och hotade premirministern Golda Meir och  
frsvarsministern Moshe Dayan med kraftfulla protester. Att hissa en  
icke-judisk stats flagga innanfr grnserna fr "landet Israel" krnker,  
menade de den heliga princip, enligt vilken allt det hr landet "tillhr"  
judarna och inga andra. 
 
Eftersom den hr principen accepteras av alla sionister, mste regeringen  
bja sig fr deras krav och beordra shejk Jabri att inte hissa ngra  
jordanska flaggor. Jabri, som blev djupt frdmjukad, instllde d bjud- 
ningen, och vid Arabfrbundets mte i Fez kort drefter rstade kung  
Hussein fr att erknna PLO som palestiniernas enda representanter. Fr  
huvuddelen av den israelisk-judiska allmnheten pverkas de pgende  
frhandlingarna om "autonomi" likaledes mera av sdana judiska ideo- 
logiska vervganden n av ngra andra. 
 
Slutsatsen av de hr reflexionerna om israelisk politik mot bakgrunden  
av en analys av den klassiska judendomen mste bli den, att varje analys  
av Israels stt att bedriva politik, som inte betonar betydelsen av dess  
unika karaktr som "judisk stat", mste bli felaktig. Srskilt r den  
lttvindiga jmfrelsen av Israel med andra fall av vstlig imperialism  
eller med nybyggarstater inkorrekt. Under apartheidpolitiken var landet  
Sydafrika officiellt uppdelat i 87 %, som "tillhrde" de vita och 13 %,  
som officiellt sades "tillhra" de svarta. Dessutom upprttades ngra  
officiellt oberoende "bantustanrepubliker". Men "den judiska ideologin"  
krver, att ingen del av "landet Israel" kan erknnas tillhra icke-judar,  
och att inga suvernitetstecken, ssom jordanska flaggor, fr officiell  
tillltelse att hissas. Principen om "terkp av landet" krver i sin  
yttersta konsekvens, att hela landet och inte bara lt oss sga 87 % i  
sinom tid kommer att "terkpas" det vill sga f judiska gare. "Den  
judiska ideologin" frbjuder den mycket bekvma form av imperialism,  
som var knd redan av romarna, praktiserad av s mnga vrldsliga  
imperier och bst formulerad av lord Cromer: "Vi styr inte Egypten, vi  
styr styresmnnen i Egypten." Den tillter inte ett sdant erknnande,  
inte ens en skenbart respektfull attityd till "icke-judiska styresmn inom  
"landet Israel".  
 
 
Hela apparaten av lydkungar, sultaner, maharadjor och hvdingar eller, i  
modernare tider, av lydiga diktatorer, s bekvm i andra fall av  
imperialistisk hegemoni, kan inte utnyttjas av Israel inom det omrde,  
som anses utgra en del av "landet Israel". Hrav fljer, att de farhgor,  
som palestinierna ofta ger uttryck, nmligen att de skall bli erbjudna ett  
Bantu-stan, r fullkomligt grundlsa. Endast om mnga judars liv gr till  
spillo i ett krig, r en judisk retrtt tnkbar. Vad som inte r mjligt, s  
lnge som Israel frblir en "judisk stat", det r att det skulle bevilja en  
skenbar suvernitet eller ens ngon form av verkligt sjlvstyre t icke- 
judar inom "landet Israel" av enbart politiska skl. Fr ngot sdant r  
Israel en alldeles fr egenartat exklusiv stat. 
 
Man kan p goda grunder misstnka, att "den judiska ideologin" inte  
bara pverkar israelisk politik utan ocks en viktig del, kanske de flesta,  
av judarna "i frskingringen". Medan det faktiska frverkligandet av  
mlen fr denna ideologi r beroende av ett starkt Israel, beror detta i sin  
tur mycket p det std som judarna "i frskingringen", speciellt i USA,  
ger till Israel. Den bild av dessa judar och deras attityder, som icke-judar  
bibringats, stmmer inte alls med den beskrivning vi ovan gett av den  
klassiska judendomens attityder. Denna olikhet r tydligast i engelsk- 
talande lnder, dr de strsta frfalskningarna av judendomens verkliga  
ansikte regelbundet intrffar. Situationen r vrst i USA och Kanada, de  
bda stater, vilka allra starkast stdjer den israeliska politiken, ven nr  
den som allra mest ptagligt krnker icke-judarnas mest elementra  
mnskliga rttigheter. 
 
USA:s std t Israel, nr det granskas i sina konkreta detaljer, kan inte  
tillfredsstllande frklaras endast som en fljd av amerikanska imperia- 
listiska intressen. Det starka inflytande, som det organiserade judiska  
samfundet utvar i USA till std fr all israelisk politik, mste ocks tas  
med i berkningen, om man skall kunna frklara USA:s politik i  
Mellanstern. Det fenomenet r nnu mer mrkbart i fallet Kanada, vars  
intressen i Mellanstern inte kan anses vara betydande, men vars lojala  
hngivenhet fr Israel r nnu strre n USA:s. I bda lnderna (liksom i  
Frankrike, Storbritannien m.fl. stater) stder judiska organisationer  
Israel med ungefr samma lojalitet, som kommunistpartierna s lnge  
visade Sovjetunionen. Ocks mnga judar, som verkar vara aktiva i  
frsvaret av mnskliga rttigheter och som lgger sig till med avvikande  
sikter i andra frgor, uppvisar, i fall som berr Israel, en mrklig grad av  
totalitrt sinnelag och stller sig i frsta linjen fr att frsvara all dess  
politik. 
 
  
Det r ganska vl knt i Israel, att den chauvinism och fanatism, som  
visas av organiserade judar "i frskingringen" nr det gller att stdja  
Israel, r mycket strre n den som visas av den vanlige israeliske juden.  
Den hr fanatismen r speciellt utprglad i Kanada och USA, men p  
grund av USA:s ojmfrligt mycket strre betydelse, skall jag koncentera  
mig p det senare landet. Man br emellertid lgga mrke till, att det  
ocks finns judar, vilkas sikter om den israeliska politiken inte skiljer  
sig frn andra samhllsmedlemmars (med vederbrlig hnsyn tagen till  
faktorer som geografi, inkomst, social stllning och s vidare). 
 
Hur kommer det sig nu, att vissa amerikanska judar dagalgger en  
ibland extrem chauvinism och andra inte? Vi kan brja med att lgga  
mrke till den sociala och drmed ocks den politiska betydelsen av  
judiska organisationer, som ju r mycket exklusiva: icke-judar fr av  
princip inte bli medlemmar. (Den hr exklusivismen str i roande  
kontrast till deras iver att frdma den minsta lilla icke-judiska klubb,  
som vgrar slppa in judar.)  
 
Man kan utg ifrn, att s kallade "organiserade judar", som tillbringar  
strre delen av sin fritid i sllskap med andra judar, upprtthller  
exklusivismen och slr vakt om den klassiska judendomens attityder till  
icke-judar. Under nuvarande omstndigheter kan de inte ge ppet uttryck  
t sin negativa instllning till icke-judar i USA, som ju utgr 97 % av  
befolkningen. De kompenserar sig fr det, nr de uttrycker sin verkliga  
instllning genom att stdja "den judiska staten" och den behandling,  
som icke-judarna fr av den i Mellanstern. 
 
Hur kan vi d frklara den entusiasm, som s mnga amerikanska  
rabbiner visat till std fr lt oss sga Martin Luther King, jmfrt  
med deras brist p std fr palestiniernas rttigheter, ja, till och med fr  
deras individuella mnskliga rttigheter? Hur kan vi frklara den  
skriande motsgelsen mellan den klassiska judendomens negativa  
instllning till icke-judar (innefattande regeln att deras liv inte fr rddas  
utom i judiskt egenintresse)  ena sidan, och USA-rabbinernas och de  
organiserade judarnas std fr de svartas rttigheter? Nr allt kommer  
omkring, s r ju de flesta svarta i USA icke-judar.  
 
Frklaringen till denna skenbara motsgelse r inte s svr att finna.  
Man br komma ihg, att judendomen, speciellt i sin klassiska form, r  
totalitr till sitt vsen. Anhngarna till andra totalitra ideologier i vr tid  
uppfrde sig inte annorlunda n organiserade judar i USA.  
 
 
Stalin och hans anhngare trttnade aldrig p att frdma diskriminer- 
ingen av svarta i USA eller Sydafrika, inte minst nr de vrsta brott mot  
mnskligheten begicks av hans egen regim. Den sydafrikanska apartheid- 
regimen var outtrttlig med att frdma de krnkningar av mnskliga  
rttigheter, som begicks av kommunistiska eller andra regimer i Afrika.  
Mnga andra exempel skulle kunna anfras. 
 
Stdet fr demokrati eller mnskliga rttigheter r ett rent bedrgeri, om  
det inte brjar med sjlvkritik och std fr de mnskliga rttigheterna,  
nr de krnks av den egna gruppen. Varje judiskt engagemang till std  
fr mnskliga rttigheter, som inte ocks innefattar std fr de icke- 
judars mnskliga rttigheter, som ideligen krnks av den "judiska staten"  
r precis lika falskt och bedrgligt som stalinisternas std fr de svartas  
rtt. 
Den skenbara entusiasm, som visades upp av amerikanska rabbiner eller  
av de judiska organisationerna i USA p 50- och 60-talen till std fr de  
svarta i Sdern, var enbart motiverad av det judiska egenintresset, precis  
som det stalinistiska stdet till samma svarta. Syftet var i bda fallen att  
fnga in det svarta samfundet politiskt, i det judiska fallet fr att vinna  
dess std fr Israels politik i Mellanstern. 
 
Det verkliga test, som judar bde i Israel och "i frskingringen" stlls  
infr, r drfr testet p deras sjlvkritik, som mste innefatta det judiska  
frflutna. Den viktigaste delen av en sdan kritik mste vara en ingende  
och rlig konfrontering med den judiska instllningen till icke-judar.  
Detta r precis vad mnga judar med all rtt krver av icke-judar: att  
konfront-era sitt eget frflutna och dr-igenom bli medvetna om den  
diskriminering och frfljelse, som drabbat judarna. 
 
Under de senaste 40 ren r antalet icke-judar, som ddats av judar vida  
strre n det antal judar, som ddats av icke-judar. Omfattningen av den  
frfljelse och diskriminering, som icke-judar utsatts fr av den  
israeliska staten med std av judarna "i frskingringen" r ocks enormt  
mycket strre n det lidande, som judar utsatts fr av fientliga regimer.  
Fastn kampen mot antisemitism (och alla andra former av rasism) aldrig  
br upphra, s r kampen mot judisk chauvinism och exklusivism, som  
mste innefatta kritik av den klassiska judendomen, nu av lika eller nnu  
strre betydelse. 
 
 
 
En  avskyvrd  religion 
 
Den judiska religionens utprglat totalitra och rasistiska  
drag, med dess ljliga ritualism och frbud samt totala  
frakt fr allt vad icke-judar heter, analyseras p ett  
klarlggande stt av den humanistiske demokraten och  
professorn Israel Shahak i denna bok.  
 
Han pvisar den desdigra roll, som rabbiner och rika  
judar i frening spelat i Europas historia, hur de i  
samspel med kristna kungar, adelsmn och prelater  
kunnat deltaga i frtrycket och utsugningen av  
befolkningens breda lager, och hur deras eget, totalitrt  
styrda judiska samfund av den anledningen ibland utsatts  
fr frfljelser vid revolter frn de frtrycktas och  
utsugnas sida. 
 
Han belyser ocks den fara fr vrldsfreden, som i vra  
dagar uppsttt genom sionismen och den av USA stdda  
staten Israels imperialistiska ambitioner att lgga under  
sig stora delar av Mellanstern, samtidigt som de nnu  
inte utdrivna palestinierna hnsynslst diskrimineras och  
behandlas som tredje klassens medborgare i sitt eget  
hemland.  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
