"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

Åke Ringberg är en modig journalist med civilkurage och en av Sveriges mest erfarna utrikeskorrespondenter. Han har varit stationerad i Mellanöstern under 1974-1981 och var länge Dagens Nyheters korrespondent i Libanon.

1987 utkom hans bok "Blodet i Beirut" (Carlssons Bokförlag, Stockholm). I denna bok tar han upp sina erfarenheter från Mellanöstern och vågar bryta det sionistiska tabut genom att även behandla den judiska lobbyns oerhörda inflytande över supermakten USA.

I sitt förord skriver Åke Ringberg:

"Vid tre resor till USA, 1982, 1984 och 1986, sammanträffade jag med ett flertal amerikanska politiker som varit involverade i Mellanöstern-konflikten och jag fick i dessa samtal, många av dem häpnadsväckande öppenhjärtiga, en avslöjande inblick i det spel som den lika starka som välorganiserade judiska lobbyn driver i maktens korridorer. Utan denna inblick är det svårt att förstå för omvärlden hur Israel helt ogenerat tillåts bedriva sin fortlöpande annektering och konfiskation av palestinsk mark Jag har ägnat en stor del av min bok just åt den pro-israeliska lobbyns verksamhet i USA, en sak som sällan eller aldrig omnämns i svenska media."

Den judiska lobbyn finns inte bara i USA, utan även i dagens Sverige. P g a Ringbergs avslöjanden kom han på sionisternas "svarta lista" och utsattes för en klassisk judisk förtalskampanj där den judiska lobbyn i Sverige utmålade Ringberg som en gemen "antisemit".

Det slående att det är just detta Ringberg skriver om i sin bok: Sionistlobbyns beprövade taktik att alltid utsätta sina politiska motståndare för synnerligen fula smädeskampanjer, där just invektivet "antisemit" hör till ett av vapnen.

Här nedan följer citat från boken "Blodet i Beirut", de citerade avsnitten kommer från sidorna 223-242 .

• De sex miljonerna judar i USA utgör 2,7 procent av den totala befokningen. I New York är en femtedel av befolkningen judisk. Andra större judiska befolkningsgrupper bor i Kalifornien, Pennsylvania, New Jersey, Florida och Ohio, alltså i stater som var för sig har ett stort antal elektorer vid presidentvalen. 95 procent av de amerikanska judarna brukar rösta, mestadels för demokraterna vars partikassa till 20 procent kommer från judiska sympatisörer. Carter tappade många judiska röster när han i något sammanhang dristade sig att tala om ett "hemland" för palestinierna. Den höga uppslutningen i val, till skillnad från flertalet andra befolkningsgrupper, gör de judiska väljarna till en åtråvärd målgrupp för politikerna. I staden New York med 20 procent av befolkningen är t.ex. hälften av rösterna i primärvalen judiska

• Den judiska lobbyns styrka i USA ligger i den starka sammanhållningen och förmågan att på ett utomordentligt skickligt sätt stämpla kritik mot Israel som "antisemitisk". Zbigniew Brzezinski, president Carters rådgivare i säkerhetsfrågor, uttalade: "Om man inte är överens med dem så säger de: OK, då kommer vi att stämpla dig som antisemit."
  
  
• . "Who is wagging whose tail?" är en i sammanhanget återkommande ironisk fråga (ungefärligen översatt: "Är det svansen som styr, eller hunden?" D v s: vem avgör USA:s politik i Mellanöstern, USA självt, eller Israel? En väsentlig fråga.)
  
  
• Det har nämnts att den judiska befolkningen i USA endast uppgår til 2,7 procent men om man därtill lägger den viktiga siffran att de judiska väljarna tar sju procent av alla de röster som avläggs i ett amerikanskt val förstår man att just denna etniska minoritet är en utomordentligt viktig "målgrupp" i en amerikansk valkamp. Trots tillfälliga nedgångar i popularitet, som 1982 vid den israeliska invasionen av Libanon, har också Israel en stark ställning bland amerikaner i gemen. Detta är alldeles säkert ett resultat av den judiska lobbyns ansträngningar, liksom det sionistiska inflytandet i de amerikanska massmedia - press, TV och film - där araber undantagslöst utmålas som kroknästa, snikna, grymma och dumma människor med låg kulturell nivå.
  

• Bland dem som flitigast engagerat sig i "kampen mot stereotyperna", utmålandet av araber som terrorister och/eller shejker, är Jack G Shaheen som är professor i ämnet masskommunikation vid Southern Illinois University i Edwardsville. Han har också medverkat i ett större seminarium som hölls vid Georgetown University, vid Washington, och som arrangerades av Center för Contemporary Arab Studies (förkortat CCAS).

• Att vara arabättling i USA idag, sade Shaheen vid seminariet i Georgstown, är att ständigt utsättas för löje i böcker, filmer, på TV. skämtteckningar, ja, i skolböcker. Eftersom just TV är det medium som har den största genomslagskraften, inte minst i USA där seriöst tidningsläsande inte kan mäta sig med passivt TV-tittande eller konsumtion av seriemagasin, så är det särskilt här som de två miljonerna amerikaner av arabiskt ursprung får finna sig i en daglig dos av rasism, i praktiken anti-semitism.
  
  
• På TV utmålas araberna som
  
  1) fabulöst rika;
  • 2) barbariska och okultiverade;
  • 3) sexgalningar, med fallenhet för vit slavhandel;
  • 4) terrorister eller med talang för terrorism.

• TV-serier som "Policewoman", "Charlie's Angels", "Vegas" och "Cannon" hade ofelbart araber med i bilden som antingen terrorister och/eller miljardärer, medan israeler i jämförelse utmålades som starka, modiga, rättrådiga.
  
• Det finns alltså (i USA) noga räknat mer än 300 organisationer med olika syften och program med flertalet som främsta mål att ekonomiskt, politiskt och organisatoriskt stödja Israel.

• Bland de politiker som inte ställde upp för omval vid kongressvalen i USA i november 1986 var republikanen Paul Findley, från Jacksonville i Illinois. Efter 22 år i kongressen, med ordförandeposter i representanthusets jordbruks- och utrikesutskott, och med 65 år på nacken, kunde man tycka att han med ålderns och meriternas rätt lugnt kunde dra sig tillbaka. Likväl är det varken ålder eller meriter som tynger Findley. När han förlorade sin plats i kongressen 1982 var det med mindre än en procents marginal; chansen till come back kunde därför te sig god.

• Men Findley har lagt av med politiken. När han besegrades, hösten 1982, var det efter en av de mest uppmärksammade kampanjerna i något amerikanskt val, desslikes en av de mest påkostade. Findley fälldes efter en intensiv hatkampanj som iscensatts av den starka judiska lobbyn. Det kostade anhängare runt USA 685 000 dollar att kasta ut Findley från kongressens representanthus. I annonser, lokalt i Illinois men även i Washington och New York, drog man igång en smädekampanj i TV, radio och tidningar under mottot: "Hur kan ni rösta med en man som skakat hand med en mrödare?"
  
  
• Jag träffar Findley i staten Illinois huvudstad, Springfield. Mördare? Inte ser Mr Findley särskilt blodtörstig ut; definitivt inte som en mördare, ens en presumtiv. Tvärtom så avslöjar han för besökaren, under vårt samtal på Days Inn Motel en oktoberdag 1986, att han själv hotats till livet genom brev och telefonsamtal. Det är Paul Findleys liv som varit, och kanske är, i fara. Hur har det gått till?

• Hans politiska dödssynd visade sig vara just en handskakning - i Damaskus ( i januari 1978), med PLO-ledaren Yassir Arafat. Som äldste medlem i representanthusets underutskott för Europa och Mellanöstern företog han, med sina kollegor, resor till dessa områden, s.k. fact-finding tours. En av dessa resor förde Findley till Damaskus där han hade en uppmärksammad dialog med Arafat.
  
  
• Handslaget mellan de båda männen fotograferades, icke oväntat, och bilden - med PLO-ledaren och kongressmannnen från Jacksonville - spreds i amerikanska media. I de båda valkampanjerna som följde användes bilden för att diskreditera Findleys politiska moral och heder: i tidningar, i TV och i radio restes, på betald annonsplats, frågan: "Hur kan ni rösta med en man som skakar hand med en mördare?"
  
  
• Stormen av beskyllningar för antisemitism, de makalösa anklagelserna med öppna eller anonyma mordhot, nattlig telefonterror, hotelsebrev, annonserna i press, TV och radio - allt förvirrade Findley, den liberale republikanen från Illinois. Aldrig hade han vid någon omröstning i kongressen röstat mot t.ex. fortsatt bistånd för Israel. Men han hade tagit sig orådet att ifrågasätta delar av Israels politik, han hade ställt frågor som retat det judiska etablissemanget i Aipac-högkvarteret som ligger bara ett par hundra meter från kongressbyggnaden i Washington. Men med denna kritik, dessa frågor, hade han ju varit en i stort sett ensam röst, både i utskott och i kongressens talarstol. Så varför denna hätska kampanj mot den ensamme kongressmannen från Jacksonville, en kampanj som slutade med knapp seger för honom 1980 men nederlag, med mindre än en procent av rösterna, två år senare?

• Ja, jag undrade verkligen över denna kampanj, berättar Findley under vårt samtal på Days Inn Motel - nära motorvägen mot St Louis - men han säger att idén att söka svar på frågorna kom en dag i december 1982, några veckor efter valnederlaget. En god vän ringde upp och föreslog att han skulle skriva en bok om Israels framgångsrika lobbyverksamhet i USA. Vännen - som Findley inte vill namnge - föreslog t.o.m. vad boken skulle heta: "They Dare to Speak Out" ("De vågar tala ut"). Boken skulle komma att handla inte bara om Findleys eget politiska fall utan också beskriva andra politiker som "vågat tala ut", d v s ifrågasatt delar av Israels våldspolitik och den ohämmade ekonomiska och militära hjälpen till Israel: politiker som Charles Percy, Adlai Stevenson III, George Ball, J William Fulbright, James Ennes, Paul McCloskey.

• Den boken har Paul Findley skrivit, och fått den tryckt - även om det tog sin tid: två års sökande efter förläggare; inte mindre än ett tjugotal förlag backade ur av rädsla för "det känsliga ämnet". Men idag har den sålts i nära 100 000 exemplar, under ett par månader var den en best seller på den amerikanska bokmarknaden. Findley hoppas att den kan tryckas i pocketupplaga och placeras i t.ex. flygplatsernas presskiosker för större spridning, samtidigt som han påpekar att en stor del av bokdistributionen och bokhandeln kontrolleras av judiska affärsintressen.

• Kärnpunkten i Findleys bok, vågar man nog säga, är att det starka inflytandet från den judiska lobbyn, med dess förgreningar, helt enkelt är ett hot mot yttrandefriheten och en öppen debatt. Detta hot tar sig uttryck i mord, mordhot, mordbrand, smädelser, sabotage av offentliga möten, påtryckningar på lokala radio- och TV-stationer att stoppa vissa annonser och /eller debatter etc. Under vårt senare samtal som äger rum på Abraham Lincoln-muséet i Springfield citerar Findley den förste republikanske presidenten: demokratin kan inte fungera i en atmosfär där medborgarna inte vågar tala öppet.

• Ett lika förödande citat drar Findley fram, han nämner ett yttrande av Donald McHenry som var Carters FN-ambassadör: "På grund av den judiska lobbyns inflytande så är vår regering ur stånd att bevaka sina egna nationella intressen i Mellanöstern."

• Av efterkrigstidens presidenter är det endast Eisenhower som öppet tagit ställning mot Israel, det var i det berömda budskapet i februari 1957 då Eisenhower manade Israel att dra sig undan från Sinai, efter det s.k. Suezäventyret. Israel ställde då villkor för sin reträtt och fick svaret: "Om vi accepterar att väpnad attack belönar erövraren så fruktar jag att vi alla har vridit tillbaka klockan i den internationella ordningen. Om Förenta nationerna erkänner att internationella dispyter kan lösas med våld då har vi förstört själva grundvalen för denna organisation och våra förhoppningar att upprätta en världsordning."

• Därefter har allt gått Israels väg, skriver Findley i sin bok. Dess lobby arbetar envetet och skickligt i maktens korridorer för att ge Israel okrtitiskt och obegränsat stöd. "Vad än Israel företar sig utmålas såsom positivt för Förenta staterna, en attityd som gör varje kritik av Israel till en 'oamerikansk handling' och därmed otänkbar". Någon mellanmark finnes inte, allt utmålas i vitt eller svart.

• Den grå zonen där sanningen ofta är tillfinnandes betraktas som alltför farlig. Ja, denna "gråa zon", där politiker söker balansera ståndpunkter i frågor som kan röra krig eller fred, har i sanning skördat offer på den politiska scenen i USA. Findley skakade hand med Arafat och drevs på flykten. J William Fulbright, "giganten" i senaten under decennier, ensam röst mot McCarthyismen 1954, opponent mot Kubainvasionen 1961, mot Vietnamkriget - och mot det ohämmade och kritiklösa miljardstödet til Israel; Fulbright lät göra en undersökning av olika sionistiska gruppers illegala verksamhet och fick epitetet "antisemit", innan han 1974, mot tipsen besegrades i ett primärval. Fulbright, som är Findleys personlige hjälte, ser få utsikter för kongressen att stävja den judiska lobbyns enorma inflytande: "det är självmord för politker att arbeta mot lobbyn", sade han efter sin reträtt från det offentliga livet.

• Andra har fått röna samma öde, har fått betala sitt politiska liv för sitt mod "att tala ut": Charles H Percy, progressiv republikan, tänkbar presidentkandidat i slutet av 60-talet, fick se sin långa smekmånad med sina judiska väljare komma till abrupt slut då han efter en resa till Mellanöstern förklarade att Israel, "vars ledare jag respekterar2, inte kan räkna med att "USA i all framtid skriver ut checkar in blanco".

• Senator Percy, länge utrikesutskottets ordförande, fann - med Findleys ord - att "när en kandidat väl stämplats som anti-Israel så sjunker giftet så snabbt och djupt att det är nästan omöjligt att ta bort". Aipacs mäktige chef, Thomas A Dine, kommenterade: "Alla judar runt Amerika, från kust till kust, gick ihop för att avsätta Percy."

• USA:s högsta maktetablissemang penetreras med lätthet. Om Mossads verksamhet (Mossad är som bekant Israels högeffektiva underrättelsetjänst) uttalade en CIA-tjänsteman för Newsweek: "Dom (Mossad) vet mer om oss än KGB". Man skulle tro att USA:s tjänstvillighet gentemot Israel vad gäller militärt och politiskt samarbete skulle resultera i ett förtroendefullt samförstånd; 2); motsatsen har avslöjats i flera israeliska spionageaktioner mot USA, med stöld av hemliga dokument (en amerikansk tjänsteman, J P Pollard, dömdes i juni 1986 för tioårigt spionage för Israel), mutförsök av amerikansk personal i Israel, försök att enrollera amerikaner i Tel Aviv genom utpressning etc. En UD-man i Washington säger: "Vi utgår ifrån att de (Mossad) har avlyssning på oss runt hela stan."

För mer läsning om den judiska makten rekommenderar vi ett besök till vårt arkiv: Jewish Power, på våra engelska hemsidor. Där finns ett antal oerhört avslöjande artiklar om denna superaktuella fråga.

Och för läsning om den judiska makten i Sverige, och hur den används för att främja apartheid- och terroriststaten Israels intressen:

• Sionism-FAQ - Frågor och Svar
• Den judiska makten över de svenska medierna
• Judarnas växande makt i Sverige
• "Svenska" kommittén mot Antisemitism

Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk