HOME

Vad är Israel?
av
Ahmed Rami

70  JUDISKA LOBBYN I USA SABOTERAR YTTRANDEFRIHETEN    Utan det nära nog reservationslösa ekonomiska, politiska och militära stödet från supermakten USA skulle den judiska staten Israel inom kort gå under. Därför är det ett livsvillkor för Israel att ha USAs stöd. Och för att få detta stöd måste Israel ständigt mobilisera USAs (enligt officiellt judiska uppgifter) sex miljoner judar i politiska och ekonomiska påtryckningskampanjer för Israel. Dessa sionistiska påtryckningskampanjer är synnerligen välorganiserade och effektiva. De två sionistiska huvudorganisationerna är AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) och ADL (Anti-Defamation League), som är intimt sammankopplade med den judiska frimurarlogen B'nai B'rith. Både AIPAC och ADL samarbetar förstås med Israels regering och Israels ambassad i Washington.  Det sionistiska inflytandet över USAs politik inleddes redan under den amerikanske presidenten Woodrow Wilson före och under första världskriget, ökade sedan väsentligt under president Franklin D Roosevelt, men ett verkligt grepp om USAs politik fick sionisterna först under Roosevelts efterträdare som amerikansk president Harry S Truman. Därefter har det sionistiska greppet om USAs politik blivit allt starkare, oavsett om det är en demokratisk president med en demokratisk administration eller en republikansk president med en republikansk administration som sitter vid makten.  Den ende amerikanske president som åtminstone i ett avgörande fall vågat direkt trotsa den "osynliga" sionistiska makten är den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower, som innehade en ojämförlig nationell auktoritet genom att han under andra världskriget var de västallierades överbefälhavare på västfronten. Eisenhower tvingade Israel till reträtt under det ominösa Suezkriget (mot Egypten i allians med England och Frankrike) genom att direkt hota den judiska staten med att omgående dra in all amerikansk hjälp till denna stat - och det tog skruv! Aldrig vare sig  286  tidigare eller senare har en amerikansk president vågat trotsa den lilla judiska staten och dess mäktiga lobby i USA på detta sätt. Eisenhowers utrikesminister John Foster Dulles sade ifrån på skarpen till sin republikanske partivän William Knowland, när denne hotade med att dra sig tillbaka från sin post som USAs FN-ambassadör sedan Eisenhower meddelat att USA skulle stödja en FN-resolution mot Israel för dess självsvåldiga aggressioner:  - Du bör noga studera denna sak. Vi kan inte ha all vår politik tillverkad i Jerusalem.  Till den mäktige ägaren av Time-koncernen, Henry Luce, sade Dulles också:  - Jag är fullt medveten om att det är så gott som omöjligt att i detta land föra en utrikespolitik som inte godkänns av judarna. Men jag ämnar föra en politik som gagnar USAs intressen, inte enbart judarnas. Detta betyder inte att jag skulle vara judefientlig, men jag tror på vad George Washington sade i sitt ryktbara avskedstal, att en känslomässig sympati för ett främmande land aldrig får påverka oss till att föra en politik som främst gagnar det främmande landets intressen.  Dessa klara - man kan väl säga självklara - ord var ett mycket ovanligt och sensationellt avbrott i efterkrigstidens USA, som allvarligt skakade den judiska lobbyn. Efter detta bakslag genomförde den judiska lobbyn en väsentlig förstärkning av det sionistiska greppet om USAs utrikespolitik. Eisenhowers efterträdare som USAs president, demokraten John F Kennedy fick en kuslig föraning om sionismens maktsträvanden, när han kandiderade till presidentvalet 1960. Han hade inbjudits till middag hos några rika och framstående judar i New York. En av dessa, Abraham Feinberg, mäktig ordförande för American Bank and Trust Company i New York och dessutom inflytelserik i nationella judiska affärer inom demokratiska partiet, sade följande till Kennedy:  - Vi vet att din presidentkampanj befinner sig i vissa ekonomiska svårigheter. Men vår grupp här är villig att hjälpa  287  att du överlåter åt oss att föra USAs Mellanösternpolitik under de närmaste fyra åren. Detta skall självfallet uppfattas som ett absolut diskret samförstånd oss emellan.   Kennedy, som blev djupt chockad över detta fräcka mutförsök, var dock tillräckligt erfaren av skumraskmetoder i politikens värld för att hålla god min i elakt spel. Han svarade en smula undvikande att han skulle tänka på saken. Dagen efter uppsökte han i Washington en gammal vän, journalisten Charles Bartlett, för att tala ut om saken med honom. Bartlett har senare berättat, att Kennedy kände sig djupt förolämpad av detta oblyga erbjudande från den judiska gruppen.  - Om jag någonsin blir president, sade Kennedy, skall jag sörja för att ingen presidetkandidat i framtiden skall kunna utsättas för sådana här skamlösa utpressningsförsök och därmed rädda landet från en massa bekymmer och komplikationer.  Men när Kennedy sedan blev president ville eller kunde han inte genomföra de offentliga bidrag till politikernas presidentkampanjer som i praktiken kunde omöjliggöra de privata bidrag som möjliggör dolda påtryckningar och korruption.  Det mutförsök som Kennedy utsattes för var ingen enstaka företeelse. Detsamma har alla amerikanska presidentkampanjer utsatts för. Och så fortsätter sedan att ske med presidenten själv, då den judiska lobbyn ser till att sionister ingår i presidentens stab av personliga rådgivare liksom inom de olika departementen som statssekreterare. Sålunda var Trumans närmaste personlige rådgivare sionisten Ed Jakobson. Lyndon B Johnson hade herr och fru Arthur Krim som sina främsta rådgivare, vilka båda var sionister. Kennedy hade Myer Feldman, en ivrig sionist, som sin personlige rådgivare och den ominöse Abraham Feinberg från New York dök sedan upp som en annan av Kennedys inflytelserika rådgivare liksom senare under Kennedys efterträdare Lyndon Johnson. Ingen president har varit så omgiven av judiska/sionistiska rådgivare som Jimmy Carter. Och under presidentkampanjerna 1984 var särskilt de demokratiska presi-  288  dentkandidaterna Garry Hart och Walter Mondale helt i händerna på sionistiska rådgivare - och förstås judiska finansiärer liksom tidigare Truman, Eisenhower, Kennedy, Johnson och Carter i deras respektive administrationer, där alltså endast Eisenhower i ett avgörande fall vågade visa självständighet.  Den judiska lobbyn bedriver framför allt en mycket omfattande spionageverksamhet. George Ball, en av USAs mest erfarna, intelligenta, kunniga och modiga politiker, sade vid ett tillfälle:  - Israels amerikanska understödjare utövar inte bara ett mäktigt inflytande på en majoritet av kongressens ledamöter, utan vad kanske än värre är: så gott som inget som berör Israels intressen kan göras eller ens diskuteras i verkställande organ utan att detta genast blir känt av Israels regering. Israels vakande öga inregisterar allt.  Så fort en ledande amerikansk politiker som förre Texas-guvernören och demokratiske presidentkandidaten i 1980 ars presidentval, John Conally, yrkar på att Israel bör dra sig tillbaka från Västbanken och Gaza och bemöts med försiktig förståelse från vissa amerikanska tidningsledare, i detta fall Washington Post, vips framträder i samlad trupp ett antal upprörda rabbiner och andra inom den judiska lobbyn med våldsamma protester om Israels förestående förintelse med USA som bödel, varpå de utpekade "antisemiterna" bringas till tystnad. En judisk republikan som kandiderade till posten som Philadelphias borgmästare vägrade kategoriskt att låta sig fotograferas med Conally med motiveringen att "jag vill inte synas tillsammans med det judiska folkets slaktare".  Hur denna fullständigt vettlösa, ofta rent hysteriska sionist-propaganda kan få ett sådant kusligt grepp om USAs folk, däribland eljest nyktra och ofta moraliskt sunda amerikanska intellektuella och politiker, kan synas gåtfullt. Med det har väsentligen sin orsak i den skrupelfria terror som sionisterna bedriver i sin propaganda på alla nivåer i det amerikanska samhället, inte minst vid universiteten som borde vara, kan man tycka, högborgar för fri debatt och yttrande-  289  frihet, för kunskapstörst och sanningssträvan. Så må vara fallet inom många områden, men så fort det gäller Israel och Palestinakonflikten har sionisterna sett till att med skrikiga demonstrationer och skrällande mötesstörningar i en veritabel turbulens av känslostormar strypa varje ansats till akademisk frihet - allt organiserat av AIPAC och ADL, i nödfall opererar JDL (Jewish Defence League), en regelrätt judisk terrororganisation, skapad av den numera i Israel verksamme Knessetledamoten och rabiate arabhataren, rabbinen Meir Kahane, som fällt det bevingade uttrycket: - Jag är inte demokrat, jag är jude! Om honom har det sagts, att han säger högt vad andra sionister - av taktiska skäl - finner lämpligast att tänka men inte öppet säga. Denne rabbin Kahane är ledaren för de mest militanta judiska s k bosättarna på Västbanken och i Gaza som med terror söker driva iväg palestinierna.  Den även i Sverige kände språkforskaren och medborgarrättskämpen, Noam Chomsky, själv av judisk börd, är kritisk till Israel och därför föremål för ständig hetsagitation. Chomsky säger:  - När jag skall hålla ett tal vid något universitet eller någon annanstans, är det vanligt att en grupp sprider diverse flygblad och litteratur, som är osignerat och innehåller en samling angrepp på mig, kryddade med citat, som vanligen är fabricerade, från vad jag påstås ha sagt här eller där. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att källan är ADL, och ofta erkänner de som sprider denna osignerade hetslitteratur att så är fallet. Detta är ondskefullt och syftar endast till att avskräcka många medmänniskor från att säga sin mening. Naturligtvis är detta olagligt. Om ADL väljer att uppföra sig på detta sätt, så må man göra det, men detta måste också avslöjas.  När en månadspublikation, Berkely Graduate, vid Berkely-universitetet i Californien, i sin utgåva i april 1982 publicerade några artiklar som var kritiska till Israel och dess dåvarande premiärminister Menachem Begin, vars karriär som bekant är terroristens, ansvarig för bl a massakern på en hel palestinsk by Deir Yassin, så organiserade sionisterna en våldsam kampanj mot den ansvarige redaktören James Schamus, som i ett antal anonyma hotbrev uppmanades  290  att "ta nästa tåg till Auschwitz". Naturligtvis kom även den sedvanliga störtfloden av anklagelser mot redaktören Schamus för att vara "en inbiten antisemit" också från universitetets judiska studentförbunds styrelse - ända tills Schamus kunde intyga att han själv var jude, varefter "beklaganden" framfördes, sedan man lyckats förmå juden Schamus att i nästa utgåva av publikationen införa ett "erkännande av att föregående nummers artiklar var tarvlig antisemitism av värsta slag både i innehåll och avsikt". Inkvisitionens metoder alltså!  När professor Edward Said - han är amerikansk medborgare av palestinsk börd och ingår som medlem av det palestinska nationalrådet - inbjöds att hålla ett föredrag om Palestina-konflikten vid Washingtons universitet, så organiserade sionisterna en våldsam mötesstörning för att hindra professor Said att säga ett enda hörbart ord. De tjöt och vrålade i korus: "Stoppa terroristen! Stoppa judemördaren!"  Man frågar sig varför dylika huliganer, sådana här våldsamma sabotörer mot det fria ordet inte genast omhändertas av polisen, spärras in i ett lämpligt häkte för att kyla ned sina upprörda känslor och sedan ställs inför rätta och döms till kännbara bötesstraff och tillika fördöms av den allmänna opinionen som demokratins dödgrävare. Svaret är att sionisterna har lyckats tillskansa sig sådant inflytande och sådan makt i USAs flesta delstater, att de ansvariga myndigheterna inte vågar göra polisiära och rättsliga ingripanden, eftersom sionisterna med fina kontakter i ledande massmedia då kan framställa sig som "förintelsens martyrer i ett alltmer antisemitiskt och nazifierat amerikanskt samhälle" - och därefter skulle de många demokratiskt valda delstatliga förtroendemännen råka i allvarligt blåsväder och med all sannolikhet inte bli omvalda och förlora sina inkomstbringande jobb, eftersom den judiska minoriteten är både den politiskt mest engagerade och ekonomiskt den starkaste av alla grupper i USA!  På motsvarande sätt är det i USA med massmedia - pressen, radio och framför allt TV - vilka övervägande är i judisk ägo. När självständiga reportrar framför alltför stark eller närgången kritik av sionismens Israel eller bara vidrör den  291  judiska lobbyns oerhörda makt, genast utsätts vederbörande tidning, radio- eller TV-bolag för en storm av judiska protester med hot om att företaget kommer att utsättas för annons- eller reklambojkott från en mängd judiskt ägda företag. Inför detta hot böjer man sig. Inget tvivel råder om att detta är kapitalismens akilleshäl, som inte är fullt aktuell i Sverige med ett omfattande tidningsstöd av skattemedel och ett radio- och TV-bolag som står utanför privata fiansiärer som enda ekonomisk resurs. Men i USA är det en beklaglig verklighet som till fullo utnyttjas av främst sionisterna och därmed av en främmande makt, Israel!  Man behöver inte vara försvuren åt socialism och troskyldigt ge sig hän åt dess i allt välsignelsebringande verkan för att inse att en rejäl portion socialism i kapitalismens USA är det enda botemedlet mot den virulenta sionismens ok i denna viktiga supermakt. Eisenhower, som trots sina brister var en av USAs bästa presidenter under 1900-talet, varnade som bekant för "det militärindustriella komplexet" som en fara för nationen. Kanske ännu farligare för inte bara USA utan för hela världen är det sionistiska maktkomplexet i USA, eftersom detta sionistiska maktkomplex inte bara binder USA till en farlig förbrytarstat Israel utan även terroriserar USAs folk, inklusive den judiska befolkningen som genom sionistisk terror tvingas in i sionismens led.  Den som mest ingående och sakkunnigt belyst den judiska lobbyns stora och förödande makt i USA är den republikanske f d kongressmannen Paul Findley i hans bok They Dare To Speak Out (Lawrence Hill & Company, Westport, Connecticut USA 1985, 362 sidor). Det är en lysande - och skrämmande - bok. Dagens Nyheters mångarige Mellanöstern-korrespondent, Åke Ringberg, uppmärksammar i sin utmärkta bok Blodet i Beirut (Carlsson, Stockholm 1987) Findleys bok i ett särskilt kapitel baserad även på en intervju med författaren Findley. Åke Ringberg säger:  - Kärnpunkten i Findleys bok, vågar man nog säga, är att det starka inflytandet från den judiska lobbyn, med dess förgreningar, helt enkelt är ett hot mot yttrandefriheten och en öppen debatt. Detta hot tar sig uttryck i mord, mordhot, mordbrand, smädelser, sabotage av offentliga  292  möten, påtryckningar på lokala radio- och TV-stationer att stoppa vissa annonser och/eller debatter etc. Under vårt samtal som äger rum i Abraham Lincoln-muséet i Springfield citerar Findley den förste republikanske presidenten: demokratin kan inte fungera i en atmosfär där medborgarna inte vågar tala öppet.  Ännu ett citat från Åke Ringbergs bok med hänvisning till Paul Findleys dokumentära redovisning i They Dare To Speak Out:  "Den mest häpnadsväckande förödmjukelsen som det stora USA fick svälja inträffade den 8 juni 1967, två dagar efter Sexdagarskrigets utbrott. Det amerikanska signalfartyget USS Liberty, med kulsprutor som enda försvarsvapen, anfölls i fullt dagsljus i östra Medelhavet, 15 sjömil från Sinaihalvön, under två timmar av israeliskt flyg och torpedbåtar. USS Liberty förde fullt tydlig flagga som vajade i svag bris och i flera timmar hade israeliskt spaningsplan flugit över Liberty så nära att piloterna vinkade till besättningen. Anfallet resulterade i att fartyget förstördes, dock utan att sänkas, och 34 amerikanska sjömän dödades medan 171 sårades. Det var en öppen krigshandling; likväl blev allt nedtystat på order av Vita Huset under den demokratiske presidenten Lyndon B Johnson."  Varför denna otroliga överslätning?  Varje annan stat som begått denna regelrätta stridshandling mot USA hade självfallet fått umgälla det med allvarliga reprimander, sannolikt med amerikanska repressalieaktioner, med en kör av massmedia som skrikit om banditstatens illdåd och lett till fördömanden i FN. Men Israel undslapp allt obehag och kunde fortsätta att årligen inhösta miljarder dollar i amerikanskt bistånd och stöd från USA i dess talrika andra piratdåd! Varför?  Amiralen Thomas L Moorer säger att orsaken var inrikespolitisk: - Johnson var rädd att tappa judiska röster. Israel, som fräckt avfärdat attacken som ett "misstag", kunde även här som i tusentals andra fall lugnt lita på stödet från sin judiska lobby. Amiralen Moorer säger vidare: - Det amerikanska folket skulle bli fly förbannat om man visste vad som pågår ("would be goddam mad if they knew what goes on"). Just det!  Nästa sida

Index över Vad är Israel? :