|
DEN VACKRA
TUPPKYCKLINGEN
Mahmoud är tidigt
uppe nästa dag och ser sig omkring bland de
resande. När Ahmed vaknar, är det
redan avgjort vem som ska ta hand om honom och
föra honom till Marrakech. Mahmoud
föser fram honom mot en äldre
värdig herre, klädd i vitt från
topp till tå. Också hans yviga
skägg är vitt.
"Hadj Ahmed har lovat
ta dej med, så nu är du verkligen i
goda händer," säger
Mahmoud.
Den gamle mannen
säger ingenting, han bara sträcker
fram sin hand, som Ahmed vördnadsfullt
kysser. Ahmed vet att den gamle någon
gång under sitt liv har gjort den
långa resan till den heliga staden Mecka i
Saudiarabien. Alla som har gjort pilgrimsresan,
har rätt att sätta hederstiteln Hadj
framför sitt namn.
De stiger upp i bussen,
Ahmed och den gamle, och sätter sig
på de bästa platserna längst
fram.
Hadj Ahmed är
mycket nyfiken, men hans värdighet hindrar
honom att ställa frågor till Ahmed.
Han vänder sig istället till grannen
på den andra sidan, en man i hans egen
aktningsvärda ålder.
"Pojken har rymt
hemifrån. Så obehagligt det
måste vara för familjen," säger
han. Men han kan inte låta bli att
känna ett visst välbehag, när han
tänker på sedlarna, som han fick av
journalisten, för att ta hand om rymlingen
och föra honom till Marrakech. Visserligen
är han på väg till Fez, men
mellan Fez och Marrakech finns det goda
bussförbindelser.
Ahmed, för sin
del, ägnar sig åt att studera
chauffören och hans sätt att
sköta spakar och ratt. Fast han
tröttnar snart på det och
försjunker i dystra tankar, tänker
på att han inte får börja
skolan det här året heller. Så
gammal han börjar bli, hela nio år,
och han kan varken läsa eller skriva! Ali,
hans kompis, har i alla fall gått ett par
år i koran-skola och lärt sig
läsa och skriva verser ur Koranen, den
heliga boken. Men Ahmed kan ingenting. Han
kommer att bli en sån där som
måste gå till andra med brev och
handlingar för att få dem
upplästa för sig. Utomstående
ska få veta hans livs hemligheter. Han
tycker inte om att tänka på
det.
Det finns ju, för
all del, en koran-skola i moskén hemma i
byn. Men Ahmed fick inte gå i den. Efter
skandalen han ställde till med var det
alldeles otänkbart.
Det är brukligt
att pojkarna har presenter med sig till
läraren, när de kommer den första
dagen. Men Ahmed kom tomhänt, för han
tillhör en fattig familj. Han blev
avsnäst redan vid dörren, fick inte
ens följa med de andra pojkarna in. Fast
han bara var fem år den gången,
insåg han hur orättvist det är,
att bara de som har presenter med sig, ska
få undervisning.
En dag hämnades
han på sitt eget barnsliga
sätt.
Det är så
ordnat, att familjerna i byn turas om att
gå till läraren med mat. Den dagen
Ahmed skickades i väg, innehöll
matskålen en närande stuvning. Men
när han kom fram till moskén, hade
stuvningen förvandlats på ett
egendomligt sätt.
Nu låg där
fem åsnelortar under den vita duken som
täckte skålen.
Läraren blev
förstås rasande och nedkallade hemska
förbannelser över Ahmed, när
denne sprang sin väg.
Den chockerande nyheten
spred sig snabbt i byn. Kvinnorna ropade till
varandra från takterasserna: "Har ni
hört, har ni hört, vad Yassins pojke
ställt till med?" En del blev upprörda
och menade att Ahmed vanhelgat Guds hus, men
andra skrattade bara åt händelsen. De
tyckte det var rätt åt
religionsläraren, som var mycket
sträng och brukade piska pojkarnas
fotsulor, när de inte kunde lära sig
koranverserna utantill.
Men Ahmed var och
förblev utestängd från
religionsundervisningen. Nu hjälpte inte
ens presenter.
Han intalade sig att
det inte spelade någon roll. De som
går där blir duktiga att rabbla
koranverser men okunniga i andra ämnen,
liksom läraren själv. Ingen av byns
pojkar vill likna honom. Nej, de vill bli
chaufförer eller poliser eller mekaniker,
och de flesta vill bli rika affärsmän.
De vill åka till någon stad och
skaffa sig en butik. Och sedan, när de har
tjänat mycket pengar, vill de komma hem
till byn och bygga sig ett stort ståtligt
hus och gifta sig och få många barn.
Det är vad nästan alla pojkar i byn
drömmer om.
Ahmeds funderingar,
där på bussen, är verkligen
dystra. Att resan till Oujda, till hans far,
skulle sluta så snöpligt
halvvägs! Vad ska han nu hitta på
för att få börja skolan? Och hur
ska farbror Tarik ta emot honom, när han
kommer tillbaka? Tänk, om farfar får
reda på att han gett sig iväg
så här! Läget är
bekymmersamt.
Men ibland glömmer
han bekymren för allt som händer
omkring honom. Det är marknad
någonstans, och det står många
bönder utefter vägen och vinkar
åt chauffören att de vill åka
med. De har korgar med grönsaker och frukt
med sig eller säckar med säd. Somliga
bär på höns, sammanbundna i
benen till knippen. Andra vill sälja
getter, får eller kalvar på
marknaden. Det är förbjudet att ta med
levande djur in i bussen, så de binds fast
uppe på busstaket.
En bonde är
rädd att bussen ska köra ner i
någon djup ravin och börjar anropa
Gud om beskydd. Genast stämmer fler in i
ropen och det blir en hel kör av
röster. "Gud vare oss nådig! Gud vare
oss nådig!"
Hadj Ahmed vänder
sig mot de bedjande och säger i beskyddande
ton: "Ängslas inte, gott folk! Vet ni inte
att det står skrivet, när dagen
för vår hädanfärd är
inne? Gud allena vet när stunden är
kommen. Förlita er på hans
barmhärtighet."
"Men om det står
skrivet att chauffören ska dö i dag?
Då är det ju ute med oss alla,"
säger en bonde med listig min.
"Ske Guds vilja. Ingen
skapad varelse förmår resa sig upp
mot ödet. Det borde ni veta," säger
Hadj Ahmed tillrättavisande.
En bonde sitter tyst
och håller sig på magen. Någon
frågar deltagande om han har ont, och
bonden nickar med plågad min. Han
får genast många råd om vart
han ska vända sig för att bli botad.
Varför inte besöka den heliga mannen
vid stadsporten? Han har en läkande kraft i
sin kropp. Någon berättar om en
släkting som fått hjälp av en
medicinman på marknadstorget. Nej, nej!
utbrister en annan. Man ska vända sig till
en doktor, när man är sjuk.
Bondens mage verkar
underligt uppsvälld. Alla
förstår att han lider
svårt.
Men efter en stund
råkar han i dispyt med grannen. Han blir
ivrig och gör stora gester med
händerna. Det tycks inte vara så illa
ställt med honom, som man först
befarade.Då händer det något
besynnerligt med bondens uppsvällda mage.
Det börjar bubbla och röra sig under
kläderna. Det är som ett uppror
därinne. Medresenärerna stirrar
förskräckta, medan bonden själv
förläget famlar med händerna som
för att lugna ner magen.
Plötsligt
hörs ett hest skri, ett välbekant ljud
för alla bönder, och ett lättat
leende sprider sig över ansiktena.
Någon ropar:
"Aha, ni har gömt
en tuppkyckling i byxorna!"
Det blir allmän
munterhet, när bonden reser sig och drar
fram en vacker, gyllenbrun tuppkyckling ur sina
vida, veckiga, marockanska byxor.
"Det är en present
till en vän, som skaffat sig höns. Den
finaste tuppkyckling jag nånsin haft i
hönsgårn. Inte kunde jag låta
en sån klenod åka på taket,"
förklarar bonden och stryker sin vackra,
men förskräckta och tilltufsade
ungtupp över fjädrarna.
Ibland gör bussen
uppehåll i samhällena utefter
vägen, och då samlas många
barfotabarn omkring den och bjuder ut sina
tjänster. Alla vill de hjälpa till med
att lyfta bagage, putsa skor, hämta
förfriskningar, visa vägen till
bästa kaféet. Äldre barn och
vuxna säljer mynta-te, kokta ägg,
friterad fisk, nötter och annat
ätbart. Det finns också souvenirer
att köpa, kopparsaker och lergods. Det
är skrik och oväsen.
Vattenförsäljarna går omkring
bärande på getskinns-säckar
fyllda med friskt vatten. De har gott om kunder,
ty dagen är het.
Ahmed hoppas varje
gång bussen stannar, att Hadj Ahmed ska
köpa något av de fattigt klädda
barnen. Men det gör han inte. En
gång, när bussen står stilla en
längre stund, går han till en
servering och köper en flaska citronvatten,
två bröd och en påse dadlar.
Sedan tar han med sig Ahmed till en skuggig
plats under några träd, där
andra resande har slagit sig ned för att
äta matsäck.
På eftermiddagen,
en stund före bönetimmen, är de
framme i Fez. Där ska de övernatta,
Ahmed och den gamle.
ZIP
|