Författaren Thomas Nydahl, sedan nästan 20 år medarbetare i Judisk Krönika, skriver ett öppet brev till Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski som publiceras i tidskriften Ordfront Magasin, nr. 4-2002, och som vi här återger i sin helhet:
Ni är blinda för Israels brott AV THOMAS NYDAHL
Jackie Jakubowski. Jag har tidigare skrivit till dig och meddelat mitt beslut att inte mer medverka i Judisk Krönika. Jag förklarade mitt ställningstagande med att du som redaktör för tidskriften i allt högre grad gjort dig till talesman för den brutala ockupationen av Palestina, och för att du aldrig numera försöker belysa det faktum att våldshandlingar och bristen på fred har sin fundamentala grund just i ockupationen. Jag angav som skäl också det faktum att du i dina ledarkommentarer lägger skulden för den nuvarande situationen på president Arafat och den palestinska myndigheten och för att du med arrogans och nedlåtenhet avfärdar de svenska judar som ger uttryck för en annan åsikt.
Den maktelit som styr Israel, oavsett om det är Arbetarpartiet eller Likud som bidrar med ministrarna, har med sitt agerande under mer än femtio år, visat att den inte förstår de djupgående konsekvenserna av att fördriva människor från sina hem, tvinga dem till eländiga liv i flyktingläger och - som nu - döda, skövla och slå sönder.
Sharon är i sanning en vidrig figur - en mördare och terrorist av samma slag som Milosevic, Franco, Salazar, Putin och Pol Pot (för att nu bara nämna några av de historiens exemplariska förbrytare som framför allt kommit att bli olyckor för sina egna folk). Men det tragikomiska är, att intellektuella judar som du själv, inte kan se på Sharon med frisk och fördomsfri blick, därför att hans judiska tillhörighet gör honom till "din". Varför inte se "sina egna" förbrytare med samma glasklara blick som man ser på gojim-förbrytaren?
Ju längre tiden gått har jag sett hur sprickan mellan ditt engagemang för Bosnien, Kosovo och romerna och ditt envisa försvar för allt som Israel gör vidgats till en klyfta av moralisk och politisk karaktär där ditt engagemang i det förra fallet ser ut som ett hyckleri i ljuset av din förljugenhet i det senare fallet. Min syn på Israel/Palestina har genomgått två faser under en trettioårsperiod. Som mycket ung vänstermänniska i början av 1970-talet levde jag i en svart-vit föreställning som hade mer gemensamt med arabisk nationalistisk propaganda än med verkligheten. Sedan början av 1980-talet, och särskilt efter mina första rundresor i Israel och utbrottet av den första intifadan, var jag mycket varmt engagerad i en journalistisk gärning som ville belysa vardagen i staten Israel och den sionistiska drömmen. Intifadans utbrott 1987 komplicerade min syn, särskilt sedan jag rest runt på Västbanken och i Israel och träffat framstående palestinska och judiska intellektuella och samtalat med dem, samt sett de konkreta resultaten av israelisk våldsutövning mot palestinierna.
Men jag har aldrig, trots sympatin jag känt för den judiska fosterlandsdrömmen, i kombination med en gudstro som är mer judisk än kristen, kunnat gå in i ett entydigt och propagandistiskt försvar av Israel.
Inom den judiska kulturkretsen finns det otaliga exempel på fria andar, människor som alltid och utan förbehåll kritiserat, analyserat och fördömt maktens arrogans (oavsett var den förekommit). Så är det idag också. Jag följer till exempel med stort intresse de kretsar i den danska judenheten som med liv och lust deltar i debatten om staten Israels legitimitet och agerande. Men hos dig och Krönikan har jag sett den motsatta utvecklingen mot en allt mer rigid och defensiv försvarshållning (kanske präglad aven monstruös och fullkomligt ogrundad föreställning om att en ny förintelse skulle äga rum?). Jag har i denna utveckling sett hur sionismen utvecklats från ett judiskt nationellt projekt, starkt knutet till språk, religion och kultur, till att bli ett aggressivt, våldsromantiskt och i vissa avseenden djupt rasistiskt projekt. Folken i kolonierna fann det outhärdligt att leva under främmande herrars förtryck, och det palestinska folket har, efter mångårig apati i flyktingläger och i exil kommit till samma slutsats.
Det fel som du och andra ledande judiska nationalister idag gör, är att ni ser Israel som en i första hand legitim demokratisk statsbildning. Ni glömmer bort statens tillkomst genom krig och etniskt rensning, och dess i grunden demografiskt sett mycket odemokratiska karaktär, med starkt illegitima inslag (ockupationen är bara ett övertydligt exempel bland många). Utifrån denna er felsyn tror ni att Arafat och hans myndighet så att säga styr palestiniernas känslor och handlingar. Genom att sätta Arafat själv i husarrest tror ni med Sharons förvridna logik att palestinierna skulle komma israelerna närmare i en förhandlingslösning. Men det är ju precis tvärtom som all normal mänsklig logik fungerar! Mer av aggression ger fler terrorattentat och mer lidande. (Har du förresten funderat på vad termen "självstyre" är värd om ockupanten kan sätta en folkvald ledare i husarrest? Nej, jag anade att du inte skänkt det förhållandet en tanke. Undrar om du haft samma sorglösa inställning till om Milosevic på sin tid satt Rugova eller Izetbegovic i husarrest?)
Det finns en koppling i den israeliska propagandan som jag finner särskilt motbjudande, en koppling som du själv med jämna mellanrum gör och som jag själv tidigare frestats att använda: det är kopplingen mellan den klassiska antisemitismen och den kritik som riktas mot det israeliska barbariet.
Varför tror du att människor är kritiska mot Israel? Tror du att det har konkreta orsaker baserade på faktiska handlingar utförda av den israeliska staten? Eller tror du att det beror på att människor förläst sig på Luther eller Hitler?
Jag var under en lång rad år blind for sambandet och tänkte att det narurligtvis fanns så mycket antisemitisk slagg kvar i västvärldens antijudiska föreställningar, att den kritik som riktades mot Israel hade sina mest fundamentala rötter där och inte i verkliga missforhållanden. Det var ett mycket dumt och obegåvat antagande. Jag kan godta argumentet att världen i mindre eller större utsträckning hade fortsatt att hata judar också utan Israels existens. Om du använder det argumentet är det mycket möjligt att du har rätt. Antisemitismen har mycket djupa rötter i vår kultur - de blir inte mindre avskyvärda för att de lever parallellt med en befogad och nödvändig kritik av Israel. Det jag vänder mig emot är att man försöker slå ifrån sig kritiken med hänvisning till dessa historiska, i grunden religiösa, fördomar.
Sionismen har, med etablerandet av staten Israel, gått från att vara en frihetsrörelse till att bli ett instrument för fördrivning, etniska orättvisor, förtryck och öppna våldshandlingar - över hela linjen från tortyr och misshandel av enskilda individer, över mord på aktivister till rena folkmordshandlingar. Därmed kan man bara med sorg konstatera att det judiska folkets starkaste frihetsrörelse i modern tid inlemmats i samma fula tradition som andra nationalistiska rörelser.
Det jag själv fruktar mest av allt, är att staten Israel, i ett historiskt perspektiv bortom våra egna korta liv, ska visa sig ha varit ännu en katastrof i det judiska folkets så tragiska och våldsamma historia. Om det lågintensiva krig som nu pågår i Tel Aviv, Hadera, Jerusalem, Ramallah, Betlehem och Hebron istället övergår i ett fullskaligt krig med skyttegravar och strider mellan arméer och gerillaförband, kommer självklart det israeliska folket att få betala ett mycket högt pris, även om det är palestinierna som, på grund av sin ringa slagstyrka och sin ömtåliga civila infrastruktur (läger istället for städer, lervälling istället for motorvägar), får ta den huvudsakliga smällen vid en sådan konflikt. Och om detta krig bryter ut är det högst troligt att den högste israeliske kommendanten redan stämplats som krigsförbrytare! Sharon kommer att föregås av sitt eget rykte, grundmurat bland palestinier men numera allmänt internationellt känt på grund av de åtal som väckts om ansvar för de avskyvärda massakrerna i flyktingslägren Sabra och Shatila för tjugo år sedan.
Och när världsopinionen tar ställning till denna konflikt, kommer det då att räcka att gräva ner sig i bunkerpolitik och gråta under parollen "Hela världen är emot oss"? Det är sådana frågor du måste ta ställning till, om du inte vill förvandla en fin gammal kulturtidskrift till ett krigshetsande organ för etniskt definierat hat.
__________________________________________
Thomas Nydahl är författare, medarbetade i Judisk Krönika under nästan tjugo år.