Barnbok


AHMED
berberpojken
Av Ahmed Rami



 
 

OFFICEREN

 

En morgon tar farbror Tarik med sig Ahmed till det stora tidningsbolaget och ordnar så han får en bunt tidningar att sälja. Hädanefter måste Ahmed stiga upp tidigt om morgnarna och ge sig ut på gatorna. Inte ligga och dra sig och somna om. Det är så farbror Tarik vill ha det.

Det är spännande de första dagarna. Bara att gå omkring och ropa ut tidningens namn med hög röst, är ett riktigt äventyr. Det händer att Ahmed kommer in på en gata, som en annan tidningspojke lagt beslag på. Då haglar skällsorden, och han blir bryskt i vägkörd. Men han hittar snart sina egna ställen, som han bevakar på samma sätt mot andra pojkar.

Vid åttatiden står han på pass i ett visst gathörn och säljer tidningar till kontorister och annat skrivbordsfolk, som är på väg till sina arbeten. Vid niotiden ställer han sig utanför grindarna till ett av hotellen. Glada och lätt klädda turister kommer och går i en ständig ström.

De tycks gilla pojkar i trasiga kläder, för Ahmed blir ofta fotograferad, trots att han har sin lumpiga, blå djellabah på sig. Då är han kvick att sträcka fram handen först, så han inte går miste om drickspengarna.

Det finns olika sorters turister, märker han. Det finns snåla och generösa, högdragna och hjärtliga, föraktfulla och inställsamma. Det finns också oanständiga turister. De väcker mest uppseende av alla. Till och med de gamla härdade souvenirförsäljarna måste vända bort blicken ibland, när det kommer unga par.

"Dom är så där i Europa," säger araben, som säljer keramikskålar. "Dom pussas och gör vad som helst mitt framför ögonen på folk. Dom har ingen skamkänsla i kroppen."

"Förbannade hedningar," mumlar smyckeförsäljaren, som har radat upp sitt lager av armband, hängsmycken och nyckelringar utefter muren. Men när ungdomarna kommer och plockar bland småtingen, ler han mot dem. Vad annat kan han göra? Han måste förtjäna sitt levebröd.

Det grämer Ahmed förskräckligt, att han inte kan läsa tidningarna, som han säljer. Han ser varje dag hur män vecklar ut tidningen de just köpt och studerar första sidan. De bläddrar och försjunker i läsning. De rynkar missnöjt ögonbrynen eller ser fundersamma ut. De ler hånfullt eller skrattar godmodigt. Och Ahmed får aldrig veta varför deras miner växlar så där. Vad är det de läser? Han stirrar nästan ursinnigt på de tättryckta sidorna, men vad hjälper det? Om han så glor tills bokstäverna börjar dansa, så begriper han ingenting. Han hör till dem som står utanför, som inte har blivit invigd i de magiska tecknens betydelse.

En morgon, när han som vanligt är på väg till sitt gathörn, märker han att någon följer efter, någon som till och med har fräckheten att härma honom.

"Morronnyheterna! Morronnyheterna!"

Plötsligt känner han igen rösten, och ilskan förbyts i glad överaskning. Det är ju Ali som står där, brett leende, med några klädesplagg över armen!

Så många ivriga frågor det blir! Var har du hållit hus? Varför kommer du aldrig till marknadstorget mer? Va, jag har ju varit där och letat efter dej! Har du! Men det har ju jag också! I går och i förrgår! Nä, inte då. Det var förra veckan jag var där.

När alla missförstånd har blivit uppklarade, vet Ahmed att Ali varit sjuk en längre tid och vistats hemma i byn. Ali visar sina händer. De är fulla med utslag, röda knottror och sårkakor.

"Jag tål inte färgen. Vilken tur! Nu slipper jag bli färgare. Jag handlar med kläder i stället," säger Ali och skrattar sitt övermodiga skratt. Men ögonen är inte glada. Och han har blivit smal i ansiktet.

Ahmed berättar om sin tid som butikspojke hos madame Simon.

"Du skulle inte jobba utan lön," säger Ali. "När jag blir bra i händerna, ska jag sticka till Casablanca. Jag har en kusin1 som har en speceributik där. Ska du bli med? Vi sticker båda två."

"Jag vet inte. Jag vill nog hellre börja skolan, säger Ahmed och visar Ali en rubrik i tidningen. Han vill att Ali ska tala om vad som står där. Men Ali kan inte franska, och förresten är det knappt han kan stava sig fram i arabiska tidningar, fast han har gått två år i koranskolan.

"Ska du köpa en finfin tröja? Nästan som ny," säger Ali och håller upp ett av klädesplaggen han bär över armen. "Du får den extra billigt, eftersom det är du."

Men Ahmed har inga pengar att köpa för. Det lilla han tjänar på tidningarna, ger han till farbror Tarik som betalning för maten.

"Vet du va? säger Ali, och hans ögon glittrar busaktigt som förr. "Vi slår oss ihop och säljer kläder. När du är klar med tidningarna, kommer du och hjälper mej. På fjorton dar har du tjänat ihop till ett par fina brallor, jag lovar."

Han tittar kritiskt på Ahmeds illa medfarna djellabah. Själv är han klädd i ett par hela och tämligen rena långbyxor. Och Ahmed tycker förslaget låter kul. Det är ju nästan som förr, när de gjorde affärer på marknadstorget. Han lovar komma till en mötesplats några timmar senare.

Det är en sak, som Ali har undvikit att tala om, nämligen att det är förbjudet att sälja kläder på gatorna.

När de träffas igen, säger han lite vårdslöst, samtidigt som han langar över några plagg till Ahmed. "Om polisen kommer, så stick bara och låtsas att du är på väg nånstans. Men det är ingen risk. Massor med folk säljer saker på gatorna. Polisen hinner inte hålla efter alla."

Ali har varit och hämtat mer kläder hos mannen, som han arbetar för. Det luktar unket och mögligt om dem. Ahmed får tre tröjor och ett par byxor. En tröja är grå och lagad på armbågen. Den har en stor fläck framtill. Men de två andra är nästan felfria. Byxorna är mycket stora och vida. Ahmed måste skratta, när han håller upp dem.

"Hur ska jag kunna hitta en jätte-gubbe till dom här?" säger han, och pojkarna flabbar tillsammans.

De skiljs och går åt varsitt håll. "Snygga, finfina kläder till vrakpriser," ropar Ali, och Ahmed ropar detsamma i sin ända av gatan, fast inte alls så högt. Han är rädd att polisen ska komma, och han ser sig försiktigt omkring.

Det är svårt att hitta köpare, fast priserna är låga. Ahmed lyckas bara sälja en tröja. Han blir trött av att lubba omkring och sitter tyst i ett gathörn halva tiden. Men Ali är energisk. Han har blivit av med tre plagg, när pojkarna träffas. Förtjänsten är liten, men de här pengarna kan Ahmed behålla för sig själv, och det gör det hela extra spännande. Han lovar Ali att hjälpa honom med försäljningen också de kommande dagarna.

Han följer med och hämtar kläder nästa dag. De går till ett litet rum vid torget, som är så fullsmockat med klädbylten, att det knappt går att komma in. Mannen därinne syns knappt. Det hänger snygga europeiska kavajer på galgar ovanpå varandra längs väggarna. Det finns till och med tjocka överrockar.

Ahmed tror först att mannen är hemskt gammal, för han andas så tungt, och rösten är hes och pipig. Men ansiktet, som dyker upp bland klädestravarna, verkar ungdomligt, fastän det är glåmigt och blekt. Mannens ögon blir vassa, när Ali börjar rota bland byltena.

"Låt bli det där, din klåfingriga lilla valp! Här är det jag som bestämmer. Du får ta det jag lägger fram. Har jag inte sagt det tusen gånger!" ropar han andfått och retligt.

Han kommer fram med några klädesplagg, men Ali fnyser och kallar dem lump och paltor. Till slut enas de om både kläderna och priset, och pojkarna kan gå ut på gatorna med en ny laddning begagnade kläder.

Så där håller de på några dagar. Ahmed säljer först tidningar, och sedan träffar han Ali och hjälper honom sälja kläder. Det är bara fattiga människor, som köper de billiga, begagnade klädesplaggen, men inte de allra fattigaste ändå, de som bäst skulle behöva dem, för de har inga pengar att köpa för. De fingrar nog begärligt på plaggen och säger att de ska betala senare, men Ahmed vet att det är lögn. Han skakar på huvudet och går till en annan gata, om de blir för envisa. De verkligt utfattiga försöker ofta stjäla. Det är säkrast att hålla sig borta från dem. Men värst är pojkligorna. Ismail har varnat för dem.

Men Ahmed har på ett sätt blivit djärvare. Eftersom han sällan ser till några poliser, tar han allt större risker. En dag slår han sig helt öppet ner på en folkrik gata. Han breder ut klädesplaggen på en tidning och ropar ramsan om "snygga, finfina kläder till vrakpriser".

Då, när han minst väntar sig det, dyker det upp en uniformsklädd man. Människoströmmen är så tät, att Ahmed inte märker honom förrän han är alldeles inpå. När han tittar upp och får se uniformen med de blanka knapparna, grips han av panik, rusar upp och rafsar ihop kläderna, men tappar hälften, trampar på dem, snubblar, är nära att falla, kommer ingenstans. Det är som en mardröm.

Han känner ett milt grepp i armen. "Bli inte rädd! Jag är ingen polis. Fortsätt kommersen, du!" säger en vänlig röst. Mannen i uniformen klappar honom till och med på axeln och ler spjuveraktigt. Han är så ståtlig och rak i sin välsittande

officersuniform. Och vilken flott mössa han har! Ahmed stirrar som förhäxad efter honom, när han försvinner in i människovimlet.

Det är en syn och en upplevelse, som han aldrig ska glömma. Han tänker, att just så vill han uppträda, när han blir vuxen. Han ska vara klädd i en stilig uniform, och han ska försvara alla fattiga på gatorna. Han ska säga till dem: "Var inte rädda! Jag är ju här och skyddar er. Jag är mäktigare än alla andra. Inte ens polisen kan göra er nåt, när jag är här."

För han vet ju, att det är de fattigaste, de som inte har några pengar eller ägodelar till mutor, som får det svårast, om polisen kommer på dem med något olagligt.

Det är sådana väldiga skillnader mellan människor här i stan. Ahmed ser ibland män, klädda i snövita djellabahn av finaste ylle, på väg till moskén. Han har hört talas om praktfullt inredda hus med underbara, inbyggda trädgårdar, mosaikprydda springbrunnar, blommor, träd, som döljs bakom oansenliga ytterväggar mot gatan. Därutanför, i gatsmutsen, sitter tiggarna i sina trasor och ber om en slant till mat.

Ahmed förstår det inte. Det är ödet, säger man. Guds vilja. Man måste underkasta sig ödet och vara nöjd med sin lott. Men varför har Gud skapat världen så orättvis?

Hemma i byn finns det också rika och fattiga, fast inte så hemskt rika som här i stan, och inte så fattiga. Ingen behöver tigga eller svälta i byn, det finns alltid anhöriga och släktingar som tar hand om de gamla och sjuka. Men här i stan tycker man visst att det är som det ska, att den ene vräker sig i lyx och överflöd, medan den andre kryper omkring i gatsmutsen. En dag, när Ahmed kommer till mötesplatsen, finns inte Ali där. När han väntat förgäves en stund, går han till klädeshandlaren i det lilla rummet vid torget. Men inte heller han har sett till Ali sen gårdagen.

"Polisen har väl kommit på honom igen. Tredje gången i så fall. Dom börjar få ett gott öga till honom," säger klädeshandlaren kallsinnigt. Och han beklagar sig över att han inte fått betalt för kläderna, som Ali hämtade innan han försvann.

Ahmed väntar vid mötesplatsen varje dag en lång tid, men Ali kommer inte dit mer.

 

Föreg. sida

Nästa sida

Index


ZIP

FÖRORD

1. ALI ÄR ETT AFFÄRSGENI

2.
EN TUFF ARABFLICKA

3.
DE UNDERLIGA KRUMELURERNA

4.
MOSKÉBESÖKET

5.
POJKLIGAN

6.
DET ÄR SOM EN SKÖN DRÖM

7.
KAMELEN

8.
DEN VACKRA TUPPKYCKLINGEN

9.
OFFERSLANTEN

10.
EN DYSTER ÅTERKOMST

11.
OFFICEREN

12.
FARMORS MATTA

13.
BRÖLLOPET

14.
ÅSNAN OCH KARTAN

15.
DEN FARLIGA KLYFTAN

16.
UPPDRAGET

17.
SKINNPÅSEN

18.
DEN RIKE ANALFABETEN



Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami

ZIP



Ahmed Rami´s biograhie in other languages:
French
Russian
Português
Engelsk




Vad är
Israel?
101 fakta istället för
den judiska

lögnpropagandan
---Av Ahmed Rami.

ZIP


Israel
Falsk
Varudeklaration

Den Judiska myten
om rasen
-Av Ahmed Rami.

ZIP


Israels makt
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



Judisk
häxprocess
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.net) where they are located - is mentioned.

HOME