Vid sextiden den 16 augusti 1972 nådde de första solstrålarna fram till de 13 attackplanen som stod uppställda på flygbasen i Kénitra, 3 mil norr om huvudstaden Rabat. Det skulle bli en fin dag för flygning.

Planen var USA-byggda Northrop F 5 och utgjorde nästan samtliga jakt- och attackplan i Marockos kungliga flygvapen. De var försedda med fast fixerade kanoner, vilket gjorde planen utmärkta vid attack mot mål på marken men försämrade deras prestanda när det gällde att skjuta ned mål i luften.

Av all personal på flygbasen, inklusive de 450 amerikaner

- i den delen som utgjorde den amerikanska militärbasen - vilka också tjänstgjorde bl a som tränare åt de marockanska piloterna, var det bara en enda person som kände till det förestående kuppförsöket. Det var chefen för den marockanska delen av basen, major Kouera.

Kvällen innan hade Kouera tillsammans med en av sina chefer, vice flygvapenchefen Mohamed Amkrane, träffat general Oufkir på en bar i Casablanca och fått de sista instruktionerna som jag kom överens med honom om.

Både Kouera och Amkrane var födda i Rif, ett fattigt bergsområde i norra Marocko. Båda var berber och båda kom ihåg med vilken grymhet kungen hade slagit ned ett försök till uppror som Rifborna hade gjort 1958, när kungen fortfarande var kronprins och arméchef. Det var den senaste av många revolter mot den nykolonialistiska centralmakten som hade utgått från Rif. Det hade inte behövts mycket övertalning för att få dem med i "De Fria Officerarnas' motståndsrörelse.

Redan i april hade Amkrane fått veta om den slutliga planen i "Operation överflygning". Han hade då informerat Oufkir om att han inte kunde flyga en F 5 på grund av sin då förvärrade njursjukdom och hade i stället föreslagit chefen för flygbasen i Kénitra, major Kouera. Den 15 augusti, alltså dagen före statskuppen, hade de tre träffats hemma hos madame Lazrak, hustru till en f d finansminister. Oufkir hade avslöjat de sista detaljerna i planen och tillagt att den hade 150 procents chans att lyckas. Om något ändå skulle gå fel, skulle Oufkir befinna sig på flygplatsen i Rabat-Salé och själv leda befälet över styrkorna där.

 Två andra av personalen på flygplatsen, kapten Lhadj Larabi och löjtnant Hassan Midawi visste så här dags på morgonen den 16 augusti inte att de skulle bli utsedda att flyga de båda andra eskortplanen.

Av säkerhetsskäl och för att strikt bevara hemligheten hade jag och Oufkir bestämt att bara de som var direkt inblandade i operationen skulle få veta hemligheten, när det var nödvändigt. Förutom Oufkir och jag, var det bara Amkrane och Kouera som kände till "Operation överflygning".

För general Oufkir blev det ingen sömn alls under natten till den 16 augusti. Han satt uppe tills gryningen kom och for sedan, utan att meddela någon, till Ternara strax söder om Rabat. Han återvände till villan i Souissi vid elvatiden. General Oufkir hade tillsammans med vice flygvapenchefen Amkrane träffat överste Lyoussi, som var chef för landets flygvapen. Överste Lyoussi hade övertalats att sända tre F 5 flygplan för att eskortera kungen vid återkomsten till Marocko.