|
UPPDRAGET
Det är inte bra
att ha en lärare som folk skrattar
åt. Kan man ta en komisk lärare
på allvar och tro på det han
lär ut? Ahmed undrar. Fast, egentligen
är det ju inte Hadj Addi som är mest
komisk, utan hans åsna.
Det verkar komiskt att
åsnan stannar vid vägskälen,
när Hadj Addi kommer ridande. Den
känner vittringen från
åsnestona på gårdarna, och det
utkämpas långvariga strider mellan
åsna och ryttare vid nästan varje
avtagsväg. Men det skulle aldrig falla Hadj
Addi in att använda sparkar och slag
för att få sin åsna att
gå vidare, som vanligt folk gör. Nej
han använder bara milda små ryck i
tygeln, förmaningar och
förebråelser. Ett sådant
saktmod tycker folket på gårdarna
är obeskrivligt komiskt.
Åsnan stör
ofta undervisningen i skolan. Den står
borta vid fönstret och skriar med sin
gälla stämma. Då håller
pojkarna för öronen och grimaserar som
om ljudet vore outhärdligt. De hämnas
genom att sticka åsnan med sina spetsiga
pennor och uppfinner ständigt nya sätt
att plåga den. De gör det så
listigt, att den närsynte läraren
aldrig är säker på vem av dem
som är den skyldige. Han träter och
bannar, men gör det liksom ut i tomma
luften.
En dag kommer det en
liten pojke till skolan med bud till Ahmed att
Ali vill träffa honom. Pojken är Alis
bror, och han visar vägen till sin farbrors
hus, där Ali bor med mamman och syskonen,
medan pappan är borta och jobbar på
en stor apelsinplantage. Det berättar Alis
lillebror, när de går genom
byn.
En kvinna med
vänliga men trötta ögon visar
på trappan upp till takterassen.
"Jaså, det är du som är Ahmed.
Ali har pratat om dej. Det piggar nog upp honom
att du kommer," säger hon
stilla.
Någon ropar
otåligt från gården, och hon
skyndar i väg.
Ali ligger på en
bastmatta i skuggan av en brokig filt, som
är uppspänd i ett av hörnen
på takterassen. Hans farmor sitter i ett
annat hörn, mitt i ett pösande moln av
ull. En liten flicka står på
knä vid hennes sida och hjälper till
att rensa ullen. Luften är sval och frisk
efter de senaste dagarnas regn.
Ali ler som vanligt.
Han viskar. Först tror Ahmed att han har
något hemligt att berätta, att det
är därför han viskar. Men snart
förstår han att Ali har förlorat
rösten. Han måste böja sig ner
för att kunna höra vad Ali säger.
Då känner han lukten av vitlök
och något annat fränt slå emot
sig. Dofterna kommer från en
tygpåse, som vilar på Alis
bröstkorg.
"Farmor håller
på att bota mej med det här," viskar
Ali och stryker leende med handen över
påsen. "Jag har faktiskt blivit mycket
bättre. Säj det till farmor, så
blir hon glad. Du, va kul vi ska ha, när
jag blir frisk!"
Han sätter sig upp
men börjar hosta, och hans farmor ropar och
grälar högljutt. Hur ska han kunna bli
frisk, om han inte gör som hon säger?
Alis ansikte har blivit ännu tunnare. Det
är nästan bara leendet kvar och ett
par stora ögon, ett par sorgsna ögon.
Han har ett uppdrag att ge Ahmed.
"När
du kommer till Marrakech nästa gång,
vill du gå till Färgarnas gata och
hämta nåt som jag gömt där?
Jag fick det inte med mej, för jag var
så sjuk när polisen släppte
mej."
Och Ali beskriver
platsen mycket noga. Det finns ett litet
hål i muren, så här långt
över marken, visar han med den ena handen.
Alldeles innanför portvalvet, under de
långa, smala mattorna som hänger
där. I hålet finns en sten instoppad,
och innanför stenen ligger en
skinnpåse, som innehåller alla
pengarna, som Ali förtjänade på
marknadstorget och på att sälja
kläder på gatorna.
"Det skulle vara bra
att ha pengarna nu," viskar Ali. "Jag kunde
åka till en doktor och få
medicin."
Ahmed lovar att
hämta börsen. Han ska hämta den
snart, säger han. Men inom sig vet han rakt
inte hur det ska gå till. Han är ju i
skolan alla dagar utom fredagarna, och då
måste han hjälpa farfar. Och att
åka bussen till Marrakech kostar pengar.
Var ska han få dem
ifrån?"
"Har du lärt dej
nån arabiska än? Nä, kunde
väl tro det. Varför börjar du
inte i skolan i samhället? Dom har bra
lärare där," viskar Ali. "Gå
till Hadj Qassim. Det var han som hjälpte
min kusin att komma in på
skolan."
Sedan ligger han med
slutna ögon en lång stund. Ahmed tror
att han sover, så han reser sig tyst
för att gå därifrån.
Då öppnar Ali ögonen.
"Minns du va kul vi
hade på torget?" viskar han. "Jag
drömmer ofta...är vid
brädstapeln...väntar...sen säljer
jag apelsiner...fast allting är
annorlunda... drömmer om så mycket vi
aldrig såg..."
Sedan sluter han
ögonen igen, och Ahmed går sin
väg.
Några dagar
senare händer något nästan
otroligt. Hadj Addi kommer till skolan utan sin
åsna. Han går till fots! Med sorgsen
min berättar han för pojkarna att han
sålt åsnan.
De kan inte tro det
först. Det finns ingen åsna att nypa
och plåga! Det finns bara ett stort tomrum
vid fönstret. De glömmer att göra
grimaser och härma sin närsynte
lärare av pur sorg. De uppför sig
nästan exemplariskt hela dagen.
Men varför? Det
frågar de med anklagande ögon.
Varför sålde han åsnan? Till
slut berättar Hadj Addi motvilligt och lite
generat.
Jo, det är
så att han ska gifta sig. Hans blivande
fru ställde honom inför ett ultimatum.
Han måste välja, antingen hon eller
åsnan. Så enkelt är det. Men
samtidigt så svårt.
När nyheten om
Hadj Addis giftermål sprider sig i byn,
får folk något nytt att skämta
om. Tänk, att han står under toffeln
redan före bröllopet, säger de
och skrattar.
En dag får
pojkarna vänta förgäves på
sin lärare. Han har tröttnat på
att gå den långa vägen
från grannbyn till fots. Kanske har han
också tröttnat på gycklet,
på att inte bli respekterad och tagen
på allvar. Det var nog det som betydde
mest, när han fattade sitt beslut att
lämna lärarjobbet.
För Ahmed är
det på sätt och vis en lättnad,
att skolan stänger. Han har grubblat mycket
över hur han ska få ledigt för
att åka till Marrakech och
hämta
Alis börs. Nu kan
han ge sig iväg genast.
Han hade tänkt ut
ett sätt att få gratisskjuts med
bussen.
Det tar två
timmar att gå till busshållplatsen i
samhället, så han måste starta
tidigt. Farbror Brahim och hans fru tror att han
ska gå hem och hjälpa farfar, och de
är förvånade över hans
iver.
Det är kallt
så här tidigt på morgonen.
Ahmed huttrar och småspringer. Han stannar
bara en gång och dricker ur en bäck.
Det finns gott om vatten nu på vintern,
gott om bete till djuren också. Han ser en
herde, som driver en stor hjord getter och
får över vägen mot sluttningen
på den andra sidan. En mager,
långbent vallhund löper runt och
hämtar in de djur som kommer efter eller
på avvägar. Herden ropar ut
befallningar och pekar med staven, och hunden
är otroligt klok och lyder hans minsta
vink. Ahmed skulle vilja stanna och titta, men
har inte tid. Han skyndar vidare.
Bussen står redan
vid hållplatsen, när han kommer till
samhället. Några bönder
håller på att lasta stora
säckar med något knöligt
innehåll på busstaket. De lyfter
också upp lådor med grönsaker.
En man kommer bärande på en stor dyna
och en bunt filtar, som han ska ta med sig till
Marrakech. Ahmed hör tydligt att han
säger det; han ska till Marrakech. En
fotogenspis surras fast vid takräcket, och
ett avlångt paket hoprullade mattor
läggs ovanpå.
Det är gräl
och surr och oväsen. Var och en är
rädd om sina egna ägodelar och
missnöjd med placeringen av dem.
Busschauffören signalerar otåligt,
och äntligen stiger de på bussen, de
som ska åka med.
Ahmed har stått
ganska nära under pålastningen. Nu
närmar han sig ännu mer och
ställer sig alldeles intill stegen, som
leder upp till busstaket. Just som bussen
sätter sig i rörelse, hoppar han upp
på stegen och klättrar vigt upp. En
man tar några steg efter, och Ahmed tror
att han ska försöka hindra honom. Men
han vill tvärtom hjälpa.
"Håll i dej,
pojke! Akta, så du inte faller av!" ropar
han.
Nu gäller det att
hitta ett bra gömställe. Ahmed ser sig
omkring efter dynan som ska följa med
ända till Marrakech. Där, invid
takräcket, finns den, stor och
pösande. Filtarna ligger invid, hoprullade
ovanpå den, sammanbundna med tjocka
snören.
Han måste
hålla sig i lådorna och krypa fram,
för bussen skakar och kränger
förskräckligt. När han lyckats ta
sig fram till dynan, kryper han huttrande ihop
bredvid den. Det blåser hemskt kallt
häruppe på busstaket. Han skulle
behöva täcka över sig med
något för att få skydd mot det
isande kalla luftdraget och samtidigt göra
sig osynlig. Filtarna är hårt
sammanbundna med snörena. Han
förmår inte lösa upp knutarna
med sina stelfrusna fingrar.
Burr, så han
fryser! Han upptäcker att mattorna, som
ligger ovanpå spisen, bara är
hoprullade, inte surrade med snören. Med
mycket besvär lyckas han dra dem till sig
och krypa under dem. Han måste göra
allt långsamt och mycket försiktigt,
så att bussfolket under honom inte ska
höra något.
Nu har han det ganska
bra. Han fryser i varje fall inte så
mycket. Och det
bästa av allt;
han har ett gömställe. Fast det
känns ängsligt, när bussen
stannar nästa gång. En man kommer
klättrande uppför stegen. Han pustar
och bär tydligen på något
mycket tungt, kanske en spis eller ett stort
skåp. Om han slänger det där
tunga ovanpå Ahmed, blir det bara mos av
honom!
Men Ahmed har tur. Det
enda han får över sig på hela
resan, är ett berg av flätade korgar.
Det känns inte alls farligt tungt
fastän det är stort och skrymmande.
Lite oroligt är det i alla fall varje
gång bussen stannar vid
hållplatserna. Det händer flera
gånger att passagerare, som ska stiga av,
kommer upp på busstaket för att
hämta ägodelar. Då håller
Ahmed andan av spänning. Om mattägaren
kommer? Då får han nog stryk. Och
än värre; resan tar tvärt slut!
Men som tur är, ska även mattornas
ägare till Marrakech. Och korgarna, som
ligger ovanpå mattorna, som ligger
ovanpå Ahmed: alltihop ska till
Marrakech.
Han ligger där och
tänker ut hur han ska bete sig när
bussen är framme. Han ska stå beredd
borta vid stegen och kasta sig utför den
och fort springa sin väg. Han ska vara
borta innan passagerarna ens hunnit stiga ur
bussen. Framför allt ska han akta sig
för chauffören. Annars vankas det
stryk.
Men hur ska han veta
när han är framme? Han kan inte se
något från sitt gömställe
under mattorna, och han vågar inte krypa
fram i förtid. Det skulle höras ner
till bussfolket.
Bussen bromsar och
stannar igen, och Ahmed tror att det är en
hållplats. Men passagerarna är
så högljudda därnere, och
tvärsgenom alla glada och lättade
utrop hör han ett välbekant ljud.
Trummornas dunkande på
marknadstorget!
Han får
brått, ålar sig fram under mattorna,
men stöter huvudet i en låda,
måste ändra riktning och trasslar
då in sig i snören, som binder samman
berget av korgar. Han kommer ingen
vart.
"Titta här, ska ni
se! Vi har en gratis-passagerare på
taket!" ropar den man, som först kommer
uppför stegen. Han skrattar och låter
förtjust över att det var han som
gjorde upptäckten.
Det känns mycket
försmädligt att ligga där,
insnärjd, med bara huvudet stickande fram
bland korgarna. Och så behöva lyssna
till alla retsamma kommentarer dessutom! Än
värre blir det när mattägaren
kommer. Både skällsord och
örfilar får han
utstå.
Äntligen befrias
Ahmed från sin nesliga fångenskap
och kan klättra nerför stegen. Fast,
där står ju chauffören beredd
och är frikostig med ovett och stryk,
precis som Ahmed befarade. Men han lyckas slita
sig loss, innan han blir alltför
mörbultad, och sätter i väg mot
basarkvarteren.
ZIP
|