Åke Ringberg är en modig journalist med civilkurage och en av Sveriges mest erfarna utrikeskorrespondenter. Han har varit stationerad i Mellanöstern under 1974-1981 och var länge Dagens Nyheters korrespondent i Libanon.
1987 utkom hans bok "Blodet i Beirut" (Carlssons Bokförlag, Stockholm). I denna bok tar han upp sina erfarenheter från Mellanöstern och vågar bryta det sionistiska tabut genom att även behandla den judiska lobbyns oerhörda inflytande över supermakten USA.
I sitt förord skriver Åke Ringberg:
Den judiska lobbyn finns inte bara i USA, utan även i dagens Sverige. P g a Ringbergs avslöjanden kom han på sionisternas "svarta lista" och utsattes för en klassisk judisk förtalskampanj där den judiska lobbyn i Sverige utmålade Ringberg som en gemen "antisemit".
Det slående att det är just detta Ringberg skriver om i sin bok: Sionistlobbyns beprövade taktik att alltid utsätta sina politiska motståndare för synnerligen fula smädeskampanjer, där just invektivet "antisemit" hör till ett av vapnen.
Här nedan följer utdrag från boken "Blodet i Beirut", de citerade avsnitten kommer från sidorna 223-242 .
Lobby är som bekant ett engelskt ord som betyder "korridor", som verb är betydelsen "bearbeta", "påverka" i politisk mening. Föremålet för påverkan och bearbetningen är i första hand lagstiftande medlemmar av det politiska samfundet, alltså riksdagsmän eller, i USA, medlemmar av kongressen - senaten och/eller representanthuset. Att påverka dessa folkvalda så att de röstar i önskad riktning är accepterad kutym i USA:s politiska liv. Varje större intressegrupp har sin egen "lobby": stål-lobbyn, varvsindustri-lobbyn, elektronikindustri-lobbyn, rustnings-lobbyn etc. Bakom dessa finns mäktiga organisationer med enorma ekonomiska tillgångar med vilka man direkt eller indirekt, genom påtryckningar, kan förmå kongressmän att rösta för eller arbeta för vissa projekt. Moroten och piskan är en populär bild i sammanhanget.
Bara några stenkast från den amerikanska kongressbyggnaden - The Capitol Hill - har den mäktigaste judiska påtryckningsgruppen sitt högkvarter. Gruppen heter AIPAC vilket är uttytt American Israel Public Affairs Committee. Det är den enda organisationen som är registrerad i kongressen med sikte på att "utveckla och bevara" starka relationer mellan USA och Israel. 1975 hade man 12 000 medlemmar över hela USA med en årsbudget på 400 000 dollar; tio år senare är medlemsantalet minst 50 000 med en budget på cirka 4 miljoner dollar. Pengarna uppges komma ifrån donationer runt landet och inget ekonomiskt stöd kommer från någon "utländsk grupp eller regering", försäkrar man på AIPAC:s högkvarter som jag besökte under mitt besök i Washington.
Budgeten är betydligt större än för flertalet lobbygrupper i Washington. En fristående budget betalar distributionen av pamfletter, "newsletters", som sänds ut till omkring 40 000 prenumeranter, däribland kongressmän och andra makthavare.
De sex miljonerna judar i USA utgör 2,7 procent av den totala befokningen. I New York är en femtedel av befolkningen judisk. Andra större judiska befolkningsgrupper bor i Kalifornien, Pennsylvania, New Jersey, Florida och Ohio, alltså i stater som var för sig har ett stort antal elektorer vid presidentvalen. 95 procent av de amerikanska judarna brukar rösta, mestadels för demokraterna vars partikassa till 20 procent kommer från judiska sympatisörer. Carter tappade många judiska röster när han i något sammanhang dristade sig att tala om ett "hemland" för palestinierna. Den höga uppslutningen i val, till skillnad från flertalet andra befolkningsgrupper, gör de judiska väljarna till en åtråvärd målgrupp för politikerna. I staden New York med 20 procent av befolkningen är t.ex. hälften av rösterna i primärvalen judiska.
AIPAC söker i en av sina senaste PR-kampanjer för stabila relationer mellan Israel och USA utmåla Israel som en oundgänglig strategisk tillgång för USA. Det är också den bild som amerikanska politiker ger av Israel och relationerna med den judiska staten. En talesman i AIPAC sade till mig, med ett litet ironiskt leende: "What is good for Israel is good for the Unites States", "Det som är bra för Israel är också bra för USA", en säkert medveten alludering till vad en av Eisenhowers ministrar på sin tid uttalade om den amerikanska bilindustrin och dess vikt och betydelse för landet: What is good for General Motors is good for the United States...
Den judiska lobbyns verksamhet sådan den praktiseras av AIPAC går bl.a. ut på följande, enligt de egna officiella dokumenten:
att upplysa både den pro-israeliska delen av opinionen och den amerikanska publiken i allmänhet om vikten av ett starkt förhållande Israel-USA både för USA och för Israel;
att uppmuntra Israels vänner att ta del aktivt i den politiska processen;
att bevaka och hålla reda på de försök som görs av Israels belackare i samhället och på högre läroanstalter att undergräva USA:s stöd för den judiska staten;
att söka få med pro-israeliska studenter i den amerikanska politiska processen och få landets framtida makthavare att förstå vikten av Israels styrka och behov.
Programmet verkar rätt alllmänt hållet och är för det mesta förödande effektivt när det sättes i verket. Både presidentkandidater och kandidater till kongressplatser söker självmant kontakt med den judiska lobbyn; i den senaste valkampen sökte demokraterna Hart och Mondale överträffa varann i ömhetsbetygelser till Israel. Mondale lovade att om han vann valet så skulle han bli den förste president som flyttade USA-ambassaden från Tel Aviv till Jersualen (det fanns en stark minoritet för detta i kongressen). Av de åtta demokrater som ursprungligen sökte nomineringen till partiets presidentkandidatur var det bara förre guvernören Reubin Askew, Florida, och förre senatorn George McGovern som fann sig kunna undvara kontakt med AIPAC.
Den Libanonfödde förre senatorn från South Dakota, James Abourezk - som idag är styrelseordförande i AAADC (American-Arab Anti-Discrimination Committee) berättade för mig att Aipac förvisso är en mycket effektiv lobby. Han har egen erfarenhet av den saken, berättar han: när han valdes in i senaten 1972 välkomnades han till en början av Manhattans inflytelserika och förmögna judar som stött hans kampanj på basis av Abourezks alllmänt liberala hållning i inrikespolitiska frågor. Men när Oktoberkriget bröt ut 1973 och senatorn förordade en mer moderat hållning till den arabiska sidan av konflikten satte Aipac-folket igång med en insändarstorm över hela landet med fördömanden över senatorns "anti-semitism".
Den republikanske kongressledamoten Paul Findley från Illinois - han har suttit i representanthuset i 18 år - besegrades i "mellanvalen" 1982 efter en ovanligt smutsig nedsvärtningskampanj som också organiserats av AIPAC. Findleys öde behandlas längre fram i ett särskilt kapitel.
Ingen förmådde stoppa den judiska smutskastningskampanjen mot den liberale republikanen Paul Findley. Men omvänt har den arabiska lobbyn små möjligheter att göra sig gällande. I Pennsylvania där arbetslösheten är hög köpte The National Association of Arab Americans (NAAA) betald radioannons över det lokala nätet med en minutlång pamflett till lyssnarna: är det verkligen nödvändigt med den gigantiska ekonomiska hjälpen til Israel när våra egna arbetslösa får så lite stöd? Annonsen fick bara hålla på första dagen - en förmögen affärsman med regelbunden annonsering ringde upp radiostationen andra dagen och sade: "Om ni inte plockar bort den här annonsen kommer jag aldrig att annonsera i er station och ni förlorar tiotals miljoner dollar". Uppringaren var en förmögen judisk affärsman i staden Cleveland, berättade för mig Ron Cathell i NAAA. Punkt 4 i Aipacs program, som nämndes ovan, hade därmed fått sin praktiska tillämpning.
Den judiska lobbyns styrka i USA ligger i den starka sammanhållningen och förmågan att på ett utomordentligt skickligt sätt stämpla kritik mot Israel som "antisemitisk". Zbigniew Brzezinski, president Carters rådgivare i säkerhetsfrågor, uttalade: "Om man inte är överens med dem så säger de: OK, då kommer vi att stämpla dig som antisemit."
Den livaktiga judiska aktiviteten i USA - som inte alls står i proportion till de 2,7 procent av befolkningen som judarna utgör - följer självfallet både anda och mening i författningen som uppmuntrar till just sådan verksamhet: "fredliga sammankomster och rätten att inlämna petitioner..." Men lobbyns inflytande i både kongressen och över Vita huset har blivit så stark att det idag finns en växande misstro mot det till synes kritiklösa stödet till Israel. "Who is wagging whose tail?" är en i sammanhanget återkommande ironisk fråga (ungefärligen översatt: "Är det svansen som styr, eller hunden?" D v s: vem avgör USA:s politik i Mellanöstern, USA självt, eller Israel? En väsentlig fråga.)
För att dämma upp kritiken från opinionen har Aipac det senaste året sänt ut en hel serie publikationer till folk i nyckelställning där just Israels strategiska roll slås fast. Israel, berättade för mig Jerusalems Posts Washingtonkorrespondent Wolf Blitzer, är idag för USA "en permanent hangarkryssare".
Blitzer underströk att Israel idag, som kanske det enda landet i världen, på 72 timmar kan mönstra 500 000 man. Israel har världens bästa vapen, anslår mer än 30 procent av hela sin nationalprodukt (BNP) till militära ändamål (att jämföra med USA:s sju procent och Storbritanniens fem) och är idag en stor exportör av högklassiska vapen, bl.a. till USA. Blitzer nämnde framför allt pansrade infanterifordon och stridsvagnen Merkava (som i pansarstriderna i Bekaadalen sommaren 1982 med de sovjettillverkade tanksen från Syrien visade helt överlägsna egenskaper).
Det militära samarbetet mellan Israel och USA är idag närmare än någosin, försäkrade Blitzer. Men han nöjde sig inte med detta: för den svenske besökaren utmålade han Israel som en "stabiliserande faktor" i området kring östra Medelhavet. "I en tid där Greklands Papandreou vacklar i samarbetet med Nato och Turkiet är ett osäkert kort framstår Israel som en viktig faktor." Han ansåg att samarbetet borde utvidgas så att USA kan lagra förråd av vapen och ammunition i Israel; redan flyger amerikanska jaktplan från sjätte flottan i Medelhavet in i Israel för tankning och markservice. Israels ekonomiska kris, med då 500-procentig inflation, avfärdade den israeliske jorunalisten: USA hjälper oss, USA behöver oss och det är inte omöjligt att vår ekonomi "dollariseras", d v s knytes helt till den amerikanska. Israel alltså som USA nyaste delstat.
Just detta ömsesidiga beroende mellan de båda länderna är idag hjärtpunkten i Aipacs förkunnelser till den amerikanska allmänheten. Sympati och favörer kan man klara sig utan; istället talar man om för amerikanerna att de inte klara sig utan Israel! Deras säkerhet och välstånd bygger på bastionen Israel, på sionisterna "där borta" - Israel på vakt mot de som barbarer utmålade araberna!
Pamfletter och dokument som Aipac sänt ut runt Amerika har bl.a. följande titlar och innehåll: Israels strategiska värde; Israel och USA:s flygvapen; Israel och USA:s flotta; Israeliskt medicinskt bistånd för de amerikanska väpnade styrkorna.
För att understryka den israeliska vapenindustrins fördelar för USA har Aipac sammanställt följande punkter som är avsedda att tjäna som lockbeten för amerikanska beställare:
1. På grund av sina återkommande krig kan Israel alltid peka på "färsk erfarenhet av slagfältet", vilket gör de israeliska vapnen bättre lämpade för realistiska krav.
2. Därför att Israel har allmän värnplikt, både för män och kvinnor, har israeliska vetenskapsmän och ingenjörer i de flesta fall personlig erfarenhet av strid.
3. På grund av Israels ständiga belägringstillstånd har det funnit på metoder att snabbt besvara varje hot.
4. Därför att Israel huvudsakligen använder vapen från USA kan man säga att israeliska förbättringar börjar där den amerikanska ritningen (design) slutar - den israeliska vapenindustrien och teknologin är alltså noga anpassad till sina amerikanska motsvarigheter.
5. Eftersom Israel slåss mot fiender som är utrustade med sovjetiska vapen är de israeliska erfarenheterna på slagfältet till stor fördel för USA.
I ett särskilt papper som bär rubriken "Aipacs nyckelpunkter" understryks också Israels "formidabla kapacitet" när det gäller att försvara "västliga intressen". Israels roll inte bara som en regional stormakt utan också som en global makt att räkna med understryks kraftigt när man pekar på det geografiska läget: Israel är beläget halvvägs mellan Europa och Persiska viken, vid korsvägarna mellan tre kontinenter...
I Aipac-dokument som behandlar "Israels strategiska värde" för man fram argument som om Israel redan vore en fullvärdig medlem av Nato, eller redo att gå med i pakten med kortaste varsel: "dess styrkor kan bidraga till västs försvar i östra Medelhavet, på Natos sydflank, i hjärtat av Mellersta östern, och Persiska viken". Man pekar på att president Reagan den 29 november 1983 meddelade att man upprättat en gemensam politisk-militär grupp för utvidgat strategiskt samarbete. "Gruppen skall planera gemensamma manövrer och placerande av amerikansk utrustning och ammunition i Israel" (alltså på samma sätt som USA samarbetar med sina västeuropeiska Nato-partners). Just förråd som USA placerar på förhand i Israel kan ge USA ett viktigt övertag i händelse av konflikt vid Persiska viken eller i Europa, heter det. Det gemensamma strategiska samarbetet mellan USA och Israel "kan påskynda fredsprocessen genom att radikalismen hålles tillbaka". Denna "radikalism" stödes av Sovjet, men även den islamska fundamentalismen utmålas som ett farligt hot.
Detta är argument som sällan föres fram om Israel i t.ex den svenska debatten, i den mån sådan förekommer. I allmänhet utmålas ju Israel som den "svaga" parten i konflikten, omgiven av en hatfull omvärld och utsatt för dolska angrepp. Men den judiska lobbyns verksamhet och inverkan på det politiska maktspelet i Washington har redan slagit tillbaka, fått rakt motsatt effekt. Avtalade försäljningar och leveranser till Jordanien och Kuwait av robotar av typ Stinger stoppades efter ett häftigt inhopp av lobbyn. Det dröjde inte många dagar innan en sovjetisk militärdelegation landade i Amman med erbjudande om ryska robotar och i samma veva avreste Kuwaits försvarsminister till Moskva i samma ärende. För USA:s del en icke välkommen utveckling. 1)
Under presidentvalskampanjen 1984 spelade de proisraeliska s.k. aktionskommittéerna en avgörande roll när det gällde att få in "sina" kandidater i senaten och representanthuset. Eftersom lagen endast ger varje kommitté rätt att stödja en kandidat med högst 5 000 dollar samordnade man verksamheten över hela landet så att t.ex. tre viktiga demokratiska senatskandidater fick mer än 130 000 dollar från ett stort antal aktionskommittéer. Icke oväntat kom storleken av det ekonomiska stödet att stå i direkt relation till vederbörandes kandidats sympatier för Israel. Senator Charles Percys valkamp blev ett belysande exempel.
Percy ställde upp till omval i senaten där han var ordförande i ett av landets viktigast utskott, utrikesutskottet. Percy hade emot sig den mäktiga judiska lobbyn därför att han, som en utskottsordförande uttryckte det, "inte alltid var för Israel". Percys motståndare var den demokratiske kongressmannnen Paul Simon som under den uppmärksammade valduellen av aktionsutskotten fick 147 870 dollar, den i särklass största summa som någon kandidat erhöll i valet 1984 (siffrorna avslöjas i en skrift, "Financing the Elections of the 99th Congress: pro-Israel PACs," av Edward Roeder). Simons fränste vapendragare visade sig vara Robert Asher som är ordförande i Aipac och desslikes skattmästare i PAC (Political Action Committees). Om de båda kandidaterna hette det: "Han (Percy) har inte varit hundraprocentigt för Israel, vi skulle vara nöjdare med Paul Simon som är hundraprocentigt för Israel." I valet blev Percy knappt besegrad aav Simon.
De politiska aktionskommittéerna som främjar Israels intressen bidrog, enligt den citerade skriften, till 29 av 33 kampanjer för plats i senaten och till 154 av de 435 platser som stod på spel för representanthuset, liksom man gav bidrag till kampanjer inom de delstatliga församlingarna. Mer än trefjärdedelar av de proisraeliska kampanjpengarna gick till demokrater; enligt en sammanställning av American Jewish Committee fick Walter Mondale dubbelt så många judiska röster som president Reagan.
En stark sammanhållning, en hög politisk motivation och en väloljad organisation gör den judiska lobbyn i USA till en formidabel kraft. Det har nämnts att den judiska befolkningen i USA endast uppgår til 2,7 procent men om man därtill lägger den viktiga siffran att de judiska väljarna tar sju procent av alla de röster som avläggs i ett amerikanskt val förstår man att just denna etniska minoritet är en utomordentligt viktig "målgrupp" i en amerikansk valkamp. Trots tillfälliga nedgångar i popularitet, som 1982 vid den israeliska invasionen av Libanon, har också Israel en stark ställning bland amerikaner i gemen. Detta är alldeles säkert ett resultat av den judiska lobbyns ansträngningar, liksom det sionistiska inflytandet i de amerikanska massmedia - press, TV och film - där araber undantagslöst utmålas som kroknästa, snikna, grymma och dumma människor med låg kulturell nivå.
Bland dem som flitigast engagerat sig i "kampen mot stereotyperna", utmålandet av araber som terrorister och/eller shejker, är Jack G Shaheen som är professor i ämnet masskommunikation vid Southern Illinois University i Edwardsville. Han har också medverkat i ett större seminarium som hölls vid Georgetown University, vid Washington, och som arrangerades av Center för Contemporary Arab Studies (förkortat CCAS).
Att vara arabättling i USA idag, sade Shaheen vid seminariet i Georgstown, är att ständigt utsättas för löje i böcker, filmer, på TV. skämtteckningar, ja, i skolböcker. Eftersom just TV är det medium som har den största genomslagskraften, inte minst i USA där seriöst tidningsläsande inte kan mäta sig med passivt TV-tittande eller konsumtion av seriemagasin, så är det särskilt här som de två miljonerna amerikaner av arabiskt ursprung får finna sig i en daglig dos av rasism, i praktiken anti-semitism.
På TV utmålas araberna som 1) fabulöst rika; 2) barbariska och okultiverade; 3) sexgalningar, med fallenhet för vit slavhandel; 4) terrorister eller med talang för terrorism.
TV-serier som "Policewoman", "Charlie's Angels", "Vegas" och "Cannon" hade ofelbart araber med i bilden som antingen terrorister och/eller miljardärer, medan israeler i jämförelse utmålades som starka, modiga, rättrådiga.
De arabiska nidbilderna är mångfaldiga. I filmen "Cannonball Run II" kallas en Abdul bin Falafel nedlåtande för "araben"; om filmen istället haft en judisk person vid namn t.ex. Saul, skulle då denne ha kallats "juden", och skulle inte detta, rätteligen, ha kunnat tolkas som anti-semitism? Filmen "Best Defence", inspelad på den ockuperade Västbanken, är tänkt som en komedi om amerikansk Mellanöstern-politik, ett i och för sig tacksamt ämne där verkligheten förvisso kommer komedin nära. Eddie Murphy spelar amerikansk officer som söker utbilda kuwaiter till "kämpande soldater". Men de talar med italiensk brytning och visar avvikande sexuellt beteende; Murphy vaknar i famnen hos en skön arabkvinna, hör böneutroparen i moskén och frågar "om nån beställt väckning". En stridsvagn åker in i en by och krossar några hus, människorna rusar ut och skriker. Murphy: "Dom är rädda och ger sig." Han klagar över "kamelskiten" och "hela Lawrence of Arabia-skiten". Bybarn kastar sten på Murphys tank: "Okay, råttor, nu skall ni dö", blir svaret i filmen som med videons hjälp kan ses av 300 miljoner människor.
Tystnaden som effektfullt vapen illustrerades av professor Michael Hudson vid det nämnda seminariet med CCAS (Center för Contemporary Arab Studies) och han gjorde detta genom att citera förre senatorn J William Fulbright, med sina tre decenniers tjänst i kongressen en av Förenta staternas mest lysande politiker. Fulbright, under många år ordförande i senatens utrikesutskott, påtalade i en uppsats sin kritiska syn på den amerikanska mediarollen vad gäller Mellanöstern: den genomgående ensidigheten berodde just på att pressen, radio och TV systematiskt avstod från att nämna saker som var till Israels nackdel eller arabernas fördel. Fulbright påpekade i sin essay ("Fulbright on the Press", Columbia Journalism Review) att det alltid rått en oerhörd skillnad i pressens behandling av palestinska gerillaattacker mot Israel (mestadels med feta rubriker om "terroranfall") och israeliska angrepp mot södra Libanon där målen ofta är civila och antalet offer skyhögt större. Hans egna uttalanden om Mellanöstern, ofta kritiska, ignorerades av de stora opinionsbildande tidningarna.
Den engelska tidningen Sunday Times stora undersökning och konstaterande av israelisk systematisk tortyr och misshandel av palestinier i de ockuperade områdena förtegs helt i de stora amerikanska tidningarna. Begins förkastande av tanken på en palestinsk stat "därför att en sådan kunde ge Sovjetunionen en bas i Mellanöstern" uppmärksammades, men inte en rad sågs i någon tidning om att Israel samtidigt med Begins uttalande var i färd med leveranser av splitterbomber och napalm till den av Sovjetunionen stödda regimen i Addis Abeba, i kriget mot rebellerna i Eritrea!
Att däremot den israeliska invasionen av Libanon 1978 och, i högre grad, 1982 uppmärksammades i alla amerikanska media är inte mer än naturligt - omfånget av bombraiderna och offrens antal, liksom den hänsynslösa behandlingen av civilbefolkningen med förbjudna terrorvapen som splitter- och fosforbomber, var av sådant slag att tystnad var tekniskt omöjligt. Under några veckor svängde opinionssiffrorna till Israels, och framför allt Begins, nackdel men bara för en kort period. Under den amerikanska valkampen 1984 överträffade kandidaterna varann i att lovprisa Israel och precis som tidigare gäller idag ett uttalande av den berömde krönikören James Reston i New York Times: "Ni kan ta det som ett faktum att varje kritik av Israel kommer att mötas med anskri om antisemitism" (You may put it down as a matter of fact, that any criticism of Israel will be met with a cry of antisemitism).
En så inflytelserik kommentator som Washington Posts Stephen Rosenfeld betecknade nyligen Aipac som den i särklass "ledande judiska politiska kraften i USA" och han citerade Aipacs VD Thomas Dine om Aipac som "endast toppen av isberget av de proisraeliska grupperna i USA".
Det finns alltså fler grupper, noga räknat mer än 300 organisationer med olika syften och program med flertalet som främsta mål att ekonomiskt, politiskt och organisatoriskt stödja Israel. Bland de mest inflytelserika av dessa andra grupper kan nämnas följande:
* United Jewish Appeal, grundad 1939, som ofta får betyget "världens mest framgångsrika penninginsamlande organisation". Tusentals frivilliga ser till att Israel får penningstöd från andra judiska grupper, lokala organisationer och enskilda (under och närmast efter Oktoberkriget 1973 samlade man in i det närmaste två miljarder dollar).
* American Jewish Committee som grundades 1906 av amerikanska judar huvudsakligen av tyskt ursprung och till en början motståndare till sionismen. Med 40 000 medlemmar och en årsbudget kring tio miljoner dollar har denna grupp som huvudsyfte att skydda judarnas medborgerliga rättigheter, sprider en tidning med en upplaga på 60 000 och en årsbok.
* American Jewish Congress startade 1918 med ett huvudsakligen östeuropeiskt pro-sionistiskt medlemsskap, har idag 50 000 medlemmar och en budget kring tre miljoner dollar.
* B'nai B'rith (ung. Kanaans söner), grundades 1843 i New York och är en internationell organisation med 500 000 medlemmar i 40 länder för kulturella och sociala kontakter.
*Anti-Defamation League, en grupp under B'nai B'rith som sattes upp 1913 med syfte att bekämpa anti-semitismen. Med en budget på minst åtta miljoner dollar och en stab på 300 håller den noga uppsikt över massmedia och offentliga personer och deras yttranden och tar genast till lagliga åtgärder mot vad man uppfattar som anti-semitism.
Not
1) Den 6 januari 1985 meddelades från Amman att Jordanien och Sovjetunionen nått överenskommelse om leveranser av ryska luftförsvarsrobotar.
Bland de politiker som inte ställde upp för omval vid kongressvalen i USA i november 1986 var republikanen Paul Findley, från Jacksonville i Illinois. Efter 22 år i kongressen, med ordförandeposter i representanthusets jordbruks- och utrikesutskott, och med 65 år på nacken, kunde man tycka att han med ålderns och meriternas rätt lugnt kunde dra sig tillbaka. Likväl är det varken ålder eller meriter som tynger Findley. När han förlorade sin plats i kongressen 1982 var det med mindre än en procents marginal; chansen till come back kunde därför te sig god.
Men Findley har lagt av med politiken. När han besegrades, hösten 1982, var det efter en av de mest uppmärksammade kampanjerna i något amerikanskt val, desslikes en av de mest påkostade. Findley fälldes efter en intensiv hatkampanj som iscensatts av den starka judiska lobbyn. Det kostade anhängare runt USA 685 000 dollar att kasta ut Findley från kongressens representanthus. I annonser, lokalt i Illinois men även i Washington och New York, drog man igång en smädekampanj i TV, radio och tidningar under mottot: "Hur kan ni rösta med en man som skakat hand med en mördare?"
Jag träffar Findley i staten Illinois huvudstad, Springfield, en idyllisk plats utslängd på prärien, mest känd för sina minnesmärken och parker tillägnade Abraham Lincoln som bodde här under många år; med stolhet pekar Findley på ett nytt inhägnat grönområde som han drivit igenom, istället för de kommersiella gatustånden med billiga suvenirer som tidigare vanprydde platsen bakom "Abes" advokatkontor på Storgatan.
Mördare? Inte ser Mr Findley särskilt blodtörstig ut; definitivt inte som en mördare, ens en presumtiv. Tvärtom så avslöjar han för besökaren, under vårt samtal på Days Inn Motel en oktoberdag 1986, att han själv hotats till livet genom brev och telefonsamtal. Det är Paul Findleys liv som varit, och kanske är, i fara. Hur har det gått till?
Hans politiska dödssynd visade sig vara just en handskakning - i Damaskus, med PLO-ledaren Yassir Arafat. Som äldste medlem i representanthusets underutskott för Europa och Mellanöstern företog han, med sina kollegor, resor till dessa områden, s.k. fact-finding tours. En av dessa resor förde Findley till Damaskus där han hade en uppmärksammad dialog med Arafat.
Handslaget mellan de båda männen fotograferades, icke oväntat, och bilden - med PLO-ledaren och kongressmannnen från Jacksonville - spreds i amerikanska media. I de båda valkampanjerna som följde användes bilden för att diskreditera Findleys politiska moral och heder: i tidningar, i TV och i radio restes, på betald annonsplats, frågan: "Hur kan ni rösta med en man som skakar hand med en mördare?"
Jag träffade Arafat ytterligare en gång, då fanns även hans säkerhetschef Abu Hassan med, liksom PLO:s talesman Mahmoud Labadi (Abu Hassan dödades strax efteråt i en israelisk bilbombattack i Beirut som hämnd för Hassans medverkan i massakern på israeliska idrottsmän vid München-OS 1972; Labadi hoppade av från Arafat och anslöt sig till en pro-syrisk falang efter Israels invasion i Libanon 1982).
Så berättar Findley. Han säger att han under ett fyra timmar långt samtal med Arafat ville få klarhet under vilka villkor som PLO kunde leva ifred med Israel. Var han redo att erkänna Israel? Arafat dikterade följande som Findley skrev upp och sedan läste upp långsamt för honom: "PLO accepterar en oberoende palestinsk stat bestående av Västbanken och Gaza, med sammanbindande korridor, och i så fall avstår vi från alla våldsmedel för att utvidga denna stats territorium. Jag reserverar mig dock för rätten att med icke-våldsmetoder, d v s diplomatiska och demokratiska, utverka enandet av hela Palestina. Vi kommer att ge staten Israel ett de facto- erkännande. Vi skulle leva i fred med alla våra grannar. - Damaskus, den 30 november 1978."
Första mötet med Arafat hade ägt rum i januari 1978, efter en resa till Aden dit Findley rest för att söka utverka frigivandet av en amerikan från Illinois som fängslats sedan han oförsiktigt tagit några fotografier nära flygplatsen (Syd-Jemens dåvarande president Ali Nasser Mohammed ordnade också snabbt med amerikanens frigivande).
Kongressmannen var efter det andra mötet med Arafat plötsligt ett namn, utrikesministern Cyrus Vance begärde en rapport om samtalet i Damaskus och Robert Strauss som president Carter just utnämnt till "särskild emissarie" för Mellanöstern, efter Sadats resa till Jerusalem, tog kontakt med Findley. Men Vance lät papperen ligga i ett arkivskåp och Strauss fick aldrig stöd av presidenten. Efter sin avgång anförtrodde Strauss Findley: "Om jag själv fått bestämma skulle jag ha talat direkt med Arafat för länge sedan."
Att presidentens eget ombud inte kunde få kontakt med Arafat berodde på ett åtagande som Carter gjort till Henry Kissinger som i sin tur gett Israel ett löfte att överhuvudtaget inte ha något att göra med PLO. För den judiska lobbyn i USA var nu Paul Findley ett öppet mål. Under valkampen 1980 utmålades han som en "aktiv antisemit... en av de värsta fiender som Israel och det judiska folket någonsin haft i USA-kongressen."
Stormen av beskyllningar för antisemitism, de makalösa anklagelserna med öppna eller anonyma mordhot, nattlig telefonterror, hotelsebrev, annonserna i press, TV och radio - allt förvirrade Findley, den liberale republikanen från Illinois. Aldrig hade han vid någon omröstning i kongressen röstat mot t.ex. fortsatt bistånd för Israel. Men han hade tagit sig orådet att ifrågasätta delar av Israels politik, han hade ställt frågor som retat det judiska etablissemanget i Aipac-högkvarteret som ligger bara ett par hundra meter från kongressbyggnaden i Washington. Men med denna kritik, dessa frågor, hade han ju varit en i stort sett ensam röst, både i utskott och i kongressens talarstol. Så varför denna hätska kampanj mot den ensamme kongressmannen från Jacksonville, en kampanj som slutade med knapp seger för honom 1980 men nederlag, med mindre än en procent av rösterna, två år senare?
Ja, jag undrade verkligen över denna kampanj, berättar Findley under vårt samtal på Days Inn Motel - nära motorvägen mot St Louis - men han säger att idén att söka svar på frågorna kom en dag i december 1982, några veckor efter valnederlaget. En god vän ringde upp och föreslog att han skulle skriva en bok om Israels framgångsrika lobbyverksamhet i USA. Vännen - som Findley inte vill namnge - föreslog t.o.m. vad boken skulle heta: "They Dare to Speak Out" ("De vågar tala ut"). Boken skulle komma att handla inte bara om Findleys eget politiska fall utan också beskriva andra politiker som "vågat tala ut", d v s ifrågasatt delar av Israels våldspolitik och den ohämmade ekonomiska och militära hjälpen till Israel: politiker som Charles Percy, Adlai Stevenson III, George Ball, J William Fulbright, James Ennes, Paul McCloskey.
Den boken har Paul Findley skrivit, och fått den tryckt - även om det tog sin tid: två års sökande efter förläggare; inte mindre än ett tjugotal förlag backade ur av rädsla för "det känsliga ämnet". Men idag har den sålts i nära 100 000 exemplar, under ett par månader var den en best seller på den amerikanska bokmarknaden. Findley hoppas att den kan tryckas i pocketupplaga och placeras i t.ex. flygplatsernas presskiosker för större spridning, samtidigt som han påpekar att en stor del av bokdistributionen och bokhandeln kontrolleras av judiska affärsintressen.
Kärnpunkten i Findleys bok, vågar man nog säga, är att det starka inflytandet från den judiska lobbyn, med dess förgreningar, helt enkelt är ett hot mot yttrandefriheten och en öppen debatt. Detta hot tar sig uttryck i mord, mordhot, mordbrand, smädelser, sabotage av offentliga möten, påtryckningar på lokala radio- och TV-stationer att stoppa vissa annonser och /eller debatter etc. Under vårt senare samtal som äger rum på Abraham Lincoln-muséet i Springfield citerar Findley den förste republikanske presidenten: demokratin kan inte fungera i en atmosfär där medborgarna inte vågar tala öppet.
Ett lika förödande citat drar Findley fram, han nämner ett yttrande av Donald McHenry som var Carters FN-ambassadör: "På grund av den judiska lobbyns inflytande så är vår regering ur stånd att bevaka sina egna nationella intressen i Mellanöstern."
Av efterkrigstidens presidenter är det endast Eisenhower som öppet tagit ställning mot Israel, det var i det berömda budskapet i februari 1957 då Eisenhower manade Israel att dra sig undan från Sinai, efter det s.k. Suezäventyret. Israel ställde då villkor för sin reträtt och fick svaret: "Om vi accepterar att väpnad attack belönar erövraren så fruktar jag att vi alla har vridit tillbaka klockan i den internationella ordningen. Om Förenta nationerna erkänner att internationella dispyter kan lösas med våld då har vi förstört själva grundvalen för denna organisation och våra förhoppningar att upprätta en världsordning."
Därefter har allt gått Israels väg, skriver Findley i sin bok. Dess lobby arbetar envetet och skickligt i maktens korridorer för att ge Israel okrtitiskt och obegränsat stöd. "Vad än Israel företar sig utmålas såsom positivt för Förenta staterna, en attityd som gör varje kritik av Israel till en 'oamerikansk handling' och därmed otänkbar". Någon mellanmark finnes inte, allt utmålas i vitt eller svart.
Den grå zonen där sanningen ofta är tillfinnandes betraktas som alltför farlig. Ja, denna "gråa zon", där politiker söker balansera ståndpunkter i frågor som kan röra krig eller fred, har i sanning skördat offer på den politiska scenen i USA. Findley skakade hand med Arafat och drevs på flykten. J William Fulbright, "giganten" i senaten under decennier, ensam röst mot McCarthyismen 1954, opponent mot Kubainvasionen 1961, mot Vietnamkriget - och mot det ohämmade och kritiklösa miljardstödet til Israel; Fulbright lät göra en undersökning av olika sionistiska gruppers illegala verksamhet och fick epitetet "antisemit", innan han 1974, mot tipsen besegrades i ett primärval. Fulbright, som är Findleys personlige hjälte, ser få utsikter för kongressen att stävja den judiska lobbyns enorma inflytande: "det är självmord för politker att arbeta mot lobbyn", sade han efter sin reträtt från det offentliga livet.
Andra har fått röna samma öde, har fått betala sitt politiska liv för sitt mod "att tala ut": Charles H Percy, progressiv republikan, tänkbar presidentkandidat i slutet av 60-talet, fick se sin långa smekmånad med sina judiska väljare komma till abrupt slut då han efter en resa till Mellanöstern förklarade att Israel, "vars ledare jag respekterar2, inte kan räkna med att "USA i all framtid skriver ut checkar in blanco".
Senator Percy, länge utrikesutskottets ordförande, fann - med Findleys ord - att "när en kandidat väl stämplats som anti-Israel så sjunker giftet så snabbt och djupt att det är nästan omöjligt att ta bort". Aipacs mäktige chef, Thomas A Dine, kommenterade: "Alla judar runt Amerika, från kust till kust, gick ihop för att avsätta Percy."
Amerika förlorar inte bara prestige, anseende och inflytande genom de ständiga knäfallen för Israel. Engelsmän och fransmän tar glatt över vapenexporten till Saudi-Arabien och Jordanien. Den engelska "Economist" uppskattar att USA:s ekonomi gick miste om 20 miljarder dollar under 1986 genom uteblivna affärer med arabländer, affärer som torpederades i kongressen efter häftig lobbyverksamhet.
USA:s högsta maktetablissemang penetreras med lätthet. Om Mossads verksamhet (Mossad är som bekant Israels högeffektiva underrättelsetjänst) uttalade en CIA-tjänsteman för Newsweek: "Dom (Mossad) vet mer om oss än KGB". Man skulle tro att USA:s tjänstvillighet gentemot Israel vad gäller militärt och politiskt samarbete skulle resultera i ett förtroendefullt samförstånd; 2); motsatsen har avslöjats i flera israeliska spionageaktioner mot USA, med stöld av hemliga dokument (en amerikansk tjänsteman, J P Pollard, dömdes i juni 1986 för tioårigt spionage för Israel), mutförsök av amerikansk personal i Israel, försök att enrollera amerikaner i Tel Aviv genom utpressning etc. En UD-man i Washington säger: "Vi utgår ifrån att de (Mossad) har avlyssning på oss runt hela stan."
PLO-ledningen har vid ett flertal tillfällen "ställt upp" för USA i trängda lägen, oftast på begäran direkt från regeringen i Washington. Arafats egna commandos garanterade amerikanska medborgares liv då de evakuerades från Beirut under inbördeskriget 1976. Även under den s.k. gisslankrisen i Teheran använde Arafat sina kontakter med ayatollah Khomeini för att få amerikanarna frisläppta från USA-ambassaden (medan Israels ambassad i Washington spred det falska påståendet, vidarebefordrat av kolumnisten Jack Anderson, att PLO minerat USA-ambassaden i Teheran för att stoppa ett fritagningsförsök!). För dessa tjänster har PLO inte fått ett jota; tvärtom tvingades FN-ambassadören Andrew Young i augusti 1979 att avgå från sin post sedan Mossad avslöjat att han ätit lunch i New York med den palestinske FN-observatören Zuhdi Terzi, en förbjuden kontakt som följd av Kissingers löfte till Begin att svartlista varje kontakt med PLO.
Den mest häpnadsväckande förödmjukelsen som det stora USA fick svälja inträffade den 8 juni 1967, två dagar efter sexdagarskrigets utbrott. Det amerikanska signalfartyget USS Liberty, med kulsprutor som enda försvarsvapen, anfölls i fullt dagsljus i östra Medelhavet, 15 sjömil från Sinaihalvön, under två timmar av israeliskt flyg och torpedbåtar. USS Liberty förde fullt tydlig flagga som vajade i svag bris och i flera timmar hade israeliskt spaningspan flugit över Liberty så nära att piloterna vinkade till besättningen. Anfallet resulterade i att fartyget förstördes, dock utan att sänkas, och 34 sjömän dödades medan 171 sårades. Det var en öppen krigshandling; likväl blev alltsammans nedtystat, på order av Vita huset (president Lyndon B Johnson).
Befälhavaren, William L. McGonagle, rekommenderades av marindepartementet för den högsta utmärkelsen för tapperhet, the Congressional Medal of Honor. Presidenten godkände utmärkelsen, men mot all praxis utdelades inte medaljen i en ceremoni i Vita Huset utan på plats som marinledningen själv fick bestämma och utan presidentens närvaro. Och: amerikanska UD hade först frågat den israeliska ambasssadören om hans regering hade några invändningar! Men det hade inte Israel - eftersom texten på medaljen inte nämnde Israels namn. Och på gravstenarna över de 34 döda sjömännen, på Arlingtonkyrkogården där krigshjältar och bl.a. bröderna Kennedy ligger begravda - där hade man kort och gott ingraverat "dog i östra Medelhavet". Traditionella kondoleansbrev till anhöriga - som vid den här tiden sändes ut till hundratals familjer i USA, det var ju samtidigt krig i Vietnam - måste formuleras om på order från högsta ort, "på grund av hela den israelisk-arabiska situationens känsliga natur."
Israel förklarade att attacken skett "av misstag", en lika blatant lögn som Kremls förklaring till ubåt 137:s strandning vid Karlskrona. Men t.o.m. president Johnson säger i sina memoarer att attacken var "en olyckshändelse". Varför denna otroliga överslätning? Amiralen Thomas L. Moorer säger att orsaken var inrikespolitisk: "Johnson var rädd att tappa judiska röster". Amiralen säger att attacken var "absolut avsiktlig" och tillägger: "Det amerikanska folket skulle bli fly förbannat om man visste vad som pågår" (would be goddam mad if they knew what goes on).
Detta berättar Paul Findley i sin bok "They Dare to Speak Out" och han citerar ur marinofficern James M Ennes' Jr skildring om attacken mot Liberty. "Assault on the Liberty", en bok som ännu fem år efter publiceringen utsätts för kritik från maktens män (Ennes var med ombord på Liberty, sårades och beslöt att avslöja vad han kunde; många dokument är ännu hemligstämplade).
Det är inte underligt att så många dugande unga politiker i USA tvingas ge upp, kasta in handduken, när de försöker att bredda debatten om Mellanöstern. En annan ung, lovande och populär politiker som helt nyligen gav upp var Marylands senator Charles Mathias (republikan i en stat där demokraterna av tradition alltid varit tre gånger så starka som republikanerna). Mathias skrev en artikel i tidskriften Foreign Affairs där han reste kritik mot Aipacs försök att stoppa USA:s försäljning av avancerade flygplan, av typ F-15, till Saudi-Arabien. Mathias som inte ställde upp i kongressvalen hösten 1986 gav i sin artikel kontentan i dilemmat att balansera vänskapen med Israel med rätten att utöva fri kritik: "Att man står emot påtryckningar från en viss grupp betyder inte att man inte har sympati för ett visst land, men snarare att man har en uppriktig övertygelse vad gäller Förenta staternas egna nationella intressen."
Att en påtryckningsgrupp tvingar politiska makthavare in i situationer där de åsidosätter sitt eget lands intressen på bekostnad av ett annat är ingenting mindre än en skandal. Vi hör nu ekot av Al Athertons och Richar B Parkers funderingar i tidigare kapitel: Situationen kan inte fortsätta så här - en dag kommer vi att få betala priset.
Noter 1) Ett av den internationella terrorismens "äckligaste" dåd var då palestinska commandos kallblodigt mördade den amerikanske juden Leon Klinghoffer, passagerare (och invalid) på kryssningsfartyget Achille Lauro som terroristerna kapat. Mordet väckte berättigad avsky; men ett annat mord, 48 timmar senare, blev endast en notis i USA-pressen (och inte ens det i t.ex. Sverige): Alex Odeh, ordförande i en lokal grupp mot diskriminering av arabfödda amerikaner, mördades på sitt kontor av en bomb sedan han kvällen innan framträtt i TV i Los Angeles och hävdat att "Arafat är redo till fred". Andra överfall mot amerikanska medborgare av palestinskt ursprung: en affärsman i Milwaukee mördades (inga pengar var med i spelet); utgivaren av en arab-amerikansk tidning i Philadelphia misshandlades svårt; två polismän skadades svårt då de skulle desarmera en bomb i ett ADC-kontor (ADC = Anti-Discrimination Committee); ett annat ADC-kontor, i Washington, eldhärjades; en berönd islamsk forskare, Ismail Farouqi, och hans hustru mördades i sitt hem. Uppgifterna från Paul Findley; som kommentar skrev den engelskspråkiga Al Fajr i Jerusalem, den 20/6-86: "inga arresteringar har företagits, FBI tror att den ultra-militanta Jewish Defense League, grundad av rabbinen Meir Kahane, ligger bakom. Attackerna är nu snarare regel än undantag; genom att massmedia utmålar varje arab som en terrorist blir amerikaner av arabiskt ursprung lätta mål."
2) USA:s bistånd på 5 miljarder dollar motsvarar en gåva på 1 700 dollar till varje israelisk familj årligen för utbyggnader av bosättningar på Västbanken. Medan Reagan skurit ned socialbudgeten med 21 miljarder kan Israel kassera ut 14 miljoner dagligen, året runt. (Källa: Jens Nauntofte i SDS, den 24/6-86).
För mer läsning om den judiska makten rekommenderar vi ett besök till vårt arkiv: Jewish Power, på våra engelska hemsidor. Där finns ett antal oerhört avslöjande artiklar om denna superaktuella fråga.
Och för läsning om den judiska makten i Sverige, och hur den används för att främja apartheid- och terroriststaten Israels intressen:
Tillbaks till svenska huvudsidan
Till Radio Islams sidor på andra språk